Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.
1
Nr
9
Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1927 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag angående uppsikt å vissa jordbruk dels
ock i ämnet väckta motioner.
G‘enom en den 24 februari 1927 dägtecknad proposition, nr 191, vilken hänvisats
till lagutskott och Sedermera för behandling överlämnats till andra lagutskottet,
har Kungl. Maj rf, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan
intagna förslag till lag angående uppsikt å vissa jordbruk.
Härjämte har till andra lagutskottet överlämnats 13 i anledning av propositionen
inom riksdagen väckta motioner, nämligen
i
inom första kammaren:
nr 290 av herr Sanden m. fl.,
nr 299 av herr Georg Dahl,
nr 300 av herr Tjällgren,
nr 311 av herrar Lindhagen och Liderkort,
nr 315 av herr Lindhagen m. fl.,
nr 316 av herr Lindhagen,
nr 317 av herr Lindhagen m. fl., och
nr 318 av herr Lindhagen; samt
inom andra kammaren:
nr 398 av herr Johansson i Uppmälby m. fl.,
nr 430 av herr Nilsson i Tånga,
nr 433 av herr Anderson i Storegården in. fl.,
nr 435 av herr Frost m. fl., och
nr 437 av herr Andersson i Löbbo m. fl.
Efter överenskommelse mellan andra lagutskottet och jordbruksutskottet
hava förevarande proposition och motioner hänskjutits till behandling av sammansatt
andra lag- och jordbruksutskott.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för det i propositionen framlagda
lagförslaget och för de i motionerna gjorda yrkandena, får utskottet hänvisa
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 saml. 8 avd. 2 höft. {Nr 2.)
Norrlands
kommittén.
1909 års
uppsiktslag.
2 Sammansätta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.
till propositionen resp. motionerna, i den män ej redogörelse därför lämnas bär
nedan.
I samband med framläggande av förslag till särskild arrendelag, avseende
den i trävaruindustriens besittning varande jordbruksjorden i Norrland och Dalarne,
föreslogs av Norrlandskommittén i dess den 27 oktober 1904 avgivna betänkande
jämväl lagstiftning i syfte att förhindra vanhävd av samma jord.
På grundval av detta betänkande framlades vid riksdagarna 1907 och 1908
propositioner i ämnet, men dessa vunno icke riksdagens bifall. Först genom
beslut av 1909 års riksdag blev efter sammanjämkning mellan av kamrarna
fattade skiljaktiga beslut en vanhävdslagstiftning antagen av riksdagen.
I enlighet med riksdagens beslut utfärdades den 25 juni 1909 lag angående
uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne. Denna lag är med vissa ändringar
fortfarande gällande. Enligt lagen, vilken till en början gällde för de
fyra nordligaste länen samt vissa delar av Gävleborgs och Kopparbergs län,
skulle enligt dess ursprungliga lydelse beträffande vissa fastigheter å landet
inom lagens tillämplighetsområde uppsikt hållas däröver, att jordbruket å
fastigheterna icke nedlades eller ägor och byggnader eljest så vanvårdades, att
jordbrukets vidmakthållande därigenom äventyrades. De fastigheter, som beröras
av denna uppsikt, äro sådana, å vilka åker och äng finnas i den omfattning,
att självständigt jordbruk kan å dem idkas, och som tillhöra bolag, förening
för ekonomisk verksamhet eller person, vilken uppenbarligen besitter
fastigheten för att tillgodogöra sig skogsavkastningen och icke är mantalsskriven
å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma. Är emellertid
en fastighet av nu nämnt slag utarrenderad i enlighet med lagen om
arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne, skall lagen äga tilllämpning
endast i den mån jordägaren är enligt nämnda lag ansvarig för vidmakthållande
av fastigheten. Från förbudet att nedlägga jordbruket å en äga
gjordes i lagen enligt dess ursprungliga lydelse undantag för det fall, att ägan
till sin naturliga beskaffenhet vore så dålig, att jordbrukets nedläggande därå
måste anses fördelaktigt för en till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad
åbo. För utövandet av den i lagen avsedda uppsikten skall i varje län
finnas en jordbrukskommission, bestående av ordförande och två ledamöter,
vilka samtliga utses av Kungl. Maj :t för en tid av tre år. Om på grund av
inkommen anmälan eller eljest jordbrukskommissionen finner anledning antaga,
att ett jordbruk är utsatt för sådan vanhävd, som avses i lagen, äger kommissionen
föranstalta om syn å jordbruket genom särskilt förordnade synemän.
Dessa skola å stället undersöka förhållandet och däröver till kommissionen
avgiva redogörelse jämte förslag till de åtgärder, som för vanhävdens
avhjälpande finnas nödvändiga. Finner kommissionen på grund av synemännens
utlåtande, att vanhävd föreligger av sådant slag, att den faller under
uppsiktslagen, har kommissionen först att söka träffa skriftlig överenskommelse
med jordägaren att inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga i
överenskommelsen angivna åtgärder till vanhävdens avhjälpande. Kan dylik
Sammansatta cmdra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.
o
överenskommelse ej träffas eller fullgör jordägaren ej sitt åtagande, skall kommissionen
vid domstol anhängiggöra talan mot jordägaren. Domstolen äger då
föreskriva de åtgärder, som erfordras för vanhävdens avhjälpande, samt förelägga
ägaren viss skälig tid, dock ej över fyra år, inom vilken de föreskrivna
åtgärderna skola vara vidtagna. Verkställas ej dessa åtgärder inom den bestämda
tiden, äger domstolen på jordbrukskommissionens yrkande giva jordägaren
nytt föreläggande. Försummelse från jordägarens sida att efter överenskommelse
med kommissionen inom viss tid utföra angivna åtgärder till vanhävdens
avhjälpande eller underlåtenhet att verkställa av domstolen föreskrivna
åtgärder medför bötesansvar.
Den samtidigt utfärdade norrländska arrendelagen, vilken i sin ursprungliga
avfattning hade samma giltighetsområde som uppsiktslagen, äger tillämpning,
där arrendet omfattar inrösningsjord till en vidd av minst fyra hektar
och jorden vid arrendeavtalets ingående ägdes av bolag eller ekonomisk förening
eller av enskild person, vilken icke var mantalsskriven å fastigheten
eller å fastighet, som är i sambruk med densamma.
Mellan arrendelagen och uppsiktslagen föreligger alltså en viss olikhet i
fråga om bestämmandet av den jord, varå den ena eller den andra lagen skall
äga tillämpning.
Genom lagar den 10 maj 1912 utsträcktes tillämpningen av arrende- och
uppsiktslagarna jämväl till de delar av Gävleborgs län, där de ej förut voro
gällande.
Redan kort tid efter det lagarna trätt i tillämpning framkommo i riksdagen
förslag om ändringar i desamma och om undersökning av deras verkningar,
utan att dock dessa förslag ledde till någon riksdagens åtgärd. Sedan emellertid
1915 års riksdag gjort framställning om en dylik undersökning, erhöllo
häradshövdingen N. Wihlborg och överlantmätaren O. Nilsson uppdrag att inom
justitiedepartementet biträda med verkställande av undersökningen. De avlämnade
den 10 november 1921 betänkande i ämnet.
Dessförinnan hade den s. k. jordundersökningen, vilken den 30 december
1911 tillsatts för att undersöka omfattningen av bolags och större enskilda jordägares
jordförvärv i mellersta och södra delarna av riket, i sitt den 30 december
1915 dagtecknade betänkande angående jordförhållandena i Värmlands län hemställt,
bland annat, att en social arrendelagstiftning måtte för hela riket komma
till stånd. Vidare föreslogs, att i avvaktan härpå den norrländska arrendelagen
med vissa modifikationer måtte omedelbart utsträckas att gälla även för
Värmlands län och att följaktligen även den kompletterande uppsiktslagen
skulle omfatta nämnda län. Detta förslag ledde emellertid endast till uppsiktslagens
utsträckande till att gälla även Värmlands län. Lag av detta innehåll
utfärdades den 2 maj 1917. I samband härmed erhöll 1909 års uppsiktslag
den ändrade rubriken lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland,
Dalarne och Värmland. Nu omförmälda lagändring medförde alltså, att de
territoriella områdena för den speciella arrendelagen och för uppsiktslagen icke
längre sammanfalla.
