Statsutskottets utlåtande Nr 72.
1
Nr 12.
Ankom till riksdagens kansli den 2G april 1927 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående de
icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden
och anställningsvillkor jämte en i ämnet väckt motion.
(3:e avd.)
I en till riksdagen avlåten, den 14 januari 1927 dagtecknad proposition,
nr 52, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, bär
Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för samma dag, begärt riksdagens yttrande
över det förslag till bestämmelser angående de icke rättsbildade
domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor, som av
föredragande departementschefen förordats.
Vid 1920 års riksdag, då Kungl. Maj:t i proposition nr 334 begärde
anslag till partiell löneförbättring för häradshövdingarna och till bestridande
av vissa resekostnadsbidrag åt dessa befattningshavare, hemställdes
i särskilda inom riksdagen väckta motioner dels att riksdagen i sammanhang
med besvarandet av nämnda proposition ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en utredning rörande
frågan om avskaffande av sportelsystemet såsom avlöningsform för
domare samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda, och dels att riksdagen ville besluta, att vid domsagas
kansli skulle fast anställas erforderligt antal skrivbiträden såsom statstjänstemän
med understöd, utom av ersättning för renskrivning från domhavanden,
med vissa bidrag av statsverket såsom en mindre grundlön
jämte ersättning för sjukhjälp och semester samt pension.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 juni 1920, nr 457, däri riksdagen
anmälde, att riksdagen beviljat medel till partiell löneförbättring för
häradshövdingarna jämte bestridande av vissa resekostnadsbidrag i enlighet
med i propositionen angivna grunder, yttrade riksdagen beträffande
den motionsvis väckta frågan rörande sportelsystemets avskaffande, att
riksdagen funne en utredning i ämnet önskvärd och fördenskull ansåge
sig böra bos Kungl. Maj:t anhålla om sådan utredning, varjämte riksdagen
förmälde sig kunna förutsätta, att vid eu utredning i nyss angivna
Bihang till riksdagens protokoll 1927. (i samt. 33 höft. (Nr 72—774 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 72.
syfte frågan om beredande av statsanställning åt å domsagokanslierna
tjänstgörande skrivbiträden komme att tagas under omprövning.
Den av riksdagen sålunda begärda utredningen bar verkställts av sakkunniga,
som tillkallats åren 1920 och 1922 och avgivit förslag i ämnet
respektive den 24 september 1921 och den 28 februari 1923. Dessa sakkunniga
föreslogo en omläggning av avlöningssystemet för häradshövdingarna,
och skulle till följd härav kostnaderna för domsagoförvaltningen,
således även avlöningen till de icke rättsbildade biträdena, övertagas av
staten och dessa biträden alltså bliva statsanställda. De förslag, som av
nämnda sakkunniga avgivits, hava icke av Kungl. Maj:t förelagts riksdagen.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 november 1925 har
dåvarande chefen för justitiedepartementet samma dag tillkallat tre sakkunniga
att biträda inom justitiedepartementet med utredning huruvida
— utan föregripande av frågan om organisationen av arbetet vid de allmänna
underdomstolarna i samband med en rättegångsreform — redan
nu kunde beredas en mera tryggad och i avlöningshänseende tillfredsställande
ställning för de icke rättsbildade domsagobiträdena; och anförde
departementschefen vid ärendets föredragning i statsrådet bland annat:
»Frågan om beredande av en mera tryggad ställning åt de vid domsagokanslierna
anställda icke rättsbildade biträdena har länge varit aktuell.
Att detta spörsmål ännu icke funnit sin lösning torde till väsentlig del
vara att tillskriva den omständigheten, att man i avvaktan på den förestående
rättegångsreformen icke velat vidtaga några mera genomgripande
förändringar i avlönings- eller organisationsavseende beträffande de allmänna
underdomstolarna.
Det torde ej heller låta sig göra att nu upptaga frågan om inrättandet
av ordinarie statsavlönade skrivbiträdesbefattningar å domarekanslien.
Såsom jag vid anmälan för Kungl. Maj:t den 13 mars 1925 av frågan
angående anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas
förvaltning (propositionen nr 173) framhållit, lärer nämligen
frågan om sportelsystemets avskaffande och dess ersättande av fasta löner
för häradshövdingarna icke böra för närvarande upptagas till någon slutlig
omprövning. På grund av det intima samband, som denna fråga äger
med spörsmålet om de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden
och anställningsvillkor, måste vid sådant förhållande anstå med
en definitiv reglering av detta senare spörsmål.
Emellertid synes det mig böra undersökas, huruvida man icke redan nu
skulle kunna, utan att föregripa frågan om organisationen av arbetet vid de
allmänna underdomstolarna vid en rättegångsreform, finna en anordning,
som avlägsnade de värsta bristerna med avseende å de icke rättsbildade
domsagobiträdenas ställning.
