Statsutskottets utlåtande Nr 111.

1

Nr in.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1927 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1925—30 juni 1926.

(l:a avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse
jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och
myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar blivit
hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande
av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa
riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som
ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid att
följa den ordning, som i revisionsberättelsen blivit iakttagen.

l:o) Under utrikesdepartementet, § 4, hava revisorerna lämnat en redogörelse
för utgifterna under budgetåret 1925—1926 å tredje huvudtitelns
anslag till resor och flyttningar, inspektioner, tillfälliga uppdrag (Del I sid.

6 och 7).

I anslutning härtill hava revisorerna anfört följande:

»Revisorerna hava ansett sig böra i detta sammanhang något närmare
belysa de kostnader, som de tid efter annan skeende omflyttningarna inom
utrikesrepresentationen föra med sig, och vilja i sådant hänseende meddela
följande uppgifter.

Legationsrådet P. Reuterswärd, som för sin flyttning från London till
Wien i juni månad 1924 uppbar ersättning med 14,821 kronor 12 öre, hade
2V2 år tidigare vid av honom företagen flyttning från Berlin till London
ppburit flyttningsersättning med tillhopa 22,528 kronor 5 öre.

Envoyén I. Danielsson, vilken i december år 1922 förflyttats från Madrid
till Wien, hade för denna flyttning uppburit ersättning med sammanlagt
17,587 kronor 59 öre samt har för den senast företagna flyttningen från
Wien till Madrid m. m. såsom ovan nämnts erhållit en ersättning av 13,031
kronor 51 öre, förutom viss reseersättning.

Envoyén J. Alströmer förflyttades i augusti 1922 från Stockholm till Bern
och uppbar då ersättning med 9,475 kronor 54 öre samt har för nu ifrågavarande,
tre år därefter, företagna flyttning uppburit tillhopa 11,154 kronor

7 öre.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 sand. Öl höft. (Sr 111.) 1

Flyttningsersättning
till
■personal inom
utrikesrepresentationen.

2

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

JJtskottets
yttrande.

Legationsrådet C. Bonde förflyttades i september 1921 från Köpenhamn
till Peking, varvid han uppbar flyttningsersättning med 11,455 kronor 45
öre. När han i juni månad 1924 återvände från Peking och placerades
vid beskickningen i London uppbar han en sammanlagd ersättning av
29,826 kronor 95 öre, under det att, såsom ovan nämnts, hans efterträdare
i Peking, legationsrådet C. Leijonhufvud, uppbar en flyttningsersättning av
tillhopa 21,427 kronor 26 öre. I anledning av ifrågavarande förändringar
å legationsrådsposten i Peking har alltså under kortare tid än tre år utgått
från detta anslag ersättning med 62,709 kronor 66 öre.

Endast ovan nämnda fem befattningshavares förflyttningar under en tidrymd
av ej fullt tre år hava belastat ifrågavarande anslag med en kostnad
av något mer än 150,000 kronor.»

1 anledning av de mycket betydande ersättningar, som årligen utgå från
ifrågavarande anslag under tredje huvudtiteln för beredande av ersättning
åt befattningshavare vid utrikesrepresentationen för flyttning av bohag m. in.
hava revisorerna i anslutning till de lämnade uppgifterna för sin del framhållit
att det syntes vara ur flera synpunkter önskvärt, att en undersökning
verkställdes, huruvida icke statsverket i och för kostnadernas nedbringande
borde, åtminstone å sådana orter, där staten ägde besldckningsfastighet,
anskaffa möblering för beskickningschefens och möjligen även annan personals
bostäder. Härigenom skulle nämligen vid omplaceringar inom utrikesrepresentationen
vid sådana beskickningar flyttningsersättningar kunna inskränkas
till gottgörelse för resan och transport av viss sådan mera personlig
egendom, som befattningshavare rimligtvis borde äga medföra.

Vad revisorerna anfört i fråga om nödvändigheten av att begränsa flyttningskostnaderna
för personal tillhörande utrikesrepresentationen, finner
utskottet vara värt beaktande. Ehuru visserligen ifrågavarande flyttningsersättningar
efter ikraftträdandet av 1925 års kungörelse i ämnet väsentligen
minskats, kan det dock enligt utskottets mening icke bestridas, att de kostnader,
som åsamkats statsverket genom nämnda personals flyttningar, allt fortfarande
måste betecknas såsom allt för höga. Beträffande det av revisorerna
föreslagna tillvägagångssättet att staten skulle, åtminstone å sådana orter, där
densamma ägde beskickningsfastighet, anskaffa möblering för beskickningschefens
och möjligen även annan personals bostäder, synes detsamma visserligen
kunna medföra åtskilliga fördelar ur besparingssynpunkt, men även vissa olägenheter
torde vara förenade härmed. Utskottet anser emellertid, att, i anledning
av vad revisorerna anfört, en undersökning snarast möjligt bör verkställas
dels i vad mån den av revisorerna föreslagna anordningen lämpligen kan
genomföras, dels ock för utrönande av föreliggande möjligheter i övrigt att
nedbringa ifrågavarande flyttningskostnader. Utskottet finner sig jämväl böra
framhålla angelägenheten av att vid denna undersökning även beaktas frågan
om icke redan vid uppgörandet av planerna för personalens placering å beskickningar
och konsulat hänsyn kunde tagas till att placeringarna ske på
sådant sätt att minsta möjliga flyttningskostnad därigenom uppstår.

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

3

Pa grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa undersökning om
på vad sätt kostnaderna för förflyttning av personal
vid utrikesrepresentationen må kunna nedbringas.

2:o) Under försvarsdepartementet, § 6, hava revisorerna upptagit frågan Vista reservaom
användning för statsregleringsändamål av vissa reservationer å anslagen tio8%rJ ££
till artilleri- och ingenjörhögskolan (Del I sid. 9 och 10). Den av revi- artilUH- ,och
sorerna sålunda berörda frågan har varit föremål för behandling av utskottet
i dess utlåtande nr 4 punkt 17:o), därvid utskottet föreslagit, att 9

20,000 kronor av ifrågavarande reservationer skulle tagas i anspråk för
undervisningen vid högskolan under budgetåret 1927—1928, samt att den
av Kungl. Maj:t begärda medelsanvisningen skulle minskas med motsvarande
belopp.

Vad utskottet sålunda föreslagit, har numera vunnit riksdagens bifall,
varom utskottet velat här

erinra.

3:o) Under försvarsdepartementet, § 10, hava revisorerna i fråga om vissa ArmeförvaUav
arméförvaltningens intendentsdepartement verkställda utredningar rörande intenmodeller
å tyger till uniformer och kappor (Del I sid. 12—14) anfört ^nttutVX
följande: ningar ro rande

vissa

»Genom generalorder den 14 december 1923, nr 1812, har Kungl. Maj:t ty gentil! n''mbefallt
att arméförvaltningens intendentsdepartementet skall inkomma med förmer och
underdånigt förslag dels till modeller till tyger av olika utförande, till r''aPP°rfärgen
så nära som möjligt överensstämmande med för manskap fastställda
modeller till uniform m/ä, uniform m/10 och uniform m/23 samt kappa
m/ä och kappa m/10, vilka av enskilda Ange anskaffas, dels till de åtgärder
i övrigt som kunde vidtagas för att främja enhetligheten i uniformsutrustningen
för personal, som anskaffade egna persedlar.

I anledning av det uppdrag, som sålunda lämnats intendentsdepartementet,
avlät å intendentsstaben placerade översten C. A. Ryrberg den 8 januari
1924 ett memorial till departementet av följande lydelse:

»Utrustningsbyrån ang. uppdrag för Överste Ryrberg och Direktör N. N.
att verkställa utredning ang. visst klädesmaterial.

Memorial.

Sedan Kungl. Maj:t genom g. o. 1812/1923 uppdragit åt int.-deptet att inkomma
med underdånigt förslag till modeller å vissa tyger, som anskaffas
av enskilda, hemställes, att deptet behagade

4

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

dels uppdraga åt direktören N. N. samt undertecknad att utarbeta förslag
till ifrågavarande modeller samt träffa preliminära avtal, vilka dock
skola underställas int.-<leptets prövning, ang. tillverkning av modellkläden,
ävensom avgiva förslag till i förenämnda g. o. omförmälda åtgärder, avseende
att främja enhetliglieten i uniformsutrustningen för personal, som anskaffar
egna persedlar;

dels medgiva såväl att rese- och traktamentsersättning enligt 3. klassen i
gällande resereglemente må till envar av nämnda personer utgå vid de
resor, som av dom måste företagas för uppdragets fullgörande som ock att
deptet framdeles vill med Direktör N. N. träffa avtal om den ersättning,
som utöver sagda rese- och traktamentsersättning må till honom utgå för
uppdraget;

dels slutligen bestämma att uppstående kostnader skola gäldas av munderingsanslaget.

Vid gillande torde 2 meddelanden expedieras samt målet läggas till ''Avgjorda
mål’, Stockholm den 8 jan. 1924. Carl Aug. Ryrberg.»

Intendentsdepartementet beslöt den 12 januari 1924 bifalla den av Ryrberg
gjorda framställningen.

Av de vid arméförvaltningens huvudkassa förda räkenskaperna hava revisorerna
funnit, att åtskilliga resor företagits för fullgörande av ifrågavarande
uppdrag, samt att kostnaderna härför utbetalats från arméns munder
ingsanslag. Sålunda uppgå utgifterna för direktör N. N:s resor under
åren 1924 och 1925 till 1,952 kronor 60 öre. Vidare har från samma anslag
enligt beslut av intendentsdepartementet såsom arvode (ersättning för
vissa omkostnader däri inbegripna) åt N. N. för berörda uppdrag utbetalts
2,800 kronor.

Det infordrade förslaget har den 17 september 1926 av intendentsdepartementet
överlämnats till Kungl. Maj:t.

Erinras må, att av reservationsanslaget till munderingsutrustning (arméns
munderingsanslag) för budgetåret 1925—1926 jämte därtill hörande
förstärkningsanslag, tillhopa 6,837,000 kronor, anvisats ett belopp av
5,729,111 kronor 85 öre såsom truppmunderingsanslag. Enligt den av Kungl.
Maj:t den 15 maj 1925 fastställda staten är sistnämnda belopp avsett för
bestridande av följande utgifter för truppförbanden, krigsskolan och generalstaben,
nämligen

a) kostnader för anskaffning och underhåll av: beklädnadspersedlar —
jämväl kökskläder och vaktpälsar — sådana personliga utrednings- och
remtygspersedlar — jämväl servisbestick ävensom skyddstält och tälthyddemateriel
-— samt hästutredningspersedlar, vilka icke erhållit en för
artilleriets eller fortifikationens behov särskild avpassad modell, fanor och
standar, ävensom de för tillverkningen av nu ifrågavarande persedlar avsedda
verktyg och materialier,

b) arbetslöner åt de å lantförsvarets egna verkstäder sysselsatta civila
arbetare för av dem utfört arbete å sådana persedlar, som skola anskaffas
och underhållas från detta anslag, samt

c) författningsenligt utgående slitningsersättning.

I samma stat har bemyndigande lämnats arméförvaltningens intendentsdepartement
att såsom intendentsdepartementets munderingsanslag för bestridande
av utgifter till liknande ändamål som de ovan angivna disponera

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

a

återstoden av de för munderingsutrustning anvisade medel eller 1,107,888
kronor 15 öre.

Det synes revisorerna, som om de av Kungl. Maj:t sålunda fastställda
grunderna för användning av ifrågavarande anslag icke skulle inrymma
rätt för intendentsdepartementet att med anlitande av anslaget bestrida
kostnader för ovan nämnda till sakkunnigeuppdrag närmast hänförliga utredningsarbete.
Enligt revisorernas mening bär alltså intendentsdepartementet
i förevarande avseende överskridit den befogenhet, som departementet enligt
meddelade föreskrifter ägt beträffande förvaltningen av arméns munderingsanslag.

Vidkommande härefter åtgärden att för utförande av ifrågavarande intendentsdepartementet
genom generalorder anbefallda uppdrag tillsätta sakkunniga,
vilja revisorerna såsom sin mening uttala, att, därest biträde av
särskilda sakkunniga för ändamålet varit behövligt, det varit departementets
skyldighet att härom göra framställning hos Kungl. Maj:t. Någon befogenhet
för departementet att i ett fall, sådant som det föreliggande, själv fatta
beslut om anlitande av sakkunnighjälp och därigenom åsamka statsverket
utgifter, torde icke förefinnas. Enligt gällande instruktion för arméförvaltningen
kan biträde av merkantil eller tekniskt utbildad konsulent anlitas
allenast då så erfordras vid handläggning av frågor om avslutande av leveransavtal
eller andra kontrakt riirande materialier och förnödenheter i större
omfattning för armén. I förevarande fall kunna revisorerna för sin del icke
finna, att det gällt fråga om avslutande av dylika avtal eller kontrakt och
under alla förhållanden har uppdrag att vidtaga åtgärder härutinnan icke
innefattats i generalordern.

Intendentsdepartemeutets förfarande i nu omhandlade avseenden liava revisorerna
funnit vara av den beskaffenhet, att revisorerna velat detsamma
för riksdagen omförmäla.»

Förklaring har avgivits av arméförvaltningens intendentsdepartement
(Del III sid. 23) som vid sitt yttrande i ärendet fogat en skrivelse från
departementets förutvarande chef, generallöjtnanten F. Frölich (Del III sid.
27—29), vari bland annat anförts följande:

»Det lämnade uppdraget avsåg huvudsakligen den tillsyn och kontroll över
tillverkningen, vilken enligt upphandlingsförordningens § 48 »myndighet är
berättigad att på statens bekostnad» utöva.

Ett studium av det i ärendet avgivna betänkandet ger också oförtydbart
vid handen, att de av departementet förordnade personerna på sådant sätt
fattat sin uppgift samt över tillverkningen utövat avsedd tillsyn och kontroll.

Vad beträffar den andra delen av det genom generalorder 1812/1923
intendentsdepartementet ålagda uppdraget, nämligen att framlägga förslag
till de vidare åtgärder, som borde vidtagas för främjandet av enhetligheten
i den enskilda personalens uniformsutrustning, synes det ligga i sakens
natur, att dess utredande icke lämpligen kunde anförtros andra personer än
dem, som fått sig uppdragets första del att utföra. Åtgärderna stodo nämligen
i allt för nära samband med varandra, och även nyssnämnda utredningsdetaljer
krävde ett taktfull och förtroligt samarbete med åtskilliga av
textilindustriens målsmän.

Att kostnaderna för såväl den ena som den andra delen av här ifrågavarande
uppdrag borde gäldas efter samma grunder och från ett och samma

Vtskottets

yttrande.

6 Statsutskottets utlåtande Nr 111.

anslag, nämligen det som bekostar arméns munderingsutrustning, bär jag
för min del icke varit i tvekan om.

Min åsikt i fråga härom har grundats därpå, att åtgörandena jämlikt
generalorder nr 1812/1923 avsett tillverkning av klädesmaterial till beklädnadsutrustning
för viss armén tillhörande personal.

Visserligen äro de tillverkade modelltygerna avsedda att ligga till grund
för sådan uniformsanskaffning, som skall äga ruin på enskildas egen bekostnad,
men det lärer dock tillkomma staten att träffa anstalter för att
sådan utrustning kan stå den enskilde till buds. Statens skyldighet härvidlag
har av ålder varit erkänd och tagit sig uttryck bland annat däruti, att
upphandlingar för kronans räkning städse verkställts av sådana tyger och
övriga materieler, som fastställts att gälla allenast för personalens egna
uniformer, för att sagda tyger m. in. därefter skulle jämlikt intendenturmaterialreglementets
föreskrifter §, (i mot fastställd ersättning kunna tillhandahållas
från arméns förråd.

Såsom tillägg till vad jag förut framhållit beträffande departementets
åtgärd att utan Kungl. Maj:ts särskilda bemyndigande tillkalla fackkunnig
personal för här omhandlade ärendes beredning anser jag mig ytterligare
böra framhålla, att uppdragets omfattning syntes mig vid dess igångsättande
vara avsevärt mindre än vad sedermera visade sig vara fallet, och att omkostnaderna
följaktligen borde stannat vid motsvarade mindre belopp.

Därest jag förutsett, att här omhandlade uppdrag skulle, utöver tillsynen
och kontrollen över modellklädernas tillverkning, taga så stor omfattning,
som sedermera visade sig erforderligt, hade jag icke underlåtit att ifråga
härom begära Kungl. Maj:ts tillstånd att tillkalla sakkunniga.»

Utskottet har erfarit, att intendentsdepartementets förfarande rörande tillkallandet
av ifrågavarande sakkunniga varit föremål för uttalande från
Kungl. Maj:ts sida. Genom brev den 23 september 1926 angående ersättning
till Ryrberg för fullgörande av ifrågavarande uppdrag har nämligen
Kungl. Maj:t förklarat sig anse, att departementet, innan sakkunniga tillkallats
för ändamålet, bort, utverka Kung]. Maj:ts tillstånd därtill. Utskottet
delar för sin del denna uppfattning.

Vad därefter beträffar frågan om anlitande av arméns munderingsanslag
för berörda ändamål, har utskottet inhämtat, att Kungl. Maj:t genom nyssnämnda
brev medgivit, att till Ryrberg finge, såsom ersättning för ovannämnda
uppdrag, utbetalas ett belopp av 1,000 kronor från anslaget till
munderingsutrustning. I anledning härav har utskottet icke kunnat underlåta
att såsom sin mening uttala, att detta anslag, som beräknas efter
visst pris för man och tjänsgöringsdag, icke bort härför tagas i anspråk.

Av den ståndpunkt, utskottet sålunda i detta hänseende intagit, följer, att
utskottet ej heller kan dela intendentsdepartementets genom beslut den 12
januari 1924 tillkännagivna uppfattning, att munderingsanslaget bör kunna
disponeras för beredande av ersättning åt sådana sakkunniga, varom i detta
ärende är fråga. Emellertid torde det för närvarande icke vara erforderligt,
att någon särskild åtgärd i saken av riksdagen vidtages.

Vad i ärendet förekommit har utskottet dock ansett vara av den betydelse,
att utskottet velat detsamma för riksdagen
omförmäla.

Statsutskottets utlåtande Nr 111. ~

4:o) Under försvarsdepartementet, § 21, hava revisorerna behandlat frågan
om beredande av förbättrat lokalutrymme för manskapet vid högvakten å
Stockholms slott (Del I sid. 28).

Revisorerna hava anfört, att de vid besök i lokalerna fått det bestämda
intrycket att dessa och de där vidtagna anordningarna i nuvarande skick
vore ohygieniska och för sitt ändamål otillräckliga. Från de militära myndigheternas
sida hade också förslag väckts att få för högvakten utnyttja de
bredvid de nuvarande lokalerna befintliga utrymmen, vilka för närvarande
disponerades av slottsförvaltningen. Revisorerna hade med stöd av sina vid
besöket gjorda iakttagelser uttalat önskvärdheten Ja v att åtgärder omedelbait
vidtogos för erhållande av mera tillfredsställande lokaler för högvaktens
manskap.

