Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

1

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1927 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om utlännings rätt att här i riket vistas
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 mars 1927 dagtecknad proposition, nr 198, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga här nedan införda förslag till lag om
utlännings rätt att här i riket vistas.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 319 av herr Möller m. fl.;

nr 320 av herr Örne; och

nr 325 av herr Lindhagen; samt

inom andra kammaren:

nr 428 av herr Hansson i Stockholm m. fl.; och

nr 450 av herr Thore.

I motionerna nr 319 i första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 428 i
andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl., vilka motioner äro lika
lydande, har hemställts, att förevarande proposition måtte av riksdagen
avslås.

I motionen nr 320 i första kammaren av herr Örne har likaledes hemställts,
att riksdagen ville besluta avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

I motionen nr 325 i första kammaren av herr Lindhagen har yrkats, att
riksdagen ville, med avslag å propositionen, i skrivelse till Kungl. Haj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte:

1) framlägga ett lagförslag om säkerställande av utlänningars rätt att fritt
vistas i riket med allenast de moderat utformade begränsningar, som äro av
förhållandena oundgängligen påkallade;

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 sand. 2 avd. 22 käft. (Nr 32.) 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

2) taga initiativ till en mellanfolklig överenskommelse i folkförbundet eller
annorledes till tryggande av utlänningars rättsställning under vistelse i främmande
stater;

3) upphäva passtvång för resande till Sverige från Danmark och Norge
samt inleda underhandlingar med båda sistnämnda länderna om passfri inresa
till dem från Sverige.

I motionen nr 450 i andra kammaren av herr Thore har hemställts, att,
därest ej Kungl. Maj:ts proposition ansåges böra avslås, sådan omarbetning
av det i propositionen innefattade lagförslaget måtte företagas av vederbörande
utskott, att vissa i motionen anförda synpunkter bleve beaktade.

Beträffande skälen för det med propositionen framlagda lagförslaget och
för de i ämnet väckta motionerna får utskottet, i den mån ej redogörelse därför
lämnas här nedan, hänvisa till propositionens respektive motionernas innehåll.

Genom lagen den 14 september 1914 angående förbud för vissa utlänningar
att här i riket vistas, den s. k. utvisningslagen, gåvos lagfästa regler rörande
ärenden angående avlägsnande från riket av utlänningar, som söka hit
inkomma eller som vistas härstädes. Med denna lagstiftning avsåg man
emellertid endast, förutom att bereda rättsskydd åt den enskilde, att tillgodose
det allmännas intresse att förhindra, att sådana främlingar, som på grund
av sin sociala oduglighet eller skadlighet ej vore önskvärda för landet, erhölle
tillträde till riket eller här kvarstannade. Lagen äger sålunda tillämpning å
brottslingar, lösdrivare och liknande befolkningselement samt giver myndigheterna
möjlighet dels att förhindra, att dylika främlingar inkomma i landet,
dels att från riket avlägsna sådana personer. En utlänning, som tillhör någon
av dessa kategorier, kan alltså vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter
avvisas av polismyndighet. Därest en dylik främling befinner sig här i landet,
kan Konungens befallningshavande förordna om hans utvisning ur riket. Därutöver
har Kungl. Maj:t endast tillagts befogenhet att under särskilda omständigheter
utfärda de bestämmelser, som kunna finnas erforderliga för kontroll
och övervakning av utlänningar. I lagens 18 § stadgas sålunda, att
Konungen i händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets
försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt
äger ej mindre förordna, att utlänning, som till riket ankommer, skall i enlighet
med de närmare föreskrifter, som av Konungen meddelas, hos polismyndigheten
göra anmälan om sin ankomst, än även utfärda de särskilda
bestämmelser, som eljest med avseende å riket i dess helhet eller beträffande
viss ort må för utlännings övervakande finnas nödiga, och äger Konungen i
fall, varom nu sagts, i fråga om utlännings avvisning eller utvisning förordna
efter omständigheterna.

