Statsutskottets utlåtande Nr 32.
7
Nr 32.
Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1927 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om inlösen av Kävlinge
—Barsebäcks järnväg.
(4:e avd.l
Uti två likalydande, till statsutskottet för förberedande behandling hänvisade
motioner, väckta den ena inom första kammaren (nr 84) av herr
J. Jönsson i Slätåker m. fl. samt den andra inom andra kammaren (nr 149)
av herr J. Jönsson i Revinge m. fl., har hemställts, att riksdagen för sin del
måtte besluta inlösen av Kävlinge—Barsebäcks järnväg så snart ske kan
mot en ersättning motsvarande järnvägsbolagets svävande skuld vid övertagandet,
dock högst etthundratiotusen (110,000) kronor.
I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin framställning,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Med stöd av § 46 i riksdagsordningen har utskottet över motionen inhämtat
här bifogade yttrande från järnvägsstyrelsen.
Utskottet kan i stort sett ansluta sig till de synpunkter järnvägsstyrelsen
anlagt på förevarande förslag om statsinlösen av Kävlinge—Barsebäcks
järnväg.
Av utredningen framgår, att, därest staten icke i detta fall ingriper, banans
tillgångar sannolikt komma att realiseras och driften å banan läggas ned.
Alldeles bortsett från de kännbara olägenheter, som för omkringliggande
befolkning skulle följa av järnvägsdriftens nedläggning, samt det samhällsekonomiskt
stora men* vilket en dylik omkastning av ortens trafikförhållanden
skulle medföra, komme ock vissa mera direkta statsintressen att kännbart
beröras av en sådan åtgärd. I detta avseende är att märka, hurusom
banans ena slutpunkt utgöres av den på statsbanan Malmö—Göteborg belägna
Kävlinge station, vilken jämväl är slutpunkt för den numera statsinlösta
Kävlinge—Sjöbo järnväg; banan Kävlinge—Barsebäck ansluter sig
således direkt till det övriga statsbanenätet, vilket härifrån tillföres viss trafik,
som genom driftens nedläggande komme att bortfalla. Ett bibehållande
av järnvägen Kävlinge—Barsebäck är ock av största betydelse för den med
statsmedel utbyggda hamnen Barsebäck, som, anlagd som fiskehamn, i allt
större utsträckning börjat angöras av mindre handelsfartyg.
Utskottets
utlåtande.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
Av statens järnvägars ledning har erinrats om de strävanden, som för närvarande
från statsmakternas sida göra sig gällande att söka åstadkomma ett
sammanförande i större enheter av små och i splittringen svagt ställda järnvägsföretag.
Även ur denna synpunkt måste en statsinlösen framstå som
motiverad, och det lärer i anslutning härtill vara befogat uttala en förväntan,
att banan på detta sätt lagd under enhetlig ledning skall kunna
lämna ett drift- och trafikekonomiskt sett gynnsammare resultat än på sista
tiden varit fallet.
Det torde alltså kunna fastslås, att ur allmän samhällelig synpunkt en
statsinlösen av ifrågavarande bana framstår som önskvärd samt att en sådan
inlösen även av järnvägstekniska skäl kan förordas. Med hänsyn härtill har
utskottet ansett sig kunna tillstyrka det motionsvis i detta avseende framlagda
förslaget.
Själva inlösningssumman för järnvägen, vilken med utgångspunkt från
storleken av den svävande skuld, som för närvarande åvilar företaget, i
motionerna angivits till högst 110,000 kronor, torde böra avrundas till 100,000
kronor, ett belopp, som under förhandenvarande förhållanden torde få anses
skäligt. Detta belopp torde böra under utgifter för kapitalökning såsom
reservationsanslag uppföras å nästkommande års riksstat.
Utskottet förutsätter, att järnvägsanläggningen överlämnas till staten fri
från inteckningar för gäld. I övrigt torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att
godkänna de närmare villkoren för anläggningens övertagande.
Utskottet, som framdeles under riksdagen kommer att avgiva förslag om
beredande av täckning för ifrågavarande anslag, får hemställa,
alt riksdagen må för inlösen av Kävlinge—Barsebäcks järnväg
för budgetåret 1927—1928 under utgifter för kapitalökning
anvisa ett reservationsanslag av 100,000 kronor.
