Statsutskottets utlåtande Nr LSS.
1
Nr 13S.
Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1927 kl. 4 e. va.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.-ts proposition angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet väckta
motioner.
(3:e avd.)
Uti den till riksdagen den 4 januari 1927 avlåtna propositionen (nr 1)
angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1927—1928 har
Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln (punkt 7) föreslagit riksdagen att, i
avvaktan på den proposition, som kunde komma att avlåtas i ämnet, till
bekämpande av arbetslösheten för sagda budgetår beräkna ett extra reservationsanslag
av 5,000,000 kronor.
Sedermera har Kungl. Maj:t i en till riksdagen avlåten, den 18 mars 1927
dagtecknad proposition, nr 236, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande
behandling, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att till bekämpande av
arbetslösheten, i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen
angivna grunder, under femte huvudtiteln för budgetåret 1927—1928 anvisa
ett extra reservationsanslag av 5,000,000 kronor.
Beträffande utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.
Av 1922 års riksdag beviljades, i anledning av den på socialdepartementets
föredragning avlåtna propositionen nr 11, för bekämpande av arbetslösheten
dels på tilläggsstat för nämnda år reservationsanslag till sammanlagt
belopp av 85,000,000 kronor, dels ock på extra stat för tiden 1 januari
—30 juni 1923 ett reservationsanslag å 5,000,000 kronor. Härförutom anvisades,
med bifall till den på kommunikationsdepartementets föredragning
avlåtna propositionen nr 12, för liknande ändamål på tilläggsstat för år 1922
under titeln »Utgifter för kapitalökning, statens affärsverksamhet» ett reservationsanslag
å 5,000,000 kronor att utgå av lånemedel.
I statsverkspropositionen till 1923 års riksdag (femte huvudtiteln, punkt
20) anförde dåvarande chefen för socialdepartementet, bland annat, att det
enligt hans mening icke vore möjligt att vid tiden för nämnda propositions
avlåtande göra några fullt tillförlitliga beräkningar angående arbetsmarknadens
läge under den då återstående delen av vintern 1922—1923 och än
mindre angående dess förändringar under hela budgetåret 1923—1924. Han
anhöll därför att senare under 1923 års riksdag få förelägga Kungl. Maj:t
förslag i förevarande ämne. Emellertid syntes honom nödig försiktighet
Bihang till riksdagens protokoll 1927. G sand. 59 höft. (Nr 13S.)
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
bjuda att i avbidan på frågans slutliga behandling å riksstaten beräkna ett
anslag för arbetslöshetens bekämpande å förslagsvis 5,000,000 kronor.
Med bifall till den av föredragande departementschefen sålunda gjorda
hemställan föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att i avvaktan på den proposition,
som kunde komma att avlåtas i ämnet, för bekämpande av arbetslösheten
för budgetåret 1923—1924 beräkna ett extra reservationsanslag av 5,000,000
kronor.
Efter det departementschefen sedermera i skrivelse den 28 april 1923
anmodat statens arbetslöshetskommission att avgiva förslag rörande den
framställning till riksdagen i nu ifrågavarande ärende, vartill då rådande
förhållanden gåve anledning, avgav kommissionen den 11 maj 1923 det sålunda
begärda utlåtandet. I detta utlåtande framlade kommissionen en beräkning
över tillgångar och utgifter å anslaget för bekämpande av arbetslösheten
intill utgången av budgetåret 1923—1924. På grundval av denna
beräkning anförde kommissionen, att den icke funne det erforderligt att
av 1923 års riksdag begära något anslag för bekämpande av arbetslösheten.
I skrivelse den 17 maj 1923, nr 233, gav Kungl Maj:t sedermera riksdagen
tillkänna, att Kungl. Maj:t icke komme att till 1923 års riksdag avlåta
proposition i det under punkten 20 i femte huvudtiteln av statsverkspropositionen
för nämnda år omförmälda ärendet angående anslag för budgetåret
1923—1924 för bekämpande av arbetslösheten, i följd varav medel
för berörda ändamål ej vidare behövde beräknas a staten för nämnda budgetår.
Emellertid hade Kungl. Maj:t i proposition den 4 maj 1923, nr 230, på
socialdepartementets föredragning föreslagit riksdagen medgiva, att för vidtagande
av åtgärder till lindrande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare
finge av femte huvudtitelns allmänna besparingsfond tagas i
anspråk ett belopp av förslagsvis 70,000 kronor.
Denna proposition blev av riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse nr 206).
Ytterligare är att nämna, att riksdagen, i anledning av ett i 1923 års
statsverksproposition på kommunikationsdepartementets föredragning framställt
förslag, för sådana arbeten för telegrafverkets, statens järnvägars och
statens vattenfallsverks räkning, vilka kunde påkallas för bekämpande av
arbetslösheten, för budgetåret 1923—1924 anvisade ett reservationsanslag av
2,000,000 kronor att utgå av lånemedel (riksdagens skrivelse nr 295).
För budgetåret 1924—1925 gjorde arbetslöshetskommissionen icke hemställan
om anvisande av något ytterligare anslag för bekämpande av arbetslösheten.
I anslutning härtill begärde Kungl. Maj:t icke något anslag för
ifrågavarande ändamål för nämnda budgetår.
I proposition till 1924 års riksdag, nr 113, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
medgiva, att för färdigställande av vissa utav Norrlands statsarbeten påbörjade
arbetsföretag Unge användas, intill ett belopp av 1,750,000 kronor,
de av 1922 års riksdag för bekämpande av arbetslösheten beviljade reservationsanslagen.
Detta förslag blev av riksdagen bifallet (riksdagens skrivelse nr 128).
1 en den 23 maj 1924 till riksdagen avlåten proposition (nr 229) föreslog
Kungl. Maj:t sedermera riksdagen medgiva, att för färdigställande av vissa
utav Södra Sveriges statsarbeten påbörjade arbetsföretag finge användas,
intill ett belopp av 1,350,000 kronor, de nyssnämnda, av 1922 års riksdag
beviljade reservationsanslagen.
Jämväl detta förslag blev av riksdagen bifallet (riksdagens skrivelse nr 294).
I skrivelse den 9 december 1924 uttalade sig arbetslöshetskommissionen
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
3
angående behovet av medel till arbetslöshetens bekämpande under budgetåret
1925—1926. Kommissionen anförde därvid, att behållningen å de anslag,
som av 1922 års riksdag anvisats för ifrågavarande ändamål, den 1 november
1924 utgjort 8,264,000 kronor. Då kostnaderna för kommissionens verksamhet
under de tio första månaderna av år 1924 uppgått till omkring 4,220,000
kronor och totalkostnaderna under nämnda år sannolikt icke komme att
överstiga 5 miljoner kronor, syntes det kommissionen vara grundad anledning
antaga, att de medel, varöver kommissionen förfogade, skulle förslå
till finansierandet av hjälpverksamhetens kostnader första halvåret 1926.
På grund härav funne kommissionen det icke påkallat att hemställa om
utverkande hos 1925 års riksdag av ytterligare anslag till arbetslöshetens
bekämpande.
Med hänsyn till vad kommissionen sålunda uttalat anförde föredragande
departementschefen i statsverkspropositionen till 1925 års riksdag (femte
huvudtiteln, sid. 37), att han ansåge sig icke böra föreslå Kungl. Maj:t afl
av riksdagen äska något nytt anslag till arbetslöshetens bekämpande. I enlighet
härmed begärde Kungl. Maj:t icke något anslag till ändamålet för
budgetåret 1925—1926.
I proposition till 1926 års riksdag, nr 213, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
att för bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1926—1927 anvisa ett
extra reservationsanslag av 8,000,000 kronor. Detta förslag grundade sig på
framställning av arbetslöshetskommissionen i skrivelse den 6 november 1925.
I denna skrivelse framlade kommissionen en beräkning över tillgångar och
skulder å anslaget till bekämpande av arbetslösheten. På grundval av denna
beräkning anförde kommissionen, att den ansåge sig berättigad utgå från
att till buds stående penningmedel skulle visa sig tillräckliga för bestridande
av hjälpverksamhetens kostnader under budgetåret 1925—1926. Beträffande
frågan om erforderliga medel för budgetåret 1926—1927 ansåg sig kommissionen
med hänsyn till de gångna årens erfarenheter och de osäkra förhållandena
på arbetsmarknaden böra förutsätta, att arbetslöshet av en omfattning,
som nödvändiggjorde statlig hjälp, även komme att förefinnas under
sistnämnda budgetår, och försiktigheten syntes bjuda, att anslaget för detta
budgetår beräknades till nyssnämnda belopp 8,000,000 kronor.
I en senare ingiven promemoria, dagtecknad den 13 mars 1926, anförde
kommissionen därefter, att det dåmera kunde antagas, att den 1 juli 1926
komme att finnas en behållning å tidigare anslag för ändamålet av omkring
1,233,000 kronor, bortsett från osäkra fordringar m. in. Förutsatt att kostnaderna
för hjälpverksamheten under budgetåret 1926—1927 komme att
uppgå till ungefär samma belopp som beräknats för nästföregående budgetår,
skulle vid sådant förhållande i runt tal ytterligare 5 miljoner kronor behövas
till möjliggörande av de statliga arbetslöshetsåtgärdernas upprätthållande i
ungefär samma omfattning som förut. Emellertid syntes detta belopp icke
tillräckligt för att trygga möjligheten av hjälpverksamhetens vidmakthållande
i påkallad omfattning. Med hänsyn till utsikterna på arbetsmarknaden och
i övrigt föreliggande förhållanden samt med beaktande jämväl därav att icke
alltför knappt tilltagna medel måste stå som reserv till förfogande dels i
form av rörelsekapital och dels för mötande av oförutsedda kommande händelser
eller därmed förbundna utgifter saknade kommissionen anledning
frångå sitt föregående förslag.
Till detta förslag anknöt sig även föredragande departementschefen, under
anförande att det syntes oeftergivligen nödvändigt, att anslaget tillmättes så
4 Statsutskottets utlåtande Nr 138.
att man vid eu eventuell ogynnsam utveckling på arbetsmarknaden hade
möjlighet att utvidga statens hjälpverksamhet. Av flera skäl syntes man
böra räkna med att arbetslöslietskommissionen under budgetåret 1926 — 1927
bleve nödsakad att till arbetslöshetens motverkande ingripa med större kraft
än under de båda nästföregående åren.
1 enlighet med denna framställning beviljade 1926 års riksdag (skrivelse
den 5 juni 1926 nr 344) för budgetåret 1926—1927 till bekämpande av arbetslösheten
ett extra reservationsanslag å 8,000,000 kronor.
Gällande författningsbestämmelser angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp
äro sammanfattade i en kungörelse av den 7 juli 1922 (nr 419), som
länder till efterrättelse tills vidare så länge anslag för ifrågavarande ändamål
utgår.
Därjämte har riksdagen vid särskilda tillfällen uttalat sig angående principerna
för den statliga hjälpverksamheten för arbetslösa. Sålunda meddelade
1922 års riksdag — efter det Kungl. Maj:t den 10 mars nämnda år
fattat beslut, innefattande jämkning i vissa avseenden av dittills gällande
regler — i skrivelse nr 291 nya direktiv för bedrivande av berörda verksamhet,
därvid särskilt spörsmålet om arbetskontlikts inverkan å den av
staten lämnade arbetslöshetshjälpen behandlades.
Vidare beslöt 1923 års riksdag i anledning av en till riksdagen avlåten
proposition, nr 52, att vid utövandet av omförmälda verksamhet skulle, utöver
då gällande direktiv, tillämpas vissa av statsutskottet närmare angi\ na
regler för yrkesbestämningen (riksdagens skrivelse den 13 april 1923, nr 79).
Med anledning av ett av Kungl. Maj:t meddelat beslut rörande hjälpverksamheten
i ett speciellt fall av arbetskonflikt upptogs vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts förenämnda proposition nr 213 till 1926 års riksdag frågan
om riktlinjerna för utövande av hjälpverksamheten i fall av arbetskonflikt
till förnyat skärskådande såväl i statsutskottet (utlåtande nr 168) som vid
ärendets behandling i riksdagens kamrar. I överensstämmelse med vad statsutskottet
i detta avseende hemställt, anförde riksdagen i sin förut omförmälda
skrivelse nr 344, i vilken riksdagen anmälde sitt beslut om an\ isande
av nytt anslag till bekämpande av arbetslösheten, i fråga om direktivens tilllämpning
bland annat följande.
»Då skilda uppfattningar gjort sig gällande i fråga om den råtta tillämpningen
av de nuvarande direktiven, vill riksdagen sammanfattningsvis i förtydligande
syfte framhålla:
att vid allmän konflikt inom ett yrkesområde all statens hjälpverksamhet
bör upphöra och yrkets samtliga arbetare i landet, respektive orten, avstängas
från statlig arbetslöshetshjälp;
att på enahanda sätt, som nyss sagts, skall förfaras beträffande sådan
’partiell’ konflikt, om vilken gäller, att den kan anses vara ett led i en
aktion med syfte att inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren inom
yrkesområdet ifråga; samt ....
att vid annan partiell konflikt fråga om hänvisning av arbetssökande till
därav berört arbetsställe skall göras beroende särskilt därav, huruvida den
Statsutskottets utlåtande Nr 138. 5
lön och övriga villkor, som erbjudas, kunna, med hänsyn till de å orten för
arbetet gällande löne- och arbetsvillkoren, anses skäliga. I det fall. att därvid
såsom utgångspunkt för skälighetsprövningen lagts för annan liknande
yrkesutövning gällande kollektivavtal, bör avseende fästas endast vid faktiskt
utgående, lägsta löner eller däremot svarande bestämmelser.
Beträffande spörsmålet om arbetshänvisning erinras, att vid Kungl. Maj:ts
beslut den 10 mars 1922, innefattande vissa jämkningar i dittills gällande
direktiv och deras tillämpning, föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet
uttalade sig angående frågan om ett blockerat arbete kunde
anses som lämpligt arbetstillfälle, och därvid yttrade, att ''sådana fall förvisso
kunde förekomma, då samhällsintresset kräver, att hänsyn icke tages
till en arbetaregrupps blockadpåbud’. Både före och efter riksdagsbeslutet
1922 liar ock, tydligen med tillämpning av sagda princip, sådan arbetshänvisning
förekommit. .
