Statsutskottets utlåtande Nr 133,

25

Nr 133.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1927 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till
riksdagen angående anslag till fattigvård och barnavård
för lappar.

(3:e avd.)

Uti den till riksdagen den 4 januari 1927 avlåtna propositionen (nr 1)
angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1927—1928 kar
Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln (punkt 32) föreslagit riksdagen att,
i avbidan på den proposition, som kunde komma att avlåtas i ämnet,
under avdelningen sociala verk och inrättningar, underavdelningen fattigvård
och barnavård, till fattigvård för lappar beräkna ett ordinarie förslagsanslag
av 100,000 kronor.

Sedermera har Eders Kungl. Maj:t i eu till riksdagen avlåten proposition,
nr 108, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för samma dag föreslagit riksdagen att

dels under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk och inrättningar,
underavdelningen fattigvård och barnavård, till fattigvård och barnavård för
lappar, att användas i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen
angivna grunder, uppföra ett ordinarie förslagsanslag av 100,000
kronor;

dels ock medgiva, att jord, som står under kronans omedelbara disposition
eller som tillhör någon av de under bruk och bergverk för nödigt
skogsfång upplåtna allmänningar eller någon av de genom domänstyrelsens
försorg utarrenderade kronoegendomar, vilka icke upplåtits till förenade
mötespassevolanskassornas fond, stuterierna eller Vadstena krigsmanskusfond,
må, efter av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall verkställd prövning,
utan särskild ersättning till kronan på de villkor i övrigt, Kungl. Maj.t
kan finna skäligt bestämma, upplåtas till kommun för anordnande av ålderdomshem
för lappar.

Beträffande utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.

Den 25 september 1924 har f. d. landshövdingen Johan Widén såsom
inom socialdepartementet tillkallad sakkunnig avgivit betänkande med utredning
och förslag angående ordnandet av fattigvården bland lapparna.

Över förslaget hava yttranden avgivits av dels länsstyrelserna i Norr -

26

Statsutskottets utlåtande Nr 133.

bottens, Västerbottens och Jämtlands län efter hörande av vederbörande
häradsskrivare, lappfogdar och fattigvårdskonsulenter ävensom ett flertal
kommuner och en del fattigvårdsstyrelser samt lappallmogen vid särskilt
anordnade sammanträden, dels domkapitlen i Härnösand och Luleå efter
hörande av prästerna i vissa församlingar, och dels statskontoret och kammarkollegium
samt, i vad angår frågan om lapparnas beskattning, riksräkenskapsverket.
Sedermera har kammarrätten avgivit utlåtande över betänkandet
jämte däröver avgivna yttranden. I anledning av vad kammarrätten
i visst hänseende anfört hava sedermera förnyade yttranden avgivits
av omförmälda länsstyrelser, efter vederbörande lappfogdars och häradsskrivares
hörande, samt nämnda domkapitel.

I statsrådsprotokollet lämnas först en redogörelse för nuvarande förhållanden
beträffande lapparnas fattigvård, och anföres därvid bland annat
följande.

Inom Norrbottens och Västerbottens läns av lappar huvudsakligen upptagna
delar, de i egentlig mening så kallade lappmarkerna, äro lapparna
mantals- och kyrkoskrivna i de där belägna kommunerna. I Jämtlands
län äro lapparna kyrkoskrivna i de fyra, ännu bestående lappförsamlingarna
Frostviken, Föllinge, Undersåker och Hede. Dessa lappförsamlingar, som
icke sammanfalla med den borgerliga kommunindelningen, omfatta uteslutande
de lappar, som där hava hemvist. Formellt gäller mantalsskrivningsförordningen
jämväl för de i detta län boende lapparna. Den upptager
emellertid icke beträffande dem några särskilda bestämmelser, detta
i motsats mot vad som stadgats i fråga om de två nordligaste länens
lappmarker, och någon mantalsskrivning av lapparna i Jämtlands län har
— möjligen just på grund härav — allt intill senaste tid icke förekommit.
Först från och med 1912 har mantalsskrivning av lapparna, på
grund av länsstyrelsens därom meddelade föreskrift, ägt rum inom detta
län, därvid medgivits, att lapparna finge mantalsskrivas inom vissa bestämda
kommuner allt efter de lappbyar, de tillhörde, samt tillika föreskrivits,
att lapparna för varje kommun skulle sammanföras i en särskild längd
utan sammanblandning med kommunens övriga invånare.

