Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

1

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1927 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande åt väghållning
sdistrikt av viss rätt till expropriation för allmän
vägs underhåll.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 8,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Pettersson i Hällbacken hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla om utredning
och förslag, på vad sätt och i vad mån väghållningsdistrikt må äga rätt att
för allmän vägs underhåll expropriera erforderliga stenbrott, sand-, grus- eller
pinnmotag jämte behövliga upplagsplatser.

Beträffande vad motionären anfört till stöd för ifrågavarande hemställan
får utskottet hänvisa till motionens innehåll.

Beträffande rätten att å annans mark för väghållningsändamål hämta sand Historik,
stadgades i 25 kap. 12 § byggningabalken, att till landsväg finge sand tagas, 1734 års lag.
där sådant närmast funnes. Någon skyldighet att till jordägaren utgiva ersättning
för tagandet av ifrågavarande väglagningsämne fanns vid ifrågavarande
tidpunkt icke föreskriven.

Den i 1734 års lag stadgade ovillkorliga rättigheten för väghållare till sandtäkt
å annans mark blev sedermera i vissa avseenden inskränkt.

De bestämmelser, som gällde då vägkommittén den 14 december 1880 av- Vägkommitgav
sitt förslag till väglag, voro ifråga om hämtande av väglagningsämnen å fandc^isto
annan mark än kronans allmänningar i huvudsak följande. Sand och grus för och riksdag-,
väglagning skulle företrädesvis tagas å skog och utmark och finge dessa väg- ^v^frägan
lagningsämnen därifrån hämtas utan ersättning. Dessa bestämmelser gällde 1887, 1889
emellertid icke sten. Om sand och grus icke å skog eller utmark funnes att oc^
på lämpligt avstånd tillgå, finge de jämväl tagas å inägor, åkergärden,
ängar och hagar, men, om verklig skada därigenom tillfogades jordägaren,
endast mot skälig ersättning åt honom. Allmän domstol skulle avgöra dithörande
frågor.

I vägkommitténs förslag till väglag upptogs i 40 § en bestämmelse av följande
lydelse:

»Vill någon till vägs underhåll taga sand, grus eller sten å annans ägor, och
kan överenskommelse med jordägare icke träffas, äger häradsrätten, då väghållningsskyldig
därom väcker talan, efter föregången undersökning bestämma,

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 samt. 2 avd. -4 käft. (Nr 5.) 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.

huruvida och varest nämnda väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada
för jordägaren må, emot utsatt skälig ersättning, få avhämtas.»

Enligt kommitténs motivering till berörda paragraf skilde sig de sålunda
föreslagna bestämmelserna från de dittills gällande huvudsakligast därutinnan,
att kommittén utsträckt dels rättigheten att å annans ägor taga väglagningsämnen
jämväl till sten och dels skyldigheten att giva ersättning för väglagningsämnen
även till det fall, att de toges å utmark. Grunden till detta
kommitténs förslag vore i förra hänseendet den, att det ena väglagningsämnet,
efter å olika orter sig företeende förhållanden, kunde vara lika behövligt och
av lika stor betydelse som det andra, och i det senare hänseendet eller för utsträckning
av ersättningsskyldigheten jämväl till det fall, att väglagningsämnena
toges från skog eller utmark, den, att äganderätten till en grustäkt
vore en jorden åtföljande förmån lika väl värd att skyddas som jordägarens
rätt till den odlade marken och på många orter, där efterfrågan på grus vore
stor men tillgången ringa, av vida större värde än till och med mångdubbla
ytmåttet av den bästa åkerjord.

