18

Statsutskottets utlåtande Nr 45.

Nr 45.

Ankom till riksdagens kansli den 18 mars 1927 kl. 2 e. in.

Utlåtande i anledning av Kungl. Mai ds i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående det
ordinarie anslaget till kungl. operan jämte en i ämnet
väckt motion.

(2:a avd.)

I den till riksdagen den 4 januari 1927 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov har Kungl. Maj:t i avseende å åttonde
huvudtiteln föreslagit riksdagen att i riksstaten för budgetåret 1927—1928
upptaga det ordinarie anslaget till kungl. operan med oförändrat belopp,

150,000 kronor.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr Edward Larson väckt motion, nr 140, däri hemställts,
att riksdagen vid beviljande av äskat anslag till kungl. operan för budgetåret
1927—1928 måtte besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t snarast möjligt för riksdagen ville framlägga förslag till
omorganisation av operaverksamheten i enlighet med vad i motionen föreslagits.

Beträffande de av motionären till stöd för denna framställning andragna
skälen får utskottet hänvisa till motionen.

Rörande motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat yttrande
från styrelsen för kungl. teaterns aktiebolag, vilket yttrande som bilaga är
fogat vid detta utlåtande.

Motionären har i huvudsak grundat sin framställning på uppgifter, vilka
lämnats i det betänkande, som den 29 april 1924 avgivits av de genom
Kungl. Maj:ts beslut den 8 juni 1923 tillkallade sakkunniga för utredning
rörande kungl. teaterns ekonomi. I motionen framhålles, att de besparingsåtgärder,
som av nämnda sakkunniga föreslagits, icke vore tillräckligt genomgripande,
och anvisas vissa utvägar för vinnande av ett bättre ekonomiskt
resultat av operans verksamhet.

utskottets Utskottet anser visserligen i likhet med motionären, att det allmännas kostyttrande.
nader för uppehållande av verksamheten vid kungl. operan äro förhållandevis
höga och att det vore synnerligen önskvärt, om en minskning av desamma
kunde äga rum. Emellertid finner utskottet, att de av motionären anvisade ut -

Statsutskottets utlåtande Nr 45.

19

vägarna sannolikt icke kunna — under de förutsättningar som föreiinnas i
fråga om den svenska operaverksamheten — leda till det åsyftade resultatet.
Fastmera håller utskottet före, att ett fortsatt genomförande av de av de
sakkunniga föreslagna besparingsåtgärderna bör kunna medföra ett så småningom
förbättrat ekonomiskt resultat av operaverksamheten. Utskottet har
på grund härav icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till motionen och
hemställer alltså,

att riksdagen må

a) i riksstaten för budgetåret 1927—1928 uppföra det
ordinarie anslaget till kungl. operan med oförändrat
belopp, 150,000 kronor;

b) avslå herr Edward Larsons ovannämnda motion,

1:140.

Stockholm den 18 mars 1927.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Närvarande: se under utlåtandet nr 42.

.20

Statsutskottets utlåtande Nr 45.

Bilaga.

Till riksdagens statsutskott.

I>en av herr Edward Larson i riksdagens första kammare väckta motionen
angående omorganisation av kungl. operans verksamhet bygger till
stor del på den utredning rörande kungl. teaterns ekonomi och konstnärliga
verksamhet, som av den genom chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet
tillsatta s. k. operakommittén, bestående av fem sakkunniga, år 1924 inlämnades
till sagda departement. Störa delar av motionen äro direkt och ordagrant
hämtade ur utredningen, dock utan angivande av källan. Av denna
kommittés fem ledamöter äro nu trenne ledamöter och eu suppleant i kungl.
teaterns styrelse; bland dessa befinner sig även teaterchefen. Att styrelsen
låtit sig angeläget vara att följa operakommitténs direktiv med hänsyn till
operans organisation och skötsel, utan att avstå från fordringarna på ett
konstnärligt resultat, som kunde jämnställas endast med det allra bästa,
torde redan av denna grund kunna anses som helt naturligt. Nedan anförda
specificerade ekonomiska uppgifter giva ävenledes anvisning om att
styrelsens ansträngningar icke varit helt fruktlösa. Att förlustsiffran,
trots gjorda besparingar, ändock ter sig liög, i synnerhet vid jämförelse
med motsvarande siffror i tiden närmast före världskriget, har, som av det
följande framgår, tyvärr icke kunnat undvikas.