Såsom av det föregående framgår saknas egentlig invandringslagstiftning
i vårt land. I lag givna bestämmelser rörande allmän reglering eller kontroll
av invandring av främlingar finnas sålunda icke. Under förarbetena till
1914 års lag hade man visserligen till en början för avsikt att söka genomföra

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

o

en dylik lagstiftning, men under lagarbetets fortgång kom man till den slutsatsen,
att man borde för det dåvarande inskränka sig till att lagstifta angående
de på grund av deras sociala oduglighet eller skadlighet icke önskliga individerna
av främmande nationalitet. På frågor angående förhindrande av en
ur andra synpunkter icke önskvärd invandring inlät man sig därför ej. Tillkomsten
av 1914 års lag innebar alltså ej någon brytning med den främlingspolitik,
som under årtiondena före världskriget vunnit tillämpning såväl i vårt
land som i det stora flertalet främmande länder och som byggde i allt väsentligt
på grundsatsen om fritt folkutbyte mellan länderna.

Emellertid kunde denna främlingspolitik icke upprätthållas på grund av de
förhållanden, som uppkommit till följd av världskriget. Under kriget tillkommo
sålunda allestädes föreskrifter om pass- och passviseringstvång samt infördes
bestämmelser om polisövervakning av utlänningar. För Sveriges del infördes
passviseringstvång vid inresa genom kungörelserna den 13 augusti och den
22 september 1917, och med stöd av nyssnämnda § 18 i utvisningslagen utfärdades
den 26 september 1918 en kungörelse angående övervakande av utlänningar
i riket. Sistnämnda kungörelse, som gällde till utgången av år
1919, har sedermera med vissa ändringar erhållit förlängd giltighetstid. Enligt
denna kungörelse med däri vidtagna ändringar skall utlänning, som ankommer
till riket, vara försedd med viserat pass. Vid ankomsten skall han,
vid äventyr att eljest varda avvisad, för polismyndigheten i ankomstorten
uppvisa sitt pass och meddela de upplysningar, polismyndigheten avfordrar
honom. Även utlänning, som befinner sig i riket, skall vara försedd med
viserat pass eller, om han ej kan förskaffa sig dylikt pass, med av svensk
myndighet utfärdad uppehållsbok. Vid prövning av ansökan om visering
eller uppehållsbok skall tagas i betraktande, huruvida med avseende å uppgivna
ändamålet med vistelsen i riket och övriga omständigheter utlänningens
härvaro må befinnas lämplig med hänsyn till landets intressen. Därvid bör,
bland annat, hänsyn tagas till bostadsförhållandena å utlänningens egentliga
vistelseort, till arbetsförhållandena i riket samt till den tid utlänningen
uppehållit sig härstädes. Därest utlänning kvarbliver i landet efter utgången
av medgiven tid, kan han utvisas. Lämnar utlänning i ärende, varom i kungörelsen
är fråga, mot bättre vetande oriktig uppgift eller underlåter han i
andra fall att iakttaga vad honom åligger enligt kungörelsen eller jämlikt
densamma meddelade föreskrifter, kan han utvisas eller ställas under åtal.
Straffet i nu nämnda fall är böter.

Passviseringstvånget såsom medel att ur olika synpunkter reglera tilloppet
av utlänningar äger både företräden och nackdelar. Genom viseringen kan
det allmännas kontroll göras i relativt hög grad effektiv, varjämte övervakningen
av utlänningar kan utövas under mycket enkla former. Då emellertid
viseringsproceduren är till besvär för den inresande, står den i viss mån hindrande
för det fria mellanfolkliga umgänget, även i sådana fall då anledning
icke finnes att reglera detsamma med hänsyn till bosättnings- eller arbetsmarknadsspörsmål.
Viseringstvånget har också numera mångenstädes avskaffats.
I dess ställe har man i olika länder övergått till ett annat system i syfte

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

närmast att skydda den inhemska arbetsmarknaden ävensom, i vissa fall, att
förbehålla bostadstillgången åt landets egna invånare. Man bar nämligen
infört en restriktiv lagstiftning med avseende å utlänningars rätt till bosättning
och yrkesutövning. Såsom av den vid propositionen fogade översikten över
utländsk lagstiftning å förevarande område framgår, har denna nya tendens
kommit till uttryck i lagstiftningen icke blott i de stora världsstaterna utan
även i våra grannländer. De förslag, som på initiativ av Nationernas förbund
framkommit i syfte att undanröja de hinder för resetrafiken, som viseringstvånget
innebär, och att mildra de olägenheter, som äro förenade med passtvånget,
förutsätta uttryckligen för de enskilda staterna rätt att vidtaga sådana
inre lagstiftningsåtgärder, som kunna vara påkallade för skyddande av den
inhemska arbetsmarknaden eller för reglerande av invandringen.

