Andra lagutskottets utlåtande Nr i.
9
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 19 februari 1927 ki. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
om rätt i vissa fall för ngttjanderättshavare att inlösa under
ngttjanderätt upplåtet område.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
178, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Törnkvist i Karls
krona hemställt, att riksdagen måtte vidtaga sådan ändring i lagen om rätt
i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område, att bland de två gode män, som skola biträda lantmätare i sådan
förrättning, som i 5 § sägs, skola finnas en representant för jordägarintres
set och en representant för ensittarintresset.
Beträffande vad av motionären anförts till stöd för ifrågavarande hemställan
får utskottet hänvisa till motionens innehåll.
Prövningen av nyttjanderättshavarens lösningsrätt och bestämmandet av
löseskillingen m. m. tillkommer enligt gällande lag lantmätare och två skiftesgodemän.
Jordkommissionen upptog i sitt år 1921 avgivna förslag enahanda bestämmelse
i nu förevarande hänseende.
I sammanhang med avgivandet under 1922 av förslag till lag om statliga
åtgärder för bildande av nya jordbruk inläto sig emellertid tre ledamöter av
kommissionen (herrar Lindhagen, Johansson i Uppmälby och Pettersson i
Hällbacken) på en kritik av ensittarlagens bestämmelser angående förfarandet
vid avlösningen. De framhöllo sålunda i detta hänseende bland annat
följande:
Samtliga frågors avgörande vid en enda förrättning, som ägde rum på platsen
och genom lantmätares närvaro även kunde givas kraft av lantmäteriförrättning,
vore en mycket stor fördel i ensittarlagen. En svag punkt vore däremot
förrättningsmännens kompetens. I ett socialt avgörande läge det mer
än eljest vikt uppå att träffa de rätta personerna. Ensittarlagen byggde dock
ej på ett urval av personer, utan läge tvärtom avgörandet hos självskrivna
personligheter. Det vore lantmätaren i distriktet, som bleve ordförande, och
han tillkallade enligt skiftesstadgans föreskrifter de två närmast boende skiftesgodemännen.
Det bleve således slumpen, som komme att regera vid avgörandet.
Vad då först anginge lantmätarnas skicklighet för ett dylikt uppdrag,
så hade den icke beprövats. Många lantmätare innehade säkerligen
erforderliga egenskaper. Men många klagomål brukade höras över den brist
på socialt intresse, som från lantmätare ofta ådagalades vid lantmäteriför
-
Historik.
Jordkom
missionen.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr U.
1925 drs
riksdag.
rättningar, och deras undfallenhet för den mäktige jordägaren. Även mot de
båda skiftesgodemännens kompetens att deltaga i avgörandet av de frågor,
som genom ensittarlagen hänskjutits till förrättningsmännen, kunde mycket
befogade tvivelsmål resas. Dessa representerade i regel jordägareklassen i
trakten och hörde ofta till kategorien godsägare. Man kunde icke begära, att
dessa förrättningsmän skulle vara fallna för att hålla prisen inom måttliga
gränser. Tvärtom läge det instinktivt i deras intresse, att jordprisen i orten
hölles uppe så höga som möjligt och icke minst prisen på avsöndringar från
de stora egendomarna. Enligt vad det blivit upplyst hade sålunda nyligen
vid ensittarlagens tillämpning i närheten av Stockholm särskilt genom skiftesmännens
tillskyndan prisen på tomter, som skulle avsöndras, höjts till
belopp, som av vederhäftiga personer ansåges vara alldeles orimliga. För
övrigt komme det att för alla förrättningsmän, men i all synnerhet för dem,
som hade intresse av höga jordpris i trakten, innebära stor svårighet att enligt
lagens föreskrift bortse fullständigt från de förbättringar å tomt, som skett
genom nyttjanderättshavaren. Därtill fordrades en stark karaktär, vilken vid
värderingstillfällen säkerligen mera sällan finge tillfälle att göra sig gällande.
Av sålunda anförda skäl hemställde nämnda ledamöter av kommissionen,
att ensittarlagen måtte i organisatoriskt hänseende likställas med det av dem
förordade förslaget till lag om statsåtgärder för bildande av nya jordbruk (Förslag
I i del IV av jordkommissionens betänkande).