Utan subvention har den svenska lika litet som någon annan s. k. stående
opera någonsin kunnat bestå. Kostnaderna för den komplicerade och ytterst
dyrbara materiel och den stora personal, som kräves för »att på ett
konsten i allo värdigt sätt» framföra en opera hava aldrig i längden kunnat
täckas av recettmedlen. Operans existensberättigande som kulturanstalt
har dock icke dragits i tvivelsmål av de verkligt ansvarskännande
bland dem, som äga att bestämma över anslag för kulturella ändanlål varken
hos oss eller i andra länder.

Kungl. teaterns ledning har ansett sig handla rätt, då den utgått från
den förutsättningen, att operan är en kulturanstalt, som ej får släppa efter
på de krav, som finnas angivna i § 1 i reglementet för kungl. teatern och
som stipulera, att dess »uppgift är att på ett konsten i allo värdigt sätt utöva
musikalisk scenisk verksamhet, ävensom bringa till utförande konsertverk
samt, förutom de baletter, som ingå i vissa operor och sångspel, självständiga
balettverk». För att ekonomiskt möjliggöra talrikare och upprepade
besök har styrelsen sedan den gjort de reduktioner med hänsyn till
personalens storlek och löneförmåner, som ansågos möjliga, utan att svika
sin egen övertygelses och reglementets fordran på konstnärlighet, sänkt
biljettprisen. Publikfrekvensen liar också under de bägge sista spelåren
stegrats betydligt, 1925—26 med icke mindre än 66 personer per föreställning
jämfört med föregående år, vilket i sin ordning visade en ökning av
80 personer i förhållande till året förut.

Under det alltså biljettprisen exempelvis å större delen av parkett ej är
mer; än 50 öre högre nu än år 1898, då det nuvarande operahuset invigdes,
hava alla löner genom penningvärdets minskning och vår tids allt större
krav på förbättrade levnadsvillkor ökats avsevärt.

Den under de senaste 20 åren enormt utvecklade teatertekniken har i

Statsutskottets utlåtande Nr 45.

21

högstagrad stegrat fordringarna på den sceniska utstyrseln, som, utan att
man på något sätt kan beskylla den nuvarande ledningen för hemfallande
åt utstyrselraseri, dock måste tillgodoses efter nutidens fordringar, och
som högst väsentligt stegrat budgeten under de senare åren. I samband
härmed kan ledningen ej underlåta att nämna det berättigade kravet på
framförandet allt oftare av självständiga balettverk, eu konstart, som alldeles
särskilt appelerar till dyrbara uppsättningar.

»Orsakerna till de senare årens stora förlustsiffror torde bland annat
vara dels den stora fasta personalen och denna personals starkt stegrade
löner under senare åren», under det att recettmedlen proportionellt endast
obetydligt stigit på grund av biljettprisens minimala höjning, »dels
bristande varsamhet i ekonomiska frågor». I det förra skälet ligger sanningen;
mot det senare anser sig kungl. teaterns ledning böra inlägga en
bestämd gensaga, om icke som »bristande varsamhet i ekonomiska frågor»
kan anses, att ledningen funnit sig böra, för att fylla berättigade krav på
operan som statsunderstödd kulturanstalt, under de trenne sista spelåren
föranstalta 12 skolföreställningar årligen till ytterst nedsatta priser samt
under detta spelår, för att nå de bredaste lagren inom samhället, s. k. folkföreställningar
till halva pris, vartill biljetter sålts i Folkets hus.