Sedan även Sverige på grund av ömsesidighet avstått från att uppställa
fordran å visering för undersåtar i ett stort antal länder, hava genom den nu
gällande passkungörelsen av den 4 september 1926 införts bestämmelser i syfte
att skydda den svenska arbetsmarknaden mot en större inflyttning av viseringsfria
utländska arbetssökande. Enligt dessa bestämmelser skall utlänning,
som ej är underkastad viseringstvång, hava särskilt arbetstillstånd, därest
han ämnar antaga arbetsanställning. Ansökan om arbetstillstånd prövas av
socialstyrelsen. Utlänning, som anländer till riket i avsikt att här antaga arbetsanställning,
skall på förhand hava förskaffat sig dylikt tillstånd. Arbetstillståndet
skall avse viss tid. Då utlänning anländer till riket, skall han,
därest hans pass ej är försett med arbetstillstånd eller visering, meddela skriftlig
uppgift om tiden för vistelsen i riket och ändamålet med densamma. År
utlänningens pass ej försett med arbetstillstånd, då så erfordras, kan han avvisas.

Redan helt kort tid efter det utvisningslagen år 1914 tillkommit måste alltså
den svenska regeringen, såsom av det föregående framgått, anlita den däri
lämnade möjligheten att i administrativ ordning sörja för erforderliga föreskrifter
rörande en allmän reglering av utlänningars inflyttning och vistelse
här. Den immigrationslagstiftning, som under förarbetena till 1914 års lag
sköts åt sidan, har sålunda under omständigheternas makt tvingat sig fram
med stöd av det bemyndigande, som i lagens 18 § lämnats regeringen.

Då Kungl. Maj :t nu funnit tiden vara inne att med lagbestämmelser ersätta
de administrativa föreskrifter, som givits med stöd av detta bemyndigande,
måste tydligen frågan om de föreslagna reglernas behövlighet och innehåll
bedömas med utgångspunkt från de nu i allmänhet i utlandet rådande befolkningsförhållandena
och den främlingspolitik, som därav framkallats.

Härvid framträder i första hand den tidigare berörda omständigheten, att
de flesta kulturländer infört lagbestämmelser i förevarande avseende av en
starkt restriktiv, nästan prohibitiv art. Av sådana bestämmelser kännetecknas
som bekant Förenta staternas immigrationspolitik. Till närmare belysning
av dess betydelse för vårt lands invandringsförhållanden vill utskottet
framhålla följande. Sedan mitten av 1800-talet har från Europas västra och
norra delar en omfattande emigration ägt rum till främmande världsdelar. I

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

5

slutet av 1800-talet började jämväl öst- och sydeuropéerna deltaga i denna
folkvandring, och under 1900-talet blev dessa folkslags andel i den europeiska
utvandrarströmmen allt större. Den europeiska emigrationen, som för år 1910
kan beräknas hava uppgått till 1,730,000 personer, avstannade under världskriget
så gott som fullständigt. När den åren 1921 och 1922 ånyo tog fart,
möttes den av invandringsrestriktioner i de flesta transoceana invandringsländer,
främst Förenta staterna. Invandringen till Förenta staterna sista året
före kriget utgjorde 1,218,480 personer. Genom 1921 års kvotlag hade man
i detta land begränsat invandringen per finansår, 1 juli—30 juni, till 357,803
personer. Från den 1 juli 1924 begränsades invandringen ytterligare till allenast
164,667 personer årligen, och från den 1 juli 1927 skulle endast 150,000
personer tillåtas invandra i landet. Frågan om införandet av denna nya kvot
har emellertid numera uppskjutits på ett år.

Det ligger i sakens natur, att vårt land icke kommer att lämnas oberört av
denna restriktiva politik i det hittills förnämsta invandringslandet. Som bekant
har även den svenska invandringskvoten i hög grad begränsats. Otvivelaktigt
är denna politik ägnad att medföra även indirekta verkningar för vårt
land. Genom densamma hava nämligen skapats betingelser för en betydligt
ökad folkomflyttning de europeiska länderna emellan, från överbefolkade
stater till sådana, som kunna anses erbjuda bättre utkomstmöjligheter. Bland
länder, som hysa befolkningsöverskott, torde i detta sammanhang höra erinras
särskilt om Tyskland och Östeuropas stater.