Vidare gäller, att av arbetslöshetskommissionen i förenämnda tragor tattat
beslut skall genast träda i verkställighet och äga tillämpning till dess detsamma
blivit beträffande huvudsaken vederbörligen prövat.
Under åberopande av vad sålunda anförts, får riksdagen anmäla, att riksdagen
för bekämpande av arbetslösheten i enlighet med hittills gällande
direktiv, tillämpade på sätt riksdagen ovan angivit, för budgetåret 1926—
1927 under riksstatens femte huvudtitel beviljat ett extra reservationsanslag
å 8,000,000 kronor.»
Genom beslut den 18 juni 1926 förordnade sedermera Kungl. Maj:t, att
ett exemplar av berörda riksdagsskrivelse skulle överlämnas till statens
arbetslöshetskommission till kännedom och efterrättelse.
I samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts förevarande proposition
har utskottet till behandling förehaft dels två likalydande motioner, väckta,
den ena inom första kammaren, nr 339, av herr G. Möller m. 11. och den
andra inom andra kammaren, nr 456 av herr P. A. Hansson in. 11. dels
ock en inom andra kammaren av herr ./. P. Dahlén m. 11. väckt motion,
nr 452.
I de båda förstnämnda motionerna har hemställts, att riksdagen mätte
besluta att till arbetslöshetens bekämpande anvisa ett extra reservationsanslag
— att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med i motionerna givna
riktlinjer — å 8,000,000 kronor.
I den av herr Dahlén in. 11. väckta motionen har hemställts,
att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 236 måtte bevilja
ett förslagsanslag å 30 miljoner kronor att användas för understödjande
av kommunala och anordnande av statliga produktiva arbeten för de
arbetslösa,
att riksdagen måtte besluta, att arbetslöshetskommissionen och de direktiv,
som ligga till grund för dess verksamhet, avskaffas samt att hjälpverksamheten
för de arbetslösa organiseras så, att ledningen därav lägges direkt
under socialdepartementet och att kommunerna erhålla rätt att driva en
självständigare arbetslöshetspolitik,
6
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
Utskottets
yttrande.
att riksdagen vid beviljande av ovannämnda anslag måtte fastställa sådana
direktiv för hjälpverksamheten, att alla oförvållat arbetslösa skola i möjligaste
mån beredas arbete mot avtalsenliga löner vid av kommuner eller
stat anordnade produktiva arbeten och att alla arbetslösa, som icke kunna
beredas arbete, tilldelas ett understöd, som ger full försörjning åt den arbetslösa
och dennes familj.
I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina förslag, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Över ifrågavarande motioner har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
yttranden från socialstyrelsen och statens arbetslöslietskommission, vilka yttranden
äro såsom bilagor fogade vid detta utlåtande. (Bilaga 1 och 2.)
Såsom ovan nämnts, har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat socialstyrelsens
och statens arbetslöshetskommissions yttranden över de nyssnämnda
i ämnet väckta motionerna.
I sitt i ärendet avgivna yttrande har socialstyrelsen på anförda skäl
såsom sin mening uttalat, att det icke syntes lämpligt att för närvarande
ingå på några mera principiella omläggningar av den pågående hjälpverksamheten,
utan har styrelsen ansett, att verksamheten även under nästa
budgetår borde bedrivas efter de hittills följda och prövade riktlinjerna.
Arbetslöshetskommissionen, som mera ingående upptagit de i motionerna
framställda förslagen till behandling, synes utskottet med sitt yttrande
hava ådagalagt, att förhållandena icke kunna anses vara av den art, att
de motivera ett frånträdande av nu gällande principer för verksamheten
i fråga. Utskottet kan sålunda icke biträda de motionsvis gjorda yrkandena.
Utskottet vill ock erinra om att arbetslöshetsfrågan för närvarande är
ur olika synpunkter föremål för omfattande utredningsarbeten. Även detta
förhållande synes utskottet utgöra anledning till att någon ändring i nu
gällande principer icke utan trängande skäl bör vidtagas.
Vad anslagsfrågan angår, har, såsom nämnts, Ivungl. Maj:t äskat ett
anslag å 5,000,000 kronor, därvid Kungl. Maj:t utgått från, att en behållning
å hittills beviljade anslag å 3,325,000 kronor skulle kunna stå till
förfogande den 1 juli 1927. Enligt vad av arbetslöshetskommissionens
meromnämnda yttrande framgår, skulle emellertid vid ingången av budgetåret
1927—1928 finnas en behållning å minst 4 l a miljoner kronor. Vid
sådant förhållande har utskottet ansett det kunna ifrågasättas, huruvida
icke en reducering av det av Kungl. Maj:t äskade anslaget skalle kunna
utan olägenhet vidtagas, men har utskottet dock funnit sig böra tillstyrka
anvisandet av detsamma. Härav och av vad i övrigt anförts följer, att
utskottet icke kan biträda de motionsvis väckta yrkandena om anvisande
av högre belopp än det av Kungl. Maj:t äskade.
Statsutskottets utlåtande Nr 138. <
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med avslag å herrar Möllers
in. fl. och P. A. Hanssons m. fl. ovanberörda motioner,
I: 339 och II: 456, i vad desamma skilja sig från propositionen,
samt med avslag å herr Dahléns m. fl. motion,
II: 452, till bekämpande av arbetslösheten, i
huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet
över socialärenden den 18 mars 1927 angivna
grunderna, under femte huvudtiteln för budgetåret
1927—1928 anvisa ett extra reservationsanslag av
5,000,000 kronor.
Stockholm den 24 maj 1927.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. tf. Kvarnzelius, A. tf. Vennerslen. J. tf. Widell,
J. Nilsson i Malmö, O. Bergqvist, 4. Pers, J. G. Walles, E. A. Hallin, C. tf Asplund, C. Johansson
i Hälsingborg, D. A. Petrén och tf. E. Andersson i Eliantorp; samt
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund, C. tf. Jansson i Falun,
O. Olsson i lvullenbergstorp, A. Å:son Törnkoist i Karlskrona, tf. Krislensson i Göteborg.
O. Nilsson i Örebro, S. Persson i Fritorp, tf. G. tf- Eriksson i Stockholm, O. tf. tf''. Järle,
-tf. Jönsson i Revinge och C. A. Anderson i Storegarden.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
Reservation:
av herrar Nilsson i Malmö, Walles, Asplund, Johansson i Hälsingborg,
Petrén, Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Törnkvist i Karlskrona,
Kristensson i Göteborg, Nilsson i Örebro och E. G. E. Eriksson i Stockholm,
som ansett utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:
»Utskottet ansluter sig till den i Kungl. Maj:ts proposition hävdade uppfattningen,
att förhållandena på arbetsmarknaden i vårt land alltjämt äro
sådana, att statliga åtgärder till arbetslöshetens bekämpande äro av behovet
påkallade.
Vid granskning av de uppgifter, som lämnas i Kungl. Maj:ts proposition,
föreliggande motioner och över dessa avgivna yttranden, har utskottet konstaterat,
att hjälpens omfattning i förhållande till hela antalet anmälda hjälpbehövande
arbetslösa är alltför liten. Även om de av enbart vederbörande hemkommuner
hjälpta medräknas, kommer man under åren 1925 och 1926 upp
till högst 51.5 procent (mars 1925) och lägst 22.3 procent (november 1925)
av antalet anmälda hjälpbehövande arbetslösa personer. År 1926 äro motsvarande
siffror högst 47.2 procent (mars) och lägst 25.2 procent (oktober).
Emellertid är den verkliga omfattningen av arbetslösheten vid varje given
tidpunkt avsevärt större än arbetslöshetskommissionens statistik visar. Detta
framgår av de siffror, som framkommo vid den arbetslöshetsräkning, som
ägde rum den 5 maj innevarande år, då omkring 60,000 personer anmälde
sig arbetslösa. Det synes för den skull utskottet finnas grundad anledning
att giva hjälpen en vidgad omfattning. De svårigheter, som erfarenheten
visat vara för handen att uteslutande genom »arbetslinjen» uppnå en rimlig
effekt av den statliga arbetslöshetslijälpen, synas klarlägga, att, särskilt under
vintermånaderna, jämväl statsbidrag till kontant understödsverksamhet böra
komma till användning. Därvid böra dock icke kontantunderstöden fastställas
till så låga belopp som till hälften av den för de olika orterna av
kommissionen fastställda grovarbetarlöner utan så avpassas, att de giva nödtorftig
försörjning.
Med den mera permanenta prägel, som arbetslösheten numera har erhållit,
synes därjämte anledning föreligga att till ny prövning upptaga frågan om
en revision av de bestämmelser, vilka nu så gott som kategoriskt utesluta
vissa stora och betydelsefulla arbetaregrupper från det allmännas hjälp, en
revision, som bör avse att låta samtliga oförvitliga, verkligt hjälpbehövande
arbetslösa komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp.
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
9
Även om utskottet konstaterat, att arbetslöshetskommissionen från ock
med den 1 april innevarande år avskaffat skyldigheten för av arbetslöshet
drabbade kommuner, vilka erhållit sina arbetslösa placerade vid kommissionens
arbeten, att erlägga speciella bidrag till kommissionen, de så kallade
inkvarteringsbidragen, hava dock de år 1927 införda restriktionerna, nämligen
påläggandet på kommunerna att betala ortstilläggen samt indragningen
av portions- och regn vädersersättning, synts utskottet icke så motiverade,
att de böra bibehållas.
Beträffande de erinringar, som från flera håll under de senaste månaderna
och även inom riksdagen gjorts mot anordningarna vid av statens arbetslöshetskommission
bedrivna nödhjälpsarbeten, finner sig utskottet allenast
böra uttala, att utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t inom ramen av för
hjälpverksamheten gällande direktiv ordnar förläggnings- och avlöningsfrågorna
på ett sådant sätt, att någon saklig grund till erinringar icke
kommer att föreligga.
Vad beträffar löneförhållandena vid statens nödhjälpsarbeten, anser utskottet,
att lönerna allt fortfarande böra fastställas med utgångspunkt från
de grunder, vilka fastställdes av 1922 års riksdag, därvid utskottet vill
erinra om riksdagens uttalande, att nödhjälpslönen skall fastställas »med
skälig hänsyn till vederbörandes möjlighet att bereda sig uppehälle på
den fastställda nödhjälpslönen». Utskottet förbiser visserligen icke, att
stora svårigheter föreligga för att på ett tillfredställande sätt avgöra frågor
av denna art, men förutsätter dock att med den erfarenhet, som arbetslöshetskommissionen
förvärvat sig på hithörande områden, uppgiften ingalunda
behöver visa sig olöslig. Av vikt synes vara, att kommissionen vid fastställandet
av grovarbetarlönen för viss ort även medräknar förekommande
ackordsförtjänster på den öppna arbetsmarknaden. Därest grovarbetarlönerna
fastställas allenast med utgångspunkt från föreliggande uppgifter om timlönsförtjänster,
men ackordsförtjänsterna lämnas ur räkningen, torde man icke
kunna undgå, att med den omfattning, som ackordsarbetet numera har på
arbetsmarknaden i landet och därmed följande högre förtjänster, resultatet
blir missvisande.
Utöver bedrivandet av nödhjälpsarbeten i egen regi, medgivande av statsbidrag
till av kommun begärd understödsverksamhet, hyreshjälp och bidrag
till av kommun anordnad kursverksamhet, äger kommissionen jämväl att bevilja
statsbidrag till av kommun bedrivet arbete, s. k. statskommunalt arbetsföretag.
Statens bidrag till kommun, som anordnat dylikt arbetsföretag,
utgår med samma belopp, som skulle tillkommit kommunen, därest de vid
sådant arbete sysselsatta personerna hade uppburit kontant understöd med
bidrag av statsmedel.
Arbeten av detta slag hava särskilt under de senare åren kommit i ökad
användning för beredande av sysselsättning åt arbetslösa personer. Då arbetena
så gott som undantagslöst äro belägna inom vederbörande hemortskommuner,
lämpa desamma sig särskilt väl för beredande av sysselsättning
10
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
lör familjeförsörjare, vilka i allmänhet hava svårigheter att under längre
tider vistas borta från sina hem.
Då det gäller att bereda hjälp för arbetslösa personer i vidgad omfattning,
erbjuder enligt utskottets mening dessa statskommunala arbetsföretag mycket
goda möjligheter. Utskottet har emellertid icke kunnat undgå att finna de
bestämmelser, som reglera statsbidragets utgående till dessa arbeten, onödigt
invecklade och medförande kontrollsvårigheter för kommissionen.
Enligt från kommissionen lämnade uppgifter uppgår statsbidraget till
statskommunala arbetsföretag inom de olika lönegrupperna till högst 25.4
procent i 3.4 5-kronorsgruppen och 32.8 procent i 6.io-kronorsgruppen. Därest
Kungl. Maj:t i visst fall medgivit, att statsbidrag till kontant understödsverksamhet
får utgå med 90 procent, bliva motsvarande bidragsprocentsatser
för statskommunalt arbetsföretag respektive 45.7 procent och 59.o procent.
Procentuellt taget äro bidragen i de olika lönegrupperna ojämna och
knappast rationellt avvägda. Det torde näppeligen kunna anföras bärande
skäl, varför kommuner med lågt löneläge skola åtnjuta ett relativt mindre
bidrag än en kommun med högre sådant.
Utskottet anser sig därför böra förorda att bestämmelserna i § 23 i kungörelsen
den 7 juli 1922 (nr 419) angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp
omformuleras så, att statsbidraget till statskommunalt arbetsföretag kommer
att utgå med en bestämd procentsats av nödhjälpslönen i vederbörande kommun.
Den procentsats, som synes böra ersätta nuvarande bestämmelser,
anser utskottet böra sättas till 50. Utskottets synpunkter på denna fråga
skulle täckas av till exempel följande formulering:
Statsbidrag till kommun, som, på sätt i § 22 säges, anordnat nödhjälpsarbete,
utbetalas av arbetslöshetskommissionen och må kunna utgå med
högst hälften av det belopp per man och dag, som av arbetslöshetskommissionen
fastställts som nödhjälpslön för kommunen i fråga.
I motionerna 1:339 och II: 456 har jämväl till behandling upptagits nu
gällande direktiv beträffande arbetslöshetshjälpens förhållande till arbetskonflikter
på den öppna arbetsmarknaden.
