Statsutskottets utlåtande Nr 44.
9
Hr 44.
Ankom till riksdagens kansli den 18 mars 1927 kl. 2 e. in.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående restaurering av
Ovanåkers församlings kyrka m. m.
(2:a avd.)
Uti en inom andra kammaren av herr O. Johansson i Edsbyn väckt
motion, nr 34, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling,
har hemställts, att riksdagen för sin del måtte medgiva, att av inflytande
eller redan influtna men icke disponerade skogsförsäljningsmedel från
kyrkoherdebostället i Ovanåkers församling må under de villkor, Kungl.
Maj:t kan finna skäl föreskriva, utgå ett anslag av högst 59,348 kronor
för restaurering av Ovanåkers församlings kyrka och uppförande av arkivbyggnad
i enlighet med ritningar, som blivit i vederbörlig ordning fastställda.
Till stöd för sin framställning bär motionären anfört följande:
»Redan vid kyrkoinventering i Ovanåkers kyrka den 16 maj 1894
klagades över den ytterst bristfälliga värmeinrättningens dåliga beskaffenhet,
och vid en under sommaren år 1910 av dåvarande ärkebiskopen J. A.
Ekman hållen kyrkovisitation i Ovanåkers församling påvisades, att en
genomgående reparation av församlingskyrkan vore av behovet påkallad.
Sedan härefter kontraktsprosten Öl. Bäckström i Arbrå flere gånger haft
tillfälle att betona reparationens nödvändighet, underströks kraftigt av vår
nuvarande ärkebiskop vid ett tillfälligt besök på platsen under förra året
kyrkans behov av en snar genomgående reparation.
Förslag till yttre och inre restaurering av Ovanåkers kyrka har numera
upprättats av arkitekten Martin Westerberg, och uppgå de av byggmästare
beräknade kostnaderna för restaureringen i enlighet med berörda
förslag till 48,200 kronor.
Kungl. byggnadsstyrelsen, vars prövning restaureringsförslaget underställts,
bär i ärendet inhämtat utlåtanden av, bland andra, riksarkivet,
som framhållit, att föreslagen förläggning av en arkivlokal under sakristian
av flera skäl icke kunde anses fullt tillfredsställande. Med anledning därav
och då riksarkivet från orten erfarit, det möjlighet funnes att genom
tillbyggnad av ett brandfritt valv bereda plats för arkivet i omedelbar
anslutning till prästgården, hade riksarkivet för sin del tillstyrkt, att
arkivfrågan måtte om möjligt ordnas på sistnämnda sätt och således icke
genom den föreslagna anordningen under kyrkans sakristia.
Genom beslut den 29 maj 1925 har kungl. byggnadsstyrelsen fastställt
10
Statsutskottets utlåtande Nr 44.
de av arkitekten Westerberg upprättade förslagen till dels restaurering av
Ovanåkers kyrka, dock med viss modifikation, dels ock förändringar av
kyrkans sakristia, dock med uteslutande av den däri föreslagna förläggningen
av kyrkoarkivet, vilken fråga borde upptagas till förnyad prövning
efter verkställande av utredning rörande eventuell tillbyggnad av
prästgården.
Förslag till arkivbyggnad med anslutning till kyrkoherdebostället har
härefter uppgjorts av Joll. We-stin i Arbrå; och har kostnaden för samma
byggnad beräknats uppgå till 10,000 kronor.
Sistberörda förslag bär jämväl underställts kung], byggnadsstyrelsens
prövning, varvid kungl. styrelsen, som låtit verkställa en mindre omarbetning
av förslaget, varigenom tillbyggnaden givits en något modifierad
placering, fastställt det sålunda omarbetade förslaget, med föreskrift att
vissa av kung], styrelsens byggnadsbyrå gjorda erinringar skulle vid arbetets
utförande iakttagas.