Stockholm den 8 mars 1927.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Närvarande: se under utlåtandet nr 30.
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
9
Till riksdagens statsutskott.
Järnvägsstyrelsen
med yttrande över motioner om statsinlösen
av Kävlinge—Barsebäcks järnväg.
Bilaga.
Genom kungl. brev den 11 februari 1927 har järnvägsstyrelsen anbefallts
avgiva yttrande över två likalydande motioner till årets riksdag, väckta den
ena inom första kammaren (nr 84), den andra inom andra kammaren (nr
149), angående inlösen av Kävlinge—Barsebäcks järnväg, och får styrelsen
till åtlydnad härav anföra följande.
Såsom i motionen nämnes, erhöll banan, vars längd är 16 kilometer, koncession
år 1904 och öppnades för trafik år 1907, men pågingo kompletteringsarbeten
ända t. o. m. år 1912. Byggnadskostnad^! utgjorde vid slutet av
nämnda år 825,000 kronor eller omkring 50,000 kronor per kilometer. Sedermera
synas, av föreliggande statistik att döma, inga nämnvärda anläggningar
hava tillkommit. — I motionen omförmäles också, att för den ursprungliga
ägaren, Kävlinge—Barsebäcks järnvägsaktiebolag, proportionen mellan främmande
och eget kapital från början var tillfredsställande, i det att aktiekapitalet
utgjorde 310,000 kronor, under det att skulderna uppgingo till 280,000
kronor. Till fullständigande av denna uppgift bör emellertid nämnas, att
förenämnda kompletteringsarbeten synas ha väsentligen finansierats med lånemedel.
Vid slutet av år 1909 utgjorde nämligen aktiekapitalet 345,000 kronor,
skulderna däremot 560,000 kronor. Härigenom åsamkades bolaget en stor räntebörda,
som betänkligt förryckte dess ekonomi; för år 1909 ensamt bokfördes
en förlust av 34,000 kronor, summa underskott vid samma års slut uppgick
till 84,000 kronor. Den konsolidering, som företogs år 1910, och som bestod
i att av skulderna 160,000 kronor omvandlades i preferensaktier, medförde
givetvis en väsentlig förbättring, men kunde dock icke hindra bolagets likvidation.
— Den 1 juli 1913, då banan överläts åt ny ägare, uppgick det balanserade
underskottet till 165,000 kronor, varav drygt 140,000 kronor räntor, återstoden
driftsunderskott.
Den nya (och nuvarande) ägaren, Trafikaktiebolaget Kävlinge—Barsebäckshamn,
övertog banan för en köpeskilling av 320,000 kronor, eller 505,000
kronor under byggnadskostnaden. Det gamla bolagets förlust synes alltså ha
uppgått till ej mindre än 670,000 kronor.
Då det nya bolaget vid starten icke hade några lån å anläggningen — aktiekapitalet
330,000 kronor var tillräckligt för köpet — och dessutom började
sin verksamhet under en för järnvägarna i allmänhet gynnsam tid, hade man
tydligen anledning hoppas få inkomster och utgifter att gå ihop. I vad mån
detta lyckats framgår av följande siffror.
År |
Brutto- |
Summa |
Vinst ( + ) eller för- |
inkomster |
utgifter |
lust (—) för året |
|
1914 ...... |
...... 60,300 |
62,400 |
— 2,100 |
1915 ...... |
...... 66.600 |
66,400 |
+ 200 |
1916 ...... |
...... 80,300 |
79,600 |
+ 700 |
1917 ...... |
...... 108,800 |
104,200 |
4- 4,600 |
1918 ...... |
...... 166,900 |
157,400 |
+ 9,500 |
1919 ...... |
...... 182,800 |
184,000 |
— 1,200 |
1920 ...... |
...... 164.200 |
203,000 |
— 38.800 |
Historik.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
Framtida
utsikter.
