Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

7

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1927 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i
lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

I en inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 22,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Luterkort hemställt, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte skyndsamt för riksdagen framlägga förslag till sådan ändrad
lydelse av lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nvttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, att den omständigheten
att nyttjanderättshavaren icke kan visa sig vara ägare till boningshuset
icke må utgöra ovillkorligt hinder för nyttj anderättshavaren att lösa
boningshus och mark.

Beträffande vad av motionären anförts till stöd för ifrågavarande hemställan
får utskottet hänvisa till motionens innehåll.

Alltifrån ensittarlagens tillkomst har såsom villkor för lösningsrätt gällt,
att det å lägenheten uppförda boningshuset äges av nyttjanderättshavaren.
Härutinnan gjordes ingen ändring vid antagandet av nu gällande lagstiftning
i ämnet vid 1925 års riksdag. Vid nämnda riksdag väcktes emellertid två
särskilda motioner, som åsyftade ett avsteg från denna princip.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 252, hemställde nämligen
herr Lindhagen, att lösningsrätt skulle få äga rum även i det fall, att jordägaren
kunde anses hava någon större eller mindre del i huset på grund
av tillsläppt virke eller annat dylikt. Till stöd för detta yrkande anförde
motionären följande:

Det får ej förbises, att i fråga om många lägenheter på skilda ställen i
landet är det oklart vem äganderätten till husen tillkommer. Särskilt är
detta fallet, då, såsom ofta förekommer, lägenhetshavaren byggt husen, men
erhållit virke till desamma i större eller mindre män från jordägarens skog
mot ersättning, som lägges på arrendet. I Arilds fiskeläge förekomma tomter
med hus, som ursprungligen uppförts av lägenhetshavare, men sedan övergått
i jordägarens ägo enligt hans önskan såsom vederlag för erhållet virke
till reparationer av husen eller dylikt. För dessa hus betalas ett litet belopp
såsom tillägg till jordarrendet. Det finns i Arild till och med hus, som
anses ägas till hälften av jordägaren och till hälften av arrendator^ Någon
skillnad i övrigt i traditioner och tillvarelsesätt finnes icke mellan dessa
olika besittningar.

1925 års
riksdag.

391 27

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

På dessa platser är det ett behov, att även nämnda lägenheter komma
under lagen, och det är väl rimligt, att jämväl dessa lägenlietshavare erhålla
någon hjälp. Formuleringen kunde erhålla ungefär följande innehåll:

Finnes på lägenhet hus, som tidigare tillhört lägenhetshavaren men övergått
till jordägaren för lämnat reparation svirke eller dylikt eller kan på grund
av liknande omständigheter lägenhetshavaren sägas skäligen hava del i huset,
må lösningsrätt till området enligt denna lag ävenledes äga rum. Det åligger
därvid lägenhetshavaren att jämväl ersätta jordägaren för vad denne kan anses
hava påkostat byggnaderna.

Vidare hemställdes av herr Pettersson i Hällbacken in. fl. i eu inom andra
kammaren väckt motion, nr 383, att även nyttjanderättshavare, som ägde mer
än hälften i på lägenheten uppförd bostadsbyggnad, skulle tillförsäkras rätt
att tillösa sig marken och den andel i därå uppförda byggnader, som kunde
tillkomma jordägaren. Till stöd för detta yrkande anfördes följande:

Då det icke är ovanligt, att den s. k. ensittaren eller hans företrädare
erhållit viss byggnadsmateriel av jordägaren till husens uppförande mot
villkor, att jordägaren skulle äga viss andel i byggnaderna, synes det rättvist,
att även sådan ensittare tillerkännes rätt att friköpa lägenheten. I flera
av mig kända fall finnes i arrendekontrakten utsagt, att jordägaren äger
större eller mindre andel i husen för tillsläppt timmer och eventuellt annan
byggnadsmateriel, medan övriga delen tillhör ensittaren för av honom inköpt
materiel och utfört arbete. En annan icke ovanlig företeelse är, att, då jordägaren
bidragit med vissa materialier till husens uppförande, han genom
bestämmelse i arrendekontraktet förbehåller sig, att, då kontraktstiden är
utgången, husen skola mot eller utan erläggande av särskilt vederlag tillfalla
honom eller hans rättsinnehavare.