Av förekommen anledning har härjämte ett nytt förslag upprättats angående
anordnande av värmeledning i kyrkan, enligt vilket kostnaden för
dylik anordning, som förut upptagits till 8,000 kronor, numera beräknats
uppgå till 9,348 kronor.
Även sistnämnda förslag har av kungl. byggnadsstyrelsen jämlikt beslut
den 3 september 1926 blivit i huvudsak fastställt.
Kostnaderna för restaurering av kyrkan och uppförande av arkivbyggnad
enligt de av kungl. byggnadsstyrelsen sålunda godkända förslagen
utgöra alltså, restaureringskostnaden — med inberäknande av kostnaden
för värmeledningen men med avdrag av ett belopp å 200 kronor, som upptagits
för arkivets inredning — 49,348 kronor och kostnaden för uppförande
av en arkivbyggnad 10,000 kronor eller således tillhopa 59,348 kronor.
Av nedan anförda omständigheter framgår, att Ovanåkers församling
icke inom överskådlig tid skulle kunna genom utdebitering åstadkomma
denna störa summa. Då härtill kommer, att ifrågavarande restaureringsoch
byggnadsarbeten äro av mycket brådskande natur, synes ingen annan
utväg föreligga än att för berörda ändamål kyrkoherdeboställets rika
iskogstillgång anlitas. Ett synnerligen starkt talande skäl härtill föreligger
i den omständigheten, att enligt en i nyligen avgjord rättegång emellan
Ovanåkers församling samt Kungl. Maj:t och kronan angående äganderätten
till omförmälda boställe, 45/64 mantal Präst Stom nr 1 i Ovanåkers
socken, åberopad utredning församlingen inköpt detta boställe, samt att
kungl. Svea hovrätt genom den 9 november 1917 i berörda rättegång meddelad
dom, som av Kungl. Maj:t genom dom den 15 april 1919 därutinnan
fastställts, förklarat Ovanåkers församling vara framför Kungl. Maj:t och
kronan ägare av ifrågavarande fastighet om 11 öres- 6 penningland.
Nämnda boställe är således av den natur, som avses i 28 § kungl. förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den
26 januari 1894.
Då enligt berörda författningsrum fråga om disposition av skogsavkastning
vid boställe, tillkommet på sådant sätt, som däri förmäles, alltid
skall underställas Kungl. Maj:ts prövning, har församlingen för avsikt att
hos Kungl. Maj:t göra underdånig ansökning i ämnet. Som emellertid församlingen
förutser, att Kungl. Maj:t icke lärer vilja bifalla en dylik ansökning
utan att hava över densamma inhämtat kyrkomötets mening, samt
då, såsom ovan framhållits, ärendet är av brådskande natur, har församlingen
ansett det, i och för tids vinnande, vara av synnerlig vikt, att ären
-
11
Statsutskottets utlåtande Nr 44.
det komine under innevarande års kyrkomötes prövning, samt låmnat
undertecknad i uppdrag att kos kyrkomötet väcka denna motion.
Jämte meddelande att skogen vid Ovanåkers kyrkoherdebostalle genom
nådigt brev den 29 april 1904 ställts under skogsstatens omedelbara vard
och förvaltning, samt att jämlikt nådig resolution den 23 oktober 1914 ny
lönereglering för prästerskapet i Ovanåkers pastorat tillämpas från och
med den 1 maj 1915, vågar undertecknad utöver det ovan anförda vidare
vördsamt framhålla följande: .
Av en utav tjänsteman inom kungl. domänstyrelsen upprättad Kedovisningsräkning
å skogsförsäljningsmedel från Ovanåkers kyrkoherdeboställe
framgår, att för åren från och med den 1 maj 1915 till och med den o0 april
1923 till kyrkofonden från nämnda boställe influtit försäljningsmedel för
ordinarie och extra skogsavverkning till ett sammanlagt belopp av 100,379
kronor 13 öre. Av detta belopp har väl församlingen, som under hela omförmälda
tid fått vidkännas högsta i lag tillåtna uttaxering för sina prästers
avlöning eller 60 öre för bevillningskrona, såsom bidrag till prästerskapets
avlöning återfått omkring 30,000 kronor, vadan således fonden pa
dessa medel käft ett till över 70,000 kronor uppgående överskott.
