14

Statsutskottets utlåtande Nr 57.

Nr 57.

Ankom till riksdagens kansli den 1 april 1927 kl. 2 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om befrielse för
vissa officerare och underofficerare vid Gotlands artillerikår
frän skyldighet att återbetala vissa till dem
felaktigt utanordnade lönebelopp.

(l:a avel.)

Uti en inom andra kammaren av lierr G. Svedman väckt motion (nr 85)
har hemställts, att riksdagen måtte besluta om befrielse för vissa beställningsliavare
vid Gotlands artillerikår att återbetala i motionen närmare angivna,
icke gäldade belopp, sammanlagt uppgående till 8,324 kronor 73 öre.

Motionären har till stöd för sin framställning anfört följande:

»Efter granskning av kungl. Gotlands artillerikårs räkenskaper för åren
1920—1923 har kungl. arméförvaltningens civila departements revisionsbyrå
gjort anmärkning på att till officerare och underofficerare vid nämnde kår
utbetalts

dels för mycket allmänt avlöningstillägg jämte därmed förenat dyrtidstillägg
och

dels för högt personligt dyrtidstillägg, allt beroende på, att ifrågavarande
beställningshavare blivit för tidigt uppflyttade i högre löneklass.

Av här bifogade tablåer och sammandrag framgår, att de till återbetalning
fastställda medlen från början gingo upp till sammanlagt 8,892 kronor
och 63 öre. Av detta belopp har, som tablåerna jämväl utvisa, återbetalts
sammanlagt 387 kronor och 90 öre, varjämte till inleverering ytterligare
erkänts 180 kronor. Det återstår sålunda att återbetala 8,324 kronor
och 73 öre.

De anmärkta utbetalningarna grunda sig på den tolkning, som från
vederbörande redogörares sida gjordes av vid tiden för de första utbetalningarna
gällande avlöningsreglemente. I § 7 av Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse
angående grunder för tillfällig löneförbättring under åren 1918 och
1919 för viss personal vid armén (Sv. förf.-saml. nr 407/1918) och motsvarande
nådiga kungörelse för år 1920 (Sv. förf.-saml. nr 316/1919) framliålles
nämligen, såsom ett förklarande tillägg till i omförmälda kungörelser förut
givna bestämmelser för berörda personals uppflyttning i löneklass (tilldelning
av avlöningstillägg), bland annat följande: »skolande härvid iakttagas,
att, då befordran sker till beställning, varå enligt §§ 1—2 löneförbättring
kan åtnjutas med olika belopp allt efter antalet tjänsteår, löneförbättringen
i varje fall skall beräknas efter det belopp för helt år, som skola tillkomma
beställningshavaren, därest han vid årets början innehaft beställningen ifråga».
Med stöd av dessa bestämmelser ansåg regementsintendenten vid samma
kår, att en beställningshavare för uppflyttning i högre löneklass under alla
förhållanden ägde att tillgodoräkna sig det år, varunder uppflyttning från
närmast lägre beställning skett.

Statsutskottets utlutande Nr 57.

ir>

De anmärkningsakter, som av civila departementets revisionsbyrå utfärdats
beträffande de gjorda utbetalningarna, grunda sig på, att vederbörande
beställningshavare icke uppnått vissa, i § 1 av ovan omnämnda kungl. kungörelse
omförmälda tjänsteår i närmast lägre beställning.

Redan vederbörande redgörare bestritt de av civila departementet gjorda
anmärkningarna, hava desamma i laga ordning underkastats kammarrättens
och regeringsrättens prövning, varvid de anmärkta beloppen hava fastställts
till återbetalning. Av respektive redogörare gjorda underdåniga ansökningar
att av nåd bliva befriade från återbetalningsskyldighet ha av Kungl.
Maj:t lämnats utan bifall. Slutligen hava de enskilda befattningshavarna, i
insikt om, att, därest den ifrågavarande redogörare ådömda återbetalningsskyldiglieten
icke bleve upphävd, de i sista hand komme att bliva återbetalningsskyldiga,
i en förnyad underdånig anhållan av nåd sökt befrielse från
en sådan återbetalningsskyldighet. Enligt inhämtad upplysning är ifrågavarande
underdåniga framställning av regeringsrätten genom beslut av den 4
januari 1927 avstyrkt, och lärer det sålunda finnas föga utsikt för att
Kungl. Maj:t skulle mot regeringsrättens avstyrkan finna skäl i att lämna
sitt bifall till den gjorda framställningen.