Då den till häradshövdingarna utgående expeditionslösen (sportlerna) avvägts
med hänsyn bland annat därtill, att det åligger dem att själva avlöna
Statsutskottets utlåtande Nr 72.
3
erforderliga skrivbiträden, måste den provisoriska lösningen av förevavarande
spörsmål givetvis sökas genomförd utan att ökade kostnader för
statsverket uppstå eller den rättssökande allmänheten ytterligare betungas.»
De sakkunniga, som senast tillkallats, hava den 16 januari 1926 avgivit
betänkande i ämnet (statens offentliga utredningar 1926:2) och därvid
funnit en provisorisk anordning med avseende å ifrågavarande biträdens
avlöningsförhållanden och anställningsvillkor kunna vidtagas. Nämnda
anordning avser vissa reglerande bestämmelser beträffande biträdenas avlöning
samt om beredande av semester, sjukhjälp och pension. Biträdena
skulle allt fortfarande äga anställning hos häradshövdingarna, som även
under tiden för den provisoriska anordningen skulle hava att med inkomsterna
av domsagorna svara för kostnaderna jämväl för denna del av
domsagoförvaltningen.
I fråga om lönebeloppet hava de sakkunniga föreslagit en bestämmelse
av innebörd att biträde skall avlönas efter göromålens beskaffenhet och
biträdets duglighet men tillika ansett föreskrift böra meddelas om att
lönen icke må sättas lägre än ett visst angivet belopp; och har härvid
föreslagits det lönebelopp, som finnes angivet i löneklass 1 av löneplanen
avdelning B i 9 § avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för
befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen, enligt reglementets lydelse i kungörelsen
den 6 juni 1925 (nr 270). Detta lönebelopp utgör i ortsgrupp A 1,500
kronor, ortsgrupp B 1,566 kronor, ortsgrupp C 1,632 kronor, ortsgrupp D
1,698 kronor, ortsgrupp E 1,764 kronor, ortsgrupp F 1,830 kronor och ortsgrupp
G 1,896 kronor. Å nämnda belopp skulle jämväl åtnjutas dyrtidstillägg
enligt de för befattningshavare i statens tjänst gällande allmänna
grunder beträffande nyreglerade verk.
För tillgodonjutande av denna lön har förutsatts en daglig arbetstid av
i allmänhet sju timmar. För kortare arbetstid skulle lönen utgå med ett i
förhållande till den kortare arbetstiden reducerat belopp. Skyldighet att
gälda minimilönen skulle icke inträda förrän biträde innehaft anställningen
minst ett år. En nedsättning av lönen under föreskrivet minimibelopp
har ansetts böra kunna äga rum för biträde, vars arbetsförmåga på grund
av hög ålder eller eljest är nedsatt.
För biträde, som tillika är förordnat till kommissionär i domsagan, har
föreslagits en i viss mån avvikande anordning. För sådant biträde skulle
å den enligt eljest stadgade grunder beräknade lönen nedsättning kunna
få äga rum med belopp, motsvarande två tredjedelar av den nettoinkomst,
biträdet åtnjuter såsom kommissionär; och skulle då kommissionärsuppdraget
få ombesörjas under den bestämda arbetstiden.
Bestämmelserna om minimilönen skulle gälla för de stadigvarande biträden,
som oundgängligen erfordrades i domsagorna,
Antalet sådana biträden skulle, enligt den mening, som omfattats av de
sakkunnigas majoritet, för varje domsaga, efter förslag av häradshövdingen,
4
Statsutskottets utlåtande Nr 72.
bestämmas av hovrätten, som även skulle äga att, där sådant av särskilda
omständigheter funnes påkallat, efter framställning av häradshövdingen
medgiva att i stället för anställande av stadigvarande biträde med viss
daglig arbetstid annan anordning för ombesörjande av sådant biträdes
göromål finge äga rum, varjämte hovrätten skulle äga medgiva nedsättning
av lönen under föreskrivet minimibelopp.
Enligt ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande av en av de sakkunniga
skulle hovrättens befattning med hithörande frågor allenast avse
att, där på grund av särskilda omständigheter anledning förekomme till
nedsättning av lönen under vad som stadgats, hovrätten därtill skulle
kunna lämna medgivande och det alltså överlämnas åt häradshövdingarna
själva att bestämma angående antalet biträden, arbetstiden och vissa anordningar
eljest för kansliarbetet. I anslutning till denna uppfattning
föreslog nämnda ledamot av de sakkunniga även vissa regler för lönens
bestämmande i de fall, då densamma beräknades efter annan grund än
viss daglig arbetstid.
I förevarande frågor skulle det tillkomma hovrättens president att å hovrättens
vägnar ensam fatta beslut.