Enligt detta förslag skulle inom varje län finnas en jordkommission. Expropriationsförfarandet
skulle handhavas av en avlösningsnämnd. För bildandet
av sådan nämnd skulle inom varje län för en tid av tre år utses två eller högst
fyra lantmätare inom länet att på anmodan vara ordförande i dylik nämnd.
Dessutom skulle kommunalfullmäktige eller kommunalstämma utse tre högst
fem personer att vara ledamöter i sådan nämnd. När förrättning erfordrades,
skulle jordkommissionen i länet tillkalla den lantmätare, som bodde närmast
förrättningsstället, varefter denne skulle tillkalla de två närmast boende kommunala
ledamöterna.
Övriga ledamöter av kommissionen (herrar Ehrenborg, Jansson i Edsbäcken,
Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin) hava ej inlåtit sig på denna
fråga. Herrar Ehrenborg och Jansson hava emellertid i sammanhang med
frågan om avlösning av arrendebruk framhållit, att det icke vore lämpligt,
att lantmätaren vid förrättningen biträddes av skiftesgodemän, då dessa
alltför mycket representerade ortsintresset, utan i stället föreslagit, att godemännen
borde utses, en av vardera parten, bland dem, som vore valbara
till ledamöter i expropriationsnämnder inom länet.
I anledning av propositionen till 1925 års riksdag med förslag till ny ensittarlag
väcktes av herr Lindhagen inom första kammaren en motion, nr
252, däri hemställdes bl. a. om sådan ändring i det kungliga förslaget, att
förrättningsmännen måtte utses så, att de icke, såsom då gällde och i propositionen
föreslagits, ensidigt representerade jordägarintresset och således vore
benägna att uppdriva lösenbeloppet. Till stöd härför anförde motionären
följande:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
11
Lika viktigt som en social jordlags tillkomst är, att tillämpningen lägges i
de råtta händerna. Därtill fordras intresse, medkänsla, oväld och erfarenhet.
Denna sida av lagstiftningen försummas merendels, man kan gärna säga
tqtalt.
I fråga om ensittarlagen är det så ställt, att förrättningsmännen i stort sett
ensidigt representera jordägarintresset. I varje fall ha de ej utsetts på grund
av någon kompetens att tillvarataga lagens sociala innehåll. Lantmätaren är
självskriven, han tillhör den övre världen, och många klagomål bruka höras
över den brist på socialt intresse, som från lantmätare också ådagalägges vid
lantmäteriförrättningar, och över deras undfallenhet för den mäktige jordägaren.
Skiftesgodemännen äro också självskrivna, de utses förnämligast av jordägare
och äro väl själva nästan alltid jordägare. De representera således krasst
jordägareintresset, vilket sålunda av lagen blivit satt att tillvarataga de rotlösa
husägarnas intressen. För åtskillig tid sedan fäste vid ett samtal de högsta
vederbörande inom lantmäteristyrelsen min uppmärksamhet på detta självklara
missförhållande. De anförde såsom exempel några fall från närheten av
Stockholm, där särskilt genom skiftesgodemännens tillskyndan prisen på tomter,
som skulle lösas, bestämts till belopp, som av vederhäftiga personer ansetts
vara alldeles orimliga. Från Skåne och andra orter hava ingått liknande upplysningar.
Skiftesgodemännen äro helt enkelt intresserade i höga jordpris på
orten. (Se jordkommissionen del IV sid. 122 o. f.)
Den som menar allvar med en lagstiftning kan icke stillatigande finna sig
i ett sådant sätt att lagstifta, när dess oefterrättlighet uppenbarats. I jordkommissionens
betänkande har framhållits på mer än ett ställe önskvärdheten
av ett enhetligt förfarande i organisationen av lösen enligt ensittarlagen samt
frilösning av arrendejord och expropriation för bildandet av nya jordbruk.
För de båda sistnämnda fallen har i förslagen ett försök gjorts att skapa en
nämnd, som kan vara mer självständig och frigjord från det stora jordägareintresset.