Motionären påpekar, att de sakkunniga i sitt betänkande av den 29 april
1924 framlagt »förslag till vissa åtgärder, avseende att upphjälpa operans
ekonomi; balansräkningen för 1925—26 visar dock en ökad brist». Den av
motionären i tablån å sid. 2 angivna förlustsiffran för sagda spelår är emellertid
i det sammanhanget fullständigt oriktig.

Tablån ifråga är icke uppgjord av de sakkunniga. Den är hämtad ifrån
tvenne i sakkunniges betänkande, sid. 6 och 7 upptagna tabeller för åren
1898—1923, varvid dock de av motionären under rubriken inkomster anförda
siffrorna hänföra sig endast till recettinkomsterna. De sakkunniges
tabell på sid. 7 utvisar emellertid skillnaden i plus och minus å ena sidan
mellan tabellens samtliga utgifter och å den andra samtliga ordinarie inkomster,
således summan av Konungens bidrag, riksdagens bidrag, hyror,
räntor, recettinkomster och diverse inkomster. Siffrorna för spelåret
1925—26 bliva då 1,021,795 kronor 68 öre i stället för den av motionären angivna
summan 1,528,012 kronor 03 öre. För komplettering meddelas härnedan
jämväl siffrorna för de av motionären utelämnade spelåren 1923—24
och 1924—25.

1923— 1924 Recettinkomst 669,071:97 Underskott 1,076,931: 43

1924— 1925 » 556,739:50 » 1,060,529: os

Av ovan sagda framgår, att underskottet på operaverksamheten sedan
spelåret 1922—23 minskats med i runt tal lA miljon kronor och att förbättringen
stadigt fortskridit.

Styrelsen anser sig böra påpeka, att vid beräkning av ovanstående siffror
endast samma inkomstposter medtagits som under de i sakkunniges tabeller
angivna åren stått kungl. teatern till buds och att såväl Stockholms
stads anslag på 100,000 kronor, som nöjesskattemedlen, uppgående sista,
året till 70,857 kronor, icke medräknats som inkomst, i vilket fall underskottet
skulle blivit i samma mån mindre.

Motionären uppgiver riktigt att den fasta personalen 1915—16 utgjorde
endast 253 personer mot 276 personer 1923—24, men underlåter att nämna
att motsvarande siffra för 1925—26 var endast 245 personer, således till och
med mindre än 1915—16.

22

Statsutskottets utlåtande Nr 45.

Uppgiften att för kostymer ock dekorationer 1925—26 använts i runt tal

500.000 kronor, närmare bestämt 493,337 kronor 96 öre är riktig. Däremot
är motionärens uppgift att samma utgifter 1922—23 endast var omkring

316.000 kronor, fullständigt oriktig.

Utgifterna på dessa avdelningar voro nämligen sistnämnda år icke

316,000 kronor utan 625,592 kronor 59 öre. Styrelsen vill i detta sammanhang
påpeka, att i sist anförda siffror ingå icke endast utgifterna för inköp
av material och materiel, utan även samtliga löner och arbetarlöner
på respektive avdelningar samt såväl extra som ordinarie scenarhetares
och påklädares avlöningar. I samband härmed anser sig styrelsen böra
fästa utskottets uppmärksamhet på vilken betydande del av kungl. teaterns
utgifter som arbetarlönerna utgöra. Styrelsen har därför ansett lämpligt
låta sammanställa följande tabell över utgifterna för den tekniska avdelningen,
över avlöningarna till den konstnärliga personalen, ävensom en
översikt av de avlöningar som belöpa på de olika gruppernas medlemmar
för några av spelåren efter operans inflyttning i det nya operahuset.

Utgifter för den tekniska avdelningen.

1

1898—99 1904—-05

1914—15

1922—23

1925-26

Attributavdelningen:

Löner...................................................

2,600

2,800

2,900

7,400

8,600

Arbetare .............................................

1,300

1,400

700

6,000

4,900

Materiel................................................

2,900

2,300

3,500

9,800

25,900

Kostymavdelningen:

36,500

Löner...................................................

11,600

12,700

17,000

47,000

Arbetare .............................................