Utdrag av debiterings- och uppbördslängdema a kommunalutskylder i
Ovanåkers socken för åren 1916—1925 utvisar, att uttaxeringen under flertalet
av dessa år uppgått till 10 kronor för bevillningskrona, och torde, när
man tager i betraktande att flere nödvändiga byggnadsföretag såsom ålderdomshem
och åtskilliga skolhusbyggnader äro förestående, det vara uppenbart,
att skatterna snarare komma att ökas än minskas. Av samma utdrag
framgår jämväl, att kommunens tillgångar vid slutet av år 1925 utgjort
350,329 kronor 48 öre, medan dess skulder vid samma tid uppgått till
418,629 kronor 48 öre.
Härjämte anser jag mig böra vördsamt erinra, hurusom etter det Eksbarads
församling hos lvungl. Maj:t i underdånighet begärt, att ett anslag a
106,000 kronor för restaurering av denna församlings kyrka finge utgå av
skogsförsäljningsmedel från den till Ekshärads kyrkoherdeboställe hörande
utskogen Knappåsen, kyrkomötet, vars yttrande Kungl. Maj:t inhämtat, i
skrivelse den 4 november 1925 för sin del lämnat det begärda medgivandet.
Anmärkas bör, att i rättegång, som avgjordes genom Älvdals nedre tingslags
häradsrätts dom den 29 december 1914, häradsrätten förklarade, att det
icke tillförlitligen styrkts, att Knappåsen blivit av enskilda donerad till
Ekshärads församling och dess kyrka eller till samtliga församlingar i
Älvdals härad och deras kyrkor, och att annat förhållande, som för Ekshärads
eller samtliga församlingar kunde medföra bättre rätt till skogen än
för Kung]. Maj:t och kronan, icke visats. På grund därav kunde häradsrätten
icke bifalla i målet gjort yrkande, att Eksliärads församling ellei
samtliga församlingarna måtte tillerkännas bättre ratt än Kungl. Magt
och kronan till skogstrakten. Genom dom den 23 juni 1916 fastställde
kungl. Svea hovrätt häradsrättens domslut, såvitt därigenom samtliga i
målet framställda yrkanden lämnats utan bifall. Denna dom fastställdes
av Kungl. Maj:t genom dom den 25 maj 1918.
På grund av vad sålunda anförts vågar jag vördsamt hemställa, det
kyrkomötet måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t förklara, att kyrkomötet
för sin del icke har något att erinra däremot, att av inflytande eller redan
influtna men icke disponerade skogsförsäljningsmedel från kyrkoherdebostället
i Ovanåkers församling må under de villkor, Kungl. Maj:t kan
finna skäl föreskriva, utgå ett anslag av högst 59,348 kronor för restaure
-
12
Statsutskottets utlåtande Nr 44.
ring av församlingens kyrka och uppförande av arkivbyggnad i enlighet
med ritningar, som blivit i vederbörlig ordning fastställda.»
I anledning av denna motion avgav kyrkolagsutskottet den 13 oktober
1926 betänkande, däri anfördes, bland annat, följande.
Såsom av en i motionen omförmäld, av Kungl. Maj:t den 15 april 1919
meddelad dom framginge, hade Kungl. Maj:t förklarat, att Ovanåkers
församling vore framför Kungl. Maj:t och kronan ägare av i motionen
omförmälda fastighet Prästestom nr 1 om 11 öres- 6 penningland, men att
Ovanakers kommun och församling icke kunde tillerkännas fri dispositionsrätt
över den del av fastigheten, som icke blivit avsatt till prästgård.
