Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
1
Nr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1927 kl. 3 e.m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 6 § i
lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
1 en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 106,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Spångberg m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse av § 6 i lagen
om försäkring för olycksfall i arbete:
§ 6.
l) Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbete, skall på grund
av försäkringen till honom utgivas så länge sjukdomen varar:
a) (lika med nuvarande lydelse).
b) sjukpenning--------nämligen:
Om den årliga arbetsförtjänsten ej uppgår till 1,620 kronor, med tre kronor,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,620 kronor men ej till 1,755
kronor, med tre kronor 25 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,755 kronor men ej till 1,890
kronor, med tre kronor 50 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,890 kronor men ej till 2,025
kronor, med tre kronor 75 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,025 kronor men ej till 2,160
kronor, med fyra kronor,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,160 kronor men ej till 2,295
kronor, med fyra kronor 25 öre,
om den årliga arbetsförjänsten uppgår till 2,295 kronor men ej till 2,430
kronor, med fyra kronor 50 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,430 kronor men ej till 2,565
kronor, med fyra kronor 75 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,565 kronor men ej till 2,700
kronor, med fem kronor,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,700 kronor men ej till 2,835
kronor, med fem kronor 25 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,835 kronor men ej till 2,970
kronor, med fem kronor 50 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,970 kronor men ej till 3,105
kronor, med fem kronor och 75 öre samt
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 saml. 2 avd. 23 höft. (Nr 33.) 1
Utskottet.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till eller överstiger 3,105 kronor,
med sex kronor.
2) om olycksfallet, efter upphörande av därav orsakad sjukdom, medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan:
a)
(lika med nuvarande lydelse).
b) (lika med nuvarande lydelse).
Vidare har hemställts, att vederbörande utskott måtte utarbeta de ändringar
i övriga lagparagrafer, som påkallades av ett bifall till förevarande
hemställan.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag, får
utskottet hänvisa till motionens innehåll.
Över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten.
De yttranden, som i anledning härav inkommit, finnas fogade såsom bilagor
vid detta utlåtande; och hänvisar utskottet till desammas innehåll.
Motionen avser dels ändring av de vid fjolårets riksdag antagna bestämmelserna
om beräkning av sjukpenning efter karenstidens utgång, dels borttagande
av karenstiden.
Vad först angår frågan om ändring av den skala, enligt vilken sjukpenning
utgår, anser sig utskottet, i anslutning till vad myndigheterna härutinnan
anfört, icke kunna förorda motionärernas ifrågavarande förslag.
Vidkommande därefter frågan om karenstidens borttagande vill utskottet
erinra om, att Kungl. Maj:ts proposition nr 109 till fjolårets riksdag innebar,
jämte förslag om omorganisation av socialförsäkringen, bl. a. att karenstiden
skulle borttagas. Andra särskilda utskottet, som handlade detta ärende,
uttalade i sitt utlåtande nr 1, att frågan om karenstiden syntes nära sammanhänga
med frågan om socialförsäkringens omorganisation. Då utskottet
emellertid icke ansett sig kunna biträda det av Kungl. Maj:t framlagda organisationsförslaget,
ansåg sig utskottet icke berett att med nuvarande
organisation för det dåvarande förorda karenstidens borttagande. Enär
enligt utskottets mening starka skäl hade anförts för ett borttagande
eller en begränsning av karenstiden, syntes en ytterligare utredning i frågan
böra företagas och förslag i ärendet föreläggas 1927 års riksdag. På utskottets
hemställan avläts skrivelse i frågan till Kungl. Maj:t. Med anledning
av berörda riksdagsskrivelse uppdrog Kungl. Maj:t åt riksförsäkringsanstalten
att verkställa den begärda utredningen. Den utredning, som riksförsäkringsanstalten
avgav i detta ärende den 29 september 1926, finnes såsom
bilaga C. fogad vid utskottets utlåtande.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
3
Redogörelse för frågans nuvarande läge har nyligen lämnats riksdagen
genom det interpellationssvar, som chefen för socialdepartementet den 29
april lämnade i andra kammaren. Med anledning av herr Carlssons i Stockholm
till honom framställda spörsmål, huruvida det kunde förväntas, att
proposition med förslag till borttagande av karenstiden komme att i enlighet
med riksdagens anhållan föreläggas innevarande års riksdag, yttrade
departementschefen, efter att hava redogjort för frågans tidigare behandling,
följande:
Såsom av det anförda framgår, har riksförsäkringsanstalten i viss mån
ställt frågan om karenstidens borttagande i samband med spörsmålet om organisationen
av olycksfallsförsäkringen och sjukkasseväsendet. Denna uppfattning
har än skarpare framhållits av min närmaste företrädare i ämbetet. Vid
anmälan i statsrådet av det förslag till omorganisation av olycksfallsförsäkringen,
som förelädes föregående års riksdag, erinrade han inledningsvis, att
tanken på karenstidens borttagande framförts redan av ålderdomsförsäkringskommittén
och även upptagits i propositionen i olycksfallsförsäkringsfrågan
till 1916 års riksdag. Skälet till att denna tanke icke vid nämnda tillfälle
vann båda kamrarnas bifall, syntes huvudsakligen hava varit den omständigheten,
att man önskade uppskjuta ordnandet av de kortvariga olycksfallens
behandling, till dess sjukförsäkringen först hunnit ordnas. Därtill hade även
kommit, att man ansett, att en centralisering till försäkringsinrättningama avbehandlingen
av de kortvariga skadorna skulle komma att föranleda en utökning
av förvaltningsapparaten.
För egen del framhöll departementschefen i detta sammanhang vidare, att
vad den första synpunkten beträffade, syntes densamma icke längre kunna
åberopas, då införande av en obligatorisk sjukförsäkring icke kunde anses tillhöra
de önskemål, som kunde väntas bliva realiserade inom nära förestående
framtid. I sammanhang därmed finge erinras, att det vore avsett att för riksdagen
skulle framläggas ett förslag till nyorganisation av den statsunderstödda
frivilliga sjukkasseverksamheten, genom vilket förslag det samarbete mellan
olycksfallsförsäkringens organ och sjukkassorna, som man år 1916 syntes
hava velat avvakta, i huvudsak kunde genomföras.
Vad anginge de påstådda svårigheterna ur förvaltningssynpunkt, vore det
visserligen riktigt, att med oförändrad organisation au olycksfallsförsäkringen
och av den statsunderstödda sjukförsäkringen dylika svårigheter komme
att uppstå. Genom den ändring i organisationen för den sociala olycksfallsförsäkringen,
som vore avsedd att genomföras, bortfölle emellertid även nämnda
skäl för ett bibehållande av den nuvarande karenstiden. Olycksfallsförsäkringens
centralisering till en enda anstalt tillsammans med den föreslagna
nya ordningen för sjukförsäkringens lokala organisationer möjliggjorde nämligen
en successiv decentralisation av de kortvariga olycksfallens behandling
genom deras överflyttande till sjukkassorna.
Den av min företrädare i ämbetet sålunda uttalade meningen synes hava
delats av föregående års riksdag. I andra särskilda utskottets av riksdagen
godkända utlåtande framhölls nämligen, att frågan om karenstiden nära sammanhängde
med organisationsfrågan. Då utskottet icke ansett sig kunna biträda
det av Kungl. Maj:t framlagda organisationsförslaget, ansåge sig utskottet
icke berett att med nuvarande organisation för närvarande förorda
karenstidens borttagande. Enär emellertid enligt utskottets mening starka
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
skäl anförts för ett borttagande eller begränsning av karenstiden, syntes en
ytterligare utredning i frågan böra företagas och förslag i ärendet föreläggas
1927 års riksdag.
Frågan om karenstidens borttagande står otvivelaktigt i nära sammanhang
ej blott med spörsmålet om olycksfallsförsäkringens organisation utan även
med frågan om sjukförsäkringens omdaning. Den nu genom riksförsäkringsanstalten
verkställda utredningen har givit ett kraftigt stöd för denna uppfattning.
Vad anstalten anfört rörande svårigheten att med nuvarande organisation
av olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen utan betungande
kostnader erhålla en tillfredsställande kontroll beträffande de kortvariga
olycksfallen, är enligt min mening värt synnerligt beaktande. Utan att äga
tillgång till lokala organ, som kunna dels biträda med denna kontroll, dels
ock i övrigt tillhandagå med utbetalning av olycksfallsersättning m. m., lärer
man alltså svårligen kunna tänka sig att upphäva de särskilda bestämmelserna
om karenstid. Genom det förslag i sjukförsäkringsfrågan, som förelagts
årets riksdag, är det visserligen avsett att man skall genom de s. k. distriktssjukkassoma
erhålla organisationer, som skulle kunna användas såsom dylika
lokalorgan. Om sjukförsäkringsförslaget antages innevarande år, kommer det
dock att kräva viss icke obetydlig tid, innan dylika distriktssjukkassor mera
allmänt komma till stånd; jag vill erinra om att nämnda förslag räknar med
en övergångstid av 4 år.
Av det nu anförda framgår, att jag i varje fall icke anser det vara tillrådligt
att, förrän definitivt beslut om sjukförsäkringens omorganisation föreligger,
låta ett borttagande av karenstiden beträffande olycksfallsförsäkringen
tråda i kraft. Vid sådant förhållande har jag ansett starka skäl föreligga
för att avvakta riksdagens behandling av sjukförsäkringsfrågan, innan spörsmålet
om karenstidens borttagande upptages till legislativ behandling. Så
snart en tillfredsställande anordning av sjukkasseväsendet blivit beslutad,
skall, så vitt på mig beror, frågan om karenstidens avskaffande utan dröjsmål
föreläggas riksdagen. Skulle riksdagen i huvudsak avslå den föreliggande
propositionen om sjukkasseväsendet, synes frågan om karenstiden böra
underkastas ny beredning och prövning.
