Statsutskottets utlåtande Nr 33.
1
Nr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 14 mars 1927 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition angående
förvärvande för statens räkning av den Dala—Hälsinglands
nga järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägen mellan Orsa och
Bollnäs m. m. (4:e avd.).
I en till riksdagen den 18 februari 1927 avlåten, till statsutskottet för
förberedande behandling hänvisad proposition, nr 161, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen, dels bemyndiga Kungl. Maj:t att med Dala
—Hälsinglands nya järnvägsaktiebolag träffa avtal om inköp av den nämnda
bolag tillhöriga järnvägen mellan Orsa och Bollnäs med bibanan Göringen
—Dalfors i huvudsaklig överensstämmelse med ett i statsrådsprotokollet
omförmält förslag till köpeavtal, dels för gäldande av köpeskillingen för
nämnda järnväg för budgetåret 1927—1928 anvisa ett reservationsanslag av
1.500.000 kronor, att utgå av lånemedel, dels ock höja den i förslaget till
riksstat för budgetåret 1927—1928 under rubriken »Fasta lånemedel» upptagna
inkomstposten »Ny upplåning» från 13,104,944 kronor till 14,604,944
kronor.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.
Den 11 oktober 1895 beviljades koncession å Dala—Hälsinglands järnväg
mellan Bollnäs och Orsa jämte sidolinjen Göringen—Dalfors. Koncessionen
övergick sedermera å Dala—Hälsinglands järnvägsaktiebolag. Banlängden
utgör 121 kilometer. Ursprungliga anläggningskostnaden uppgick till
4.640.000 kronor.
Enligt kontrakt den 3 april 1917 utarrenderade det nya bolag, Dala—
Hälsinglands nya järnvägsaktiebolag, varå järnvägen då övergått och som
alltjämt är ägare till densamma, järnvägen för en tid av tio år räknat från
den 1 maj 1917 till järnvägsstyrelsen mot ett arrende av 130,000 kronor
årligen.
I en den 18 december 1925 dagtecknad skrivelse har Dala—Hälsinglands
nya järnvägsaktiebolags styrelse hos Kungl. Maj:t hemställt om statens övertagande
av bolagets järnväg och därvid föreslagit i huvudsak följande
villkor:
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 samt. 23 höft. (Nr 33—36.)
2
Statsutskottets utlåtande Nr 33.
1) Bolaget skulle på järnvägsstyrelsen med tillträde den 1 maj 1927 överlåta
ej mindre järnvägen med tillhörigheter och trafikmateriel, än även
bolaget särskilt tillhörig fast egendom, huvudsakligen en byråfastighet med
betjäningshus i Bollnäs till ett beräknat värde av sammanlagt 100,000
kronor, jämte den del av bangården vid Säversta, som av bolaget förvärvats
annorledes än genom expropriation, allt med den rätt bolaget därtill
ägde. Bolaget undantoge förvaltningskontorets inventarier, i räkenskaperna
upptagna till en krona.
2) Järnvägsstyrelsen övertoge eller gäldade bolagets intecknade skuld till
belopp av 1,500,000 kronor och utbetalade vid tillträdet till bolaget ett
belopp av 250,000 kronor.
3) Järnvägsstyrelsen, som genom överlåtelsen bleve ägare jämväl till de
anläggningar, styrelsen i enlighet med § 6 i arrendekontraktet utfört, skulle
avstå från all rätt till ersättning eller lösen, som styrelsen enligt kontraktet
ägt bekomma, och inträda i förhållande till tredje man helt i bolagets
ställning.
4) Järnvägsstyrelsen skulle förbinda sig att respektera den ställning järnvägens
personal i enlighet med rätt och billighet intoge i förhållande till
bolaget.
I sin skrivelse har bolaget anfört bland annat, att järnvägslinjen i framtiden
komme att i statens hand utgöra en värdefull sammanbindningslänk
mellan norra stambanan och inlandsbanan, att, om försäljning icke komme
till stånd, bolaget vore nödsakat dels omsätta förenämnda intecknade lån
å 1,500,000 kronor, dels anskaffa nödigt kapital för inlösen av under arrendetiden
tillkomna anläggningar, för återköp av de av statens järnvägar
övertagna inventarier och materialier ävensom för driftens ombesörjande,
samt att de i banan intresserade kommunerna redan bragt mycket stora
offer, under det att intet ekonomiskt stöd erhållits från staten.
