Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.

1

Nr 6.

Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1927 kl. 3 e. ni.

Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av
rätt för arbetarorganisationer och andra ideella sammanslutningar
att i vissa fall genom tvångsinlösen
förvärva mark.

I en inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr
148, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr LuterTcort yrkat,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta förslag till sådan ändrad lydelse av
lagen den 12 maj 1917 om expropriation, att sådan expropriationsrätt,
varom i 1 § 8 momentet nämnda lag förmäles, må utan obehöriga inskränkningar
och onödiga svårigheter tillkomma arbetarorganisationer samt
andra ideella sammanslutningar ävensom förelägga riksdagen det förslag,
vartill den begärda utredningen kan giva anledning.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande yrkande, får
utskottet hänvisa till motionen.

Lagen den 12 maj 1917 om expropriation stadgar i 1 §, att fastighet,
som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom expropriation,
om Konungen prövar det nödigt för vissa i §:n närmare angivna ändamål,
däribland enligt punkt 8 »för att bereda befolkningen eller en väsentlig
del därav å en ort mark till uppförande av byggnad för överläggningar eller
föredrag i allmänna frågor eller åsyftande religiös uppbyggelse, folkbildning,
nykterhetens främjande eller annat därmed jämförligt ideellt ändamål av synnerlig
vikt.»

Såsom allmän regel gäller enligt 5 § 2 st., att, då mer än ett område
finnes vara tjänligt för det avsedda ändamålet, expropriationsrätt ej må
meddelas beträffande område, vars avstående eller upplåtande medför större
olägenhet än nödigt är.

Under en särskild avdelning i lagen givas uti 102—105 §§ vissa närmare
bestämmelser om expropriation av mark till uppförande av byggnader
för överläggningar eller föredrag. Enligt 102 § må sålunda rätt till expropriation
för ändamål, som i 1 § 8 sägs, ej beviljas annan än kommun
eller municipalsamhälle, inom vars område den mark, expropriationen skall
avse, är belägen, aktiebolag eller registrerad förening. Sådan rätt må
vidare enligt 104 § beviljas »endast i fråga om obebyggd mark, belägen
å sådan ort på landet, varest särskild svårighet att genom avtal förvärva er Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 9 sand. 2 avd. 5 käft. (ÄTr 6—7.) 41427 1

Gällande bestämmelser

i ämnet.

Uttalanden
vid lagens
tillkomst.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.

forderlig mark visas möta på grund därav, att all jord inom ett vidsträckt
område tillhör samme eller ett fåtal ägare-». Därjämte föreskrives i 103 §,
att expropriationsrätt för ändamål, som nyss sagts, ej må beviljas bolag
eller förening utan att i bolagsordningen eller föreningens stadgar intagits
noggrann uppgift å ändamålet för bolaget eller föreningen, och att bolagsordningens
eller stadgarnas bestämmelser härom ej få ändras utan
Konungens medgivande, så länge bolaget eller föreningen är ägare av den
exproprierade fastigheten. Slutligen är enligt 105 § beträffande fastighet,
som exproprierats för nu ifrågavarande ändamål, lösningsrätt medgiven i
viss större utsträckning, än eljest är fallet.

Beträffande förutnämnda stadgande i 5 § 2 st., vilket återfanns redan
i det förslag till lag i ämnet, som av Kungl. Maj:t förelädes 1913 års riksdag,
anförde vederbörande departementschef vid förslagets remitterande till
lagrådet år 1912:

Ofta nog kan förhållandet vara, att det med en expropriationsansökning
avsedda området icke är det enda, som lämpar sig för expropriationsändamålet.
Sådant torde mera sällan framgå av ansökningen, men däremot ligger
nära till hands, att jordägaren, då han höres över denna, gör invändning
om att något annat honom eller måhända eu annan jordägare tillhörigt
område, som är tjänligt för ändamålet, kan tagas i anspråk med mindre
olägenhet för ägaren. Särskilt då det gäller att expropriera en del av en
fastighet för ett syfte, som är ägnat att vålla ägaren skada eller obehag, är
det för honom av vikt att expropriationsområdet icke lägges för nära hans
bostad, trädgård eller andra särskilt ömtåliga delar av den återstående fastigheten.
Kan sådant förhållande visas, är det otvivelaktigt förtjänt av beaktande.
Sökanden har icke befogat anspråk på att erhålla just det av honom
begärda och i regel enligt hans mening tjänligaste området, ifall dess avstående
eller upplåtande skulle medföra särskild olägenhet för ägaren och ett
annat område, som likaledes motsvarar ändamålet, står till buds. Ansökningen
bör i dylikt fall avslås.