Förklaring i ärendet har avgivits av riksmarskalksämbetet (Del III sid. 7(1
och 71) som bifogat ett yttrande från ståthållaren å Stockholms slott

Riksmarskalksämbetet har bland annat anfört följande:

»Ståthållarämbetet på Stockholms slott har i sin ovanberörda skrivelse
meddelat, att överkommendanten i Stockholm redan under år 1919 anhållit,
att de rum å nedra botten i den s. k. högvaktsflygeln å Stockholms slott,
vilka rum disponerades av pastor i hovförsamlingen, måtte upplåtas till dagoch
matsalsrum för å högvakt kommenderat manskap. Då emellertid någon
annan för ändamålet lämplig lokal inom slottet icke kunnat anvisas till
pastorsexpedition, hade intet kunnat åtgöras åt saken.

För egen del får riksmarskalksämbetet i ärendet anföra följande.

Den av ståthållarämbetet åsyftade, här ovan omförmälda skrivelsen från
överkommendanten är ställd till riksmarskalksämbetet och dagtecknad den
4 september 1919 och har överkommendanten däri, med föranledande av en
utav fördelningsläkaren vid IV. armefördelningen då avgiven rapport angående
förläggningsförhållandena vid högvakten anhållit, att de till ho\ -församlingen upplåtna rummen måtte överlämnas till högvaktens disposition.
Då, såsom ståthållarämbetet meddelat, någon annan lokal inom slottet icke
kunnat ställas till pastorsexpeditionens i hovförsamlingen disposition har
överkommendantens framställning i avvaktan på förändrade förhållanden,
som skulle kunna möjliggöra ett tillmötesgående av densamma, hittills icke
föranlett vidare åtgärd.

Emellertid har överkommendanten numera, i skrivelse till riksmarskalksämbetet
den 18 nästlidna december ifrågasatt, att pastorsexpeditionens i hovförsamlingen
lokaler inom högvaktsflygeln måtte ställas till överkommendantens
förfogande för beredande av ökat utrymme för högvaktens styrka,
därvid överkommendanten vore villig till pastorsexpeditionens förfogande
avstå det rum — beläget 1 trappa upp i högvaktsflygeln — som för närvarande
disponerades av underofficeraren å högvakten.

I denna fråga hava infordrade yttranden avgivits av ståthållarämbetet
på Stockholms slott den 20 nästlidna december och av pastor i liovförsamlingen
den 8 innevarande januari. Den sistnämnda har däri med förklaring,
att ett inrymmande av pastorsexpeditionen i förberörda underofficersrum
vore på grund av såväl utrymmes- som andra angivna skäl fullkomligt
ogörligt, anhållit, att den ifrågasatta flyttningen av pastorsexpeditionen icke
måtte äga rum.

Högvaktens
lokaler å
Stockholms
slott.

8

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

Utskottets

yttrande.

För ändring
av sjukhuset
vid fdstningsingenjörkompaniet
i
Karlskrona.

Riksmarskalksämbetet, som ännu icke medhunnit att slutgiltigt bereda och
handlägga det i överkommendantens senaste skrivelse framställda förslaget
till frågans lösning, har likväl för avsikt att skyndsammast möjligt taga
detta ärende i övervägande med beaktande därvid av de utav riksdagens
revisorer påpekade förhållandena och uttalade önskemålen.»

Utskottet, som avlagt besök i högvaktens lokaler, har funnit behövligt,
att högvaktens förläggningsförhållanden förbättras och att åtgärder i sådant
hänseende utan dröjsmål vidtagas. Ett särskilt skäl härför är enligt utskottets
mening, att bevakningen å slottet efter den nya härordningens
genomförande skall i huvudsak ombesörjas av det för ändamålet organiserade
garnisonskompaniet samt att i följd härav personalen vid detta kompani
ofta och med mycket korta mellanrum kommer att bestrida vakttjänst ä
slottet.

Med anledning av innehållet i de i ärendet avgivna yttrandena har utskottet
velat uttala, att frågan om beredande av lämplig lokal för hovförsamlingens
pastorsexpedition icke bör få utgöra hinder för att en ändamålsenlig
förläggning snarast beredes högvaktens manskap.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte så fort ske kan vidtaga sådana
åtgärder, att fullt lämpliga och tillräckliga lokaler beredas
för högvakten å Stockholms slott.

5:o) Under försvarsdepartementet, § 23, hava revisorerna meddelat, att
de avlagt besök vid Göta ingenjörkårs fästningsingenjörkompani i Karlskrona
(Del I sid. 29), samt därefter anfört följande:

»Vid besöket erforo revisorerna, att antalet sjukdagar vid kompaniet
under tiden november 1925—oktober 1926 uppgått till 885 enligt följande
sammanställning:

sjuka, befriade från övning ............................................................................ 335

» i kvarter ................................................................................................ 199

» å kompaniets sjukhus............................................................................ 206

» å Karlskrona grenadiärregementes sjukhus ................................... 11

» å Flottans sjukhus ................................................................................ 134

Summa 885.

Kompaniets sjukhus, som vid normal beläggning inrymmer plats för 7
sjuka, är beläget invid manskapskasernen.

Då i Karlskrona finnas för försvarsväsendet inrättade tvenne större sjukhus
hava revisorerna med hänsyn till den ringa beläggningen å kompaniets
sjukhus ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke sistnämnda sjukhus kan
indragas. Ett särskilt skäl härtill är enligt revisorernas mening den omständigheten
att behovet av bostäder för vid kompaniet tjänstgörande befäl

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

9

är starkt framträdande samt att sjukhuset med jämförelsevis obetydliga
förändringar kan tagas i anspråk för bostadsändamål.»

Förklaring har avgivits av arméförvaltningens fortifikationsdepartement
(Del. III. sid. 69), som framhållit, att arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
icke ansett tillrådligt att avhända kompaniet dess efter 1914 års härordning
beräknade vårdplatser å sjukhus förrän i samband med genomförandet
av 1925 års härordning. Erfarenheten hade visat, att antalet sjukdagar
under olika år växlade högst avsevärt och att tillfällig sjuklighet till exem.
pel epidemier kunde i ett slag förändra bilden och försätta vederbörande
myndigheter i högst prekära situationer.

Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen att sjukhuset
bör kunna indragas. Det torde härvid icke böra förbises, att, därest i sjukhuset
inredas bostäder för vid kompaniet tjänstgörande personal, statsverket
bör kunna tillföras viss hyresinkomst. Då emellertid av det i ärendet avgivna
yttrandet framgår, att vederbörande myndigheter hava sin uppmärksamhet
riktad på dessa spörsmål, har utskottet allenast velat vad i ärendet
förekommit för riksdagen

Utskottet»

yttrande.

omförmäla.

6:o) Under försvarsdepartementet, § 26, hava revisorerna upptagit till be- Bokföringen
handling frågan om bokföringen av vissa utgifter hos marinförvaltningen a° r‘®*° “**

° gifter hos ma (Del.

I. sid. 31 och 32). r in förr alt Revisorerna

hava därvid anfört följande: »ingen.

»I sin berättelse rörande den år 1925 verkställda granskningen av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för
tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 hade riksdagens revisorer ifråga om flottans
underhållsanslag framhållit, att den av marinförvaltningen vidtagna åtgärden
att å särskild besparingsfond redovisa vissa »återstående utgifter»
å anslaget föranledde, att den vid budgetårets slut förefintliga behållningen
icke i dess helhet komme till synes i budgetredovisningen. Enligt revisorernas
då uttalade mening måste detta förfaringssätt, även om det innebure
vissa praktiska fördelar, medföra bristande överskådlighet i marinens
räkenskap s väsen de.

I avgivet yttrande i anledning av revisionsberättelsen framhöll marinförvaltningen,
att, därest ej ifrågavarande bokföringsåtgärd vidtoges, budgetredovisningen
i avseende å detta anslag bleve mera missvisande, i det
att anslaget komme att upptaga såsom reservation från föregående budgetår
medel, vilka, ehuru ännu icke utbetalta, dock redan disponerats för vissa
särskilda ändamål. Bokföringsåtgiirden medförde därjämte för ämbetsverket
praktiska fördelar, enär densamma avsevärt bidroge till reda och överskådlighet
i avseende å den mångfald undertitlar, som för särskiljande av
varje arbetes kostnader måste finnas å dessa anslag.

Jämväl innevarande års revisorer hava funnit anledning granska det
sätt, på vilket bokföringen av vissa utgifter sker i marinförvaltningen.

10

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

Utskottets

yttrande.

Revisorerna hava därvid funnit, att icke blott sådana utgifter, som av marinförvaltningen
betecknas såsom »återstående utgifter» å visst anslag, bokföras
särskilt under rubriken »fondmedel» utan även redovisningen av uppbörd
å och utgifter för åtskilliga materialförråd sker på enahanda sätt, vartill
kommer att såsom fondmedel i mycket stor omfattning redovisas även andra
inkomster och utgifter, vilka, såvitt revisorerna kunna finna, äro av natur
att böra gottskrivas, respektive belasta i riksstaten uppförda titlar. Revisorerna
vilja såsom exempel härå framhålla följande fondtitlar:

S 77 och 78 rekryteringsfonder för sjömanskåren och kustartilleriet,

S 79 ersättnings- och försåt jningsmedel,

S 83 observationsmedel (genom anmärkning influtna neutralitetsmedel),

S 99 hästersättningsmedel,

S 132 och 133 vissa av neutralitetsmedel bestridda materialanskaffningar.

Vad marinförvaltningen i sitt ovannämnda yttrande anfört, utgör, enligt
vad revisorerna kunna finna, icke tillräckliga skäl för att beträffande marinens
medelsbokföring frångå det förfaringssätt, som eljest tillämpas vid
redovisning av riksstatsmedel, nämligen att inkomsterna redovisas å vederbörlig
riksstatsinkomsttitel samt uppbördsmedel för och utgifter å riksstatsanslagen
å vederbörligt anslag. Att såsom för närvarande sker vid marinens
medelsbokföring redovisa riksstatsmedel såsom fonder måste revisorerna
finna mindre lämpligt, enär därigenom berörda medel undandragas den allmänna
budgetredovisningen och således denna redovisning bliver i viss mån
ofullständig och missvisande. Genom förandet av särskilda liggare eller på
annat sätt synes marinförvaltningen utan svårighet kunna hålla hand över
de medel, varom nu är fråga, utan att därför berörda medel behöva uteslutas
från redovisning i vederbörlig riksstatstitel.

Då det för revisorerna framstår såsom ett önskemål att rättelse åstadkommes
beträffande marinförvaltningens bokföring i nu förevarande avseende,
hava revisorerna ansett sig böra för riksdagen omförmäla vad sålunda
förekommit.»

Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del III sid. 75—77), som
bland annat framhållit, att de vid budgetårets slut under fonder upptagna
behållningar visserligen icke återfinnas i budgetredovisningen, men däremot
komma till synes i det av riksräkenskapsverket med stöd av från myndigheterna
inkomna räkenskaper, årligen avgivna »utdrag ur rikshuvudboken,
innefattande kapitalsammandrag .jämte tabeller över kapitalredovisningen».

Utskottet ansluter sig till vad revisorerna anfört rörande olämpligheten av
att vid marinens medelsbokföring riksstatsmedel redovisas såsom fonder och
alltså undandragas den allmänna budgetredovisningen. Enligt utskottets
mening bör en omläggning av marinens bokföring ske på sådant sätt, att
densamma kommer att närmare ansluta sig till det vid arméförvaltningen
för närvarande i berörda hänseende tillämpade redovisningssättet. Med hänsyn
till vikten av att en omläggning av marinens medelsbokföring snarast
möjligt kommer till stånd, har utskottet ansett sig böra föreslå, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t gör framställning om vidtagande av för sådant
ändamål erforderliga åtgärder.

Statsutskottets utlåtande Nr Hi -

ll

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte beträffande marinförvaltningens
medelsbokföring vidtaga sådana åtgärder, att samtliga
av marinförvaltningen disponerade riksstatsmedel komma
att upptagas i budgetredovisningen samt att det nu tilllämpade
förfaringssättet med uppläggande av särskilda
fondtitlar för redovisningen av dylika medel för framtiden
upphör.

7:o) Under socialdepartementet, § 34, hava revisorerna yttrat sig i fråga
om utbetalandet av tilläggsarvoden åt vissa av pensionsstyrelsens ombud
(Del I sid 41—43).

Revisorerna hava anfört i huvudsak följande:

»Vid granskning av pensionsstyrelsens förvaltning under budgetåret 1925
—-1926 hava revisorerna iakttagit, att pensionsstyrelsen den 30 juni 1926
beslutat, att till vissa ombud, för vilka det nya resereglementets bestämmelser
om resekostnadsersättning visat sig särskilt kännbara, skulle av
tillgängliga medel utbetalas tilläggsarvode för tiden 1/s 1925—3U/G 1926
med belopp, som funnes angivet i en bilagd förteckning. I förteckningen
äro upptagna 92 ombud, vilka i tilläggsarvode erhållit sammanlagt 9,000
kronor.

I anledning av ifrågavarande utbetalning vilja revisorerna lämna följande
närmare upplysningar.

Arvoden till pensionsstyrelsens ombud bestämmas av pensionsstyrelsen.
Härvid gäller emellertid, att enligt av Kungl. Maj:t den 24 juli 1920 meddelad
föreskrift intet arvode får överstiga 1,800 kronor för år. Dessutom
åtnjuta ombuden ersättning för av uppdraget föranledda resor.

I staten för pensionsstyrelsens verksamhet under budgetåret 1925—1926
ingingo anslagsposter å förslagsvis 83,000 kronor till ersättning åt styrelsens
ombud och 70,000 kronor till resekostnads- och traktamentsersättning
åt samma ombud. Den 26 april 1926 avlät emellertid pensionsstyrelsen
till Kungl. Maj:t framställning om att ovannämnda anslagspost å förslagsvis
83,000 kronor för tiden 1 juli 1925—30 juni 1926 måtte höjas till

105,000 kronor samt att i anslutning härtill statens slutsumma måtte höjas
på motsvarande sätt. Till stöd för sitt förslag framhöll styrelsen i huvudsak
följande. De arvoden, som utginge till ombuden, hade alltid varit synnerligen
knappt tillmätta, vilket föranlett upprepade klagomål från ombudens
sida. Om dessa enligt styrelsens mening befogade anspråk icke tillgodosåges,
måste man räkna med att åtskilliga ombud och helt säkert de
dugligaste bland dessa komme att frånträda sina uppdrag. Aled hänsyn till
den stora betydelse, som ombudens arbete hade för pensionsförsäkringen,
särskilt ur kontroll- och sparsamhetssynpunkt, ansåge styrelsen det ofrånkomligt
att genom arvodesförhöjningar söka förebygga en sådan för pensionsförsäkringsverksamheten
ogynnsam utveckling av förhållandena. För
genomförande inom ramen av nuvarande bestämmelser av en skälig omreglering
av ombudsarvodena erfordrades enligt en av styrelsen i sådant hänseende
preliminärt utarbetad plan en ökning av den totala arvodessumman

TiUaggsarvoden
för
vissa av pensionsetyrtlsens
ombnd.

12

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

för år räknat med 34,000 kronor. Därest en sådan ökning skulle medgivas,
vore det styrelsens avsikt att redan under budgetåret 1925- 1926 till ombuden
utbetala tilläggsarvoden till ett något lägre belopp.

Genom beslut den 18 juni 1926 lämnade emellertid Kungl. Maj:t den av
pensionsstyrelsen gjorda framställningen utan bifall.

Icke desto mindre fattade pensionsstyrelsen den 30 i samma månad det
av revisorerna här ovan först omnämnda beslutet om utbetalande av vissa
tilläggsarvoden till ombuden. Nämnas må, att härvid tilläggsarvoden tillerkändes
även vissa ombud, som samma dag avgått.

I detta sammanhang torde vidare böra påpekas, att pensionsstyrelsen i
skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 juni 1926 angående fördelningen av anslaget
å extra stat för budgetåret 1926—1927 för upprätthållande av styrelsens
verksamhet in. in. föreslagit bl. a., att anslagsposten ersättning åt
styrelsens ombud måtte förslagsvis bestämmas till 107,500 kronor, ehuru
densamma för ifrågavarande budgetår tidigare av styrelsen beräknats till
förslagsvis 80,000 kronor, vilken senare beräkning legat till grund för 1926
års riksdags beslut om anslag för ändamålet. Ej heller sistberörda framställning
blev av Kungl. Maj:t bifallen.

Utan att närmare ingå på frågan om de arvodesbelopp, som för närvarande
utgå till pensionsstyrelsens ombud, äro tillräckliga eller icke, anse
sig revisorerna böra ifrågasätta lämpligheten av att nämnda arvoden från
början bestämts med tanke på att ombuden skulle tillgodogöra sig en behållning
å de ersättningsbelopp, som utginge för av ombuden företagna
resor. Därest rese- och traktamentsersättningen till ombuden bestämts
enligt en lägre klass i då gällande resereglemente än den fjärde klassen,
hade en normal utgångspunkt för fixerande av själva arvodesbeloppen förefunnits.
T varje fall synes pensionsstyrelsen icke hava förfarit riktigt, när
styrelsen, sedan Kung!. Maj:t länmat styrelsens den 26 april 1926 gjorda
framställning om en höjning av ombudsarvodena utan bifall, likväl till
ombuden utbetalat tilläggsarvoden. Styrelsen har motiverat sistberörda
åtgärd med hänsyn till verkningarna av det nya allmänna resereglemente!,
men det bör då påpekas, att detta reglemente avsikligt givits endast provisorisk
karaktär, just för att dess verkningar skulle kunna under någon
tid prövas. Den omständigheten, att pensionsstyrelsen för ändamålet huvudsakligen
använt den del av anslagsposten till arvoden åt ombuden, vilken
annars skulle kvarstått odisponerad, samt i övrigt begagnat tillgängliga
överskott å andra anslagsposter av förslagsanslags natur, ändrar icke revisorernas
uppfattning i berörda hänseende. Det förefaller slutligen egendomligt,
att pensionsstyrelsen i sin nyssnämnda framställning till Kungl. Maj:t
endast i allmänna ordalag uttalat sig rörande behovet av en ökning av ombudsarvodena,
under det att den till synes verkliga anledningen varit eu
annan, nämligen eu finskan att ombuden skulle erhålla kompensation för
den inkomstminskning de lidit genom det nya resereglementets tillkomst.»

Förklaring har avgivits av pensionsstyrelsen (Del. III sid. 84 — 86), som,
efter att hava erinrat om att den klass, enligt vilken ombuden ägde åtnjuta
rese- och traktamentsersättning, bestämts av Kungl. Maj:t, anfört bland
annat följande:

»Revisorerna framhålla vidare, att pensionsstyrelsen synes icke hava förfarit
riktigt, när styrelsen, sedan Kungl. Maj:t lämnat styrelsens den 26

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

13

april 1926 gjorda framställning om en höjning av ombudens arvoden utan
bifall, likväl till ombuden utbetalt vissa tilläggsarvoden.