Av berörda uttalande framgår sålunda, att departementschefen visserligen
velat avvakta riksdagens behandling av sjukförsäkringsfrågan, innan spörsmålet
om karenstidens borttagande upptages till legislativ behandling, men
att departementschefen i varje fall ämnar låta frågan underkastas ny beredning
och prövning, även om riksdagen skulle i huvudsak avslå den nu föreliggande
propositionen om sjukkasseväsendet. Vid detta förhållande anser
utskottet anledning icke föreligga för riksdagen att på grund av ifrågavarande
motion vidtaga åtgärd i ärendet.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 maj 1927.
På andra lagutskottets vägnar;
K. G. WESTMAN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
o
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Stockenström* Sigfrid Hansson,
greve Spens, Thorberg och Åkerberg;*
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg* Magnusson i Skövde,*
Ödström, Holmström i Stockholm, Johansson i Sollefteå och Hedvall.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
Bil. A.
Till riksdagens andra lagutskott.
Den 4 innevarande februari har Kungl. Maj:t anbefallt försäkringsrådet att
till utskottet avgiva yttrande över en inom andra kammaren väckt motion,
nr 106, om ändrad lydelse av 6 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
I anledning härav får försäkringsrådet anföra följande.
Motionen avser dels ändring av de vid 1926 års riksdag antagna bestämmelserna
om beräkning av sjukpenning efter karenstidens utgång, dels borttagande
av karenstiden.
Försäkringsrådet tillåter sig beträffande dessa frågor hänvisa till sitt den
8 april 1926 till andra särskilda utskottet avgivna yttrande i anledning av en
inom andra och en inom första kammaren väckt motion, resp. nr 187 och 194.
_ Det är riktigt såsom i motionen framhålles, att de nya bestämmelserna om
sjukpenningens beräkning i vissa fall medföra en minskning av sjukpenningen
mot vad förut gällde. I andra fall medföra de åter en förhöjning. Detta blir
förhållandet med vilket intervallsystem, som än väljes, ehuru naturligen skillnaden
blir mindre ju mindre intervallen göres. Men minskas denna i alltför
stor utsträckning, minskas även det praktiska värdet av intervallsystemet.
Vad beträffar förslaget om höjning av minimigränsen för sjukpenningen
till tre kronor, innebär detta ett frångående av principen att ersättningen, som
utgar i socialförsäkringen, bör sättas i visst förhållande till arbetsförtjänsten
och icke överstiga densamma.
Frågan om karenstiden var föremål för behandling vid 1926 års riksdag,
och torde ej finnas anledning att fatta beslut härom, förrän den av riksdagen
då hos Kungl. Maj:t begärda utredningen om denna fråga blivit slutförd.
I detta ärendes behandling hava deltagit, förutom undertecknad Enbom,
herrar Geijer, Rörmy, Aae, Almström, Wallenius, Carlsson och Tengdahl.
Stockholm den 11 februari 1927.
På försäkringsrådets vägnar:
O. F. ENBOM.
Äke Natt och Dag.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
7
Bil. B.
Till riksdagens andra lagutskott.
Kungl. Maj:t har den 4 februari 1927 anbefallt Riksförsäkringsanstalten
att avgiva och till utskottet överlämna yttrande över en av herr Spångberg
m. fl. inom andra kammaren väckt motion, nr 106, om ändrad lydelse av 6 §
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
I anledning härav får Riksförsäkringsanstalten anföra följande.
Vad till en början angår motionärernas förslag rörande ändring av den
skala, enligt vilken sjukpenning utgår på grund av bestämmelserna i 6 s av
lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, vill Riksförsäkringsanstaltcn
framhålla, att genomförandet av motionärernas förslag
skulle innebära ett avsteg från den hittills tillämpade principen att sjukpenningen
bör stå i relation till den skadades arbetsförtjänst. Om minimibeloppet
av sjukpenningen skulle fixeras till tre kronor för dag, skulle detta
såsom även motionärerna framhålla — i många fall medföra, att den skadade
under sjukdomstiden erhölle högre ersättning, än då han vore i fullt arbete.
Motionärerna hava med sitt förslag icke avsett någon ändring beträffande
beloppen av de enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående livräntorna. En
person, vars årsinkomst uppgår till 450 kronor, skulle sålunda vid olycksfall
i arbete under sjukdomstiden erhålla 3 kronor för dag men vid fullständig
arbetsoförmåga (100 procent invaliditet) livränta med 300 kronor för ar eller
endast 82 öre för dag.
Riksförsäkringsanstalten har verkställt en uppskattning av den okmng i
försäkringens prestationskostnader, som ett bifall till motionärernas förslag
skulle medföra. Därvid har framgått, att ökningen i det årliga sjukpenningbeloppet
för tiden från och med 36:e dagen efter olycksfallsdagen torde kunna
uppskattas till omkring 250,000 kronor.
Om de föreslagna grunderna för sjukpenningens beräknande skulle galla
även under den nuvarande karenstiden, skulle eu betydande ökning i kostnaderna
för sjukpenning under denna tid uppkomma. Riksförsäkringsanstalten
har i annat sammanhang uppskattat ökningen i sjukpenningbeloppet under
karenstiden till omkring 1,730,000 kronor, därest de nu gällande grunderna
för beräkning av sjukpenning under karenstiden skulle komma att ersättas
med de från och med 36:e dagen efter olycksfallsdagen gällande. Skulle
motionärernas förslag till sådana grunder komma att tillämpas även föx den
nuvarande karenstiden, skulle ökningen i sjukpenningbeloppet för denna tid
kunna uppskattas till ytterligare omkring 500,000 kronor eller i jämförelse
med nu gällande grunder till omkring 2,230,000 kronor.
Av det anförda torde framgå att motionärernas förslag skulle medföra
konsekvenser, som icke kunna anses rimliga, samt en betydande merbelastning
å arbetsgivarna. Riksförsäkringanstalten far med anledning härav av -styrka motionärernas förslag i denna del. .......
Vad härefter angår frågan om karenstidens borttagande vill Riksförsäknngsanstalten
erinra om att ålderdomsförsäkringskommitténs förslag till lag om
försäkring för olycksfall i arbete, vilket ligger till grund för nu gällande lag.
icke upptog någon karenstid. Den alltjämt gällande anordningen med en
karenstid av 35 dagar är ett resultat av det sammanjämkningsförslag, som
framlades på grund av riksdagens kamrars skiljaktiga beslut i avseende å vissa
frågor rörande olycksfallsförsäkringens ordnande.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
Förslag till karenstidens borttagande har efter lagens ikraftträdande tid
efter annan framkommit. Riksförsäkringsanstaltcn har för sin del vid skilda
tillfällen bestämt uttalat sig för ett borttagande eller en begränsning till allenast
några få dagar av karenstiden.
I ett den 28 mars 1924 avgivet utlåtande över en inom riksdagens andra
kammare väckt motion (nr 72) uttalade sig Riksförsäkringsanstalten (bil. 5
till andra lagutskottets utlåtande nr 25, 1924 års riksdag) för att arbetare,
som avsåges i olycksfallsförsäkringslagen, skulle vid sjukdom, som förorsakats
av olycksfall i arbete, jämväl under de 35 första dagarna efter dagen
för olycksfallet, så länge sjukdomen varade, samt beträffande erforderlig
läkarvård och läkemedel även under sistnämnda dag vara försäkrad på sätt
i lagen stadgades angående försäkring för tiden efter de 35 första dagarna.
Beträffande den dagliga sjukpenningens belopp samt sjukpenningens utgående
under de tre första dagarna efter dagen för olycksfallet skulle dock gälla vad
i 37 § föreskreves.
Andra lagutskottet (utlåtande nr 25, sid. 23) gav sin anslutning till det
framförda önskemålet om åvägabringande av obligatorisk försäkring även för
karenstiden. Särskilt vad anginge de mindre arbetsgivarna och bos dem
anställda arbetare fann utskottet det av erfarenheten bestyrkt, att en dylik
utsträckning av försäkringsplikten vore av behovet i hög grad påkallad.
Frågan sammanhängde emellertid synnerligen nära med spörsmålet om införande
av obligatorisk sjukförsäkring och syntes ej lämpligen kunna lösas
utan att samtidigt större möjlighet bereddes till decentralisation vid handhavandet
av de därav föranledda förvaltningsuppgifterna med därmed följande
större möjligheter till snabbt ingripande och effektiv kontroll.
Under åberopande av vad sålunda av andra lagutskottet anförts anhöll
riksdagen (skrivelse nr 243, 1924), att Kung!. Maj:t måtte vid den fortsatta
behandlingen av i utskottsutlåtandet berörda spörsmål å socialförsäkringens
område, under iakttagande av behovet av enhetlighet i organisationshänseende,
beakta de i ovannämnda motion framförda förslagen i förening med
innehållet i de över motionerna avgivna yttrandena.