Ett stadigvarande biträde, som innehaft anställningen minst ett år, skulle
årligen äga att, när sådant kunde ske utan hinder för göromålens behöriga
gång, åtnjuta semester under 20 dagar å tid, som häradshövdingen bestämde,
och skulle, därest biträdet av behörigen styrkt sjukdom hindrades att tjänstgöra,
biträdet under bortovaro från tjänstgöring av sådan anledning äga
åtnjuta lönen oavkortad sammanlagt 25 dagar av ett och samma kalenderår.
För beredande av pension åt biträdena har föreslagits pensionsförsäkring
av biträdena i enlighet med den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring
omförmälda, på frivilliga avgifter grundade försäkring. Och skulle för
biträde, som innehaft anställningen minst ett år, genom häradshövdingens
försorg inbetalning, för år räknat, äga rum med 100 kronor, varav en
tredjedel finge avdragas å biträdets lön. För biträde med kortare arbetstid
finge försäkringsavgiften i förhållande därtill reduceras.
Den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda, på frivilliga
avgifter grundade försäkring kan anordnas antingen såsom enskild försäkring
eller gruppförsäkring.
De sakkunniga hava utformat alternativa förslag, det ena för enskild
försäkring och det andra för gruppförsäkring. Den för enskild försäkring
fastställda pensionsåldern, 67 år, har synts de sakkunniga väl hög, om den
också med hänsyn till pensionsrätten vid tidigare inträdande varaktig oförmåga
till arbete icke synts dem vara alldeles oantaglig som ett provisorium.
Gruppförsäkring med en särskilt för dessa biträden medgiven pensionsålder
av t. ex. 62 år skulle enligt de sakkunnigas mening måhända ur
denna synpunkt vara att föredraga. Å andra sidan skulle, enligt gällande
bestämmelser, vid gruppförsäkring skriftligt avtal om försäkringsvillkoren
ingås mellan pensionsstyrelsen och vederbörande, och vissa svårigheter hava
Statsutskottets utlåtande Nr 72.
5
i nu föreliggande fall synts erbjuda sig härför, då det icke torde finnas
kontrahent, som kunde ingå ett dylikt avtal med pensionsstyrelsen. De
sakkunniga tänka sig därför möjligheten, att i förevarande fall avtalet
kunde ersättas av särskilda, av Kungl. Maj:t med stöd av 34 § i lagen om
allmän pensionsförsäkring utfärdade föreskrifter. Vid enskild försäkring
skulle vid inbetalningen av första försäkringsavgiften mellan häradshövdingen
och biträdet träffas överenskommelse om val av tariff för försäkringen.
Efter framställning av häradshövdingen kunde annan betryggande
anordning med avseende å tillförsäkrande av pension åt biträde medgivas
av hovrättspresidenten.
Enligt betänkandet skulle biträde anställas av häradshövdingen, som
även skulle äga att, när skäl därtill förekomme, entlediga biträde. Entledigande
av annan anledning än fel eller försummelse i tjänsten skulle
ske efter skriftlig uppsägning, vilken så vitt möjligt borde ske senast tre
månader före anställningens upphörande.
I fråga om sättet för genomförandet av den provisoriska anordningen
innehöll betänkandet, att såsom villkor för rätten att från och med den
1 juli 1926 tillgodonjuta den förhöjning av expeditionslösen enligt kungörelser
den 18 oktober 1918 (nr 796) och den 20 juli 1925 (nr 362), som
provisoriskt medgivits för tiden intill berörda den 1 juli 1926, häradshövdingen
skulle vara skyldig att underkasta sig ifrågavarande bestämmelser
beträffande de vid domsagans kansli anställda icke rättsbildade
biträdena, dock att bestämmelserna icke skulle äga tillämpning i domsaga,
där häradshövdingen anmält, att han icke ville begagna sig av förhöjningen
av expeditionslösen, som i så fall skulle redovisas till statsverket.
Sedan över de sakkunnigas förslag avgivits infordrade utlåtanden av rikets
hovrätter, statskontoret, pensionsstyrelsen och häradshövdingarna samt styrelsen
för föreningen Sveriges häradshövdingar framlades frågan för riksdagen
i en den 25 februari 1926 dagtecknad proposition, nr 167, däri Kungl. Maj:t
begärde riksdagens yttrande över ett av dåvarande chefen för justitiedepartementet
förordat förslag till bestämmelser i ämnet. Detta förslag anslöt sig
väsentligen till de sakkunnigas betänkande. Angående frågan om hovrättspresidenternas
beslutanderätt i vissa avseenden ansåg sig dock departementschefen
böra förorda den av reservanten bland de sakkunniga föreslagna och i
flertalet yttranden förordade utvägen; och i fråga om de båda alternativ, som
av de sakkunniga utformats beträffande biträdenas pensionering, förordade
departementschefen det alternativ, som avsåg försäkringens anordnande såsom
enskild försäkring.