I detta avseende får styrelsen framhålla, att styrelsens ovanberörda framställning
avsåg en betydande förhöjning av förslagsanslaget till arvoden åt
ombuden, varigenom tilläggsarvoden skulle kunna tilldelas dem såsom skälig
kompensation för den minskning i förmåner, som föranletts av tillämpningen
av det nya resereglementet. Då den begärda böjningen av anslaget
icke beviljades, ansåg sig dock styrelsen berättigad att inom ramen av det i
styrelsens stat förslagsvis anvisade beloppet, vilket förut icke fullt utnyttjats,
söka i någon mån undanröja åtminstone de mest anmärkningsvärda missförhållandena
genom den av revisorerna påtalade åtgärden att tillerkänna
vissa ombud smärre tilläggsarvoden för tiden 1 augusti 1925—30 juni 1926.
Sammanlagda summan av ombudens arvoden kom dock härigenom icke
att uppgå till högre belopp, än som ungefär motsvarade det för budgetåret
1925—1926 förslagsvis anvisade anslaget.

Styrelsen kan ej finna annat än att detta förfaringssätt varit både formellt
befogat och sakligt berättigat. Skäligheten av de utbetalda beloppen
torde icke på något håll hava ifrågasatts.

Om Kungl. Maj:ts beslut att lämna styrelsens ovanberörda framställning
utan bifall hade haft sin grund däri, att Kungl. Maj:t ansett en ökning av
arvodena obefogad, skulle måhända skäl kunnat finnas för uppfattningen,
att styrelsen uti ifrågavarande hänseende förfarit oriktigt. Men Kungl.
Maj:ts ståndpunkt härutinnan lärer, enligt vad till styrelsen meddelades,
hava uteslutande dikterats av det formella skäl, att Kungl. Maj:t icke an stig
lämpligt att vidtaga en så avsevärd höjning av ett anslag — låt vara av
förslagsanslags natur — vilket endast för ett par månader sedan fastställts
av riksdagen. Att Kungl. Maj:t tvärtom varit av den uppfattningen, att
fog funnes för en höjning av arvodena, lärer bekräftas därav, att, enligt
vad styrelsen försport, Kungl. Maj:t i innevarande års statsverksproposition
ämnar föreslå riksdagen en förhöjning av ifrågavarande anslagsbelopp.
»

Utskottet vill erinra om att innevarande års riksdag på Kungl. Maj:ts
förslag höjt den under anslaget till pensionsstyrelsens verksamhet upptagna
posten till ersättning åt styrelsens ombud från 80,000 kronor till 90,000
kronor. Då Kungl. Maj:t tidigare lämnat utan bifall av pensionsstyrelsen
gjord framställning om höjning av ombudens ersättning, synes revisorernas
erinran beträffande styrelsens åtgärd att själv besluta om utbetalningen av
tilläggsarvoden under år 1926 vara fullt befogad. Med tillkännagivande
av den ståndpunkt, utskottet intager beträffande detta spörsmål, har utskottet
velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

8:o) Under socialdepartementet, § 36, hava revisorerna lämnat en redogörelse
för gällande grunder för läkemedels taxering å apotek samt apotekens
ekonomiska driftsresultat. (Del I, sid. 46 — 61).

Utskottets

yttrande.

Läkemedels prisema.

14 Statsutskottets utlåtande AV 111.

L anslutning till nämnda redogörelse hava revisorerna gjort följande uttalande: »Såvitt

revisorerna kunna finna, bekräfta de ovan meddelade uppgifterna
riktigheten av den allmänt utbredda uppfattningen, att våra läkemedelspriser
äro i ock för sig mycket höga. Detta gäller visserligen i mindre
grad de varor, som av apoteken skola inköpas i färdigberett skick och
där tillhandahållas utan särskild beredning, men är desto starkare framträdande
i fråga om de varor, där laborationstaxan eller ex-temporetaxan
eller båda dessa taxor äga tillämpning. Dock ställer sig utförsäljningspriset
dyrt även för det först avsedda varuslaget. Om vi t. ex. taga ett
sådant läkemedel som acetylsalicylsyra, är dess inköpspris för apotekaren
5 kronor per kilogram, vilket för 100 gram gör 50 öre och för 10 gram
5 öre. Vid försäljning å apotek av denna vara i lös vikt, alltså utan
föregående beredning, betingar den emellertid ett pris av 1 krona 35 öre
för 100 gram och 20 öre för 10 gram i handköp (allt under förutsättning,
att dessa mängder säljas i särskilda poster). Försäljningspriset utgör följaktligen
270 -400 procent av inköpspriset. Eller ett annat exempel: ricinolja
kostar i inköp för apoteket 1 krona 40 per kilogram, d. v. s. för 100 gram
14 öre. Vid försäljning från apotek betinga 100 gram ricinolja ett pris
av 55 öre i handköp, d. v. s. försäljningspriset utgör nära 400 procent av
inköpspriset. I stort sett torde proportionen mellan inköpspris och försäljningspris
vara enahanda beträffande de av apoteken i färdigberett skick
inköpta varorna, då prisberäkningen, såsom av det föregående inhämtas,
sker efter vissa fixa normer.

Särskilt höga te sig emellertid i ett stort antal fall priserna å de läkemedel,
där laborations- och ex-temporetaxorna träda i verksamhet. För
dessa varor, av vilka många tillhöra dem, å vilka omsättningen är störst,
springer priset på grund av taxornas ytterst detaljerade och invecklade
beräkningsgrunder stundom upp till ett belopp, som i förhållande till
råvarans inköpspris och även med hänsyn till därå nedlagt arbete och
omkostnader synas enorma. Om vi taga den allmänt kända och mycket
använda acetylsalicylsyran, kan denna, såsom nämnts, inköpas i lös vikt
och kostar då på apoteket 20 öre för 10 gram i handköp. Det vanliga
är ju emellertid, att den stora allmänheten köper detta läkemedel i form
av pulver om 1 gram i pappersomslag. 10 gram dylika pulver betinga
då ett pris av 70 öre, under det att apoteket för råvaran betalat ett inköpspris
av 5 öre för 10 gram, d. v. s. utförsäljningspriset utgör 1,400 procent
av råvarans inköpspris. Härvid är att märka, att den beredning, som skall
i sin mån berättiga det högre priset för det dispenserade pulvret än för
varan i lös vikt, huvudsakligen utgöres av varans uppvägning och anbringande
i pappersomslag, vilka åtgärder äro av relativt enkel beskaffenhet
och i allmänhet, åtminstone å större apotek, lära utföras av billig arbetskraft.
Åtskilliga andra liknande exempel kunna anföras. Acetanilid,
d. v. s. antifebrin, kostar apotekaren i inköp 3 kronor 65 öre per kilogram,
alltså omkring 31/,, öre för 10 gram. 10 gram av varan i lös vikt
betinga vid utförsäljning å apoteket 20 öre, men 10 gram av varan i
form av dispenserade pulver om 1/i gram kosta 2 kronor och 20 öre, d. v. s.
mer än 6,000 procent. av råvarans inköpspris. Antipyrin kostar apoteket
i inköpspris 13 kronor 50 öre per kilogram, alltså 13 ‘/2 öre per 10 gram.
Priset för 10 gram i lös vikt vid försäljning från apoteket är 45 öre,
men 10 gram av varan i form av dispenserade pulver om 1 gram kosta

Statsutskottets utlåtande Nr 11L

15

95 öre, alltså mer än 700 procent av inköpspriset. Apotekets inköpspris
för bromnatrium utgör 3 kronor 75 öre per kilogram eller 3.7 5 öre för
10 gram. Sistnämnda mängd i lös vikt kostar å apoteket 20 öre men i
form av dispenserade pulver om 1 gram 70 öre, alltså omkring 1,865 procent
av inköpspriset.

Det må vara tillräckligt med de exempel, som här anförts. Det torde
mera sällan förekomma, att enskilda företag å sina varor kunna kalkylera
med dylika relationer mellan inköps- och försäljningspris. Emellertid
måste man här givetvis noga beakta de särskilda förhållanden, som göra
att en jämförelse i nu berörda hänseende mellan apoteken och enskilda
affärsrörelser icke är genomförbar. Prisfrågan kan icke bedömas fristående
för sig utan måste ses ur synpunkten av apotekens ställning såsom i viss
mån officiella organ med allmänviktiga funktioner. Kraven på i möjligaste
mån bekväm tillgång för alla rikets innebyggare till goda läkemedel, tillhandahållna
allmänheten under betryggande säkerhet för varans egenskaper,
innebära, att apoteksinrättningar måste i åtskilliga fall uppehållas
utan möjlighet att beräkna någon större varuomsättning samt att höga
fordringar måste ställas på apotekspersonalens utbildning och apotekens
utrustning. Dessa omständigheter få icke förbises, när det gäller att
bedöma prisernas skälighet. Sådant apoteksväsendet för närvarande är
organiserat, torde det vara oundvikligt, att berörda förhållanden komma
att inverka i riktning mot att hålla priserna uppe.

Även med beaktande av dessa synpunkter kunna emellertid revisorerna
icke finna annat, än att de nu gällande läkemedelspriserna äro i stort sett
alltför höga. 1 många fall äro proportionerna mellan inköpspris och försäljningspris
sådana — särskilt ifråga om läkemedel, som torde komma
mest till användning i tätt bebyggda orter med stora apoteksinrättningar —
att skillnaden mellan dem synes vara avsevärt större, än vad som rimligen
kan betingas av hänsynen såväl till kostnaderna för försäljningsvarans
anskaffande och framställande, häri inbegripet den andel, varan skäligen
bör bära av rörelsens allmänna omkostnader, som ock till de ovan anförda
synpunkterna i fråga om apoteksväsendets organisation i vårt land. Riktigheten
av detta omdöme torde få anses bestyrkt av de uppgifter, revisorerna,
ovan lämnat angående apoteksinnehavarnas nettoinkomster. Dessa uppgå,
såsom vi sett, i ett stort antal fall till mycket betydande belopp. Av 171
apotek i städer hava 88 eller mera än hälften en nettoinkomst av 30,009
kronor eller därutöver, 45 eller mer än eu fjärdedel eu nettoinkomst av

40,000 kronor eller därutöver samt 19 eller omkring 11 procent en nettoinkomst,
som belöper sig till icke mindre än 50,000 kronor eller därutöver.
Vad landsbygdsapoteken beträffar är ställningen visserligen annorlunda.
Dock hava av 136 sådana apotek 18 eller 131/., procent uppnått en nettoinkomst
av 20,000 kronor eller mera. Det största antalet av landsbygdsapoteken
befinner sig i gruppen 11,000 — 20,000 kronors netto. Under 10,000-kronors-gränsen ligger ett relativt ringa antal apotek, sammanlagt 53. Av
totalantalet apotek i städer och landsbygd, 307 stycken, vilkas nettoinkomst
utgör minst 10,000 kronor, hava 151 eller alltså omkring hälften 20,000
kronor eller därutöver i nettoinkomst och 292 eller 95 procent av dessa 307
apotek hava en nettoinkomst av 11,000 kronor eller därutöver. Visserligen
avgå numera från dessa nettoinkomster de ovan omtalade pensionsavgifterna,
men återstående inkomstsummor äro dock högst avsevärda.

Enligt revisorernas mening är en genomgripande revision av taxegrun -

1 (i Statsutskottets utlåtande Nr 111.

derna i syfte att ernå en nedsättning av läkemedelspriserna av behovet
påkallad och utförbar. Åtskilliga utvägar att nå detta syfte torde vid eu
dylik revision stå öppna, och uteslutet synes icke vara, att en ändring av
grunderna kan läggas så, att prissänkningen särskilt träffar de läkemedel,
där enligt nu gällande regler utförsäl.jningspriset drives upp till ett i
förhållande till inköpspriset oformligt högt belopp, men lämnar de måttliga
priser åsätta läkemedlen i stort sett orörda. Såväl reglerna för grundpriserna
samt parti- och minutprisernas bestämmande som ock laborationsoch
ex-temporetaxorna synas här lämna rikligt med möjligheter till revidering
och förenkling, överhuvudtaget förefaller det revisorerna värt att
övervägas, om ej grunderna för prisberäkningen kunde i allmänhet göras
betydligt enklare, så att det även för andra än fackmän bleve möjligt att
utan större svårigheter överblicka deras verkningar och bedöma prisernas
beskaffenhet. Man får dock komma ihåg, att apoteken, såsom förut betonats,
icke äro enskilda affärsföretag i vanlig mening utan intaga eu
halvofficiell ställning under offentlig kontroll. Måhända kunde det ock
vara förtjänt att prövas, huruvida icke vid den årliga omräkningen axtaxan
i medicinalstyrelsen även någon eller några personer kunde deltaga,
vilka icke representera apotekarkårens speciella intressen.

I detta sammanhang bör påpekas eu sak, som vid en blivande revidering
av priserna jämväl synes förtjäna beaktande, nämligen att å apoteken
samma eller likvärdiga varor tillhandahållas under olika beteckningar och
till olika priser. Detta gäller åtskilliga av våra mest använda läkemedel,
vilka förekomma dels såsom varumärkesskyddade och då betinga ett högre
pris, dels ock utan varumärkesskydd och till avsevärt mycket lägre pris. I
regel bära, såsom vi sett, de varumärkesskyddade läkemedlen relativt enkla
benämningar och äro allmänt kända, under det att de varor, som icke åtnjuta
dylikt skydd, i farmakopén åsatts namn, som för lekmannen äro svåra
att uttala och hålla i minnet, vartill kommer, att möjligheten att å apoteken
erhålla motsvarigheter till de varumärkesskyddade varorna men till betydligt
billigare pris ännu torde vara känd endast av eu relativt ringa del av
köparna. Om det nu skall anses oundgängligt, att apoteken föra båda slagen
av varor, synes det revisorerna, att tillvaron av de billigare varorna åtminstone
borde göras mera allmänt bekant, t. ex. genom lämpliga anslag ä
apoteken eller på annat sätt, liksom det givetvis även vore önskligt, att förhållandet
av läkarna noga beaktades vid utfärdandet av recept. Klart är
vidare, att det för allmänheten i hög grad skulle underlätta åtkomsten av
de billigare varorna, om dessa åsattes namn, vilkas bevarande i minnet ocli
uttalande kunde ske utan ansträngning.

Skäligt synes vara, att en revidering av taxegrunderna i prissänkande
riktning förknippas med åtgärder, som för de minst bärkraftiga apotekens
innehavare säkerställa vad som kan anses vara eu nöjaktig bärgning. I detta
avseende kunna olika vägar för eu reform tänkas. Närmast tillhands synas
ligga, att genom utdebitering av avgifter av de mera bärkraftiga apoteken,
ungefär på samma sätt, apotekskommittén på sin tid föreslog, skapa en regleringsfond,
från vilken bidrag kunde efter vissa grunder lämnas de ekonomiskt
svaga företagen. Det torde av de ovan lämnade uppgifterna rörande
apotekens nettoinkomster vara tydligt, att nödvändigheten att åstadkomma
medel till en dylik utjämning icke behöver hindra eu effektiv sänkning av
priserna. Dä nämligen med nuvarande priser en betydande del av apoteken
uppnå påfallande höga nettoinkomster, torde eu liimplig prissänkning likväl
för de större apoteken medgiva så avsevärda inkomster, att erforderlig del

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

17

därav kan avstås till en regleringsfond, utan att apoteksinnehavaren härigenom
betages möjligheten till en riklig avkastning av sin rörelse.

Såsom i den föregående historiken angives, är kravet på en sänkning av
läkemedelspriserna av ganska gammalt datum. De igångsatta utredningarna
hava hittills i stort sett icke avsatt andra resultat än vissa åtgärder för
ordnande av apotekarnas pensionsförhållanden och dylikt.

De åtgärder, som sålunda vidtagits för att trygga apotekarnas ställning i
pensionshänseende, hava visserligen icke möjliggjorts genom motsvarande
höjningar av läkemedelspriserna, men uppenbart är, att de inverkat fördröjande
på en revidering av taxegrunderna för åstadkommande av prissänkning.
Då nu emellertid apoteksinnehavarnas pensionering genom berörda
åtgärder lärer vara ekonomiskt säkerställd, torde det få anses vara en
berättigad fordran, att nästa steg i apoteksfrågan blir vidtagandet av åtgärder
till förverkligande av riksdagens år 1907 uttryckta önskan om tillhandahållande
av billiga läkemedel.

Revisorerna vilja alltså, under åberopande av vad här anförts, framhålla
såsom synnerligen angeläget, att sådana anordningar vidtagas, att en revidering
av taxegrunderna för ernående av en effektiv prissänkning måtte
inom en snar framtid kunna genomföras.»

Förklaring har avgivits av medicinalstyrelsen (Del III sid. 89—92), vilken,
efter att hava meddelat, att styrelsen genom Kungl. Maj ds beslut den
30 december 1926 erhållit uppdrag att efter vissa riktlinjer utarbeta förslag
till bestämmelser, åsyftande att nedbringa läkemedelspriserna, anfört följande: »Riksdagens

revisorer anse sig hava funnit, att de nu gällande läkemedelspriserna
äro i stort sett alltför höga, och hava framhållit såsom synnerligen
angeläget, att sådana anordningar vidtagas, att en revidering av
taxegrunderna för ernående av en effektiv prissänkning å läkemedel måtte
inom en snar framtid kunna genomföras.

Medicinalstyrelsen, som vid skilda tillfällen under senare tid framhållit
önskvärdheten av läkemedelsprisernas nedbringande, delar revisorernas mening,
att dessa priser böra sänkas, och anser, att en prissänkning kan genomföras
inom en snar framtid. Styrelsen utgår därvid från att ett nedbringande
av läkemedelspriserna dock ej bör åstadkommas genom åtgärder, som äventyra
de stora fördelar, den nuvarande apoteksorganisationen erbjuder, i
främsta rummet förmånen för allmänheten att erhålla riktigt beredda och
väl kontrollerade läkemedel, trygghet mot ödesdigra misstag samt en relativt
bekväm tillgång till läkemedel. Styrelsen förutsätter även, att de små
apoteken, av vilka ett stort antal redan med nu gällande priser å läkemedel
för att kunna drivas erhålla kommunalt bidrag, även på annat sätt tillförsäkras
skäliga driftsbidrag samt att erforderliga lilialapotek (medikamentsförråd)
kunna upprätthållas.

I fråga om de skäl, som anförts eller kunna anföras för ett nedbringande
av läkemedelspriserna, och de åtgärder, som kunna vidtagas härför, får
medicinalstyrelsen framhålla följande.