Statens besparingskommitté föreslog härefter i sitt den 19 februari 1925
avgivna betänkande angående socialförsäkringens organisation förkortning av
karenstiden till 14 dagar efter olycksfallsdagen, under vilken tid arbetsgivaren
själv skulle hava att utgiva vissa i lagen fixerade ersättningar. Vidare föreslogs
ändrade grunder för sjukpenningen från och med 15 :e dagen. I sitt
över betänkandet avgivna utlåtande (bilaga till Kungl. Maj:ts proposition nr
109 år 1926, sid. 42) fann Riksförsäkringsanstalten i likhet med kommittén
en förkortning av karenstiden av sociala skäl synnerligen önskvärd. Bland
såväl arbetsgivare som arbetare torde — framhöll Riksförsäkringsanstalten
vidare — råda allmänt missnöje med de nuvarande bestämmelserna. Riksförsäkringsanstalten
föreslog emellertid, att en karenstid av tre dagar, oberäknat
olycksfallsdagen, skulle införas, under vilken tid sjukpenning ej skulle
utgå.
I Kungl. Maj:ts proposition till 1926 års riksdag (nr 109, sid. 137) föreslogs
jämte omorganisation av olycksfallsförsäkringen bl. a. att karenstiden
skulle borttagas och att sjukpenningen vid fullständig oförmåga till arbete
även under nämnda tid skulle utgå enligt samma grunder, som föreslogos
skola gälla för sjukdomstiden i övrigt.
Riksdagens andra särskilda utskott (utlåtande nr 1, sid. 16) uttalade, att
frågan om karenstiden syntes nära sammanhänga med frågan om socialför
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
9
säkringens omorganisation. Då utskottet emellertid icke ansett sig kunna
biträda det av Kungl. Maj:t framlagda organisationsförslaget, ansåg sig utskottet
icke berett att med nuvarande organisation för det dåvarande förorda
karenstidens borttagande. Enär emellertid enligt utskottets mening starka
skäl hade anförts för ett borttagande eller en begränsning av karenstiden,
syntes en ytterligare utredning i frågan böra företagas och förslag i ärendet
föreläggas nästa års riksdag.
Riksdagen anförde i ämnet bl. a. följande (skrivelse nr 346, sid. 3): »Riksdagen
vill även framhålla, att den centralisering av olycksfallsförsäkringen
tillsammans med borttagande av karenstiden, som Eders Kungl. Maj ds förslag
avser att åstadkomma, till viss del betingas av den möjlighet till decentralisation
av behandlingen av de kortvariga olycksfallen, som ett genomförande
av den av Eders Kungl. Majd föreslagna sjukkassereformen kunde väntas
komma att medföra. Denna möjlighet till ökat samarbete mellan sjuk- och
olycksfallsförsäkringen har så till vida skjutits på framtiden, som riksdagen
för sin del icke ansett sig kunna bifalla det framlagda förslaget till omorganisation
av den frivilliga sjukförsäkringen. Därest emellertid en blivande
utredning av denna fråga kommer att resultera i ett förordande av det av
riksdagen framlagda förslaget till ordnande av nämnda försäkring, torde
därmed möjlighet hava skapats till ett värdefullt samarbete mellan de båda
försäkringsgrenarna. —.------»
»Vidkommande frågan om den s. k. karenstiden vill riksdagen i anslutning
till vad ovan anförts och under framhållande av önskvärdheten av borttagande
eller begränsning av nämnda karenstid anhålla, att Eders Kungl. Maj:t efter
närmare utredning av berörda spörsmål måtte till nästa års riksdag framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.»
Genom nådig remiss den 23 juli 1926 anbefalldes Riksförsäkringsanstalten
i anslutning till riksdagens nyssnämnda uttalade att till Kungl. Maj:t inkomma
med utredning dels angående den kostnadsökning, som — under
förutsättning av i huvudsak oförändrad organisation av olycksfallsförsäkringen
och sjukförsäkringen — ett borttagande av den s. k. karenstiden eller
dess förkortande till 14 dagar, allt i samband med införande av enhetliga
grunder för sjukersättningens bestämmande under hela sjukdomstiden, skulle
medföra å ena sidan för statsverket i form av fördyrad administration och å
andra sidan för arbetsgivarna såväl i form av dylik fördyring som på grund
av ökning av de s. k. prestationskostnaderna, och dels angående möjligheten
av anordnande, under enahanda förutsättningar, av eu effektiv kontroll över
de kortvariga sjukdomsfallen.
Den 29 september 1926 avgav Riksförsäkringsanstalten den begärda utredningen,
vilken i avskrift bifogas härjämte. Med avseende å möjligheten till
en effektiv kontroll över de kortvariga sjukdomsfallen anförde Riksförsäkringsanstalten
efter att hava lämnat en redogörelse över på området gällande
förhållanden: »På sätt Riksförsäkringsanstalten även vid olika tillfällen tidigare
framhållit, lära med nuvarande organisation av olycksfallsförsäkringen
och av sjukkasseväsendet ytterligare åtgärder icke stå till buds för åstadkommande
utan alltför betungande kostnader av någon i stort sett bättre
kontroll beträffande de kortvariga olycksfallen.
Att emellertid en mer effektiv dylik kontroll är av behovet påkallad, synes
anstalten framgå av vunnen erfarenhet. En sådan kontroll torde bliva så
mycket mer erforderlig i samma mån som dels ersättningarna under den nuvarande
karenstiden höjas, dels vid inträffande sjukdom på grund av olycks
-
10
Andra lagutskottets utlutande Nr 33.
fall i arbete sålunda förhöjda ersättningar skulle komma att utgå till sjuk,
vilken tillika är medlem i sjukkassa och som på grund av sålunda fortfarande
bestående dubbelförsäkring skulle erhålla ersättning även från sjukkassan.»
Efter avgivande av sistnämnda utredning har av tillkallade sakkunniga den
15 december 1926 avgivits betänkande angående omorganisation av det frivilliga
sjukkasseväsendet m. in. I sitt över betänkandet den 14 januari 1927
avgivna utlåtande uttalade Riksförsäkringsanstalten bl. a., att även om den
nu föreslagna organisationen av sjukkasseväsendet skulle komma att efter
den beräknade övergångstiden genomföras, bleve dess betydelse för förenkling
och decentralisering av handhavandet av vissa olycksfallsförsäkringens uppgifter
för vederbörande försäkringsinrättnings räkning och på dess ansvar
under olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation ganska ringa.
Av det ovan anförda framgår att såväl 1924 som 1926 års riksdag framhållit,
att frågan om karenstidens borttagande nära sammanhänger med frågan
om socialförsäkringens organisation. Karenstidens borttagande borde lämpligen
ske samtidigt med att större möjlighet bereddes till decentralisation
vid handhavandet av de därav föranledda förvaltningsuppgifterna.
Såsom ovan anförts har Riksförsäkringsanstalten funnit det senast framlagda
förslaget till omorganisation av det frivilliga sjukkasseväsendet icke
erbjuda tillräcklig möjlighet till decentralisering av anstaltens skaderegleringsuppgifter.
Då Riksförsäkringsanstalten — i likhet med riksdagen — finner
angeläget, att frågan om socialförsäkringens organisation — vilken i vad den
avser olycksfallsförsäkringen icke torde vara avförd från dagordningen (jfr
1926 års riksdags skrivelse nr 346 samt generaldirektören och chefens för
Riksförsäkringsanstalten skrivelse till statsrådet och chefen för Kung!. Socialdepartementet
den 14 juli 1926) — i samband med karenstidens borttagande
erhåller sådan lösning, att en decentralisering i tillräcklig omfattning av nyssberörda
uppgifter kan vidtagas och då — enligt vad ovan framgår — frågan
om karenstidens borttagande är föremål för Kungl. Maj:ts övervägande, finner
Riksförsäkringsanstalten, som alltjämt anser karenstidens borttagande högeligen
önskvärt, förevarande motion ej heller i denna del böra bifallas.
Utdrag av Riksförsäkringsanstaltens protokoll, utvisande vid ärendets handläggning
uttalade skiljaktiga meningar, bifogas härjämte.
I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknade, byråcheferna
östrand, von Schulzenheim och Odelstiema samt tillfälliga ledamöterna
Löfmark, Sidvall och Källström deltagit.
Stockholm den 9 februari 1927.
J. MAY.
T. östergren.
Andra lagutskottets utlåtande AV 33.
11
Bil. C.
Till Konungen angående karenstidens borttagande.
I skrivelse den 5 juni 1926, nr 346, i anledning av bland annat Kungl. Maj:ts
proposition nr 109 med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete
m. in., har riksdagen vidkommande frågan om den s. k. karenstiden i fråga
om olycksfallsförsäkring i anslutning till vad som anförts i berörda skrivelse
och under framhållande av önskvärdheten av borttagande eller begränsning
av nämnda karenstid anhållit, att Kungl. Maj:t måtte efter närmare utredning
av berörda spörsmål till nästa års riksdag framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.
Genom nådigt beslut den 23 juli 1926 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
riksförsäkringsanstalten att verkställa utredning dels angående den kostnadsökning,
som — under förutsättning av i huvudsak oförändrad organisation
av olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen — ett borttagande av den
s. k. karenstiden eller dess förkortande till 14 dagar, allt i samband med införande
av enhetliga grunder för sjukersättningens bestämmande under hela
sjukdomstiden, skulle medföra å ena sidanrtör statsverket i form av fördyrad
administration och å andra sidan för arbetsgivarna såväl i form av dylik fördyring
som på grund av ökning av de s. k. prestationskostnaderna, och dels
angående möjligheten av anordnande, under enahanda förutsättningar, av en
effektiv kontroll över de kortvariga sjukdomsfallen.
Till åtlydnad härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.
Beträffande de nuvarande bestämmelserna rörande karenstiden, tillkomsten
av desamma ävensom rörande de olika förslag till förändring av samma bestämmelser,
som framkommit, får riksförsäkringsanstalten hänvisa till den
redogörelse, som intagits i Kungl. Maj:ts proposition nr 109 till 1926 års
riksdag (sid. 125 och följande).