Sedan järnvägsstyrelsen i ett den 4 februari 1926 avgivet utlåtande utvecklat
de skäl, som kunna anföras för och emot ett statsförvärv, har, enligt
Kungl. Maj:ts den 12 mars 1926 givna bemyndigande, dåvarande statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet uppdragit åt ledamoten av
riksdagens andra kammare, riksgäldsfullmäktigen A. Anderson, statssekreteraren
i kommunikationsdepartementet C. W. Aschan och extra byråchefen
i samma departement A. B. Gärde att såsom sakkunniga inom departementet
biträda vid förhandlingar med representanter för Dala—Hälsinglands
nya järnvägsaktiebolag rörande villkoren för statens eventuella övertagande
av bolagets järnväg.
Såsom resultat av förda förhandlingar har framgått ett förslag till köpekontrakt,
vilket enhälligt godkänts av extra bolagsstämma med delägarna
uti Dala—Hälsinglands nya järnvägsaktiebolag den 28 december 1926. Enligt
detta avtalsförslag skulle köpeskillingen utgöra 1,500,000 kronor, varjämte
Statsutskottets utlåtande Nr 33.
3
staten skulle förbinda sig att från och med år 1928 tillämpa statens järnvägars
taxor för person- och godstransport å järnvägen.
Ifrågavarande avtalsförslag har tillstyrkts av järnvägsstyrelsen, som allenast
ifrågasatt en formell mindre jämkning i ordalydelsen av detsamma.
Under erinran att järnvägens spårvidd och normalsektion äro lika med
statens järnvägars, den största tillåtna hastigheten är 60 kilometer per timme
och det tillåtna hjulaxeltrycket, 14 ton, vilka omständigheter medgiva
framförande av statens järnvägars vagnar samt användning av ett flertal
av dess lokomotivtyper, har departementschefen anfört bland annat följande.
»Det är uppenbart, att den avtalade köpeskillingen, 1,500,000 kronor, är
låg i förhållande till järnvägens tekniska värde.
Oavsett järnvägsanläggningen och däri intecknad gäld uppgingo bolagets
disponibla tillgångar vid 1925 års utgång till omkring 280,000 kronor och
kunna desamma vid arrendetidens utgång den 1 maj 1927 beräknas uppgå
till omkring 330,000 kronor. Sedan härav erlagts den enligt § 4 i avtalsförslaget
till statens järnvägar utgående ersättningen om 230,000 kronor,
skulle för bestridande av kostnaderna för bolagets likvidation och till fördelning
mellan bolagets aktieägare återstå omkring 100,000 kronor jämte
det från försäljningen undantagna Ore broskogsområde och inventarierna
i kontorsfastigheten i Bollnäs, vilka tillgångar dock icke torde vara avstörre
värde.
Genom järnvägsstyrelsens utredningar kan anses ådagalagt, att under
nuvarande konjunkturer och med en omedelbar övergång till statens järnvägars
taxor man åtminstone under den närmaste framtiden icke kan
hoppas erhålla tillfredsställande förräntning av den ifrågasatta köpeskillingen;
under de första åren torde till och med en viss driftförlust vara
oundviklig.
A andra sidan äro emellertid de indirekta fördelar, som statens järnvägar
vinna, obestridliga, även om desamma svårligen kunna värderas i penningar.
Först och främst är det givetvis förmånligt att kunna fritt disponera över
någon förbindelseled mellan den långa inlandsbanesträckan Brunflo—
Kristinehamn å ena sidan samt norra stambanan å den andra, och synes
det ingalunda uteslutet, att nyttan av en sådan led kan i framtiden bliva
mera framträdande än nu. Vidare erhålla statens järnvägar enligt ifrågavarande
avtalsförslag gottgörelse för förenämnda förskotterade anläggningskostnader
med belopp, som med hänsyn till arrendekontraktets bestämmelser
i förevarande avseende och föreliggande omständigheter i övrigt
måste anses tillfredsställande, varjämte vissa av bolaget bebådade anspråk
på ersättning komma att förfalla. Slutligen är det ingalunda otänkbart,
att de ändringar i tidtabells- och tariffpolitik, som en enskild järnvägsledning
eventuellt kunde göra, skulle kunna hava en oförmånlig inverkan å
anslutande statsbanelinjers trafik, en möjlighet, som genom statsförvärvet
skulle uteslutas.