Statsutskottet hemställde i avgivet utlåtande (nr 125), att riksdagen måtte
förklara sig icke hava något att erinra mot det av departementschefen förordade
förslaget. I en vid utlåtandet fogad reservation hemställdes emellertid,
att riksdagen måtte förklara, att riksdagen icke hade något att erinra mot det
i propositionen framlagda förslaget, i vad det avsåge beredande av pension
6
Statsutskottets utlåtande Nr 72.
och kostnadsfri sjukledighet åt de icke rättsbildade domsagobiträdena, men
att ett ingripande från statens sida i övriga i förslaget angivna hänseenden
i frågans nuvarande läge icke borde äga rum.
Första kammaren antog det förslag, som innefattades i reservationen, under
det att andra kammaren biföll utskottets hemställan. Kamrarnas beslut
skilde sig alltså därutinnan, att första kammaren ansåg, att något ingripande
från statens sida icke borde äga rum ifråga om biträdenas avlöningsoch
semesterförhållanden, under det att andra kammaren, i likhet med statsutskottet,
fann sig böra ansluta sig till departementschefens förslag därutinnan.
Med förmälan att sammanjämkning av de olika beslut, vari kamrarna
sålunda stannat, ansetts icke kunna ske och att ärendet icke varit av beskaffenhet
ätt kunna avgöras medelst gemensam omröstning, anmälde riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 juni 1926, nr 327, vad sålunda
förekommit.
Några föreskrifter i detta ämne har Kungl. Maj:t därefter icke utfärdat.
Tiden för giltigheten av den enligt ovannämnda kungörelser den 18 oktober
1918 och den 20 juli 1925 medgivna tillfälliga förhöjningen av vissa
lösensatser utgick, såsom i det föregående omnämnts, den 1 juli 1926.
Emellertid hade i en till Kungl. Maj:t ställd skrift styrelsen för föreningen
Sveriges häradshövdingar hemställt, att de genom berörda kungörelser provisoriskt
förhöjda lösensatserna måtte från och med den 1 juli 1926 varda
definitivt införda i förordningen angående expeditionslösen, varjämte styrelsen
för föreningen Sveriges stadsdomare i en annan till Kungl. Maj:t
ställd skrift anhållit, att Kungl. Maj:t ville till prövning upptaga frågan
om definitiv reglering av lösensatserna i nämnda förordning.
Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 29 juni 1926 av dessa skrifter erinrade
chefen för finansdepartementet om Kungl. Maj:ts proposition till
1926 års riksdag angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden
och anställningsvillkor och om frågans behandling i riksdagen
samt anförde därefter bland annat: Vid den utgång, förslaget om ordnande
av de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor
sålunda erhållit, stode det för departementschefen klart, att en
definitiv reglering av de genom kungörelserna den 18 oktober 1918 och den
20 juli 1925 provisoriskt bestämda lösensatserna icke för det dåvarande borde
ifrågakomma. Frågan om förbättring av nämnda biträdens villkor borde,
enligt departementschefens förmenande, upptagas till förnyad behandling i
sådan tid, att förslag i ämnet kunde föreläggas 1927 års riksdag. Därvid
torde man höra i allt väsentligt upptaga de grunder, som förordats i omförmälda
proposition. Därest ett efter sådan förnyad prövning framlagt
förslag icke skulle leda till något resultat, syntes — vid det förhållande, att
förhöjning av expeditionslösen bibehållits oförändrad vid det högsta belopp,
vartill densamma en gång blivit fastställd, oaktat prisnivån därefter väsent
-
Statsutskottets utlåtande Nr 72. 7
ligen sjunkit och en avsevärd nedsättning vidtagits beträffande andra former
av dyrtidstillägg — böra tagas under omprövning, huruvida icke, åtminstone
vad underdomstolarna på landet beträffade, en nedsättning av ifrågavarande
provisoriskt fastställda lösensatser kunde anses påkallad. I avbidan å den
avsedda regleringen av de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden
och anställningsvillkor ansåge sig departementschefen emellertid
böra förorda en förlängning till den 1 juli 1927 av giltighetstiden för kungörelserna
den 18 oktober 1918 och den 20 juli 1925.
I enlighet med departementschefens hemställan förordnade Kungl. Maj:t
genom kungörelse den 29 juni 1926 (nr 254), att nyssnämnda båda kungörelser
skulle, med viss av särskilda omständigheter föranledd mindre ändring,
äga förlängd giltighet tillsvidare intill den 1 juli 1927.
Sedermera har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar i en den 30
oktober 1926 dagtecknad skrift på anförda skäl hemställt, att Kungl. Maj:t
måtte förordna om definitivt införande i förordningen angående expeditionslösen
av de sålunda provisoriskt förhöjda lösensatser för vissa expeditioner
från häradsrätt och domhavande på landet; och har styrelsen därvid tillika
— under framhållande att enligt förenämnda proposition till 1926 års riksdag
tillämnade bestämmelser angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas
avlöningsförhållanden och anställningsvillkor ställts i ett visst samband
med omförmälda provisoriskt bestämda lösensatser — dels erinrat, att
styrelsen i yttrande till Kungl. Maj:t den 12 februari 1926 förklarat sig
icke hava något att anmärka mot sådana bestämmelser rörande de icke rättsbildade
domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor, som
sedermera angivits i nämnda proposition, dels ock tillkännagivit, att föreningen
vid senast hållna årsmöte den 9 oktober 1926 godkänt styrelsens
ifrågavarande yttrande.
