Statsutskottets utlåtande Nr 136.
9
Nr 136.
Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1927 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om anslag till
fortsatt elektrifiering av Norrbottens kustland.
(4:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr
90, av herrar O. Bergqvist och C. I. Asplund samt den andra inom andra
kammaren, nr 143, av herr A. N. Hedström m. fl. har hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att ett räntefritt kapital om 900,000 kronor ställes till
vattenfallsstyrelsens disposition för fullföljande av den i Norrbottens kustland
påbörjade kraftdistributionen, varav 300,000 kronor under budgetåret
1927—1928 och 600,000 kronor under budgetåret 1928—1929, och att
anslaget får utgå av den avkastning i form av royalty, som uppkommer genom
malmbrytning i Norrbotten.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna framställning, får
utskottet hänvisa till motionerna.
Med anledning av förenämnda motioner har utskottet med stöd av 46 §
i riksdagsordningen inhämtat yttrande i ämnet från vattenfallsstyrelsen,
vilket yttrande finnes såsom bilaga fogat vid detta utlåtande (Bilaga).
Motionärerna hava bland annat anfört följande:
De senaste årens arbetslöshet hade på ett synnerligen kännbart sätt berört
Norrbotten, och då därjämte sista skördeåret medfört delvis missväxt och
en omfattande reducering av foderskörden, genomkämpade denna landsända
f. n. en av sina svåraste kriser. De förändrade konjunkturer, som depressionstiden
medfört, hade visat nödvändigheten av att livsföringen hos stora delar
av befolkningen länkades in på andra banor, därvid jordbruket i större omfattning
än tidigare bleve huvudnäringen och den delvis förolyckade industrien
åter ställdes på fötter och utvecklades. Tacksamt erkändes de insatser,
som från såväl statsmakternas som kommunernas och enskildas sida gjorts
för att i görligaste mån råda bot på det onda arbetslösheten medfört, men
ännu återstode mycket att bättra.
Inom Norrbotten gjordes f. n. betydande ansträngningar för att få en del
av den nedlagda industrien åter i gång, och uteslutet vore icke, att de nu
pågående försöken komme att följas av flera. Eu nödvändig förutsättning
för en utveckling av industrien och en permanent lindring av arbetslösheten
vore, att industrien ägde god tillgång på kraft till facila priser, och i anslutning
härtill måste kraftfrågan inom länets kustland nöjaktigt ordnas. Inom
10
Statsutskottets utlåtande Nr 136.
Utskottets
yttrande.
kustlandet hade visserligen uppförts ett flertal kraftanläggningar, de flesta
av obetydlig storlek, dels av landsbygdselektrifieringsföretagen och dels av
kommun och enskilda, men intet av dessa företag kunde räkna med ett sådant
kraftöverskott utöver egna eller avtalade leveranser, att man härpå
kunde grunda ett distributionssystem av erforderlig omfattning. Nyanläggningar
av kraftstationer syntes knappast utan tvingande skäl kunna komma
i fråga under nu föreliggande omständigheter, då det kapital, som kunde
uppbringas, allt för väl erfordrades för andra uppgifter och det för övrigt
knappast syntes ekonomiskt eller praktiskt klokt att investera en för andra
ändamål alltför knapp kapitaltillgång i ett dylikt företag, så länge statens
kraftanläggning vid Porjus disponerar över ett avsevärt kraftöverskott.
Sedan år 1923 utförde vattenfallsstyrelsen distribution av elektrisk kraft
även i länets kustland. Denna kraftöverföring, som kunnat åstadkommas
med relativt enkla medel, vore dess värre, enligt de uppgifter, som kunnat
inhämtas, fullständigt utnyttjad. Någon påbyggnad av detta kraftöverföringssystem
i ändamål att öka produktions- och överföringsförmågan vore icke
ekonomiskt tillrådlig, särskilt med hänsyn till de med omformningen förreade
stora energiförlusterna.
Förfrågningar hade gjorts hos vattenfallsstyrelsen, huruvida någon ekonomiskt
genomförbar plan förelåge eller kunde väntas föreligga, som säkerställde
det vidare kraftbehovet inom kustlandet. Härpå hade svarats, att
vattenfallsstyrelsen sedan flera år tillbaka haft sin uppmärksamhet riktad på
denna fråga och även verkställt erforderliga utredningar rörande de med en
större kraftuttagning i kustlandet förenade kostnaderna. De kostnader, som
dessa nyanläggnings- och förändringsarbeten medförde, vore emellertid av
den storleken, att vattenfallsstyrelsen icke ansåge sig med nu beräknad
kraftavsättning kunna få företaget ekonomiskt bärigt, om kraftavgifterna skulle
hållas inom samma gränser som t. ex. i Yästerbottens kustland.