Härutöver föreligga emellertid andra skäl för ett statsförvärv. Vad angår
själva järnvägsdriften, torde det, såsom även järnvägsstyrelsen erinrat, vara
obestridligt, att för en bana på endast 120 kilometers längd och med relativt
svag trafik självständig trafikering icke gärna kan göras fullt rationell.
I en tid, då kravet på sammanslutning av de mindre enskilda järnvägarna
för ernående av bättre ekonomi framföres från olika håll och med allt
4
Statsutskottets utlåtande Nr 33.
Utskottets
yttrande.
större styrka, skulle det vara anmärkningsvärt, om staten principiellt vägrade
sin medverkan i de fall, där inkorporering i statsbanenätet framstår
såsom enda möjligheten att åstadkomma större förvaltningsenheter.
Från allmän synpunkt önskvärd är givetvis den avsevärda förbättring i
taxehänseende, som banans trafikanter erhålla i och med inkorporeringen,
och vilken rimligtvis bör leda till större livaktighet inom trafikområdets
näringsliv och så småningom även medföra ökad trafik. Slutligen kan ju
också med visst skäl åberopas, att den bana, vars inköp nu föreslås, är
till sin natur ej alltför olik de nordligare tvärbanor, vilkas byggande helt
bekostas av staten. I detta avseende bör vid frågans bedömande även
beaktas, att kommunerna redan å banan olfrat ett betydande kapital, enligt
uppgift omkring 3,000,000 kronor, under det att staten hittills icke lämnat
understöd i annan mån än att den till statens järnvägar gjorda arrendeupplåtelsen
måste anses hava varit till fördel för bolaget.
Järnvägsstyrelsen har hemställt, att, då ifrågavarande järnväg saknade
affärsvärde, erforderligt anslag måtte utgå av skattemedel. Till denna mening
kan jag ej ansluta mig. Även om det är sannolikt, att järnvägens
drift omedelbart efter övergången till statens järnvägars taxor kommer att
medföra förlust, kan man såsom jag nyss anfört räkna med att genom
taxesänkningen ökning i trafiken framkallas, och den möjligheten lärer
ingalunda vara utesluten, att järnvägsdriften, i synnerhet vid en förbättring
av trävarukonjunkturen, skall kunna förränta den nu ifrågasatta köpeskillingen.
Med hänsyn särskilt till det jämförelsevis ringa kapital, som
skulle åtgå till förvärv av järnvägen, torde i varje fall denna järnväg erbjuda
lika goda förräntningsmöjligheter som de tvärbanor till inlandsbanan,
som byggts och nu byggas med lånemedel. Ifrågavarande anslag torde
därför böra utgå av lånemedel.»
På de skäl, som departementschefen anfört, vill utskottet tillstyrka, att
ifrågavarande, vid förhandlingar mellan utsedda delegerade uppgjorda och
av järnvägsstyrelsen biträdda avtal från statens sida godtages.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att med Dala—Hälsinglands
nya järnvägsaktiebolag träffa avtal om inköp av den
nämnda bolag tillhöriga järnvägen mellan Orsa och Bollnäs
med bibanan Göringen—Dalfors i huvudsaklig överensstämmelse
med ett i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
den 18 februari 1927 omförmält förslag till
köpeavtal,
b) för gäldande av köpeskillingen för nämnda järnväg
för budgetåret 1927—1928 anvisa ett reservationsanslag av
1,500,000 kronor.
Statsutskottets utlåtande Nr 33.
5
Beträffande sättet för beredande av täckning för anslaget samt Kungl.
Maj:ts förslag om höjning av inkomstposten »Ny upplåning» kommer utskottet
att framdeles under riksdagen avgiva utlåtande.
Stockholm den 14 mars 1927.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, A. F. Vennersten,
J. L. Widetl, C. P. V. Nilsson i Grånebo, O. Berg qvist, A. Pers, J. G.
Walles, E. A. Hallin, C. I. Asplund, P. A. Bergström och C. Johansson i Hälsingborg;
från
andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund, C. R. Jansson
i Falun, P. Nilsson i Bonarp, L. J. Carlsson-Frosterud, O. Olsson i Kullenbergstorp,
A. Å:son Törnkvist i Karlskrona, P. M. Olsson i Blädinge, B. F.son
Holmgren, E. Andersson i Prästbol, E. G. E. Eriksson i Stockholm och J. Olofsson
i Digernäs.