Departementschefen har nu i ärendet anfört följande:
»Den i ärendet förebragta utredningen synes mig giva vid handen, att
redan nu — i avbidan på en definitiv lösning av frågan om förändring av
avlöningssystemet för häradshövdingarna — en provisorisk anordning till
förbättrande av de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden
och anställningsvillkor bör vidtagas.
Jag anser alltså förslag i ämnet böra ånyo framläggas för riksdagen; och
synes mig därvid sakkunnigbetänkandet, som låg till grund för den till 1926
års riksdag avlåtna propositionen, kunna i allt väsentligt följas.
Visserligen är det sant att, såsom under behandlingen av frågan vid fjolårets
riksdag från vissa håll gjordes gällande, ifrågavarande biträden även
under tiden för den provisoriska anordningen allt fortfarande skulle komma
att vara anställda i häradshövdingarnas tjänst. Emellertid må härvid
erinras, att dessa biträden obestridligen utföra ett för staten nödvändigt
arbete, varför deras förhållande icke kan anses såsom privatanställning i
8
Statsutskottets utlåtande Nr 72.
vanlig mening utan snarare måste betraktas såsom i det närmaste analogt
med den ställning statsanställda biträden hos andra myndigheter intaga.
Härtill kommer, att grunderna för inkomsterna av domsagorna, med vilka
inkomster biträdenas avlöningsförmåner av häradshövdingarna bestridas,
regleras enligt av statsmakterna fastställda normer. Med hänsyn till vad
sålunda anförts lärer fog förefinnas för ett ingripande från statens sida i
samtliga de avseenden, som i de sakkunnigas utredning gjorts till föremål
för behandling. Den provisoriska anordningen bör alltså omfatta såväl
biträdenas sjukhjälp och pension som ock deras avlöning och semester.
I fråga om avlöningsbestämmelserua hava de sakkunniga föreslagit en
mera allmän föreskrift av innebörd, att lönen bör bestämmas med hänsyn
till göromålens beskaffenhet och biträdets duglighet, men tillika ansett föreskrift
böra meddelas om att lönen icke må sättas lägre än visst angivet
belopp. Att meddela mera ingående föreskrifter rörande lönebeloppet, såsom
bestämmande av flera löneklasser och biträdenas placering i dessa, synes,
då fråga är allenast om en provisorisk anordning, icke vara lämpligt
eller erforderligt. De farhågor, som uttalats för att genom fastställande
av en minimilön denna lätteligen skulle komma att anses såsom normallön
och att mera kvalificerade biträden följaktligen kunde tänkas komma
att drabbas av löneminskning, torde näppeligen vara befogade. Att häradshövdingarna
genom införandet av föreskrift om minimiavlöning skulle
finna sig föranlåtna att nedsätta lönen för dylika biträden med högre
avlöning, torde knappast kunna förutsättas. I de fall, då häradshövdingarna
hava behov av mera kvalificerade biträden, lära nog häradshövdingarna
själva finna med sin fördel förenligt att giva dessa biträden en löneställning,
som tillfullo motsvarar deras arbete och kvalifikationer.
Enligt sakkunnigförslaget skall emellertid efter vederbörande hovrättspresidents
medgivande en nedsättning av lönen under minimibeloppet kunna
äga rum för biträde, vars arbetsförmåga på grund av hög ålder eller eljest
är nedsatt. Mot en dylik bestämmelse lärer icke vara något att i princip
erinra; dock synes sådan nedsättning böra ifrågakomma endast i undantagsfall,
då biträdes arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt i så avsevärd grad,
att biträdet uppenbarligen icke gör skäl för minimilönen.
Att, såsom förslaget i denna del vidare innebär, biträdenas löner bestämmas
att utgå efter olika ortsgrupper, torde vara lämpligt, så mycket hellre
som redan nu ifrågavarande löner å olika orter åtminstone till en viss grad
synas vara differentierade efter en sådan grund.
Enligt förslaget skola å de fasta lönebeloppen utgå dyrtidstillägg enligt
de för befattningshavare i statens tjänst gällande allmänna grunder beträffande
nyreglerade verk. Härvid torde emellertid böra iakttagas att, därest
beträffande det statliga avlöningssystemet dyrtidstilläggen komma att inarbetas
i de fasta lönerna, givetvis motsvarande anordning bör vinna tillämpning
även beträffande nu ifrågavarande biträden.