Genom domen hade alltså avgjorts, bland annat, att ovannämnda
fastighet skulle disponeras såsom ett ecklesiastikt boställe i överensstämmelse.
med reglerna i 1910 års prästerliga löneregleringslagstiftning. — Av
handlingarna till ett av Kungl. Maj:t den 26 september 1925 avgjort ärende
i fråga om rätt för församlingen att till restaurering av församlingens
kyrka disponera skogsförsäljningsmedel från ovannämnda kyrkoherdeboställe
både utskottet vidare inhämtat följande. I en till Kungl. Maj:t den
16 februari 1925 ingiven ansökning hade församlingen, med förmälan, att
församlingen hade att utgiva betydliga kostnader för kyrkliga ändamål,
däribland 48,000 kronor för restaurering av församlingens kyrkobyggnad,
anhållit, att Kungl. Maj:t måtte medgiva, att församlingen finge disponera
ett belopp av 43,354 kronor 71 öre av från förenämnda kyrkoherdebostället
då redan influtna skogsförsäljningsmedel till bestridande av kostnaderna
för ovanberörda kyrkliga ändamål. Av de i ärendet hörda myndigheterna
förklarade domkapitlet i Uppsala, att, då skogstillgångarna
a bostället vore mycket rikliga, det syntes domkapitlet billigt, att församlingen,
som. till stöd för sin underdåniga framställning jämväl åberopat
§ 1 mani. 2 i Kungl. Maj:ts kungörelse den 9 december 1910 angående lagstiftningen
om ecklesiastika boställsskogar, för det behjärtansvärda ändamålet
erhölle sökt understöd. Kungl. kammarkollegium, som ansåge, att
skogsförsäljningsmedleu från bostället författningsenligt icke kunde
disponeras för det av församlingen angivna ändamål, avstyrkte däremot
bifall till församlingens ansökning. Genom ovannnämnda beslut den 26
september 1925 förklarade Kungl. Maj:t den gjorda framställningen icke
föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. — På grund av vad i denna
sak sålunda förekommit och då i allt fall mot ansökningens upptagande
omedelbart hos kyrkomötet mötte störa betänkligheter, hemställde utskottet,
att förevarande motion ej måtte till någon kyrkomötets vidare åtgärd
föranleda.
K yrko 1 ag siutskott e ts omförmälda betänkande föredrogs i kyrkomötet den
20 oktober 1926.
Efter föredragningen anförde motionären följande: »Herr ärkebiskop!
Nar kyrkomötet föregående år med stor majoritet beslutade en ur kyrkförsamlings-
och jämväl prästerlig synpunkt synnerligen behjärtansvard
åtgärd, som en hård lagstiftning eljest skulle ha omöjliggjort, så
väckte detta på manga håll en odelad och för rättskänslan tilltalande
tillfredsställelse • jag syftar i detta fall på den av kyrkomötet beslutade
skrivelsen till Konungen angående anslag av skogsförsäljningsmedel för
1 ''jstaurering av Ekshärads kyrka. Den vid årets kyrkomöte av mig
vackla motionen angående malande anslag för restaurering av Ovanåkers
kyrka ligger i viss män annorlunda till. Ty under det att Ekshärads förse
m 11 ags äganderätt till kyrkoherdebostället därstädes på domstolsvägen
Statsutskottets utlåtande Nr 41.
13
blivit ogillad efter slutförd rättegång, bar däremot Ovanåkers församlings
äganderätt till dess kyrkoherdeboställe genom Kungl. Maj:ts dom
•den 15 april 1919 blivit gillad och erkänd. Att den ena församlingen efter
den andra såsom ägare av boställen med riklig skogsavkastning framkommer
med sådana framställningar, som den av mig nu senast gjorda, har
sin naturliga orsak i de ändrade ekonomiska förhållanden, som inträtt,
sedan den nya prästlöneregleringslagen börjat att genomföras, samt i den
för denna lag utarbetade finansplanen, vilken plan blivit så rubbad, att
uppenbara orättvisor hava uppstått i förhållandet mellan de bidragsgivande
församlingarna och kyrkofonden och därigenom mellan församlingarna
inbördes.
