Statsutskottets utlåtande Nr 42.

1

Nr 42.

Ankom till riksdagens kansli den 18 mars 1927 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av arbetskrafterna vid nationalmusei avdelning
för depositioner och slottssamlingar.

(2:a avd.)

I den till riksdagen den 4 januari 1927 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov har Kungl. Maj:t under åttonde huvudtiteln,
punkt 15, föreslagit riksdagen att, i avbidan på proposition angående anslag
till ökning av arbetskrafterna vid nationalmuseets avdelning för depositioner
och slottssamlingar, för ändamålet beräkna för budgetåret 1927—1928 ett
extra anslag av 7,500 kronor.

Sedermera har Kungl. Maj:t i en till riksdagen avlåten, den 28 januari
1927 dagtecknad proposition, nr 92, vilken hänvisats till statsutskottet för
förberedande behandling, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att
till förstärkning av arbetskrafterna vid nationalmusei avdelning för depositioner
och slottssamlingar för budgetåret 1927—1928 anvisa under åttonde
huvudtiteln ett extra anslag av 7,500 kronor.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.

Departementschefen lämnar i statsrådsprotokollet en utförlig redogörelse
för vad som hittills utförts på depositionsavdelningens skilda områden samt
framlägger en detaljerad plan för arbetenas vid denna avdelning fortsatta
bedrivande och utveckling i syfte att göra nationalmusei konstsamlingar
tillgängliga för en bredare allmänhet.

Vad angår denna plan framhåller departementschefen till en början beträffande
slottssamlingarna, att ett vidsträcktare utnyttjande av dessa samlingar
vore synnerligen önskvärt. En fortsatt katalogisering av samlingarna
borde ske, liksom den påbörjade fotografiska huvudkatalogen över Gripsholmssamlingen
borde bringas till sin fullbordan. Det viktigaste syntes
departementschefen dock vara vidtagande av sådana anordningar, varigenom
själva tavelbestånden kunde bliva kända och uppskattade av en större allmänhet.
På ett synnerligen lyckligt sätt hade samlingarnas museala utnyttjande
hittills skett genom anordnande av vissa kurser och skolresor, förenade
med föredrag samt sakkunnig ledning och visning. I hög grad önskBihang
till riksdagens protokoll 1927. 6 sand. 25 käft. (AV 42—50.) 1

Verksamheten
vid
deposition9-avdelningen•

2

Statsutskottets utlåtande Nr 42.

ligt vore, att denna verksamhet kunde fullföljas och utvecklas under depositionsintendentens
ledning. Något särskilt statsanslag för detta ändamål
torde icke behöva beräknas, utan syntes dessa kurser kunna finansieras antingen
av deltagarna själva eller förmedelst till dylika fortbildningskurser
eller motsvarande ändamål anvisade anslag.

Vad därefter beträffade den så att säga egentliga depositionsverksamheten,
hade denna efter den nya intendenturens tillkomst genom beslut av 1917
års riksdag kunnat ske på ett mera planmässigt och målmedvetet sätt än
tillförene. De deponerade konstverken hade huvudsakligen placerats i ämbetsbyggnader,
landshövdingeresidens och legationsbyggnader samt i landsortsmuseer,
allt i syfte att låta »den offentliga miljön» få del av statens
konstsamlingar. Departementschefen erinrar vidare, att Kungl. Maj:t genom
beslut den 23 februari 1923 medgivit, att ett penninglotteri finge anordnas,
vars behållning till större delen skulle tillfalla en av Kungl. Maj:t samma
dag tillsatt nämnd för inköp av konstverk. Syftet hade varit att bringa
hjälp i det nödläge, vari en mängd svenska konstnärer för det dåvarande
befunne sig, och nämndens arbete skulle gå ut på att inköpa målningar och
skulpturer företrädesvis av de bildande konstnärer, som ville erbjuda sådana
till inköp. Av de av nämnden inköpta konstverken hade, sedan ett mindre antal
nndantagits för nationalmusei räkning, det överväldigande flertalet placerats i
landsortsmuseer och skolor. Av skolorna hade det företrädesvis varit folkhögskolor,
som befunnits lämpa sig för ändamålet. Dessutom blevo åtskilliga
konstverk placerade i folkskoleseminarier samt ett par i högre allmänna
läroverk. Återstoden — ett 60-tal — av ifrågavarande konstverk fördelades
på olika lasarett, sanatorier och ämbetsverk. Departementschefen anför i
anslutning härtill att, enligt hans mening, i främsta rummet skolorna borde
komma i åtnjutande av en ytterligare deposition av konstverk. Givetvis kunde
en dylik utsträckt deposition endast komma ett fåtal skolor till del, framför
allt med hänsyn till de yttre säkerhetsanordningar, som måste uppställas såsom
förutsättningar för mottagande av dylika depositioner. Hur önskvärt det
än vore att så långt som möjligt bland de unga sprida en närmare kännedom
om den bildande konstens alster och skapa känsla och förståelse för
desamma, torde man, framför allt då det gällde folkskolorna, få inskränka
sig att anlita en annan form för denna konstpropaganda, nämligen spridande
av reproduktioner av mera kända och berömda konstverk.