Inom Norrbottens och Västerbottens län är lapparnas fattigvård principiellt
lagd på kommunerna. Inom Jämtlands län däremot besörjes lappfattigvården
av de från kommunerna fristående lappförsamlingarna, utan att
något stöd därför finnes i lagen.

Staten har sedan gammalt bidragit till kostnaderna för lapparnas fattigvård
i alla tre länen, ehuru i olika omfattning. Det till Jämtlands län
utbetalade beloppet har tydligen i regel omfattat all den fattigvård, som
utgått till lapparna i länet. Vad angår Norrbottens och Västerbottens
län har statsbidraget allenast varit en hjälp, som lämnats lappmarkskommunerna,
vilka ock därjämte själva haft att bekosta en del av fattigvården
åt de i kommunen bosatta lapparna.

För budgetåret 1925—1926 uppgingo statsbidragen för Norrbottens län

Statsutskottets utlåtande Nr 133.

27

till 28,700 kronor och för Jämtlands län till 24,032 kronor. För Västerbottens
län torde bidraget för nämnda budgetår komma att uppgå till omkring
30,300 kronor.

Sedan departementschefen härefter lämnat eu översikt över den sakkunniges
förslag jämte däröver avgivna yttranden, anför departementschefen
i huvudsak följande:

»Av den utredning, som förebragts av den sakkunnige, synes mig tydligt
framgå, att behov föreligger av en omläggning av fattigvården för lappar.
Den nuvarande ordningen har visats vara behäftad med allvarliga brister
såväl i avseende på kostnaderna för som beträffande effektiviteten av den
lämnade vården. Båda dessa synpunkter förtjäna uppenbarligen livligt beaktande.
Framför allt måste det anses påkallat att söka genomföra en sådan
organisation, att de lämnade understöden mera än hittills kunna tjäna till
hjälp vid återupprättande av understödstagarnas förmåga att försörja sig och
de sina. Den sålunda uttalade uppfattningen har vunnit ett kraftigt stöd i
de över betänkandet avgivna utlåtandena särskilt från de lokala myndigheterna,
vilka starkt framhållit behovet av en snar omorganisation av den
lapska fattigvården. Visserligen förhåller det sig tydligen så, att i nu angivna
hänseenden åtgärder till förebyggande av fattigvårdsbehov äro av minst
lika stor betydelse som fattigvårdens organisation. Detta förhållande har
ock av den sakkunnige beaktats, såsom framgått av hans förslag i dessa
hänseenden. Dylika åtgärder är jag emellertid icke i tillfälle att nu föreslå ;
de torde böra ses i sammanhang med den nya lagstiftning om lapparnas
renskötsel m. in., vartill förslag avgivits av 1919 års lappkommitté, vilket
förslag för närvarande är under överarbetning inom socialdepartementet. Då
något nödvändigt samband icke består mellan fattigvårdens organisation och
dylika förebyggande åtgärder, har jag dock ansett mig icke böra låta anstå
med framläggande av förslag i förstnämnda fråga; detta med hänsyn till det
nyss påpekade starka behovet av ingripande därutinnan.

Den plan för nyorganisationen, som framlagts av den sakkunnige, har,
såsom framgått av redogörelsen för de avgivna yttrandena, i huvudsak vunnit
anslutning från vederbörande myndigheter och intresserade. Ett mera kraf -tigt och allmänt motstånd har kommit till synes egentligen endast från de
kommuner inom Jämtlands län, vilka genom fattigvårdens överförande till
dem från de särskilda lappförsamlingarna skulle komma att betungas med
kostnader för densamma. Yisserligen är det sant, att för dessa, liksom förvissa
kommuner särskilt i Yästerbottens län, förslaget, åtminstone till en
början, skulle medföra ökade kostnader. Det må emellertid erinras, att sammanlagda
kostnaderna för lappfattigvården i Jämtlands län under budgetåret
1925—1926 utgjorde omkring 24,000 kronor och att enligt förslaget blott x/3
av kostnaden skulle komma på kommunerna. Genom en övergångsanordning,
på sätt jag i det följande ämnar föreslå, torde vidare de olägenheter, som
dessa merkostnader skulle medföra, kunna väsentligen avlägsnas. Det är
även min förhoppning, att den nya organisationen småningom skall leda till