Vidare torde få erinras att enligt lag den 18 juni 1926 (nr 215) angående
ändring av vissa delar av olycksfallsförsäkringslagen sjukpenningen enligt
6 § i denna lag, d. v. s. för tiden efter karenstiden, skall utgå efter ett intervallsystem
med i lagen angivna sjukpenningbelopp för olika inkomstklasser.
Denna lagändring träder i kraft den 1 januari 1927.
För den utredning, som riksförsäkringsanstalten nu blivit anbefalld att
verkställa, är en av förutsättningarna, att enhetliga grunder för sjukersättningens
bestämmande skola vara gällande under hela sjukdomstiden. Riksförsäkringsanstalten
har därvid utgått från att dessa enhetliga grunder skola
överensstämma med de från och med den 1 januari 1927 för tiden från och
med 36:e dagen efter olycksfallsdagen gällande. Sjukpenning antages skola
tillkomma den skadade enligt dessa grunder från och med dagen efter olycksfallet,
dock under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter
nyssnämnda dag — oavsett huruvida sjukpenningen skall utgå från försäkringsinrättning
eller från arbetsgivaren direkt.
Beträffande frågan om karenstidens borttagande eller förkortande ur den
obligatoriska försäkringens synpunkt — med andra ord från och med vilken
dag efter olycksfallet sjukpenningen skall börja utgå på grund av den obligatoriska
försäkringen — äro följande två alternativ angivna i förutsättningarna
för utredningen.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
Alt. 1. Karenstiden borttages, d. v. s. sjukpenningen utgår redan från
början på grund av den obligatoriska försäkringen.
Alt. 2. Karenstiden förkortas till 14 dagar, oberäknat olycksfallsdagen,
varvid sjukpenning alltså utgår från försäkringsinrättningen för tiden från
och med den 15:e dagen efter olycksfallsdagen. Under karenstiden skulle
arbetsgivarna hava att utgiva ersättning direkt till den skadade efter samma
grunder som.för tiden därefter. Om vid detta alternativ frivillig försäkring
för karenstiden antages icke få äga rum i riksförsäkringsanstalten eller sådant
ömsesidigt försäkringsbolag, som avses i 4 § av olycksfallsförsäkringslagen,
bör emellertid även ett tredje alternativ tagas i betraktande, nämligen
Alt. 3. Karenstiden förkortas till 14 dagar med rätt för arbetsgivaren att
för denna tid teckna försäkring på samma sätt som nu äger rum.
Uppskattning av antalet olycksfall i arbete.
För att kunna meddela de önskade upplysningarna har riksförsäkringsanstalten
sökt att uppskatta antalet olycksfall i arbete under ett år med ledning
av antalet anmälda olycksfall år 1925.
Antalet till riksförsäkringsanstalten anmälda olycksfall utgjorde år 1925
i runt tal 67,000.
Vid en uppskattning av antalet under ett år inträffade olycksfall är att
märka, att anmälningsskyldigheten till riksförsäkringsansalten beträffande
i bolagen försäkrade arbetare fullgöres i viss mån ofullständigt. Sålunda
förekom i fråga om olycksfall, som inträffat år 1923, i ej mindre än omkring
4,300 fall att anmälningsskyldigheten till riksförsäkringsanstalten icke fullgjorts,
ehuru anmälan om olycksfallet gjorts till det bolag, i vilken den skadade
var försäkrad. Tillägges ett häremot svarande antal, erhålles för 1925
ett antal av omkring 71,000 olycksfall. Dessa fördela sig på olika arbetsgivaregrupper
och försäkringsinrättningar på följande sätt:
Antal olycksfall
Riksförsäkrings- anstalten |
Bolag |
Tillsammans |
|
Staten ................. |
......... 5,000 |
_ |
5,000 |
Övriga större arbetsgivare . |
......... 27,700 |
34,300 |
62,000 |
Mindre arbetsgivare ..... |
......... 2,800 |
1,200 |
4,000 |
Summa 35,500 |
35,500 |
71,000 |
Men icke heller nyssnämnda antal, 71,000, kan antagas fullt motsvara
antalet verkligen inträffade olycksfall i arbete under ett år, något som torde
komma att visa sig, därest karenstiden skulle borttagas.
Visserligen föreligger redan nu anmälningsskyldighet för varje olycksfall,
som medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som kan föranleda
ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser, vare sig ersättningen
skall utgå från försäkringsinrättning eller från arbetsgivaren direkt,
men det framgår av olycksfallsstatistiken, att lättare olycksfall i många fall
icke anmälas, om ej en tecknad försäkring för karenstiden ger utsikt att erhålla
ersättning från försäkringsinrättningen. Särskilt framträder detta förhållande
i fråga om mindre arbetsgivare. Sålunda framgår exempelvis av tab. F
i »Olycksfall i arbete år 1923» (sid. 13), att antalet invaliditets- och dödsfall
i Drocent av hela antalet anmälda olycksfall, i de fall. då endast obligatorisk
försäkring var gällande, var mer än tre gånger så stort som i de fall, då
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
13
såväl obligatorisk som karensförsäkring gällde. Med ledning av tabellen kan
det antal olycksfall hos mindre arbetsgivare, som icke anmäles, uppskattas
till omkring 4,000, vilket antal så gott som uteslutande kommer på riksförsäkringsanstaltens
andel.
Ett liknande förhållande äger rum även för de större arbetsgivarna. Enligt
vad den i statistiken rörande olycksfall i arbete år 1922 intagna sjuklängds
tabellen giver vid handen, skulle man kunna antaga, att antalet icke anmälda
olycksfall hos större arbetsgivare uppginge till mellan 2,000 och 3,000. Med
hänsyn till det förhållandet, att bland de anmälda olycksfallen finnes ett —
visserligen relativt obetydligt — antal fall, i vilka ersättning icke utgives av
den anledning, att den skadade icke varit arbetare i lagens mening, att olycksfallet
icke inträffat i arbete eller av annan dylik anledning, torde det vara
tillräckligt att här räkna med den lägre siffran, alltså 2,000, varav ungefär
hälften för riksförsäkringsanstalten och hälften för bolagen.
Alt. 1. Därest karenstiden borttages, skulle olycksfallsantalet i runda tal
kunna uppskattas på följande sätt:
Antal olycksfall
Riksförsäkrings- anstalten |
Bolag |
Tillsammans |
|
Staten ................. |
......... 5,000 |
— |
5,000 |
Övriga större arbetsgivare . |
......... 28,500 |
35,500 |
64,000 |
Mindre arbetsgivare ..... |
......... 6,500 |
1,500 |
8,000 |
Summa 40,000 |
37,000 |
77,000 |
Alt. 2. Om karenstiden förkortas till 14 dagar samt det antagandet göres,
att ingen karensförsäkring skulle förekomma, reduceras antalet ersättningsberättigande
olycksfall enligt ovannämnda sjuklängdstabell till 62,3 % av de
under föregående alternativ upptagna antalen. Olycksfallsantalet skulle sålunda
kunna uppskattas på följande sätt:
Antal olycksfall
Riksförsäkrings- anstalten |
Bolag |
Tillsammans |
|
Staten ................. |
......... 3,000 |
— |
3,000 |
Övriga större arbetsgivare . |
......... 18,000 |
22,000 |
40,000 |
Mindre arbetsgivare ..... |
......... 4,000 |
1,000 |
5.000 |
Summa 25,000 |
23,000 |
48.000 |
Alt. 3. Skulle karenstiden förkortas till 14 dagar och karensförsäkring
antagas förekomma i ungefär samma omfattning som för närvarande, skulle
förutom de sistnämnda 48,000 olycksfallen ytterligare ett antal sådana föranleda
ersättning från försäkringsinrättningarna. Antalet ersättningsberättigande
olycksfall kan för detta alternativ uppskattas till följande:
Antal olycksfall
Riksförsäkrings- anstalten |
Bolag |
Tillsammans |
|
Staten ................. |
......... 5,000 |
— |
5,000 |
Övriga större arbetsgivare .. |
......... 26,000 |
34,500 |
60,500 |
Mindre arbetsgivare ..... |
......... 5,000 |
1,500 |
6,500 |
Summa 36,000 |
36,000 |
72,000 |
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
I alternativen 2 och 3 har antagits, att anmälningsskyldighet, i motsats
mot vad som nu är fallet, endast skulle komma att föreligga för ersättningsberättigande
olycksfall.
Prestationskostnadernas ökning vid införande av enhetliga grunder för
sjukersättningens bestämmande.
Enligt nu gällande bestämmelser utgår sjukpenning från och med 36:e
dagen efter olycksfallsdagen med ett i förhållande till den skadades dagliga
arbetsförtjänst bestämt belopp per sjukdag. Under karenstiden utgår sjukpenning
däremot med ett dagligt belopp, som bestämmes med hänsyn till den
pensionsavgift, som senast påförts den skadade enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.
Då den dagliga sjukpenningen efter karenstiden enligt nu gällande bestämmelser
i genomsnitt är högre än den dagliga sjukpenningen under karenstiden,
måste ett införande av enhetliga grunder för sjukersättningens bestämmande
under hela sjukdomstiden under den förutsättning därom, som ovan
angivits, leda till en ökning av de sammanlagda kostnaderna för sjukpenning
under den nuvarade karenstiden. För bedömande av denna kostnadsöknings
storlek erfordras kännedom om dels antalet till ersättning berättigande
olycksfall, dels det genomsnittliga förhållandet mellan daglig sjukpenning
efter karenstiden och daglig sjukpenning under karenstiden (enligt från
och med den 1 januari 1927 gällande ersättningsbestämmelser) och dels slutligen
den genomsnittliga kostnaden per olycksfall för sjukpenning under
karenstiden enligt nu gällande ersättningsgrunder.