15,700

22,900

24,200

88,700

63,100

Materiel................................................

23,100

18,300

23,300

169,500

103,900

Dekorationsavdelningen:

23,900

Löner...................................................

7,900

8,500

8,300

26,300

Arbetare .............................................

27,400

30,200

35,600

162,800

152,400

Materiel ..............................................

65,000

26,400

24,500

146,600

120,900

Belysningsavdelningen:

Löner ..................................................

4,300

5,400

5,800

9,600

9,300

Arbetare ...........................................

8,700

5,500

6,200

25,450

25,200

Belysning och materiel...........................

45,000

33,800

26,400

48,600

38,000

Värmeavdelningen:

Avlöning .............................................

7,100

7,300

8,000

25,200

23,400

Materiel och koks.................................

19,100

22,500

26,500

53,300

34,800

Bevakningsavdelningen:

4.200

19,600

Avlöning .............................................

5,000

4,400

20,000

Materiel................................................

30

700

350

1,150

660

ltenhållningsavdelningen:

22,200

Avlöning .............................................

5,400

6,800

7,700

24,900

Reparationer .......................................

11,500

5,000

57,900

16,100

20,600

Statsutskottets utlåtande Nr 45. 23

Den konstnärliga personalens avlöning inklusive dyrtidstillägg.

1898 — 99

1904—05

1914—15

1922 — 23 1925—26

Soliststaten .............................................

149,200

188,600

202,700

369,800

298,700

Orkestern ................................................

110,100

125,200

200,400

579.700

513,600

Baletten...................................................

32,700

33,300

51,400

200,300

137,900

Kören ..................................................

58,300

68,700

89,800

281,200

239,700

Löner inklusive dyrtidstillägg.

Löner i medeltal:

.

1898—99

1904—05

1914 — 15

1922—23

1925—26''

Orkestern I:a viol högsta ..........................

2,100

2,100

3,200

7,500

7,400 !

lägsta ...........................

1,100

1,100

2,300

6,400

5,900 ;

blåsare högsta ...........................

2,100

2,100

3,200

8,100

8,000 |

lägsta ..........................

800

900

2.100

6,700

6,100

extra högsta ..........................

800

800

1,800

5,700

5,500 ;

lägsta ...........................

600

600

1,800

5,300

4,980

Baletten premiär högsta ...........................

2,200

2,200

3.600

8,500

6.500

lägsta ...........................

1,500

2,000

2,100

5,950

4,500

sekund högsta ..........................

1,000

1.000

1,400

5,400

4,200 i

lägsta ...........................

700

800

1.300

5.100

-1,200

figurant högsta ...........................

650

650

800

4,500

3,200

lägsta ...........................

400

550

600

2.700

1,800

Kören manliga högsta ...........................

1,000

1.200

1,400

4,150

4,300

lägsta ..........................

600

700

1.200

3,850

4.000

kvinnliga högsta ...........................

800

1,000

900

3,200

3,200

lägsta ...........................

600

600

700

2,900

2,900

Uppgift för taxering:

1898—99

1904—05

1914—15

1922—23

1925—26

Maskinarbetare .......................................

1,100

1,200

1,800

5,200

5,100

Belysningsarbetare....................................

1,100

1,200

1,800

5,000

4,850 i

Snickare 11 månader .............................

1,000

1.000

1.300

4,820

4,160 !

Skräddare 11 månader ..............................

650

650

1,300

4.500

4,200

Sömmerskor.............................................

500

500

600

2,700

2,300

Maskinister ............................................

1,900

1,500

1,900

1,500

1,700

4,900

4,650

Eldare ..................................................

900

1,080

1.500

4,200

3,900 j

Städerskor .............................................

500

600

600

2,160

2,000

Styrelsen har med beklagande sett att motionären vid sitt bedömande av
resultatet av kungl. teaterns verksamhet under senare år stöder sig på i de
flesta fall oriktiga siffror, siffror som, om de varit korrekta, skulle visat
en alltjämt fortskridande om ock långsam förändring i den önskade riktningen
och icke som i motionen angives en motsatt utveckling.