Då sålunda såväl de reviderande som de dömande myndigheterna tolkat
ovan berörda författningar på annat sätt, än vad förhållandet varit med
redogörarna vid ifrågavarande kassaförvaltning, måste det givetvis ur juridisk
synpunkt anses ostridigt, att de anmärkta beloppen grunda sig på feltolkning
av ifrågavarande författningar från dessa redogörares sida. Härvid
torde dock böra uppmärksammas, att denna feltolkning haft sin anledning
i de mindre klart avfattade bestämmelser, som ifrågavarande avlöningsreglemente
innehåller för här omnämnda avlöningstilläggs utbetalande. Enligt
inhämtad upplysning hava liknande feltolkningar skett vid ett flertal andra
truppförband, även om dessa feltolkningar icke föranlett utbetalningar till
så stora belopp och ej heller till personal av sådan omfattning vid samma
truppförband, som här har varit fallet.

Emellertid böra förhållandena bedömas även ur andra synpunkter. Det
torde till en början böra framhållas, att de i egentlig mening ansvariga
för utbetalningarna, nämligen respektive redogörare, på grund av ordalydelsen
av kammarrättens utslag, tillförsäkrats möjlighet och rättighet att
»hos vederbörande söka sitt åter». Aven om det sålunda vore för redogörarna
ekonomiskt möjligt att till statsverket gälda, vad de på grund av
sina — med hänsyn till de, enligt vad som förut framhållits, mindre klart
avfattade bestämmelserna i gällande avlöningsreglemente visserligen fullt
förklarliga — misstag felaktigt utbetalat, blir det dock de enskilda löntagarna,
som i sista hand bliva återbetalningsskyldiga. Sett ur dessas synpunkt
måste det anses synnerligen hårt och även obilligt, att de skola påbördas
ett ekonomiskt ansvar, vars tillvaro de vid tiden för utbetalningarna
icke ägde möjlighet att förutse. Genom desamma erliöllo de visserligen eu
högre inkomst, än vad som enligt avlöningsreglementets verkliga innebörd
skulle hava tillkommit dem, men detta skedde efter vederbörande redogörares
beslut och i — som dessa ansågo — full överensstämmelse med av
Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser. Det förefanns således ingen som
helst anledning till misstanke från de enskilda löntagarnas sida, att de utbetalda
löneförhöjningarna icke voro baserade på avlöningsreglementets föreskrifter.
Utbetalningarna skedde därjämte under en för alla samhällsklasser
och måhända särskilt för statens löntagare svår dyrtid. Att under sådana
förhållanden dessa löntagare, vilka numera samtliga äro familjeförsörjare
och alla utan undantag voro och alltjämt äro för sin existens uteslutande
hänvisade till sina löner, av dessa skulle reservera medel för möjliggörandet

Utskottets

yttrande.

16 Statsutskottets utlåtande Nr 57.

av en i framtiden, för dem då fullkomligt oförutsedd återbetalningsskyldighet,
kan icke räknas med. Enda möjligheten för dem att fullgöra denna
återbetalningsskyldighet är, enligt av samtliga lämnad upplysning, skuldsättning.
Att detta med den för militära befattningshavare erkänt låga lönenivån
förorsakar vederbörande stora svårigheter ligger i öppen dag. Därtill
kommer det ovisshetstillstånd, som indragningarna på grund av 1925 års
reducerade försvarsorganisation medföra, vilka, för dem som drabbas av
desamma, medföra en ej ringa lönereducering.

Även andra synpunkter böra läggas till grund för frågans sakliga bedömande.
Därest den ådömda återbetalningsskyldigheten i sin fulla utsträckning
skall fullgöras, skulle detta komma att ske under för ifrågavarande
löntagare följande synnerligen ogynnsamma förhållanden, nämligen

dels att penningvärdet, sedan de felaktiga utbetalningarna skedde, högst
väsentligt nedgått, och

dels att deras löner efter denna tidpunkt i avsevärd grad reducerats.