Det torde i flertalet länder, som hava ett ordnat apoteksväsende, vara en
sedan gammalt hos allmänheten utbredd mening, att läkemedel vid försäljning
från apoteken äro dyra, och detta har i Sverige tagit sig uttryck i
ordspråket »Apotek är dyrt kök». Den främsta orsaken till att denna före Bihang

till riksdagens protokoll 1927. G samt. Öl höft. (Sr 111.) 2

18

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

. ställning uppkommit torde vara att söka däri, att apotekens nödvändiga utrustning
och årliga omkostnader äro så stora i förhållande till deras omsättningssumma,
att den relation mellan inköps- och försäljningspris, som
kan tillämpas för annan handelsrörelse, ej kunnat komma till användning
i fråga om handel med läkemedel. Vilket system som än må ligga till
grund för apoteksväsendets organisation, kunna läkemedlen, därest man ej
vill tillgripa statsmedel för täckande av uppkommande förluster, icke åsättas
lägre priser än att apotekens avkastning, i bästa fall den sammanlagda avkastningen
av samtliga apotek, blir nöjaktig.

Om således handelsvinsten ej med fog kan läggas till grund för en revidering
av läkemedelspriserna, bör en sådan däremot kunna grundas på den
alltför höga nettobehållning, som innehavare av medelstora och större apotek
under senare år åtnjutit, samt på en inskränkning i apotekens driftskostnader,
särskilt deras avlöningsutgifter, och därjämte på en utvidgning av
apotekens avsättningsmöjligheter.

Då en utredning i nämnda avseenden innefattas i det uppdrag åt medicinalstyrelsen,
som Eders Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut av den 30
december 1926 innebär, torde styrelsen beträffande frågan om åtgärder för
nedbringande av priserna å läkemedel få begränsa sig till att åberopa detta
uppdrag.»

utskottets Utskottet har av medicinalstyrelsens i ärendet avgivna yttrande funnit,
yttrande. a^. styrelsen delar revisorernas uppfattning i fråga om nu gällande läkemedelspriser.
Med hänsyn härtill och under uttalande av sin förväntan att
den genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1926 anbefallda utredningen
av frågan om nedbringande av dessa priser skyndsamt må fullföljas,
har utskottet endast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

Förordnande 9:o) Under socialdepartementet, § 39, hava revisorerna (Del I sid. 66)
av ordförande omförmält, att överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län
i vissaTaxe- genom kungörelser den 27, respektive den 30 november 1925 meddelat förringmämnder.
ordnande för, bland andra, vissa kammarrättsråd och assessorer i kammarrätten
såsom ordförande eller ledamöter i taxeringsnämnd för år 1926. Med
hänsyn till den befattning kammarrätten hade att taga med taxeringsmål
måste det enligt revisorernas förmenande anses mindre lämpligt, att ledamot
av nämnda domstol erhölle förordnande av ovan angivna art.

I ärendet har yttranden avgivits av överståthållarämbetet, som anfört
följande (Del III sid. 92):

»Vid meddelande av förordnande såsom ordförande i taxeringsnämnd
anser överståthållarämbetet sig böra uteslutande taga hänsyn till vederhörandes
förutsättningar att på ett sakkunnigt och i övrigt tillfredsställande
sätt kunna fullgöra detsamma. Huruvida uppdraget kan vara hinderligt
för den förordnades verksamhet i övrigt är en omständighet som i allmänhet
undandrar sig överståthållarämbetets bedömande och för övrigt synes

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

19

vara ämbetet skäligen ovidkommande i alla de fall då vederbörande förklarat
sig villig mottaga uppdraget. Då överståthållarämbetet emellertid anbefallts
att yttra sig över revisorernas uttalande att det med hänsyn till den
befattning kammarrätten har att taga med taxeringsmål skulle vara mindre
lämpligt att ledamot av nämnda domstol erhåller förordnande av förevarande
art får ämbetet meddela att detsamma visserligen förstår att betänkligheter
av detta slag kunna uppstå, men då det för dessa ledamöters
dömande verksamhet otvivelaktigt måste vara gagneligt, att de erhålla en
ingående kännedom om sättet för taxeringsmålens handläggning inom första
instans, synas dessa betänkligheter ämbetet icke böra tillmätas avgörande
betydelse. Inom rättskipningens område anses också allmänt ett utbyte av
arbetskrafter mellan under- och överrätt nyttigt. Slutligen får överståthållarämbetet
meddela att antalet mål inom kammarrätten, vid vilkas handläggning
jäv kan uppkomma för ledamot på grund av ordförandeskap i
taxeringsnämnd i Stockholm kan beräknas till omkring 20 om året, av vilket
antal helt få kunna tänkas förekomma till handläggning å den division, på
vilken vederbörande tjänstgör.»

Jämväl länsstyrelsen i Stockholms län har yttrat sig i ärendet (Del in
sid. 93) och därvid anfört följande:

»Länsstyrelsen tillåter sig till en början att erinra, att dylika förordnanden
sedan länge förekommit från överståthållarämbetet utan att föranleda
någon anmärkning. För sin del har länsstyrelsen under sådana förhållanden
ansett sig kunna och böra, om ock i ringa omfattning, anlita befattningshavare
av nämnda kategorier, då det visat sig svårt att annorledes
erhålla fullt kvalificerade personer till ifrågavarande uppdrag emot nu utgående
ersättning. Att sådana svårigheter ofta förekomma, har länsstyrelsen
vid olika tillfällen haft anledning att inför Kungl. Maj:t framhålla. Från
synpunkten av kvalificerat arbete inom taxeringsnämnderna har det sålunda
varit av värde att i några fall befattningshavare i kammarrätten befunnits
villiga att emottaga sådana uppdrag. Enligt länsstyrelsens förmenande
torde det vidare vara till förmån för vederbörandes egen utbildning att
desamma beredas tillfälle att deltaga i taxeringsarbetet i första instans. Beträffande
befattningshavare inom hovrätterna anses ju dylik växelverkan
önskvärd.

Att den ojäviga behandlingen inom kammarrätten av de taxeringsmål,
som må inkomma från taxeringsdistrikt med dylika ordförande eller ledamöter
i taxeringsnämnd, skulle äventyras, får väl betraktas såsom uteslutet
på grund av vanliga regler om jäv, och den omständigheten, att från ämbetsverkets
sida hinder ej gjorts gällande gent emot ifrågavarande uppdrag,
torde innebära vitsord att uppdragen ej heller i andra avseenden ansetts
olämpliga för vederbörandes fullgörande av sina ämbetsplikter.»

Vidare hava revisorerna under socialdepartementet, § 40, i samband med
vissa anmärkningar rörande Stockholms länsräkenskaper för budgetåret
1925 — 1926 (Del I sid. 68 och 69) meddelat, att de iakttagit, hurusom befattningshavare,
vilka fullgjort taxeringsarbete och för denna tjänstgöring
uppburit gottgörelse med avsevärda belopp, icke i nämnvärd utsträckning
åtnjutit ledighet för uppdragets fullgörande och ej heller behövt vidkännas

Utskottets
ytt laude.

20 Statsutskottets utlåtande Nr 111.

avdrag å sin avlöning i länsstyrelsen. I samband härmed hava revisorerna
anfört följande:

»Den omständigheten att länsstyrelsens befattningshavare i mycket stor
omfattning tilldelas uppdrag av olika slag, måste enligt revisorernas mening
i väsentlig grad inverka på behovet av medel för avlönande av icke-ordinarie
personal. Såsom ett exempel på i vilken omfattning befattningshavare
i Stockholms länsstyrelse tagas i anspråk för uppdrag av denna art,
vilja revisorerna omnämna följande av länsstyrelsen lämnade uppdrag avseende
1926 års taxeringar. I fråga om landskontorets personal är sålunda
att märka, att länsassessorn varit ordförande i taxeringsnämnden i ett av
länets folkrikaste distrikt samt att av de två ordinarie länsbokhållare den
ene är ordförande i tre taxeringsnämnder och den andre i tvenne. Av de
fem ordinarie landskontoristerna tjänstgöra två såsom nämndsordförande i
vardera två taxeringsdistrikt, en i tre distrikt, och en i fyra distrikt, samt
en i ett distrikt, vilken senare dock tillika är länsstyrelsens ombud i taxeringsnämnden
i annat distrikt. En tillförordnad landskontorist är, förutom
ordförande i en taxeringsnämnd, av länsstyrelsen förordnad ledamot i ytterligare
fem nämnder. Jämväl å landskansli anställd personal har i stor
utsträckning tagits i anspråk för taxeringsuppdrag och arbete hos prövningsnämnden.

För tjänstgöring i samband med taxeringsarbetet hos prövningsnämnden
har till i länsstyrelsen anställd personal, icke tillhörande skrivbiträdes- eller
vaktmästarpersonalen, utbetalts 13,429 kronor. Sammanlagt har till hos
länsstyrelsen anställd personal utbetalts ersättning för taxeringsarbete med
tillhopa omkring 40,000 kronor. Då länsstyrelsens personal i så avsevärd
omfattning tages i anspråk för särskilda uppdrag utan att samtidigt behöva
vidkännas löneavdrag, måste härav enligt revisorernas mening bliva följden,
att behovet av icke-ordinarie personal gör sig starkt gällande samt att
de till förfogande stående medlen för avlönande av sådan personal bliva
otillräckliga.

I detta sammanhang vilja revisorerna omnämna, att länsstyrelsen för
budgetåret 1926—1927 äger disponera icke blott ett belopp av 67,968 kronor
av anslaget till befattningshavare i länsstyrelserna utan jämväl 45,500
kronor av femte huvudtitelns expensanslag, alltså tillhopa 113,468 kronor,
men att länsstyrelsen i allt fall ansett behov föreligga av ytterligare medel.

Det synes rvisorerna nödvändigt, att länsstyrelsen för framtiden iakttager
större återhållsamhet i avseende å meddelandet av uppdrag av berörda
art, så att icke dess egentliga uppgifter härigenom bliva lidande.»

Förklaring i ärendet har avgivits av länsstyrelsen. (Del III sid. 94—103.)

I likhet med revisorerna måste utskottet finna det ur principiell synpunkt
vara mindre lämpligt, att personer, vilka det i tjänsten åligger att behandla
och avgöra taxeringsfrågor, tilldelas förordnande såsom ordförande i taxeringsnämnd
eller ledamot av prövningsnämnd. Å andra sidan lärer det
icke kunna förnekas, att det i vissa fall kan vara till fördel för såväl kammarrätten
som överståthållarämbetet och länsstyrelserna, att hos dem anställda
befattningshavare erhålla den erfarenhet av taxeringsärendenas handläggning
hos taxerings- och prövningsnämnderna, som genom dylikt ord -

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

21

förande- och ledamotskap kan vinnas. Även med behörigt beaktande av
sistnämnda synpunkt har utskottet dock, då, på sätt revisorerna jämväl påpekat,
vissa myndigheter synas i anmärkningsvärd utsträckning meddela förordnanden
för hos myndigheterna i fråga anställda befattningshavare att vara
ordförande och ledamöter i taxeringsnämnder ävensom ledamöter i prövningsnämnder,
ansett sig böra framhålla angelägenheten av att förordnanden av
detta slag inskränkas i möjligaste mån, särskilt i avseende å ordförandeskap
i taxeringsnämnder. Det vill nämligen synas utskottet, som om större
hänsyn, än hittills skett, borde tagas till allmänhetens berättigade krav på
att inom taxeringsdistriktet för förfrågningar äga tillgång till taxeringsnämndsordföranden.
Svårighet synes ej heller hava förelegat att i flertalet
av de angivna fallen inom vederbörande orter erhålla fullt kompetenta och
lämpliga personer för dessa uppdrag.

Slutligen bör framhållas att, även om vederbörande befattningshavare i
viss utsträckning använda sin semester för fullgörandet av ifrågavarande
uppdrag, behovet av medel för avlönande utav icke-ordinarie personal dock
måste påverkas av här ovan nämnda förhållanden. Utöver vad ovan anförts,
har utskottet med hänsyn till den utredning, som pågår rörande statstjänstemännens
bisysslor, icke velat uttala sig i denna fråga.

Vad i ärendet förekommit, har utskottet dock funnit vara av den betydelse,
att utskottet ansett sig böra detsamma för riksdagen

omförmäla.

10:o) Under socialdepartementet, § 40, hava revisorerna gjort vissa anmärkningar
beträffande Stockholms läns räkenskaper för budgetåret 1925
—1926 (Del 1 sid. 66—69).

Revisorerna hava bland annat anfört:

»Till landsfiskalen i Ärlinghundra distrikt har utbetalts ersättning för
ett flertal s. k. polisresor, vilka av honom företagits under åren 1922
t. o. m. 1925 med tillhopa 1,906 kronor 17 öre. Det har väckt revisorernas
uppmärksamhet, att flertalet av dessa resor företagits med bil (egen
bil), oaktat det övervägande antalet av resorna kunnat ske med anlitande
av järnväg samt åtminstone i ett mycket stort antal fall resorna icke
synas hava varit av så brådskande art, att automobil behövt komma till
användning i den utsträckning som skett. Då landsfiskal åtnjuter fribiljett
å järnväg inom sitt distrikt, hava ifrågavarande resor, därest de
skett järnvägsledes, endast kommit att draga en bråkdel av den kostnad
som nu utbetalts. Den omständigheten att landsfiskalen först under budgetåret
1925—1926 debiterat ersättning för under åren 1922 t. o. m. 1924
företagna bilresor har givetvis medfört svårighet för länsstyrelsen att
kontrollera dessa resor.

Revisorerna hava jämväl lagt märke till, att en annan landsfiskal hos
länsstyrelsen rekvirerat och uppburit ersättning för företagna tjänsteresor,

Stockholms
läns räkenskaper.

22

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

oaktat ifrågavarande resor i själva verket utförts av en inom hans distrikt
anställd extra landsfiskal. Revisorerna måste för sin del finna en dylik
åtgärd oriktig.

Granskningen av de utav länsstyrelsen utbetalda reseräkningarna bär
givit revisorerna den bestämda uppfattningen av en kontroll, som från
länsstyrelsens sida utövas såväl med avseende på sättet för resornas företagande
som i fråga om debiteringen av ersättningen icke kan anses vara
till f redsställande.

Utbetalningen av avlöningsmedel hos länsstyrelsen äger rum med användande
av postanvisningar till utom Stockholm bosatta personer och
har därvid löneutbetalningarna skett i särskilda postanvisningar för den
fasta lönen, dyrtidstillägg, tillfällig löneförbättring, sportelersättning in. m.
Revisorerna hava lagt märke till att åtskilliga befattningshavare sålunda
erhållit sin månadsavlöning i fyra olika postanvisningar. Detta förfaringssätt
har synts revisorerna mindre lämpligt, och ägnat att öka arbetet
såväl inom länsstyrelsen som för postverket, varjämte det givetvis för de
befattningshavare, vilka ägt uppbära avlöningen, medför ökat besvär.

Vidare hava revisorerna uppmärksammat de utbetalningar, som av länsstyrelsen
verkställts med anlitande av s. k. vägslitningsmedel. Ifrågavarande
medel uttagas med stöd av § 27 mom 1 i Kungl. Maj:ts förordning
den 15 juni 1923 om motorfordon (nr 281) av omnibusföretag såsom
ersättning för ökat vägunderhåll och förvaltas av länsstyrelsen, som med
anlitande av dessa medel bekostar verkställandet av kontroll över företagen
samt tryckning av biljetter m. m. Av de under budgetåret 1925—
1926 redovisade vägslitningsmedlen hava 56,021 kronor 81 öre utbetalts
till vederbörande vägstyrelser, medan 10,022 kronor 85 öre av länsstyrelsen
disponerats för ovan angivna ändamål. För utfört arbete med
debitering av vägslitningsavgifter samt för kontrollresor m. m. har en
landskanslist uppburit 2,568 kronor 70 öre. Därvid har arvode för resdag
debiterats med ända upp till 24 kronor, varjämte ersättning utgått icke
blott för den vid förrättningen använda bilen utan jämväl i visst fall
med 12 kronor per dag till bilens förare. Jämväl sistnämnda gottgörelse
har utbetalts till befattningshavaren i fråga. Det vill synas revisorerna
som om dessa medel icke bort av länsstyrelsen disponeras till ersättningar
av berörda art.

Revisorerna hava jämväl iakttagit, att länsstyrelsen i några fall icke
synes, såvitt av handlingarna framgår, hava ställt sig till efterrättelse de
i § 2 av kungl. kungörelsen den 26 juni (nr 357) med tilläggsbestämmelser
till avlöningsreglementet meddelade föreskrifterna angående avdrag vid
ledighet under vissa förhållanden. Sålunda har befattningshavare, vilken
fullgjort taxeringsarbete och för denna tjänstgöring uppburit gottgörelse
med avsevärda belopp, icke i nämnvärd utsträckning åtnjutit ledighet för
uppdragets fullgörande och ej behövt vidkännas avdrag å sin avlöning i
länsstyrelsen. Ovannämnda landskanslist, som uppburit arvode av 24
kronor per dag för kontroll över omnibustrafiken har de dagar han varit
upptagen med dessa förrättningar icke avstått någon avlöning såsom landskanslist.
Det torde i detta sammanhang förtjäna omnämnas, att sistnämnda
befattningshavare jämväl tjänstgör såsom kommissionär hos länsstyrelsen
samt av länsstyrelsen förordnats att vara ordförande i taxeringsnämnd.

Granskningen av räkenskaperna för Stockholms län i avseende å budgetåret
1925—1926 hava givit revisorerna den allmänna uppfattningen att åt -

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

23

skilliga erinringar kunna göras beträffande länsstyrelsens sätt att handhava
förvaltningen, vilket för övrigt bestyrkes av att ett mycket stort antal anmärkningar
mot länsstyrelsens medelsdispositioner framställts i riksräkenskapsverket.
»

Förklaring har avgivits av länsstyrelsen, som härvid fogat ett yttrande
av landsfiskalen i Ärlinghundra distrikt m. m. (Del III sid. 94—143).

Länsstyrelsen har bland annat anfört följande:

»Det torde icke kunna bestridas, att allvarliga olägenheter skulle uppkomma
ej mindre för den rättssökande allmänheten än även för kontorsarbetets
behöriga utövande, därest landsfiskalen vid tjänsteresor skulle nödgas
anlita tåglägenhet i alla de fall, där järnvägsförbindelse finnes mellan platsen
för landsfiskalskontoret och förrättningsstället. Såsom i Hasselhuhns förklaring
påvisas, föranleda nämligen tågens avgångs- och ankomsttider stora
svårigheter att inpassa förrättningarna på ett förnuftigt sätt, och i många
fall är detta alldeles uteslutet. I de distrikt, där tåglägenheterna äro flera
och tågförbindelserna således gynnsammare, är förhållandet måhända ett
annat, men vad Ärlinghundra distrikt beträffar, har länsstyrelsen ansett
ofrånkomligt, att landsfiskalens tjänsteresor i många fall företagas med
automobil såsom fortskaffningsmedel.

Detta förhållande innebär givetvis icke, att länsstyrelsen skulle i något
avseende eftersätta granskningens noggrannhet, vilket torde få anses framgå
av innehållet i en denna skrivelse bilagd redogörelse över antalet till
länsstyrelsen under budgetåret 1925—1926 ingivna räkningar å rese- och
traktamentsersättningar jämte med anledning av räkningarna vidtagna
åtgärder.