Enligt beräkningar rörande Tysklands befolkningsfråga, vilka nyligen verkställts
för Nationernas förbunds räkning, skulle Tysklands folkmängd, som
åren 1910 och 1919 utgjorde resp. 35 och 40 miljoner personer i de arbetsföra
åldrarna 15—70 år, hava ökat till 46 miljoner år 1931 och 47 miljoner år
1941. De under åren närmast före världskriget födda årskullarna voro nämligen
synnerligen talrika och hava icke nämnvärt decimerats under kriget.
Till följd av deras inträde å arbetsmarknaden kan man under de närmaste
åren motse en stark trängsel å densamma. Denna trängsel måste helt naturligt
leda till ett ökat utvandringsbehov. Tyskarna hava tidigare företrädesvis
emigrerat till Förenta staterna. Genom 1921 års kvotlag fastställdes kvoten
för tyskar till 67,607 per fiskalsår, vilket antal år 1924 sänktes till 51.227.
För framtiden torde kvoten enligt beräkningar bliva allenast 23,428 årligen.
Dessa förhållanden hava i Tyskland väckt allvarliga farhågor. Därstädes
hava upprättats vitt utgrenade privata och även officiella institutioner med
syfte att vägleda emigrationen såväl till lämpliga länder inom Europa, däribland
icke minst Sverige, som till andra världsdelar.

Vidare är det allmänt bekant, att Polen sedan länge har ett permanent befolkningsöverskott.
I Förenta staterna torde någon större del därav ej komma
att mottagas. Enligt 1921 års kvotlag bestämdes den polska invandringskvoten
till 30,977 per fiskalsår. 1924 nedskärs kvoten till 5,982, och för framtiden
beräknas den sänkas till 4,978. Till följd av särskilda traktater om
import av arbetskraft har Polens befolkningsöverskott i viss utsträckning kunnat
finna användning i Frankrike. Sålunda utgjorde antalet polska invandrare

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

till Frankrike under åren 1922—1926 sammanlagt närmare 215,000 personer.
Emellertid har arbetslösheten i Frankrike, som hittills varit obetydlig, under
senare tid avsevärt ökats. Med anledning härav anser sig Frankrike ej längre
kunna mottaga utländsk arbetskraft, och man har där till och med vidtagit
åtgärder för att underlätta den utländska arbetskraftens återutvandring.
Dessa omständigheter äro uppenbarligen ägnade att i hög grad inverka på
befolkningsförhållandena inom Polen. Det hastigt förändrade läget i Frankrike
belyses av följande uppgifter rörande in- och återutvandring av utländska
arbetare, som äro försedda med viserade arbetskontrakt:

Tidsperiod 4 veckor

Invandrare

Återutvandrare

1926 8 nov.—4 dec.........

. . . . 8,924

3,210

» 6 dec.—31 dec.........

. . . . 7,204

3,546

1927 3 jan.—29 jan.........

7,762

• 31 jan.—26 febr.........

. . . . 210

8,368

» 28 febr.—26 mars (3 veckor) . .

. . . . 79

7,963

Vad beträffar övriga f. d. ryska randstater är ur emigrationssynpunkt att
framhålla, att i dessa länder för närvarande finnes ett i förhållande till folkmängden
stort antal judar. Dessa, som till huvudsaklig del hava inflyttat
från Ryssland efter revolutionen, sakna i allmänhet samhörighet med befolkningen
i de stater, där de slagit sig ner. På grund av de tryckta ekonomiska
förhållandena i nämnda stater hava dessa inflyttade judar, vilka så gott som
uteslutande ägna sig åt handel och köpenskap, svårt att finna sin utkomst och
äro illa sedda av den inhemska befolkningen. Om tillträde till vårt land lämnades
helt fritt, skulle detta med största sannolikhet resultera i en avsevärd
utvandring till vårt land av nämnda befolkningselement.