28

Statsutskottets utlåtande Nr 133.

en minskning av fattigvårdsutgifterna i deras helhet, vilken minskning uppenbarligen
kommer jämväl dessa kommuner till godo. Det motstånd förslaget
rönt från nu angivna håll synes mig alltså icke böra tillmätas avgörande
betydelse.

Till den uppfattning om förslagets ändamålsenlighet, som sålunda övervägande
kommit till synes, ansluter jag mig alltså. Grunden för nyorganisationen
synes mig följaktligen böra vara, att lappfattigvården organiseras enhetligt
över hela området, att organisationen göres i största möjliga mån
likartad med den allmänna fattigvården, att primärkommunerna följaktligen
bliva bärare av jämväl ifrågavarande fattigvård, att sålunda de särskilda
lappförsamlingarna upphöra och att slutligen staten bidrager såväl till kostnaderna
för fattigvården som till anskaffande av ålderdomshem för lappar.
I enlighet härmed tillstyrker jag, att sakkunnigförslaget lägges till grund
för framställning till riksdagen.

En förutsättning för förslagets genomförande torde emellertid böra vara,
att lapparnas skattefrihet för inkomst från renskötsel skall upphöra. Uppfattningen
om det olämpliga i gällande undantagsföreskrifter härutinnan
torde vara allmän och synes vara omfattad jämväl av flertalet av lapparna
själva.»

Såsom statsrådsprotokollet utvisar, hava beträffande de särskilda punkterna
i Kungl. Maj:ts förslag särskilda bestämmelser ansetts erforderliga för
fattigvården bland lapparna. Här må erinras om följande.

I fråga om lapparnas mantalsskrivning ha föreslagits vissa ändrade bestämmelser,
vilka äro beroende på lapparnas särskilda bostadsförhållanden.
Kungl. Maj:t har i särskild proposition, nr 234, framlagt förslag om härav
föranledda ändringar i man talsskri vningsförordningen.

Förslaget innebär vidare, att uti ifrågavarande kommuner distrilctsindelning
enligt 19 § 1 mom. fattigvårdslagen skulle införas, därvid lapparna
skulle hänföras till ett eller flera särskilda distrikt, att för lappfattigvården
skulle utses vårdare enligt 2 mom. i samma paragraf, därvid borde tillses,
att inom varje lappfattigvårdsdistrikt komme att finnas vårdare av både
lappar och bofasta, att dessa vårdare skulle vara närvarande vid de sammanträden
med fattigvårdsstyrelsen, då årsunderhåll för varaktigt försörjda
lappar skulle bestämmas, samt att erforderliga bestämmelser i detta avseende
skulle intagas i kommunernas fattigvårdsreglementen.

Vidare föreslås, att lappfogdarna skulle var inom sitt distrikt äga att
närvara och yttra sig vid de sammanträden med fattigvårdsstyrelserna, där
frågor om fattigvård åt lappar förekomme, att uppsikt över fattigvården
inom kommunerna borde, förutom på vanligt sätt, utövas av lappfogdarna,
samt att dessa i instruktionsväg skulle åläggas att meddela länsstyrelserna
och fattigvårdsinspektionen råd och upplysningar rörande lappfattigvården.

I kommunernas fattigvårdsreglementen borde intagas föreskrift om att
vid allt beviljande av fattigvård åt lappar en noggrann undersökning skulle
äga rum om den nödställdes levnadsförhållanden och fattigvårdsbehov.

Statsutskottets utlåtande Nr 133.

29

Beträffande formerna för lappfattigvården har den sakkunnige ansett, att
liksom hittills understöd i hemmet borde bliva den vanligaste formen.
Departementschefen har emellertid uttalat, att talande skäl syntes hava
anförts för att en regel, som helt allmänt stadgade, att företrädesvis lapska
hem skulle komma till användning, ofta skulle kunna verka olämpligt.
På grund härav har departementschefen ansett, att någon bestämd regel
i detta hänseende icke borde uppställas.