Undersökning
av
norrlandslagstiftningens
verkningar.
Jordunder sökninqen 1911 -
Riksdagarna
1916—
1930.
Jordkom
missionen.
4 Sammansätta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.
Jämsides med strävandena att få till stånd en reviderad uppsiktslag och
att utsträcka lagens giltighetsområde fortgingo emellertid ansträngningar att
erhålla en mer omfattande vanhävdslagstiftning. Sålunda hemställdes i en
motion vid 1916 års riksdag om utredning och förslag angående de åtgärder,
som kunde finnas lämpliga till hämmande av den alltmera gängse förstöringen
och vanhävden av åker, äng, skog och byggnader å jordegendom i riket genom
s. k. egendomshandlare. I enlighet med denna hemställan beslöt riksdagen
göra framställning i ämnet till Kungl. Maj:t.
Vid riksdagarna 1917—1920 framfördes motionsvis yrkanden om en hela
landet omfattande vanhävdslag samt om vissa andra åtgärder till förekommande
av vanhävd. Ingen av dessa motioner föranledde dock någon riksdagens
åtgärd.
Emellertid hade den 29 november 1918 tillsatts den s. k. jordkommissionen,
åt vilken uppdragits, bland annat, att verkställa utredning rörande omfattningen
av bolags jordförvärv och enskilda personers större jordinnehav särskilt
i mellersta och södra delarna av riket samt i vad mån berörda jordförvärv i
olika avseenden kunde anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling
och ortsbefolkningens berättigade intressen. Det av kommissionen den 28 februari
1923 avlämnade betänkandet (del VI) upptog, bland annat, utkast till
lagar angående vissa jordbruksarrenden och om förekommande av vanhävd av
jordbruk.
Rörande kommissionens förslag i fråga om en vanhävdslag må nämnas
följande.
Då kommissionens undersökning gåve vid handen, att även i södra och mellersta
Sverige förekomme vanhävd å jordbruk samt av kommissionen för hela
riket förordade arrende- och friköpningslagar såsom komplement tarvade en
vanhävdslag, skulle lagen omfatta hela riket. Som lagen grundade sitt berättigande
på den skada för det allmänna, som vanhävd av jordbruk medförde,
samt denna skada vore lika stor, i vilkens hand den vanhävdade fastigheten befunne
sig, skulle lagen avse vanhävd av all i enskild ägo varande jord, oavsett
vem som vore ägare. Men enär lagen endast borde avse upprätthållandet av
jordbruket å de gamla bondehemmanen, hade såsom förutsättning för lagens
tillämpning föreslagits, att å fastigheten skulle finnas åker och äng av den
omfattning, att därå drivet jordbruk kunde lämna huvudsaklig bärgning åt en
medelstor familj. Några arealgränser syntes icke kunna ifrågakomma, då förhållandena
vore allt för skiftande inom olika delar av landet. Från lagens
tillämplighet hade av billighetsskäl undantagits sådana fall, i vilka vanhävden
förorsakats av jordägarens medellöshet eller annan giltig orsak. Beträffande
vanhävdsbegreppet föreslogs endast den utvidgning av uppsiktslagens bestämning,
att, enär det vore meningslöst, om staten samtidigt med att den vidtoge
stora ekonomiska uppoffringar för att bilda nya jordbruk med likgiltighet
skulle åse, hur gamla jordbruk spolierades, såsom vanhävd jämväl skulle anses,
att för fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga byggnader bortfördes
eller lämnades att förfalla. Av samma skäl borde ej heller nedläggande av
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.
5
torp få ske, därest därå funnes åker och äng av den omfattning, att därå drivet
jordbruk lämnade huvudsaklig bärgning åt en medelstor familj. Till vanhävd
vore däremot ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på
grund av sin naturliga beskaffenhet eller någon annan omständighet måste anses
alldeles olämplig för jordbruksdrift. Vidare föreslogs, att jordbruk, i den
män så vore oundgängligen nödigt, även finge nedläggas å mark, som erfordrades
för industriell anläggning eller bostäder åt ortsbefolkningen eller annat
dylikt ändamål. Lagen skulle äga tillämpning även å utarrenderade fastigheter
och omfatta såväl jorden som byggnaderna. Ansvaret skulle även beträffande
utarrenderade fastigheter åvila jordägaren. Beträffande vanhävdslagens
tekniska utformning hade kommissionen i huvudsak anslutit sig till den
norrländska uppsiktslagen. Endast i ett avseende företedde förslaget en viktigare
avvikelse från denna lag. Om jordbruk utsatts för synnerligen grov vanhävd
och om jordägaren därjämte visat uppenbar tredska i fråga om vidtagande
av sådan åtgärd för dess avhjälpande, vilken han gentemot det allmänna
åtagit sig eller blivit honom av domstol ålagd, skulle enligt förslaget
staten vara berättigad påfordra, att jordägaren skildes från innehavet av fastigheten.
Mot kommissionens förslag anmäldes reservationer av åtskilliga av dess ledamöter.
Frågorna om hela landet omfattande social arrendelag och vanhävdslag brag- Riksdagen
tes år 1924 under riksdagens prövning genom motioner dels i första kammaren 1924-av herr Lindhagen m. fl. dels ock inom andra kammaren av herr Johansson i
Uppmälby m. fl. I motionerna om en vanhävdslag, vilka voro lika lydande,
yrkades, att riksdagen måtte dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj:t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till vanhävdslag i enlighet med vissa i motionerna angivna huvudgrunder,
vilka i det väsentliga överensstämde med jordkommissionens förslag, dels ock
för sin del antaga ett förslag till lag om skydd för åbyggnader å jordbruksfastighét.
I sitt utlåtande (nr 40) upptog andra lagutskottet till behandling motionerna
angående en vanhävdslag och en provisorisk lag till skydd för åbyggnader.
Utskottet framhöll, att av utredningen framginge, att även i södra
och mellersta delarna av landet vanhävd av jordbruk förekomme i sådan omfattning,
att den kunde uppfordra statsmakternai till ingripande. Såsom
komplement till en social arrendelagstiftning vore jämväl en lagstiftning mot
vanhävd att tillråda. Principiella skäl syntes utskottet tala för att lagstiftningen
gåves tillämplighet å all i enskild ägo varande jord. Utskottet ville
dock ingalunda förneka, att möjligen praktiska hänsyn kunde föranleda därtill,
att lagstiftningen icke erhölle större räckvidd än den förordade sociala arrendelagstiftningen.
En blivande vanhävdslag syntes böra äga tillämpning jämväl
i fråga om utarrenderad fastighet, oavsett huruvida arrendet reglerades
av en blivande social arrendelagstiftning eller av de allmänna arrendereglerna.
Någon åtskillnad syntes icke böra göras mellan vanvård av byggnaderna och
6
Sammansätta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.
Jord
sakkunniga.
vanhävd av jorden. Billighetsskäl syntes tala för att i första hand arrendatorn
finge gentemot det allmänna svara för den vanhävd av den arrenderade
fastigheten, vartill han gjort sig skyldig. Emellertid torde möjligen praktiska
skäl även här kunna föranleda till att man nödgades stanna vid att ansvaret
för jordbrukets iståndsättande skulle åvila jordägaren. I fråga om vanhävdsbegreppet
anslöt sig utskottet till jordkommissionens utkast, dock med den omredigering,
att såsom vanhävd ej vore att anse en ur jordbrukssynpunkt fullt
befogad omläggning av odlad jord till betesmark. Det borde ej heller såsom
regel tillåtas, att åbyggnader å de gamla bondehemmanen nedreves eller genom
bristande underhåll finge förfalla, även om jordbruket å brukningsdelen nödtorftigt
kunde upprätthållas genom dess sammanslagning med annan. Däremot
borde hinder ej resas för sammanslagning av vissa smärre fastigheter till
jordbruk av den omfattning, som ur nationalekonomisk synpunkt måste anses
önskvärd. Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan, att riksdagen med
anledning av motionerna måtte dels i skrivelse till Kuugl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t ville skyndsamt låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till lag rörande vanhävd å jordbruk, dels ock för sin del antaga en lag
om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i den norrländska uppsiktslagen.