Det må också erinras, att vederbörande länsbokhållare framställt vissa
anmärkningar emot en av Hasselhuhns ifrågavarande räkningar, och har
länsstyrelsens anordningsbeslut fattats med godkännande av dessa anmärkningar.
Riksräkenskapsverkets revision har icke framställt någon anmärkning
emot räkningarna.

Revisorerna anföra vidare, att utbetalningen av avlöningsmedel hos länsstyrelsen,
vilken sker med användande av postanvisningar till utom Stockholm
bosatta personer, icke såsom nu är fallet borde ske i särskilda postanvisningar
för den fasta lönen, dyrtidstillägg, tillfällig löneförbättring,
sportelersättning med mera. Detta förfaringssätt finna revisorerna mindre
lämpligt, enär därigenom arbetet skulle ökas såväl inom länsstyrelsen som
för postverket, varjämte större besvär uppkomme för de befattningshavare,
som ägde uppbära avlöningen.

Riksräkenskapsverkets blankettryck upptager bland annat anordningsblanketter
till vissa befattningshavare för lön, tjänstgöringspenningar, förvaltningsbidrag
och ålderstillägg. En del av dessa blanketter äro typografiskt
så uppställda, att ytterligare kolumner för tillfällig löneförbättring
och dyrtidstillägg med mera icke kunna upplinjeras å blanketten; å andra
blanketter kunna en eller högst två nya kolumner tilläggas. På grund
härav har länsstyrelsen meddelat särskilda anordningsbeslut beträffande dyrtidstillägg
med mera, då fråga varit om sådana befattningshavare, för vilkas
i stat upptagna avlöning särskilda anordningsblanketter skolat komma till
användning. Av 38 § av kungl. kungörelsen den 31 december 1917 med
föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen framgår bland annat, att

24

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

postverkets inlämningsbevis rörande medelst postanvisning skedda utbetalningar
skola vidfogas anordningshandlingarna. På grund härav hava särskilda
postanvisningar varit erforderliga för varje anordning. Möjligen
hade kunnat ifrågakomma att å en anordning sammanföra tillfällig löneförbättring,
dyrtidstillägg och andra eventuellt utgående löneposter. Ett
sådant förfaringssätt förutsätter emellertid eljest onödig summering av ifrågavarande
poster. Enligt länsstyrelsens mening medför nu tillämpade, av
statsrevisorerna påtalade arbetsmetod övervägande fördelar för länsstyrelsens
arbetssätt, förutsatt givetvis att ovanberörda — vederbörligen föreskrivna
—- anordning sblanketter skola användas. Varje post kan nu direkt ur
löneliggaren införas å postanvisningsblanketterna, vilket arbete icke förutsätter
andra kvalifikationer än innanläsningsförmåga och ordningssinne.
Därest anordningarna och postanvisningarna genom sammanslagning av flera
poster i löneliggaren skulle upptaga andra slutsummor än dem, som återfinnas
i denna liggare, måste arbetet uppdragas åt mera kvalificerad och
därför dyrare arbetskraft än den, som nu kan sysselsättas med utskrivandet
av postanvisningarna.

Det torde slutligen böra upplysas, att de befattningshavare, som erhålla
avlöning från länsstyrelsen medelst postanvisningar, äro till antalet jämförelsevis
få, nämligen sammanlagt 99 stycken. Till dessa utbetalas avlöning
med sammanlagt 196 postanvisningar i månaden. Det torde vara
befogat att ifrågasätta, huruvida de olägenheter, som till äventyrs må åtfölja
det ifrågavarande expeditionssättet, äro av den art, att detsamma förtjänat
att av statsrevisorerna påtalas på sätt som skett.

Revisorerna anmärka, att eu landskanslist för utfört arbete med debitering
av vägslitningsavgifter samt för kontrollresor med mera uppburit
2,568 kronor 70 öre under budgetåret 1925 — 1926. Länsstyrelsen får härvid
framhålla, att av detta belopp 1,000 kronor utgjort arvode dels för
debitering av vägslitningsavgifterna och av de omnibusföretagen åliggande
tryckningskostnaderna, dels för kontroll å uppbörden av samma medel, dels
ock för kontroll å utlämning av biljetterna samt å bokföringen och avgifternas
fördelning mellan vägstyrelserna. Detta arbete har utförts å icketjänstetid
med undantag för enstaka tillfällen, då förhållandena påkallat
arbetets utförande å tjänstetid; i sistnämnda fall har emellertid kompensation
ägt rum genom arbete i tjänsten å övertid. Med hänsyn till omfattningen
av arbetet och de jämförelsevis stora belopp, som här äro i fråga,
lärer anmärkning mot storleken av det årliga arvodet 1,000 kronor icke
med fog kunna göras och har icke heller av vägdistriktens revisorer blivit
gjord. Utöver sagda belopp av 1,000 kronor har till nämnda landskanslist
under budgetåret 1925—1926 utbetalats 1,568 kronor 70 öre, utgörande kostnad
för av honom företagna kontrollresor. Rörande omfattningen av dessa
resor och de tider, under vilka de företagits, får länsstyrelsen hänvisa till
innehållet i bilagda (Bilaga 6), av samma landskanslist avgivna yttrande i
anledning av anmärkningarna.

I fråga om det dagtraktamente, han därvid uppburit, vill länsstyrelsen
erinra, att kontrollresorna ofta börjat tidigt på morgonen eller utsträckts
till sent på natten samt sålunda utförts på övertid. Med hänsyn härtill
och till att arbetet understundom kan vara förenat med verklig risk, ansåg
sig länsstyrelsen, då kontrollresorna först igångsattes, böra medgiva ett
jämförelsevis högre särskilt dagarvode, som sattes till 24 kronor, då arbetet
varat 6 timmar och därutöver, före och efter ordinarie tjänstetid, samt till

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

25

12 kronor för tid under 6 timmar. Länsstyrelsen erinrar åter, att dessa
traktamenten utgått av de vägslitningsmedel, som ställts till dess disposition,
samt av vägdistriktens revisorer lämnats utan anmärkning. För övrigt må
påpekas, att länsstyrelsen från och med mars 1926 av vissa praktiska skäl
tillämpat det allmänna resereglementets bestämmelser vid ersättningar för
resor av ifrågavarande art —- en förändring, som statsrevisorerna icke omförmält.

Slutligen hava revisorerna anmärkt, att den landskanslist, som företagit
ifrågavarande kontrollresor, icke fått vidkännas avdrag å avlöning för den
ledighet, han därvid åtnjutit. Länsstyrelsen får häremot framhålla, att efter
dess uppfattning berörda kontrollresor företagits i tjänsten och att avdrag sålunda
icke bort äga rum. Nämnda landskanslist förestår nämligen länsstyrelsens
automobilavdelning och skall i denna sin egenskap sätta sig in i
allt vad som rör automobiltrafiken i länet. Det måste då anses synnerligen
lämpligt, att han icke blott från tjänsterummet utan även genom kontrollresor
tager kännedom om allt vad som rör automobiltrafiken. Länsstyrelsen
kan sålunda icke finna annat, än att resorna företagits i tjänsten. Att resekostnaderna
icke utgått av statsmedel kan härutinnan icke göra någon
skillnad, men väl innebär detta en ren fördel för statsverket.»

Utskottet, som under närmast föregående punkt berört frågan om förordnande
av befattningshavare hos länsstyrelsen såsom ordförande och ledamöter
i taxeringsnämnder m. m., har ansett sig under denna punkt böra till
särskild behandling upptaga frågorna om de av landsfiskalen i Ärlinghundra
distrikt företagna resorna, länsstyrelsens utbetalningar av avlöningsmedel
ävensom vissa dispositioner av s. k. vägslitningsmedel.

Den av länsstyrelsen och vederbörande landsfiskal lämnade förklaringen
beträffande de anmärkta resekostnaderna har utskottet, som underkastat reseräkningarna
en ingående granskning, icke funnit vara tillfredsställande.
Enligt utskottets mening har nämligen anledning förefunnits för länsstyrelsen
att beträffande åtskilliga av de i reseräkningarna upptagna särskilda
resorna göra anmärkning på sättet för resekostnadsersättningens debiterande.
Landsfiskalen synes icke hava bort, på sätt skett, få uppbära ersättning såsom
för hästskjuts å vägsträckor, som löpt jämsides med en så pass tätt
trafikerad järnväg som statsbanan Stockholm—Uppsala. Därest resorna ansetts
i vissa fall vara av den brådskande art, att tåglägenhet icke lämpligen
kunnat komma till användning för resan till förrättningsstället, hade återresan
dock bort kunna ske järnvägsledes, varigenom för sistnämnda resa
någon ersättning av statsmedel icke kommit att utgå, då landsfiskal äger
fri resa å järnväg inom sitt distrikt.

Det av revisorerna påtalade förfaringssättet med utbetalningarna av avlöningsmedel
har utskottet i likhet med revisorerna funnit vara olämpligt
och ägnat att medföra ökat besvär såväl för de befattningshavare, vilka ägt
uppbära avlöningen, som för postverket. Länsstyrelsens erinran, att riksräkenskapsverkets
räkenskapsformulär nödvändiggjort förfaringssättet ifråga,
har utskottet icke kunnat tillmäta någon betydelse, då utskottet har sig

Utskottets

yttrande.

26

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

Automob ilskattemedlens

användning
för forsknings
ändamål m.m.

Autornobil besiktnings väsendet.

bekant, att hos andra myndigheter, där samma formulär tillämpas, utbetalningarna
pläga ordnas på ett mera ändamålsenligt sätt.

Vad slutligen beträffar den anmärkta utbetalningen av s. k. vägslitningsmedel
till en befattningshavare hos länsstyrelsen för kontroll av vissa motorfordon,
har utskottet icke kunnat finna annat än att, därest ifrågavarande
uppdrag, såsom länsstyrelsen gjort gällande, varit att hänföra till tjänsteförrättning,
befattningshavaren i fråga givetvis icke härför bort få uppbära
arvode med ända upp till 24 kronor för dag.

Då utskottet emellertid erfarit, att länsstyrelsen numera åtminstone i
vissa av de avseenden, som anmärkningarna beröra, tillämpar ett ändrat förfaringssätt,
och då utskottet har anledning antaga, att även i övriga hänseenden
länsstyrelsen kommer att iakttaga större försiktighet beträffande utbetalningarna,
har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

ll:o) Under kommunikationsdepartementet, § 42, hava revisorerna upptagit
till behandling frågan om automobilskattemedlens användning för
forskningsändamål m. m. (Del I, sid. 71—73).

Beträffande denna fråga kommer utskottet att framdeles under riksdagen
yttra sig; vilket utskottet velat härmed för riksdagen

anmäla.

12:o) Under kommunikationsdepartementet, § 43, hava revisorerna lämnat
eu redogörelse för automobilbesiktningsväsendet och för de besiktningsavgifter,
som uppburits av automobilbesiktningsmännen under vart och ett
av åren 1924 och 1925. (Del I, sid. 74—79).

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:

»Den allmänna obligatoriska besiktning, som motorfordonen för närvarande
äro underkastade, företages i samband med registreringen, det
vill säga då fordonen äro nya, och då felaktigheter i regel icke torde förekomma.
Med undantag för de s. k. trafikbilarna är efterbesiktning icke
obligatorisk i andra fall, än då sådana ändringar å fordonet företagits,
att rättelse påkallas med avseende å de uti automobilregistret införda uppgifterna.
Någon mera ingående undersökning för upptäckande av verkliga
brister i axlar och hjul, styrinrättning m. m. lärer icke vid besiktningarna
företagas. Sin egentliga betydelse torde dessa hava såsom grundval för
registreringen. Ur trafiksäkerhetssynpunkt torde däremot det nuvarande
besiktningsförfarandet få tillmätas ett tämligen underordnat värde, och
sammanfattningsvis torde kunna sägas, att detsamma i sin nuvarande utformning
innebär en i förhållande till effektiviteten alltför stor omgång.

Vad åter angår den del av besiktningsmannaarbetet, som avser prövningen
av automobilförare (för körkorts erhållande), torde denna ur säkerhetssynpunkt
hava större betydelse. Tvivelsutan förutsättes för utövandet av nämnda
uppgift ett stort mått av ansvarskänsla och samvetsgrannhet samt goda tekniska
insikter.

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

27

I sistnämnda avseende bör likvisst omnämnas, att endast ett begränsat
antal av de nuvarande besiktningsmännen synes hava erhållit någon mera
omfattande teknisk specialutbildning; till besiktningsmän äro sålunda för
närvarande förordnade — förutom ett flertal ingenjörer och mekaniker —
ett stort antal personer ur de mest skilda yrken, såsom affärsmän, officerare,
jägmästare och andra civila tjänstinnehavare med flera utanför de rent tekniska
grenarna. Såsom i sin mån belysande för det mått av teknisk yrkeskunskap,
vilket för närvarande anses böra krävas, må antecknas, att i ett
fall en domprost förordnats att under den ordinarie besiktningsmannens
ledighet upprätthålla dennes befattning. I detta sammanhang vilja revisorerna
fästa uppmärksamheten på den frihet, som enligt gällande författningsbestämmelser
i viss utsträckning är allmänheten medgiven i fråga om
valet av besiktningsman. Sålunda må för körkorts erhållande prov avläggas
för vilken som helst av besiktningsmännen inom det län, där vederbörande
är mantalsskriven; om vederbörande hellre så önskar, kan prov också få
avläggas för någon av besiktningsmännen i det län, där han erhållit sin
utbildning. Redan i samband med genomförandet av 1923 års lagstiftning
i ämnet framhölls de möjligheter till missbruk, som en dylik alltför stor
valfrihet kunde medföra; det kunde sålunda tänkas, att viss besiktningsman
i syfte att obehörigen tillskansa sig uppdrag — eller av annan anledning —
ådagalade efterlåtenhet vid provens anställande, varigenom han företrädesvis
komme att uppsökas på andra besiktningsmäns bekostnad. På grund härav
genomfördes ovannämnda begränsningar i tidigare förefintliga allmänna
frihet i valet av besiktningsman. Med understrykande av de sålunda anförda
synpunkterna vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke ytterligare inskränkningar
av den nuvarande valfriheten mellan olika besiktningsmän kan vara
påkallad. Till detta påpekande hava revisorerna närmast föranletts av sina
vid granskningen av de införskaffade inkomstuppgifterna gjorda iakttagelser;
sålunda har förmärkts, att vissa besiktningsmän kunna uppnå högst ansenliga
inkomstbelopp, vilka icke synas stå i rätt förhållande till automobiltralikens
begränsade omfattning å vederbörande ort.

I de mindre städerna och på landsbygden synes besiktningsmannaarbetet i
allmänhet utövas som bisyssla till annan yrkesanställning, varvid den årliga
arvodesinkomsten uppgår till belopp, växlande från cirka 100 till omkring

10,000 kronor. I Stockholm och vissa andra städer, där besiktningsmannauppdraget
utövas mera yrkesmässigt, har den behållna andelen av uppburna
avgifter i ett flertal fall stigit till omkring 20,000 kronor för år. Vad
Stockholm beträffar, äro två utav de därstädes tillsatta besiktningsmännen
dessutom anställda som besiktningsmän inom Stockholms län; då vid beräkningen
av dessa besiktningsmäns andel i uppburna avgifter ingen sammanläggning
av inkomsterna från de båda besiktningsområdena ägt rum, har
för dessa båda besiktningsmän inkomsten under de senare åren kommit att
uppgå till närmare 30,000 kronor. I de sålunda angivna sifferuppgifterna
har icke räknats med inflytande arvoden såsom kontrollant för körskolor.

Även då arbetet på detta sätt utövas mera sammanhängande, synes det
dock icke vara så tidskrävande att icke möjligheter till annat förvärvsarbete
förelegat. Enligt vad införskaffade uppgifter giva vid handen hava
i vissa fall medhunnits upp till 25 eller ännu flera fordonsbesiktningar och
förarprov om dagen, varvid uppburits avgifter till belopp av cirka 350
kronor, eller därutöver per dag. I stället förekomma andra dagar eller
tidsperioder, då inga förrättningar företagits. Själva expeditionsarbetet synes
icke vara av någon mera krävande beskaffenhet. Besiktningsinstrumentet

28

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

Utskottets
yttrande.

Den rättsliga,
vården av
kronans fasta
egendom.

innefattar i regel — förutom vissa uppgifter rörande fordonens tillverkning
och typ, vikt m. m., vilka uppgifter grundas på de upplysningar, som automobilinnehavaren
härutinnan författningsenligt har att lämna — allenast
ett jakande svar på en däri förefintlig tryckt fråga rörande det besiktade
fordonets trafikduglighet.

I betraktande av nu anförda förhållanden och sådan utvecklingen på
detta område gestaltat sig måste revisorerna därför finna de grunder, efter
vilka besiktningsmännens arvoden för närvarande beräknas, leda till resultat,
som i allmänhet för dessa ställa sig mer än skäligt gynnsamma.

Med vad revisorerna sålunda anfört har avsetts att belysa det nuvarande
automobilbesiktningsväsendet och en del därmed sammanhängande förhållanden.
Enligt revisorernas förmenande torde vad som härvid framkommit
motivera en revision av hithörande bestämmelser, i syfte att ovan anmärkta
missförhållanden i den nuvarande organisationen undanröjas.»

Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid. 157—
214) och överståthållarämbetet (Del III sid. 406).

Vad revisorerna anfört beträffande ersättningen till automobilbesiktningsmännen,
har utskottet funnit vara värt synnerligt beaktande. Enligt utskottets
mening måste nämligen de ersättningar, som, enligt vad utredningen givit
vid handen, under de senaste åren utgått till ifrågavarande besiktningsmän,
anses i vissa fall vara alltför höga. Åven revisorernas erinringar i övrigt,
särskilt i avseende å den nuvarande valfriheten mellan olika besiktningsmän,
anser utskottet värda att upptagas till närmare undersökning. Med anledning
härav har utskottet velat föreslå, att framställning av riksdagen göres hos
Kungl. Maj:t om vidtagande av de åtgärder beträffande de av Kungl. Maj:t
meddelade föreskrifterna i ämnet, som av revisorernas uttalande må anses
påkallade.

I detta sammanhang har utskottet velat erinra om att jämväl andra lagutskottet
i sitt utlåtande, nr 27, framhållit, att frågorna om sänkning av
hesiktningsavgifterna och om ändring i grunderna för beräknande av besiktningsmännens
arvoden borde utan avvaktan å en allmän revision av
motorfordonsförordningen bliva föremål för Kungl. Maj:ts övervägande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning och
vidtaga de åtgärder, som härav kunna föranledas, beträffande
de av revisorerna i deras berättelse behandlade frågorna
rörande automobilbesiktningsväsendet.