I frågan om för vilka lappar statsbidrag bör utgå anför departementschefen,
att han kommit till den uppfattningen, att, i enlighet med vad
den sakkunnige anfört, de speciella omständigheter, som kunde motivera
ett särskilt statsbidrag, hänförde sig till utövande av renskötsel med därav
föranledda nomadiserande levnadssätt och särskilt stora fattigvårdskostnader.
Departementschefen kunde alltså ej ansluta sig till kravet på att
statsbidrag skulle kunna utgå för lappar i allmänhet eller för sådana med
annat stadigvarande yrke än renskötsel. Kostnaden för vård åt lappar,
som ej omfattades av detta förslag, syntes böra bestridas enligt vanliga
grunder.

Yad angår det närmare utförandet av den nyssnämnda huvudregeln har
den omständigheten, att vederbörande tidigare — enbart eller jämsides med
renskötseln — utövat annat yrke, synts departementschefen icke böra i
och för sig utesluta från bidragsrätt; dock borde naturligen icke alltid
den, som helt nyligen upphört med annat yrke och skaffat sig några renar,
betraktas som enbart renskötande. Däremot kunde departementschefen
icke finna det vara lämpligt, att bidrag utginge för lappar, vilka allenast
på grund av fattigdom upphört med renskötseln. — Den sakkunnige hade
föreslagit, att förutom åt renskötande lappar bidrag skulle kunna utgå för
lappar, som till levnadssättet m. m. stode de renskötande nära. En generell
sådan regel syntes departementschefen kunna leda till olägenheter.
Syftet med den sakkunniges förslag härutinnan syntes emellertid kunna
uppnås genom att för dessa fall en viss dispensmöjlighet lämnades åt
Kungl. Maj:t.

Vidkommande härefter frågan om de kommuner, som böra erhålla bidrag,
innebär Kungl. Maj:ts förslag, att statsbidrag skulle utgå i alla de fall,
då de angivna allmänna förutsättningarna därför förelåge. Den sakkunniges
förslag att statsbidrag skulle kunna tillerkännas endast vissa angivna
kommuner, där renskötande lappar förekomme till större antal, har icke
godtagits av departementschefen. Statsbidrag skulle utgå för allt slags
vård, alltså även tillfällig sådan.

Vad angår statsbidragets belopp hava meningarna varit mycket delade
om den sakkunniges förslag, att staten skulle bestrida två tredjedelar och
vederbörande kommun en tredjedel av kostnaderna för lappfattigvården.
Från vissa håll har anförts, att det icke vore oskäligt, att kommunen finge
vidkännas en tredjedel av kostnaden; från andra håll har däremot yrkats,
att statens andel måtte bestämmas till tre fjärdedelar. De flesta av de

30

Statsutskottets utlåtande Nr 133.

Utskottets

yttrande.

jämtländska lappkommunerna ävensom kommunalfullmäktige i Vilhelmina
hava ansett, att staten bör bestrida hela kostnaden för lappfattigvården.
Departementschefen har för sin del funnit förslaget, att staten skulle bestrida
två tredjedelar och vederbörande kommun en tredjedel, väl avvägt.

Kung!. Maj:ts förslag innebär vidare, att vissa övergångsbestämmelser skulle
stadgas med hänsyn till de svårigheter, som skulle kunna uppstå för
kommunerna, därest de med ens bleve ålagda att enligt de allmänna bestämmelserna
deltaga i kostnaderna för lappfattigvården. Dessa bestämmelser
äro avsedda att erhålla den innebörden, att statsbidrag enligt hittills
tillämpade grunder skulle — där dessa vore förmånligare för kommunen
än de nya — tillämpas beträffande bidrag till understöd åt lapp, renskötande
eller annan, som under senare halvåret 1926 kommit i åtnjutande
av stadigvarande fattigvård.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle vidare i vissa fall särskilda ålderdomshem
uppföras för lapparna. Staten skulle sålunda, i enlighet med
vad den sakkunnige föreslagit, kunna taga initiativ till anordnandet av
och tillhandahålla medel till hela byggnadskostnaden för dylika hem, men
skulle det ankomma på kommun eller sammanslutning av kommuner
att uppföra det särskilda hemmet samt driva detsamma. Kostnaderna för
driften och underhållet av ålderdomshemmen har föreslagits att ersättas
med statsmedel till två tredjedelar.