Vad utskottet hemställt vann riksdagens bifall.
Den 11 juli 1924 utfärdades lag (nr 3G0) om ändrad lydelse av 1 och 2 §§
i den norrländska uppsiktslagen. Enligt den ändrade lydelse sistnämnda lag
härigenom erhållit skall å fastighet, som i lagen avses, uppsikt hållas däröver,
att jordbruket ej så vanvårdas, att dess vidmakthållande därigenom äventyras,
ävensom att för fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga byggnader icke
bortföras eller lämnas att förfalla. Till sådan vanhävd är ej att hänföra nedläggande
av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller
någon annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift,
varjämte stadgas, att åbyggnad, som genom jordbruks sammanslagning med
annat bliver obehövlig, må bortföras eller lämnas att förfalla, för så vitt sammanslagningen
uppenbarligen är till gagn för bildandet av bärkraftigt jordbruk.
1 anledning av 1924 års riksdagsbeslut tillkallade Kungl. Maj:t under år
1924 fyra sakkunniga (de s. k. jordsakkunniga). Den 3 september 1926 avlämnade
dessa betänkande, innehållande förslag till vanhävdslagstiftning.
Beträffande det närmare innehållet av jordsakkunnigas ifrågavarande förslag
tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen sid. 15 o. f. Här må
blott anmärkas följande. De sakkunniga hava icke funnit några principiella
hinder möta mot att utsträcka den för de nordligare delarna av landet gällande
vanhävdslagstiftningen till södra och mellersta Sverige. Såsom komplement
till ett av de sakkunniga i särskilt betänkande framlagt förslag med särskilda
bestämmelser rörande vissa arrenden vore en vanhävdslagstiftning oundgängligen
nödvändig. I fråga om vanhävdsbegreppet hava de sakkunniga förklarat
sig sakna anledning att frångå gällande lagstiftnings bestämning. Även i fråga
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.
om lagens tillämpning beträffande utarrenderad jord liar gällande lag följts.
Jordsakkunniga hava nämligen stannat vid ståndpunkten, att vanhävdslagen
bör i fråga om utarrenderad jord äga tillämpning endast såvitt angår nödiga
byggnader. Till frågan om uppsiktsmyndighetens organisation och befogenhet
hava jordsakkunniga med hänsyn till pågående utredning i kolonisations- och
egnahemsfrågorna ansett sig icke för närvarande böra taga definitiv ståndpunkt.
De hava därför föreslagit bibehållande tills vidare av den nuvarande
anordningen. I fråga om lagens tekniska utformning hava de sakkunniga
jämväl anslutit sig till den norrländska upp siktslagen.
Över jordsakkunnigas förslag i fråga om vanhävdslagstiftningen hava yttranden
avgivits av länsstyrelserna, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen,
jordbrukskommissionerna, hushållningssällskapens förvaltningsutskott utom i
Uppsala och Gotlands län, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges
skogsägarförbund. I en till Kungl. Maj:t ställd, den 1 oktober 1926 dagtecknad
skrift har herr Lindhagen framställt vissa erinringar beträffande jordsakkunigas
förslag samt hemställt, att vad sålunda anförts måtte vinna beaktande vid
utarbetande av proposition i ämnet.
I fråga om behovet och lämpligheten av en lagstiftning av förevarande slag
framgår av de avgivna yttrandena, att meningarna äro mycket delade. I de
flesta yttrandena hava därjämte framställts anmärkningar mot vissa särskilda
bestämmelser i jordsakkunnigas förslag. Härutinnan hänvisas till den sammanställning
av yttrandena, vilken såsom bilaga B fogats vid propositionen.
Det lagförslag, som av Kungl. Maj:t genom ifrågavarande proposition före- Redogörelse
lagts riksdagen, är i huvudsak detsamma som upptagits i jordsakkunnigas betänkande.
Om de viktigaste bestämmelserna i nu ifrågavarande lagförslag håll.
må i detta sammanhang i korthet erinras. Lagen skall avse brukningsdel,
som är av den beskaffenhet och omfattning och som tillhör sådan ägare att
med avseende å arrende därav gäller norrländska arrendelagen eller de särskilda
bestämmelserna i nyttjanderättslagen, som avse jordbruksarrenden under bolag
och med dem likställda jordägare. Beträffande sådan brukningsdel skall uppsikt
hållas däröver, att denna ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket
så vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom att nödiga
byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll (1 §). Är brukningsdelen utarrenderad,
skall lagen utom för visst fall äga tillämpning allenast beträffande
nödiga byggnader (2 §). Från förbudet att nedlägga jordbruket å en
äga göres undantag, för det fall, att ägan på grund av sin naturliga beskaffenhet
eller annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruk.
Därest byggnad blivit obehövlig genom sammanslagning av brukningsdelar,
skall den få bortföras eller lämnas utan underhåll, såvida brukningsdelarna till
beskaffenhet och omfattning äro sådana, att först genom deras sammanslagning
uppkommer jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning
(3 §). För utövande av uppsikten över lagens tillämpning skall i varje län eller,
där så finnes lämpligt, för två eller flera län, finnas en jordbrukskommission,
bestående av ordförande och två ledamöter, vilka samtliga skola utses av Kungl.
8
Sammansätta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.
Utskottet.
Maj:t för en tid av tre år (4 §). Om på grund av inkommen anmälan eller
eljest kommissionen finner skälig anledning antaga, att sådan vanhävd. som
avses i lagen, äger rum, skall kommissionen föranstalta om syn å brukningsdelen
genom särskilt förordnade gode män. Dessa skola å stället undersöka
förhållandet och till kommissionen avgiva redogörelse jämte förslag till de
åtgärder, som för vanhävdens avhjälpande må finnas nödiga (5 §). Finner
kommissionen på grund av syneutlåtandet, att vanhävd föreligger, skall kommissionen
först hava att söka träffa skriftlig överenskommelse med jordägaren
att inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens
avhjälpande. I överenskommelsen skall angivas, vilka särskilda åtgärder det
skall åligga jordägaren att vidtaga, ävensom utsättas den tid, inom vilken
en var av dessa skall vara vidtagen. Kan sådan överenskommelse ej träffas
eller fullgör jordägaren ej sitt åtagande, skall kommissionen äga att vid rätten
i den ort, där fastigheten är belägen, anhängiggöra talan mot jordägaren
(6 §). Rätten skall då äga föreskriva de åtgärder, som erfordras för vanhävdens
avhjälpande, samt förelägga ägaren viss tid, högst fyra år, inom
vilken en var av de föreskrivna åtgärderna skall vara vidtagen. Verkställas
ej dessa åtgärder inom föreskriven tid, skall rätten på yrkande av kommissionen
äga giva jordägaren nya förelägganden (7 §). Försummelse från jordägarens
sida att efter överenskommelse med kommissionen inom viss tid utföra
angivna åtgärder till vanhävdens avhjälpande eller underlåtenhet att verkställa
av rätten föreskrivna åtgärder skall medföra bötesansvar, minst 200 högst
5,000 kronor (8 §). I förslaget förekomma vidare bestämmelser om utsträckt
ansvar i vissa fall för avhjälpande av vanhävd. Därest jord varit föremål för
syn, skall, även om jorden därefter upplåtes på arrende, jordägaren likväl
ansvara för avhjälpande jämväl av den å jorden vid synen befintliga vanhävden.
