Statsutskottets utlåtande Nr hl.
9
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 18 mars 1927 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om entledigande av indelt
personal vid truppförband, som skola indragas.
(l:a avd.)
Uti en inom andra kammaren av herr N. Holmström i Gävle och H. Bäcklund
väckt motion (nr 209) har hemställts, att riksdagen måtte besluta, att
indelt personal vid truppförband, som skola indragas, entledigas samt att åt
densamma skall utom pension, gratial o. dyl. utgå avskedsersättning, därest
den varit beordrad till ständig tjänstgöring, efter samma grunder som beträffande
övrigt fast anställt underbefäl, dock lägst 2,000 kronor, samt åt övriga
en tilläggspension på 200 kronor pr år under tio år eller ock motsvarande belopp
kapitaliserat och på en gång utbetalt, samt att riksdagen måtte vidtaga de härför
erforderliga ändringarna i riksstaten.
Till stöd för sin framställning hava motionärerna anfört följande:
»I motion nr 353: II till 1925 års riksdag hemställde undertecknade med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 50 till samma riksdag angående försvarsväsendets
ordnande, ’att sådana indelta, som under de senaste åren tjänstgjort
vid sina regementen under större delen av året, tillerkännas avskedsersättning
efter samma grunder, som föreslagits för äldre underbefäl varvid minst
sex månaders tjänstgöring pr år må räknas såsom fullgjort tjänsteår’.
I motiveringen till denna motion anfördes bl. a.: ''Dessa indelta hava- varit
av stort värde under de tider, då vakanserna i underbefälskadern hotat tjänstens
behöriga gång vid truppförbanden, och hava ett flertal av dem under
sådana perioder varit inkallade i tjänstgöring året om, oftast i viktiga och krävande
befattningar, såsom i egenskap av köks- och matsalsunderbefäl, dagkorpraler,
sjukvårdare, handräckningsbefälhavare o. d. Dessa hava sålunda
blivit helt beroende av militärtjänsten. I många fall ansökte de om avsked
omkring 1914—1915, vilket då emellertid icke kunde beviljas annat än för
hälsoskäl. I stället inkallades de till längre tjänstgöring, under vilken de så
småningom drogos från sitt civila arbete och bundos vid tjänsten i lika hög
grad som fast anställd personal. Man kan sålunda med fog säga, att det är
tjänstens krav, som fört dem i det läge, vari de nu befinna sig. Dessa torde
dörför med fullt berättigande kunna göra anspråk på gottgörelse i någon form,
om de icke mera kunna tagas i anspråk för ständig tjänstgöring.
Bihang till riksdagens protokoll 19S7. 6 sand. 8h käft. (Nr 37—hl.) 2
10
Statsutskottets utlåtande Nr bl.
Det är sålunda angeläget, att den indelta personalen, som hittills tjänstgjort
under större delen av året, men icke längre kan påräkna sådan tjänstgöring,
hålles skadeslös. Då det gäller att finna en form för rättvis ersättning åt nämnda
befattningshavare, bör hänsyn tagas till huru lång tid de varit inkallade till
tjänstgöring under större delen av året. Sådan tjänstgöring synes då böra ligga
till grund för av skedsersättning efter samma grunder, som äldre underbefäl,
varjämte naturligtvis pension, gratial och dylikt i vanlig ordning utgår.’
1925 års riksdags första särskilda utskott, som behandlade motionen i sammanhang
med frågan om ersättning åt övertaligt äldre fast anställt underbefäl,
fann — ehuru tiden icke medgav en mera omfattande utredning — det i motionen
framställda förslaget värt beaktande, och ansåg sig böra framhålla önskvärdheten
av, att Kung!. Maj:t tager frågan under omprövning och så snart ske
kan framlägger det förslag, som må befinnas skäligt och lämpligt, vilket ju
också av riksdagen godkändes.