I det följande understryker motionären, att operaverksamheten behöver
ekonomiskt stöd, om den skall kunna fortsätta, men att det hör »begränsas
till rimliga belopp». Vad som menas med rimliga belopp, nämnes ej. Emellertid
konstateras, att »flera föreställningar under spelåret 1925—26» ha
lämnat under 700 kronor recettinkomster, vilket väl tyder på, att det måste
vara något fel på organisationen av operaverksamheten. Vad uppgiften

24

Statsutskottets utlåtande Nr 45.

om att »ilera föreställningar lia lämnat under 700 kronor recettinkomster»
beträffar, så är denna uppgift sann med hänsyn till en barnföreställning,
som gavs omedelbart före jul med betydligt nedsatta priser. Tvenne abonnemangsföreställningar,
varav en med ändrat program, både visserligen i
aftonkassa under 700 kronor, men där förbiser motionären, att abonnemang
tillkommer med omkring 900 kronor. Att emellertid ett par dåligt besökta
föreställningar ovillkorligen skola tyda på, »att det måste vara något fel
på organisationen av operaverksamheten» verkar knappast övertygande;
men det hänger väl tillsammans med motionärens sista anmärkning nämligen
att för stort antal föreställningar gives, vilket förhållande »framför
allt torde hava den största betydelse för operans ekonomi». »Att i en stad
med Stockholms folkmängd uppehålla eu operaverksamhet omfattande, såsom
spelåret 1925—26, 228 under 11 månader av året ofta fåtaligt besökta
föreställningar, är ett slöseri, som inget annat- jämförligt land torde anse
sig ha råd till».

11 månader på året har i mannaminne aldrig operan spelat; 9 34 månader
har varit maximum. Under denna tid har operan spelåret 1925—26 givit
228 föreställningar, varav 56 varit utsålda; 57 kvällar, alltså nära 2 av de
934 månaderna, hava varit föreställningsfria aftnar, som använts till
»grundliga förberedelser av varje enskild föreställning och för nyheters
instudering, för dekoration suppställningar och belysningsprovningar».
Ledningen tror sig också med lugn kunna påstå, att föreställningarna varit
väl förberedda och ägt en »hög konstnärlig nivå». Kungl. teatern har, därvid
följande operasakkunnigas direktiv, för att höja föreställningarnas
konstnärliga nivå nedbringat dessas antal från 249 spelåret 1922—23 till
228 spelåret 1925—26, i vilket antal jämväl ingå de 12 ny organiserade skolföreställningarna.
Att inom institutionen drivits det »strängaste arbete»
både med hänsyn till förberedelser av föreställningar och dessas antal, bör
väl knappast giva1 anledning till klander; hur ett intensivt utnyttjande av
en för året anställd personals hela förmåga till produktion av rik repertoar
och många och väl förberedda föreställningar kan kallas »ett slöseri, som
inget annat jämförligt land torde anse sig ha råd till», har ledningen svårt
att förstå. Det vore väl snarare ett oförlåtligt slöseri att icke helt och
fullt utnyttja personalens hela arbetsförmåga i angivet syfte. Vem har
för övrigt bevisat, att färre föreställningar skulle öka publikfrekvensen?

Härefter kommer emellertid motionären med ett positivt förslag. »Metropolitan
Opera i New York, en stad med över 6 miljoner invånare, har endast
öppet 6 månader av året. Detta säger inte så litet. En begränsning
av tiden till högst 6 månader av året, och utom i särskilda fall med 3,
högst 4 föreställningar i veckan skulle enligt mitt förmenande högst avsevärt
förbättra vår svenska operas ekonomi». Alltså, operans personal
skulle engageras för 6 månader, varigenom motionären väl tänkt sig, att
operans engagemangsstat skulle minskas med jämnt hälften. Det bleve
otvivelaktigt en verklig besparing, i synnerhet om de av motionären föreslagna
90 föreställningarna under 6 mån åder ssäsongen alltid vore slutsålda.
Förslaget bär endast -ett fel; det är outförbar!. Åtminstone för den
ledning, som nu bär ansvaret för engagemangsuppgörelserna vid kungl.
teatern, redan därför att reglementet för kungl. teatern, bakom vilket dock
ligger stor erfarenhet, föreskriver årsanställning. Icke en kår inom
teatern skulle kunna gå in på ett engagemang på 6 månader, ty vad skulle
personalen taga sig till under årets Övriga 6 månader? Var finna yrkesskickliga
scenarbetare, belysningspersonal, snickare, skräddare, korister, balett -