Likaledes skall, därest efter syn brukningsdel genom köp, byte eller gåva
övergått till ny ägare, förre ägaren svara för avhjälpande av vid synen befintlig
vanhävd. Från ansvar, som nu nämnts, skall förre ägaren dock vara
fri, där med kommissionens medgivande ansvarigheten övertagits av den nye
ägaren. Den omständigheten, att ansvarighet kan utkrävas av förre ägaren,
skall ej medföra befrielse för nye ägaren från den ansvarighet för vanhävden,
som eljest må åvila honom (9 §). Särskilt tillstånd att nedlägga jordbruk
eller bortföra eller övergiva åbyggnader skall i vissa fall efter kommissionens
hörande kunna meddelas av länsstyrelse. Sålunda kan tillstånd meddelas
att taga brukningsdel i anspråk för bostadsändamål eller för beredande av
plats för industriell anläggning eller i annat liknande syfte. Vidare må länsstyrelse,
då synnerliga skäl föreligga därtill att brukningsdel sammanslås med
annan, medgiva, att byggnad, som genom sammanslagning blir obehövlig,
bortföres eller lämnas utan underhåll (14 §). Den norrländska uppsiktslagen
skall upphöra att gälla.
Så som komplement till den av utskottet i utlåtande nr 1 denna dag förordade
sociala arrendelagstiftningen erfordras enligt utskottets mening en lagstiftning
mot vanhävd. Utskottet har1 rörande denna fråga icke anledning att avvika
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2. t
9
från den mening, som uttalats av andra lagutskottet i dess ovan berörda år
1924 avgivna yttrande i ärendet, De skäl, som i herr Georg Dahls motion
1:299 och i herr Andersons i Storegården m. flis motion 11:433 anförts till
stöd för hemställan om avslag å propositionen, anser utskottet icke övertygande.
Herr Nilsson i Tånga har i sin motion II: 430 hemställt, att riksdagen ville
besluta att, med avslag å Kungl. Majrts proposition, antaga jordsakkunnigas
förslag till uppsiktslag. De avvikelser, som det i propositionen innefattade
förslaget företer från jordsakkunnigas förslag, äro emellertid icke av sådan
betydelse, att utskottet på grund därav kan förorda ett frångående av Kungl.
Maj:ts förslag.
Utskottet finner sig sålunda kunna i huvudsak giva sin anslutning till
Kungl. Maj :ts förevarande förslag. Förutom viss redaktionell omarbetning av
1 §, beroende på utskottets förslag i fråga om norrländska arrendelagens tilllämplighetsområde,
har utskottet allenast i fråga om sammansättningen av jordbrukskommissionerna
funnit anledning föreslå saklig ändring. Redogörelse för
dessa förslag ävensom för de motionsvis framförda ändringsyrkandena lämnas
här nedan vid de särskilda lagrummen.
1 §•
I de lika lydande motionerna 1:290 av herr Sandén m. fl. och 11:398 av
herr Johansson i Uppmälby m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i 1 § i Kungl. Maj:ts förslag till lag angående uppsikt å vissa
jordbruk, att lagen kommer att gälla även för de arrendejordbruk under fideikommiss,
som omförmälas i § 54 i Kungl. Maj:ts förslag till ändring i nyttjanderättslagen,
ävensom för vissa andra jordbruk, som omförmälas i 56 §
samma lagförslag, med den arealbegränsning, som för sådana arrendejordbruk
kan komma att bliva fastställd. *
I den av herr Lindhagen m. fl. väckta motionen I: 315 har yrkats, att riksdagen
ville besluta sådant tillägg i lagen för hela riket eller, om detta ej
bifalles, åtminstone i norrlandslagen, att lagen kommer att gälla även jordbruksarrenden
under fideikommiss och vissa andra jordbruksarrenden, om vilka
stadgas i 54-—56 §§ av propositionen om social arrendelagstiftning.
Slutligen har i herr Lindhagens motion I: 316 hemställts, att riksdagen ville
besluta, att uppsiktslagen utsträckes att omfatta sådana gods, som äga ett taxeringsvärde
av minst 125,000 kronor och på samma gång en åkerareal av mer
än 75 hektar.
Jordsakkunniga hava funnit de föreslagna särskilda bestämmelserna om jordbruksarrenden
under fideikommiss och om vissa andra stadigvarande jordbruksarrenden
ej vara av den beskaffenhet, att de såsom komplement tarva särskilda
vanhävdsbestämmelser. Denna uppfattning har departementschefen delat.
Utskottet vill giva sin anslutning härtill och kan således icke biträda den
i motionerna framförda åsikten, att uppsiktslagen borde erhålla tillämpning på
även dylika jordbruk. Utskottet har för övrigt i sitt förutnämnda utlåtande nr
Utskottet.
10
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.
Utskottet.
1 hemställt, att de av Kungl. Maj:t föreslagna särskilda bestämmelserna rörande
den senare kategorien av arrenden icke skola godtagas av riksdagen.
I fråga om herr Lindhagens yrkande i motionen I: 316 vill utskottet erinra,
att samma yrkande framställts av herr Lindhagen i hans reservation till jordkommissionens
betänkande i ämnet. Då utskottet anser, att uppsiktslagen helt
bör ansluta sig till arrendelagens särskilda bestämmelser rörande arrenden under
bolag och övriga med dem i förevarande hänseende jämställda rättssubjekt,
1 öl jer härav, att utskottet ej heller kan biträda herr Lindhagens sist omförmälda
yrkande.
I paragrafen föreslås viss redaktionell jämkning såsom en följd av utskottets
förslag i dess utlåtande nr 1 att giva ändrad lydelse åt den norrländska arrendelagens
rubrik.
2 §•
I motionen I: 311 hava herrar Lindhagen och Luterkort hemställt, att riksdagen
ville besluta sådan ändring i lagens 2 §, att lagen blir, såsom norrlandskommittén,
jordkommissionen och flera hörda myndigheter påyrkat, gällande
även för den händelse, att brukningsdelen är utarrenderad.
Nu gällande uppsiktslag är tillämplig å jord, som är utarrenderad enligt
norrländska arrendelagen, endast i fråga om byggnadernas vidmakthållande.
Lppsikt skall således hallas över, huru jordägaren fullgör den byggnadsskyldighet,
som i arrendelagen ålägges honom. Däremot skall ej någon uppsikt
hållas över, huru jorden hävdas å dylika fastigheter. Samma ståndpunkt intages
i nu förevarande proposition.
Motionärerna åter vilja lägga allt ansvar för vanhävd även å en utarrenderad
fastighet på jordägaren och hava till stöd härför åberopat, att samma yrkande
framställts av norrlandskommittén, jordkommissionen och vissa hörda myndigheter.
*
I fråga om den tidigare behandlingen av detta spörsmål tillåter sig utskottet
att hänvisa till den redogörelse härför, som lämnas i jordsakkunnigas betänkande
sid. 40 o. f.
Jordsakkunniga hava i nämnda betänkande föreslagit, att uppsiktslagen såsom
regel skall beträffande utarrenderad jord äga tillämpning endast såvitt angår
nödiga byggnader samt att ansvaret för byggnadernas vidmakthållande
skall gentemot det allmänna åvila jordägaren. Mot den ståndpunkt, de sakkunniga
sålunda intagit, hava i vissa av de avgivna yttrandena framställts invändningar,
i det att dels payrkats, att lagen skall erhålla tillämpning även
beträffande jorden å utarrenderade fastigheter, dels ock framhållits, att ansvalet
bör ligga hos den, som föranlett vanhävden. Beträffande den senare invändningen
har departementschefen i likhet med jordsakkunniga av praktiska skäl
funnit nödvändigt att ansvaret lägges å jordägaren. De små ekonomiska förhallanden,
i vilka flertalet arrendatorer befunne sig, medgåve nämligen icke,
att av dem utkrävdes någon ansvarighet för vanhävden. Om ansvarighet ålades
jordägaren i förhållande till det allmänna, måste denne, såsom de sakkunniga
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.