I fråga om antalet olycksfall, som berättiga till ersättning, kan detta, enligt
vad ovan anförts, uppskattas till 72,000, om olycksfallen bland statsanställda
arbetare icke medräknas.
Rörande storleken av det genomsnittliga förhållandet mellan daglig sjukpenning
efter och under karenstiden kunna följande siffror erhållas ur statistiken
över olycksfall i arbete för åren 1920—1923.
Å r |
Genomsnittlig daglig sjukpen-ning i kronor |
Förhållandet |
|
under karens-tiden |
efter karens-tiden |
||
1920 ............................................. |
2,3 2 |
3,84 |
1,66 |
1921 ............................................. |
2,64 |
3,8 8 |
1,4 7 |
1922 ............................................. |
2,6 0 |
3,6 7 |
1,34 |
1923 ............................................. |
2,3 8 |
3,3 8 |
1,43 |
En granskning av dessa siffror visar, att förhållandet mellan daglig sjukpenning
efter och under karenstiden varierat icke obetydligt under den tid,
de nuvarande ersättningsbestämmelserna varit gällande. Variationerna hava
huvudsakligen framkallats av lönenivåns förändringar under den ifrågavarande
perioden och närmast föregående år och synas väl överensstämma med
vad man på grund av förskjutningarna i lönenivån kan hava rätt att vänta.
För senare år än 1923 är någon mera fullständig beräkning av ifrågava -
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
15
rande relationstal icke för närvarande möjlig att utföra. Under åren 1924
och 1925 har lönenivån sakta stigit. Med hänsyn härtill kan man vänta sig
en mindre stegring i förhållandet mellan daglig sjukpenning efter och under
karenstiden under nämnda år. För en period med konstant lönenivå synes
förhållandet kunna antagas hålla sig omkring 1,45, vilket skulle innebära, att
sjukpenningen efter karenstiden skulle överskjuta karenssjukpenningen med
omkring 45 %.
De vid innevarande års riksdag beslutade ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens
ersättningsbestämmelser komma, i den mån de röra sjukpenningens
belopp, att påverka det ifrågavarande förhållandetalet. Dessa ändringar
gälla endast sjukpenningen efter karenstiden, varemot bestämmelserna
rörande karenssjukpenningens storlek icke nu ändrats. Införandet av löneklasser
för sjukpenningens bestämmande efter karenstiden får med hänsyn till
storleken av den för varje löneklass bestämda dagliga sjukpenningen antagas
icke komma att påverka storleken av den genomsnittliga dagliga efterkarenssjukpenningen.
En sådan påverkan kommer däremot att visa sig med anledning
av höjningen av maximum för den årliga arbetsförtjänstens beräknande
från 2,400 till 3,000 kronor. På grund härav har den genomsnittliga
årliga arbetsförtjänsten beräknats komma att ökas med omkring 8.6 % • Den
genom avlöningsmaximums höjning inträdande ökningen i den genomsnittliga
dagliga sjukpenningen efter karenstiden torde kunna beräknas till samma
procenttal. Under denna förutsättning kan förhållandet mellan daglig sjukpenning
efter och under karenstiden på grund av de från och med den 1
januari 1927 ändrade bestämmelserna antagas komma att stiga från 1,45
till 1,575.
Den genomsnittliga kostnaden per olycksfall för sjukpenning under karenstiden
enligt nu gällande ersättningsgrunder kan beräknas som produkten av
den genomsnittliga dagliga sjukpenningen under karenstiden och det genomsnittliga
antalet sjukdagar per olycksfall under samma tid. Storleken av den
genomsnittliga dagliga sjukpenningen under karenstiden enligt olycksfallsstatistiken
för åren 1920—1923 framgår av nyss anförda tabell. Under åren
1924 och 1925 kan den genomsnittliga karenssjukpenningen på grund av
löneutvecklingen antagas hava ytterligare minskats något. Vid stickprov, som
verkställts för vissa månader under åren 1924—1926 och som för varje undersökt
månad omfattat ett tusental anmälda olycksfall bland i riksförsäkringsanstalten
försäkrade arbetare, erhöllos följande genomsnittsvärden å karenssjukpenningen.
Om den nuvarande lönenivån antages stabiliserad, skulle den genomsnittliga
karenssjukpenningen möjligen kunna med ledning av det nu anförda
antagas till kronor 2,25 eller 2,30. Det senare talet torde få läggas till grund
för beräkningarna.
För den genomsnittliga sjuktiden under de 35 första dagarna efter olycksfallet
erhållas följande siffror ur olycksfallsstatistiken.
År
Genomsnittlig sjukpenning
per dag under karenstiden
kronor
1924
1925
1926
2,24
2,22
2,28
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
Å r |
Antal otycksfall |
Motsvarande an-tal sjukdagar |
Genomsnittlig |
1918 ................. |
38,001 |
702,557 |
18,5 |
1919 .................... |
37,095 |
662,496 |
17,9 |
1920 ......................... |
34,729 |
620,978 |
17,9 |
1921 ...................... |
24,463 |
456,949 |
18,7 |
1922 ....................... |
29,577 |
552,151 |
18,7 |
1923 ......................... |
37,868 |
678,944 |
17,9 |
1918-1923 ............. |
201,793 |
3,674,075 |
18,2 |
Den genomsnittliga sjuktiden under karenstiden torde med ledning av dessa
siffror kunna uppskattas till 18,2 dagar.
ökningen i prestationskostnaderna genom införande av enhetliga grunder
för sjukersättningens bestämmande under hela sjukdomstiden kan med ledning
av det nu anförda uppskattas till i avrundat tal 1,730,000 kronor.
Vid ovanstående kostnadsberäkning hava alla statsanställda arbetare lämnats
ur räkningen, d. v. s. kostnaderna för staten som arbetsgivare hava icke
medräknats. En mycket betydande del av de statsanställda hava ju redan nu
rätt att vid sjukdom på grund av olycksfall i arbete behålla minst så stor del
av dem tillkommande avlöningsförmåner, som motsvarar sjukersättningen
efter den nuvarande karenstiden.
Hänsyn har icke kunnat tagas till den omständigheten, att även hos vissa
enskilda arbetsgivare anställda vid sjukdom på grund av olycksfall i arbete
äro tillförsäkrade eller i verkligheten få uppbära större ersättningar än enligt
37 § i olycksfallsförsäkringslagen.
Förvaltningskostnader för arbetsgivarna.
Enligt 16 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete skall såsom bidrag
till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten till statsverket
erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande fem procent av försäkringsavgiften,
beräknad utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles.
Vidare är ömsesidigt försäkringsbolag, som avses i 4 § av lagen, skyldigt
att till statsverket erlägga bidrag till bestridande av nämnda omkostnader.
Bidraget erlägges för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt,
som av Konungen bestämmes, med belopp, motsvarande tre procent av summan
av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag, som i 11 §
omförmäles, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar.
Införande av enhetliga grunder för sjukersättningens bestämmande under
hela sjukdomstiden på sätt som nyss antagits skulle föranleda ökning av arbetsgivarnas
andel i olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader därutinnan,
att tilläggsavgifter och bidrag enligt anförda bestämmelser skulle komma
att ökas i samma mån som de högre prestationskostnaderna tvingade försäkringsinrättningarna
att uttaga högre försäkringsavgifter av arbetsgivarna.
Om därjämte den nuvarande karenstiden borttoges eller förkortades, så
skulle även därigenom en ökning av försäkringsavgifternas sammanlagda
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
17
belopp föranledas, då ju ett stort antal arbetare nu icke äro försäkrade för
karenstiden. Tilläggsavgifternas och bidragens belopp skulle då också komma
att ökas.
Vid denna beräkning måste de ovan angivna olika alternativen betraktas
vart och ett för sig.
Alt. 1. Karenstiden borttages.
Antalet ersättningsberättigande olycksfall kan för detta alternativ, såsom
framgår av de ovan gjorda beräkningarna, uppskattas till 35,000 för riksförsäkringsanstalten
och 37,000 för bolagen, om olycksfall bland statsanställda
icke medräknas. För statens arbetare utgå nämligen inga tilläggsavgifter. De
enligt nuvarande bestämmelser karensförsäkrade olycksfallen kunna för riksförsäkringsanstalten
uppskattas till omkring 23,500 och för bolagen till omkring
33,500. Genom karenstidens borttagande skulle alltså försäkringsinrättningarna
få att ersätta ytterligare ett antal olycksfall, som för riksförsäkringsanstalten
kan uppskattas till omkring 11,500 och för bolagen till omkring
3,500. För beräkning av den ökning i nettopremiebeloppen, som kan antagas
bliva föranledd härav, förutsättes, att såväl den genomsnittliga dagliga sjukpenningen
under karenstiden som läkarvårdskostnaden per sjukdag under
samma tid får antagas till samma belopp för såväl riksförsäkringsanstalten
som bolagen. Läkarvårdskostnaden per sjukdag under karenstiden kan med
hänsyn till olycksfallsstatistikens resultat antagas till i genomsnitt kronor 1,45.