Därest Kung! Maj:ts proposition nr 142 bleve upphöjd till lag, synes en
ensittare i det först tagna exemplet jämlikt 1 § icke få rätt att friköpa sin
lägenhet, men väl ensittaren i det andra exemplet med stöd av 3 §.

Sådan bestämmelse bör rättvisligen införas i lagen, att jämväl ensittare,
som äger större andel i bostadsbyggnad å det område, han under nyttjanderätt
besitter, kan göra lösningsrätt gällande. Såsom lämplig begränsning
skulle kunna stadgas, att ensittare skall äga mer än hälften i byggnaden för
att lösningsrätt skall inträda.

I sitt i ärendet avgivna yttrande, nr 30, anförde andra lagutskottet rörande
dessa motioner följande:

Utskottet vill i anledning av motionerna framhålla, att ett tillmötesgående
av det i dessa framförda kravet komme att innebära ett avsteg från den
princip, varå förevarande lagstiftning alltifrån början varit byggd, nämligen
att den lösenberättigade skall vara ägare till boningshuset å den mark, som
löses. Ett bifall till motionerna synes utskottet kunna komma i fråga, endast
i händelse dessa uppbäras av ett starkt levande behov. Att så skulle vara
förhållandet, därom känner sig utskottet emellertid ej övertygat. Utskottet
vill härutinnan framhålla, att de förhållanden, som ligga till grund för ifrågavarande
motioner, av herr Lindhagen påtalats redan i hans vid 1921 års
riksdag väckta motion I: 82 (sid. 31 och 39), vilken ligger till grund för jordkommissionens
under år 1921 avgivna lagförslag, och över vilken kommissionen
haft att avgiva yttrande till andra lagutskottet, men att kommissionen,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7. 9

såvitt av dess betänkande och yttrande till utskottet framgår, icke funnit
anledning att ägna dessa förhållanden vidare beaktande än som framgår av
4 § i kommissionens lagförslag, motsvarande 3 § i förslaget till 1925 års
riksdag. Enligt utskottets mening torde ock flertalet av de sannolikt ej så
talrika fall, däri jordägaren för tillsläppt virke eller annat material förbehållit
sig viss andel i boningshuset, i själva verket vara att anse såsom förstuckna
pantavtal, i det att det gjorda förbehållet förfaller, då jordägaren erhåller
gottgörelse för vad han tillsläppt. Något hinder för lösningsrätt torde sålunda,
där detta kan ledas i bevis, icke föreligga. I de fall åter, då jordägaren
måste vara att anse såsom verklig delägare i det å lägenheten befintliga
boningshuset, synes lägenhetsinnehavaren bliva föga hjälpt genom
ett stadgande av den innebörd, som i motionerna föreslagits. Det torde
nämligen näppeligen kunna förebyggas, att jordägaren eller annan, å vilken
han överlåter sin andel i huset, med tillhjälp av de bestämmelser, som gälla
beträffande samfälld egendoms förvaltning, gör nyttjanderättshavarens lösningsrätt
om intet. Vid nu angivna förhållanden har utskottet ej ansett sig
böra förorda bifall till de i motionerna i nu ifrågavarande avseende framställda
yrkandena. Skulle det emellertid visa sig, att ett verkligt behov i
nu förevarande hänseende förefinnes, synes det utskottet böra tagas under
förnyat övervägande, vilka åtgärder därutinnan kunna ifrågakomma för tillgodoseende
av nyttjanderättshavarnas berättigade intressen.

Utskottets hemställan, att motionärernas ifrågavarande yrkanden icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda, blev av riksdagen bifallen.