Ifrågavarande förslag om en kraftledning från Porjus till Norrbottens
kustland måste enligt utskottets mening sägas vara betydelsefullt och behjärtansvärt.
Icke minst på grund av det nödtillstånd med svårartad arbetslöshet,
'' som råder i här avsedda landsända, synes det angeläget, att statsmakterna
understödja de pågående ansträngningarna att åter få till stånd
industriell verksamhet därstädes.
De stora kraftavnämare, om vilka nu närmast kan bliva fråga, äro vissa
aktiebolaget Ytterstfors—Munksund tidigare tillhöriga anläggningar i Luleå
ävensom en under byggnad varande anläggning i Piteå för tillverkning av
sulfatmassa. Härtill kommer en ifrågasatt liknande ny sulfatfabrik av mindre
dimensioner i Kalix.
Tillgången på kraft till gynnsamt pris utgör tvivelsutan en väsentlig
förutsättning för att ifrågavarande industrier skola kunna komma igång.
De blivande kraftkvantiteterna torde ock komma att stiga till sådana belopp
att en ny överföringsledning erfordras för kraftbehovens tillgodoseende.
I detta avseende må erinras, hurusom den kraftdistribution från Porjus till
kustlandet, som vattenfallsstyrelsen alltsedan 1923 bedrivit, hittills förmedlats
genom statens järnvägars ledningar ned till Notviken invid Luleå.
Enligt uppgift från vattenfallsstyrelsen uppgår kustlandsdistributionen för
närvarande till 1,400 kilowatt prima kraft. Som omformaren i Notviken
Statsutskottets utlåtande JVr 136.
11
kan belastas till 2,500 kilowatt, återstår alltså för tillgodoseende av nya
behov av prima kraft en så jämförelsevis begränsad kvantitet som 1,100
kilowatt.
Även vid en mera normal belastning av linjen och alltså bortsett frän
själva startåren ställa sig dock enligt vattenfallsstyrelsens kalkyler anläggningskostnaderna
för denna kraftledningsanläggning så höga, att full förräntning
å det nedlagda kapitalet icke är att vänta. Utgifterna för de erforderliga
nyanläggningarna —- vilka, utöver den cirka 20 mil långa nya kraftledningen
från Porjus till Luleå med fortsättning ytterligare cirka 5, respektive
7 mil till Piteå, respektive Kalix, utgöras av vissa arbeten vid kraftverket i
Porjus och en transformatorstation i Notviken — hava beräknats till omkring
2,700,000 kronor. Yid en belastning av 6,000—8,000 kilowatt skulle
överföringskostnaderna — som beräknas till omkring 220,000 kronor —
komma att belöpa sig till omkring 36 ä 27 kronor för kilowatt. Hänsyn
måste emellertid också tagas till uppkommande kraftförluster vid överföringen
(14—17 %). Först vid 90 kronors kraftpris i Luleå skulle man därför
enligt vattenfallsstyrelsens beräkningar kunna börja närma sig en någorlunda
rimlig inkomst i Porjus (omkring 50 kronor för kilowatt). På grund härav
har vattenfallsstyrelsen för sin del icke ansett sig kunna tillstyrka kraftledningens
byggnad med mindre samtidigt lämnas ett särskilt anslag å 900,000
kronor utan skyldighet till förräntning.
Enligt utskottets mening måste betänkligheter visserligen hysas mot en
nyanläggning, för vilken förutsättes en subvention sådan som den här ifrågasatta.
Å andra sidan böra dock uppmärksammas de goda skäl, som kunna
anföras för att staten lämnar sin särskilda medverkan för detta företags förverkligande.
I detta avseende må erinras om den nya kraftledningens stora
och enligt mångas mening avgörande betydelse för industriens återupptagande
i en av arbetslöshet svårt hemsökt landsända. Enligt vad från sakkunnigt
håll påvisats, torde ej heller finnas någon trakt inom Sverige, som
kan sägas vara så förtjänt av ett dylikt understöd som Norrbotten. På
grund av det stora avståndet mellan Porjus och kustlandet bliva nämligen
överföringskostnaderna i detta fall osedvanligt höga; å andra sidan äro
vattenfallen i kustlandet så dyra i utbyggnad, att de icke trots nämnda
överföringskostnader kunna konkurrera med Porjus.