Med hänvisning till detta förslag bör redan nu i ensittarlagen införas
en ordning för förrättningsmännens utseende, som sålunda föreslagits
eller eljest kan anses tillfredsställa rimliga fordringar.
I sitt över motionen avgivna yttrande, nr 30, anförde andra lagutskottet
följande:
I anledning av motionen vill utskottet erinra, att enligt ensittarlagen förrättningsmännen
hava en dubbel uppgift. Sålunda tillkommer dem icke blott att
pröva, huruvida lösningsrätt föreligger, och bestämma löseskillingen samt
andra ersättningar, som i samband med inlösningen kunna ifrågakomma,
utan även att verkställa den rent lantmäteritekniska förrättning, vilken, där
området ej undantagsvis redan ntgör eu självständig fastighet, är nödig för
dess avskiljande från stamfastigheten. I sistnämnda hänseende åligger det
dem såväl att kartlägga och beskriva området som enligt förslaget jämväl att
förordna om den jämkning av områdets gränser, som kan erfordras för att
fastställelse å områdets avskiljande skall kunna meddelas. Att dessa uppgifter
kunnat förenas på sätt som skett, innebär givetvis eu avsevärd fördel
för den lösande, då därigenom inlösningen påskyndas och kostnaderna för
densamma nedbringas.
Enligt 19 § i gällande skiftesstadga väljas skiftesgodemännen å allmän
kommunalstämma för en tid av sex år; och äger därvid en var, som inom
kommunen innehar hemman under ägande- eller nyttjanderätt, lika röst. Då
sålunda även arrendatorsklassen är röstberättigad vid valet, torde vad i niotio
-
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
Utskottet.
nen anförts om att skiftesgodemännen ensidigt skulle representera traktens
jordägare, icke äga obetingad giltighet. Såvitt för utskottet är bekant, torde
till skiftesgodemän i allmänhet utses i jordbruksförhållanden insiktsfulla och
beprövade män, vilka merendels torde besitta goda förutsättningar att på ett
objektivt sätt ej blott bedöma, i vad mån en inlösning utan skada eller avsevärd
olägenhet för huvudfastigheten kan äga rum, utan ock verkställa de
med inlösningen förenade värderingarna. Att enstaka missförhållanden av
den art, som i motionen omförmälts, kunna förekomma, torde ligga i sakens
natur och torde sådana näppeligen ens med den mest väl avvägda lagstiftning
kunna förebyggas. Att dylika missförhållanden äro mera allmänt förekommande,
saknar utskottet dock anledning att antaga. Att under sådana
förhållanden nu frångå gällande lag, vilken, såsom utskottet förut framhållit,
besitter givna förtjänster, synes utskottet icke vara att tillråda. På grund
av vad sålunda anförts finner utskottet motionen i nu ifrågavarande del icke
böra vinna riksdagens bifall.
Utskottets hemställan om avslag å motionen i denna del blev av riksdagen
bifallen.
Samma uppfattning, som anförts såsom skäl för yrkandet i förevarande
motion, har, såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen, före
antagandet av 1925 års lag framförts såväl av vissa ledamöter av jordkommissionen
som motionsvis i riksdagen. Av andra lagutskottet framhölls i
dess utlåtande i ämnet vid 1925 års riksdag, att det saknades anledning att
antaga, att missförhållanden av den art, som då omförmäldes och även nu
omtalats i den föreliggande motionen, mera allmänt förekomme. Utskottet
har ej heller efter den tiden erhållit kännedom om sådana skäl, som kunna
föranleda utskottet att avvika från sin sålunda uttalade mening.
Ehuru utskottet alltså ej finner anledning föreligga att antaga, att skiftesgodemännen
ej skulle iakttaga den opartiskhet, som ålägges dem av deras
edsvurna ställning, vill utskottet likväl erinra därom, att besvär över förrättningen
kan anföras hos vederbörande ägodelningsrätt. Enligt den jorddelningslag,
som beslöts vid förra årets riksdag, består som bekant sådan
domstol förutom av ägodelningsdomaren av tre ägodelningsnämndemän,
som väljas av valmän, vilka utses å allmän kommunalstämma av de i kommunens
angelägenheter röstberättigade, som där äga eller innehava jordbruksfastighet.