Brutto inkomster -
1921 ............ 177,200
1922 ............ 76,200
1923 ............ 87,600
1924 ............ 86,900
1925 ............ 97,900
Summa |
Vinst ( + ) eller för |
utgifter |
lust (—) för året |
165,200 |
+ 12,000 |
104,400 |
— 28,200 |
101,400 |
— 13,800 |
98,700 |
— 11,800 |
94,400 |
+ 3,500 |
(För år 1926 är resultatet ännu icke fullständigt känt. Ett betydligt driftsunderskott,
förorsakat av betodlingens inställande, har dock kunnat konstateras.
)
Så länge kriget pågick, var ställningen för banan alltså jämförelsevis tillfredsställande,
ehuru densamma väl knappast kan hava haft egentliga krigstidstransporter.
Bland utgifterna för åren 1916—1918 ingår nämligen avsättning
till förnyelsefond med tillsammans 20,000 kronor, den enda som
hittills förekommit. Däremot har efterkrigskrisen här som på många andra
håll visat sig ödesdiger samt åsamkat bolaget skulder, vilka draga rätt dryg
ränta, för det senaste året omkring 4,000 kronor. Icke för att detta belopp
är stort i förhållande till rörelsens omfattning, då man icke har något nämnvärt
driftsöverskott att räkna på, är emellertid även den minsta räntebörda
av betydelse.
Av det nu anförda framgår, att banan hittills varit en dålig affär för sina
ägare. Endast under särdeles gynnsamma år hava inkomsterna varit tillräckliga
för att täcka utgifterna inkl. kostnader för förnyelse. Detta är givetvis
ett dåligt tecken för framtiden.
Då det gäller att söka bedöma de framtida utsikterna, torde man närmast
böra utgå från erfarenheterna för åren 1923—25, vilka för järnvägarna i
allmänhet väl kunna betecknas som någorlunda normala. — Från det abnormt
ogynnsamma år 1926 torde däremot böra bortses.
För nämnda trenne år hava utgifterna ställt sig på följande sätt.
År |
Driftkostnader |
Räntor Ö |
vriga kostnader |
S:a utgifter |
1923 ....... |
. . 98.700 |
2,200 |
500 |
101,400 |
1924 ....... |
. . 95,700 |
3,000 |
— |
98,700 |
1925 ....... |
. . 90,300 |
4,100 |
— |
94,400 |
Inkomsterna för |
samma år visa |
följande uppdelning. |
||
År |
Egentliga tra-fikinkomster |
Extra trafik-inkomster |
Div. inkomster |
Summa |
1923 ...... |
. . 79,500 |
700 |
7,400 |
87,600 |
1924 ...... |
. . 79,100 |
1 200 |
6,600 |
86,900 |
1925 ...... |
. . 90,400 |
800 |
6,700 |
97,900 |
Driftkostnaderna ha alltså under de senaste åren stadigt pressats nedåt,
under det att inkomsterna ökats. Frågan blir då, huruvida denna nedpressning
av ugifterna kan förväntas fortsatt ytterligare. En inom styrelsen verkställd
undersökning har givit vid handen, att någon nämnvärd sådan förbättring
icke är att påräkna. Man torde alltså under förutsättning av 1925
års trafik få kalkylera med en driftkostnad under enskild förvaltning av
c:a 90,000 kronor.
Under rubriken »diverse inkomster av järnvägsdriften» upptagna belopp
utgöras till största delen av postarvoden, och ha som synes hållit sig nästan
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
11
konstanta. De torde jämväl vara tämligen oberoende av inträffade förändringar
i fråga om sockerbetodlingen.
Detta gäller däremot säkerligen icke om extra trafikinkomster, vilka pläga
variera med godstrafiken; då emellertid beloppen äro rätt obetydliga, skall
här bortses från möjlig nedgång i desamma.
De egentliga trafikinkomstema ha fördelat sig på följande sätt (1921 och
1922 insättas för jämförelse).