I själva verket innebar vägkommitténs förslag i ämnet jämväl i vissa andra
avseenden ändring i vad dittills ansetts vara gällande rätt. Under det att enligt
de äldre bestämmelserna jordägaren till sitt fredande från skyldigheten att tåla
ifrågavarande intrång måst ådagalägga något »lagligt och gällande hinder» för
väglagningsämnenas avhämtande, skulle det enligt kommitténs förslag ankomma
på domstolen att — därest frivillig överenskommelse ej träffats -— avgöra
huruvida de väghållningsskyldiga kunde anses berättigade avhämta dylika
ämnen å annans mark. Den ursprungligen ovillkorliga rätten till sådan
avhämtning hade sålunda i förslaget gjorts villkorlig och i varje fall beroende
på domstols prövning. Vidare hade skyldigheten att till jordägaren gälda ersättning,
vilken skyldighet enligt dåvarande bestämmelser avsett allenast gottgörelse
för den skada jordägaren tillskyndats, blivit i kommittéförslaget utsträckt
att gälla jämväl för det fall någon skada icke förelåge. Ersättningen
var följaktligen — på sätt jämväl framgår av en vid kommitténs betänkande
fogad reservation — av kommittén avsedd att utgöra gottgörelse även för det
värde sand-, grus- eller stentaget i och för sig kunde hava för jordägaren.

Vad först angår frågan, huruvida själva rättigheten att å annans mark
hämta väglagningsämnen skulle göras ovillkorlig eller om den i varje fall skulle
bero på domstols prövning, intog Kungl. Maj: t i de till riksdagarna åren 1887
och 1889 i ämnet avlåtna propositioner en från kommittén avvikande ståndpunkt.
Enligt Kungl. Maj: ts förslag skulle, i brist på överenskommelse, domstolen
bestämma, varest väglagningsämnena finge avhämtas. Däremot tillädes
domstolen icke någon befogenhet att pröva, huruvida dylika ämnen finge tagas
eller ej. Hämtandet å annans mark av väglagningsämnen skulle följaktligen i
överensstämmelse med stadgandena i 1734 års lag anses utgöra eu de väghållningsskyldigas
ovillkorliga rättighet. Vid 1891 års riksdag, då väglagstiftningen
på grund av enskilda motioner ånyo upptogs till behandling, blev den

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

3

uppfattning, som i berörda ämne fått sitt uttryck i Kungl. Maj: ts nyssnämnda
förslag, av riksdagen godkänd, och bestämmelse i sådan riktning intogs följaktligen
i den då antagna nya väglagen.

Beträffande därefter frågan, huruvida vid väglagningsämnenas avhämtande
ersättningsskyldighet skulle i varje fall åligga de väghållningsskyldiga
och ersättning följaktligen utgå oavsett den skada, som kunde tillskyndas
jordägaren, blev denna fråga under kommittéförslagets fortsatta behandling
inför Kungl. Maj: t och i riksdagen föremål för olika meningar. Ovannämnda
av Kungl. Maj: t åren 1887 och 1889 framlagda propositioner överensstämde
härutinnan med kommitténs förslag. I fråga härom anmärkte det särskilda
utskott, till vilket Kungl. Maj: ts förslag i ämnet vid 1889 års riksdag hänvisats,
att då hämtande av väglagningsämnen å utmark ditintills fått ske
utan ersättning och sådan avhämtning understundom icke förorsakade någon
skada eller skada blott till så ytterligt ringa belopp, att den knappt kunde i
penningar mätas, det syntes mindre lämpligt att ändock tillerkänna jordägaren
ovillkorlig rätt att alltid erhålla ersättning. Därigenom skulle utan
tvivel väghållningskostnaden i många fall onödigtvis fördyras, och vissheten
att alltid hava rätt till någon ersättning skulle sannolikt göra jordägaren
mindre benägen för en på billiga grunder fotad överenskommelse och sålunda
framkalla rättegång, vars undvikande i dylika fall vore högeligen att önska.
På grund därav föreslog utskottet, att det måtte bero på domstols prövning
både om och till vilket belopp ersättning borde lämnas för väglagningsämnen,
som hämtats å annans mark, då vederbörande ej kunde sig därom i godo
förena.

När vid riksdagen år 1891 vägfrågan ånyo upptogs inom riksdagen, framhöll
lagutskottet att, då ett grustag onekligen måste hava något, om ock ringa
värde för ägaren av den mark, där detsamma vore beläget, borde följaktligen
någon ersättning tillkomma denne. På grund härav förordade utskottet en avfattning
av ifrågavarande 33 §, som jämväl i nu förevarande avseende nära
överensstämde med ovan omförmälda kungl. förslag, och blev utskottets hemställan
härutinnan av riksdagen bifallen.