Dessutom hava de utbetalda beloppen lagts till grund för beskattning
såväl till stat som till kommun, varvid den ökade inkomsten i vissa fall
medfört högre skatteskala. Att häruti efteråt ernå rättelse torde vara förenat
med mycket stora svårigheter.

Då sålunda, enligt vad som framhållits, de å motionen bifogade sammandrag
upptagna officerarna och underofficerarna, därest den dem i sista hand
ådömda återbetalningsskyldigheten skall fullgöras, skulle förorsakas stora
ekonomiska svårigheter, och då de av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelserna
för ifrågavarande utbetalningar icke varit så tydligt avfattade, att
misstag vid deras praktiska tillämpning kunna anses hava varit helt uteslutna,
och då slutligen ifrågavarande löntagare icke ägt möjlighet att förutse
de konsekvenser, som de gjorda utbetalningarna för dem medfört, får
jag hemställa, att riksdagen måtte besluta om befrielse för ifrågavarande
befattningshavare att återbetala å bifogade tablåer upptagna ännu icke gäldade
belopp, sammanlagt uppgående till 8,324 kronor 73 öre.»

Utskottet har inhämtat, att utbetalningar av enahanda beskaffenhet skett
även vid andra truppförband, men att de utbetalda beloppen, sedan anmärkning
framställts, i allmänhet blivit i dessa fall återbetalta av dem, till vilka
utbetalningarna skett. Med hänsyn härtill kan utskottet icke finna skäl
föreligga för riksdagen att, såsom i motionen ifrågasatts, medgiva befrielse
från återbetalningsskyldighet i förevarande fall, i all synnerhet som ett
dylikt medgivande måste i betraktande av den i ärendet förebragta utredningen
anses vara ägnat att föranleda likartade krav från personer, vilka
oriktigt uppburit statsmedel.

Utskottet, som alltså anser sig böra avstyrka motionen, hemställer,

att herr Svedmans förevarande motion II: 85 icke må av
riksdagen bifallas.

Stockholm den 1 april 1927.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Närvarande: Se under utlåtandet nr 53.

iStatsutskottets utlåtande Nr 57.

17

Reservationer:

av herr A. Å:son Törnkvist i Karlskrona, vilken anfört följande:

»Riksdagen har tidigare vid åtskilliga tillfällen medgivit befrielse från
återbetalningsskyldighet för oriktigt utbetalda avlöningsmedel. I sådant hänseende
vill jag allenast erinra om att återbetalningsskyldighet på grund av
särskilda skäl efterskänkts för oriktigt utbetalda avlöningsförmåner till underofficerare
vid flottan (statsutskottets uti. nr 129 år 1925) och till vissa kontrolltjänstemän.
Ett av de skäl, som från riksdagens sida anförts för sådan
befrielse, har varit, att jämförelsevis lång tid förflutit mellan tidpunkten för
avlöningens utbetalning och fastställandet av återbetalningsskyldighet, varigenom
värdet av det till återbetalning fastställda beloppet undergått en
väsentlig förhöjning.

Det synes mig, som om åtskilliga av de skäl, som tidigare föranlett riksdagen
att i vissa fall efterskänka återbetalningsskyldighet, förefinnas i det
av motionären angivna fallet. Härtill kommer den omständigheten, att den
tillfällige redogörare, som verkställt de utbetalningar, varom här är fråga, i
själva verket torde hava varit bunden av den tolkning av författningsbestämmelserna
i ämnet, som tillämpats av den ordinarie redogöraren.

Då därjämte vissa ömmande förhållanden i detta fall föreligga, har jag
ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av herr Svedmans förevarande
motion II: 85 må medgiva, att Kungl. Maj:t må efterskänka
återbetalningsskyldighet för ett belopp av 8,324 kronor 73 öre,
utgörande till vissa beställningshavare vid Gotlands artillerikår
oriktigt utbetalda avlöningsmedel.»

av herr J. Jönsson i Revinge.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 6 samt. 27 käft. (Nr 53—57.)

718 27 2