11
jämväl erinrat, samtidigt erhålla möjlighet att, i den mån han icke enligt arrendelagen
vore ansvarig för fastighetens hävd och underhåll, under löpande arrendetid
vidtaga åtgärder mot begynnande vanhävd. Då det emellertid synts mindre
lämpligt, att jordägaren skulle kunna ingripa i arrendejordbrukets skötsel,
hade en av jordsakkunniga föreslagen bestämmelse om rätt för jordägaren att
påkalla syn under arrendetiden ej upptagits i det omarbetade förslaget. Därest i
förhållande till det allmänna jordägaren skulle ansvara för fastighetens hävd
även i sådana avseenden, då enligt arrendeförhållandet arrendatorn ensam hade
ansvaret, skulle måhända jordägaren stundom finna sig nödsakad att med stränghet
ingripa mot en arrendator, som endast i mindre grad eftersatte sin skyldighet
i detta avseende. Vid nu angivna förhållanden ansåge departementschefen,
att det ej läte sig göra att giva uppsiktslagen tillämplighet beträffande
utarrenderad fastighet i annan mån än jordägaren vore ansvarig för fastighetens
hävd eller sålunda endast beträffande nödiga byggnader.
Utskottet kan icke biträda den i motionen föreslagna utvidgningen av vanhävdslagen
till att omfatta jämväl själva jorden å utarrenderade hemman. De
skäl, som jordsakkunniga och departementschefen anfört till stöd för ståndpunkten,
att vanhävdslagen skall äga tillämpning beträffande utarrenderad jord
endast såvitt angår nödiga byggnader, anser utskottet övertygande.
3 §-
Herr Georg Dahl har i sin motion I: 299 yrkat, att riksdagen ville besluta
ett sådant tillägg till lagen, att användandet av odlad jord till bostäder, industrianläggningar
och andra dylika ändamål bleve tillåten.
Det undantag från lagens tillämpning, som i nämnda motion föreslås, anser
utskottet icke erforderligt. De dispensmöjligheter, som lämnas i 14 §, torde,
enligt utskottets mening, vara tillräckliga för att tillgodose ifrågavarande
ändamål.
4 §.
I motionen I: 300 av herr Tjällgren har hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av 4 §, att av ledamöterna i där omförmälda jordbrukskommission
en tillsättes av Konungen, en av landstinget och en av hushållningssällskapet,
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härav föranledd
ändring av lagtexten.
I motionen I: 317 av herr Lindhagen m. fl. har yrkats, att riksdagen måtte
besluta att i lagens 4 § göra den ändring, att landstinget väljer de tre ledamöterna
jämte tre suppleanter för dem samt att ordförande bland de valde utses
av de senare eller av landstinget eller möjligen av Konungen.
Slutligen har i motionen 11:437 av herr Andersson i Löbbo m. fl., yrkats,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring i propositionen, att dels en jordbrukskommission
tillsättes för varje län, och dels att tillsättandet av jordbrukskommissioner
uppdrages åt landstingen i vederbörande län.
Utskottet.
12
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 8.
Utskottet.
I sitt betänkande del IV om bildande av nya jordbruk närmast å enskild
mark har jordkommissionen understrukit betydelsen av en enhetlig organisation
för handhavande av den sociala jordfrågan, dit kommissionen hänfört bl. a.
åtgärder till förekommande av vanhävd. Sålunda föreslogs för ändamålet enhetliga
länsorganisationer, s. k. jordkommissioner, samt i mån av behov jordkommittéer
inom varje kommun. Sådan jordkommission skulle bestå av tre
ledamöter, nämligen en ordförande, utsedd av Konungen, och två andra ledamöter,
som skulle väljas den ena av landstinget och den andra av hushållningssällskapets
ombudsmannamöte. För varje ledamot skulle utses en suppleant.
Jordsakkunniga hava ej tagit definitiv ståndpunkt till frågan om uppsiktsmyndighetens
organisation och verksamhetssätt utan hava i avbidan på det utlåtande,
som är att förvänta från särskilt tillkallade sakkunniga i kolonisationsoch
egnahemsfrågoma, föreslagit bibehållande av den nuvarande anordningen.
I flera yttranden från länsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott
i södra och mellersta Sverige har uttalats den önskan, att uppsikten måtte
anförtros åt hushållningssällskapens förvaltningsutskott eller egnahemsnämnder.
I likhet med jordsakkunniga har departementschefen med hänsyn till nämnda,
ännu icke avslutade utredning, ej ansett lämpligt att nu söka genomföra en
förändrad organisation. Härtill förelåge enligt departementschefens mening
så mycket mindre anledning, som den nuvarande anordningen med särskilda
jordbrukskommissioner icke, såvitt herrar Wihlborgs och Nilssons utredning
givit vid handen eller eljest vore känt, föranlett några önskemål om en förändring.
Ur synpunkten att icke använda en större förvaltningsapparat än behovet
kräver har departementschefen anslutit sig till ett av de sakkunniga framställt
förslag, att vid tillsättande av dessa kommissioner två eller flera län
skola kunna, efter Kungl. Maj:ts prövning, sammanföras till ett gemensamt
verksamhetsområde.
Frågan om jordbrukskommissionernas sammansättning är enligt utskottets
mening av så stor vikt, att en omorganisation av desamma redan nu bör genomföras.
Utskottet vill därför föreslå, att för varje hushållningssällskaps
verksamhetsområde skall finnas en jordbrukskommission, bestående av tre ledamöter,
utsedda för en tid av tre år, att kommissionens ordförande skall utses
av Kungl. Maj :t samt att de två andra ledamöterna skola väljas, den ena av
landstinget och den andra av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. För
varje ledamot bör utses en suppleant för samma tid. Den ökning i fråga om
jordbrukskommissionernas antal, som ett bifall till utskottets förslag skulle
medföra, kan väntas komma att föranleda minskade kostnader för resor.
5 §•
I motionen II: 435 av herr Frost m. fl. har yrkats, att riksdagen måtte ändra
§ 5 i förslaget så, att paragrafens första stycke får följande lydelse:
»Där på grund av inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner skälig
anledning antaga, att brukningsdel är utsatt för vanhävd, äger kommissionen
till företagande av syn å brukningsdelen förordna tre gode män, som äro i
orten bosatta och kända såsom ägande god insikt i såväl de jordbruks- som
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.
13
byggnadsfrågor, vilka vid en dylik syneförrättning kunna ifrågakomma. Till
synemän må, där så finnes lämpligt, väljas lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent.
»
Till stöd för berörda yrkande hava motionärerna anfört, att med det i propositionen
föreslagna systemet risk förelåge för att synemännen skulle komma
att samtliga tillhöra en åskådning, som på grund av sin allmänna uppfattning
eller på grund av sin allmänna åsiktsinställning mot bolagsväldet eller på
grund av sitt beroende till detsamma hade en tendens att vid sitt bedömande
av och i vilken utsträckning vanhävd ägt rum avgiva ett icke fullt objektivt
utlåtande i frågan. Från dessa utgångspunkter syntes det, som om det skulle
vara önskligare, att nämnda paragrafs lydelse i stället utformades så, att den
krets, ur vilken synemännen kunde väljas, utvidgades, varvid givetvis det dock
måste starkt hållas på, att de, som utsåges till uppdraget i fråga, skulle äga
msikter i de spörsmål, som de skulle hava att handlägga. Sistnämnda krav
borde då uttryckas så, att det i lagtexten sades, att insikten även borde omfatta
byggnadsfrågor, som vid en dylik uppskattning även måste bedömas.
Då motionärernas ovannämnda uppfattning i fråga om synemännen icke,
såvitt utskottet har sig bekant, vinner stöd i den erfarenhet, som gjorts under
den tid nuvarande vanhävdslag varit gällande, finnes för utskottet icke anledning
att biträda den föreslagna ändringen av förevarande paragraf.
8 §•
Herr Lindhagen har i sin motion I: 318 hemställt, att riksdagen ville besluta
de tillägg till förslagets straffpåföljder, som av jordkommissionen påyrkats och
formulerats sålunda:
»Var vanhävden synnerligen grov och har jordägaren visat uppenbar tredska
vid vanhävdens avhjälpande, må domstolen tillika föreskriva, att fastigheten
skall, sedan ett år förflutit från det utslaget vunnit laga kraft, genom exekutors
försorg säljas på offentlig auktion, där ej av lagfartsprotokollet framgår, att
fastigheten avyttrats; dock må sådant förordnande ej meddelas i fråga om
fideikommissegendom.»