13:o) Under finansdepartementet, § 50, hava revisorerna lämnat en redogörelse
för den rättsliga vården hos de särskilda ämhetsmyndigheterna av
kronans fasta egendom (Del III sid. 88 -100).

Härtill hava revisorerna anknutit följande allmänna uttalanden:

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

29

»Vad som av revisorerna anmärkts beträffande vissa av de egendomsförvaltande
verkens handhavande av den rättsliga omvårdnaden av kronans
fasta egendom synes revisorerna vara av så allvarlig beskaffenhet, att revisorerna
anse sig böra påyrka, att en allmän revidering av ämbetsverkens
fastighetsförvaltning snarast äger rum. Det synes revisorerna, som om kammarkollegii
utredning av den 6 maj 1925 därvid bör tagas till utgångspunkt
för de vidare åtgärderna i saken. En dylik revidering synes revisorerna
främst böra gå ut på uppläggande av fastighetsliggare, innehållande
fullständiga och autentiska uppgifter rörande kronans fastigheter. Dessa
liggare böra, såsom av kammarkollegium framhålles, utgöra grundvalen för
övriga ekonomiska eller tekniska liggare eventuellt för en bokföring ifråga
om kronans fastigheter i enlighet med vad ovannämnda byggnadssakkunniga
framhållit närmast beträffande fastigheterna inom Stockholms stad,
Liggarna synas revisorerna böra upprättas i överensstämmelse med kamman
kollega härovan omförmälda utredning, därvid revisorerna i likhet med
kollegium funnit, att det av vattenfallsstyrelsen tillämpade systemet bör,
med de modefikationer, som erfordras av de särskilda förhållanden, som
kunna förefinnas vid de olika verken, kunna utgöra förebild för äganderättshandlingarnas
ordnande och registrerande. Härom liksom angående
äganderättshandlingarnas förvarande i brandfria lokaler synas generella och
enhetliga bestämmelser böra meddelas. Med anledning av vad som förekommit
beträffande de ovan nämnda militära verken vilja revisorerna slutligen
ifrågasätta, huruvida icke inom vissa tidsperioder återkommande inspektion
av de egendomsförvaltande verkens äganderättsliandlingar bör äga
rum, förslagsvis genom kammarkollegiets advokatfiskalsämbete.»

Förklaringar hava avgivits av följande myndigheter, nämligen
fångvårdsstyrelsen (Del III sid. 218 och 219),
arméförvaltnings fortifikationsdepartement (Del III sid. 219—224),
marinförvaltningen (Del III sid. 224—229),

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del III sid. 229 och 230) samt
telegrafstyrelsen (Del III sid. 230).

Av vad revisorerna anfört, synes utskottet framgå, att synnerligen betänkliga
brister förefinnas i fråga om den rättsliga vården av kronans fasta
egendom.

Enligt utskottets mening bör det vara till fördel för kronans fastighetsförvaltning
i allmänhet, om ett enhetligt system för uppläggandet av register
över de fastigheter, som förvaltas av de olika verken och myndigheterna,
snarast möjligt kunde komma till stånd. I ett dylikt register torde i så
fall jämväl kunna upptagas erforderliga anteckningar rörande de inteckningar,
som eventuellt belasta fastigheterna i fråga.

En utredning rörande dessa spörsmål synes utskottet vara önskvärd. I
samband härmed torde jämväl böra tagas under övervägande, huruvida det
icke kunde anses lämpligt att vissa allmänna bestämmelser av Kungl. Maj:t
utfärdades rörande huvudgrunderna för de särskilda verkens fastighetsförförvaltning.

Utskottets

yttrande.

30 Statsutskottets utlåtande Nr 111.

På grund av vad sålunda anförts anser sig utskottet böra hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj: t måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande
av större ordning och enhetlighet i fråga om den
rättsliga vården av kronans fastigheter.

Placeringen 14:o) Under finansdepartementet, § 51, hava revisorerna lämnat en redoaVpitabiU-a
rörelse för av statskontoret, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, stagångar.
tens pensionsanstalt och postsparbanken verkställda kapitalplaceringar (Del 1
Pevisionsbe- sid. 101—111).

rättelsen § oi. Härtill hava revisorerna, som i sin berättelse intagit en tablå rörande
vissa kapitalplaceringar, anknutit följande uttalande:

»Såsom av den här lämnade redogörelsen framgår har den utlåningsverksamhet,
staten enbart med anlitande av här ifrågavarande kapitalmedel bedriver,
nått en synnerligen betydande omfattning. Det är härvid att märka,
att denna kreditgivande verksamhet sönderfaller i två till arten skilda
huvudgrupper, nämligen dels sådan utlåning, som med stöd av statsmakternas
beslut äger rum med huvudsyfte att befrämja allmännyttiga sociala och
liknande ändamål och till industriens och näringslivets understödjande och
förkovran, och dels sådana lån, som mera hava karaktären av rena kapitalplaceringar
för medlens förräntning. Till den förra gruppen, för vilken
disponeras den större delen av berörda kapitalmedel, äro att hänföra lån till
kommunala korporationer, diverse företag (även centralkassor för jordbrukskredit)
och enskilda personer ävensom i ej oväsentlig grad aktieplaceringarna.
Till den senare gruppen åter torde få räknas obligations- och inteckningslån
en, i viss mån aktieförvärven samt placeringen hos privata bankinstitut.

Givet är, att det för det allmänna äger en utomordentlig betydelse, att
de maktpåliggande uppgifter, som i förevarande hänseenden påvila ovannämnda
ämbetsmyndiglieter, handhavas med den största möjliga omtanke
och noggrannhet och så, att medlen komma att verkligen tjäna de syften,
som med dem avsetts. Det kan icke förnekas, att vissa svårigheter härutinnan
föreligga i det förhållandet, att berörda låneverksamhet under nuvarande
organisationsformer är splittrad på ett flertal händer, varigenom lätt
— i händelse av bristande samverkan mellan de olika myndigheterna — en
viss planlöshet i medelsförvaltningen kan göra sig gällande. Härtill kommer,
att verksamhetens väldiga räckvidd och dess uppdelning på flera förvaltningsorgan
givetvis försvårar en mera ingående kontroll och realgranskning
från statsmakternas sida i fråga om det sätt, varpå myndigheterna
fullgöra hithörande åligganden. Klart är, att för en institution av det slag
riksdagens revisorer utgöra, det icke kan vara möjligt att åstadkomma en
effektiv granskning över hela verksamhetsområdet. Med den tid, som står
revisorerna till buds, nödgats de ofta och särskilt i detta fall, att upptaga
allenast vissa sidor eller detaljer till närmare prövning.

I de två efterföljande paragraferna skola revisorerna närmare sysselsätta
sig dels med den utlåning, som av ifrågavarande ämbetsmyndiglieter skett
mot säkerhet av fastighetsinteckning, dels ock med statskontorets utlåning

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

31

av medel från vissa statens ntlåningsfonder. I övrigt vilja revisorerna i
nu förevarande sammanhang inskränka sig till vissa erinringar i anknytning
till innehållet i ovanstående tablå.

Vad angår de medel, som ifrågavarande myndigheter hava att i förriintningssyfte
placera, tillämpas beträffande de särskilda institutionerna bestämmelser
av inbördes mycket skiftande innehåll. För statskontoret gäller i
detta hänseende ett kungl. brev av den 31 augusti 1877, som sedan dess icke
undergått ändring, annat än på en viss punkt genom nådigt brev den 3
maj 1918. De föreskrifter, som här givas för statskontorets placeringsverksamhet,
te sig numera i hög grad föråldrade och synas tarva en snar omarbetning.
Vi skola närmare återkomma till deras innehåll i nästföljande
paragraf. Så mycket kan dock alltid nämnas till belysande av nyss antydda
förhållande, att det enligt omförmälda brev är statskontoret medgivet
att till fondernas förräntande inköpa norska, tyska, franska eller engelska
statspapper, och att denna bestämmelse varit gällande under hela den förflutna
av världskriget förorsakade krisperioden, ehuruväl den av verket icke
tillämpats, samt vidare att verket vid utlåning mot inteckning i stadsfastighet
icke är skyldigt att anpassa lånen annorledes än efter fastigheternas
brandförsäkringsvärde, således utan hänsyn till taxeringsvärden. Någon
skyldighet för verket att vid utlåning mot inteckning genom sakkunnig
värdering övertyga sig om fastigheternas verkliga värde föreligger heller
icke. Gränsen för denna senare utlåning är angiven till 1 , av brandförsäkringsvärdet,
när det gäller fastigheter i Stockholms stad, och till 1 3 av
medeltalet av de sistförflutna 10 årens taxeringsvärden, när det gäller jordegendomar
å landet. Vad åter beträffar pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten
är i sistnämnda hänseende gränsen fastställd till 50 procent
av senast fastställda taxeringsvärde eller 60 procent av sådant värde, som
efter särskild värdering fastställes av vederbörande förvaltningsmyndighet,
under det att för postsparbanken i motsvarande fall gäller, att lån mot inteckning
må lämnas i sådan fastighet, som med hänsyn till läge, ytinnehåll
brandförsäkring och avkastning prövas innebära fullgod säkerhet, dock icke
till högre belopp än att inteckningen ligger inom ''l/:: av taxeringsvärdet.
Bestämmelserna av år 1887 medgiva icke statskontoret rätt att utlämna lån
mot skuldförbindelse, utfärdad eller garanterad av kommun, varemot sådan
befogenhet tillkommer övriga här omförmälda myndigheter, dock ej statens
pensionsanstalt annat än inom en viss gräns och endast för visst ändamål
(skolhusbyggnad). Endast vissa av verken äga utlämna lån till centralkassor
för jordbrukskredit. För statens pensionsanstalt gäller, såsom tidigare
sagts, den specialbestämmelsen, att, frånsett viss del av dess kapitaltillgångar,
dessa i övrigt skola överlämnas såsom lån till riksgäldskontoret.

De nu anförda exemplen torde giva tillräcklig inblick i placeringsföreskrifternas
växlande innebörd. Enligt revisorernas mening är en revidering
av desamma påkallad, i syfte att större enhetlighet härutinnan må
ernås. Därvid synas särskilt bestämmelserna om utlämning av lån mot
fastiglietsinteckning böra bliva föremål för vissa ändringar, en fråga, på
vilken vi emellertid skola närmare ingå i nästföljande paragraf.

I fråga om förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden gäller den särbestämmelsen,
att medel bland annat kunna redovisas i lån till företag, som
äro ägnade att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan och som
enligt pensionsfullmäktiges prövning anses erbjuda »nöjaktig» säkerhet.
Intill högst en fjärdedel av de för placering avsedda medlen må redovisas i
dylika lån. I anledning härav anse sig revisorerna böra framhålla, att

32

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

dessa lån på grund av den mindre stränga fordran på beskaffenheten av
säkerheten för desamma kunna komma att innebära betydande ekonomiska
risker. Enligt vad revisorerna inhämtat hava emellertid placeringar av
sistberörda art hittills skett endast i undantagsfall och till jämförelsevis
ringa belopp. Vid utgången av senaste budgetår voro sålunda 866,000 kronor,
motsvarande 0.2 7 procent av fondens totalbelopp, placerade på detta sätt.

Den ovan anförda specialbestämmelsen för statens pensionsanstalt om överlämnande
såsom lån till riksgäldskontoret av viss del av dess kapitalmedel
ger revisorerna anledning fästa uppmärksamheten på de betydande summor,
som av statsmedel innestå i privata bankföretag. Revisorerna vilja ifrågasätta,
huruvida icke en liknande föreskrift, som den nyss åberopade, borde
meddelas jämväl beträffande övriga här avsedda myndigheter. Visserligen
vilja revisorerna icke göra gällande, att man härvid borde låta bestämmelsen
erhålla samma räckvidd som för statens pensionsanstalt, vars kapitaltillgångar
till huvudsaklig del skola placeras på ovan angivna sätt. Men
med en starkare begränsning och under iakttagande att övergången till en
dylik ordning icke göres på sådant sätt, att den inverkar störande på förhållandena
å den allmänna penningmarknaden, synes en föreskrift av här
antydd art för staten kunna innebära avsevärda fördelar, då härigenom dess
eget lånebehov skulle kunna till en del tillgodoses. Frånsett detta spörsmål
torde det vara ett befogat anspråk, att staten, med hänsyn till att den i så
stor omfattning permanent ställer medel till de privata bankinrättningarnas
förfogande, härför erhåller en något förmånligare räntegottgörelse än vad
hittills synes vara vanligt. I sådant syfte synas åtgärder från de förvaltande
statsinstitutionernas sida påkallade, allt dock under behörigt hänsyntagande
till att intet eftergives i fråga om placeringarnas trygghet. I detta sammanhang
kunna revisorerna icke underlåta att betona vikten av att stor varsamhet
iakttages vid placeringar av detta slag, och att följaktligen icke,
såsom i ett av de föreliggande fallen skett, hela eller i det närmaste hela
det kontanta tillgodohavandet för ett verk hålles innestående i ett enda
bankinstitut.

Slutligen må ett förhållande beröras, som har avseende på redovisningen
i statskontorets räkenskaper av vissa aktieposter, vilka synas bokförda i
några fall till värden, understigande och i några fall överstigande de verkliga.
Då det-emellertid ur statsfinansiell synpunkt torde vara önskvärt, att
statens kapitaltillgångar utan undantag bokföras till belopp, som motsvara
de verkliga värdena, synes revisorerna en rättelse i berörda hänseende böra
vidtagas.»

Förklaring i ärendet har avgivits av statskontoret, som i fråga om revisorernas
under § 51 gjorda uttalande anfört följande:

»/ § 51 hava revisorerna, i sammanhang med en mera allmänt hållen
redogörelse för såväl statskontorets som en del andra större penningförvaltande
verks kapitalplacering och de härför gällande föreskrifterna, beträffande
särskilt statskontoret framhållit, att nämnda föreskrifter numera
te sig i hög grad föråldrade och synas tarva en snar omarbetning. Statskontoret
vill med anledning härav till en början erinra, att dessa föreskrifter-,
på sätt av revisorerna ock omförmälts, huvudsakligen innehållas i kungl.
brevet den 31 augusti 1877. Enligt berörda brev skola de av statskontoret
förvaltade fondmedlen göras fruktbärande i främsta rummet genom inköp av
obligationer, utställda av riksgäldskontoret, av Allmänna hypoteksbanken,

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

33

Svenska liypoteksföreningar, Bruksägarnas kypotekskassa eller av allmänna
verk och inrättningar eller kommuner, som till sådana förbindelser utgivande
erhållit nådigt tillstånd och vilkas finansiella ställning fortfarande
synes bereda långivaren tillräcklig säkerhet, varjämte det för statskontoret
är medgivet att inköpa norska, danska, tyska, franska eller engelska statspapper.
För den händelse värdepapper av nu anfört slag icke stå att erhålla
till pris, som synes förenligt med tillbörligt avseende å medlens ränteavkastning,
äger statskontoret utlämna lån med förbehåll av återbetalning
inom viss tid efter uppsägning, ej överskjutande sex månader, eller lån på
bestämd tid av högst ett år, emot säkerhet vare sig av sådana värdepapper,
som få för fondernas räkning inköpas, eller av inteckning, fastställd i stenhus
i Stockholm, beläget å fri och egen grund samt för all framtid brandförsäkrat
i stadens brandförsäkringskontor, eller ock i jordegendom inom
Stockholms stads område eller å landet. Det belopp, vartill sådan fastighet
belånas, må i allmänhet icke överstiga för stenhus i Stockholm tredjedelen
av brandförsäkringsvärdet och för jordegendomen tredjedelen av medeltalet
av de sist förflutna tio årens taxeringsvärde, där ej statskontoret på grund
av särskilda omständigheter skulle finna inteckningar, överskjutande detta
värde, i något fall innebära fullgod säkerhet. De medel, som icke genast
kunna på förenämnda sätt göras fruktbärande, skola insättas å räkning i
Sveriges riksbank.

Sedermera har emellertid Eders Kung!. Maj:t beträffande de fonder, som
tillförts statskontoret för förvaltning, efter framställning av statskontoret,
medgivit ämbetsverket rätt att, i avvaktan på annan placering, insätta
kapitalmedel i bankinrättning med av Eders Kungl. Maj:t fastställd bolagsordning.

Genom beslut den 3 maj 1918 fann Eders Kungl. Maj:t gott förordna, att
statskontoret skulle äga att, med iakttagande av de i nådiga brevet den 31
augusti 1877 i övrigt föreskrivna villkor och bestämmelser, efter prövning
i varje särskilt fall utlämna lån mot inteckning, fastställd i stenhus i
Stockholm, beläget å fri och egen grund samt för all framtid försäkrat i
Stockholms stads brandförsäkringskontor eller annan försäkringsinrättning,
som av statskontoret ansåges i förevarande avseende erbjuda betryggande
säkerhet.

Då statskontoret i det följande återkommer till frågan om utlåning mot
inteckning i fastighet, vill statskontoret här beträffande övriga placeringar
framhålla, att, då statskontoret icke har något tillgodohavande i utländska
statspapper och denna planeringsmöjlighet icke veterligen i ämbetsverket
ifrågakommit, från statskontorets sida intet är att erinra mot att medgivandet
om inköp av dylika papper må utgå ur placeringsföreskrifterna.
Att kommunlån icke i annan form än av obligationslån upptagits bland
statskontorets planeringsmöjligheter torde bero på att vanliga kommunlån
mot revers i allmänhet äro bundna under en längre amorteringstid, vilket
icke lämpar sig för de under statskontorets förvaltning stående fonderna.

I fråga om den av revisorerna omnämnda möjligheten att låta fonderna
förräntas genom att riksgäldskontoret för statens räkning upplånat medlen,
vill statskontoret hänvisa till sitt utlåtande den 18 december 1924 i anledning
av de i samma års revisionsberättelse gjorda uttalanden angående
förvaltningen av vissa fondmedel. Statskontoret framhåller där, hurusom
en sådan placering visserligen kunde synas ligga nära till hands, men
att då statskontoret, med hänsyn till de ändamål, de under dess förvaltning
ställda fonderna hade att tillgodose, för de utlånade medlen måste

Bihang till riksdagens protokoll 1927. ti samt Öl höft. (Sr 111.) :>

34

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

betinga sig högsta möjliga ränta och i varje fall en ränta, motsvarande
den, som genom annans betryggande placering kunde erhållas, riksgäldskontoret
knappast torde bliva betjänt med en dylik upplåning, varemot
statskontoret, då tillfälle därtill yppade sig, kunde såsom hittills vid mera
fasta placeringar utnyttja de obligationslån riksgäldskontoret upptoge.
Jämväl de övriga penningförvaltande verk, beträffande vilka motsvarande
anordning ifrågasatts, kunde icke förorda åtgärd i sådan riktning och
revisorernas förslag föranledde intet uttalande från statutskottets eller
riksdagens sida.