Stadgandet i 104 § återfanns i huvudsakligen enahanda lydelse och med
samma ^beteckning i det av Kungl. Maj:t vid 1916 och 1917 års riksdagar
framlagda förslaget till expropriationslag, dock att detta förslags 104 § tillika
innehöll bestämmelse, att, innan expropriationsrätt för i §:n omförmälda ändamål
beviljades aktiebolag eller förening, yttrande över ansökningen skulle
inhämtas från kommunalstämman i den kommun, där marken vore belägen.

Till utveckling av §:ns innebörd anförde departementschefen vid remitterandet
av förslaget till lagrådet:

Därigenom att expropriationsmöjligheten inskränkes till de orter, där
utan expropriation mark endast skulle kunna förvärvas på större avstånd,
gives även ett lämpligt uttryck däråt, att sökanden icke under alla förhållanden
kan hava anspråk på att erhålla mark med den bästa och mest centrala
belägenhet. En sådan bestämmelse har därför upptagits i det nya
förslaget. — Ehuru tillämpningen av expropriationslagstiftningen i denna del
icke kan inskränkas till sådana fall, då ett samhälle finner expropriationsändamålet
så behjärtansvärt, att samhället vill självt åtaga sig dess förverkligande,
synes det dock, när expropriationsrätt sökes av annan än ett samhälle,
vara av vikt, att någon kommunal representation får yttra sig över

Andra lagutskottets utlåtande Nr fl. 3

ansökningen; härigenom bör kunna vinnas en värdefull ledning för bedömande,
hur stort och allmänt känt det behov är, som skulle fyllas genom
expropriationen.

Mot den föreslagna bestämmelsen i sistnämnda hänseendet anmärkte lagrådet,
att den icke syntes erforderlig, då det torde kunna överlämnas till
Konungen att avgöra, vilka yttranden borde i ärendet inhämtas före detsammas
avgörande. Tillika framhölls, dels att det stundom vore lämpligare,
att yttrande i frågan avgåves av vederbörande kyrkostämma, dels ock att,
när marken vore belägen inom municipalsamhälle, municipalstämman syntes
vara närmare än kommunalstämman att avgiva utlåtande i ärendet.

På lagutskottets hemställan utgick sedermera ifrågavarande bestämmelse.
Utskottet anförde till stöd för sin hemställan härutinnan, att föreskriften
icke vore behövlig, under vissa förhållanden kanske icke ens lämplig.

Vid 1925 års riksdag väcktes av herr Berge en motion rörande ifrågavarande
spörsmål. I motionen anfördes beträffande 1 § B och 104 § i förevarande
lag följande:

Under de år dessa lagbestämmelser varit gällande har det visat sig, att
de haft en avvärjande verkan gentemot eventuella sökande, och tillämpningen
har kunnat bliva sådan, att ingen expropriationsrätt för ifrågavarande ändamål
beviljats. Samma förhållande kommer säkerligen att äga rum så länge
bestämmelserna kvarstå oförändrade.

Då det i 1 § 8 sägs väsentlig’ del av befolkningen, så har detta uppenbart
givit anledning till att kommunalfullmäktige hörts i saken, och då dessa
med en liten majoritet avstyrkt, så ha vederbörande fått avslag på sin ansökan.
Med anledning därav anser jag det vara behövligt att utbyta ordet
väsentlig mot avsevärd.

Det har vidare visat sig vara väl behövligt att i 104 § efter ''erforderlig
mark’ införa med lämpligt läge, ty någon hänsyn måste tagas till den befolknings
boningsplatser, från vilken ansökan utgått, och i allmänhet bör väl
en byggnad, avsedd för berörda ändamål, vara belägen i eller nära ett folkcentrum.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställde motionären, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i nu gällande lag om expropriation, att 1 § 8
och 104 § erhölle följande lydelse:

1 § 8. För att bereda befolkningen eller en avsevärd del därav å en ort
mark till uppförande av byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna
frågor eller åsyftande religiös uppbyggelse, folkbildning, nykterhetens
främjande eller annat därmed jämförligt ideellt ändamål av synnerlig vikt.