I 1891 års väglag erhöll ifrågavarande 33 § följande lydelse:

»Å kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll utan ersättning
tagas efter vederbörande skogstjänstemans anvisning.

Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll,
och kan överenskommelse med jordägaren icke träffas, äger häradsrätten, då
väghållningsskyldig därom instämmer talan, bestämma varest nämnda väglagningsämnen
tjänligast och till minsta skada för jordägaren må avhämtas samt
till vilket belopp ersättning därför skall utgivas.»

Under förarbetena med den revision av 1891 års lag angående väghållningsbesvärets
utgörandet på landet, som fick sitt uttryck genom lagen den 20 juni
1905, ifrågasattes beträffande 33 §, huruvida icke den där stadgade procedur
med anlitande av häradsrätt för frågans avgörande i brist på överenskom -

1891 åts
väglag.

1905 års
riksdag.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

melse skulle kunna, såsom både långsam och jämförelsevis dyrbar samt även
eljest mindre lämplig befunnen, utbytas emot ett enklare och mera summariskt
förfarande, exempelvis så, att frågans prövning överlätes åt gode män.
Vid anmälan inför Kungl. Maj: t den 18 december 1903 av upprättat förslag
angående berörda lagrevision anförde vederbörande departementschef angående
det ifrågasatta ändrade förfarande i berörda avseende följande.

»Utan att bestrida, att vissa fördelar skulle kunna genom ett sådant förfarande
vinnas, har jag emellertid icke funnit skäl att nu upptaga något förslag
därom. Frågan om bestämmandet av stället, varest väglagningsämnen tjänligast
och till minsta skada för jordägaren må avhämtas, torde icke lämpa
sig för obligatoriskt, överlåtande åt gode mäns prövning. Att återigen till gode
män hänvisa endast ersättningsfrågan, som väl i de flesta fall bör kunna av
domstol i sammanhang med den förra frågan lättast avgöras, vore att onödigtvis
inveckla förfarandet och betunga parterna med kostnader. I varje fall synes
det ej väl förenligt med vår rättsuppfattning att, vid tvist, förmena parterna
att för dess slitande påkalla domstols prövning; och om alltså gode männens
beslut i dessa frågor skulle få hos domstol klandras, vore med förändringen
föga vunnet. För övrigt står det parterna fritt att, om de därom åsämjas, anlita
skiljemän för såväl den ena som den andra frågan.»

Däremot upptog förslaget beträffande paragrafen i nu avsedda del en ändring,
varigenom behörighet att i här åsyftade frågor väcka talan tillerkändes
jämväl vägstyrelse, även där den icke vore direkt väghållningsskyldig. »Därigenom
kan nämligen», yttrade departementschefen, »vägstyrelsen bliva i tillfälle
att vid ny vägdelning få på förhand ordnad den för vägarnas gradering
viktiga frågan om vilka sand-, grus- eller stentäkter för de olika vägarnes
lagning skola vara att påräkna, ävensom om väglagningsämnenas pris.»

Kungl. Maj:ts förslag till 1905 års riksdag angående ändring i vissa delar
av väglagen avfattades i enlighet härmed.

I motion inom andra kammaren föreslogs i åsyftade del av paragrafen sådan
ändring, att däri omförmälda frågor skulle få avgöras av vederbörande vägsynemän
med rätt för den med deras beslut missnöjde att däremot fullfölja
talan genom stämning till häradsrätten.

Det särskilda utskott, som behandlade vägfrågan, yttrade, att det utan
tvivel skulle vara fördelaktigt, om något enklare och snabbare förfarande för
här avsedda frågor än det nu gällande kunde, utan uppoffrande av nödig
säkerhet för parterna, varda i lagen stadgat, men kunde utskottet icke finna
annat än att den då gällande föreskriften i ämnet vore att föredraga framför
motionärens förslag, vadan utskottet ansåg sig icke kunna förorda bifall till
motionen.

Kungl. Maj: ts förslag rörande nu ifrågavarande del av paragrafen godkändes
av riksdagen.