Såsom herr Lindhagen i sin motion erinrat, har jordkommissionens majoritet
(herrar Lindhagen, Ingeström, Johansson och Pettersson) i sitt förslag upptagit
en bestämmelse av innehåll, att, därest jordbruk utsatts för synnerligen
grov vanhävd och jordägaren därjämte visat uppenbar tredska i fråga om vidtagande
av åtgärd för dess avhjälpande, domstolen ägde rätt förordna, att, om
ägaren icke avhände sig fastigheten inom ett år, tvångsförsäljning av densamma
skulle äga rum. Staten borde nämligen under angivna förutsättningar vara
berättigad påfordra, att jordägaren skildes från innehavet av fastigheten.
De hörda myndigheterna, som yttrat sig om denna bestämmelse, hava emellertid
avstyrkt densamma.
I sitt betänkande hava jordsakkunniga upptagit berörda spörsmål till övervägande
och hava härom anfört följande.
Utskottet.
Utskottet.
14 Sammartsatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.
En bestämmelse av nu antydd art, som i så hög grad ingriper i den enskilde
jordägarens rätt till sin egendom, bör uppenbarligen ej införas utan synnerligen
tvingande skal. Endast därest erfarenheten från den norrländska uppsiktslagen
gåve vid handen, att de möjligheter, som redan nu stå till buds för
ernående av det med lagen avsedda ändamål, visat sig i hög grad otillfredsställande,
synes en dylik bestämmelse vara befogad. Den av herrar Wihlborg
och Nilsson verkställda undersökningen har emellertid ingalunda ådagalagt,
att° det finnes något behov av att tillerkänna domstol en sådan rätt.
Under sådana omständigheter hava de jordsakkunniga ansett sig sakna anledning
att föreslå upptagande i lagen av någon bestämmelse av nämnda
innehåll.
Utskottet ansluter sig till vad jordsakkunniga i denna fråga anfört.
Övergångsbestämmelserna.
I fråga om övergångsbestämmelserna föreslår utskottet ett tillägg, som föranletts
av utskottets förslag om förändrad organisation av jordbrukskommissionema.
Utskottet vill härvid framhålla, att, med hänsyn därtill att lagen är avsedd
att träda i kraft den 1 januari 1928, ledamöterna givetvis böra utses så tidigt,
att kommissionerna kunna börja sin verksamhet vid lagens ikraftträdande.
■ >s fjt .1 - i>• •■.; - . . *, •
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag
icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen antagas,
måtte för sin del antaga följande
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
Lag
angående uppsikt å vissa jordbruk.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Är brukningsdel av den beskaffenhet
och omfattning och tillhör den
sådan ägare, att med avseende å
arrende därav gäller lagen om arrende
av viss jord å landet inom Norrland,
Dalarne och Värmland eller vad
i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom är särskilt stadgat om jordbruksarrenden
under bolag och med
dem likställda jordägare, skall upp
-
1 §•
Är brukningsdel av den beskaffenhet
och omfattning och tillhör den
sådan ägare, att med avseende å arrende
därav gäller lagen om arrende
av viss jord å landet i Norrland och
vissa delar av Svealand eller vad i lagen
om nyttjanderätt till fast egendom
är särskilt stadgat om jordbruksarrenden
under bolag och med dem likställda
jordägare, skall uppsikt hållas
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.
15
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
sikt hållas däröver att brukningsdelen
ej vanhävdas, vare sig därigenom
att jordbruket så vanskötes, att dess
vidmakthållande äventyras, eller
därigenom att nödiga byggnader bortföras
eller lämnas utan underhåll.
däröver att brukningsdelen ej vanhävdas,
vare sig därigenom att jordbruket
så vanskötes, att dess vidmakthållande
äventyras, eller därigenom
att nödiga byggnader bortföras eller
lämnas utan underhåll.
2 §•
Är brukningsdel utarrenderad, skall, där ej sådant fall är för handen, varom
i 9 § första stycket sägs, vad i denna lag stadgas äga tillämpning allenast beträffande
nödiga byggnader.
3 §•
Till vanhävd är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund
av sin naturliga beskaffenhet eller annan omständighet måste anses alldeles
olämplig för jordbruk.
Ej heller skall såsom vanhävd anses att byggnad, som genom sammanslagning
av brukningsdelar blivit obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll,
såvida brukningsdelarna till beskaffenhet och omfattning äro sådana, att först
genom deras sammanslagning uppkommer jordbruk, därav brukaren kan erhålla
sin huvudsakliga bärgning.
4 §. 4 §.
Eör uppsiktens utövande skall för varje
hushållningssällskaps verksamhetsområde
finnas en jordbrukskommission.
Kommissionen skall bestå av tre ledamöter,
nämligen en ordförande, utsedd
av Konungen, och två andra ledamöter,
valda den ena av landstinget och den
andra av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
Samtliga ledamöter
utses för en tid av tre år. För varje
ledamot utses ock en suppleant för samma
tid.
Kommissionen har att ställa sig till efterrättelse det reglemente, som Konungen
fastställer efter det kommissionen avgivit förslag samt landstinget och
hushållningssällskapets förvaltningsutskott däröver blivit hörda.
5 §.
Där på grund av inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner skälig
anledning antaga, att brukningsdel är utsatt för vanhävd, äger kommissionen
till företagande av syn å brukningsdelen förordna tre gode män, vilka utses
För uppsiktens utövande tillsätter
Konungen för varje län eller, där så
finnes lämpligt, för två eller flera lån
en jordbrukskommission, bestående av
ordförande och två ledamöter, vilka
samtliga utses för en tid av tre år.
16
Sammansätta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
bland dem, som i orten äro valda till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt
eller till gode män vid lantmäteriförrättning. Till synemän må ock,
där så finnes lämpligt, väljas lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent.
De sålunda utsedda synemännen skola å stället undersöka förhållandet och
däröver till kommissionen avgiva redogörelse jämte förslag till de åtgärder,
som för vanhävdens avhjälpande må finnas nödiga.
6 §.
Finner kommissionen efter övervägande av synemännens utlåtande, att vanhävd
föreligger, skall kommissionen med ägaren söka träffa skriftlig överenskommelse,
varigenom denne åtager sig att inom viss tid, högst fyra år, vidtaga
erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande. I överenskommelsen skall
angivas, vilka särskilda åtgärder det åligger ägaren att vidtaga, ävensom
ifråga om varje särskild åtgärd utsättas den tid, inom vilken åtgärden skall
vara fullgjord.
Kan ej sådan överenskommelse träffas eller fullgör ej ägaren sitt åtagande,
äger kommissionen vid rätten i den ort, där fastigheten är belägen, anhängiggöra
och utföra talan mot ägaren.
7 §•
Har jämlikt 6 § talan blivit instämd till rätten, äger rätten föreskriva de
åtgärder, som erfordras för vanhävdens avhjälpande, samt förelägga ägaren
för en var av åtgärderna viss tid, högst fyra år, inom vilken åtgärden skall
vara fullgjord.
Försittes sådan tid, äger rätten på yrkande av kommissionen giva ägaren det
nya föreläggande i fråga om vanhävdens avhjälpande, som med avseende å
brukningsdelens skick då må finnas erforderligt.
8 §.
Eftersättes åtgärd, för vars fullgörande tid blivit bestämd jämlikt 6 § eller
7 § första eller andra stycket, skall, där ägaren är bolag eller förening, en var,
som under den föresätta tiden enligt stadgande i lag ägt företräda bolaget eller
föreningen, dömas att bota minst två hundra, högst fem tusen kronor; dock
vare den, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill att åtgärden icke
blivit fullgjord, från ansvar fri. Är ägaren enskild person, skall vad nu är sagt
om företrädare för bolag eller förening äga motsvarande tillämpning å honom
och den eller dem, som enligt stadgande i lag må hava företrätt honom.
9 §.
Upplåtes brukningsdel på arrende efter det densamma varit föremål för syn,
varom ovan sagts, är ägaren ansvarig för avhjälpande jämväl av den å jorden
vid synen befintliga vanhävden.