I fråga om ledighet vid sjukdom lärer det vara rimligt, att sådan ledighet
Statsutskottets utlåtande Nr 72.
9
icke göres helt kostnadsfri för biträdet, utan bör biträdet självt få vidkännas
något avdrag å lönen, exempelvis en femtedel, och synes den tid, varunder
biträde vid ledighet av nämnda anledning sålunda skulle äga bibehålla fyra
femtedelar av lönen, skäligen kunna bestämmas till 25 dagar av ett och
samma kalenderår. Beträffande semestertiden skulle väl kunna ifrågasättas
någon ökning, särskilt med hänsyn till äldre och mera kvalificerade
biträden, men då sådana biträden, enligt vad i ärendet inkomna uppgifter
giva vid handen, redan nu i regel åtnjuta längre semester, och det icke lärer
kunna förutsättas att inskränkning härutinnan av häradshövdingarna vidtages,
synes det vara tillfyllest med en föreskrift av innehåll att biträde
äger åtnjuta nu ifrågavarande förmåner under minst de angivna tiderna.
Den av de sakkunniga föreslagna anordningen för biträdenas pensionering
genom anslutning till den i 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda,
på frivilliga avgifter grundade försäkring innebär i huvudsak, att
varje årligen inbetald avgift bereder den försäkrade ett visst pensionsbelopp
vid uppnådd pensionsålder eller vid tidigare inträdande varaktig oförmåga
till arbete. Ehuru för de biträden, som uppnått högre ålder, de utfallande
pensionsbeloppen för en föreslagen årlig inbetalning av 100 kronor komma
att bliva ganska obetydliga, anser jag mig, då häradshövdingarna skäligen
icke torde kunna åläggas större bidragsskyldighet i fråga om biträdenas
pensionering än de sakkunniga föreslagit, såsom exempelvis vissa års retroaktiva
avgifter för äldre biträden, och alltså i nu förevarande ordning en
för de äldre biträdena mera tillfredsställande lösning av pensionsfrågan än
förslaget innebär icke synes kunna ernås, likväl böra såsom ett provisorium
tillstyrka den föreslagna anordningen.
Av de båda alternativ, som av de sakkunniga i denna del utformats, finner
jag mig böra förorda det alternativ, som avser försäkringens anordnande såsom
enskild försäkring. Visserligen är den enligt denna försäkringstyp för
inträde av ålderspension stadgade åldern av uppnådda 67 år väl hög för ifrågavarande
befattningshavare och skulle ur denna synpunkt gruppförsäkring
med en lägre pensionsålder vara att föredraga, men med hänsyn till vad
pensionsstyrelsen i ärendet anfört anser jag den enskilda försäkringen, då
det nu allenast gäller en provisorisk anordning, böra givas företräde.
Vid den omläggning av den frivilliga pensionsförsäkringen, som i anledning
av pensionsstyrelsens framställning kan förväntas bliva genomförd, torde ock,
såsom pensionsstyrelsen antytt, anordningar kunna vidtagas för att bereda
redan anslutna personer tillfälle att i önskvärd utsträckning få för försäkring
enligt de nya villkoren — i främsta rummet rätt till lägre pensionsålder
— tillgodoräkna sig även tidigare erlagda avgifter.
De föreslagna bestämmelserna i ämnet skulle äga tillämpning å de vid
domsagokanslierna stadigvarande anställda biträdena, således å de biträden,
varav ett någorlunda konstant behov förefinnes. Däremot skulle bestämmelserna
ej hava avseende å den skrivhjälp, som därutöver vid mera tillfällig
anhopning av arbete erfordras. Enligt den mening, som omfattats av
10
Statsutskottets utlåtande Nr 72.
de sakkunnigas majoritet, skulle det tillkomma vederbörande hovrättspresident
att, efter förslag av häradshövdingen, för varje domsaga bestämma antalet
stadigvarande biträden, varemot en av de sakkunniga ansett ett hänskjutande
av dylik fråga till hovrättspresidenten icke böra äga rum utan
det böra överlämnas åt häradshövdingarna att härutinnan själva träffa avgörande.
För min del ansluter jag mig till den av reservanten bland de sakkunniga
föreslagna och i flertalet yttranden förordade meningen, i enlighet varmed
ett hänskjutande till hovrättspresidenten skulle äga rum endast i rena undantagsfall,
då häradshövding ansåge sig böra påkalla nedsättning av lönen
under stadgat minimibelopp. För vinnande av enhetlig praxis synes emellertid
lämpligt att häradshövdingarna ålägges att angående de i domsagan anställda
biträdena till hovrättspresidenterna insända uppgifter i de avseenden,
som föreliggande förslag avser att reglera; därigenom blir tillfälle för hovrättspresidenterna
att, om en oriktig praxis skulle utvecklas, därå fästa vederbörandes
uppmärksamhet för åstadkommande av erforderlig rättelse.