Genom lag den 20 juni 1905 erhöll 33 § i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet följande ännu gällande lydelse:

»Å kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll utan
ersättning tagas efter vederbörande skogstjänstemans anvisning.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

Om hämtning av väglagningsämnen från kronans jordbruksdomäner stadgas
särskilt.

Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll, och
kan överenskommelse med jordägaren icke träffas, äger häradsrätten, då vägbållningsskyldig
eller vägstyrelsen därom instämmer talan, bestämma, varest
nämnda väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada för jordägaren må
avhämtas samt till vilket belopp ersättning därför skall utgivas.»

I sitt den 15 december 1916 avgivna betänkande har 1911 års vägkommission
i denna fråga anfört bl. a. följande:

Vid övervägande av frågan om åtgärder för en förbättrad väghållning framställer
sig jämväl den viktiga frågan om de anordningar, som böra vidtagas
för att bereda vederbörande vägbyggare och väghållare tillgång till erforderlig
mängd för ändamålet lämpliga byggnads- och underhållsmaterialier av sand.
grus och sten.

Väglagens bestämmelser avse att tillförsäkra väghållningsskyldig eller vederbörande
vägstyrelse rätt att för vägs underhåll avhämta sand, grus och sten
å annans mark. Några bestämmelser om rätt att för byggande av väg förfoga
över de för ändamålet nödiga, annan tillhöriga byggnadsämnen av dylikt slag
förekomma däremot icke i väglagen. Ej heller finnes i väglagen stadgad någon
rätt för väghållare att tvångsvis förvärva äganderätten till själva fyndigheten
eller till den mark, varå densamma befinner sig. För förvärv av sådan äganderätt
lärer emellertid, åtminstone för det fall att förvärvet avser vägbyggnadsändamål,
vanligt expropriationsförfarande kunna anlitas. I detta samband
torde jämväl böra påpekas, att hittills gällande stadganden rörande expropriation
icke annat än i speciellt angivna undantagsfall medgiva expropriation av
nyttjanderätt till fast egendom. Då nu, på sätt ovan framhållits, väglagens
ifrågavarande bestämmelser icke hänföra sig till vägs byggande, lärer följaktligen,
därest någon önskar att för byggnadsändamål å annans mark tillgodogöra
sig materialier av berörda slag, annan utväg i brist på överenskommelse
icke stå honom till buds än att i den ordning gällande expropriationsförordning
stadgar förvärva äganderätten till den mark, som kan vara i fråga.
Någon möjlighet att för vägs byggande tvångsvis förskaffa sig allenast nyttjanderätt
till ifrågavarande fyndigheter torde således enligt gällande rätt icke
föreligga.

Vidkommande därefter frågan om de lämpligaste anordningarna för tuggande
av vederbörandes rätt att för arbeten avseende underhåll av väg tillgodogöra
sig å annans mark befintliga materialier av sand, grus och sten står
jämväl denna fråga i nära samband med expropriationslagstiftningens revision.
1 förslaget till lag om expropriation upptages bland de i 1 § uppräknade ändamål,
för vilka expropriation må medgivas, jämväl »ändamål, som det enligt
lag eller författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att
tillgodose». Om nu i enlighet med kommissionens förslag i väglagen upptages
stadgande, att vägunderhållet skall ankomma på landstings- och primärkommunerna,
skall följaktligen expropriationsrätt kunna erhållas jämväl för tillgodoseende
av bemälda kommuners behov av grus eller dylikt för vägunderhållets
räkning. Genom den utvidgning av expropriationsinstitutet, som med
den ifrågasatta nya lagen åsyftas, skall denna expropriationsrätt kunna omfatta
ej blott förvärv av äganderätt till själva marken utan jämväl avse endast
och allenast rätt till väglagningsämnenas avhämtning.

Med anledning av de bestämmelser, vilka sålunda influtit i förslaget till ny
expropriationslag, bär kommissionen i vad angår hämtning för underhålls -

Vägkommissionens
be
tänkande den
‘Vis 1916.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

Expropriationslagstiftningskommit

téns betänkande
den
ir% 1910.

1917 års
expropriationslag.