104 §. Expropriationsrätt för ändamål, som i 1 § 8 sägs, må beviljas
endast i fråga om obebyggd mark belägen å sådan ort på landet, varest
särskild svårighet att genom avtal förvärva erforderlig mark med lämpligt läge
visas möta på grund därav, att all jord inom ett vidsträckt område tillhör
samme eller ett fåtal ägare.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 5, anförde andra lagutskottet
följande:

Såsom bekant var genomförandet av nu gällande lagstiftning om expropriation
förknippat med mycket betydande svårigheter. På olika punkter gingo

Förevarande
spörsmåls
behandling
vid 1925 års
riksdag.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.

Hittillsvarande
fall
av ansökningar
om
expropriation
för de i 1 § 8
angivna
ändamål.

meningarna starkt i sär, och detta var icke minst fallet beträffande frågan,
om och i vilken utsträckning rätt till expropriation borde medgivas för sådana
ändamål, som omförmälas i 1 § 8 av den nuvarande lagen. I denna
del lyckades man först omsider genom ömsesidiga eftergifter att komma till
resultat.

Yid bedömandet av frågan, huru de hithörande bestämmelserna hittills
verkat, må ej förglömmas, att förefintligheten av desamma säkerligen, efter
hand som kännedomen därom vunnit insteg, i åtskilliga fall haft till följd
ett frivilligt avstående av mark för däri avsedda ändamål. Såsom förutsättning
för att ändringar nu må vidtagas uti ifrågavarande bestämmelser i den
av motionären avsedda riktning synes utskottet med fog böra krävas, att
erfarenheten under de hittills gångna åren sedan lagens ikraftträdande bestyrkt
behovet av sådana ändringar. Ett klarläggande härav synes emellertid
utskottet ej hava medelst motionen åvägabragts.

Yad beträffar det i motionen föreslagna utbytet av ordet »väsentlig» i
1 § 8 mot uttrycket »avsevärd» torde med fog kunna anmärkas, att, även
om någon nyansskillnad mellan dessa båda uttryck förefinnes, densamma i
allt fall ej är tillräcklig för att eu dylik ändring skulle bliva av någon nämnvärd
praktisk betydelse. I fråga om det föreslagna införandet av orden
»med lämpligt läge» i 104 § må framhållas, att, i den mån det i §:ns senare,
av ändringsförslaget ej berörda del uppställda villkoret, att all jord inom
ett vidsträckt område skall tillhöra samme eller ett fåtal ägare, ävensom
lagens bestämmelser i övrigt giva rum för ett tillgodoseende av de synpunkter,
som ligga bakom motionärens yrkande i denna del, desamma säkerligen
även med lagrummets nuvarande lydelse skola vinna vederbörligt beaktande
vid Kungl. Maj:ts prövning av hithörande ansökningar.

Med stöd av det sålunda anförda hemställde utskottet, att motionen icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan, varom utskottet enhälligt förenat sig, blev av riksdagen
bifallen.

Till belysning av frågan, huru de med motionärens ändringsförslag avsedda
bestämmelserna hittills verkat, har utskottet låtit undersöka, i vilken utsträckning
efter lagens ikraftträdande ansökningar förekommit om rätt till
expropriation för det i 1 § 8 omförmälda ändamål. Därvid har befunnits, att
allenast två dylika ansökningar hittills synas hava avgjorts av Kungl. Maj:t.
Av dessa beviljades den ena genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 juni 1920.
Jordägaren hade i detta fall förklarat sig villig upplåta marken, men hade
för säkerställande av den tillämnade byggnadens rätta användning begärt
expropriation i laga ordning. Yttrande från kommunal representation infordrades
ej i detta ärende. Så skedde däremot beträffande den andra ansökningen.
Yttrandet gick i detta fall i avstyrkande riktning. Ansökningen
blev ock genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 mars 1924 avslagen. Såsom
motivering till beslutet anfördes, att den till expropriering avsedda marken
icke visats vara belägen å sådan ort, varest särskild svårighet att genom
avtal förvärva erforderlig mark mötte på grund därav, att all jord inom ett
vidsträckt område tillhörde samme eller ett fåtal ägare. Handlingarna i
ärendet gåvo vid handen, att inom ett område, begränsat av en cirkel med
församlingens kyrka såsom medelpunkt och en radie av 3 km. (marken, som