Vid behandlingen av denna prästlöneregleringslag vid 1910 års riksdag
höjdes också röster mot den avfattning lagen fått i den kungl. propositionen,
d. v. s. mot bestämmelserna i § 19 angående boställen och deras skogar,
vilka donerats eller av församling eller menighet anskaffats. I riksdagen
väcktes motioner med förslag om ändrad formulering till församlingarnas
förmån av nämnda paragraf, nämligen i första kammaren av riksbanksfullmäktige
Olof Jonsson i Hov samt i andra kammaren av herr
Johan Ericsson i Vallsta. Mot deras farhågor ställdes emellertid beräkningarna
i finansplanen för löneregleringens genomförande, vilka ådagalade,
att någon mer uppenbar fara för församlingar med dylika boställen
att erhålla större bidragsskyldighet till kyrkofonden än andra församlingar
ej förelåge, något som även bekräftades av följande i propositionen
sid. 80 intagna, av föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet
gjorda yttrande:
''Enligt vad verkställda uträkningar giva vid handen torde i det närmaste
hela den behållna avkastningen av boställsskogarna komma att jämlikt
19 § 4 mom. från kyrkofonden utbetalas till församlingarna. Det belopp,
dessa skulle bekomma, belöper sig nämligen, såvitt nu kan bedömas,
till 604,313 kronor. Då hela den behållna summan av skogsförsäljningsmedel
för närvarande kan skattas till omkring 628,000 kronor, återstår sålunda
såsom behållen inkomst för kyrkofonden endast ett jämförelsevis
obetydligt belopp.’ Mot denna bakgrund blevo också de båda motionerna
av särskilda utskottet bedömda, behandlade och avstyrkta. Och vid föredragningen
i båda kamrarna av 19 § blev densamma klubbfästad utan att
ett enda yttrande därvid förekom.
Sedan dess ha 16 år förflutit och de flesta församlingarna fallit under
den nya prästlöneregleringslagens bestämmelser. De i finansplanen uppgjorda
kalkylerna hava också, under tiden blivit prövade och kontrollerade.
Och visar sig därvid, att skogsförsäljningsmedlens storleksbelopp i inkomstberäkningen
på ett för kyrkofonden oanat men för vederbörande församlingar
upprörande sätt blivit vid regleringslagens utformande underskattade.
Skogsförsäljningsmedlen, som i finansplanen beräknades giva
endast ett till 29,181 kronor upptaget överskottsbelopp, ha för sista räkenskapsåret,
sedan församlingarna bekommit sina efter uppskattning av
Kungl. Maj:t fastställda bidrag, ett överskott av 1,479,670 kronor och 28
öre, motsvarande en ökning av något över 5,000 procent av det ursprungligen
mera som utjämning för kyrkofonden avsedda inkomstbeloppet. Härigenom
har också den i kungl. propositionen omnämnda »gamla kyrkliga
grundsatsen», att varje församling bör — när icke obilliga anspråk därigenom
ställas på densamma — avlöna sitt prästerskap, ovedersägligen
brutits och ej heller denna princip av prästlöneregleringslagen kunnat upp
-
14
Statsutskottets utlåtande Nr 44.
rätthållas. Då nu hos Kungl. Maj:t och, när det gäller en kyrklig fråga av
denna beskaffenhet, även hos de båda representantförsamlingarna starka
skäl föreligga för de krav, som på grund av felkalkylering avhänts församlingarna
i form av skogsförsäljningsmedel och rättelse härutinnan på
lagstiftningsväg ej torde kunna vinnas före regleringsperiodens utgång
1934, föreligga starka billighetsskäl för kyrkomötet att för sin del utan
alltför skarpsinniga juridiska utläggningar tillrättalägga de mest belijärtansvärda
fallen i berörda avseenden.