Innan riksdagen fattar slutlig ståndpunkt till förslaget, torde dock erfordras
en fullständigare utredning om de blivande kraftavsättningsmöjligheterna och
de kraftpris, som kunna vara att påräkna. Vad angår det i detta fall ifrågasatta
särskilda understödet 900,000 kronor, vill utskottet erinra, hurusom detta
belopp utgör icke mindre än hälften av kostnaden för själva kraftledningen.
Det torde böra undersökas, huruvida icke nämnda summa kan nedbringas.
Med hänsyn till att fråga är om ett företag, avsett att bliva till nytta under
en lång tid framåt, synes ock önskvärt, att det blivande subventionsbeloppet
må kunna fördelas på en följd av år.
Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,
12
Statsutskottets utlåtande Nr 136.
att riksdagen må i skrivelse till Kungi. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte med beaktande av de synpunkter, utskottet
ovan anfört, föranstalta om utredning rörande en kraftledning
från Porjus kraftverk till Norrbottens kustland samt för riksdagen
framlägga det förslag i ämnet, vartill utredningen må
föranleda.
Stockholm den 20 maj 1927.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KYAENZELIUS.
Närvarande: se under utlåtandet nr 134.
Reservationer:
»av herr Asplund, som ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava
följande lydelse:
Ifrågavarande förslag---därstädes.
De stora kraftavnämare, om vilka nu närmast kan bliva fråga, äro de
A.-B. Ytterstfors—Munksund förut tillhöriga sågverken i Luleå-, Piteå- och
Kalixtrakten, det nyligen utvidgade träsliperiet i Luleå och det för tillfället
nedlagda järnverket därstädes, en under byggnad varande sulfatfabrik i Piteå
jämte en efter kriget nedmonterad sulfatfabrik i Kalix, ävensom ett staten
tillhörigt slipersfaktori i Piteå.
Tillgången på kraft--- 1,400 kilowatt prima kraft. Som omformaren
i Notviken kan belastas till 2,500 kilowatt, återstår alltså för tillgodoseende
av nya behov av prima kraft en så jämförelsevis begränsad kvantitet som
1,100 kilowatt, som emellertid tagits i bruk för det utvidgade träsliperiet.
Även vid---följd av år.
Enligt vad i vattenfallsstyrelsens utlåtande framhållits, torde anslagsbehovet
för budgetåret 1927—1928 kunna begränsas till 150,000 kronor. Då
för kraftledningens fullbordande kräves en tid av minst två år och en ytterligare
förlängning av denna tid kan bliva ödesdiger för ifrågavarande industriföretag
eller, i den må dessa nödgas anlägga ångcentraler för sitt eget
kraftbehov, kan försvåra en blivande kraftlednings ekonomiska genomförande,
synas skäl föreligga, att redan nu medgivande lämnas Kungl. Maj:t att,
därest utredningen därtill giver anledning, anvisa ovannämnda belopp, vilket
torde kunna utgå av den numera väsentligt ökade inkomsten av statens
aktier i Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag.
Under åberopande härav hemställer utskottet,
att riksdagen må
a) i skrivelse---föranleda;
b) medgiva, att, därest utredningen därtill giver anledning,
Kungl. Maj:t må för budgetåret 1927—1928 till påbörjande av
av ifrågavarande kraftledning anvisa ett belopp av 150,000
kronor utan förräntningsskyldighet för vattenfallsstyrelsen.»
av herr Anderson i Storegården.
Statsutskottets utlåtande Nr 136.
13
Bilaga.
Till Statsutskottet.
Sedan Kungl. Maj:t i nådigt brev den 11 dennes anbefallt Vattenfallsstyrelsen
till Eder avgiva utlåtande över de vid innevarande års riksdag
väckta motionerna nr 90 i första kammaren och nr 143 i andra kammaren,
får Vattenfallsstyrelsen härmed anföra följande:
Vattenfallsstyrelsen får till att börja med bekräfta riktigheten av den framställning
motionärerna lämnat om Vattenfallsstyrelsens kraftdistribution i
Norrbottens kustland och om behovet av en ny ledning från Porjus till
Luleå, om någon nämnvärd utvidgning av denna distribution skall bliva
möjlig. Frågan om byggande av en dylik överföringsledning har vid flera
tillfällen undersökts av Vattenfallsstyrelsen, men resultatet av dessa utredningar
har utfallit så, att Vattenfallsstyrelsen icke ansett sig kunna framställa
förslag om byggande av linjen. Det har nämligen visat sig, att överföringskostnaderna
per kilowatt skulle bliva så höga, att man icke kunde
åsätta den överförda kraften ett tillräckligt lågt pris för att locka avnämare
i sådan utsträckning, att det försålda kraftbeloppet bleve tillräckligt stort
för att trygga ledningens räntabilitet. Detta skulle bliva förhållandet icke
blott under eu kortare startperiod utan sannolikt för all framtid.