Härutinnan hava motionärerna anfört, bland annat, följande:
»Den teori, som ligger bakom avstängningsregeln, är att arbetslöshetshjälp
till arbetare, inom vars fack arbetskonflikt råder, skulle strida mot principen
om samhällets neutralitet vid arbetskonflikter. Men vad menar man då
med samhällets neutralitet i arbetskonflikter''? Förnuftigtvis kan därmed
endast menas, att samhället varken bör ge stöd åt arbetsgivarna eller åt
arbetarna under en strejk eller en lockaut. Om man i neutralitetens namn
indrager arbetslöshetshjälpen under en arbetskonflikt måste detta innebära,
att man anser hjälpen åt de arbetslösa under en konflikt såsom ett samhällets
stöd åt den ena parten i arbetskonflikter:!, nämligen arbetareparten.
Alla medborgare torde erkänna den grundsatsen, att samhället icke skall
underhålla strejkande eller lockoutade arbetare, ehuru i något fall för
-
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
11
hållandena faktiskt tvingat fattigvårdsmyndigheterna att bidraga till underhållet
av lockontade personers familjer. Men den grundsatsen att personer,
som befinna sig i en arbetskonflikt icke skola underhållas av samhället,
berör ju icke de arbetslösa. En arbetslös person kan varken strejka eller
lockoutas. Formellt är det fullständigt uteslutet, att den arbetslöse kan
räknas till någondera parten i eu arbetskonflikt. Det enda inflytande han
kan ha på utgången av en arbetskonflikt är det hot, som kan ligga däri,
att han på grund av sitt blottställda läge kan vara villig att upptaga det
arbete, som de strejkande nedlagt eller det varifrån den lockoutade utestängts.
Såsom arbetslös kan han med andra ord frestas att under eu
konflikt ställa sig till arbetsgivarens förfogande och inträda bland hans
hjälptrupper. Därest han erhåller arbetslöshetshjälp minskas eller upphäves
denna frestelse. Enligt denna uppfattning av neutralitetsprincipen
får alltså icke samhället genom sina åtgärder i ena eller andra avseendet
försvåra aller hindra arbetsgivarens möjlighet att erhålla strejkbrytare.
Det finns med visshet hundratusentals medborgare, som icke vilja erkänna,
att denna åsikt ger uttryck åt en upphöjd opartiskhet. Tvärtom anse de
liksom vi att den ängslighet, med vilken man velat undvika skenet av att
under en arbetskonflikt stödja arbetareparten, leder till ett faktiskt stöd åt
arbetsgivareparten, under samma konflikt.
Lika litet som samhället, om det vill iakttaga neutralitet under arbetskonflikter,
bör direkt stödja den ena av parterna bör detta ske indirekt
genom att blanda in den synpunkten, huruvida dess socialpolitik minskar
eller ökar deras skara, som kan tänkas benägen att taga strejkbryteriarbete.
Dylika synpunkter ha ingalunda i verkligheten något att skaffa med omsorgen
om samhällets neutralitet utan äro en spekulation i nöden såsom
hjälpare åt arbetsgivaresidan vid arbetskonflikter.
Under de svåra krisåren 1921 och 1922, då priser och löner skulle omjusteras
efter penningvärdets stegring missbrukades visserligen neutralitetens
namn såsom motiv för avstängningen från arbetslöshetshjälp för att dölja
det faktum, att man ansåg det överensstämma med samhällsnyttan att
stora lönereduktioner genomfördes med all möjlig snabbhet, och att man
därför ville avskräcka arbetareparten från att genom arbetskonflikter motsätta
sig även mycket långt gående lönepressningar.
Men vad som på vissa håll ansågs såsom samhällsnyttigt under en svårartad
produktionskris, under vilken halva landets industriarbetarebefolkning
var arbetslös och en stor del av de övriga arbetarna hade korttidsarbete,
kan icke försvaras under tider, som i stort sett äro normala.
Avstängningsregelns anhängare anföra vanligen två argument till förmån
för sin ståndpunkt. Enligt det ena är den arbetslöse så tillvida att anse
som part i arbetskonflikterna, att han, då han i sinom tid åter erhåller
arbete inom sitt fack, får arbeta under de villkor, som blivit bestämda
genom det vid fredsslutet upprättade avtalet. Uppenbart är emellertid att
statens organ vid avstängningen från arbetslöshetshjälp ingenting kan veta
12 Statsutskottets utlåtande Nr 138.
därom, huruvida den arbetslöse åter kommer att erhålla arbete inom sitt
fack eller ej. Det torde numera vara lika vanligt, att en arbetslös — utom
den säsongarbetslöse — för åratal är utestängd från sitt yrke som att han
lyckats återvända dit. Och om någon åter får arbete inom sitt gamla fack
kan varken arbetslöslietskommissionen eller de lokala arbetslöshetskommittéerna
veta, huruvida den lycklige blir den vid nödhjälpsarbete sysselsatte
eller någon annan, som måhända icke alls åtnjutit någon arbetslöshetshjälp.
Den intressegemenskap mellan de arbetslösa och de anställda, på vilken
de nuvarande direktivens anhängare bygga, är under nuvarande arbetslöshetsperiod
i stort sett ingenting annat än en konstruktion.
Det andra argumentet säger, att de arbetslösa, som äro medlemmar av en
fackorganisation, kunna öva inflytande på omröstningarna om påbörjandet
och avslutandet av en arbetskonflikt. En rundfråga från arbetslöshetskommissionen
till fackförbunden år 1923 gav emellertid till resultat, att så i
allmänhet icke var fallet. Sålunda ägde den arbetslöse icke rätt att deltaga
i dylika omröstningar i följande fackförbund:
Svenska Bleck- och plåtslagareförbundet
Grov- och fabriksarbetareförbundet
Bryggeriindustriarbetareförbundet
Gruvindustriarbetareförbundet
Handelsarbetareförbundet
J ärnvägsmannaförbundet
Kommunalarbetareförbundet
Metallindustriarbetareförbundet
Sko- och läderindustriarbetareförbundet
Stenindustriarbetareförbundet
Sågverksindustriarbetareförbundet
Transportarbetareförbundet
Typografförbundet
Väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet.
Däremot visade sig bestämmelserna rörande arbetslösas rätt att deltaga i
omröstningar rörande arbetskonflikter otydliga i följande förbund:
Svenska Måleriarbetareförbundes
Skrädderiarbetareförbundet
Tobaksindustriarbetareförbundet
Träarbetareförbundet
Tunnbinderiarbetareförbundet.
Det framgår härav att de arbetslösa i alla de största fackförbunden och
praktiskt taget i alla förbund, som icke äro utpräglade säsongarbetareförbund,
äro uteslutna från deltagandet i strejkomröstningar. Nämnda argument
kan därför icke tillmätas något avgörande värde.
Det enda skäl, med vilket den nuvarande avstängningsregeln skulle kunna
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
13
allvarligt försvaras, vore, om de arbetslösa använde någon del av arbetslöshetshjälpen
till direkt understöd åt de i konflikt indragna arbetarna, men
detta sker som allmänt känt är icke.
Under dessa omständigheter finnes intet rimligt skäl att upprätthålla den
svenska arbetslöshetspolitikens allmänna avstängningsregel. I andra länder
är den, såvitt vi kunnat utröna, fullständigt okänd. I de länder, där arbetslöshetsförsäkring
efter olika system införts, kan det i vissa fall hända, att
personer, som blivit arbetslösa till följd av en arbetskonflikt, förvägras
arbetslöshetshjälp, men ingenstädes utanför Sverige torde avstängning från
arbetslöshetshjälp drabba personer, som voro arbetslösa före uppkomsten av
arbetskonflikten. Sverige torde vara ensamt om äran att ha uppfunnit en
avstängningsregel, som verkar retroaktivt och som i vissa fall drabbat personer,
vilka under åratal varit arbetslösa, innan arbetskonflikten inom deras
fack utbrutit.
Så blev t. ex. fallet vid Stripa gruvfält inom Ramsbergs socken, sedan
riksdagen år 1926 uttalat, att Stripakonflikten vore att anse såsom allmän
konflikt och att de arbetslösa i orten följaktligen borde avstängas från
arbetslöshetshjälp. Att gruvarbetarna vid Stråssa gruvfält — som så hårt
drabbades av riksdagsuttalandet om Stripakonfliktens innebörd — efter någon
månad överfördes till arbetskraftsöverskottet och då åter fmgo arbetslöshetshjälp
ändrar på intet sätt karaktären av huvudlöshet och brutalitet hos
själva avstängningsregeln.»
I likhet med motionärerna och på av dem anförda skäl hyser utskottet
den uppfattningen, att arbetslös person bör principiellt anses stå utanför
arbetskonflikterna och att alltså avstängning från arbetslöshetshjälp icke
må ifrågakomma under strejk eller lockout; dock att självfallet den person,
som deltager i strejk eller är föremål för lockout, icke må erhålla arbetslöshetshjälp.
Vidare bör arbetsplats, vid vilken arbetskonflikt pågår, ej
räknas till den öppna arbetsmarknadens arbetstillfällen och arbetslös alltså
icke anses skyldig att taga anställning å sådan arbetsplats vid äventyr
att arbetslöshetshjälpen eljest indrages. Såsom motionärerna framhållit, anser
utskottet ock, att den vid 1926 års riksdag införda regeln, att arbetslös
kan hänvisas till arbetsplats, där konflikt råder, är för den arbetslöse
förödmjukande samtidigt som den utgör ett statens angrepp mot den
solidaritetsgrund, på vilken arbetarerörelsen bygger och som tillfört hela
samhället stora värden.
Den svenska liänvisningsregeln saknar också motstycke i andra länders
arbetslöshetspolitik.
Beträffande det belopp, som för budgetåret 1921—1928 kan befinnas
behövligt för bedrivande av en mera omfattande hjälpverksamhet för oförvållat
arbetslösa personer, har arbetslöshetskommissionen gjort gällande,
att, då kalkylerna för bedömande av medelsförbrukningen uppgjorts med
en betydande marginal, även vid en utökning av hjälpverksamheten det
14
Statsutskottets utlåtande Nr 13S.
belopp av 5 miljoner kronor, som äskats i Kungl. Maj:ts proposition,
skulle vara tillräckligt under nästkommande budgetår. Då utskottet
emellertid anser, att de riktlinjer för hjälpverksamhetens bedrivande, som
utskottet ovan angivit, böra under instundande vintersäsong träda i tilllämpning,
och då en dylik mera omfattande hjälpverksamhet icke synes
böra äventyras genom brist på medel, får utskottet för sin del förorda
bifall till de i motionerna I: 339 och II: 456 gjorda yrkandena om anvisande
av ett belopp av 8 miljoner kronor för nästkommande budgetår.
Av vad utskottet sålunda anfört följer, att utskottet icke kan biträda
de förslag, som väckts i motionen II: 452.
Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och herrar Möllers m. fl. och P.
A. Hanssons m. fl. samt Dahléns m. fl. ovanberörda
motioner, I: 339, II: 456 samt II: 452, till bekämpande
av arbetslösheten i huvudsaklig överensstämmelse med
av utskottet förordade grunder, under femte huvudtiteln
för budgetåret 1927—1928 anvisa ett extra reservationsanslag
av 8 miljoner kronor.»
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
13
Bilaga 1.
KUNGL. SOCIALSTYRELSEN.
Stockholm den 20 april 1927.
Till Riksdagens statsutskott.
På därom av statsutskottet gjord anhållan har Kungl. Maj:t genom beslut
den 8 april 1927 anbefallt socialstyrelsen att avgiva och till utskottet senast
den 20 samma månad överlämna yttrande över tre inom riksdagen väckta
motioner, dels nr 339 i första kammaren och dels — den likalydande — nr 456
samt nr 452 i andra kammaren i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till bekämpande av arbetslösheten. Till fullgörande av det
givna uppdraget får styrelsen anföra följande.
Att läget på arbetsmarknaden för närvarande är och under nu överskådlig
framtid fortfarande kommer att bliva sådant, att fortsatta hjälpåtgärder från
statens sida bliva påkallade, därom lärer man i allmänhet vara ense. Däremot
skilja sig meningarna väsentligt, när det blir fråga om att närmare
fixera hjälpbehovets storlek och karaktär samt hjälpåtgärdernas därav beroende
omfattning och art. De nu till behandling föreliggande motionerna
erbjuda talande exempel på huru olika dessa problem bedömas på olika håll.
Medan i motion nr 339 i första kammaren och nr 456 i andra kammaren
de arbetslösas antal uppskattats till omkring 50,000, har man i motion nr 452
i andra kammaren utgått från ett beräknat antal av 160,000.
I de båda förstnämnda likalydande motionerna förutsättes vidare, att de
hittillsvarande grunderna för den offentliga arbetslöshetshjälpen skola tillsvidare
bihållas i huvudsak oförändrade. I den sistberörda motionen föreslås
däremot genomgripande förändringar, väsentligen åsyftande, att staten skulle
förplikta sig att bereda varje arbetslös normalt avlönat arbete eller däremot
svarande arbetsfri inkomst. Det är ganska naturligt, att man redan på
grund av dessa olikheter i avseende å utgångspunkter kommit till helt olika
uppfattningar rörande behovet av hjälpåtgärder och därför erforderliga
skatteanslag.
Vad angår arbetslöshetens hela omfattning är det enligt socialstyrelsens
mening synnerligen svårt att nu kunna med större säkerhet verkställa
en uppskattning. Såväl styrelsen som arbetslöshetskommissionen nedlägga
mycken möda på att med olika metoder systematiskt samla och sammanställa
uppgifter, ägnade att belysa frågan. På detta sätt ha tillkommit
olika sifferserier, som torde lämna tämligen god ledning för bedömandet av
utvecklingen på området, men vilka däremot icke giva något mera bestämt
svar på frågan om hela antalet arbetslösa. Och än mindre lämna dessa
uppgifter närmare upplysning om de arbetslösas fördelning på olika grupper
med hänsyn till individernas yrke, ålder och arbetsduglighet eller ifråga
om arbetslöshetens varaktighet, orsaker o. s. v.
En undersökning av nu berörda och andra arbetslöshetsspörsmål synes
emellertid vara av stor betydelse för hjälpverksamhetens rationella planläggning
och bedrivande. Vid det första igångsättandet av denna verksamhet.