Statsutskottets utlåtande Nr 45.

25

personal, musici, solister m. fl. som mot halvårsengagemang skulle låta
binda sig vid operan» För all del: årsengagemang och 6 månaders tjänstgöring.
Men bur ginge det då med besparingen? Vi beliöva endast tänka
på solisterna. Alla de unga förträffliga förmågor, som under senaste tre
åren tillförts kungl. teaterns ensemble, skulle omedelbart begiva sig till
utlandet, enkannerligen Tyskland, däy de helt säkert skulle mottagas med
öppna armar och genast erhålla årsengagemang, som säkerligen icke skulle
understiga vad de nu uppbära vid kungl. teatern. Även våra redan hallstämplade
främsta förmågor skulle genast söka sig ut i världen.

Motionären tror, att en inskränkning av föreställningarnas antal vid
operan skulle av solisterna önskas, för att de därigenom skulle få ren
friare ställning, som för dem möjliggör tillfälliga gästuppträdande å utländska
scener». Man behöver ej vara mycket initierad i teaterförhållanden
för att veta, att gästspel i utlandet ej alltid stå till buds. Gästspel
med underlagt kontrakt, d. v. s. en slags debut för engagemang kunna flera
i vår förträffliga solistensemble ganska visst genast erhålla; då söka de
sig emellertid samtidigt bort härifrån för att utrikes erhålla, vad de bär
ej kunna få, därest motionärens förslag skulle förverkligas, nämligen årsanställning.
En artist, som runt om i världen endast låter engagera sig
för gästspel, glider alltid ur eu fast ensemble, var i världen han eller hon
än finnes. För sådana konstnärer är just Metropolitan Opera i New York
till, och det var särdeles olyckligt av motionären att framdraga just denna
opera som en förebild för vår egen statsunderstödda kulturanstalt.

Metropolitan Opera är en lyxopera, en dyrbar leksak för New Yorks
miljardärer, som å tout prix under sin .operasäsong önska få världens främsta
operanamn samlade i »miljardäremas egen opera». Där betalas under
6 månader gager till såväl kårer som solister, som vida överstiger, vad
andra operor kunna betala för år. Metropolitan Opera har också årligen
under sin 6 månaders säsong ett underskott av en till två miljoner dollars
alltså icke mindre än 3 3/4—71/, miljoner kronor. Målet för denna opera är
att kunna presentera så många och så dyrbara s. k. stjärnor som möjligt.
Repertoaren väljes också ofta endast med hänsyn till stjärnornas glansroller
och ej till de fordringar, man har rätt att äga och bör äga gent
emot en kulturanstalt sådan som vår opera önskar och hoppas vara, nämligen
en undervisningsanstalt med skyldighet att å repertoaren hålla operalitteraturens
mästerverk genom tiderna.

Motionären anser: »i samband med eu minskning av föreställningarnas
antal borde också en viss begränsning av repertoaren vara välbetänkt.»
»Det stora antalet föreställningar», fortsätter motionären, »innebär ju också,
att det i stor utsträckning blir samma operor som återkomma år efter
år. Man får väl förutsätta, att operapubliken icke allt för ofta önskar
se eller höra samma stycke, följaktligen måste dessa många föreställningar
vara en direkt orsak till den ringa publikfrekvensen.»