Utskottet får fördenskull hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 18 februari 1927.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
13
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow* von Stockenström*
Sigfrid Hansson, greve Spens, Frändén* och Luterkort;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Magnusson i Skövde,
Holmström i Stockholm, Johansson i Sollefteå, Andersson i Rasjön, Pettersson i
Hällbacken och Gardell i Gans.*
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
l) av herrar Luterkort och Johansson i Sollefteå, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava följande lydelse:
»Enligt utskottets uppfattning synes den vid olika tillfällen inom riksdagen
framförda åsikten, att sammansättningen av det kollegium (lantmätare
och gode män), som har att i första hand pröva flertalet av frågor vid inlösningsförfarande
enligt den s. k. ensittarelagen, lämnade rum för befogade
anmärkningar.
Utan att vilja tala om bristande opartiskhet eller dylikt måste utskottet
såsom förut hävdats finna, att förrättningsmännen i stort sett ensidigt representera
jordägareintressen. Erfarenheten synes icke heller jäva berörda förhållande,
och särskilt torde ett stort antal fall lätteligen kunna påvisas, vari
på grund av skiftesgodemännens inflytande prisen på markområden, som
skulle lösas, bestämts till alltför höga belopp. Exempel saknas ej heller
därpå, att godemännen, med överröstande av lantmätaren, vägrat ^lösningsrätt,
där sådan uppenbarligen kunnat enligt gällande lag krävas, i vilka fall
annan orsak till godemännens ställningstagande svårligen kunna utletas än
den, som följer av en ensidig uppfattning angående ensittarelagens berättigande
och innebörd.
Utskottet anser sig böra erinra därom att jordkommissionen på sätt i
historiken härovan anmärkts föreslagit åtgärd till undanröjande av nu ifrågakomna
missförhållande.
Att anmärkas förtjänar tillika, att andra lagutskottet i sitt utlåtande i
ämnet vid 1925 års riksdag (nr 30) icke vedervågat någon starkare invändning
emot påståendet, att skiftesgodemännen ensidigt skulle representera
jordägarna, än att detsamma icke ägde »obetingad giltighet». Utskottet saknade
»anledning antaga» att dylika missförhållanden vore mera allmänt
förekommande.
Utskottet anser för sin del att så obestämda och oklara invändningar emot
en föreslagen lagstiftningsåtgärd icke böra tillmätas avgörande betydelse.
Däremot kan det givetvis icke förnekas, att det kan visa sig vara förenat
med svårigheter att på ett tillfredsställande sätt avlägsna den påtalade bristen
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
i gällande ensittarelagstiftning. Dylika svårigheter synas likväl icke vara
större än att desamma må efter i saken verkställd utredning kunna framstå
såsom överkomliga. Såsom tänkbar utväg må exempelvis framhållas, att
låta godemännen utses, en av vardera sakägaren, eller att i förrättningen
finge deltaga något allmänt ombud. En annan utväg, varigenom motionens
syfte möjligen kunde främjas, vore om det bestämdes, att förrättningsmännens
beslut antingen i sin helhet eller ifråga allenast om värderingen skulle
underställas ägodelningsrättens prövning, i vilket fall ensittaren, efter stadgad
kallelse till ägodelningsrätten, alltid bleve i tillfälle att där framställa sina
erinringar emot förrättningsmännens utslag.
Utskottet vill sålunda tillstyrka en utredning i motionens syfte; och får
utskottet därför hemställa,
att riksdagen med anledning av herr Tömkvists motion
II: 178 måtte besluta att i skrivelse till Kung!. Maj:t hemställa
om utredning, huruvida och på vad sätt sådan ändring i lagen
den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, som av
motionären åsyftats, må kunna genomföras samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.
»
2) av herrar Magnusson i Kalmar och Pettersson i Hällbacken.
CENTRALTRYCKERIET. STOCKHOLM 1927