Antages den genomsnittliga sjukpenningen under karenstiden såsom förut
till kronor 2,30 samt den genomsnittliga sjuktiden till 18,2 dagar, kan ökningen
i nettopremiebeloppen uppskattas till 785,000 kronor för riksförsäkringsanstalten
och 239,000 kronor för bolagen.
Fn ytterligare ökning av premiebeloppet skulle föranledas av införandet
av enhetliga grunder för sjukpenningens bestämmande under hela sjukdomstiden.
Det mot sjukpenningen svarande nettopremiebeloppet skulle med anledning
härav komma att ökas med i runt tal 1,730,000 kronor, varav 840,000
kronor för riksförsäkringsanstalten och 890,000 kronor för bolagen.
Då bolagens bidrag enligt 16 § i lagen skola beräknas å bruttopremierna,
d. v. s. nettopremierna med tillägg av bolagens egna förvaltningskostnader
m. m., måste även ökningen i dessa premier beräknas. Fluru stor ökningen i
bolagens bruttopremier skulle bliva, är emellertid svårt att säga. Sannolikt
kommer bruttopremiebeloppet icke att behöva ökas i fullt samma proportion
som nettopremiebeloppet. Enligt 1925 års räkenskaper utgjorde bolagens
förvaltningskostnader i genomsnitt omkring 12 % av bruttopremierna. För
nu ifrågavarande ändamål synes det emellertid vara tillräckligt att räkna med
exempelvis 10 % av nettopremierna.
Ökningen i tilläggsavgifterna och bidragen skulle således under detta alternativ
kunna uppskattas till 118,500 kronor eller i runt tal 120,000 kronor.
Alt. 2. Karenstiden förkortas till 14 dagar utan rätt för försäkringsinrättningarna
att meddela frivillig försäkring för karenstiden.
Antalet ersättningsberättigande olycksfall är i ovanstående beräkningar
uppskattat till 45,000, om olycksfallen bland statsanställda icke medräknas.
Av dessa beräknas 22,000 komma på riksförsäkringsanstaltens del och 23,000
på bolagens.
Enligt 1922 års sjuklängdstabell för karensförsäkrade utgjorde antalet sjukdagar
under tiden från och med den 15:e till och med den 35:e dagen efter
olycksfallsdagen 81,815 för 10,000 den 4:e dagen efter olycksfallsdagen sjuka.
Av dessa kvarstodo å 15:e dagen 6,226 sjuka, vadan den under ifrågavarande
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 samt. 2 avd. 23 höft. (Nr 33.) 2
18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
period infallande genomsnittliga sjuktiden för de å 15:e dagen sjuka uppgår
till 13,1 dagar.
Då all försäkring för de 14 första dagarna enligt detta alternativ skulle
upphöra, skulle det för försäkringsinrättningarna erforderliga nettopremiebeloppet
på grund härav och med hänsyn till förkortningen i karenstiden
komma att minskas. Minskningen kan för riksförsäkringsanstaltens del uppskattas
till 523,000 kronor och för bolagens del till 1,156,000 kronor.
Emellertid kommer å andra sidan införandet av enhetliga grunder för
sjukpenningens bestämmande under hela sjukdomstiden att medföra en ökning
av nettopremiebeloppet. För riksförsäkringsanstalten kan denna ökning
beräknas till 381,000 kronor och för bolagen till 398,000 kronor.
Minskningen i de erforderliga nettopremiebeloppen begränsas sålunda till
142,000 kronor för riksförsäkringsanstalten och 758,000 kronor för bolagen.
Enligt detta alternativ skulle alltså en minskning i tilläggsavgifternas och
bidragens belopp uppkomma, vilken minskning kan beräknas till 32,100
kronor eller i runt tal 30,000 kronor.
Alt. 3. Karenstiden förkortas till 14 dagar och frivillig försäkring för den
förkortade karenstiden antages äga rum i ungefär samma omfattning som
för närvarande.
Vid detta alternativs genomförande skulle ett antal av de nu icke karensförsäkrade
olycksfallen med kortare sjuktid än 36 dagar komma att föranleda
utgivande av ersättningar från försäkringsinrättningarna. Med ledning
av de förut för detta alternativ angivna antalen ersättningsberättigande
olycksfall kan detta antal uppskattas till för riksförsäkringsanstalten 7,500
och för bolagen 2,500.
Den erforderliga ökningen i nettopremiebeloppet kan på grund härav beräknas
till 368,000 kronor för riksförsäkringsanstalten och 123,000 kronor
för bolagen.
På grund av de enhetliga grundernas införande skulle emellertid de till
försäkringsinrättningarna inflytande nettopremiebeloppen under detta alternativs
förutsättningar behöva ytterligare ökas med följande belopp: för riksförsäkringsanstalten
696,000 kronor samt för bolagen 850,000 kronor.
Sammanlagt skulle alltså ökningen i tilläggsavgifter och bidrag vid detta
alternativa genomförande kunna uppskattas till 85,300 kronor eller i runt
tal 85,000 kronor.
Av ovanstående framgår alltså, att arbetsgivarnas bidrag till försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader skulle enligt alternativ
1 och 3 avsevärt ökas men enligt alternativ 2 något minskas.
De ifrågavarande förändringarna rörande karenstiden m. in. kunna emellertid
väntas komma att inverka på arbetsgivarnas andel i olycksfallsförsäkringens
förvaltningskostnader även därutinnan, att bolagens egna förvaltningskostnader
härav röna inverkan.
Enligt bolagens årsberättelser för 1925 uppgingo deras sammanlagda förvaltningskostnader
nämnda år till omkring 923,000 kronor.
I avsikt att erhålla någon ledning för bedömande av huru stor förändring
i bolagens förvaltningskostnader, som skulle kunna väntas inträda under de
angivna förutsättningarna, har riksförsäkringsanstalten begärt yttranden i
frågan från de olika bolagen. Yttranden hava inkommit från samtliga bolag
utom Olycksfallsförsäkringsbolaget Mercur, Ömsesidigt. Avskrifter av de inkomna
yttrandena bifogas.
Två av bolagen, Enskilda järnvägars ömsesidiga försäkringsförening för
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
19
olycksfall i arbete och Industriföreningen i Norrköping för ömsesidig försäkring,
vilka icke meddela försäkring för den nuvarande karenstiden, hava
angivit den för dem erforderliga ökningen i förvaltningskostnaderna till omkring
17,500 kronor resp. 2,500 kronor, om karenstiden borttages och omkring
11,500 kronor resp. 800 kronor, om karenstiden förkortas till 14 dagar.
Ett av bolagen, Arbetsgivarnes ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolag,
anför, att med hänsyn till den stora omfattning karenstidsförsäkringen för
bolagets vidkommande redan tagit, skulle, om enahanda grunder tillämpades
för bestämmande av sjukpenningen under och efter karenstiden, ett borttagande
eller förkortande av karenstiden sakna nämnvärd praktisk betydelse.
Som emellertid enligt nuvarande bestämmelser fastställandet av sjukpenningen
efter karenstiden kräver betydligt mera arbete än som fordras för karenstidssjukpenningens
bestämmande, måste administrationskostnaderna ökas, om
det mera omständliga förfaringssättet tillämpas tidigare och följaktligen i flera
fall. Enligt bolagets åsikt skulle därför ett fullständigt borttagande av karenstiden
medföra en betydlig ökning av arbetet och därmed av administrationskostnaderna.
Bolaget har emellertid icke uppgivit något belopp, vartill ökningen
kunde väntas uppgå. Ett förkortande av karenstiden till 14 dagar
skulle, enligt vad bolaget anför, måhända icke medföra lika stor kostnadsökning.
Om vid förkortad karenstid förbud mot försäkring infördes och försäkringsinrättningarna
därjämte befriades från skyldigheten att kontrollera
arbetsgivarnas utbetalning av karenstidsersättningarna, skulle måhända härigenom
vinnas kompensation för det genom minskning av karenstiden från
35 till 14 dagar ökade arbetet.
Övriga bolag hava i särskilda yttranden lämnat meddelanden av. såvitt
denna fråga angår, i huvudsak överensstämmande innehåll, nämligen att karenstidens
borttagande eller förkortande till 14 dagar icke anses komma att i
någon avsevärd mån inverka på bolagets administrationskostnader. Ett par
av bolagen anse, att snarare någon minskning i administrationskostnaderna
kunde förväntas på grund av större enhetlighet vid ersättningarnas bestämmande.
Såsom härav framgår innehålla bolagens yttranden icke material för någon
fullständig beräkning av den sannolika ökningen i bolagens förvaltningskostnader.
Då det för bedömandet av frågan emellertid kan vara av vikt att äga kännedom
om, i vilken utsträckning de i bolagen lör närvarande försäkrade aibetarna
äro försäkrade jämväl för den nuvarande karenstiden, hava med ledning
av från bolagen lämnade uppgifter samt olycksfallsstatistiken för år
1923 (det senaste år, för vilket densamma föreligger i bearbetat skick) i nedanstående
tabell sammanförts uppgifter i nyssberörda avseende.
De i kol. 4 angivna talen grunda sig på av resp. bolag utförda approximativa
beräkningar.
Om de för år 1923 för de olika bolagen gällande procenttalen karensförsäkrade
fortfarande vore tillämpliga, skulle härav följa, att sammanlagt omkring
372,000 årsarbetare för närvarande vore karensförsäkrade i bolagen.
Emellertid torde numera för flera bolag ett större procenttal än som i kol. 3
angives av de i bolagen försäkrade arbetarna jämväl vara karensförsäkrade.