ändamål av väglagningsämnen å annan mark än kronans ansett mest praktiskt,
att alla bestämmelser härom utsöndras ur väglagen och frågan i stället regleras
uteslutande genom den ifrågasatta nya expropriationslagstiftningen. Kommissionen
har så mycket hellre ansett sig böra förorda en dylik anordning,
som anmärkningar emot den i 33 § väglagen föreskrivna procedur för bestämmande
av dels stället för väglagningsämnenas avhämtning och dels ersättningen
för desamma med fog torde kunna göras och även vid flera tillfällen
framställts. Härtill kommer det önskvärda i att alla till expropriationsinstitutet
hörande frågor så långt som möjligt ordnas genom en enda lag. Häremot
torde måhända komma att anmärkas, att den nu ifrågasatta anordningen
skulle för vederbörande medföra större omgång och ökade kostnader än den
nuvarande. Även om så verkligen skulle bliva fallet, torde de befarade olägenheterna
icke bliva av mera avskräckande art.

Kommissionen upptog av angivna skäl i sitt förslag till lag angående allmänna
vägar på landet icke några bestämmelser angående rätt att för vägbyggnad
eller vägunderhåll hämta sand, grus och sten å annans mark.

Det av vägkommissionen åberopade betänkandet angående förslag till ny
expropriationslag, vilket avgavs den 15 september 1910, innehöll i 1 § följande
bestämmelser:

»Prövar Konungen nödigt, att fast egendom skall tagas i anspråk för allmänt
gagn, även om ägaren ej samtycker därtill, förordne Konungen, att expropriation
må ske, och vare då ägaren pliktig att, i enlighet med vad här
nedan sägs, avstå egendomen eller upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt till
densamma. Innehar annan än fast egendoms ägare särskild rätt till egendomen,
vare lag samma om skyldighet för innehavaren att avstå rättigheten eller
underkasta sig inskränkning däri.

Vad nedan stadgas om fast egendom gälla i tillämpliga delar om särskild
rätt till sådan egendom.»

Av kommitténs motiv framgår, att med utrycket särskild rätt till fast egendom
åsyftas alla sakrätter utom äganderätten, däremot icke obligatoriska rättigheter.

Vägkommissionens förslag om ifrågavarande bestämmelsers utsöndrande ur
väglagen och överförande till expropriationslagen blev emellertid icke förverkligat
vid antagande av nu gällande expropriationslagstiftning.

Lagen den 12 maj 1917 om expropriation innehåller i hithörande delar så
lydande bestämmelser:

Fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom expropriation,
om Könungen prövar det nödigt:

2. för allmän väg på landet eller i stad, järnväg eller spårväg för allmän
trafik, bro, hamn, lastningsplats, kanal eller annan farled, flottled, telegrafeller
telefonanläggning eller annan anläggning för den allmänna samfärdselns
främjande;

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

4. för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun
eller annan dylik samfällighet att tillgodose;

6. för annat ändamål, som är jämförligt med något under 1., 2., 3., 4. eller
5. angivet och äger väsentlig betydelse för det allmänna;

Särskild rätt, som i avseende å fastighet tillkommer annan än kronan, må
ock exproprieras, om Konungen prövar det nödigt för ändamål, som nu är
sagt; och må expropriation enligt Konungens förordnande jämväl äga rum för
upphävande av särskild rätt till område, som är avsatt till nationalpark.

2 §.

Ägare av fastighet, i avseende varå rätt till expropriation meddelats, vare
pliktig att, enligt vad i denna lag stadgas och Konungen i förordnandet om
expropriation föreskrivit, avstå fastigheten eller upplåta nyttjanderätt eller
servitutsrätt till densamma.

Bestämmelsen i 33 § i väglagen kvarstår alltjämt i sin ovan nämnda lydelse.

Enligt vad utskottet inhämtat i vederbörande statsdepartement har sedan Behandlingen
tillkomsten av gällande expropriationslag allenast ett expropriationsärende av ^os. ^
ifrågavarande slag dragits under Kungl. Majrts prövning. Utskottet vill här* exprop^ianedan
lämna en kortfattad redogörelse för ifrågavarande ärende. tionsärende.