Kyrkolagsutskottet, som förberett förenämnda Ovanåkers församling
rörande fråga, har efter ett kort referat och med hänvisning till vad i
denna sak sålunda förekommit avstyrkt framställningen. Skulle nu i likhet
med utskottets hemställan den motionsledes gjorda framställningen
av kyrkomötet avslås, kommer Ovanåkers församling, trots sin klara och
erkända äganderätt till sitt kyrkoherdeboställe, att bli det första tvångsoffret
för de reduktionsåtgärder, kanske ej förutsedda, som förekommer
i svensk kyrkolagstiftning under namn av 1910 års prästlöneregleringslagar,
i första hand vad det nu gäller överskottet av boställets jämförelsevis
rika skogstillgång samt därefter, i händelse de först föreskrivna församlingsavgifterna
skulle täcka det egna pastoratets lönebehov, genom att
boställets avkastning i övrigt indrages till den för riket eller kyrkan i sin
helhet gemensamma kyrkofonden.
Jag vill icke nu klandra den kyrkopolitik, som förr har blivit förd, men
jag förespår ett synnerligen obehagligt uppvaknande för en väsentlig del
av de svenska kyrkoförsamlingarna och ifrågasätter, om icke nu vid övergången,
då det ännu finnes en hel del församlingar, som icke blivit nyreglerade,
en viss moderation borde iakttagas, i synnerhet som efter lagens
ikraftträdande, som redan påvisats, eu oanad värdestegring av skogarnas
avkastning inträffat, som i flera fall blivit mångdubblad och berett kyrkofonden
ej beräknade inkomster från i regel med hänsyn till de störa kommunalskatterna
fattigaste landsförsamlingarna i riket. Ovanåkers församling,
från vars boställsskog åren 1910-1923 skogsförsäljningsmedel med ett
belopp av 113,420 kronor 41 öre inlevererats, varav uppstått ett överskott
av cirka 70,000 kronor, utgör härifrån icke något undantag. _
Då ändamålet för detta anslag ej kan vara kyrkomötet likgiltigt och ett
bifall till motionen till viss del kommer att neutralisera de mest framträdande
missförhållandena, ber jag, herr ärkebiskop, få yrka avslag på
kyrkolagsutskottets hemställan och bifall till; klämmen i den av mig i ämnet
väckta motionen.»
I ärendet anfördes vidare av kyrkomötets nedannämnda ledamöter,
bland annat, följande.
Regeringsrådet G. Thulin: Denna fråga läge ju något annorlunda än
det föregående ärendet (Fryksände). Utskottet hade här delvis en starkare
ställning och delvis eu svagare. Utskottet hade en starkare1 ställning
därigenom, att det kunde hänvisa till att frågan voro upptagen genom en
särskild motion och icke hade haft den behandling av myndigheter och
andra, som helt borde föreligga, innan den komme till kyrkomötet. Men
utskottet hade i sak en svagare ställning än i föregående ärende, ty detta vore
ett av de få undantagsfall, där man måste säga sig, att var och en, som
röstade för anslaget till Ekshärad vid förra kyrkomötet, om han icke
iindrat mening och ansåge, att kyrkofonden endast borde användas till
prästerskapets avlöning, måste rösta för bifall i konsekvensens tecken. Om
kyrkomötet avsloge detta förslag därför att det framförts i en enskild
Statsutskottets utlåtande Nr 44.
15
motion, lomme frågan tillbaka behörigen! beredd och då funnes anledning,
att den lomme att bifallas.