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
16
voro förhållandena sådana, att man väsentligen endast behövde tänka på
den tillfälliga industriella arbetslösheten vid krigets utbrott, och under dettas
fortgång mötte blott tid efter annan kortvarigare kriser inom vissa industrigrenar.
Under deflationskrisen 1921—22 gällde det huvudsakligen att bringa
hjälp åt de industriella yrkenas personal under en kortare övergångsperiod.
Men sedan dess har en otvivelaktig förändring inträtt. Det råder numera
icke någon ekonomisk kris, utan näringslivet har stabiliserats och återvunnit
sin tidigare intensitet. Icke desto mindre har särskilt genom stegringen av
antalet personer i arbetsduglig ålder ett betydande överskott av arbetskraft
uppkommit. Så synes vara förhållandet ej blott inom industrisamhällena
utan ock på landsbygden, som nu icke längre får avbörda sitt överskott till
städerna. Även på landsbygden har sålunda nu framträtt en arbetslöshet,
drabbande ej blott egentliga lantarbetare utan även en del småbrukare, som
tidigare genom lönearbete under viss tid plägat fylla ut sin inkomst från
jordbruket. Såväl på landsbygden som i industrisamhällena synes arbetslösheten
i främsta rummet träffa de av produktionen mindre eftersökta
åldrarna, d. v. s. dels de gamla och dels de unga årsklasserna. Bland dessa
senare löpa en mängd individer risken att icke alls komma in i något regelbundet
förvärvsarbete.
Om det nu anförda kan anses någorlunda korrekt angiva den nuvarande
arbetslöshetens huvudsakliga drag — varom dock för närvarande ej med
full säkerhet kan dömas — är det uppenbart, att i vårt land numera föreligger
ett väsentligt annat och mera omfattande arbetslöshetsproblem än det
man åsyftade att lösa med den hittillsvarande hjälpverksamheten. I varje
fall har här försiggått en betydande förändring, vars omfattning och innebörd
synes böra ingående undersökas.
Det må med avseende härå erinras, att arbetslöshetsfrågan nu är ur olika
synpunkter föremål för omfattande utredningsarbeten. Sålunda har statsrådet
och chefen för socialdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 9 april 1926 tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda
med verkställande av fortsatt utredning och avgivande av förslag angående
arbetslöshetsförsäkring och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens
verkningar (1926 års arbetslöshetssakkunniga). Vidare har Kungl.
Maj:t genom beslut den 11 mars 1927 tillkallat en kommitté att verkställa
utredning rörande arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess
bekämpande (arbetslöshetsutredningen). Särskilt den sistnämnda kommittén
har igångsatt omfattande undersökningar, av vilka åtminstone vissa huvudsakliga
resultat ganska snart lära föreligga och antagligen bliva av värde
för bedömandet av den nuvarande arbetslöshetens omfattning och karaktär.
För iakttagande av varsamhet gentemot mera genomgripande ehuru endast
temporära förändringar på detta område talar även den omständigheten, att
den nuvarande hjälporganisationen ute i orterna vilar på ett antal kommunala
hjälporgan, vilkas under arbetslöshetskommissionens ledning utbildade
praxis och förvärvade erfarenhet utgöra eu betydelsefull grundval, som icke
utan trängande skäl bör rubbas genom dylika mera tillfälliga förfoganden.
Med hänsyn till nu berörda förhållanden synes det icke lämpligt att för närvarande
ingå på några mera principiella omläggningar av den pågående
hjälpverksamheten, utan lärer densamma även under det kommande budgetåret
böra bedrivas väsentligen efter de hittills följda och prövade riktlinjerna.
Detta utesluter emellertid ej, att vissa förändringar i den statliga hjälpverksamhetens
omfattning kunna vidtagas, vilka ej behöva förutsätta änd
-
Statsutskottets utlåtande Nr 13S.
17
ring i de hittills följda grundsatserna, ävensom att dessa kunna underkastas
smärre jämkningar, vilka låta sig förena med deras nuvarande huvudsakliga
innebörd.
Med visst fog synes kunna göras gällande, att nödhjälpsarbetena bedrivits
i jämförelsevis liten omfattning i förhållande redan till det hjälpbehov, som
givit sig direkt tillkänna. Huru härmed förhåller sig är dock svårt att
säkert bedöma, då vår kännedom om arbetslöshetens hela vidd och arbetslöshetsklientelets
sammansättning är ganska ofullständig. En icke oväsentlig
del av de arbetslösa under innevarande vinter har dock säkerligen utgjorts
av sådana säsongarbetare, vilkas löner äro bestämda med hänsyn tagen till
regelbunden ledighet under vintern och av vilka åtminstone vissa grupper
under några år haft osedvanligt goda arbetskonjunkturer. Det lärer ej kunna
bestridas, att hithörande arbetslösa stå i en väsentligt annan ställning än de
industriellt arbetslösa i gemen, när det gäller befogade anspråk på det allmännas
hjälpverksamhet. I en särskild ställning stå uppenbarligen också
exempelvis småbrukare, som gått miste om några veckors eller manaders
eljest vanligt tillfällighetsarbete o. s. v. Så länge vår överblick över och
inblick i arbetslösheten och de arbetslösas förhållanden är så bristfällig som
för närvarande, kan det icke mera bestämt avgöras, huru omfattande och
trängande det hjälpbehov är, som med hänsyn till gällande grundläggande
principer bör kräva större beaktande.
För att den väsentliga grenen av den nuvarande hjälpverksamheten, nödhjälpsarbetena,
skall motsvara sitt syfte erfordras, att en icke alltför obetydlig
del av de hjälpsökande, som motsvara villkoren för hänvisning till
nödhjälpsarbete, också kunna anvisas dylikt arbete. Det torde visserligen
ligga utanför gränsen för det praktiskt genomförbara att anordna arbetstillfällen
i den omfattning, som svarar mot säsongens växlingar. Och det torde
enligt det ovan anförda ej heller vara påkallat att så sker. Av dem, som
under vintersäsongen äro utan arbete och som då också redovisas såsom
arbetslösa, torde såsom redan antytts en relativt större del än under andra
årstider icke vara i verkligt behov av nödhjälpsarbete och skulle säkerligen
vid hänvisning till sådant avböja detsamma. Men även om man bortser
från dessa, torde nödhjälpsarbete under innevarande vinter ej ha stått till
förfogande i den utsträckning, som varit önskvärd.
Styrelsen har sig bekant, att arbetslöshetskommissionen gjort ansträngningar
för att förbereda arbetstillfällen i en omfattning, som kunde anses
svara mot det beräknade behovet. Uppenbart är emellertid, att betydande
svårigheter här yppa sig. Till en början måste ju förberedelserna träffas
i förväg vid en tidpunkt, då behovet av nödbjälpsarbeten ej ännu låter sig
närmare beräkna. Så vitt nu kan bedömas, torde man emellertid för det
kommande budgetåret knappast våga hoppas på att arbetslösheten skall bliva
mindre än under det nu löpande.
Med utgångspunkt från ett sådant antagande gäller det alltså enligt styrelsens
mening att söka finna lämpliga arbetsobjekt i ökad omfattning. Vårt
land torde också i förhållande till flertalet andra länder erbjuda sällsynt
rika tillfällen till samhällsnyttiga och lämpliga arbeten av den art, som här
kunna komma i betraktande, ett förhållande, som utgör en speciell, god betingelse
för att vi i vår arbetslöshetspolitik med framgång kunnat följa den
s. k. arbetslinjen. De enligt erfarenhetens vittnesbörd lämpligaste arbetsobjekten
torde i allmänhet falla inom statliga verksamhetsområden, och föreställer
sig styrelsen, att vid den samverkan, som äger rum mellan arbetslöshetskommissionen
och vederbörande fackmyndigheter, sådana arbetsobjekt
Bihang till riksdagens protokoll 1927. (i samt. 59 höft. (Sr 138.) 2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
i önskvärd omfattning kunna beredas. Det är emellertid enligt styrelsens
mening av synnerlig vikt, att speciella, låt vara i och för sig beaktansvärda
verksynpunkter därvid få stå tillbaka för den samfällda statsnyttans och att
valet av arbetsobjekt göres till föremål för ett enhetligt och översiktligt bedömande
ur den senare synpunkten. Ett förfarande, som ur verksynpunkt
sett kan te sig såsom besparing, kan nödvändiggöra sådana åtgärder från
kommissionens sida, att förfarandet i själva verket åsamkar statsverket merutgifter.
De betänkligheter, som ur statsfinansiella och andra synpunkter kunna
hysas mot en utvidgning av hithörande hjälpverksamhet, minska givetvis i
styrka och bärkraft i samma mån som värdet för samhället av det arbete,
som utföres av de till nödhjälpsarbete hänvisade, bringas att motsvara det
allmännas kostnader för detsamma. Man torde våga hoppas och påstå, att
det övervägande flertalet av dem, som hänvisas till nödhjälpsarbete, äro
ansvarsmedvetna personer, vilka både vilja och kunna göra rätt för sig. I
varje fall synas nu gällande bestämmelser giva arbetslöslietskommissionen
tillräckliga maktmedel för att hos kommunerna påfordra effektiv gallring
av de arbetslösa, så att icke uppenbart arbetsovilliga element för stora kostnader
förhjälpas till lämpliga arbetsplatser, vilka de sedan lämna efter helt
kort tid utan att hava utfört nämnvärt arbete.
Vad angår kontant understödsverksamhet må erinras, att gällande bestämmelser
ej lägga hinder i vägen härför, och har ju sådan verksamhet även
förekommit under vintern. Fall kunna väl även tänkas i framtiden, där
dylik verksamhet ur såväl den arbetslöses som det allmännas synpunkt
erbjuder den lämpligaste formen för hjälp. Emellertid bör icke förbises, att
i den mån ett större antal arbetslösa kunna hänvisas till nödhjälpsarbeten,
sannolikheten ökas för att bland de återstående äro att finna personer, vilka
över huvud taget ej böra åtnjuta hjälp från statens sida.
Vad slutligen angår de s. k. konfliktdirektiven torde det ligga i sakens
natur, att på ett så ömtåligt område enighet svårligen kan vinnas, utan att
erinringar från det ena eller andra hållet alltid måste vara att vänta, huru
bestämmelserna än avvägas. De nuvarande konfliktdirektiven hava utformats
under hänsynstagande till det kända förhållandet, att fackorganisationerna
hos sina medlemmar — och även hos utomstående arbetare — under
alla förhållanden kräva full solidaritet. Detta solidaritetskrav tar sig uttryck
bl. a. däri, att fackorganisationerna måste till landsorganisationen inleverera
kontingenter även för sina arbetslösa medlemmar. Erinras må ock, att enligt
beslut vid de arbetslösas landskonferens nästlidna mars de arbetslösa och de
till nödhjälpsarbete hänvisade, vilka sammanslutit sig i med de fackliga
jämförliga organisationer, äga rätt att fritt övergå till de fackliga, vilka
de fortfarande anses tillhöra och till vilka de till nödhjälpsarbete hänvisade
åtminstone i vissa fall äro förpliktade att fortfarande erlägga sina
kontingenter.
Då även vid arbetskonflikter en principiell och ofta praktisk intressegemenskap
mellan de arbetslösa och de stridande arbetarna på nu anförda
och andra skäl merendels kan anses vara förhanden, måste statsmakterna
givetvis vid sådana konflikter ha uppmärksamheten noga fäst på verkningarna
av sina hjälpåtgärder för de arbetslösa. I de båda likalydande motionerna
har också konstaterats, att de lönereduktioner, som under krisåren 1921—22
ansågos ur samhällsnyttans synpunkt oundgängliga, underlättats genom
arbetarnas vetskap om att arbetslöshetshjälpen riskerades, därest de tillgrepo
arbetskonflikt för att motsätta sig dessa.
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
19
Såsom allmän regel gäller också, att det av humanitära skäl förestavade
stödet för de arbetslösa individerna — som samtidigt i viss mån tjänar även
till stöd för arbetarsidans kollektiva strävan att uppehålla sin lönestandard
— vid fall av arbetskonflikt begränsas på sådant sätt, att icke det allmänna,
även där parterna befinna sig i strid, fortfarande stöder den ena sidan. Att
genom positiva bestämmelser kunna utan onödig stränghet mot individerna
trygga en dylik politik i alla de olika konfliktlägen, som kunna ifrågakomma,
är emellertid en mycket svår uppgift, synnerligast som man här har att
räkna med allmänna föreställningssätt och psykologiska faktorer, vilka försvåra
ett lungt praktiskt bedömande hos dem frågan direkt gäller. Erfarenheten
ham visat, att bestämmelser, som i tillämpningen varit av mindre
betydelse, likväl förmått sätta känslorna i rörelse och därigenom kommit
att bli allvarliga irritationsmoment. Det måste ur flera synpunkter anses
önskvärt att söka så vitt möjligt undvika sådana, utan att samtidigt göra
intrång på det väsentliga i de nuvarande direktiven. I detta sammanhang
kommer bland annat och ej minst i betraktande de betydelsefulla allmänna
önskemålen att — till gagn såväl för de arbetslösa själva som för samhället
— dels under statlig ledning bevara ett enhetligt handhavande från de skilda
kommunernas och från statens sida av åtgärderna mot arbetslösheten och
dels därvid kunna allt fortfarande följa arbetslinjen såsom dominerande del
av hjälpverksamheten, tvenne grundläggande principer för den nuvarande
arbetslöshetspolitiken, till vilka de båda likalydande motionerna ock ansluta sig.
GUNNAR HUSS.
KURT BERGSTRÖM.
Bilaga 2.
STATENS ARBETSLÖSHETSKOMMISSION.
Till Riksdagens statsutskott.
Sedan Kungl. Maj:t anbefallt statens arbetslöshetskommission att till statsutskottet
avgiva utlåtande över tre inom riksdagen väckta motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 236 angående anslag till bekämpande
av arbetslösheten, nämligen nr 339 i första kammaren och 452 och 456 i
andra kammaren, får kommissionen härmed äran överlämna det begärda
yttrandet, därvid först behandlas motionen nr 452 och därefter i ett sammanhang
de likalydande motionerna 339 i första kammaren och nr 456 i andra
kammaren.
Motion nr 452 av herr Dahlén m. fl.