Sedermera hava de indelta soldaterna själva genom styrelsen för Sveriges
Indeltas Soldatförbund i en den 17 juni 1926 dagtecknad till herr statsrådet
och chefen för kungl. försvarsdepartementet ställd skrivelse anhållit, att denna
motion måtte beaktas, då frågorna angående den kvarvarande indelta personalen
vid armén till följd av riksdagens begäran därom skola utredas och förslag framläggas
för riksdagen. I denna skrivelse anföra de indelta dessutom, att flertalet
av dem, som fortfarande äro inkallade till ständig tjänstgöring, på sin tid
blivit beordrade därtill mot sin vilja. De hava sålunda måst lämna sitt civila
arbete och uteslutande ägna sig åt militärtjänsten, vilket, sedan 1901 års härordning
genomförts, icke torde hava varit meningen. Under sådana förhållanden
måste dessa, som av nämnda orsaker kommit att ägna större delen av sitt
liv åt det miltära, anses vara lika berättigade till avskedsersättning, därest de
entledigas från den militära tjänsten, som övrigt, äldre underbefäl, i all synnerhet
som alla indelta äro äldre till levnadsåren och sålunda som civila arbetssökande
ha än värre än det yngre underbefälet, som meddelas avsked på grund
av försvarsväsendets omorganisation.
Det hade givetvis varit önskvärt, att Kungl. Maj:t till årets riksdag hade
framlagt förslag i detta stycke, men enligt vad vi erfarit lär något sådant icke
vara att förvänta. Likväl synas oss åtgärder nödvändigtvis böra vidtagas redan
i år beträffande den indelta personal, som hör till regementen, vilka äro
bestämda till indragning, ty det torde icke vara skäligt att härmed låta anstå
till en kommande riksdag. Man kan nämligen icke förutsätta, att Kungl. Maj:t
har för avsikt att överföra dessa indelta till de kvarvarande truppförbanden.
Bästa sättet synes oss vara, att riksdagen beslutar att entlediga alla de indelta,
som nu tillhöra regementen, vilka äro bestämda till indragning, och att den indelta
personalen, som varit beordrad till ständig tjänstgöring, då tillerkännes
avskedsersättning efter de grunder, som vi i vår ovannämnda motion nr 353: II
till 1925 års riksdag föreslagit. Vad den övriga indelta personalen beträffar,
som endast'' fullgjort dem årligen åliggande repetitionsövning, synes också denna
böra entledigas och kompenseras. Att transportera dem till andra regementen
synes oss, som ovan sagts, icke möjligt, men å andra sidan lära dessa indelta,
som vid genomförandet av 1901 års härordning medgavs kvarstå i tjänst, så
länge de voro till krigstjänst dugliga, icke heller kunna utan vidare avskedas.
Då de på grund av försvarsväsendets omorganisation icke längre äro erforderliga,
torde de vara berättigade erhålla särskild gottgörelse för sitt entledigande,
och en framkomlig väg synes då vara, att de tillerkännas utom pension, gratial
''m. m. i vanlig ordning en tilläggspension under förslagsvis tio år på 200 kronor
pr år eller ock motsvarande belopp kapitaliserat och på en gång utbetalt vid
avskedets erhållande. Vidkommande kostnaderna härför torde dessa icke komma
att överstiga det belopp, som staten för närvarande utbetalar i s. k. rote
-
Statsutskottets utlåtande Nr 4l.
11
lindringsbelopp till de kvarvarande rotehållarna, utan torde kostnaderna för
såväl avskedsersättningen som också tilläggspensionerna komma att avsevärt
understiga, vad de indelta kosta, därest de skola bibehållas i tjänst. Utan att
staten tillskyndas några merkostnader kunna således samtliga i tjänst varande
indelta vid de till indragning bestämda truppförbanden givas möjlighet till en
någorlunda tryggad ålderdom, och tjänstens krav på de kvarvarande truppförbanden
lära heller icke komma att eftersättas, då de av 1925 års riksdag
fastställda personalstaterna för truppförbanden i varje fall icke synas inrymma
till truppförbanden överflyttade indelta från andra indragna truppförband.»
Utskottet, som under hand erfarit, att avsikten icke är att entlediga den indelta
personalen vid de truppförband, som skola indragas, utan att personalen
i stället skall överflyttas till tjänstgöring vid de kvarvarande truppförbanden,
har med anledning härav icke funnit sig kunna föreslå, att någon åtgärd i av
motionärerna ifrågasatt riktning vidtages av riksdagen.
Utskottet hemställer,
att herrar Holmströms i Gävle och Bäcklunds förevarande
motion II: 209 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 18 mars 1927.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Närvarande: Se under utlåtandet nr 36.