Som kulturanstalt bär operan likasom andra kulturanstalter, såsom
skolor, museer, bibliotek o. s. v. undervisningsskyldighet. Operan måste
på sin repertoar alltid äga och räkna som sin högsta ära att värdigt framföra
den lyrisk-dramatiska konstens mästerverk. Mozarts, Wagners och
Verdis verk — för att nu nämna de tre främsta av operalitteraturens
mästare — få aldrig saknas. Gluck, Beethoven, Weber, Rossini, Meyerbeer,
Aubert, Bizet, Gounod, Puccini m. fl. få ej heller vara orepresenterade.
Dessa mästares verk utgöra, vad man kallar operans stamrepertoar. Ett
av de verk, som under spelåret 1925—1926 vid sitt framförande inbringade

26

Statsutskottets utlåtande Nr 45.

föga mer än den av motionären som bevisande fel i organisationen nämnda
summan 700 kronor, var Beethovens »Fidelio». Ledningen ber få framkalla,
att den anser det vara en plikt för institutionen att, just emedan
den är statsunderstödd framföra denna underbara opera, trots det att
den knappast kan bliva ett s. k. populärt verk.

Dessutom måste kungl. teatern självfallet bibringa allmänheten kännedom
om även andra än ovannämnda mästares verk och icke minst våra
dagars operor. Ett verk av senare datum, som upptogs under det gångna
spelåret och med utomordentliga lovord hälsades av den offentliga kritiken,
var Debussys »Pelléas och Helgande». Verket hör till dem, sola
aldrig kunna bli populära, men har varit av grundläggande betydelse för
den moderna musikens utveckling, varför ledningen ansåg det vara för
kulturanstalten eu given plikt att framföra detsamma. Skall operan fylla
sin skyldighet gent emot stamrepertoaren, fylla berättigade krav på att
få operalitteraturen intill våra dagar någorlunda allsidigt representerad
och dessutom ägna »Patriis Musis» sin särskilda omvårdnad, då måste
repertoaren komma att omfatta ett 30- å 40-tal operor.

Det råder intet tvivel om, att »en reducering av antalet föreställningar
skulle underlätta repertoarens planläggande enligt såväl konstnärliga som
praktiska grunder», ehuru detta underlättande av planläggningen knappast
torde vara nödvändigt.

Motionärens påstående, att »en minskning av föreställningarna hör givetvis
även medföra ett bättre utnyttjande av personalen, varigenom denna
hör kunna minskas rätt avsevärt», torde numera icke hålla streck. Under
förutsättning att man vill bibehålla den höga konstnärliga nivå, som nu existerar,
förstår nog var och en, att det ej blir någon förändring i sammansättningen
av orkester och kör, om man uppför några få eller ett större
antal operaverk. Solistpersonalen är sammansatt med tanke på besättningen
i den s. k. stamrepertoaren. I flera operor som omöjligt kunna avföras
från dagsrepertoaren, är så gott som hela solistpersonalen engagerad,
ja, i »Mästersångarna» eller de svenska operorna »Adils och Elusiv»,
»Arnljot» m. 11. är personalförteckningen så stor att solistpersonalen inte
ens förslår för solopartierna. Och någon liten reserv måste ju finnas för
att i händelse av sjukdomsfall hålla repertoaren flytande, vilket sannerligen
ej blir lättare, om man liar färre verk att välja på. Detta behov av
reserv är så mycket nödvändigare hos oss, som vår opera i händelse av sjukdomsfall
ej kan erhålla, som exempelvis i Tyskland är fallet, ersättning
från eu i närheten liggande med opera utrustad stad.

Om motionärens pa sakkunniges utredning av 1924 stödda förslag om operans
övertagande av konsertföreningens verksamhet ansey sig kungl. teaterns
ledning i detta sammanhang ej behöva uttala sig.