Andra lagutskottets utlåtande Nr 6. 5

avsågs med ansökningen, var belägen c:a 700 m. från kyrkan) torde funnits
något över 100 enskilda fastighetsägare.

För närvarande är ytterligare en ansökan föremål för Kungl. Maj.ts prövning.
Ansökningshandlingarna i detta ärende inkommo till Kungl. Maj:t
den 20 september 1926. Ansökan avser expropriation av den mark, på vilken
sökandeföreningen år 1925—26 låtit uppföra en större byggnad, benämnd
Folkets hus. Av handlingarna i detta expropriationsärende framgår, att
bolaget, som är ett aktiebolag, genom arrendekontrakt upplåtit ifrågavarande
lägenhet åt föreningen på en tid av 49 år utan avgift samt att jordägaren,
som förklarat, att lägenheten eventuellt komme att behövas för utvidgning
av dess industriområde, förbundit sig att, därest den utarrenderade lägenheten
komme att tagas i bruk för annat ändamål, låta utan kostnad för
föreningen flytta byggnaden till annat lämpligt område.

I sitt förut omtalade utlåtande vid 1925 års riksdag över eu motion, vilken
innehöll en hemställan i samma riktning som den nu föreliggande, uttalade
utskottet att såsom förutsättning för att ändringar skulle vidtagas uti expropriationslagen
1 § 8 i den av motionären avsedda riktning syntes med fog
böra krävas, att erfarenheten under de gångna åren sedan lagens ikraftträdande
bestyrkt behovet av sådana ändringar. Ett klarläggande härav fann
emellertid utskottet ej hava åvägabragts genom den då behandlade motionen.

I den nu föreliggande motionen har påståtts, att sådana förhållanden nu
torde förefinnas, som av utskottet i dess betänkande år 1925 angivits såsom
förutsättning för vidtagande av ändringar uti ifrågavarande bestämmelser i
expropriationslagen.

Ej heller i denna motion har emellertid, så vitt utskottet kunnat finna,
behovet av där avsedda lagändringar blivit styrkt genom framläggande av
erfarenheter från den tid, som förflutit efter expropriationslagens ikraftträdande.

Utan att vilja bestrida, att tidigare åtskilliga missförhållanden förefunnits
i det hänseende, varom här är fråga, anser sig utskottet äga anledning hysa
den uppfattningen, att insikten om det berättigade i organisationernas krav
att på rimliga villkor få förvärva lämplig plats för byggande av samlingslokaler
blivit alltmera allmän.

Utskottet vill därjämte erinra om att 1925 års riksdag på utskottets förslag
i utlåtande nr 27 avlåtit en skrivelse till Kungl. Maj:t, däri anhållits
om utredning, huruvida kompletterande bestämmelser erfordrades (i ensittarlagen
eller expropriationslagen) i syfte att den, som å annan tillhörig mark
äger byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller åsyftande
religiös uppbyggelse, folkbildning, nykterhetens främjande eller annat
därmed jämförligt ideellt ändamål av synnerlig vikt, må äga genom tvångsinlösen
förvärva marken, ävensom om framläggande för riksdagen av det
förslag, vartill nämnda utredning kunde föranleda.

Ytterligare åtgärder för ifrågavarande ändamål torde enligt utskottets förmenande
för närvarande icke vara av behovet påkallade.

Utskottet.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 25 februari 1927.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Weslman, von Sydow, von Stockenström,
Sigfrid Hansson, greve Spens, Frändén, Berglund och Luterkort;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Magnusson i Skövde,
Ödström, Johanson i Hallagården, Johansson i Sollefteå*, Olovson i Västerås och
Pettersson i Hällbacken.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Luterkort och Pettersson i Hällbacken.