1925 1924 1923 1922 1921
Persontrafik .......... 18,134 17,290 17,737 20,332 25,827
Post.................. 462 465 464 460 643
Godstrafik ............ 71,744 61,318 61.325 47,380 142.610
Summa 90,340 79,073 79,526 68,172 169,080
Inkomsterna av posttransporter ha alltså under de senaste åren hållit sig
alldeles oförändrade. Nedgången från förkrigsåren, då ersättningen i fråga
uppgick till 1,800 kronor, har tydligen berott på övergång från postkupé till
enklare befordringssätt. Härutinnan kan man icke vänta någon återgång.
Inkomsterna i persontrafik visa ej heller några större variationer under
de senaste åren. Jämfört med förkrigsåren är ställningen mycket otillfredsställande,
i det att inkomsterna endast äro ungefär lika höga som 1914. under
det antalet resande nedgått från 39,000 till 26,000. — Det är givetvis den
starka konkurrensen från motorfordonen, som här gjort sig gällande. Möjligt
är ju, att den förbättring av tidtabellen, som utan annan kostnad än för
bränsle torde kunna ernås vid samarbete med Kävlinge—Sjöbo järnväg,
skulle kunna medföra en i och för sig ej så oväsentlig inkomstökning. Förestående
siffror visa emellertid, att även en så stark ökning som med 15
procent ej ger mer än 2,700 kronor brutto. Avdrages härifrån den oundvikliga
ökningen i bränsle- och underhållskostnad, blir nog ej mycket kvar.
Man torde därför — här liksom för redan behandlade slag av inkomster —
lämpligen kunna räkna med 1925 års resultat.
Banans ekonomi är tydligen nästan helt beroende av godstrafikens omfattning.
Går densamma ned, som fallet var år 1922, blir också affärsresultatet
dåligt. — Angående transporterade godskvantiteter föreligga tämligen
utförliga uppgifter, och visa dessa betydande variationer. Så var under det
ogynnsamma året 1922 godsmängden endast c:a 12,000 ton, under 1925 —
det gynnsammaste av de senare åren — däremot nära 25,000 ton. Skillnaden
ligger på rotfrukter (vitbetor) samt avfall därav, vilka båda varugrupper
ökats från 5,300 ton till 20,100 ton. Sockerbetorna spela samma dominerande
roll i fråga om inkomsterna som beträffande kvantiteterna. Enligt en
lämnad specialuppgift utgjorde nämligen under år 1925 banans inkomst av
trafik för sockerindustrien 53,700 kronor eller 79 procent av totala godstrafiksinkomsten.
År 1926, då av kända skäl ingen nämnvärd betodling förekommit, har i
konsekvens därmed resultatet försämrats med omkring 40,000 kronor.
Det är uppenbart, att denna ensidighet i trafik innebär en betydande risk.
allra helst som det rör sig om en tillverkning, vars tillvaro av många anses
till väsentlig del beroende på statsmakternas åtgärder, ävensom av i vad
mån samförstånd råder mellan betodlarna och sockerindustrien. För de
närmaste åren förefaller dock situationen väsentligt ljusare än vad man för
blott några månader sedan kunde hoppas — tack vare den 5-åriga överensdels
anslutande järnvägar, däribland statsbanorna, berörda. Vad hamnen
12
Statsutskottets utlutande Nr 32.
kommelse, som i november 1926 träffats mellan å ena sidan Skånes betodlares
centralförening och å andra sidan Svenska Sockerfabriksaktiebolaget,
och vilken anses komma att icke blott säkerställa en betodling av åtminstone
samma omfattning som ar 1925 utan jämväl tack vare överenskommelsen
om fraktfördelning tillförsäkra järnvägarna betydande bettransporter. Såvitt
inom järnvägsstyrelsen är känt, har förevarande järnväg ej heller utlovat
någon sänkning av sina tariffer under 1925 års nivå. Visserligen var, som
bekant, 1925 års betskörd ovanligt stor, men synes man i allt fall ha anledning
hoppas pa, att för de närmaste aren inkomsterna av berörda transporter
genomsnittligt ej skola ligga alltför mycket — låt säga 10,000 kronor
under de för ar 1925 erhållna. Huru det skall bli i en mera avlägsen
framtid undandrager sig givetvis allt bedömande.