Motionären gör slutligen följande sammanfattning av sin motion: »De
åtgärder, som av sakkunnige föreslagits för att upphjälpa operans ekonomi,
skulle otvivelaktigt medföra vissa besparingar, om dessa anvisningar
följdes. De gå emellertid enligt mitt förmenande ej tillräckligt långt.
Skall en verklig förbättring i operans ekonomi kunna vinnas, då måste
också spelåret förkortas. Hur man än ordnar och vad man än spelar, så
torde det visa sig omöjligt att frambringa publik i tillräckligt antal till de
många föreställningar, som nu givas — men, även om man skulle kunna
göra vad jag anser omöjligt, nämligen uppbringa publ it: till så stort anantal,
att det bleve utsålt vid varenda föreställning under hela spelåret,
skulle det ändå uppstå en brist av omkring en miljon kronor per år. Härav
framgår med all tydlighet, att företaget är i hög grad överorganiserat.

Statsutskottets utlåtande Nr 45.

27

Nu kan visserligen sägas, att största delen av bristen täckes genom lotterimedel,
och det är sant, men även dessa medel böra användas, där de
komma till verklig nytta.»

Ehuru det helt visst är sant, att, som motionären redan tidigare i sin
skrivelse yttrat, »det finnes så många ännu mer behjärtade ändamål, som
äro i behov av understöd», får man ingenstädes i motionen intrycket att
icke motionären erkänner operans existensberättigande som kuituranstalt
och nödvändigheten av subvention för att hålla eu konsten värdig operaverksamhet
vid makt.

Endast med »bibehållande av hög konstnärlig nivå» fyller operan sin
höga kulturella uppgift, därom synas motionären och operans ledande män
vara eniga; de bägge parterna äro säkert också eniga i viljan att göra
alla besparingar, som äro möjliga, utan att giva efter i konstnärlighet. Varken
vår operas höga konstnärliga nivå eller dess ledande mäns allvarliga
bemödanden att iakttaga största möjliga sparsamhet ha av motionären förnekats;
nej, men »företaget är i hög grad överorganiserat»! Eu 6 månaders
opera om året, och engagemangsstaterna äro reducerade till hälften.
Det ekonomiska stödet, utan vilket operaverksamheten ej kan fortsätta,
har »begränsats till rimliga belopp».

Motionären bär säkert aldrig tänkt sig, att detta vore detsamma som
att döda vår opera. En av Europas äldsta och förnämsta, vår egen gustavianska
opera, som vi alla älska och äro stolta över, som är känd och beundrad
av hela den bildade musikaliska världen, skulle icke längre finnas
till! Nej, detta är otänkbart! Det har redan framhållits, hur det skulle
gestalta sig inom solistensemblen, därest halvårsengagemang skulle erbjudas;
inom de övriga kårerna bleve det säkerligen ännu svårare att få arbetsvilliga
med halvårsanställning.

Det är ju möjligt, att en del rester av den forna stolta ensemblen, som
ej lyckats finna ny anställning, skulle tillfälligtvis bliva tvungna att gå in
på de av motionären föreslagna villkoren; med inkallande av utländska
eventuella lediga musiei skulle kanske också den nödvändiga numerären
nås. Men hur skulle det gå med den höga konstnärliga nivån, utan
vilken operan ej bär berättigande som kulturanstalt? Operan skulle under
sådana förhållanden bli en »stagione», eu tillfällighetsopera, som skulle
få litet eller intet med kultur att skaffa.

Vår opera, sådan den nu är, kan upptaga tävlan med vilken operainstitution
i världen som helst, därom kunna alla, som haft tillfälle anställa
jämförelse, bära vittne.

Hellre ingen opera än en dålig eller medelmåttig! Endast det bästa är
gott nog!

Som bilagor överlämnas härmed:

Utredning rörande kungl. teaterns ekonomi och konstnärliga verksamhet
samt motionen med markerande av de ställen som äro direkt avskrift
ur nämnda utredning.

De remitterade handlingarna återgå.

Stockholm den 8 februari 1927.

Styrelsen för Kungl. teaterns aktiebolag.

HANS von STEDINGK.

•JOHN FORSELL.
ERIK BERNSTRÖM.

ARTHUR THIEL.
0LALI.0 MORALES.