Komministern i Gävle, pastorat B. I. J. Jonzon: Det vore tydligt, att föreliggande
önskemål vore i högsta grad behjärtansvärt med hänsyn till
hela Ovanåkers kyrkliga liv. Det vore också tydligt, att det vore eu ytterst
brådskande sak, och man förstode icke, på vad sätt en lösning för församlingen
inom rimlig tid annars skulle kunna åstadkommas. Det.vore också
tydligt, att församlingen här hade en i viss mån bättre rätt än i fallet Ekshärad,
eftersom församlingen fått dom på, att den före Kungl. Maj:t vore
ägare till ifrågavarande fastighet. — När utskottet sade: »da i allt fall mot
ansökningens upptagande omedelbart hos kyrkomötet möta stora betänkligheter»,
måste det väl förutsätta, att utskottet ändå tänkte sig, att saken
skulle kunna vara juridiskt möjlig. Detta förefölle ännu klarare efter vad
regeringsrådet Thulin nyss yttrade. — Man måste fråga sig, om det vore
lyckligt, att församlingarna fullkomligt ställdes utanför varje förfogande
över den egendom, som de hade fått laga dom på, att de ägde. Hela deras
intresse komme då också att kopplas av från allt, som hörde samman
med dessa frågor; det kunde ju hända, att opinionen i så fall kunde taga
en ganska olycklig vändning. — Vad beträffade det andra faktum, som
förelåge, nämligen att Kung!. Maj:t redan fattat ett avgörande i denna
fråga, borde det val knappast förhindra kyrkomötet att yttra sin mening.
Om saken ännu en gång på ena eller andra sättet komme för Kungl. Maj:t
och kyrkomötet finge att uttala sig, måste ju i varje fall kyrkomötets yttrande
grunda sig, icke, på hänsyn till vad Kungl. Maj:t förut utan kyrkomötets
hörande gjort i saken, och ännu mindre på hänsyn till vad kyrkomötet
väntade, att Kungl. Maj:t möjligen kunde komma att gorå, utan
helt och hållet på vad kyrkomötet i själva sakfrågan med hänsyn till kända
omständigheter ansåge vara rätt och billigt.
Biskopen E. F. Lönegren, vilken emellertid av anförda skäl yrkade bilall
till kyrkolagsutskottets förslag: »Herr ärkebiskop! Jag har begärt ordet
för att angiva den något underliga ställning, i vilken jag känner mig sta
vid denna liksom vid den föregående frågans avgörande. Mitt hjärta önskar
mycket starkt att få svara ja, men min kyrkliga eftertanke säger mig
lika bestämt, att jag måste rösta nej. Jag anser mig skyldig att giva skäl
för den dubbelställningen. Jag har, ända sedan jag blev biskop och något
fick lära känna den hårda framfart med våra församlingars äganderätt,
särskilt med hänsyn till de stora skogsvidderna, som blev en följd av 1910
års lagstiftning, tänkt och många gånger uttalat,, att detta enligt mitt sätt
att se var ingenting mindre än eu kyrklig socialism, satt i ett rätt underligt
system. Om man aldrig så mycket senterade det ändamål, som därmed
skulle främjas, och den kyrkliga solidaritet, som Häri fick ett uttryck,
måste man, som jag upprepade gånger nödgats göra, fråga sig, vad som
i djupare mening är rättsgrunden till detta. Att nu en mer och mer växande
tvekan gör sig gällande — och i kyrkomötet har jag aldrig hört den
så tydligt uttalas som i dag — torde väl bero på, att genom utvecklingen,
särskilt genom kristidens erfarenhet, den orättvisa, som församlingarna
sett häri, framträtt på ett synnerligen iögonenfallande sätt. Kanske kan
detta åskådliggöras tydligast genom att peka på det förhållandet, att under
ett enda år — jag vill minnas det var 1924 — tillfördes kyrkofonden ensamt
i skogsavkastning ett belopp av över 10 miljoner kronor. Man får icke
undra på, att det börjat jäsa i de församlingar — det har nyss. sagts^ att
det ofta är rätt fattiga och skattetyngda församlingar — särskilt i Norr
-
16
Statsutskottets utlutande Nr 44.
Utskottets
yttrande.
land, som veta, att medlen komma från prästgårdar, som tillköra dem —
låt vara att äganderätten kan vara litet differentierad — ock som äro avsedda
i första känd att användas till avlöning av deras prästerskap. Denna
jäsning kar tagit sig mångai spontana uttryck. Uppe i det stift jag representerar
kar det bildats sammanslutningar i församlingarna i syfte att på
utredningens ock även rättegångens väg tillkämpa sig den bättre rätt, som
de förmena sig kava.»