I skrivelse till Kungl. Maj: t den 12 februari 1924 anhöll Svartlösa härads
vägstyrelse om rätt till expropriation av ett ungefär 10,000 kvm. stort område
av lägenheten Malmbrogård nr 1 i Grödinge socken, Stockholms län.

I yttrande över ansökningen bestredo fastighetens ägare bifall till densamma
på vissa angivna skäl.

Yttranden inhämtades jämväl från länsstyrelsen i Stockholms län, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt justitiekanslersämbetet.

Länsstyrelsen anförde i ärendet följande. I Svartlösa härads väghållningsdistrikt
vore från och med den 1 januari 1924 samtliga allmänna vägar övertagna
till underhåll medelst vägkassan. Ansökningen avsåge att tillgodose behov
av väglagningsämne, som vägstyrelsen hade att fylla för fullgörande av
den vägstyrelsen sålunda påvilande väghållningsskyldighet. Enligt 1 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation kunde visserligen fastighet tagas i anspråk
genom expropriation för anläggning av allmän väg, men där nämndes icke
något, som häntydde på, att förhållandet skulle vara detsamma, då det gällde
anskaffande av väglagningsämne. Detta torde hava sin förklaring däri, att
hämtande av väglagningsämne från en fastighet endast innebure utnyttjande
av en å fastigheten befintlig naturprodukt, vilket kunde ske utan att äganderätten
till fastigheten rubbades. Däremot lämnades i 33 § lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet anvisning rörande tillvägagångssättet
för det fall, att väghållare önskade å annans mark taga väglagningsämne
och överenskommelse icke kunde träffas med jordägaren. I sådant fall hade

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr B.

väghållaren att instämma sin talan till häradsrätten i orten; och hade häradsrätten
att bestämma varest väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada
för jordägaren finge avhämtas samt till vilket belopp ersättning därför skulle
utgivas. Länsstyrelsen ansåge följaktligen att expropriation för det i ansökningen
avsedda ändamål icke kunde beviljas och att ansökningen icke borde
i vidare mån till prövning upptagas. Skulle emellertid ansökningen upptagas
till saklig prövning ville länsstyrelsen, under hänvisning till bl. a. vad jordägarna
anfört och åberopat, hemställa att ansökningen icke måtte bifallas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställde, under hänvisning till vad länsstyrelsen
erinrat med avseende på sättet för talans förande i här ifrågavarande
angelägenhet, att ärendet icke måtte föranleda någon Kungl. Maj: ts åtgärd.

Justitiekanslersämbetet avgav följande utlåtande:

»Redan under förra hälften av 1800-talet hade lagstiftningen kommit att
intaga den ståndpunkten, att, medan fråga om upplåtelse av mark till väg
avgjordes i administrativ ordning, så tillhörde det domstol att avgöra fråga,
huru behovet av väglagningsämnen skulle lämpligast tillgodoses. Angående
grunden till detta olika behandlingssätt torde vara svårt att numera yttra
sig; men uteslutet är icke att den åtminstone delvis är att söka däri, att frågan
om väglagningsämnen ofta kan invalvera en tvist mellan olika jordägare
inbördes.

Den uppdragna olikheten bibehölls även i fortsättningen. 1866 års expropriationsförordning
gjorde i detta stycke ingen ändring; ej heller 1891 års
väglag. I det betänkande, som ligger till grund för sist nämnda lag och dess
§ 33, utsädes tvärtom tydligt, att frågor om tillgodoseende av behovet av väglagningsämnen
skulle alltfort tillhöra domstols avgörande.

Det återstår då att pröva, huruvida den hävdvunna ordningen blivit ändrad
genom nya expropriationslagen av år 1917.

Härvid faller genast i ögonen, att medan 1845 och 1866 års expropriationsförordning
medgåvo expropriation av jord för att begagnas till allmän väg,
så medger 1917 års lag i 1 § 2) expropriation för allmän väg, varjämte såväl
1 § 4) och 1 § 6) som 2 § äro så allmänt hållna, att de väl i och för sig
synas medgiva expropriation för erhållande av väglagningsämnen. Ja, den
kommitté, vars förslag legat till grund för 1917 års lag, angav uttryckligen,
att kommittén såsom möjligt objekt för expropriation tänkte sig alla de rättigheter,
som omförmälas i 1 kap. 7 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom;
och bland dessa återfinnes rättighet att taga grus m. m.