Sålunda uppgiver Arbetsgivarnes ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolag. att
antalet i bolaget karensförsäkrade årsarbetare nu uppgår till omkring 8/
procent av hela antalet i bolaget försäkrade arbetare. Sammanlagt torde antalet
i bolagen karensförsäkrade arbetare nu kunna uppskattas till 75 å 80
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33,
Bolag |
1 |
2 |
3 |
4 |
Antal årsar-betare 1923 |
Därav karei absolut |
isförsäkrade i % |
Antal årsar-betare |
|
Egid ....................................... |
17,188 |
7,547 |
43,9 |
17,000 |
Lantbrukarne........................... |
63,524 |
47,385 |
74,6 |
65,000 |
Enskilda Järnvägar.................. |
25,169 |
— |
— |
25,000 |
Målarmästarne ..................... |
2,814 |
2,814 |
100,0 |
— |
Byggmästarne........................... |
2,418 |
2,418 |
100,0 |
3,000 |
A. 0. O............................... |
154,553 |
125,513 |
81,2 |
170,000 |
Land och Sjö ..................... |
93,144 |
84,754 |
91,0 |
110,000 |
Mercur................................. |
55,682 |
43,849 |
78,7 |
58,000 |
Textil........................ |
9,786 |
5,220 |
53,3 |
10,000 |
Bokindustri.......................... |
7,379 |
7,242 |
98,1 |
8,000 |
Industriföreningen ................ |
23,873 |
— |
— |
20,000 |
Sleipner .............................. |
3,739 |
3,194 |
85,4 |
19,000 |
Samtliga bolag........................ |
459,269 |
329,936 |
71,8 |
505,000 |
procent av bolagens hela årsarbetareantal. Antalet icke karensförsäkrade årsarbetare
i bolagen skulle således kunna uppskattas till 20 å 25 procent avsammanlagda
antalet i bolagen försäkrade årsarbetare eller 100,000 å 125,000.
Riksförsäkringsanstaltens administrationskostnader.
Beträffande den inverkan de ifrågasatta förändringarna skulle medföra i
avseende på riksförsäkringsanstaltens av statsverket bestridda administrationskostnader
blir denna givetvis olika under de särkilda ovanberörda alternativen.
Alt. 1. Karenstiden borttages.
I avseende å skaderegleringsarbetct skulle viss ökning uppstå. Av de år
1925 anmälda olycksfallen voro enligt verkställd uppskattning omkring 7,000
sådana, för vilka försäkring ej gällt för karenstiden. För att reglera dessa
olycksfall samt de — utöver antalet år 1925 anmälda olycksfall — tillkommande
omkring 4,500 olycksfallen under karenstiden torde, därest nu gällande
grunder med pensionsavgiften såsom grund för ersättningens bestämmande
bibehölles, behovet av ökad personal enligt uppgift av chefen för riksförsäkringsanstaltens
första skaderegleringsbyrå kunna uppskattas till omkring 3
manliga e. o. kontorsskrivare och omkring 4—5 kvinnliga e. o. skrivbiträden.
Beräknas sjukersättningen efter arbetsförtjänsten även under den nuvarande
karenstiden, kommer detta att medföra, att antalet lönebestämningar,
som för närvarande beräknas uppgå till omkring 7,000, kommer att ökas
till omkring 35,000. En stor del av dessa olycksfall, för vilka karensförsäkring
för närvarande gäller, hänför sig emellertid till i industrier och hantverk fast
anställd personal, för vilken lönebestämningen som regel är jämförelsevis
enkel. Den ökning i personalbehovet utöver den nyss angivna ökningen, som
uppstår till följd av att lönebestämning måste äga rum för samtliga olycksfall,
torde kunna uppskattas till 1 förste amanuens, 1 andre amanuens och 1 e. o!
kontorsskrivare (14:e graden) samt någon mindre ökning i arbetet för den
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
21
kvinnliga personalen. Den sammanlagda ökningen för skaderegleringsarbetet
skulle alltså bliva omkring 6 manliga och 5 kvinnliga befattningshavare.
Å andra sidan skulle minskning uppstå i de egentliga försäkringsgöromålen
därigenom, att dels arbetet med behandling av ansökningarna om karensförsäkring
och därmed sammanhängande korrespondens och registerföring bortfaller,
dels arbetet med premiedebiteringar förenklas. Däremot skulle arbetet
med registrering av skador och andra därmed sammanhängande göromål något
ökas. Minskningen i personalbehovet skulle enligt uppgift av chefen å försäkringsbyrån
uppgå till 1 andre amanuens och omkring 7 kvinnliga e. o.
skrivbiträden.
Nettoökningen i avlöningarna skulle enligt ovanstående kunna beräknas
till omkring 16,000 kronor. Till detta belopp skulle komma dyrtidstillägg
med förslagsvis 18 procent eller omkring 3,000 kronor.
Kostnaden för hyra och kontorskostnader in. m. skulle kunna antagas
komma att ökas med c:a 2,500 kronor.
Vad beträffar kostnaden för riksförsäkringsanstaltens ortsombud utgå ombudsarvodena
i allmänhet dels med visst belopp för varje hos riksförsäkringsanstalten
registrerad arbetsgivare, dels med visst för olika fall växlande belopp
för varje godkänt olycksfall, som drabbat i riksförsäkringsanstalten försäkrad
ej statsanställd arbetare. Summan av dessa senare arvoden utgjorde år 1925
c:a 132,500 kronor. Med beräknande av 30,500 olycksfall år 1925 skulle
arvodet per olycksfall samma år i genomsnitt hava utgjort kronor 4: 34. Då
antalet olycksfall enligt förevarande alternativ beräknats komma att ökas
med 4,500, skulle kostnadsökningen för ombudsarvoden bliva i runt tal
19,500 kronor.
Man skulle sålunda kunna antaga, att, om karenstiden borttages, kostnaderna
sammanlagt skulle komma att ökas på följande sätt:
Avlöningar och dyrtidstillägg.....
Hyra och kontorskostnader m. in
Ombudskostnader .............
, .. c:a kronor 19,000: —
. . » » 2,500: —
» » 19,500: —
Summa kronor 41,000: —
Den för detta alternativ uppskattade förut omnämnda ökningen i tilläggsavgifter
och bidrag uppgår till omkring 120,000 kronor och överväger alltså
den beräknade ökningen av statsverkets utgifter för riksförsäkringsanstalten.
Alt. 2. Karenstiden förkortas till 14 dagar utan rätt till karensförsäkring.
Anmälningsplikten för icke ersättningsberättigande olycksfall skulle bortfalla.
Enligt detta alternativ skulle''riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader
något minskas.
Vad beträffar skaderegleringsarbetet skulle visserligen, om sjukersättningen
beräknas efter arbetsförtjänsten från och med 15:e dagen efter olycksfallsdagen,
antalet lönebestämningar komma att ökas från 7,000 till omkring
22,000. Å andra sidan skulle antalet anmälda olycksfall minskas från nuvarande
omkring 30,500 till omkring 22,000. Med hänsyn till dessa båda
faktorer torde den med skaderegleringsarbetet sysselsatta personalen kunna
minskas med omkring 2 manliga e. o. kontorsskrivare och 3 kvinnliga e. o.
skrivbiträden.
De egentliga försäkringsgöromålen skulle i avsevärd grad minskas genom
karensförsäkringens bortfallande och förenkling i arbetet med registrering av
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
skador m. m. Minskningen av personalen å försäkringsbyrån skulle kunna
antagas till 1 andre amanuens och omkring It kvinnliga e. o. skrivbiträden.
För det statistiska arbetet beräknas personalbehovet komma att minskas
med ett kvinnligt e. o. skrivbiträde.
Pa grund av ovanstående torde avlöningskostnaderna för anstaltens personal
kunna beräknas nedgå med c:a 39,000 kronor jämte dyrtidstillägg efter
18 procent med c:a 7,000 kronor.
Kostnaden för byra, kontorskostnader m. m. torde komma att minskas med
c:a 6,000 kronor.
Beträffande ombudskostnaderna torde dessa, under antagande att antalet
olycksfall minskas med 8,500, kunna beräknas nedgå med c:a 37,000 kronor.
Sammanlagda utgiftsminskningen skulle alltså kunna antagas till
avlöningar och dyrtidstillägg.................. c:a kronor 46,000: —
hyra, kontorskostnader m. in................. » » 6,000:_
ombudskostnader .......................... » » 37,000:_
Summa kronor 89,000: —
Å andra sidan skulle, såsom förut nämnts, en minskning i tilläggsavgifternas
och bidragens belopp uppkomma med c:a 30,000 kronor.
Alt. 3. Karenstiden förkortas till 14 dagar med rätt till karensförsäkring.
Anmälningsplikten för icke ersättningsberättigande olycksfall borttages.
Vad beträffar skaderegleringsarbetet skulle antalet lönebestämningar komma
att ökas från nuvarande omkring 7,000 till omkring 31,000. Personalen
skulle under detta alternativ med hänsyn tagen till ökningen i arbetet på
grund av dels antalet anmälda olycksfall och dels det ökade antalet lönebestämningar
behöva ökas med 1 förste amanuens, 2 andre amanuenser och 1
e. o. kontorsskrivare samt 2 kvinnliga e. o. skrivbiträden.
Försäkringsgöromålen skulle enligt detta alternativ något ökas. Ett kvinnligt
skrivbiträde anses ytterligare behöva anställas.
Den sammanlagda ökningen av personalkostnaderna antages till omkring
22.000 kronor, vartill kommer dyrtidstillägg med omkring 4,000 kronor.
Hyra och kontorskostnaderna m. in. torde ökas med c:a 3,500 kronor.