Sedan på given anledning regeringsrådet Thulin yrkat bestämt bifall
till motionärens förslag, varefter överläggningen förklarats slutad, bifölls
efter framställd proposition utskottets kemställan med 32 röster mot 25,
som avgåvos för motionen.
På grund av församlingens därom uttalade önskan kar jag väckt denna
motion.
Vid ärendets behandling i kyrkomötet har, såsom av det ovanstående
framgår, framställts anmärkning däremot, att frågan därstädes vore
upptagen genom en särskild motion ock icke käft den behandling av myndigheter
ock andra, som helst borde föreligga, innan den komme till kyrkomötet.
Med avseende härå tillåter jag mig framhålla, att, då kung! kammarkollegium
i sitt förkerörda över Ovanåkers församlings underdåniga ansökning
den 16 februari 1925 avgivna underdåniga utlåtande förklarat sig
anse, att skogsförsäljningsmedlen från bostället författningsenligt icke
kunde disponeras för det av församlingen angivna ändamål, det torde hava
saknats anledning för Kung! Maj:t att över samma ansökning köra kyrkomötet
ock riksdagen. Enda sättet för att den nu föreliggande frågan
skulle kunna komma under kyrkomötets liksom nu under riksdagens prövning
kar sålunda varit att gå motionsvägen; ock förmenar jag, att den utredning,
som i den hos kyrkomötet väckta motionen med tillhörande bilagor
föreligger, skall — förutan myndigheters ock andras behandling — befinnas
innehålla tillräckligt material för riksdagens prövning av frågan.
Den omständigheten, att skogsförsäljningsmedel, varom nu är fråga, författningsenligt
ej må anlitas för ändamål, som nu åsyftas, lärer icke utgöra
hinder för Kungl. Maj:t att i visst fall, då synnerligen talande skäl
för ett undantag föreligga — och sådana äro nu för handen — efter riksdagens
ock kyrkomötets hörande tilldela anslag av dylika medel.
Då kyrkomötet bifallit kyrkolagsutskottets förslag, däri uttalats, bland
annat, att stora betänkligheter mötte för ansökningens omedelbara upptagande
hos kyrkomötet, torde få anses, att kyrkomötet icke varit främmande
för den tanken, att frågan skulle återkomma till ett klivande kyrkomöte.
»
Mot bifall till motionen måste otvivelaktigt principiella betänkligheter
resa sig. Å andra sidan har utskottet icke kunnat undgå finna, att vissa billighetsskäl
kunna anföras till stöd för motionärens yrkande. Ärendet
synes emellertid vara i behov av ytterligare utredning, och frågan synes
därför böra hänskjutas till Kungl. Maj:t för verkställande av utredning
och eventuellt avgivande av förslag i ämnet. Utskottet förordar fördenskull
skrivelse till Kungl. Maj:t i ärendet och hemställer alltså,
att riksdagen, i anledning av herr Johanssons i Edsbyn
ovanberörda motion, II: 34, må i skrivelse till
Statsutskottets utlåtande Nr 44.
17
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte verkställa
utredning, huruvida av inflytande eller redan
influtna men icke disponerade skogsförsäljningsmedel
från kyrkoherdebostället i Ovanåkers församling må
utgå anslag till restaurering av Ovanåkers församlings
kyrka och till uppförande av arkivbyggnad för nämnda
församling, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill denna utredning må föranleda.
Stockholm den 18 mars 1927.
På statsutskottets vägnar:
v S. H. KVARNZELIUS.
Närvarande: se under utlåtandet nr 42-
Reservation
av herr O. Olsson i Kullenbergstorp, vilken ansett, att utskottet bort
hemställa om avslag å den i ämnet väckta motionen.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 sand. 25 höft. (Nr ''/2—50.)
O