Motionen utgör ett angrepp på hela den i vårt land hittills förda arbetslöshetspolitiken.
Arbetslöshetskommissionen betecknas i motionen med benämningen
statens »utsvältningskommission», vars nödlijälpsarbeten i allmänhet
karakteriseras såsom »veritabla straffanstalter», där regimen förmenas
helt vara inställd på att göra livet så surt som möjligt för de arbets
-
20
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
lösa genom en hänsynslös betalning för arbetet, dåligt ordnad mathållning,
nsla bostadsförhållanden, en brysk behandling från arbetsbefälets sida o. s. v.
Det linnes lyckligtvis — närmast med hänsyn till de arbetslösa — all anledning
förutsätta, att, därest kommissionen och dess verksamhet gjort sig
förtjänta av de omdömen, som motionärerna anfört, statsmakterna skulle
långt före detta ha omedelbart inskridit för åstadkommande av en ändring
till det bättre. Kommissionen får i det följande anledning att närmare
återkomma till denna fråga men anser sig böra redan nu framhålla, att de
arbetslösas i och för sig beklagansvärda ställning väl ändock knappast kan
förbättras genom framställandet av dylika beskyllningar och påståenden mot
statsmakternas, enkannerligen kommissionens, åtgöranden att sök» bispringa
de arbetslösa i deras svåra belägenhet genom att temporärt bereda dem en
åtminstone nödtorftig bärgning, intill dess de ånyo kunna vinna anställning på
den öppna arbetsmarknaden. Med hänsyn till det sätt, varpå motionen blivit
upplagd, och till de djupgående meningsskiljaktigheter, som förefmnas mellan
motionärerna å ena sidan och kommissionen å andra sidan beträffande grundläggande
syn på arbetslöshetsproblemet och därav betingade åtgärder för
arbetslöshetens bekämpande, finner kommissionen det ändamålslöst att ingående
bemöta alla i motionen utvecklade synpunkter och krav men anser
sig dock böra ingå på några av motionärerna berörda spörsmål, där dessa
uppenbart byggt sina synpunkter och slutsatser på bristande kännedom om
fakta.
Motionärerna uttala önskemålet, att statsutskottet måtte vidtaga en undersökning
och för riksdagen framlägga en klar och överskådlig redogörelse
angående hela »nödhjälpsbyråkratiens», d. v. s. arbetslöshetskommissionen
och dess underlydande organ, omfattning i fråga om personal och kostnader.
Kommissionen är i tillfälle att omedelbart ställa vissa uppgifter härom till
förfogande.
En sammanfattning av statens kostnader för de nödhjälpsarbeten av
växlande art, som kommit till utförande under åren 1918—1924, ger till
resultat följande:
Kronor %
Kostnader för nödhjälpsarbetenas central- och distrikts -
förvaltning ....................................................................... |
5,673,694: — |
4.9 |
Arbetsplatsernas lednings-, material- och transportkost- |
||
nader ................................................................................... |
26,105,542: - |
22.5 |
Arbetarnas förmåner............................................................ |
84,306,318: — |
72.6 |
Summa bruttokostnader 116,085,554: — lOO.o.
Ovanstående sammanfattning visar, att de rena förvaltningskostnaderna
icke utgöra någon anmärkningsvärt stor del av de totala bruttokostnaderna.
Kommissionens utgifter för nödhjälpsarbetenas administration torde icke
upptaga större andel av totalkostnaderna än motsvarande utgifter i den
öppna marknadens företag av liknande art. Sedan nödhjälpsarbetena efter
år 1924 ytterligare förskjutits till skogliga arbetsplatser, hava förvaltningskostnaderna
än mer kunnat nedbringas, vilket från en annan sida sett betyder,
att arbetarnas andel av nödhjälpsarbetenas totalkostnader på senaste
tiden ökat.
Enligt numera tillgängligt sammandrag av kostnaderna för statens nödhjäpsarbeten
under det senaste verksamhetsåret eller år 1926, uppgingo dessa
till brutto kronor 4,071,674: —. I procent uträknat komma följande siffror
på olika huvudgrupper av kostnader:
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
21
Central förvaltning ................................................................... 6.8 %
Arbetsplatsernas lednings-, material- och transportkostnader 8.5 %
Arbetarnas förmåner ...........................................................84.7 %
Summa 100.o .
Skenbart ha de centrala administrationskostnaderna ökats: från 4.9 %
till 6.8 %. I själva verket ha de däremot nedgått, beroende på att förvaltningsapparaten
omlades i början av år 1924: Södra Sveriges Statsarbetens
till Göteborg förlagda kontor avskaffades (Norrlands Statsarbeten hade
upphört redan tidigare), distriktskontoren indrogos och arbetenas ledning förlädes
centralt till arbetslöshetskommissionen. Effekten av omorganisationen
visar sig däri, att medan olika slag av förvaltnings-, lednings-, materialoch
transportkostnader under åren 1918—1924 upptogo 27.4 (4.9 % +
22.5 %) av de totala kostnaderna för nödhjälpsarbetena, motsvarande siffra
för år 1926 utgjorde 15.3 % (6.8 % + 8.5 %'')■ Härav föll på de direkta
förvaltnings- och ledningskostnaderna 12.8 % 1918—1924 resp. 10.9 % 1926.
Den å kommissionens kansli anställda personalen har aldrig varit större,
än som oundgängligen betingats av arbetsuppgifternas omfattning. Samma
förhållande gäller beträffande arbetsledningspersonalen vid resp. arbetsföretag.
Hela antalet av i kommissionens tjänst anställda befattningshavare utgjorde
den 28 februari i år 138 personer, av vilka 39 (vaktmästare, chaufför,
städerskor och viss för kortare tid tillfälligt anställd personal däri inräknade)
tillhörde den centrala förvaltningen i Stockholm och 99 den lokala
arbetsledningen. Större delen av denna personal har sysselsatts med uppgifter,
som föranletts av arbetslöshetskommissionens befattning med nödhjälpsarbeten
å ett 60-tal arbetsplatser, där månatligeu under de egentliga
vintermånaderna 3,000 å 5,000 arbetslösa haft anställning. Chefstjänstemännens
löner fastställas av Kungl. Maj:t efter i stort sett samma normer,
som gälla för den centrala förvaltningens befattningshavare i liknande ställning,
medan lönerna för den övriga personalen bestämmas av kommissionen
själv. Även lönerna beträffande denna personal ligga i allmänhet på samma
nivå, som för tjänstemännen inom den centrala förvaltningen.
Då motionen mynnar ut i förslag om en mycket stark ökning av anslaget för
nödhjälpslindrande åtgärder är det naturligt, att motionärerna vinnlagt sig
om att söka giva den nuvarande arbetslösheten så stora proportioner som
möjligt. Motionärernas härutinnan anförda siffror synas dock icke kunna
tillmätas någon beviskraft.
Det må till en början vara tillåtet fästa uppmärksamheten på att motionärerna
ställt kommissionens låga arbetslöshetssiffror emot vissa andra i
motionen anförda siffror såsom mätare på den faktiska arbetslöshetens
storlek i landet, ehuru kommissionen sedan lång tid tillbaka brukat i sina
rapporter till chefen för socialdepartementet framhäva, att dess statistik icke
gör anspråk på att inregistrera arbetslöshetens absoluta omfattning i Sverige
utan endast avser att meddela uppgift om antalet hjälpsökande arbetslösa
inom de kommuner, som kommissionen kunnat ålägga rapportskyldighet,
d. v. s. sådana, som erhålla hjälp av staten. Det kan nämligen ej rimligen
krävas av de kommuner, som själva reda upp sina arbetslöshetssvårigheter,
att månatligen tillhandagå kommissionen med utförliga arbetslöshetsrapporter.
Icke heller torde något annat rapportsystem med nu rådande villkor
för den statliga arbetslöshetslijälpen kunna etableras. Kommissionen vill
22
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
dock tillägga, att de uppgifter, densamma sedan ett par år tillbaka varit i
tillfälle att meddela rörande arbetslöshetens omfattning i landet, ehuru i
och för sig bristfälliga, dock visat sig på ett ganska tillfredsställande sätt
återspegla arbetsmarknadens allmänna tendenser och förskjutningarna i arbetslöshetsläget
på samma sätt som de, vilka framgå exempelvis av fackföreningarnas
procentsiffror och jämförelsetalen från de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna.
Därutöver äga de för kommissionen själv ett betydande
värde, i det att månadsrapporternas uppgifter bilda grundvalen för
bedömandet av hjälpbehovet inom de kommuner, vilka påkalla kommissionens
bistånd.
Med förbigående av de okontrollerbara siffror, som motionärerna anfört i
vad det gäller arbetslösheten bland ungdomen, vars omfattning det för
närvarande icke lärer vara möjligt att ens approximativt angiva, må
framhållas följande beträffande uppskattningen av det nuvarande antalet
arbetslösa.
I januari månad 1923, då kristidsarbetslösheten under deflationsperioden
kulminerade, voro 163,000 personer anmälda såsom arbetslösa (ej endast
hjälpsökande) hos landets cirka 800 lokala arbetslöshetsorgan. Detta inträffade
alltså vid en tidpunkt, då nästan all industri i landet förlamats,
då statens och kommunernas hjälpverksamhet nådde en i vårt land hittills
aldrig uppnådd omfattning, och då vidare en generöst bedriven allmän
kontant understödsverksamhet torde ha frammanat ett intresse hos nästan
alla arbetslösa personer i landet att anteckna sig hos de kommunala hjälporganen.
Nu däremot går industrien i stort sett för fullt och arbetslösheten
inskränker sig väsentligen till arbetare inom vissa industrier, grovarbetare
samt till vissa yngre arbetareelement, liedan av denna jämförelse synes
det uppenbart, att motionärerna, som beräkna de arbetslösas nuvarande
antal till 160,000, måste ha baserat sina beräkningar av dagens arbetslöshetssiffra
på lösa grunder, i trots av att de presterat ett slags kalkyl över
den verkställda uppskattningen.
Sannolikt ha motionärerna önskat teckna det aktuella läget på arbetsmarknaden
i så mörka färger som möjligt för att jämväl motivera behovet
av en vittomfattande kontant understödsverksamhet. Man föranledes till
detta antagande också därav, att motionärerna begagnat mycket starka uttryck,
då det gällt att utmåla den hjälpform, som för närvarande huvudsakligen
kommer till användning i den statliga hjälpverksamheten, nämligen
nödhjälpsarbetena.
Då arbetslöshetskommissionen vid upprepade tillfällen och nyligen —■ dels
i ett den 18 mars i år dagtecknat utlåtande till Kungl. Maj:t över vissa
besvär från Göteborg och dels genom personligt besök å arbetsplatserna, nu
senast den 9 innevarande månad vid arbetsplatsen Falerumsvägen, Kalmar
län, i anledning av de uppgifter om påstådda missförhållanden därstädes,
som på senaste tiden förekommit i vissa tidningar — haft tillfälle att konstatera
o veder häftigheten av de skildringar beträffande nödhjälpsarbetarnas
bostadsförhållanden och övriga arbetsvillkor, som särskilt under denna vinter
sett dagen, torde kommissionen kunna begränsa sig till att i nämnda fråga
hänvisa till här bilagda avskrift av sitt förenämnda utlåtande av den 18
mars. Likaledes anhåller kommissionen att få hänvisa till samma utlåtande,
i vad det gäller motionärernas erinringar mot lönepolitiken vid statens nödhjälpsarbeten,
liksom också beträffande deras uttalanden i fråga om kommissionens
övervältrande på kommunerna av vissa hjälpverksamhetens
kostnader.
23
Statsutskottets utlåtande Nr 13S.
I motionen hemställes vidare, att såväl kommissionen som gällande direktiv
böra avskaffas samt hjälpverksamheten för de arbetslösa så organiseras,
att ledningen lägges direkt under socialdepartementet, varjämte påyrkas
rätt för kommunerna att driva en självständigare arbetslöshetspolitik. Vidkommande
spörsmålet om arbetslöshetskommissionens och gällande direktivs
avskaffande torde det icke ankomma på kommissionen att i dessa frågor
avgiva något särskilt uttalande.
Vad däremot angår kravet på att hjälpverksamheten bör ställas direkt
under socialdepartementet, förefaller det oklart, vad motionärerna härmed
åsyfta. I själva verket existerar redan nu en sådan anordning, alldenstund
arbetslöshetskommissionen är direkt underställd Kungl. Maj:t i socialdepartementet.
Skulle motionärerna till äventyrs med kommissionens avskaffande
åsyfta, att behandlingen av alla ärenden angående arbetslöshetshjälp borde
förläggas till socialdepartementet, synes detta realiter innebära, att departementet
måste utrustas med särskild arbetskraft för ändamålet, enär det väl
icke gärna kan ifrågasättas, att de av sitt nuvarande arbete upptagna departementstjänstemännen
skulle lämna detta för att ägna sig åt arbetslöshetsuppgifterna
eller att deras arbetsbörda skulle utökas till att omfatta
bägge arbetsuppgifterna. Konsekvensen bleve följaktligen — bortsett från
att eu sådan anordning icke skulle låta sig förena med svenska statsförvaltningsprinciper
— att departementet måste förses med särskilda sakkunniga
i arbetslöshetsfrågor och med särskild personal för handläggning
av alla frågor om arbetslöshetshjälp, d. v. s. att precis det nuvarande systemet
konime att fortbestå ehuru under departemental skylt.
Motionärerna framställa ännu tvenne yrkanden, som kommissionen önskar
att i korthet upptaga till bemötande, nämligen dels krav på avtalsenliga
löner vid statens nödhjälpsarbeten, dels krav på att alla, som icke kunna
beredas arbete, skola tilldelas ett understöd, som ger full försörjning åt den
arbetslöse och hans familj.