I motionerna framhålles möjligheten av ökade inkomster genom trafiken
över Barsebäckshamn. Även i denna punkt måste en viss ljusning sägas
hava inträtt, i det att dels hamnen i sitt nya skick för år 1926 haft att uppvisa
en mycket större trafik än tidigare, dels generaltullstyrelsen genom beslut
den 18 januari 1927 bifallit i motionerna omförmäld framställning om
inrättande av (ullexpedition därstädes. Det synes under sådana förhållanden
icke vara för optimistiskt för godstrafiken som helhet räkna med en inkomst
mitt emellan 1925 och 1924 års, d. v. s. omkring 65,000 kronor. Banans
totala inkomster skulle följaktligen kunna beräknas till samma belopp som
driftkostnaderna eller 90,000 kronor.
Vad man synes kunna förvänta under de relativt gynnsamma förhållanden,
som inträtt tack vare förenämnda överenskommelse, är alltså blott en
ungefärlig täckning av de löpande driftkostnaderna. Att erhålla tillräckliga
medel för den förnyelse av anläggningarna, som så småningom blir oundgängligen
nödvändig, och vilken enligt gängse normer skulle kräva en avsättning
av omkring 10,000 kronor årligen, eller till de låt vara obetydliga
räntorna, synes däremot vara tämligen uteslutet.
...I det fö.regående har räknats med att banan allt fortfarande skulle drivas
självständigt. Om densamma övertages av staten, dock fortfarande med förvaltning
som enskild järnväg, bortfalla vissa administrationskostnader, vilka
beräknats till 2,500 kronor årligen. Genom samtrafikering med Kävlinge_-
Sjöbo järnväg erhålles vidare en del redan antydda fördelar beträffande
rullande materielens användning, vilka skulle kunna i någon mån bidraga
till en förbättring av driftsresultatet.
Även vid förvaltning genom statens järnvägar torde dock vissa om än
icke så betydande årliga förluster komma att uppträda. Under förutsättning,
att trafikens uppehållande genom enskild försorg kunde anses säkerställd’
skulle följaktligen ett avstyrkande av föreliggande inlösenförslag vara det
från järnvägsstyrelsens sida naturliga.
Av de till riksdagen ingivna handlingarna synes emellertid framgå, att
utsikterna för trafikens upprätthållande på sådant sätt numera icke'' äro
störa, även om det år 1926 fattade beslutet om realisering av bolagets tillgångar
måhända icke får anses alldeles oryggligt. Då ansvaret för banan
praktiskt taget pavilar blott en enda person, vilken redan bragt särdeles
stora offer, kan järnvägsstyrelsen emellertid mycket väl förstå sagda beslut.
Att banans försvinnande skulle, trots den relativt obetydliga trafiken,
innebära en samhällsekonomisk förlust, synes järnvägsstyrelsen uppenbart.
Konsekvenserna komma i främsta rummet att drabba befolkningen inom
trafikområdet, men bli jämväl dels den av staten ägda hamnen i Barsebäck,
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
13
angår är densamma visserligen närmast byggd för fiskets skull, men härleda
i allt fall de erhållna inkomsterna till allra största delen från den allmänna
varutrafiken, för vilken man väl alltid räknat med järnvägens fortbestånd.
Beträffande statens järnvägar är det att nämna, dels att banan vid Kävlinge
station erlägger ett förvaltningsbidrag å c:a 6,000 kronor årligen, dels att
sannolikt blott en ringa del av de transporter, som nu gå till och från banan
över Kävlinge, komma att efter banans nedläggande ligga kvar å statsbanan.
Statens järnvägars inkomst av dessa transporter är endast känd för den del,
som gått från banan, vilken år 1925 lämnade 8,800 kronor. Då godstrafiken
i riktning från banan var mycket mindre än i motsatt riktning, 460 ton mot
2,200, synes det uppenbart, att den totala inkomsten icke understigit 25.000
kronor brutto, mot vilken inkomst stå oväsentliga merkostnader för detta
trafikarbetes utförande.