Såsom villkor för lösningsrätt enligt ensittarlagen har alltifrån lagstiftningens
tillkomst gällt, att nyttjanderättshavaren skall äga det å lägenheten
uppförda boningshuset. Av utskottets ovan anförda utlåtande vid 1925 års
riksdag framgår, att utskottet icke funnit anledning att på grund av då föreliggande
motioner förorda den avvikelse från denna för lagstiftningen grundläggande
princip, som i dem föreslagits. I föreliggande motion framföres
ett längre gående krav, i det där påyrkas utredning om lagändring i syfte att
skapa rätt för nyttjanderättshavare, som icke kan visa sig vara ägare till boningshuset,
att under vissa omständigheter få lösa sig till äganderätt till
boningshus och mark. Av vad i motionen anförts har utskottet ej blivit
övertygat om skäligheten av detta yrkande. Utskottet får fördenskull hemställa,

att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 februari 1927.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Bihang titt riksdagens protokoll 1927. 9 samt. 2 avd. 5 höft. (Nr 6—7.) 3»i 27 2

TJtskottet.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

\

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow, von Stockenström,
Sigfrid Hansson, greve Spens, Frändén, Berglund och Lut eskort;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Magnusson i Skövde,
Holmström i Stockholm, Johansson i Sollefteå*, Andersson i Rasjön, Pettersson i Hällbacken
och Gardell i Gans.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herr Luterkort, som anfört följande:

»Sedan den år 1925 företagna revisionen av den s. k. ensittarlagen åstadkommit
en förbättrad praktisk tillämplighet av samma lag, har det i de
många fall, då lagen måst tillämpas, åtminstone i vissa trakter av landet,
visat sig, att lagen särskilt i ett avseende ännu icke motsvarar, vad man
med densamma avsett, nämligen att skapa möjlighet för den, som i många
år haft ett hem för sig och sin familj beläget å annans mark att kunna
— i den mån olägenhet därigenom icke bereddes jordägaren —- emot
den sistnämndes bestridande bliva ägare till den mark, varå hemmet byggts.

Man har alltid framhållit, att i ensittarlagen markägarens intresse stode
mot husägarens; den första förutsättningen för ensittarlagens tillämpning
vore, att ensittaren vid viss i lagen närmare angiven tid ägde det hus,
vari hans hem var inrymt.

Det har ej heller från min sida någonsin bestritts, att ensittarlagstiftningen,
sådan densamma hittills utformats, byggts på nyssnämnda förutsättning.
Och det är eg heller ett bestridande härav, som ligger till grund för denna
motion, vilken innefattar förslag till förtydligande av ensittarlagen.

Motionen vilar på en vidsträckt erfarenhet, att kravet på att ensittaren
skall äga »stugan» i åtskilliga fall, kanske företrädesvis i de ömmande
ensittarfallen, gör lagen ineffektiv därigenom att man kräver jämväl, att
äganderätten skall styrkas.

Sålunda har enligt min erfarenhet på vissa håll utvecklats den praxis,
att, så fort jordägaren invänder, att ensittaren icke äger stugan, tvister
härom hänvisas till häradsrätten. Ensittaren försättes härigenom i ett läge,
som icke torde hava varit vid ensittarlagens tillkomst förutsatt.

Antagom att en ensittare suttit omkring 40 år på en liten jordlapp
långt borta i en norrlandsskog, och att stugan numera bebos av hans
80-åriga änka, vilken för sina barns skull vill begagna sin i övrigt klara
rätt att lösa enligt ensittarlagen. Jordägaren, som för ett tiotal år sedan
tillhandlat sig hemmanet, bestrider —• utan sakligt skäl — lösningsrätten,
under förklaring att stugan medföljt den mark, vartill han förvärvat äganderätt.
Men lika litet som jordägaren kan i allmänhet ensittaren, i före -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7. 11

varande fall den åttioåriga kvinnan, dokumentariskt styrka, att lion har
äganderätten till stugan.