Departementschefen framhåller vidare, att jämväl landsortsmuseerna borde
ytterligare komma i betraktande, då det gällde en utvidgad depositionsverksamhet
i olika delar av landet. Den betydelse, dessa museer hade för respektive
orters konstliv, vore så stor, att deras ställning och möjligheter borde
mera än hittills uppmärksammas. Det samarbete, som inletts mellan landsortsmuseerna
och nationalmuseum, borde givetvis fortvara och depositionsintendenten
hava att vaka över och följa dessa museers utveckling.

Nästa gren av depositionsintendentens omfattande arbetsuppgifter vore den
tillfälliga utställningsverksamheten i olika delar av riket. Särskilt hade de

Statsutskottets utlåtande Nr 42.

3

hittills anordnade vandringsutställningarna visat sig äga en betydelsefull
uppgift genom den intresseväckande och stimulerande verksamhet de utövat
på konstlivet i de städer, dessa utställningar besökt. Önskvärt vore, om
dessa utställningar kunde fullföljas. Ett särskilt slag av denna utställningsverksamhet
hade de s. k. kulturmässorna utgjort. Dessa mässor hade spelat
en stor roll i respektive orters kulturella liv, och önskvärt vore, att denna
verksamhet, där nationalmuseum stode för den konstnärliga ledningen, måtte
kunna fullföljas efter i stort sett hittills uppgjorda och tillämpade planer
och program.

Den från depositionsavdelningens sida utövade föredrags- och föreläsningsverksamheten
ansåge departementschefen vara en betydelsefull faktor i den
allmänna konstpropagandans tjänst. Departementschefen hade härvid ej
tanken så mycket riktad på den inom nationalmuseum bedrivna föreläsningsverksamheten;
det borde främst vara den ute i landet anordnade föreläsningsverksamheten,
som borde ledas och ordnas av depositionsintendenten.

Denna verksamhet hade alla förutsättningar att mötas med förståelse och
intresse där den komme till synes, och det läge vikt uppå, att densamma
utvecklades och befordrades mer än hittills kunnat ske med de synnerligen
begränsade arbetskrafter, varöver depositiönsavdelningen kunnat förfoga.

Så vore även fallet med redigerandet och utgivandet av de populära småskrifter
i konst, beträffande vilka en vacker början redan gjorts.

Depositiönsavdelningen förfogar nu över — utom intendenten — allenast Arbetskrafte
en amanuens med halv tjänstgöring och ett med 1,200 kronor avlönat skriv- ^tiortsacdebbiträde.
Att denna personal vore otillräcklig, då det gällde att tillgodose ningen.
avdelningens omfattande och mångskiftande arbetsuppgifter, finner departementschefen
ligga i öppen dag, helst om man toge i betraktande det önskvärda
i att utveckla och fördjupa avdelningens verksamhet i konstpropagandans
och folkupplysningens tjänst. En ökning av avdelningens arbetskrafter
ansåge departementschefen ofrånkomlig. För budgetåret 1927—1928
förordar departementschefen avlöning till en amanuens med full tjänstgöring,
uppgående enligt löneklass 18 i den för extra ordinarie tjänstemän
gällande löneskalan till 5,304 kronor, samt ett skrivbiträde med avlöning
enligt löneklass 3 av samma löneskala, uppgående till 2,208 kronor, tillhopa
alltså 7,512 kronor, eller avrundat 7,500 kronor.

Den av departementschefen skisserade planen för den fortsatta verksam- utskottets
heten vid depositiönsavdelningen har icke givit utskottet anledning till yttrande.
erinran.

Vidare finner utskottet goda skäl tala för bifall till förslaget om förstärkning
av arbetskrafterna vid depositiönsavdelningen.

Utskottet hemställer alltså,

4

Statsutskottets utlåtande Nr 42.

att riksdagen må till förstärkning av arbetskrafterna
vid nationalmusei avdelning för depositioner och slottssamlingar
för budgetåret 1927—1928 anvisa under åttonde
huvudtiteln ett extra anslag av 7,500 kronor.

Stockholm den 18 mars 1927.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widell, C. P.
V. Nilsson i Gränebo, O. Bergqvist, A. Pers, J. G. Walles, E- A. Hallin, P. A. Bergström,
J. Jeansson, C. A. Carlsson i Gävle och K. A. IV. Björck;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund, C. R. Jansson i Falun,
P. Nilsson i Bonarp, L. J. Carlsson-Frosterud, O. Olsson i Kullenbergstorp, P. M. Olsson i
Blädinge, E. Kristensson i Göteborg, B. F:son Holmgren, O. Nilsson i Örebro, J. Olofsson i
Digernäs och P. C. Jonsson.