Då slutligen lagen om samhällets barnavård äger tillämpning även å
lapparnas barn, har Kung], Maj:t föreslagit, att staten lämnar bidrag med
två tredjedelar av kostnaderna för omhändertagande genom barnavårdsnämnds
försorg av barn till lappar, vilka äro berättigade till fattigvård.
I följd härav har föreslagits, att anslaget erhåller rubriken fattigvård och
barnavård för lappar. Någon ändring av anslagsbeloppets storlek föranledes
ej av sistberörda förhållande.

Med de undantag, som skulle förorsakas av förut angivna övergångsbestämmelser,
äro de nya bestämmelserna avsedda att komma till tillämpning
i fråga om fattigvård, som meddelats för tid efter den 1 juli 1927.

I likhet med departementschefen har utskottet funnit den i ärendet förebragta
utredningen tydligt giva vid handen, att eu omläggning av fattigvården
för lapparna är av behovet påkallad. Enligt utskottets mening synes
fördenskull eu sådan organisation böra genomföras, att de lämnade understöden
mera än vad hittills varit fallet användas på ett planmässigt sätt.
I likhet med departementschefen har utskottet ock ansett, att den omständigheten,
att frågan om ny lagstiftning angående lapparnas renskötsel in. m. ännu
är föremål för utredning, icke bör utgöra hinder för att frågan om lapparnas
fattigvård nu kommer till avgörande. Att det för riksdagen framlagda förslaget
om upphörande av nu gällande undantagsföreskrifter beträffande
lapparnas skattefrihet för inkomst från renskötsel ännu icke varit föremål
för riksdagens behandling, har ej heller synts utskottet böra föranleda uppskov
med att frågan om lapparnas fattigvård upptages till slutlig handläggning.

Statsutskottets utlåtande Nr 133.

31

Den plan för nyorganisationen, Kung! Maj:t i huvudsaklig överensstämmelse
med den sakkunniges förslag framlagt, har utskottet funnit sig kunna
i huvudsak tillstyrka. Grunden för den nya organisationen skulle alltså
bliva, att lappfattigvården organiseras enhetligt inom samtliga de län, varom
fråga är, samt att organisationen i största möjliga män göres likartad med den
allmänna fattigvården. Primärkommunerna skulle följaktligen bliva bärare
av jämväl ifrågavarande fattigvård, dock att staten skulle bidraga till kostnaderna
för densamma.

I vissa hänseenden har utskottet emellertid ansett sig icke kunnat undgå
att föreslå jämkning i vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Yad först angår frågan, för vilka lappar statsbidrag bör utgå till fattigvården,
har departementschefen kommit till den uppfattningen, att i enlighet
med vad den sakkunnige föreslagit de speciella omständigheter, som kunde
motivera ett särskilt statsbidrag, hänförde sig till utövande av renskötsel
med därav föranledda nomadiserade levnadssätt och särskilt stora fattigvårdskostnader.
Departementschefen har alltså icke kunnat ansluta sig till
kravet på att statsbidrag skulle kunna utgå för lappar i allmänhet eller för
sådana med annat stadigvarande yrke än renskötsel. Den omständigheten,
att vederbörande tidigare — enbart eller jämsides med renskötseln — utövat
annat yrke, har synts departementschefen icke böra i och för sig utesluta
från bidragsrätt, dock att den, som helt nyligen upphört med annat
yrke och skaffat sig renar, icke alltid kunde betraktas som enbart renskötande.
Att bidrag skulle utgå för lappar, vilka upphört med renskötseln
allenast på grund av fattigdom, har synts departementschefen icke vara
lämpligt.