Kravet på avtalsenliga löner för nödhjälpsarbetarna — i förevarande
motion dock begränsat till att ondast komma i fråga »i möjligaste mån»
.— har sedan länge från motionärerna närstående håll framförts i den offentliga
diskussionen utan att hittills blivit klart preciserat, vad därmed egentligen
åsyftas. Skola kollektivavtalen för grovarbetare, jordbruksarbetare
eller skogsarbetare tillämpas eller skola de avtal gälla, som reglera lönerna
för majoriteten av arbetare på någon ort, dit nödhjälpsarbeten må förläggas,
eller skall något speciellt kollektivavtal konstrueras, som generellt reglerar
nödhjälpsarbetarnas lönevillkor 1 För arbetslöshetskommissionen synes det
vara av större betydelse, att avseende fästes därvid, att både stat och kommun
nu sedan åratal framgångsrikt praktiserat ett system, enligt \ ilket
lönerna vid nödhjälpsarbetena blivit satta under den öppna arbetsmarknadens
löner, och att det bland alla, som förvärvat sig erfarenhet beträffande
dessa svåra frågor, icke torde råda mer än eu uppfattning om att detta
system väl bestått provet, Därest här angivna löneprinciper icke tillämpats,
skulle de arbetslösa förvisso ha eftersträvat att hålla sig kvar vid de statliga
nödhjälpsarbetena och sålunda icke ansträngt sig att utnyttja den öppna
marknadens arbetstillfällen. Om avtalsenliga löner tillämpats vid nödhjälpsarbetena
skulle detta också tvivelsutan ha framkallat en konkurrens med
den öppna arbetsmarknadens löner, vilket hade varit så mycket betänkligare,
som detta skulle ha kommit att verka direkt förhöjande på det allmänna
löneläget och därigenom helt visst ha bidragit till högre driftskostnader för
näringslivet och i allmänhet sålunda även till att öka i stället för att mot
-
24
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
verka arbetslösheten. Kommissionen finner sig följaktligen icke kunna förorda,
att någon ändring kommer till stånd med avseende på principerna
för lönesättningen vid statens nödhjälpsarbeten.
Då spörsmålet, huruvida det kan vara med statsintresset förenligt att tilldela
alla arbetslösa, som icke kunna beredas arbete, understöd och därjämte
dylika understöd så tillmätta, att desamma medgiva full försörjning, kommer
att av kommissionen beröras vid behandlingen av motionerna n:ris 339
ocli 456, varest också en mera utförlig motivering i detta ämne anförts,
tillåter sig kommissionen att härutinnan hänvisa till sitt yttrande över
sagda motioner.
I anledning av motionärernas yrkande om att 30 milj. kronor måtte anvisas
för hjälpåtgärder, torde få åberopas de synpunkter på kostnadsfrågan,
som kommissionen framlagt för Kungl. Maj:t och vilka av Kungl. Maj:t
återgivits i propositionen rörande anvisandet av 5 milj. kronor för hjälpverksamheten
under nästa budgetår. Kommissionen får för övrigt anledning
att återkomma även till denna fråga vid sitt yttrande över motionerna n:ris
339 och 456.
Av vad arbetslöshetskommissionen här anfört torde framgå, att kommissionen
anser sig böra avstyrka bifall till samtliga de förslag, som framställts
i hr Dahlöns in. fl. motion.
Motionerna nr 339 av hr Möller m. fl. och nr 456 av hr Hansson m. fl.
Då motionärerna sammanfattat sina förslag och önskemål i sju punkter,
synes det kommissionen lämpligast, att dess eget yttrande anknytes till dessa
punkter i den ordning, de angivits.
Med åberopande av vissa ur kommissionens månadsrapporter hämtade
uppgifter rörande antalet hjälpta arbetslösa under de senare åren söka motionärerna
uppvisa den statliga hjälpverksamhetens otillräckliga omfattning,
vilken förmenas ha sin grund i en på de senare åren allt mer stegrad benägenhet
hos kommissionen att inskränka hjälpåtgärderna samt i bristande
smidighet i systemet. Motionärerna framhålla vidare, att åtstramningen av
statens arbetslöshetshjälp icke lett till den åsyftade avvecklingen av arbetslösheten
i vårt land. I anknytning härtill uttala motionärerna övertygelsen
om att en arbetslöshetspolitik enligt av kommissionen tillämpad praxis icke
fyller sitt syfte och fördenskull måste anses vara i stort sett förfelad. För
att råda bot på följderna av det tillämpade systemet, anse motionärerna,
att den nuvarande och otillräckliga hjälpformen med nödhjälpsarbeten måste
kompletteras med återupptagandet av den praktiskt taget avskaffade kontanta
understödsverksamheten, varjämte även en revision bör företagas
ifråga om nu gällande bestämmelser om avstängning beträffande vissa arbetaregrupper
från åtnjutande av arbetslöshetshjälp. Hjälpverksamheten bör
enligt motionerna sålunda vidgas till att omfatta samtliga oförvitliga oförvållat
arbetslösa. Slutligen anse motionärerna, att ekonomiskt hårt betungade
kommuner må såsom hittills medgivas högre statsbidrag än 50 %.
Vid en undersökning av den nuvarande hjälpverksamhetens omfattning
synes jämförelse icke böra ske med förhållandena under tidigare år, då
ännu kristidsarbetslösheten och efterverkningarna av densamma gjorde sig
gällande, utan bör sikte tagas på de förhållanden, som varit rådande under
åren 1925, 1926 och 1927 eller de år, under vilka den arbetslöshet, som det
allmänna haft att bemästra, varit någorlunda ensartad. Procentsiffrorna med
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
25
avseende på hela antalet av staten hjälpta (vid statliga och statskommunala
nödhjälpsarbeten anställda samt uppbärande kontanta understöd med bidrag
av statsmedel) under åren 1925—1927 hava varit följande:
1925 |
1926 |
1927 |
|
Januari ........................... |
12.1 |
17.7 |
18.7 |
Februari ........................ |
19.S |
23.8 |
24.5 |
Mars .............................. |
26. g |
27.5 |
— |
April .............................. |
28.2 |
30.1 |
— |
Maj................................. |
26.8 |
2o.o |
— |
Juni .............................. |
26.ti |
23> |
— |
Juli ............................. |
25.s |
22.7 |
— |
j Augusti........................... |
26. ti |
18.4 |
— |
September........................ |
21.5 |
16.6 |
- |
Oktober........................... |
15.7 |
14.4 |
— |
November....................... |
14.8 |
13.4 |
— |
December....................... |
14.1 |
13.1 |
— |
Dessa uppgifter giva ju vid handen, att några förändringar av nämnvärd
betydelse ifråga om hjälpens omfattning icke förekommit under åren 1925
—1927. En viss utökning av hjälpåtgärderna har likväl ägt rum under de
båda senaste vintrarna, såväl i absoluta tal som i procent uträknat.
De sifferuppgifter rörande omfattningen av statens hjälp till kommunernas
arbetslösa, som arbetslöshetskommissionen månatligen meddelar socialdepartementet,
och vilka, såsom antytts, även i motionen åberopats, giva
emellertid icke en fullt riktig föreställning om den statliga hjälpverksamhetens
betydelse för kommunerna och de arbetslösa. I siffrorna ingå nämligen
endast antalet av dem, som mottagit hänvisning till statens nödhjälpsarbeten,
men de utsäga ingenting om antalet av dem, som erbjudits hjälp
men vägrat att taga sådan. Många kommuner finnas emellertid, som icke
kunnat tillfullo utnyttja de platser, som kommissionen ställt till deras förfogande.
Till belysande av det anförda må följande siffror andragas:
Under tiden 1 november 1926—19 mars 1927 hava 5,181 platser vid statliga
nödhjälpsarbeten erbjudits kommunerna, men hava av dessa endast 4,475
blivit utnyttjade. 706 platser hava sålunda under denna tid icke blivit
besatta. Det förtjänar även beaktas, att när det exempelvis i rapporterna
omnämnes, att hela antalet hjälpsökande arbetslösa vid en given tidpunkt
uppgått till ett visst antal, detta ingalunda betyder, att statlig hjälp ifrågasatts
för samtliga dessa personer, ej heller att sådant hjälpbehov föreligger,
som lämpligen bör tillfredsställas med statliga arbetslöshetsåtgärder. Icke
så få av de anmälda torde nämligen vara mer eller mindre arbetsodugliga
åldringar, sjuka eller på annat sätt mindre arbetsföra individer, vilka det
måste vara kommunernas egen sak att lämna nödigt bistånd.
Kommissionen har med här meddelade uppgifter velat ådagalägga, att
hjälpverkamheten på sistone — om ock alltjämt präglad av viss återhållsamhet
— likväl icke haft den hårt restriktiva betoning, som motionärerna
vilja göra gällande. Även utdelning av kontanta understöd med bidrag av
statsmedel har under de två senaste åren i begränsad utsträckning medgivits
ett antal kommuner i Bohuslän och översta Norrland, vadan kommissionen
följaktligen icke ställt sig avvisande till tanken att vid särskilt dokumenterat
behov av sådan hjälp och på därom av kommunerna gjorda framställningar
bevilja statsbidrag för ändamålet.
26
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
Därest emellertid motionärernas förslag om en mera allmänt utsträckt
understödsverksamhet vunne riksdagens bifall, skulle detta onekligen innebära
en brytning med de principer, som hittills framgångsrikt tillämpats i
den statliga hjälpverksamheten. Både kommissionen själv och flertalet av
de kommuner, med vilka densamma stått i förbindelse, hava samfällt haft
ogynnsamma erfarenheter av en icke-restringerad kontant understödsverksamhet,
särskilt där denna ej förbundits med något slag av motprestation.
Allt talar också för att ett förnyat beträdande av understödslinjen skall
ånyo mana fram samma olägenheter, som tidigare gjort sig gällande. Kommissionen
har ett aktuellt belägg för denna sin mening. Under större delen
av året förekommer icke utlämnandet av kontanta understöd i Malmö, men
anses detta likväl nödvändigt under vintermånaderna, då staden också med
fattigvårdsmedel upprätthåller en kommunal kontant understödsverksamhet.
Under dessa månader brukar arbetslöshetssiffran starkt springa i höjden,
vissa månader med c:a 1,000 personer. Samma förhållande har i år konstaterats
beträffande Göteborgs stad. Tidigare hade arbetslöshetssiffran även
för denna stad brukat sjunka, sedan högvintern passerats. I år har däremot
förekommit ett omvänt förhållande härutinnan, vilket synes helt och hållet
bero på, att staden i vinter igångsatt en med kommunala medel finansierad
understödsverksamhet. Kontanta understöd bringa sålunda med sig vissa
ur social synpunkt mindre önskvärda följder. En på dylika understöd fotad
hjälpverksamhet synes kommissionen jämväl mindre väl överensstämma med
grundtankarna i de allmänna direktiv, som gälla för statens hjälp till de
arbetslösa. Denna hjälps tillhandahållande medelst beredande av anställning
för de hjälpbehövande vid nödlijälpsarbete, synes kommissionen däremot
långt bättre stå samman med principerna för en rationell arbetslöslietspolitik.
Kommissionen har likväl ingalunda varit främmande för det förhållandet,
att hjälpen under arbetslöshetens kulminationsperiod i början på varje vinter
icke varit alldeles tillräcklig. Åtskilliga svårigheter möta emellertid, särskilt
på grund av att det visat sig svårt att uppbringa såsom vinterarbeten lämpliga
arbetsobjekt. Kommissionen har emellertid för avsikt att nu såsom
tillförene och om möjligt ännu mera grundligt än tidigare söka planera för
kommande vintersäsong, och hyser kommissionen även förhoppning om att
dessa åtgöranden skola krönas med framgång och härigenom arbetstillfällen
göras tillgängliga i sådan utsträckning, att arbetsvilliga, o förval lat arbetslösa
skola äga möjlighet att i vidgad omfattning erhålla anställning vid
statens nödhjälpsföretag. Skulle så visa sig ej bliva förhållandet torde medgivandet
av kontant understödsverksamhet under begränsad tid och till begränsat
antal behövande inom av arbetslöshet mera hårt trängda kommuner
vara lämpligt och riktigt.
Men även om hjälpverksamheten sålunda skulle komma att erhålla en större
omfattning än på sistone, följer harav icke enligt kommissionens förmenande,
att verksamheten bör tillåtas svälla till sådana dimensioner, att hjälp genom
statens försorg beredes alla hjälpsökande. Ty förutom att det alltjämt måste
anses böra i första hand påvila kommunerna att taga sig an de arbetslösas
sak måste avgörande hänsyn tagas till den synpunkten, att statens nuvarande
hjälpverksamhet är grundad på vissa principer, som ej utan våda för det
tillämpade hjälpsystemet kunna rubbas. Dit räknar kommissionen exempelvis
behovsprövningen och avstängningen av vissa yrkens arbetslösa, beträffande
vilken sistnämnda fråga det blir anledning för kommissionen att återkomma
vid yttrandet över punkt 5 i motionen. Hjälpen bör sålunda aldrig
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
27
enligt arbetslösketskommissionens mening komma att omsluta alla, vilka
anmäla sig såsom hjälpbehövande, utan bör fortfarande räknas med att
staten bisträcker allenast en viss begränsad kvot av alla hjälpsökande.
Med avseende på gestaltningen av statens hjälp hava motionärerna uttalat
ytterligare tvenne önskemål, dels rörande nödhjälpslönerna och dels rörande
kontantunderstödens storlek. Beträffande nödhjälpslönerna göres gällande,
att desamma böra fastställas med fullt beaktande av den regeln, att arbetarna
böra kunna bereda sig uppehälle på den fastställda nödhjälpslönen. Enligt
kommissionens uppfattning torde redan det för närvarande tillämpade lönesystemet,
som vilar på av statsmakterna utan egentlig meningsskiljaktighet
meddelade föreskrifter, tillgodose ifrågavarande önskemål. Nödhjälpslönen
anpassas nämligen efter den öppna marknadens lön på de orter, där nödhjälpsarbeten
bedrivas. Erinringarna emot det nuvarande systemet kunna
fördenskull ändast hava avseende på kommissionens i praxis givna tolkning
av direktiven eller närmare besett frågorna, dels huruvida den av kommissionen
för varje ort fastställda grovarbetarelönen motsvarar ortens faktiska
löneförhållanden och dels huruvida den procent, varmed kommissionen reducerar
grovarbetarelönen för nödhjälpslönens fastställande, är riktigt avvägd.
Då kommissionen vid fastställandet av den lägsta grovarbetarelön, för vilken
arbete i mera avsevärd omfattning inom en ort kan erhållas, grundar sitt
omdöme på en granskning av de löneuppgifter, som lämnats från kommunerna,
och beslut i denna sak fattas i närvaro av kommissionens samtliga
ledamöter, vilka numera helt företräda statsintresset, synes det tillämpade
systemet innefatta nödiga garantier för ernåendet av största möjliga opartiskhet
vid grovarbetarelönens fixerande.