Kanske har det på sin tid, för t. ex. fyrtio år sedan, tillgått på det
viset, att hennes numera avlidne man, den dåvarande nyttjanderättshavaren,
erhållit jordägarens tillstånd att å skogen taga virke till uppförande
av ett boningshus, och bär nyttjanderättshavaren med sina egna händer
därefter byggt upp sitt lilla anspråkslösa hem. Kanske har emellan jordägaren
och nyttjanderättshavaren avtalats, att den sistnämnde skulle få
betrakta stugan som sin som ersättning för åt jordägaren utfört arbete o. s. v.
Men i intetdera fallet finns något * papper», och ej heller står någon
annan »bevisning» den gamla till buds.

Vid häradsrätten står man i detta läge givetvis inför den vanliga frågan,
vem som har »bevisbördan»; och det är ingalunda visst, att icke, åtminstone
i ett stort antal fall, domstolen skall anse sig nödsakad ålägga
den hjälplösa åttioåringen denna »börda» med resultat, i korthet sagt, att
hon, sedan det av häradsrätten förklarats att hon ej kunnat visa eller styrka
sin äganderätt till stugan, går miste sin i övrigt ur såväl rätts- som
billighetshänsyn uppenbara rätt att få lösa marken, varå hennes hem är
uppfört.

Den som något närmare satt sig in i ensittarlagstiftningen skall snart
nog finna, att varken motiver eller själva lagtexten på minsta sätt giva
anledning till ett förfarande, som på nu angivet sätt synes mig direkt
strida emot själva den innersta grundtanken i hela denna lagstiftning — att
hjälpa den svagare parten, ensittaren, i det syfte, för vilket lagen tillkommit.

Det borde vara uppenbart, att lagen velat lämna minsta möjliga utrymme
för avgöranden på formella grunder (bristande bevisning etc.) men däremot
i vidsträcktaste mån möjligheter till avgörande på billighets- och sannolikhetsskäl.
Om det alltså må förefalla förrättningsmännen sannolikt, att
under en lång nyttjanderättsperiod (t. ex. 20, 30, 40 till 50 år) ensittaren
kunnat göra stugan till sitt hem under sådana förhållanden, att han skäligen
bör kunna betraktas såsom ägare av stugan, då bör också ensittaren
tillerkännas lösningsrätt av förrättningsmännen, alltså utan den risk för ett
formellare bedömande och den tidsutdräkt jämte andra olägenheter, som
ett ordinärt domstolsförfarande otvivelaktigt kan komma att medföra.

Med min motion har jag avsett, att riksdagen skulle påkalla regeringens
uppmärksamhet å denna för ensittarlagens fortsatta tillämpning så viktiga
synpunkt samt förslag från regeringens sida till erforderligt förtydligande
i här angivet ändamål.

Utskottet har emellertid, ehuru jag i utskottet utförligen klarlagt innebörden
av min föreliggande framställning, underlåtit att, åtminstone klart
och koncist, yttra sig härom. Utskottet har fäst sig allenast vid den
omständigheten, att, därest prövningen av frågan om äganderätten till huset
komme att äga rum på sätt otvivelaktigt förutsatts vid ifrågavarande lag -

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

stiftnings tillkomst, d. v. s. mera på billighets- än strängt formellt bärande
skäl, detta skulle medföra, att lösningsrätt kunde medgivas i ett något
större antal fall än med den av mig påtalade praxis.

Det är en sådan utveckling av rättstillämpningen å området, som utskottet
ej vill vara med om, men som jag icke kan underlåta att finna,
att den borde vara högeligen önskvärd för alla dem, som vilja en verkligt
effektiv tillämpning av ensittarlagen. Utskottets utlåtande synes mig särskilt
anmärkningsvärt därutinnan, att utskottet, sedan motionen, som vilar
på en vidsträckt erfarenhet, blivit väckt, ansett sig icke böra med ett
enda ord understryka önskvärdheten åtminstone av att lagen i fortsättningen
icke bleve över hövan formalistiskt tillämpad. Ett uttalande i
sådan riktning skulle säkerligen hava hälsats med största tillfredsställelse
av de många ensittare, som nu med en viss ängslan emotse prövning av
deras med hänsyn till ensittarlagens grunder befogade anspråk;»

2) av herr P''ettersson i Hällbacken.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1927.