Vad slutligen angår sättet för genomförande av de ifrågasatta anordningarna
torde, såsom av de sakkunniga framhållits, hinder ej kunna anses föreligga
att såsom villkor för häradshövdings rätt att framdeles tillgodonjuta förhöjningen
av expeditionslösen stadga skyldighet för häradshövding att beträffande
de för domsagoarbetet erforderliga icke rättsbildade biträden vara
underkastad de bestämmelser, som Kungl. Maj:t meddelar; men bör häradshövding,
som icke vill underkasta sig dessa bestämmelser, efter anmälan vara
därtill berättigad och för sådan händelse vara skyldig att till statsverket
redovisa inflytande merlösen i den omfattning Kungl. Maj:t kan komma att
bestämma.
Genom kungörelsen den 29 juni 1926, nr 254, har, på sätt ovan nämnts,
Kungl. Maj:t förordnat, att dittills gällande kungörelser om förhöjning av
expeditionslösen skulle äga fortsatt giltighet tillsvidare intill den 1 juli 1927.
Genomförandet av föreliggande förslag angående de icke rättsbildade domsagobiträdena
betingar, att förhöjningen i expeditionslösen framdeles icke
gives temporär giltighet utan fastställes att gälla tillsvidare. Det torde
emellertid böra framhållas, att den ökning av inkomsterna, som denna förhöjning
tillför häradshövdingarna, icke utan vidare får anses såsom normgivande,
då framdeles häradshövdingarnas lönefråga kommer att definitivt
regleras.»
I sammanhang med Kungl. Maj:ts förevarande proposition har utskottet
till behandling förehaft en inom första kammaren av herr C. Lindhagen
väckt motion, nr 186, vari hemställts, att riksdagen ville med avslag å
propositionen besluta eller hos Kungl. Maj:t begära förslag till en annan
ordning, byggd på i motionen ifrågasatta grunder.
I fråga om de skäl, som anförts till stöd för detta förslag, får utskottet
hänvisa till motionen.
Statsutskottets utlåtande Nr 72.
11
Den provisoriska anordning'' med avseende å ifrågavarande biträdens a\ -löningsförhållanden och anställningsvillkor, som de sakkunniga föreslagit
och departementschefen förordat, avser, såsom nämnts, vissa reglerande
bestämmelser beträffande dels biträdenas avlöning dels ock beredande av
semester, sjukhjälp och pension. Biträdena skulle allt fortfarande äga anställning
hos häradshövdingarna, som även under tiden för den provisoriska
anordningen skulle hava att med inkomsterna av domsagan svara
för kostnaderna jämväl för denna del av domsagoförvaltningen.
Att, på sätt sålunda ifrågasatts, staten skulle ålägga häradshövdingarna
att mot uppbärande av den förhöjda expeditionslösen, som för närvarande
tillerkänts dem, efter vissa principer avlöna de hos dem anställda biträdena,
kan utskottet icke tillstyrka. När, såsom nu är fallet, staten i
stället för att själv åtaga sig alla med rättsskipningen i domsagorna förbundna
kostnader ålagt häradshövdingarna att mot åtnjutande av sportler
själva bekosta avlönandet av de icke rättsbildade biträden, som de för
arbetets bedrivande kunna finna nödiga, måste häradshövdingarna i förhållande
till dem anses likställda med enskilda arbetsgivare och synes ett
ingripande från statens sida i löneavtal ingångna mellan häradshövdingarna
och deras biträden icke böra ifrågakomma. Redan av denna anledning
anser sig sålunda utskottet böra bestämt motsätta sig departementschefens
förslag i denna del.
De sakkunniga hava stött sitt förslag bland annat därpå, att den medgivna
förhöjningen av lösen blivit sa avvägd, att den bör kunna medgiva
någon förbättring i biträdenas ställning i de fall, sådant finnes särskilt
påkallat. Häremot må emellertid erinras, att eu dylik synpunkt
icke framfördes vid bestämmandet av förhöjningens storlek. Densamma
medgavs i syfte att kompensera häradshövdingarna för de ökade kostnader
för domsagoförvaltningen, som det försämrade penningvärdet medfört.
Likaså må framhållas, att, då häradshövdingarnas egna löneförmåner icke
blivit bestämda med hänsyn till olika ortsgrupper, skyldighet att avlöna
biträdena efter sådan grund skulle kunna bliva kännbarare för häradshövdingar,
som äro bosatta å dyrare orter.
Något på särskilda missförhållanden i fråga om nuvarande avlöningsvillkor
grundat skäl för det ifrågasatta statsingripandet har, så vitt utskottet
funnit, icke heller kunnat åberopas. Skulle likväl dylika missförhållanden
i ett eller annat fall förefinnas, torde man få förutsätta att, efter
vad i frågan förekommit, vederbörande häradshövding vidtager erforderlig
rättelse. Om utskottet sålunda finner det olämpligt att för domarkåren
stadga tvångsbestämmelser i fråga om de icke rättsbildade domsagobiträdenas
avlöningar, kan utskottet lika litet förorda, att dylika bestämmelser
nu stadgas beträffande övriga i propositionen föreslagna avseenden.