Slutligen hava revisorerna i § 51 anmärkt, att i statskontorets räkenskaper
vissa aktieposter synas vara bokförda i några fall till värden understigande
och i några fall överstigande de verkliga. De aktier, som här
avses, lära vara aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag å nominelt
40 miljoner, i Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet å nominellt 29 miljoner,
i Aktiebolaget Jordbrukarbanken å nominellt 15 miljoner, i Ostkustbanans
aktiebolag å nominellt 15 miljoner samt i Svenska Stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen å nominellt 2 miljoner kronor. Av ifrågavarande
aktier äro aktierna i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, i enlighet med
Eders Kungl. Maj:ts, efter framställning av statskontoret, den 22 augusti
1913 meddelade beslut, bokförda till ett värde av etthundra miljonor kronor,
under det att övriga aktier bokförts till ett belopp i det närmaste motsvarande
det nominella.

Att det värde, vartill Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolets aktier
upptagits, understiger det verkliga torde i betraktande av den utdelning,
som å berörda aktier erhållits, vara tydligt. Då avkastningen emellertid
synes bliva ganska växlande och lämpligheten av att vidtaga en successiv
reglering av ifrågavarande kapitalvärden med hänsyn tagen till dessa
växlingar torde kunna ifrågasättas, har statskontoret icke hittills funnit
skäl föreligga att hos Eders Kungl. Maj:t utverka föreskrift om med vilket
värde ifrågavarande aktier böra i räkenskaperna upptagas.

Även beträffande övriga aktieposter synes det, enligt statskontorets mening,
knappast lämpligt att ännu vidtaga några förändringar med avseende
å bokföringsvärdena. Av någon vidare praktisk betydelse lärer det icke
heller kunna anses vara. Statskontoret skall emellertid icke underlåta att
vid lämplig tidpunkt och när möjlighet förefinnes att med någon större grad
av säkerhet beräkna värdena av ifrågavarande aktieposter, underställa frågan
om aktiernas bokföringsvärde Eders Kungl. Maj:ts prövning.»

Förklaringar hava vidare avgivits av följande ämbetsverk, nämligen:

generalpoststyrelsen (Del III sid. 238—249),

pensionstyrelsen (Del III sid. 240—244),

statens pensionsanstalt (Del III sid. 244) samt riksförsäkringsanstalten
(Del III sid. 245—251).

Pensionsstyrelsen har i nämnda förklaring bland annat beträffande lån
mot säkerhet av inteckning i fastighet anfört, att styrelsen icke ville förneka,
att genomförandet av större enkelhet i bestämmelserna skulle kunna
vara till fördel, om därmed tillika åsyftades att erhålla mera betryggande
garantier för ett riktigt utmätande av belåningsgränsen. Erfarenheten syntes
hava visat, att särskilt under de senare åren taxerings- och brandförsäkringsvädena
icke alltid utgjort tillförlitliga uttryck, åtminstone ur belåningssynpunkt,
för en fastighets verkliga värde. För ett riktigt bedömande

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

35

härav borde nog enligt styrelsens mening i allmänhet erfordras besiktning
och värdering av sakkunniga personer.

Under finansdepartementet § 52 hava revisorerna jämväl behandlat frågan
om lån mot säkerhet av inteckning lämnade av statskontoret, riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen och postsparbanken (Del I, sid. 107—111).

Revisorerna hava härom anfört bland annat följande:

»De iakttagelser, revisorerna gjort beträffande de i denna paragraf avsedda
lån, hava slutligen givit revisorerna anledning betona önskvärdheten
av en omarbetning av härutinnan gällande placeringsbestämmelser. Såsom
redan förut framhållits, böra föreskrifterna för de olika verken bringas till
större överensstämmelse inbördes. Därvid synes det nödvändigt att stadga
skyldighet för vederbörande verk att låta anställa sakkunnig besiktning och
värdering av till belåning ifrågasatta fastigheter. Vidare bör uppmärksammas,
att de för pensionsförsäkringsfonden och riksförsäkringsanstalten
gällande bestämmelserna, att lån må beviljas inom 50 procent av senast
fastställda taxeringsvärdet eller 60 procent av efter särskild värdering fastställt
värde, icke synas fullt betryggande. Jämväl i de fall, där särskild
värdering skett, synes det nämligen erforderligt att göra belåningsgränsen
avhängig av taxeringsvärdet. I detta hänseende synes lämpligt att fastställa
en något lägre gräns än den som för närvarande gäller för postsparbanken,
sålunda att under inga förhållanden 50—60 procent av taxeringsvärdet
må överskridas. Revisorerna vilja erinra om att Kungl. Maj:t funnit
skäl föreligga att meddela liknande bestämmelser i fråga om enskilda hypoteksinrättningar.
»

De av generalpoststyrelsen, pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten
i detta ämne avgivna förklaringarna återfinnas under de här ovan avgivna
yttrandena. Beträffande statskontorets i denna fråga avgivna förklaring får
utskottet hänvisa till revisionsberättelsen. Del III sid. 233—234.

Av revisorernas uttalanden och myndigheternas däröver avgivna förklaringar
synes framgå, att mycket olikartade föreskrifter för närvarande gälla
beträffande statens medelsplaceringar. I vissa fall måste också bestämmelserna
ifråga anses otidsenliga och föråldrade. Så synes framför allt vara
fallet med föreskrifterna i kungl. brevet den 31 augusti 1877 rörande grunderna
för de av statskontoret verkställda placeringarna av fondmedel. Utskottet
har därför ansett det vara önskvärt, att en omarbetning sker av de
för de olika ämbetsverken gällande föreskrifterna angående kapitalplacering,
varvid de av revisorerna härutinnan angivna synpunkterna toi de böra tagas
under närmare omprövning. Beträffande särskilt statskontoret vill utskottet,
med hänsyn till att några av de största fonderna, vilkas tillgångar skola
placeras i den ordning varom nu är fråga, draga sina inkomster från landets
olika delar, medan kapitalplaceringen nu i allt väsentligt sker inom huvudstaden,
framhålla, att det synes böra tagas under övervägande, huruvida
icke en utvidgning bör ske av den statskontoret redan nu tillerkända rätten
att i viss utsträckning placera medel i kommunala lån.

Revisionsberättelser.

§ 52.

V is kottets
yttrande.

36

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

Ersättning
till Stockmims
stad
för debiterad
kommunalskatt
för vissa
utländska
beskickning sfastigheter.

I anslutning till vad pensionsstyrelsen i sin ovan nämnda förklaring anfört
rörande genomförandet av större enhetlighet i bestämmelserna om lån
mot säkerhet av inteckning i fastighet i avsikt att erhålla mera betryggande
garantier för ett riktigt utmätande av belåningsgränsen, har utskottet velat
föreslå, att riksdagen hos Kungl. Maj:t gör framställning om vidtagandet av
åtgärder i sådant hänseende. Erfarenheterna under de senaste åren synas
nämligen hava visat, att fastigheternas taxerings- och brandförsäkringsvärden,
vilka nu ofta torde huvudsakligen hava legat till grund för bestämmandet
av lånebeloppen, icke alltid utgjort tillförlitliga uttryck för fastighetens
verkliga värde ur belåningssynpunkt.

Att nu närmare angiva riktlinjerna för den omarbetning av gällande
bestämmelser om placering av vissa kapitaltillgångar, som sålunda ifrågasatts,
har utskottet icke ansett lämpligt, utan synes en ingående utredning
härom böra ske. Vid denna torde höra beaktas vad revisorerna och ämbetsverken
beträffande detta spörsmål anfört. I samband härmed torde jämväl
den av revisorerna berörda frågan om bokföringsvärdena av vissa tillgångar
höra undersökas.

Då utskottet alltså anser sig böra göra framställning om vissa ur principiell
synpunkt mera betydelsefulla ändringar i nu tillämpade placeringsbestämmelser,
har utskottet icke funnit skäl föreligga att, utöver vad som
ovan skett, ingå på och uttala sig i fråga om de av revisorerna gjorda erinringarna
rörande speciella placeringar av fondmedel.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för ernående
av större enhetlighet och mera tidsenliga föreskrifter
beträffande grunderna för den olika verk och
myndigheter åliggande placeringen av statsverkets med
därtill hörande fonders kapital.

15:o) Under finansdepartementet, § 63, hava revisorerna ifrågasatt, huruvida
icke vid utarbetandet av förslag till ny kommunalskattelag sådana bestämmelser
kunde införas eller ock i annat sammanhang sådana anordningar
vidtagas att — med bibehållen skattefrihet för utländska makter, som äga
beskickningshus i Stockholm — likväl ersättning för debiterad kommunalskatt
icke i framtiden skulle behöva av statsverket utbetalas till Stockholms
stad.

Ifrågavarande spörsmål torde, enligt vad utskottet erfarit, komma att
upptagas till behandling i samband med prövningen av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ny kommunalskattelag, vilket utskottet härmed velat
för riksdagen

anmäla.

Statsutskottets ‘utlåtande Nr 111.

37

16:o) Under finansdepartementet, §§ 64—70, lxava revisorerna meddelat
vissa uppgifter i fråga om rese- och traktamentsersättning åt befattningshavare
i statens tjänst ävensom gjort vissa erinringar i anledning av ifrågavarande
bestämmelsers tillämpning (Del I, s. 136—143).

Kungl. Maj:t har i propositionen nr 190 med förslag till allmänt resereglemente
upptagit till behandling vad revisorerna i nämnda hänseende
anfört. I samband med sitt yttrande över denna proposition har utskottet
jämväl uttalat sig om de av revisorerna till behandling upptagna spörsmålen;
varom utskottet velat här

Iakttagelser
rörande tiUlämpning
av
gällande bestämmelser
i
fråga om reseo(h
traktament
ser sättning
åt befattningshavare

i statens
tjänst.

erinra.

17:o) Under ecklesiastikdepartementet, § 71, hava revisorerna behandlat frågan Förvaltningen
om förvaltningen av de ecklesiastika löneboställena (Del III sid. 144—153).

Efter att hava lämnat en redogörelse för sina härom gjorda iakttagelser boställena.
hava revisorerna anfört följande:

»Sammanfattningsvis vilja revisorerna framhålla vikten av snara åtgärders
vidtagande för att de missförhållanden, som f. n. vidlåda förvaltningen
av de ecklesiastika boställena, må kunna undanröjas. Desto angelägnare
framstår detta med hänsyn till de betydande ekonomiska värden,
varom här är fråga; här avsedda egendomar uppgå till mellan 3,000 —

4,000, till en väsentlig del bestående av landets bästa och mest välbelägna
jord, och deras taxeringsvärde torde f. n. sammanlagt närma sig 150 miljoner
kronor. Av vikt synes sålunda vara, att en vidgad möjlighet kan
beredas till upplåtande av ecklesiastik jord för egnahem och andra självständiga
jordbruk. Likaledes torde böra övervägas, huruvida icke det i
skilda avseenden föråldrade tjänstbarhetssystemet kan ytterligare anpassas
efter nutida förhållanden. Överhuvud bör den revision av de nuvarande
tunga och opraktiska samt till ekonomisk misskötsel ledande förvaltningsbestämmelserna,
som sedan länge varit förberedd, på allt sätt påskyndas.

Till sist må betonas, att revisorerna icke förbisett den särställning ifrågavarande
boställen intaga såsom en viktig ecklesiastik avlöningstillgång.
Revisorerna förutsätta att de kyrkliga intressen, boställena i denna sin
egenskap avse att tillgodose, vid en kommande revision av hithörande förval
tningsbestämmelser ägnas tillbörligt beaktande.»

Förklaring har avgivits av kammarkollegium och statskontoret (Del III
sid. 304—307), vilka bland annat anfört följande:

»Ämbetsverken vilja alltså framhålla att det för bedömandet av ändamålsenligheten
av de nuvarande normerna för vården av de ecklesiastika boställena
ej är tillräckligt att konstatera tillvaron av ett antal fall av missskötsel
och att bedömandet ej heller kan tillförlitligen ske förr än boställena
i allmänhet kommit ur den nuvarande övergångsperioden.

Revisorerna synas lägga tyngdpunkten av sin framställning vid vad revisorerna
funnit i avseende å förekommen vanhävd å jorden.

Att bland de ecklesiastika löneboställena förekomma sådana, vilkas jord
befinner sig i dålig hävd, är ett beklagligt faktum. Men så långt ämbetsverken
och särskilt kammarkollegium varit i tillfälle att erfara, har förhållandet
ingalunda en sådan grad av allmängiltighet som revisorernas
framställning låter förmoda. De sakkunniga, vilkas år 1923 avgivna be -

38

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

tänkande låg till grund för den av revisorerna omförmälda 1925 års arrendereform,
hade föga att förmäla om någon förhandenvarande vanhävd å jorden.
I redogörelsen för de ganska omfattande resor, som två bland de sakkunniga
(domänintendenten Linders och boställsarrendatorn Nilsson) företogo med
besök å ett stort antal boställen i olika delar av landet, återfinnas endast
ett fåtal anmärkningar rörande hävden. För övrigt synes det förhastat att
av några uppvisade fall draga någon allmän slutsats till systemets nackdel.
Det bör ej förbises att systemet med obligatorisk utarrendering av de ecklesiastika
löneboställena — vilket på sin tid motiverades även med behovet att
skaffa boställena en bättre skötsel — icke verkat tillräckligt länge för att
giva grund för ett bedömande huruvida det lyckats lösa denna uppgift.
Att de av revisorerna omförmälda långvariga och upprepade provisorierna
med korttidsarrenden varit till skada är ofta framhållet och allmänt erkänt,
men innefattar intet bevis för att den nuvarande förvaltningen skulle vara
otillfredsställande. Revisorernas anmärkning i förevarande avseende vänder
sig i själva verket mot den av statsmakterna så nyligen som år 1925 beslutade,
förut omförmälda förvaltningsreformen, vars verkningar ännu icke
i nämnvärd mån hunnit framträda. Reformen avsäg närmast att avhjälpa
vissa konstaterade brister, som utgjorde hinder för vinnande av ett gynnsammare
arrenderesultat än det som dittills i allmänhet vunnits. Detta
syfte sökte man ernå huvudsakligen genom inrättande av en fullt sakkunnig
arrendeuppskattningsnämnd (boställsnämnd), genom bestämmelser ledande
till ett ekonomiskt väl avvägt bebyggande av jordbruksboställena, genom
byggnadskapitals ställande till förfogande för den byggnadsskyldige arrendatorn
samt genom förändrade bestämmelser rörande de så kallade tjänstbarheterna.
Tillika avsågs att den tillsyn, sagda nämnd ägde vid förekommande
syner och besiktningar utöva över boställena till såväl byggnader som ägor
skulle kraftigt medverka till boställenas vidmakthållande.

Ehuru omförmälda sakkunniga framhöllo behovet av en även mellan de
periodiska besiktningarna fortgående kontroll rörande boställenas hävd, framlades
av dem intet förslag därutinnan, vilket uppgives hava varit beroende
på kyrkofondskommitténs då pågående utredning rörande den ecklesiastika
egendomens förvaltning; och behovet ifråga har ej heller tillgodosetts genom
de förändrade bestämmelser, vilka innefattas i 1925 års reform. För sin
del har kyrkofondskommittén i sitt år 1923 avgivna huvudbetänkande (statens
offentliga utredningar 1923: 71) framlagt förslag såväl härutinnan som beträffande
hela förvaltningsspörsmålets lösning. Detta betänkande, varöver
såväl kollegium som statskontoret yttrat sig, är ännu beroende på Eders
Kungl. Majrts prövning. En granskning av kommitténs betänkande och de
däröver avgivna yttrandena visar att frågan är av mycket vittutseende
beskaffenhet. Att vid förvaltningsfrågans prövning måste tagas under övervägande
även andra spörsmål, som därmed äga ett stundom endast indirekt
samband — kollegium har såsom revisorerna erinrat nämnt vissa sådana
spörsmål — torde vara ofrånkomligt. Vissa av dessa spörsmål torde äga
det nära sammanhang med de grunder, varpå det nuvarande lönesystemet
vilar, att de tilläventyrs ej lämpligen kunna lösas annat än samtidigt med
den fråga, som synes tränga sig fram och varom det år 1926 församlade
kyrkomötet även avlåtit skrivelse till Eders Kungl. Maj:t, nämligen en
revision av det nuvarande prästerliga lönesystemet.

Att det vid dessa överväganden måste vara av vikt att undersöka i vilken
mån pastoraten må kunna göras medintresserade i vederbörande boställens
förvaltning torde vara uppenbart. Den ecklesiastika jorden har sin särprägel

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

39

däri att den har tillkommit som lokal avlöningstillgång och fortfarande är
i första hand anvisad som sådan.»

Av vad revisorerna anmärkt, vilket icke enligt utskottets mening blivit
vederlagt genom det i ärendet avgivna yttrandet, synes framgå, att åtskilliga
missförhållanden för närvarande förefinnas i fråga om förvaltningen av de
ecklesiastika boställena och att en revision av de nuvarande förvaltningsbestämmelserna
på detta område bör åstadkommas. Då emellertid genom
Kungl. Maj:ts beslut den 22 april 1927 en allmän utredning av hithörande
spörsmål igångsatts, har utskottet icke ansett påkallat, att särskilda åtgärder
från riksdagens sida nu vidtagas i denna fråga.

Vad i ärendet förekommit har utskottet emellertid ansett vara av den
vikt, att utskottet velat detsamma för riksdagen

omförmäla.

18:o) Under ecklesiastikdepartementet, § 72, hava revisorerna behandlat
frågan om gottgörelse till domänverket för vården av de ecklesiastika skogarna
(Del I sid. 154).

Revisorerna hava härom anfört följande:

»Enligt vad revisorerna vid sin granskning av domänstyrelsens förvaltning
iakttagit vidkännes domänverket för närvarande stora utgifter för vården av
de ecklesiastika skogarna, vilka utgifter icke av kyrkofonden ersättas.

Enligt lagen om kyrkofond den 9 december 1910, § 6, skall av kyrkofonden
betalas dels kostnad för skogsindelning, dels ock ersättning för
skogsstatens övriga bestyr med dessa skogar med belopp, som Konungen
enligt gällande grunder för beräkning av dylik ersättning årligen i avseende
å näst föregående års verksamhet fastställer till gäldande.

Här nämnda nu gällande grunder för beräkningen av ersättningen för
skogsstatens bestyr med de ecklesiastika skogarna kvarstå från äldre tid
och äro mycket föråldrade. Av förvaltningskostnaderna ersättas för närvarande
— förutom kostnaderna för skogsindelning — allenast mindre årsbelopp,
nämligen vissa resekostnader m. m. Någon gottgörelse tillföres däremot
ej statsverket för det arbete, som domänstyrelsen och överjägmästarna
utföra för samma skogar, och för sådana jägmästares besök å ecklesiastika
skogar, som ej äro att hänföra till förrättningar, ej heller för den bevakande
personalens bestyr därå i annan mån än då, såsom å vissa ecklesiastika
skogar är fallet, särskilda skogvaktare eller extra kronojägare äro för
dem anställda, i vilket fall dessa avlönas av skogarnas avkastning.