Den procentskala, efter vilken resp. grovarbetarelöner fr. o. m. detta års
början reduceras vid nödhjälpslönens uträknande, framgår av nedanstående
tabell:
Fastställd Kr. |
Nödhjälpslön vid ackordsarbete |
Reduktions- procent |
8: — |
6: 10 |
24 |
7: 50 |
5: b 5 |
22 |
7: — |
5: oo |
20 |
(5: 5 0 |
5: 3 0 |
18 |
6: — |
4: 95 |
17 |
5: 5 0 |
4: oo |
16 |
o: — |
4: 2 5 |
15 |
4: so |
3: 9 5 |
12 |
4: — |
3: :o |
8 |
8: 50 |
3: 15 |
1 |
Såsom tabellen utvisar, är spänningen mellan grovarbetarelön och nödhjälpslön
större i de högre lönegrupperna men sjunker successivt på sådant
sätt, att densamma i det närmaste upphör i de lägsta lönegrupperna. Det
torde icke tarvas någon närmare förklaring rörande anledningen härtill. Då
nu det övervägande antalet statliga nödhjälpsarbeten kommer till utförande
på orter med en nödhjälpslön på 3:4 5 kr. å 3: 7 o kr. pr dag vid ackordsarbete,
förefaller det arbetslöshetskommissionen som om de nödhjälpslöner,
vilka tillämpas, böra i stort sett möjliggöra för de arbetslösa att »kunna
bereda sig uppehälle på den fastställda nödhjälpslönen».
28
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
Här nedan återgivna tablå avser att belysa fördelningen kvartalsvis under
år 1926 av antalet nödhjälpsarbetare på de olika grupper av nödhjälpslöner,
som under sagda år förekommo vid de statliga nödhjälpsarbetena. Anmärkningsvis
påpekas, dels att den lägsta lönegruppen kr. 3: 20 upphört att finnas
till fr. o. m. år 1927, efter vilken tidpunkt den lägsta nödhjälpslönen sålunda
utgör kr. 3:45, dels att de i lönesystemet ingående tvenne högsta lönebeloppen,
kr. 6: 40 och 6: —, ej under år 1926 kommit till användning vid
de statliga nödhjälpsarbetena. Till förklaring av den starka nedgången
inom lönegruppen kr. 4: 05 efter första kvartalets utgång må framhållas, att
sagda kvartals höga siffra berodde på att många arbetare då voro anställda
vid flottledsbyggena i Norrland, vilka till övervägande delen upphöra med
vårens inträde.
Nödhjälps- lön |
lista |
kvart. |
2:dra |
kvart. |
3:dje kvart. |
4: de |
kvart. |
|
Antal arbets- platser |
Antal arbetare |
Antal arbets- platser |
Antal arbetare |
Antal arbets- platser |
Antal arbetare |
Antal arbets- platser |
1 Antal |
|
5: 70 |
1 |
29 |
1 |
28 |
||||
5: 4 0 |
2 |
145 |
2 |
192 |
1 |
| 72 |
1 |
60 |
5: 10 |
1 |
167 |
i |
90 |
1 |
64 |
2 |
80 |
4: 05 |
7 |
1,532 |
5 |
180 |
2 |
216 |
5 |
469 |
3: 7 0 |
1 |
33 |
1 |
49 |
1 |
26 |
— |
— |
3: 45 |
7 |
609 |
6 |
485 |
6 |
356 |
7 |
383 |
3: 20 |
36 |
1,904 |
97 |
1,433 |
17 |
956 |
29 |
1,540 |
Summa |
55 4,419 |
43 |
2,457 |
28 |
1,690 |
44 2,532 |
Till klargörande av inkomstförhållandena vid kommissionens arbetsplatser
närslutes vidare såsom bilaga en förteckning (tablå) över samtliga till arbetarna
utbetalade avlöningar och andra kontanta förmåner under hela år
1926. I densamma ha sammanfattats de uppgifter, som för varje enskild
person äro uträknade och överlämnade till vederbörande taxeringsmyndigheter
inom rikets kommuner. Förteckningen angiver länsvis vilka kommuner,
som under angivna år haft arbetslösa placerade vid statliga nödhjälpsarbeten,
den sammanlagda förtjänsten, det antal dagar vederbörande arbetare
vistats på arbetsplatserna samt medelförtjänsten per man och dag. I dessa
förtjänstbelopp ingå effektiva och ineffektiva löner på sätt nedanstående
sammanställning utvisar.
Effektiva löner, inklusive lagbaspengar ....................................... 2,699,002: 32
Ineffektiva löner, ortstillägg, sjukavlöningar, portionsbidrag,
regndagsersättning samt ersättning vid jul- och påskhelger 487,262: 0 6
Kronor 3,186,264: 3 8
Skillnaden mellan deklarationsuppgifternas sammanräknade slutsumma å
förteckningen, kronor 3,175,493: 72, och här ovan angivna belopp, kronor
3,186,264:3 8, som hämtats ur kommissionens räkenskaper, eller kronor
10,770: 6 6, är beroende på att utbetalningar av de avlöningar, vilka hade
avseende på år 1925, blevo i början av år 1926 antecknade å vederbörandes
avlöningskort för den tid mellan den 1/1—31/is 1925, då arbetarnas förtjänster
faktiskt kommo till, under det att beloppen infördes i kommissionens räkenskaper
i början av år 1926. En förskjutning av beloppen har till följd
härav ägt rum vid årsskiftet 1925—1926.
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
29
Den här ovan åberopade förteckningen utvisar för hela riket en under år
1926 utbetalad avlöningssumma av kronor 3,175,493: 7 2 till 8,294 olika nödhjälpsarbetare
under 712,216 dagar (effektiva och ineffektiva) eller i genomsnitt
4: 4 6 per man och dag.
Därest man från hela det angivna antalet dagar, under vilka ersättning
i någon form utgått, avdrager de ineffektiva dagarna (28,166 st.), återstå
684,050 effektiva arbetsdagar. Om vidare från den enligt uppgiften här
ovan utbetalade totala lönesumman, kronor 3,186,264: 3 8, avdragas de ineffektiva
lönerna, d. v. s. värdet av ortstillägg, portionsbidrag, sjukersättning,
regndagsersättning samt ersättning vid jul- och påskhelger, kronor 487,262: o6,
återstå kronor 2,699,002: 32, vilket innebär, att nödhjälpsarbetarnas effektiva
förtjänst å arbetsplatserna under år 1926 i genomsnitt utgjort kronor
3: 95 per dag.
Enligt motionärernas önskemål böra kontantunderstöden icke schematiskt
fastställas till halva nödhjälpslönen (de utgöra sedan den 1 december 1922
max. hälften av grovarbetarelönen) utan så anordnas, att de giva den
arbetslöse nödtorftig försörjning. Motionärerna vända sig här tydligen, dels
emot kommissionens under år 1922 fattade beslut om arbetslöshetsunderstödens
sänkning i förhållande till den för varje kommun fastställda grovarbetarelönen,
och dels emot att understöden utmätas med fixa belopp, oavsett
det individuella hjälpbehovet. Vad först angår den på sin tid vidtagna
sänkningen av understödsbeloppen, torde det vara tillräckligt erinra om att
kommissionens beslut härom hade sin grund i gjorda erfarenheter. Det
hade nämligen visat sig, att de understödssatser, som före beslutet tillämpades,
medförde, att de arbetslösa, i den mån möjlighet gavs att välja mellan
understöd och nödhjälpsarbete, i allmänhet föredrogo understöden. Sedan
denna jämkning ifråga om understödsbeloppen genomförts, minskades berörda
olägenheter avsevärt.
Givetvis skulle det vara fördelaktigt, om arbetslöshetsunderstöden kunde
avpassas efter de hjälpsökandes individuella behov. Detta skulle emellertid
hava varit praktiskt ogenomförbart under massarbetslöshetens skede
och möter även vid en begränsad understödsverksamhet betydande svårigheter,
icke minst för de lokala organ, som det tillkommer att omhänderhava
understödens fördelning. Då det dessutom är antagligt, att systemet med
utlämnande av understöd utan motprestation under den tid, som kan återstå
av den nuvarande hjälporganisationens tillvaro, endast skall sparsamt komma
till användning, och det slutligen synes kommissionen av praktiska skäl
lämpligast att den nuvarande anordningen med fixa understöd bibehålles,
finner sig kommissionen icke kunna tillstyrka ändring i här nämnda hänseende.
I punkt 4 hava motionärerna uttalat, att arbetslöshetshjälpen bör så fördelas
mellan staten och kommunerna, att de senares bördor icke bliva mer
betungande än avsikten var från början av den statliga hjälpverksamhetens
inrättande. Då arbetslöshetskommissionen utförligt uppehållit sig vid denna
fråga i sitt utlåtande över av Edgar Sjödahl m. fl. i Göteborg anförda besvär,
däri även kommissionens motivering för portions- och regnvädersersättningens
borttagande anförts, anhåller kommissionen att få hänvisa till
detta utlåtande med tillfogande av den upplysningen, att kommissionen fr.
o. m. ingången av april månad d. å. helt och hållet beslutat avskaffa inkvarteringsbidraget.
Kommissionen förmodar, att densamma härigenom även
tillgodosett ett av motionärernas kardinala önskemål.
30
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
Punkten 5 i motionen innefattar krav på, att arbetslöshetshjälpen icke
bör begränsas till att gälla vissa fack eller yrken. Erinringar hava även
tidigare framställts mot kommissionens avstängningar av vissa yrkens arbetslösa
från hjälp, utan att de överklaganden av kommissionens beslut, som
skett hos Kungl. Maj:t, lett till något upphävande av de träffade dispositionerna
i saken. Avstängningsåtgärderna vila på den enligt kommissionens
uppfattning riktiga principen, att säsongarbetare och arbetare inom sådana
yrken, vilkas utövare normalt icke äro att betrakta såsom tillhörande de
egentliga industriarbetarnas kategori, böra falla utanför hjälpverksamheten.
I förra fallet avses exempelvis byggnadsarbetare, stuveriarbetare, tegelbruksarbetare,
m. fl. I senare fallet återigen huvudsakligen jordbruks- och skogsarbetare.
De arbetslösa inom sistnämnda grupper utgöras till övervägande
del antingen av säsongarbetare eller också av besutna, småbrukare m. fl.
Kommissionen anser sig också kunna på grund av vunnen erfarenhet fastställa,
att verkningarna av gällande bestämmelser, enkannerligen vad skogsområdenas
arbetslösa angår, varit gagnande för det allmänna och säkerligen
bidragit till att tillgängliga arbetstillfällen i skogarna blivit i önskad
omfattning utnyttjade. Kommissionen finner det följaktligen icke påkallat,
att någon ändring vidtages i de bestämmelser, som gälla beträffande de
arbetslösas yrkesbegränsning, i synnerhet som kommissionen alltjämt är
villig att vid styrkt behov medgiva undantag från avstängningsbestämmelserna.
Motionärerna hava ägnat huvudparten av sin motion åt motiveringen av
vissa önskemål rörande de s. k. konfliktdirektiven och därmed sammanhängande
problem.
Arbetslöshetskommissionen har vid olika tillfällen såsom sin mening uttalat,
att de principer, som reglera hjälpverksamhetens förhållande till arbetskonflikter,
giva ett i stort sett tillfredsställande uttryck åt den neutralitet,
som staten har att iakttaga vid konflikterna på den öppna arbetsmarknaden.
Under hänvisning till den utländska lagstiftningen på detta ömtåliga område,
vilken anses ådagalägga förefintligheten av ett motsatsförhållande
mellan i vårt land tillämpade principer och de, som gälla i den utländska
lagstiftningen, hävda motionärerna däremot, att vårt lands konfliktdirektiv
brista i fråga om sådan neutralitet, till följd varav de framställa förslag om
viss omgestaltning av gällande bestämmelser på detta område. Då delade
uppfattningar bryta sig emot varandra i dessa frågor, och den kungl. kommitté,
som för närvarande är sysselsatt med att allsidigt utreda spörsmålet
om den framtida läggningen av statens hjälpverksamhet för de arbetslösa,
kan antagas ägna ingående uppmärksamhet åt detta problem, och riksdagen
sålunda torde bliva satt i tillfälle att måhända redan nästa år taga del av
denna utrednings resultat och förslag, håller arbetslöshetskommissionen för
sin del före, att nu gällande konfliktdirektiv böra tillsvidare bestå i oförändrat
skick.
Motionen utmynnar i en hemställan om anvisande för nästa budgetår
av ett anslag å 8 milj. kronor för arbetslöshetens bekämpande.
Då motionärerna icke påyrka någon principiell förändring ifråga om riktlinjerna
för statens hjälpverksamhet, lärer väl den ökning av anslagsbeloppet
med 3 milj. kronor, som motionärerna föreslå, motsvara den beräknade
kostnaden för hjälpverksamhetens utvidgning. Såsom kommissionen
emellertid framhållit i den skrivelse, som legat till grund för kungl. Maj:ts
proposition i ämnet till årets riksdag, har kommissionen vid kalkylen av
hjälpverksamhetens kostnader under nästa budgetår räknat med en ganska
betydande marginal. Den 1 mars d. å. stodo c:a 7 milj. kr. till disposition
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
31
för verksamheten. Då nu kostnaderna för månaderna mars—juni icke torde
överskrida c:a 2 å 2 1/2 milj. kronor, torde följaktligen vid ingången av
det nya budgetåret 1927—1928 i varje fall minst 4 1/2 milj. kronor bliva
disponibla. Därest nu 5 milj. kronor av innevarande års riksdag beviljas,
kommer följaktligen tillhopa c:a 9 x/2 å 10 milj. kronor att finnas tillgängliga
för hjälpverksamhet under kommande budgetår, ett belopp, som kommissionen
anser behövligt särskilt med hänsyn till vad ovan uttalats beträffande
hjälpåtgärdernas vidgade omfattning under nästa budgetår men
full väl tillräckligt för verksamheten. Kommissionen anser sig sålunda
böra avstyrka motionen även i denna del.
Stockholm den 20 april 1927.
På arbetslöshetskommissionens vägnar:
ALLAN CEDERBORG
/ G. H. Nordström.
32
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
Bilaga A.