Å andra sidan har dock varken år 1917 eller sedermera ändrats den i 33 §
väglagen uttryckligen fastslagna bestämmelsen, att domstol skall pröva frågor
om tillgodoseende av behov av väglagningsämnen. Och vid sådant förhållande
synes icke vara riktigt att frångå denna ordning blott därför, att 1917 års
lag medger en ganska vidsträckt tolkning i fråga om de ändamål, för vilka
expropriation får av Eders Kungl. Maj: t medgivas.

Skulle emellertid någon tvekan härvidlag återstå, tillåter sig justitiekanslersämbetet
framhålla, att 1917 års lag icke medger expropriation för
något som helst ändamål, med mindre denna väg prövas nödig för ändamålets
vinnande (se § 1). Och expropriation kan väl näppeligen anses nödig, där
annan gällande lag medger ändamålets vinnande på en helt annan väg.

Åtminstone icke förr än sist nämnda väg visats vara icke framkomlig.
Men icke ens något påstående därom föreligger i remitterade ärendet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5. 9

Justitiekanslersämbetet anser därför remitterade framställningen böra lämnas
utan bifall.»

Kungl. Maj: t meddelade den 7 november 1924 följande beslut i ärendet:

Med hänsyn till stadgandet i 33 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, sådant detsamma lydde enligt lagen
den 20 juni 1905, funne Kungl. Maj: t ansökningen icke föranleda någon
Kungl. Maj: ts åtgärd.

I motionen göres gällande, att 1917 års lag om expropriation icke skulle C (skot tet.
medgiva möjlighet att för upptagande av grustag eller för upplagsplats o. d.
tvångsvis taga i anspråk enskild tillhörig fastighet, om detta prövas nödigt
för redan anlagd vägs behov.

Vid en dylik tolkning synes emellertid motionären ej till fullo hava uppskattat
den vidsträckta rätt att för allmänt behov taga fastighet i anspråk,
som nu gällande expropriationslag medgiver enligt 1 § 4 och 6 mom. jämförda
med 2 §.

Stadgandet i 33 § i lagen om väghållningsbesvärets utgörande på landet,
vilken bestämmelse gällde redan vid tillkomsten av 1917 års expropriationslag,
synes i detta sammanhang vara av betydelse endast i så måtto, att i de
fall, då den där anvisade anordningen prövas vara tillfyllest för vinnande
av sådant allmänt ändamål, varom här är fråga, det icke blir nödigt att tillgripa
expropriationsförfarande och expropriation till följd härav ej kan
äga rum.

Utskottet finner därför icke anledning att tillstyrka den av motionären begärda
utredningen och får alltså hemställa,

att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 februari 1927.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow, von Stockenström,
Sigfrid Hansson, greve Spens, Berglund, Sundberg* och Luterkort;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Gästrum* Johanson i
Hallagården, Ros, Johansson i Sollefteå, Olovson i Västerås och Pettersson i Hällbacken.

*,Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 saml. 2 avd. 4 hälft. (Nr 5.)

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

Reservation

av herrar Luterkort, Olovson i Västerås och Pettersson i Hällbacken, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

»Då det för utskottet gällt att taga ståndpunkt till förevarande motion, har
utskottet haft att överväga dels frågan, huruvida för närvarande i praktiken
inom olika delar av landet svårigheter yppats för enskilda eller myndigheter,
vilka bära ansvaret för allmänna vägars underhåll, att för skäliga kostnader
anskaffa för vägunderhållet erforderligt material ävensom upplagsplatser,
dels ock spörsmålet om och på vad sätt gällande lagstiftning öppnar möjlighet
för väghållarna att i fall, då uppgörelse ej kan träffas, tvångsvis förvärva
— med ägande- eller nyttjanderätt -— väglagningsmaterial och upplagsplatser.