Har efter sådan syn brukningsdel genom köp, byte eller gåva övergått till
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.
17
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
ny ägare, är ändock förre ägaren ansvarig för avhjälpande av den vid synen
befintliga vanhävden, där ej med kommissionens medgivande ansvarigheten
övertagits av nye ägaren. Vad nu stadgats om förre ägarens ansvarighet för
vanhävdens avhjälpande medför ej befrielse för nye ägaren från den ansvarighet
för vanhävden, som jämlikt denna lag må åligga honom.
Innehavare av jord är skyldig tåla att annan, som är ansvarig för avhjälpande
av befintlig vanhävd, vidtager de åtgärder å fastigheten, som därför erfordras.
10 §.
Anser kommissionen, att tillämpning av den i 8 § stadgade bötespåföljd bör
äga rum, skall kommissionen uppdraga åt allmän åklagare att utföra åtalet.
Utan uppdrag, som nu sagts, må dylikt åtal ej anhängiggöras av allmän åklagare.
11 §.
Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan och må i händelse av
bristande tillgång till deras gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.
12 §.
För syneförrättning skola synemännen njuta ersättning av allmänna medel
enligt vad särskilt stadgas.
Har åtagande enligt 6 § eller föreläggande enligt 7 § ägt rum, är jordägaren
skyldig att gälda kostnaden för den i ärendet enligt 5 § förrättade syn.
13 §.
Mål, som enligt denna lag anhängiggöres vid domstol, skall behandlas i den
för brottmål stadgade ordning; skolande om fullföljd av kommissionens talan
mot hovrätts utslag gälla vad i 30 kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken är föreskrivet
rörande allmänt åtal.
14 §.
Brukningsdel må tagas i anspråk för bostadsändamål eller för beredande av
plats för industriell anläggning eller i annat liknande syfte, om Konungens befallningshavande
efter kommissionens hörande prövar det nödigt.
Prövas i annat fall än i 3 § andra stycket sägs synnerliga skäl föreligga, att
brukningsdel sammanslås med annan, äger ock Konungens befallningshavande
efter kommissionens hörande tillåta att byggnad, som genom sammanslagningen
blir obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll.
över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som nu sagts, må
klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.
Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1
januari 1928. Dock må lagen ej till- januari 1928. Dock må lagen ej tilllämpas,
där brukningsdel är genom lämpas, där brukningsdel är genom
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 samt. S avd. 2 käft. (Nr 2.) 2
18
Sammansätta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.
(Utskottets förslag.)
avtal, träffat före nämnda dag, till
annan upplåten med nyttjanderätt på
sådana villkor, att brukaren icke i
händelse av brukningsdelens vanvårdande
kan skiljas från nyttjanderätten.
Ej heller äger lagen tillämpning
med avseende å jord, varå redan
vid lagens ikraftträdande jordbruket
var fullständigt förfallet.
Jordbrukskommission, som vid lagens
ikraftträdande är utsedd med stöd av
äldre lag, skall under den tid, för
vilken den blivit tillsatt, fortfarande
utöva uppsikten; och skall i händelse
av ledamots avgång äldre lag gälla
beträffande utseende av ny ledamot
för återstående tid.
Lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 13) angående uppsikt å vissa jordbruk i
Norrland, Dalarne och Värmland skall upphöra att gälla den 1 januari 1928,
dock att den fortfarande skall tillämpas dels i fråga om sådana brukningsdelar,
å vilka den nya lagen i följd av vad i föregående stycke stadgats ej är tillämplig,
dels ock å mål, som före den 1 januari 1928 anhängiggjorts eller som därefter
anhängiggöras på grund av att ägaren eftersatt vad han före sagda dag
åtagit sig eller förklarats skyldig utföra.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagen den 25
juni 1909, skall hänvisningen i stället avse denna lag.
B) att motionerna 1:290, 299, 300, 311, 315, 316, 317 och
318 samt IT: 398, 430, 433, 435 och 437, i den mån de icke
kunna anses besvarade genom vad utskottet ovan under A)
hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 maj 1927.
På sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, greve Spens, Lindhagen,
Tjäll gr en*, Sjöblom, Gabrielsson och Alexander Nilsson;
från andra kammaren: herrar Nilsson i Tånga*, Magnusson i Kalmar, Hage, Magnusson
i Skövde, Andersson i Rasjön, Pettersson i Bjälbo, Olsson i Broberg* och
Johansson i Uppir älby.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
avtal, träffat före nämnda dag, till
annan upplåten med nyttjanderätt på
sådana villkor, att brukaren icke i
händelse av brukningsdelens vanvårdande
kan skiljas från nyttjanderätten.
Ej heller äger lagen tillämpning
med avseende å jord, varå redan
vid lagens ikraftträdande jordbruket
var fullständigt förfallet.
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.
19
Reservationer:
Beträffande lagförslaget i dess helhet.
1) av herr greve Spens, som med instämmande av herrar Magnusson i Skövde
och Olsson i Broberg anfört följande:
»Inom lagrådet har uttalats starka betänkligheter mot ifrågavarande lagförslag.
Justitierådet Wedberg, som helt avstyrkt förslaget, yttrade:
»I likhet med vissa av de i ärendet hörda myndigheterna (se remissprotokollet
bil. B sid. 34) känner jag mig ej övertygad att en lagstiftning av den
föreslagna s. k. sociala arrendelagstypen påkallar ett komplement av uppsiktslagens
natur. De jämkningar som föreslås i sistnämnda lag med annat syfte än
att förändra dess giltighetsområde synas mig ej heller äga det värde att de böra
ensamt för sig vidtagas. Yad särskilt Värmlands län angår visar utredningen
efter mitt omdöme ganska tydligt att den norrländska arrendelagen lämpar sig
för detta län mindre val än de föreslagna bestämmelserna i allmänna arrendelagen
om jordbruksarrenden under bolag. Å andra sidan torde anledning saknas
att, med upprivande av vad för ännu ej tio år sedan beslöts, ställa Värmlands
län utanför uppsiktslagen. Lämpligen bör dock i rättsenhetens intresse tillses
att så i Värmland som i Norrland och Dalarne de säregna arrendebestämmelsernas
och uppsiktslagens giltighetsområden sammanfalla.
Med hänsyn till det nu sagda och då all återhållsamhet bör iakttagas i fråga
om nya lagstiftningsåtgärder, vilkas alltför stora mängd redan betänkligt
hotar lagens auktoritet och säkerheten i rättslivet, anser jag mig böra avstyrka
förslaget såvitt det åsyftar annat än att uppsiktslagen må, i de landsdelar
där den nu gäller, bliva tillämplig å brukningsdel av den beskaffenhet
och omfattning och tillhörig sådan ägare att med avseende å utarrendering
därav gäller lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne
eller vad i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är särskilt stadgat om jordbruksarrenden
under bolag. Då en sådan lagändring skulle, såvitt Norrland
och Dalarne angår, under uppsiktslagen indraga vissa, enskilda personer tillhöriga
fastigheter å vilka lagen nu icke är tillämplig, torde en motsvarighet
till dipsensbestämmelsen i norrländska arrendelagen (31 §) tillika böra införas
i uppsiktslagen.»
Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-G yllenhåga
instämde, anförde:
»Förslagets väsentliga innebörd är att sådana tvångsåtgärder mot vanhävd,
nedläggande eller sammanslagning av självständiga jordbruk, som för närvarande
äro föreskrivna för de norra delarna av landet, hädanefter skola äga
tillämpning även i vad angår mellersta och södra Sverige. Denna utvidgning
av uppsiktssystemet är tänkt såsom ett nödvändigt komplement till de föreslagna
särskilda bestämmelserna i allmänna nyttjanderättslagen rörande arrende
av jord tillhörig bolag och med dem likställda. Avgörande för lagförslagets
behövlighet är således, huruvida redan från början kan förutses, att nämnda
särskilda bestämmelser skola av vederbörande jordägare i någon avsevärd, omfattning
betraktas med sådan ovilja, att därav uppstår fara för arrendejordbrukens
vidmakthållande. Då jag icke tilltror mig något omdöme i denna svårbedömda
fråga, för vars besvarande i jakande riktning den förebragta utred
-
20
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.
ningen visserligen knappast lämnat några fasta hållpunkter, lämnar jag den
föreslagna utvidgningen utan vidare erinran. Att uppsiktssystemet i och för
sig är behäftat med allvarliga olägenheter, synes mig ligga i öppen dag. Det
inför ett moment av stelhet och orörlighet å det jordbruksekonomiska. området,
som lika litet där som inom näringslivet i övrigt kan vara av godo. Även med
utgångspunkt i den åskådningen, att antalet självständiga jordbruk i landet
bör icke blott bibehållas utan avsevärt ökas, lärer man icke böra låta leda
sig till den slutsats, att varje enskilt jordbruk, som för närvarande finnes, är
förtjänt att såsom sådant upprätthållas, även om dess upptagande visat sig vara
och måste förbliva en felslagen förhoppning eller om dess sammanslående med
ett grannjordbruk skulle innebära ett uppenbart riktigt steg i jordbruksekonomiskt
hänseende. Ur denna synpunkt måste jag finna bestämmelserna om undantag
från lagens tillämpning i 3 § samt om dispensbefogenhet för Konungens
befallningshavande i 14 § vara alltför snävt avfattade. Tillräckligt skäl för
undantag enligt 3 § första stycket synes vara, att en äga är olämplig för
jordbruk; och såsom giltig grund för sammanslagning, i allt fall dispensvägen,
torde kunna angivas, att med hänsyn till brukningsdelarnas beskaffenhet och
omfattning väsentliga fördelar i brukningshänseende skulle vinnas genom deras
sammanförande till en brukningsdel.»
Justitierådet von Seth yttrade bland annat:
»Jag kan ej undgå att känna mig tveksam inför förslaget att utsträcka uppsiktsbestämmelsernas
tillämplighet till andra landsdelar än dem, inom vilka
den nu gällande uppsiktslagen äger tillämpning. Av utredningen synes framgå,
att de nuvarande förhållandena inom de sydligare delarna av landet icke
äro sådana, att ett direkt statsingripande är av behovet påkallat, och en lagstiftning,
^ som inskränker den enskildes rörelsefrihet, kan på jordbruksområdet
som på så många andra områden lätt bliva till hinder för utvecklingen i stället
för att befordra densamma. Särskilt göra sig dylika betänkligheter gällande,
om man betänker, huru växlande jordbruksförhållandena äro inom de olika delarna
av landet.
Om jag likväl anser mig icke böra obetingat avstyrka det nu föreliggande
förslaget är det därför endast av hänsyn till möjligheten av att de i annat
sammanhang föreslagna särskilda arrendebestämmelserna för jord, som tillhör
bolag och med dem likställda, om de icke kompletterades av uppsiktsbestämmelser,
skulle kunna giva anledning till att jordbruk, å vilka nämnda arrendebestämmelser
skulle bliva tillämpliga, till undvikande härav utan giltig
anledning helt nedlades.
En förutsättning för att jag skall kunna lämna förslaget utan vidare principiella
erinringar är då också, att full anslutning vinnes mellan bestämmelserna
däri om de fastigheter, å vilka lagen skall äga tillämpning, och vad som
kommer. att gälla beträffande arrende av jord, som tillhör de ovannämnda
rättssubjekten.»
Av skäl som lagrådet sålunda anfört och då jag i likhet med justitierådet
Wedberg ej känner mig övertygad, att en lagstiftning av den föreslagna s. k.
sociala arrendelagstypen påkallar ett komplement av uppsiktslagens natur —
detta så mycket mindre som enligt de av utskottet vidtagna ändringarna i
den Kungl. propositionen beträffande allmänna arrendelagen uppsiktslagen
skulle inom de områden, där den s. k. norrländska arrendelagen ej gäller, få
tillämpning huvudsakligen endast på jordbruksarrende under bolag — anser
jag, att uppsiktslagen endast bör vara tillämplig inom de delar av landet, där
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 2. 21
den norrländska arrendelagen gäller. Inom övriga delar av landet synas jordbrukskommissioner
med därav följande kostnader och olägenheter kunna undvikas.
Denna min åsikt framgår för övrigt redan därav, att jag i reservation vid
utskottets utlåtande i fråga om arrendelagen hemställt, att de föreslagna särskilda
bestämmelserna angående jordbruksarrenden under bolag och med dem
likställda jordägare samt under fideikommiss icke måtte av riksdagen antagas.
Jag hemställer därför,
att 1 § erhåller följande lydelse:
’Är brukningsdel av den beskaffenhet och omfattning och
tillhör den sådan ägare, att med avseende å arrende därav gäller
lagen om arrende av viss jord å landet i Norrland och
vissa delar av Svealand, skall uppsikt hållas däröver att brukningsdelen
ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket
så vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom
att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.
’»
2) av herrar Linder, Lindhagen, Sjöblom, Magnusson i Kalmar, Hage och
Johansson i Uppmälby beträffande vissa delar av motiveringen.
Vid 1 §.
av herrar Lirider, Lindhagen, Sjöblom, Magnusson i Kalmar, Hage och Johansson
i Uppmälby, vilka ansett, att 1 § bort erhålla följande lydelse:
1 §•
Ȁr brukningsdel av den beskaffenhet och omfattning och
tillhör den sådan ägare, att med avseende å arrende därav gäller
lagen om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa
delar av Svealand eller vad i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom är särskilt stadgat om jordbruksarrenden under bolag
och med dem likställda jordägare ävensom om jordbruksarrenden
under fideikommiss och om vissa andra jordbruksarrenden,
skall uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas,
vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes, att
dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom att nödiga
byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.»
Till stöd härför anförde herr Lindhagen: Det kan väl ej vara riktigt att genom
dessa jordbruksarrendens undantagande från uppsiktslagen äventyra deras
nedläggning eller sammanslagning med annat jordbruk i förening med byggnadernas
förfall eller utrivning, under det samtidigt tillämnas och pågå ansträngda
bemödanden att skapa nya jordbrukslägenheter.
22
Sammansätta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 8.
Vid 2 §.
av herrar Lindhagen och Hage, som yrkat, att, såsom norrlandskommittéii
och jordkommissionen även hemställt, uppsiktslagen skall även i fråga om utarrenderad
brukningsdel avse jordens hävd och icke endast byggnadernas vidmakthållande
(se motion 1:311 med dess hänvisningar till motivering). Det
hemställes därför, att 2 § utgår ur förslaget.
Vid 4 §.
1) av herrar Linder, Lindhagen, Sjöblom, Magnusson i Kalmar, Hage och
Johansson i Uppmälby, vilka ansett, att 4 § bort erhålla följande lydelse:
4 §.
»För uppsiktens utövande skall för varje landstingsområde
finnas en jordbrukskommission. Kommissionen skall bestå av
tre ledamöter, valda av landstinget. Bland de sålunda valda
förordnar Konungen en till ordförande. Samtliga ledamöter utses
för en tid av tre år. För varje ledamot utses ock en suppleant
för samma tid.
Kommissionen--—--hörda.»
Till stöd härför åberopade herr Lindhagen motiverna till motionerna I: 317
och II: 437.
2) av herr Andersson i Rasjön med yrkande om bifall till Kungl. Maj:ts
förslag beträffande jordbrukskommissionernas verksamhetsområde och sättet
för deras tillsättande.
Vid 5 §.
av herr Hage, som under hänvisning till motiveringen i motion 11:435 påyrkat,
att 5 § måtte erhålla följande lydelse:
5 §.
»Där på grund av inkommen anmälan eller eljest kommissionen
finner skälig anledning antaga, att brukningsdel är utsatt
för vanhävd, äger kommissionen till företagande av syn
å brukningsdelen förordna tre gode män, som äro i orten bosatta
och kända såsom ägande god insikt i såväl de jordbruks- som
byggnadsfrågor, vilka vid en dylik syneförrättning kunna ifrågakomma.
Till synemän må, där så finnes lämpligt, väljas
lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent.
De sålunda-----nödiga.»
Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
272019