Tablå utvisande kommuner länsvis, vilka under år 1926 haft arbetslösa personer
placerade vid statliga nödhjälpsarbeten, antal arbetare, sammanlagd förtjänst,
effektiva och ineffektiva arbetsdagar samt medelinkomst per man och dag kommunvis
samt medelinkomsten för samtliga per man och dag under år 1926.
Län Kommun |
Antal arbe- tare |
Förtjänst |
Dagar |
Förtjänst |
Antal arbe- tare |
Sun Förtjänst |
m a Dagar |
Förtjänst |
Stockholms län. |
||||||||
Norrtälje................. |
5 |
34.2 5 |
15 |
2.28 |
||||
Solna ................... |
27 |
6,131.06 |
1,358 |
4.52 |
||||
Stockholm ............... |
599 |
276,888.97 |
60,396 |
4.58 |
||||
Ununge .................. |
120 |
61,734.56 |
15,853 |
3.8 9 |
||||
Vaxholm................. |
12 |
3,373.24 |
698 |
4.8 3 |
||||
Värmdö .................. |
2 |
228.0 9 |
53 |
4.80 |
765 |
348,390.17 |
78,373 |
4.4 5 |
Uppsala län■ |
||||||||
Älvkarleby............... |
5 |
857.06 |
188 |
4.5 6 |
5 |
857.06 |
188 |
4.56 |
Södermanlands län. |
||||||||
Eskilstuna ............... |
69 |
29,659.54 |
6,531 |
4.54 |
||||
Katrineholm ............ |
15 |
1,850.0 7 |
451 |
4.io |
||||
Nyköping ........... ... |
24 |
9,772.72 |
2,096 |
4.6 6 |
||||
Oxelösund ............... |
13 |
2,092.78 |
537 |
3.9 0 |
121 |
43,375.10 |
9,615 |
4.51 |
Östergötlands län. |
||||||||
Kvillinge.................. |
10 |
3,992.6 7 |
1,063 |
3.76 |
||||
Linköping ............... |
90 |
35,773.71 |
8,036 |
4.4 6 |
||||
Mjölby..................... |
15 |
5,030.89 |
1,329 |
3.7 9 |
||||
Motala..................... |
19 |
10,231.11 |
2,108 |
4.86 |
||||
Motala ländsk........ |
98 |
23,409.78 |
5,396 |
4.34 |
||||
Norrköping............... |
236 |
102,371.99 |
21,312 |
4.80 |
||||
Skedevi .................. |
10 |
2,997.3 9 |
825 |
3.6 8 |
||||
Söderköping ............ |
3 |
241.21 |
6 6 |
3.66 |
||||
Valdemars vik............ |
5 |
153.40 |
40 |
3.84 |
486 |
184,201.66 |
40,175 |
4.68 |
Jönköpings län. |
||||||||
Huskvarna............... |
5 |
1,298.36 |
420 |
3.0 9 |
||||
Jönköping ............... |
oo |
19,530.80 |
4,294 |
4.55 |
||||
Norra Solberga ......... |
14 |
1,624.42 |
446 |
3.64 |
||||
Nässjö ..................... |
67 |
33,286.7 6 |
6,200 |
5.3 7 |
141 |
55,740.3 3 |
11,360 |
4.91 |
Kronobergs län. |
||||||||
Hovmantorp ............ |
19 |
3,920.0 7 |
1,019 |
3.86 |
||||
Ljungby .................. |
5 |
1,191.14 |
301 |
3.96 |
||||
Värnamo.................. |
18 |
4,063.65 |
828 |
4.91 |
||||
Växjö ................... |
33 |
14,712.44 |
3,519 |
4.18 |
75 |
23,887.30 |
5,667 |
4.2 2 |
Kalmar län. |
||||||||
Döderliult ............... |
5 |
493.10 |
130 |
3.7 9 |
||||
Oskarshamn ............ |
131 |
83,756.7 6 |
18,292 |
4.58 |
||||
Västrum .................. |
8 |
1,218.36 |
365 |
3.34 |
144 |
85,468.2 2 |
18,787 |
4.55 |
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
33
Län Kommun |
Antal arbe- tare |
Förtjänst |
Dagar |
Förtjänst |
Antal arbe- tare |
Sun Förtjänst |
m a Dagar |
Förtjänst |
Blekinge län. |
||||||||
10 |
5 776 40 |
1,467 |
3 94 |
|||||
Karlskrona............... |
94 |
40jl66.Si |
8,747 |
4.59 |
||||
Ronneby ländsk....... |
5 |
436.17 |
95 |
4.59 |
||||
Tving ..................... |
8 |
5,115.90 |
1,240 |
4.18 |
117 |
51,495.2 8 |
11,549 |
4.16 I |
Kristianstads län. |
||||||||
Broby västra............ |
It |
2,364.5 2 |
747 |
3.17 |
||||
Gråmanstorp ............ |
2 |
559.12 |
157 |
3.56 |
13 |
2,923.6 4 |
904 |
3.23 |
Malmöhus län. |
||||||||
Ekeby..................... |
8 |
5,744.5 2 |
1,331 |
4.32 |
||||
Eslöv ..................... |
10 |
3,816.28 |
1,014 |
3.76 |
||||
Fosie ..................... |
10 |
2,082.18 |
550 |
3.7 9 |
||||
j Hälsingborg ............ |
55 |
13,809.74 |
3,574 |
3.80 |
1 |
|||
1 Landskrona ............ |
127 |
52,295.7 4 |
11,041 |
4.74 |
||||
Malmö..................... |
634 |
244,902.56 |
48,530 |
5.05 |
||||
Trälleborg ............... |
9 |
913.79 |
209 |
4.37 |
||||
Ystad ..................... |
9 |
1,008.41 |
254 |
3.97 |
862 |
324,573.17 |
66.503 |
4.88 '' |
Hallands län. |
||||||||
Enslövs skn............. |
5 |
885.38 |
237 |
3.7 4 |
||||
Halmstad ............... |
76 |
35,082.17 |
7,880 |
4.45 |
||||
Snöstorp.................. |
17 |
5,758.03 |
1,421 |
4.05 |
98 |
41,725.58 |
9.538 |
4.37 |
Göteborgs o. Bohus län. |
||||||||
Brastad .................. |
8 |
1,599.23 |
522 |
3.06 |
||||
Göteborg.................. |
785 |
321,779.2 7 |
69,393 |
4.64 |
||||
Hjertum .................. |
6 |
101.80 |
24 |
4.24 |
||||
Mölndal .................. |
29 |
15,430.88 |
2,568 |
6.oi |
||||
Uddevalla ............... |
42 |
14,138.io |
3,326 |
4.25 |
870 |
353,049.2 s |
75,833 |
4.66 |
Älosborgs län. |
||||||||
Alingsås .................. |
9 |
1,990.81 |
416 |
4.7 9 |
||||
Borås ..................... |
40 |
8,215.58 |
1,954 |
4.20 |
||||
Dals Ed .................. |
9 |
1,037.05 |
256 |
4.05 |
||||
Rinna ..................... |
4 |
1,761.16 |
465 |
3.7 9 |
||||
Nödinge .................. |
10 |
469.86 |
157 |
2.99 |
||||
Trollhättan............... |
419 |
252,641.18 |
49,030 |
5.15 |
||||
Vassända-Naglum ...... |
7 |
438.91 |
148 |
2.97 |
498 |
266,554.4 5 |
52,426 |
5.08 |
Skaraborgs län. |
||||||||
Varvs socken............| |
5 |
689.8 81 |
173| |
3.98 |
5 |
689.38 |
173 |
3.9S |
Värmlands län. |
||||||||
Ekshärad.................. |
9 |
3,566.14 |
798 |
4.47 |
||||
Filipstad.................. |
22 |
7,325.66 |
1,610! |
4.55 |
||||
Forsliaga.................. |
12 |
2,467.02 |
668! |
3.69 |
||||
Grava .................... |
11 |
2,284.50 |
572, |
3.99 |
||||
Karlstad .................. |
26 |
5,697.59 |
1,039 |
5.48 |
||||
Karlstad skn............. |
11 |
3,812.3 9 |
925 |
4.12 |
||||
Kristinehamn............ |
69 |
37,233.2 6 |
7,613 |
4.89 |
; |
|||
Ransäter.................. |
33 |
3,919.4 7 |
872 |
4.4 9 |
||||
Norra Råda ............ |
73 |
25,864.38 |
5,921 |
4.87 |
||||
Visnum .................. |
40 |
10.912.S9 |
2,827 |
3.86 |
306 |
103,083.90 |
22,845 |
4.51 1 |
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 samt. 59 höft. (Nr 138.) 3
34
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
S u m |
m a |
||||||
Antal arbe- tare |
Förtjänst |
Dagar |
Förtjänst |
Antal arbe- tare |
Förtjänst |
Dagar |
Förtjänst 1 |
Örebro lätt. |
|||||
Degerfors.................. |
25 |
8,479.68 |
2,027 |
4.18 |
|
Hidinge .................. |
2 |
1,371.57 |
330 |
4.io |
|
Hjulsjö..................... |
53 |
16,971.93 |
4,522 |
3.75 |
|
Karlskoga ............... |
20 |
1,334.7 4 |
308 |
4.88 |
|
Kvistbro .................. |
10 |
1,674.0 7 |
401 |
4.18 |
|
Lindesberg............... |
14 |
3,887.34 |
994 |
3.91 |
|
Linde ..................... |
no |
47,740.29 |
12,406 |
3.85 |
|
Ljusnarsberg ............ |
123 |
52,356.91 |
13,313 |
3.98 |
|
Nora ländsk............. |
48 |
21,134.10 |
5,190 |
4.07 |
|
Ramsberg ............... |
138 |
77,851.92 |
17,179 |
4.63 |
558 |
Örebro..................... |
15 |
548.80 |
162 |
3.89 |
|
Västmanlands län. |
|||||
Arboga..................... |
20 |
8,542.34 |
2,016 |
4.24 |
|
Hed........................ |
19 |
13,769.20 |
3,440 |
4.oo |
|
Karbenning............... |
20 |
8,767.22 |
2,176 |
4.03 |
|
Norberg .................. |
102 |
38,289.2 9 |
10,404 |
3.6 8 |
|
Västerås .................. |
187 |
54,659.98 |
11,594 |
4.7 1 |
|
Sala ........................ |
5 |
852.42 |
229 |
3.72 |
|
Skinnskatteberg ...... |
34 |
6,815.30 |
1,799] |
3.79 |
388 |
Västaniors ............... |
1 |
271.75 |
73 |
3.7 2 |
|
Kopparberys län. |
108 |
35,321.8 7 |
9,073 |
3.89 |
|
By........................... |
21 |
7,236.2 5 |
1,870 |
3.87 |
|
Falun .................... |
33 |
7,031.71 |
1,565 |
4.49 |
|
G arp enberg............... |
2 |
319.28 |
102 |
3.18 |
|
Grangärde ............... |
93 |
35,026.9 4 |
8,088 |
4.88 |
|
Grvtnäs .................. |
19 |
5,357.09 |
1,410 |
3.80 |
|
Husby ..................... |
7 |
244.00 |
97 |
2.62 |
|
Ludvika ländsk....... |
46 |
19,482.8 7 |
4,379 |
4.45 |
|
Norrbärke ............... |
144 |
73,990.14 |
17,623 |
4.2 0 |
|
Stora Tuna............... |
132 |
34,312.7 9 |
8,529 |
4.02 |
605 |
Gävleborgs län. |
5 |
140.24 |
43 |
3.2 6 |
|
Valbo ..................... |
26 |
5,268.54 |
1.419 |
3.71 |
31 |
Västernorrlands län. |
|||||
Bjärtrå..................... |
2 |
140.9 7 |
34 |
4.14 |
44 |
A Inö........................ |
42 |
7,387.65 |
1,572 |
4.70 |
|
Jämtlands län. Ås........................... |
5 |
211.92 |
40 |
5.2 9 |
|
Östersund ............... |
59 |
11,466.94 |
| 2,324 |
4.98 |
64 |
Västerbottens län. |
|||||
Byske ..................... |
152 |
31,987.86 |
7,981 |
4.oi |
|
Fällfors .................. |
8 |
1,650.8 7 |
404 |
4.09 |
160 |
Norrbottens län. |
118 |
37,384.4 5 |
9,024 |
4.14 |
|
Hortlax .................. |
68 |
25,881.99 |
5,731 |
4.52 |
|
Jukkasjärvi............... |
1 |
284.7 7 |
9b |
] 2.9 7 |
1 |
233,851.3 6
131,967.50
56,832
31,731
4.11
4.16
218,322.50 |
52,736 |
5,408.78 |
1,462 |
7,528.62 |
1,606 |
11,678.8 0 |
2,364 |
33,638.7 8 |
8,385 |
4.14
8.7 0
4.69
4.94
4.oi
Statsutskottets utlåtande Nr 13S.
35
L ä n Kommun |
Antal arbe- tare |
Förtjänst |
Dagar |
Förtjänst |
S u m |
m a |
||
Antal arbe- tare |
Förtjänst |
Dagar |
Förtjänst |
|||||
Norrbottens län (forts.). |
||||||||
Korpilombolo............ |
10 |
2,464.60 |
598 |
4.12 |
||||
Luleå stad ............... |
51 |
14,565.68 |
3,277 |
4.44 |
||||
Nederkalix ............••• |
743 |
250,322.63 |
60,195 |
4.16 |
||||
Nederluleå ............... |
19 |
2,380.oi |
603 |
3.95 |
||||
Nedertorneå ............ |
141 |
35,146.98 |
8,401 |
4.18 |
||||
Norrfjärden............... |
65 |
21,395.06 |
4,552 |
4.70 |
||||
Piteå socken ............ |
366 |
182,281.63 |
42,143 |
4.83 |
||||
Råneå ..................... |
196 |
46,377.84 |
11,302 |
4.io |
||||
Tärendö .................. |
13 |
3,299.63 |
816 |
4.04 |
||||
T öre........................ |
107 |
17,010.59 |
4,262 |
3.99 |
||||
Överkalix .............. |
15 |
3,822.84 |
928 |
4.12 |
||||
Överluleå.................. |
25 |
4,964.41 |
1,236 |
4.02 |
1.938 |
647,582.81 |
153.164 |
4.23 |
Summa |
8,294 |
3,175,493.12 |
712,216 |
4.46 |