I anledning av dessa departementschefens uttalanden har utskottet ansett
sig böra framhålla, att det avgörande för frågan, huruvida statsbidrag
bör utgå till lapp för fattigvård enligt utskottets mening synes vara,
huruvida vederbörande huvudsakligen ägnat sitt liv åt renskötsel eller
icke. En generell regel härutinnan synes icke kunna uppställas, utan
torde det böra ankomma på Kungl. Maj:ts prövning att i tveksamma fall
avgöra, huruvida rätt till bidrag kan anses föreligga.

Beträffande statsbidragets belopp har, såsom av den lämnade redogörelsen
framgår, delade meningar gjort sig gällande. Från vissa håll har sålunda
anförts, att det icke vore oskäligt, att kommunen — såsom Kungl. Maj ds
förslag ock innebär — finge vidkännas en tredjedel av kostnaden, medan
från andra håll yrkats, att statens andel måtte bestämmas till tre fjärdedelar
eller att staten borde bestrida hela kostnaden för lappfattigvården.
Sistnämnda förslag har, såsom ovan nämnts, framförts av de jämtländska
lappkommunerna samt kommunalfullmäktige i Vilhelmina.

Vid det övervägande, utskottet ägnat denna fråga, har utskottet icke
kunnat undgå att finna vissa skäl tala för att staten lämnar bidrag till lappfattigvården
i något större utsträckning än Kungl. Majd ifrågasatt. Särskilt
för de jämtländska lappkommunerna, där staten hittills i regel bekostat all
fattigvård, som utgått till lapparna i länet, skulle ett genomförande av
Kungl. Majds förslag utan tvivel kännas som en ganska avsevärd tunga. På

32

Statsutskottets utlåtande Nr 133.

grund härav, men för ernående å andra sidan av tillräcklig garanti, att tillbörlig
omsikt ägnas beviljandet av fattigvård, bär utskottet för sin del ansett
sig böra förorda, att statens bidrag bestämmes till tre fjärdedelar av
hela kostnaden. Då man emellertid enligt utskottets uppfattning här rör
sig på områden, där förhållandena äro ganska ovissa och där det torde vara
svårt att med någon större sannolikhet beräkna verkningarna av ett beslut,
har utskottet ansett sig böra föreslå, att bestämmelserna angående statsbidragets
storlek fastställas att gälla endast tillsvidare, förslagsvis fem år.

Yad angår innehållet av de av Kungl. Maj:t föreslagna övergångsbestämmelserna,
har utskottet funnit sig böra ansluta sig till vad Kungl. Maj:t
härutinnan föreslagit. Kungl. Maj:ts förslag i detta hänseende innebär, att
statsbidrag enligt hittills tillämpade grunder skulle — där dessa äro förmånligare
för kommunen än de nya — tillämpas beträffande bidrag till understöd
åt lapp — renskötande eller annan — som under senare halvåret
1926 kommit i åtnjutande av stadigvarande fattigvård. Till denna bestämmelse
har utskottet emellertid funnit sig böra föreslå ett tillägg av sådan
innebörd, att fattigvård åt lapp, som den 1 januari 1928 fyllt OQ år, bör bestridas
enligt hittills gällande grunder, där dessa äro fördelaktigare för kommunen.

Till fattigvård och barnavård för lappar har Kungl. Maj:t, såsom nämnts,
äskat ett anslag å 100,000 kronor. Ehuru utskottet ansett sig böra förorda
en ökning av statsbidraget för lappfattigvården, har det dock synts
utskottet, att anslaget bör kunna begränsas till sagda belopp.

På grund av vad sålunda anförts och då utskottet i övrigt icke funnit
skäl till erinran mot vad Kungl. Maj:t i den föreliggande propositionen
föreslagit riksdagen, får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition under femte huvudtiteln, avdelningen
sociala verk och inrättningar, underavdelningen fattigvård
och barnavård, till fattigvård och barnavård för lappar, att
användas i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet
förordade grunder, uppföra ett ordinarie förslagsanslag av
100,000 kronor.

Stockholm den 20 maj 1927.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Närvarande: Se under utlåtande nr 130.

Reservation

av herrar Olsson i Kullenbergstorp och Persson i Fritorp, som ansett, att
statsbidraget till fattigvården bland lappar borde omfatta all fattigvård till
lappar inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1927.