Vidkommande den första frågan anser sig utskottet kunna på grund av inom
utskottet vunnen upplysning och vad härom eljest kunnat av utskottet inhämtas
vitsorda, att, såsom motionären gjort gällande, det icke så sällan visat sig,
att hinder möter för väghållningsbesvärets utgörande därutinnan, att godvillig
uppgörelse icke kan träffas med jordägare om inköp av grus eller annat väglagningsämne
och att till följd härav väghållarna få vidkännas drygare kostnader
för fullgörandet av sina ifrågavarande skyldigheter än som eljest skäligen
borde vara av omständigheterna betingade. Att ett sådant förhållande
jämväl kan komma att mer eller mindre menligt inverka på sättet för vägunderhållningens
fullgörande och sålunda även på vägväsendets i landet beskaffenhet
i allmänhet, anser utskottet ligga i öppen dag.

Vidkommande det andra av ovannämnda båda spörsmål är det för utskottet
givetvis svårt att lämna ett uttömmande och till riktigheten opåtalbart svar.

Utav den utredning utskottet härovan lämnat för tillkomsten och innebörden
av gällande lagstiftning om väghållarna tillkommande rätt att, emot jordägares
bestridande, komma i åtnjutande av väglagningsämne synes en fullt bestämd
slutsats icke kunna dragas ifråga om 1917 års expropriationslags tilllämplighet
i förevarande hänseende.

Särskilt torde emellertid härutinnan höra uppmärksammas det i samma utredning
ofta berörda förhållande, att 33 § i gällande lag om väghållningsbesvärets
utgörande på landet otvivelaktigt lämnar en anvisning rörande tillvägagångssättet
för det fall, att väghållare önskar å annans mark taga väglagningsämne
och överenskommelse icke kunnat träffas med jordägaren. Ifråga
om nämnda förhållanden har, såsom utredningen utvisar, justitiekanslersämbetet
t. o. in. ansett, att detsamma medförde, att expropriation för sådant ändamål,
som berördes i 33 § 3 stycket väglagen, lagligen icke kunde ifrågakomma,
enär en väsentlig förutsättning för varje expropriation, nämligen att den prö -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

11

vades vara nödig för ändamålets vinnande, icke vore tillfinnandes, så länge
nämnda stadgande i väglagen ännu ägde gällande kraft.

Men även om man icke tillgriper en fullt så sträng lagtolkning som justitiekanslersämbetet,
synes, såsom av myndigheternas (länsstyrelsen i Stockholms
län och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen) utlåtanden uti det av utskottet refererade
expropriationsärendet framgår, icke ringa oklarhet kvarstå beträffande
expropriationslagens tillämplighet uti ifrågavarande fall.

Anmärkas bör i detta sammanhang måhända även, att, såsom utskottet i
historiken framhållit, vägkommissionens på sin tid väckta förslag om utsöndrande
ur väglagen av alla bestämmelser angående hämtning för underhållsändamål
å annans mark än kronans och desammas överförande till expropriationslagen
icke förverkligades vid antagande av nu gällande expropriationslagstiftning.

Vid nu angivna förhållanden har utskottet ansett det i förevarande motion
framställda utredningsyritande vara av beskaffenhet att böra av riksdagen
understödjas.

Frågan om åstadkommande av ett ur alla synpunkter rationellt vägunderhåll
hör till de allmänna spörsmål, vilka för allt bredare lager av landets befolkning
erhållit vital betydelse. Särskilt har detta blivit förhållandet efter det
utvecklingen påskyndats i en länge önskad riktning, nämligen mot vägdistriktens
övertagande av jämväl det förut de enskilda väghållarna åvilande vägunderhållet.

Det synes utskottet uppenbart, att, i den män väghållningsbesväret i vidare
mån än hittills varit fallet får prägeln av kommunal och statlig angelägenhet,
full klarhet vinnes om innebörden av de rättsliga bestämmelser, vilka redan
kunna tillämpas vid väghållningsbesvärets fullgörande, samt angående de
ändringar eller förbättringar därutinnan, vilka må anses påkallade av den på
området fortskridande utvecklingen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla om utredning
och förslag på vad sätt och i vad mån väghållningsdistrikt. må
äga rätt att för allmän vägs underhåll förvärva erforderliga
stenbrott, sand-, grus- eller pinnmotag jämte behövliga upplagsplatser.