Ombudskostnaderna beräknas, med en ökning av antalet olycksfall av c:a
500, komma att stiga med omkring 2,200 kronor.
Sammanlagda kostnadsökningen skulle alltså bliva
avlöningar och dyrtidstillägg.................. c:a kronor 26,000: —
hyra och kontorskostnader in. in............... » » 3,500: —
ombudskostnader .......................... » » 2,200: -—
Summa kronor 31,700: —
eller i runt tal 32,000 kronor.
Å andra sidan skulle tilläggsavgifter och bidrag komma att stiga med c:a
85.000 kronor.
I detta sammanhang vill riksförsäkringsanstalten för sin del framhålla, åt!
det enligt anstaltens mening synes olämpligt ordna denna fråga på sätt under
alternativ 2 och 3 angives. Beträffande särskilt alternativ 2 vill riksförsäkringsanstalten
erinra om att då lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för
olycksfall i arbete trädde i kraft år 1903, hade riksförsäkringsanstalten icke
rätt att bevilja försäkring för den då till 60 dagar bestämda karenstiden. Det
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
23
visade sig emellertid, med hänsyn till arbetsgivarnas därom uttalade önskningar,
nödvändigt att medgiva sådan rätt, vilket skedde redan genom eu lag den
3 juni 1904. Även enligt nu gällande lag hava arbetsgivarna i mycket stor
utsträckning visat sig uppskatta möjligheten att taga försäkring för den nuvarande
karenstiden. Sålunda äro enligt olycksfallsstatistiken av samtliga
arbetare hos större arbetsgivare 59,8 procent försäkrade för karenstiden. Av
de i riksförsäkringsanstalten försäkrade äro 48,7 procent och av de i bolagen
försäkrade 71,5 procent karensförsäkrade. Sannolikt hava dessa procenttal
på senaste tiden förskjutits uppåt.
Det torde få påpekas, att även försäkringsrådets arbetsbörda torde komma
att röna inverkan av en ökning av antalet ersättningsberättigande olycksfall i
samband med karenstidens borttagande eller förkortning.
Möjlighet till en effektiv kontroll över de kortvariga sjukdomsfallen.
Den erforderliga kontrollen i avseende å sjukdom, som orsakats av olycksfall,
utövas i allmänhet i första hand genom läkarna och i förekommande
fall genom arbetsgivarna. Dessutom har riksförsäkringsanstalten för vissa
fall sökt utöva kontroll dels genom sjukkassor, vilka antagits till riksförsäkringsanstaltens
ombud, dels i fråga om Stockholm och Göteborg genom av
anstalten anställda sjukbesökare i förening med anordnande av utbetalning
av ersättningar vid personligt besök hos respektive riksförsäkringsanstalten
eller ombudskontoret i Göteborg.
Anstalten har träffat avtal med 22 sjukkassor om viss medverkan vid handhavande
av skaderegleringen, i vad den avser sjukpenning samt läkarvård och
läkarintyg, varjämte anstaltens ombud i Göteborg beträffande olycksfall, som
drabba i riksförsäkringsanstalten försäkrade dåvarande arbetare, bär liknande
uppgift som eljest tillkommer nämnda sjukkassor. I dessa fall sker
den sålunda avsedda skaderegleringen med tillämpning av ungefär samma
system beträffande mellanhavandet mellan anstalten och kassan, som mellan
anstalten och vederbörande större arbetsgivare tillämpas, när fråga är om
arbetare hos dylika arbetsgivare, vilka åtagit sig att själva förskottera sjukpenning,
läkarintyg och läkarvård. Anstalten bestämmer, om olycksfall i arbete
skall anses föreligga samt, därest sjukdomstillståndet vararöver karenstiden,
det belopp, vartill arbetsförtjänsten skall beräknas. I många fall måste
anstalten även bestämma sjukhjälpens belopp och den tid, för vilken den
skall utgå. Redovisning angående sjukkassans utbetalningar lämnas varje
månad, varvid samtliga verifikationer, de skadades kvitton å bekommen sjukhjälp
samt läkarintyg, läkarvårdsräkningar m. in. granskas av riksförsäkringsanstalten.
I fråga om två sjukkassor samt anstaltens ombud i Göteborg
bär anstalten ansett sig kunna medgiva viss större frihet beträffande deras
ifrågavarande arbete för anstaltens räkning än som ansetts kunna lämnas
övriga sjukkassor.
Nyss nämnda anordning för samverkan med sjukkassor har i stort sett
visat sig lämplig. Den nuvarande splittringen av sjukkasseväsendet medför
dock, att någon samverkan mellan riksförsäkringsanstalten och sjukkassorna
i någon större omfattning icke är möjlig. Det är också givet, att endast vissa
sjukkassor på samma sätt lämpa sig för det ifrågavarande samarbetet.
1 de fall, där större arbetsgivare vilja åtaga sig att förskottera vissa ersättningar
till de skadade, kan arbetsgivaren ofta härigenom hava en särskild
anledning att utöva starkare kontroll beträffande den skadade än eljest. För
främjande av dylik förskottering har anstalten tidigare avgivit förslag, var
-
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
till anstalten får hänvisa. (Anstaltens utlåtande den 8 april 1926 till riksdagens
andra särskilda utskott.)
På sätt riksförsäkringsanstalten även vid olika tillfällen tidigare framhållit,
lära med nuvarande organisation av olycksfallsförsäkringen och av sjukkasseväsendet
ytterligare åtgärder icke stå till buds för åstadkommande utan
alltför betungande kostnader av någon i stort sett bättre kontroll beträffande
de kortvariga olycksfallen.
Att emellertid en mer effektiv dylik kontroll är av behovet påkallad, synes
anstalten framgå av vunnen erfarenhet. En sådan kontroll torde bliva så
mycket mer erforderlig i samma mån som dels ersättningarna under den nuvarande
karenstiden höjas, dels vid inträffande sjukdom på grund av olycksfall
i arbete sålunda förhöjda ersättningar skulle komma att utgå till sjuk,
vilken tillika är medlem i sjukkassa och som på grund av sålunda fortfarande
bestående dubbelförsäkring skulle erhålla ersättning även från sjukkassan.
Riksförsäkringsanstalten har även hos de enskilda bolag, vilka driva försäkring
enligt olycksfallsförsäkringslagen, anhållit om yttrande angående
möjligheten att utöva effektiv kontroll över de kortvariga sjukdomsfallen.
I de svar, som i anledning härav avgivits och till vilka riksförsäkringsanstalten
får hänvisa, har särskilt framhållits att den effektivaste kontrollen, under
hänsynstagande till den behandlande läkarens utlåtande, vinnes genom
samarbete mellan vederbörande försäkringsinrättning och den skadades
arbetsgivare.
I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknade, byråcheferna
von Schulzenheim och Odelstierna. Ärendet har föredragits av undertecknad
Östrand, i vad angår kostnaden för skadeersättningarna och förvaltningskostnaderna
för arbetsgivarna samt därmed sammanhängande frågor,
och i övrigt av undertecknad Eisen.
Stockholm den 29 september 1926.
Underdånigst
J. MAY.
Albert Eisen.
David östrand.
Bestyrkes å tjänstens vägnar:
H. Jakobson.
Andra lagutskottets utlutande Nr 33.
25
Bil. D.
Avskrift av Riksförsäkringsanstaltens protokoll den 9 februari 1927.
Närvarande:
Herr generaldirektören May, byråchefen östrand, byråchefen von Schnlzcnheim,
byråchefen Odelsticrna, ledamoten Löfmark, ledamoten Sidvall,
ledamoten Källström, tjf. byråchefen östergren.
§ 1.
Tjf. byråchefen Östergren föredrog Kungl. Maj:ts skrivelse den 4 innevarande
februari, varigenom Riksförsäkringsanstalten, på därom av Riksdagens
andra lagutskott gjord anhållan, anbefallts att avgiva och till nämnda utskott
överlämna yttrande över en inom Riksdagens andra kammare väckt motion,
n:r 106, om ändrad lydelse av 6 § i lagen om försäkring för olycksfall i
arbete; och beslöts underdånigt utlåtande av den lydelse registraturet utvisar.
Ledamoten Sidvall, med vilken ledamoten Löfmark instämde, anmälde
skiljaktig mening i vad Riksförsäkringsanstaltens utlåtande rörde förslaget
om karenstidens borttagande samt hemställde, att Riksförsäkringsanstalten i
denna del måtte göra det uttalandet, att anstalten under åberopande av de
skäl, som anförts i det av anstalten den 28 mars 1924 till andra lagutskottet
avgivna utlåtande över den av herrar Th. Gardell och Karlström väckta motionen,
fortfarande ansåge karenstidens borttagande på sätt anstalten i sitt nyssnämnda
utlåtande föreslagit, vore att föredraga framför den nuvarande ordningen,
men att anstalten dock vid det förhållandet att andra lösningar av
karenstidsfrågan kunde tänkas och riksdagen år 1926 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t efter närmare utredning av berörda spörsmål
måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda,
ansåge med lagändring angående karenstiden borde anstå till dess Kungl.
Maj:ts förslag förelåge.
Byråchefen von Schulzenheim hänvisade till sitt i andra lagutskottets utlåtande
n:r 25 1924, sid. 18—20 intagna yttrande den 28 mars 1924 samt vad
i anslutning därtill anförts i Kungl. Maj:ts proposition till 1926 års riksdag
n:r 117, sid. 103—109.
Vid protokollet:
R. von der Bärg.
Bestyrkes å tjänstens vägnar:
H. Jakobson.