Enligt en av domänstyrelsen på föranledande av revisorerna uppgjord
beräkning skulle gottgörelsen under tioårsperioden 1916 — 1925 rätteligen ha
utgjort över 8,000,000 kronor, varav dock i verkligheten allenast cirka
2,000,000 kronor ersatts domänfonden av kyrkofonden.

Domänstyrelsen har under de gångna åren i skilda framställningar erinrat
om önskvärdheten av att en revision av hithörande bestämmelse
åstadkommes.

Det synses uppenbart, att den ersättning, som för närvarande utgår för
domänverkets förvaltning av de ecklesiastika skogarna icke utgör ett tillfredsställande
vederlag för skogsstatens arbete härmed. Klart är ock, att

Utskottets

yttrande.

Gottgörelse
till domänverket
för vården
av de
ecklesiastika
skogarna.

40

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

eu nöjaktig uppgörelse mellan domän- och kyrkofonderna av ifrågavarande
mellanhavanden genom ytterligare uppskov alltmer försvåras. Revisorerna
måste därför finna angeläget att en reglering av hithörande ersättningsfrågor
snarast kommer till stånd.»

Yttranden i ärendet hava avgivits dels gemensamt av kammarkollegium
och statskontoret dels ock av domänstyrelsen.

Förstnämnda ämbetsverk hava anfört bland annat följande (Del III sid
307—312):

»Alla torde vara ense om att nya grunder för beräkningen av den i 6 §
4 mom. kyrkofondslagen omförmälda ersättningen för skogsstatens bestyr
med de ecklesiastika skogarna böra fastställas. Däremot hava, såsom av
det föregående framgår, olika meningar yppat sig om själva grunderna.

Anledningen till att frågan om omförmälda nya grunder ännu ej blivit
slutbehandlade torde få antagas vara att söka i frågans svårlösta beskaffenhet.
För frågans avgörande är av betydelse icke blott den uppfattning
rörande innebörden av stadgandet i fråga, som, på sätt nyss erinrats, departementschefen
i sammanhang med lagförslagets framläggande gav uttryck
åt, ävensom den ställning riksdagen och kyrkomötet få anses hava
intagit till departementschefens uttalande, utan även andra omständigheter,
som torde kunna här förbigås.

Med revisorerna äro ämbetsverken således ense därom att eu reglering
av omförmälda ersättningsfråga snarast bör komma till stånd. Då revisorerna
synas hava tänkt sig möjligheten av att den ifrågasatta regleringen
skulle omfatta även den gångna tiden, torde få framhållas att lagrummet
enligt sin lydelse härför utgör hinder, ty ersättningen skall årligen bestämmas
efter gällande grunder för sådan ersättnings beräkning, eller såsom departementschefen
uttryckte det (prop. 1910: 85 s. 89), ''enligt de grunder, som å
olika tider må i sådant hänseende gälla’. I avseende å tillämpningen av
de ifrågasatta nya grunderna torde böra beaktas att de belopp enligt 19 § 4
mom. lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning,
som av Eders Kungl. Maj:t fastställts att under där angiven förutsättning
av kyrkofonden utbetalas till kyrkoråden att användas till prästerskapets
avlöning, bestämts utan hänsyn till en eventuell förhöjning i det ersättningsbelopp,
som skall utgå enligt omförmälda 6 § 4 mom. kyrkofondslagen.»

Domänstyrelsen har anfört följande (Del III sid. 312):

»På sätt revisorerna erinrat har domänstyrelsen under de gångna åren vid
upprepade tillfällen framhållit önskvärdheten av, att domänfonden för förvaltningen
av de ecklesiastika skogarna tillfördes en ersättning, som, så
vitt möjligt motsvarade självkostnaden för det arbete, som av domänverkets
tjänstemän — såväl inom den centrala som inom den lokala förvaltningen —
nedlades på dessa skogar. Framställning i detta avseende har under senare
år gjorts den 31 december 1917, den 4 juni 1921 och den 31 mars 1924.
Domänstyrelsens förslag är fortfarande beroende på Eders Kungl. Maj:ts
prövning.

I likhet med revisorerna finner domänstyrelsen angeläget, att gällande,
från äldre tid stammande grunder för beräkningen av den ersättning, som
skall tillföras domänverket för dess bestyr med skötseln av de ecklesiastika
skogarna, snarast möjligt bliva föremål för eu genomgripande revision.

Denna revision torde emellertid icke böra inskränkas allenast till de eckle -

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

41

sias tika skogarna. Även med en del andra skogar har domänstyrelsen att
taga befattning utan att därför erhålla en ersättning, som står i skäligt förhållande
till det arbete, som pålägges verkets personal. Endast genom att
frågan om domänverkets ersättning för bestyret med andra skogar än dess
egna i hela dess vidd upptages till prövning torde det av riksdagens revisorer
påtalade missförhållandet kunna fullt undanröjas.»

Vad kammarkollegium och statskontoret i förevarande ärende anfört,
synes utskottet giva vid handen, att även dessa ämbetsverk i likhet med
domänstyrelsen anse, att en reglering av omförmälda ersättningsfråga snarast
bör komma till stånd. Även utskottet ansluter sig härtill och vill för sin
del framhålla önskvärdheten av att de av domänstyrelsen uti ifrågavarande
hänseende gjorda framställningarna måtte utan uppskov upptagas till prövning
och avgörande.

Under hänvisning till vad sålunda anförts, har utskottet för närvarande
allenast ansett sig böra vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

19:o) Under statens affärsverksamhet, statens domäner § 104, hava revisorerna
meddelat vissa uppgifter beträffande statens jordbruksdomäner (Del

l, sid. 206—208.

Bevisorerna hava bland annat meddelat följande tablå över inkomsten

m. m. under perioden 1921—1925 av statens utarrenderade jordbruksdomäner
:

Statens utarrenderade Jordbruksdomäner.

År

Arrendemedel

kr.

Avkortningar

kr.

U t g i

f t e r

Summa avkort-ningar och
utgifter

kr.

Till avlöning åt
domänintendent

kr.

Resekostnader
vid domänför-valtningen
kr.

1921............

2,310,530:61

476,175: 41

105,537: 81

57,929: 61

639,642: 83

1922 ...........

2,428,043: 8 2

533,414: 07

87,443: —

59,870: 8 7

680,727: 94

1923............

2,454,388: —

519,728: 98

78,385: os

51,863: 52

649,977: 58

1924............

2,528,166: 99

516,435: 35

71,999: oi

51,263: 0 5

639,697: 41

1925............

2,519,772: 85

597,412: 81

70,093: 2 5

54,216: 95

721,723:01

12,240,902: 2 7

2,643,166: 62

413,458:15

275,144: -

3,331,768: 7 7

Utskottets

yttrande.

Statetis

jordbruks domäner.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 sand. 51 höft. (Nr 111.)

4

42

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

År

Nettobehållning
av arrendemedel

kr.

Köpeskilling

kr.

Saluvärde

kr.

J

Taxeringsvärde j
för statens jord-bruksdomäner |
kr. 1

1921.................................

1,670,887: 7 8

1,394,625; 7 5

1,209,993: 03

80,710,315

1

1922.................................

1,747,315: SS

521,063: 55

504,634: 5 4

81,209,415

—

!1923 ................................

1,804,410: 4 2

422,071: 3 5

393,686: 6 0

90,715,600

— !

1924.................................

1,888,469: 5S

650,630: 8 0

643,079: so

92,390,700

—

;1925 ................................

1,798,049: 84

800,607: 54

796,964: 7 4

92,748,200

— |

1 8,909,133: 50

3,788,998: 4 9

3,548,358: 21

Revisorerna hava härtill anknutet följande uttalande:

»Såsom av den lämnade utredningen framgår, måste det ekonomiska
resultatet av förvaltningen av statens jordbruksdomäner anses vara mindre
tillfredsställande. Vad 1925 beträffar uppgick nettoavkastningen till i runt
tal 1,400,000 kronor. På sammanlagda taxeringsvärdet 92,748,200 kronor,
gör detta en nettoavkastning av allenast omkring 1.5 %. Nämnas bör
emellertid, att i nämnda taxeringsvärde till en viss del ingår skogsmark,
varav inkomsten redovisas under skogsmedel; denna inkomst ingår alltså
icke i den i tabellen redovisade inkomsten från jordbruksdomänerna. Förevarande
omständighet torde dock icke i någon avsevärd grad förskjuta
ovannämnda beräkningar.

Märklig är ock den alltjämt fortgående stegringen under senaste åren
av kostnaderna för lantmäteriförrättningar, syner, värderingar m. m.
Medan dessa kostnader tidigare hållit sig mellan 150,000—200,000 kronor
överstege de år 1925 400,000 kronor.

Den huvudsakliga anledningen till detta mindre gynnsamma resultat
torde vara att söka i de i förhållande till de särskilda egendomarnas storlek
och beskaffenhet låga arrendeavgälder, som uttagas av vederbörande kronoarrendatorer.
Detta förhållande har redan tidigare uppmärksammats av
1921 års statsrevisorer, vilka i sammanhang därmed ansågo sig böra fästa
uppmärksamheten på de oskäliga avträdesbelopp, som under löpande arrendeperiod
avträdande arrendatorer ofta nog uttoge av den tillträdare, å vilken
arrendekontraktet överlåtits. Under erinran att dylika överlåtelser av
arrendekontrakt endast må ske efter vederbörligt medgivande vilja revisorerna
för egen del framhålla angelägenheten av att hithörande ärenden
underkastas en noggrann prövning; dylika överlåtelser torde sålunda icke
böra medgivas, då misstanke kan föreligga att en avträdande arrendator
betingat sig dylikt avträdesbelopp, utan att alldeles särskilda förhållanden
motivera detsamma, vilka då böra noggrant utredas.

Ett annat förhållande, som i detta sammanhang ej heller bör förbises är
den rätt att kvarsitta på fastigheten, som i regel medgives arrendatorn vid
arrendeperiodens utgång. Något utbjudande på ny auktion förekommer
därvid icke. Efter domänstyrelsens närmare beprövande hembjudes nämligen
det nya arrendet den tididare arrendatorn till av uppskattningsmännen
fastställt arrendevärde. Med hänsyn till de stora ekonomiska värden, varom
här är fråga, vilja revisorerna framhålla vikten av att tillsyn från domän 1

I detta belopp ingår icke “Övriga med förvaltningen av jordbruksdomänerna förenade
kostnader."

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

43

styrelsens sida hålles över att ifrågavarande, för bestämmandet av blivande
arrendebeloppets storlek avgörande värderingar verkställes med största omsorg,
så att statens rätt icke härvid eftersattes.»

Förklaring har avgivits av domänstyrelsen (Del III, sid. 383—395). som
bland annat anfört följande:

»Statsrevisorerna konstatera med ledning av en av domänstyrelsen överlämnad
tablå, att nettoavkastningen för jordbruksdomänema för år 1925
endast uppgått till 11/i procent av taxeringsvärdet och uttala, att det ekonomiska
resultatet av förvaltningen av statens jordbruksdomäner måste
anses vara mindre tillfredsställande. Domänstyrelsen vill i det följande
närmare framhålla några av anledningarna till detta av revisorerna påtalade
ogynnsamma resultat. Dessförinnan vill styrelsen dock påpeka ett
par omständigheter, som vid bedömande av denna fråga böra tagas i betraktande,
då, utan att hänsyn tages till dem, resultatet synes vara sämre
än det verkligen är.

Fn av dessa omständigheter är den, att jordbruksdomänernas taxeringsvärden
icke utan vidare böra läggas till grund vid beräknandet av
domänernas avkastning. Utöver vad vissa domänintendenter anmärkt
därom, att taxeringsvärdena för kronans jordbruksdomäner är relativt
höga jämfört med enskildas fastigheter, vill domänstyrelsen framhålla,
att i många av dessa domäners taxeringsvärden ingå tomt- och industrivärden,
ofta mycket högt uppskattade ävensom i många fall skogsvärden.
Ett exempel på hur långt man i vissa fall kommit i dylik upptaxering
lämnar kronoegendomen Rödjan med Skarvik i Lundby socken,
som numera inkorporerats med Göteborgs stad. Egendomen har en totalareal
av 91 hektar, därav 31 hektar tomt och åker, och lämnar i årligt
arrende 2,100 kronor. Den har vid senaste fastighetstaxeringen blivit
åsatt ett taxeringsvärde av ej mindre än 1,866,900 kronor. Någon utsikt
för domänstyrelsen att vid försäljning erhålla detta belopp torde icke
föreligga. Åtskilliga andra liknande exempel skulle kunna framdragas.

I detta sammanhang vill domänstyrelsen framhålla, att år 1919, då
kronoegendomarnas totalareal utgjorde 138,856 hektar, därav 94,059 hektar
inrösningsjord, utgjorde fastigheternas sammanlagda taxeringsvärde
61,456,171 kronor, under det att kronoegendomarna år 1925 med en totalareal
av endast 127,730 hektar, därav 90,385 hektar inrösningsjord, voro
åsätta ett taxeringsvärde av sammanlagt 92,748,200 kronor, alltså en ökning
med hälften på endast 6 år, fastän arealen blivit betydligt reducerad.

Vid beräknande av jordbruksdomänernas nettoavkastning plägar avdrag
ske för, bland annat, det belopp, varmed anslaget till »övriga med
förvaltningen av jordbruksdomänema förenade kostnader» för året utgått.
Dessa kostnader hava under år 1925 belöpt sig till 409,415 kronor,
därav debiterats såsom kostnader för

lantmäteri- och vattenavledning ............................................ kronor 97,339: —

skatter ........................................................................................ » 236,280: —

övriga utgifter............................................................................ » 75,796: —

Under övriga utgifter hava bokförts kostnader för jordbruksdomänernas
utarrendering och försäljning samt för inlösen av byggnader å boställen
som indragits till statsverket.

I underdånig skrivelse den 4 december 1926 med generalförslag angäende
driftkostnader för domänverket under år 1927 har styrelsen anfört

44

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

Utskottets

yttrande.

bland annat, att kostnaderna för lantmäteriförrättningar till stor del avsåge
styckning och stadsplaueläggning av till försäljning föreslagna egendomar
eller delar därav, att kostnaderna för inlösen av byggnader å indragna
boställen numera uppginge till avsevärda belopp, sedan genom
kungl. brevet den 14 juni 1917 kronan ålagts att vid indragning av landsfiskalsboställen,
efter värdering vid syn, från indelningshavaren eller hans
stärblius övertaga sådana å fastigheten befintliga, indelningshavaren tillhöriga
åbyggnader, som vid synen ansåges för fastigheten nyttiga, att det
torde kunna ifrågasättas, huruvida alla dessa utgifter borde belasta ifrågavarande
anslag, att utgifterna för kronans deltagande i vattenavledningsloretag
och inlösen av byggnader, där sådant blivit kronan ålagt i samband
med fastighetens övertagande, rätteligen borde hänföras till utgifter för
kapitalökning, samt att kostnader, som stode i samband med fastighetsförsäljning,
syntes styrelsen böra utgå av inflytande försäljningsmedel.

Något förslag i detta ämne har emellertid ännu ej avgivits av styrelsen,
men styrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att i nu nämnda förhållanden
förefinnes ännu en faktor av ej ringa betydelse att tagas i övervägande
vid beräkning av jordbruksdomänernas räntabilitet.

Revisorerna framhålla såsom anmärkningsvärt, att kostnaderna för »övriga
med förvaltningen av jordbruksdomänerna förenade kostnader», som tidigare
hållit sig mellan 160,000 å 200,000 kronor, för år 1925 överstigit 400,000
kronor. Som av den tidigare lämnade specifikationen framgår, ingå i dessa
kostnader för år 1925 skatter med ett belopp av 236,280 kronor. Då kronan
tidigare icke erlade någon bevillning för inkomst av sina fastigheter, fanns
bland tidigare utgifter för förvaltningen ingen motsvarighet till detta belopp.
Även denna omständighet bör ihågkommas vid beräkningen av jordbruksdomänernas
räntabilitet.

Även om hänsyn tages till nu anförda förhållanden sä är det ofrånkomligt
att avkastningen av jordbruksdomänerna är lägre, än den kunde vara.
Änledningen till detta förhållande ser domänstyrelsen främst däri, att det
stora flertalet arrenden äro uppgjorda före världskriget med ett annat penningvärde
än det nuvarande och i allmänhet på 20-åriga kontrakt, som först
nu så småningom börja utlöpa. I den mån dessa kontrakt komma att ersättas
med nya sådana med förhöjda arrendebelopp, kommer ett bättre förhållande
att uppstå mellan nettoavkastning och taxeringsvärde.

Även om man således kan hoppas att så småningom erhålla högre arrenden,
så är det därmed icke sagt att staten kan komma att lyckas att i allo
erhålla fullt tillfredsställande arrenden. Hela det nuvarande uppskattningsförfarandet
torde nämligen i och för sig innebära en tendens till något
för låga arrenden. Domänstyrelsen har också under senare år ofta företagit
höjning uti de av uppskattningsmännen föreslagna arrendevärdena,
och hava dessa förhöjningar av arrendevärdena av vederbörande arrendatorer
i de flesta fall godkänts. Det oaktat torde fall förekomma, att arrendet
blivit satt väl lågt. Domänstyrelsen vill i fortsättningen, vad på den
ankommer, försöka för nya utarrenderingar erhålla så skäliga arrendebelopp
som möjligt.»

Vad revisorerna under denna punkt anfört beträffande det mindre gynnsamma
resultatet av statens jordbruksdomäners förvaltning samt i fråga om
uppskattningen i vissa fall av arrendevärdena, har synts utskottet vara
värt beaktande. Då emellertid utskottet, efter tagen del av domänstyrelsens
förklaring i ärendet, anser sig kunna förutsätta, att domänstyrelsen har sin

Statsutskottets utlåtande Nr 111.

45

uppmärksamhet riktad på ifrågavarande förhållanden och vidtager alla de
åtgärder till vinnande av förbättring härutinnan, som för närvarande äro
möjliga, har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

20 :o) Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet
funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels vara av
vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt, att,
oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd
bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava varit av beskaffenhet
att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket utskottet skolat
för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 13 maj 1927.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, A. F. Vennersten,
J. L. Widell, J. Nilsson i Malmö, C. P- V. Nilsson i Gränebo, A. Pers, E. A. Hallin, C. I.
Asplund, C■ Johansson i Hälsingborg, J. B. Johansson i Fredrikslund och K. A. IV. Björck;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, P. Nilsson i Bonarp, /.. J.
Carlsson-Frosterud, O. Olsson i Kullenbergstorp, A. A:son Törnkvist i Karlskrona, P. M. Olsson
i Blädinge, E. Kristensson i Göteborg, B. F:son Holmgren, S. Persson i Fritorp, E. G. E. Eriksson
i Stockholm, J. Olofsson i Digernäs och P. C. Jonsson;

med undantag därav att i‘behandlingen av punkt 1 deltagit herr O. E. F. Järte i stället
för herr Persson i Fritorp.

Övriga anmärkningar.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 samt. 51 höft. (Nr 111.)

5