Visserligen måste man i regel räkna med, att man icke från början kan
finna tillräcklig avsättning för kraften från en nybyggd ledning för att erhålla
full förräntning på det i ledningen nedlagda kapitalet. Kraftprisen
måste nämligen för att ej bliva för höga beräknas efter normal belastning
gå linjen, vilken belastning först efter något eller några år brukar uppnås.
kulle Vattenfallsstyrelsen utföra linjen i fråga och pålägga kraften kostnaderna
för densamma, beräknad efter normal belastning på linjen, bleve kraftpriset
i alla fall så högt, att denna belastning sannolikt icke skulle uppnås
och linjen således bliva förlustbringande. Icke dess mindre skulle man säkerligen
efter någon tid komma att påyrka — såsom fallet varit vid t. ex. statens
järnvägars »kulturlinjer» — att tarifferna, trots den bristande förräntningen
på det nedlagda kapitalet, skulle sänkas för att möjliggöra en större
trafik. Man skulle med andra ord fordra, att den ej förräntningsbara delen
av kapitalet avskreves.
Under sådana förhållanden har Vattenfallsstyrelsen icke ansett sig för sin
del kunna framlägga eller tillstyrka förslag om byggande av en linje Porjus—
Luleå med mindre än ett belopp av 900,000 kronor, som icke belastar
Vattenfallsstyrelsens kapitalkonto och som motsvarar ungefär hälften av
kostnaden för överföringsanordningarna, ställes till förfogande, under det att
erforderliga medel för utrustningen i Porjus och Luleå samt för återstående
överföringsanordningar tagas från anslagen till Porjus kraftverk och distributionsanläggningar.
Om så sker, anser Vattenfallsstyrelsen sig kunna tillhandahålla
kraft i kustlandet vid avsättning till stora förbrukare på enstaka
punkter, såsom till trämassefabrikation, på ungefär samma villkor, som tilllämpas
i kustlandet av Västerbottens län. Skillnaden i avsättningsförhållanden
är nämligen i huvudsak den, att överföring från kraftverket till konsumtionscentrum
kräver minst dubbla ledningslängden i Norrbotten mot
Västerbotten. Styrelsen är för sin del av den åsikten, att uppläggning av
en ledning från Porjus till Luleå, så som motionärerna föreslagit, skulle, på
samma gång som därigenom ökad kraftavsättning från Porjus vunnes, bliva
till stort gagn för Norrbottens kustland.
14
Statsutskottets utlåtande Nr 136.
Huruvida nyssnämnda kapital skall anskaffas på det av motionärerna föreslagna
sättet, är en fråga, som ligger utanför Vattenfallsstyrelsens bedömande
Beträffande den tid, kapitalet i fråga erfordras, vill Vattenfallsstyrelsen meddela
följande.
De erforderliga nyanläggningarna omfatta, utöver själva ledningen Porjus—
Luleå, vissa anläggningar i Porjus och en transformatorstation i Notviken
invid Luleå. Dessutom måste, i den mån belastningen ökas på distributionsnätet
i kustlandet, vissa transformatorstationer delvis ömbyggas och “vissa1
ledningsförstärkningar vidtagas. Nyanläggningarna kunna ej beräknas bliva
färdiga förrän vintern 1928—1929, om arbetena påbörjas under innevarande
år. Stallning av linjen samt anskaffning av stolpar och uttransportering av
dessa kan nämligen utföras först under vintern 1927—1928, under det att
resning av stolpar, montage av isolatorer och koppar samt arbetena i Porjus
och Notviken i huvudsåk få utföras under senare delen av år 1928 och början
av år 1929. Då sålunda de mest kapitalkrävande delarna av anläggningen
komma att anskaffas respektive utföras först under budgetåret 1928—1929,
är det icke nödvändigt, att hela det av motionärerna för budgetåret 1927—
1928 föreslagna beloppet, 300,000 kronor, utgår redan under sagda budgetår.
Pör de arbeten, som under denna tid kunna utföras, torde halva detta belopp
vara tillräckligt. Om så anses lämpligare, kan därför det erforderliga
räntefria anslagsbeloppet fördelas så, att 150,000 kronor utgå under budgetåret
1927—1928 och 750,000 kronor under budgetåret 1928—1929.
Yid behandlingen av detta ärende hava Vattenfallsstyrelsens samtliga
ledamöter deltagit.
Stockholm den 24 februari 1927.
W. Borgqtjist.
F. Y. HANSEN.
Sam. Malmfors.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1927.