Ovan har förutsatts, att banan även efter ett eventuellt statsförvärv, skulle
förvaltas som enskild järnväg, särskilt i taxehänseende. Vilken förändring,
som skulle inträda vid ett fullständigt införlivande i statsbanenätet, är svårt
att bedöma, enär vid nuvarande konkurrens med motortrafiken det nämligen
är mycket svårt att åstadkomma några mera pålitliga kalkyler angående trafikens
variationer med ändringar i taxan. Inför svårigheten att på dylika
korta slättbygdsbanor utan förlust av trafik hålla taxeläget högt lära i varje
fall väsentliga taxesänkningar få förutsättas, och även om man torde böra
utgå från, att vid en omedelbar övergång till statens järnvägars lägre taxa
någon inkomstminskning kommer att till en början uppträda, så bör den
nu under alla förhållanden icke vara väsentlig.
Om frågan ses enbart från statens järnvägars synpunkt, synes det alltså
vara fullt ut lika förmånligt för statens järnvägar att övertaga banans drift
som att låta densamma läggas ned. Sett ur allmän synpunkt måste det
emellertid tillmätas mera vikt, att ett förebyggande sker av de väsentliga
olägenheter, som vid en sådan nedläggning skulle uppstå för invånarna i
de av banan berörda kommunerna. Att ingå på dessa torde icke vara järnvägsstyrelsens
sak, så mycket mer som samstämmiga uttalanden föreligga
från resp. kommunalstämmor. Järnvägsstyrelsen vill däremot framhålla,
att förevarande fråga enligt styrelsens uppfattning sakligt sett är tämligen
likartad de spörsmål, som tidigare uppkommit, då det visat sig, att enskilda
järnvägar, vilka erhållit statslån, ej kunnat förränta dessa. Då staten genom
riksgäldskontoret nödgats inköpa banorna, har ju det verkliga huvudsyftet
varit att hindra driftens nedläggande. Det formella skälet, att man ville
rädda det investerade statskapitalet, har nämligen knappast varit att tro på;
åtminstone för de banor, som hittills övertagits, är nog detta definitivt förlorat,
huru man än burit sig åt eller för framtiden vill bära sig åt.
Nu finnes för den bana, det här gäller, visserligen intet statslån eller
annat statens penningengagemang, men synes detta knappast behöva vara
något mera avgörande skäl för statsmakterna att ställa sig avvisande, då
ju samma realskäl som i tidigare fall tala för ett statens övertagande av
bekymret med kommunikationsledens bevarande i drift. I dessa tider har
ju också intresset för åtgärder till ett sammanförande av de många små
och i splittringen svagt ställda järnvägsföretagen till större enheter börjat
vakna, och det synes styrelsen då, att ej heller staten bör undandraga sig
att medverka i dylikt syfte, då, som här är fallet, eu mindre järnväg, sett
såväl geografiskt som ur trafiktekniska synpunkter, väl låter sig ansluta till
statens järnvägars nät.
14
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
Då ett övertagande av banan endast har eu helt ringa inverkan på statens
järnvägars ekonomi, anser styrelsen alltså övervägande skäl tala för att
staten mottager densamma, på sätt som i motionen förutsättes, och är det
då enligt styrelsens förmenande bäst, att steget genast tages fullt ut till en
fullständig inkorporering med statens järnvägar, varvid sådana förhållanden
redan från början åstadkommas för här berörda trakt, som nu blivit rådande
beträffande närbelägna nyligen inkorporerade Kävlinge—Sjöbo-banan.
Beträffande den framtida förvaltningen, personalens övertagande m. m.
bör emellertid därvid dock förutsättas, dels att personalen erhåller sådan
placering i statens järnvägars löneskala, att någon mera betydande ökning
av utgifter icke härigenom skall uppkomma, dels att den köpeskilling, varom
här kan bliva fråga — i motionen angiven till högst 110,000 kronor —
icke tillägges statens järnvägars i första hand räntepliktiga kapital av lånemedel.
Järnvägsstyrelsen har under nu angivna villkor för sin del intet att erinra
mot bifall till motionen.
Stockholm den 23 februari 1927.
Erik Malmkvist,
Tjf.
Kungl. järnvägsstyrelsen
Axel Granholm.
CENTRALTRYCKERIET. STOCKHOLM 1927