Spörsmålet i dess helhet om de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden
och anställningsvillkor torde böra lösas först i samband
med den förestående rättegångsreformen.
Utskottets
yttrande.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 72.
Slutligen vill utskottet hava framhållit, att ett inslående på den av
Kungl. Maj:t angivna vägen kan komma att medföra vittgående konsekvenser
och får utskottet i sådant hänseende, bland annat, erinra om den
hos häradsskrivarna anställda personalen.
Utskottet, som förutsätter, att nu gällande bestämmelser om förhöjd
expeditionslösen prolongeras oberoende av frågan om domsagobiträdenas
avlöningsförhållanden och anställningsvillkor, får sålunda hemställa,
a) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition må förklara, att ett ingripande
från statens sida i de i propositionen angivna hänseendena
i frågans nuvarande läge icke bör äga rum; samt
h) att herr Lindhagens ovanberörda motion, 1:186,
må anses besvarad genom vad utskottet anfört.
Stockholm den 26 april 1927.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widell,
J- Nilsson i Malmö, C. P. V. Nilsson i Gränebo, O. Bergqvist, A. Pers, J. G. Walles, E. A.
Hallin, C. I. Asplund, P. A. Bergström och J. B. Johansson i Fredrikslund; samt
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund, C. It- Jansson i
Falun, P. Nilsson i Bonarp, L. J. Carlsson-Frosterud, O. Olsson i Kullenbergstorp, A. Å:son
Törnkvist i Karlskrona, P. M. Olsson i Blädinge, E. Kristensson i Göteborg, B. F:son Holmgren,
E. G. E. Eriksson i Stockholm och J. Olofsson i Digernäs.
Reservation
av herrar Nilsson i Malmö, Walles, Asplund, Bergström, Anderson i
Råstock, Jansson i Falun, Carlsson-Frosterud, Törnkvist i Karlskrona,
Kristensson i Göteborg och Eriksson i Stockholm, vilka ansett, att utskottets
yttrande och förslag bort hava följande lydelse:
Statsutskottets utlåtande Nr 72.
13
»Vid behandling av Kungl. Maj:ts förenämnda proposition nr 167 till
sistlidet års riksdag anförde utskottet, att utskottet i likhet med föredragande
departementschefen ansåge att, med hänsyn till det nära samband
frågan om de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden
och anställningsvillkor ägde med spörsmålet om förändring av
gällande avlöningssystem för häradshövdingarna, en definitiv reglering av
förstnämnda fråga icke kunde ske. Med hänsyn emellertid till angelägenheten
av att biträdena ifråga snarast möjligt bereddes en tryggare ställning
än de dittills intagit, fann utskottet det billigt och rättvist, att en provisorisk
anordning för förbättrande av deras avlöningsförhållanden och
anställningsvillkor utan dröjsmål komme till stånd. Utskottet framhöll
ock, att i de över de sakkunnigas förslag avgivna utlåtandena i allmänhet
icke framställts någon erinran mot att åtgärder vidtoges i syfte, varom
fråga vore. I en del utlåtanden hade visserligen uttalats, att missförhållanden
icke förelåge i den utsträckning, att ett statsingripande vore
av nöden. Motionvis hade ock yrkats, att statens ingripande på förevarande
område skulle inskränka sig till frågan om pension och kostnadsfri sjukledighet
för biträdena. En dylik begränsning kunde utskottet dock icke
förorda, utan ansåge utskottet, att de ifrågasatta bestämmelserna borde omfatta
jämväl biträdenas avlönings- och semesterförhållanden. De invändningar,
som häremot anförts, fann utskottet alltså icke övertygande. Utskottet
tillstyrkte sålunda departementschefens, på de sakkunnigas betänkande
grundade förslag i frågan, i vad detsamma gällde omfattningen
av statens ingripande på förevarande område.
Mot förslagets detaljer fann utskottet icke heller skäl till erinran.
Då utskottet alltjämt intager samma ståndpunkt till den föreliggande
frågan, som kom till uttryck i 1926 års utlåtande i ärendet, får utskottet,
under framhållande av att, enligt vad i den föreliggande propositionen
omförmälts, föreningen Sveriges häradshövdingar numera förklarat sig
icke hava något att anmärka mot de ifrågasatta bestämmelserna, alltså
hemställa,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med avslag å herr Lindhagens
ovanberörda motion, 1:186, må förklara, att riksdagen
icke haft något att erinra emot det förslag till bestämmelser
angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas
avlöningsförhållanden och anställningsvillkor,
som av föredragande departementschefen i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden den 14
januari 1927 förordats.»