Inom dessa länder förefinnes alltså ett avsevärt utvandringsbehov. Att
detta ännu icke kommit till ett mer påtagligt utryck är beroende därpå att
alla främmande stater spärrat sina gränser. I stället har detta emigrationsbehov
så att säga ackumulerats. Antalet av de ärenden angående arbetstillstånd,
som avgjorts av socialstyrelsen, är i stigande, men de siffror, som härom
kunna anföras, lämna icke en fullständig bild av kontrollsystemets betydelse.
Av dem framgår nämligen icke den provisoriska kontrollens allmänt förebyggande
innebörd. I fråga härom må framhållas, att det i flera fall kunnat konstateras,
att svenska arbetsgivare, sedan de erhållit kunskap om de av socialstyrelsen
tillämpade principerna vid behandling av arbetstillståndsärenden, anställt
tillgänglig svensk arbetskraft i stället för utländsk. Främst torde dock
denna förebyggande inverkan göra sig gällande på utlänningarna själva. De
institutioner, officiella eller privata, som i vissa främmande länder äro upp
rättade för att tillhandagå utvandrare med upplysningar, äga noggrann kännedom
om de svenska bestämmelserna å området. De upplysningar, som socialstyrelsen
vid olika tillfällen lämnat skilda grupper av arbetssökande utlänningar,
hava även medfört, att sådana arbetssökande avstått från att fullfölja
sin avsikt att söka sig in på den svenska arbetsmarknaden.

Till belysande av den omfattning, vari invandring till Sverige ägt rum under

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

t

senare år, vill utskottet omnämna, att antalet utlänningar här i landet år 1920
utgjorde 22,811. Statistiska centralbyrån redovisar för de senaste åren följande

antal invandrare:

År Antal invandrare Därav från Europa

1922 .............. 6,303 3,066

1923 .............. 5,827 3,394

1924 .............. 5,942 3,403

1925 .............. 5,053 2,793

De anförda siffrorna, som äro baserade på uppgifter om antalet kyrkoskrivna
utlänningar, giva vid handen, att invandringen under de senare åren
trots den restriktiva invandringspolitiken försiggått i en omfattning närmast
motsvarande den före världskriget. På 1,000 invånare hava under åren
1915—1924 invandrat i medeltal årligen 1.18 utlänningar. Till jämförelse kan
nämnas, att Förenta staterna genom 1924 års kvotlag begränsat invandringen
till ett årligt antal personer, motsvarande 1.36 utlänningar på 1,000 invånare.

Utskottet instämmer med föredragande departementschefen därutinnan att
den ökade invandring, vilken är att förvänta efter avskaffande av det egentliga
restriktiva medel vi nu äga eller viseringen, ur olika synpunkter är att betrakta
såsom en viktig samhällsföreteelse, vilken måste noggrant uppmärksammas.
Enligt utskottets åsikt hava övertygande skäl anförts för att denna
invandring ej bör lämnas oreglerad. När utskottet uttalar denna mening haT
framför andra skäl hänsynen till den svenska arbetsmarknaden varit bestämmande
för utskottet. I vårt land råder som bekant en ganska omfattande
arbetslöshet, vilken för sitt mildrande kräver betydande uppoffringar från det
allmännas sida. De lidanden, som arbetslösheten förorsakar svenska medborgare,
böra icke försvåras, och de bördor, som genom densamma åsamkas stat
och kommuner, höra icke ökas därigenom att en ohämmad invandring av utländsk
arbetskraft tillstädjes. Då, såsom förut nämnts, i utlandet redan förefinnas
bestämmelser å förevarande område av starkt restriktiv karaktär, lärer
införande av en dylik lagstiftning i vårt land ej heller hava den verkan, att
svenska medborgares möjlighet att vinna utkomst utomlands försvåras. Tvärtom
torde härigenom åvägabringas möjlighet att genom ömsesidiga kompensationer
trygga utlandssvenskarnas ställning samt bereda svenskar möjlighet
att i studie- och förvärvssyfte erhålla anställning i utlandet.

Beträffande den omfattning, i vilken invandringen bör kontrolleras och regleras,
kan utskottet i huvudsak ansluta sig till propositionen. Att såsom i
herr Möllers in. fl:s och i herr Hanssons i Stockholm m. flis motioner föreslagits
endast föreskriva skyldighet för arbetsgivare inom de områden, där
restriktioner anses påkallade, att inhämta tillstånd före anställande av utländsk
arbetskraft, torde av praktiska skäl vara uteslutet. Effektiviteten av
en dylik kontroll lärer för övrigt vara av ringa värde. Utöver de föreskrifter,
som innehållas i nu gällande kungörelse angående utlänningars övervakande,
synas, såsom i propositionen är förhållandet, bestämmelser jämväl böra meddelas
om skyldighet för utlänningar att söka särskilt tillstånd, om de vilja
uppehålla sig härstädes under längre tid. Det nuvarande provisoriska kon -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

trollsystemet riktar sig uteslutande, frånsett viseringspliktiga utlänningar,
mot dem, som söka arbetsanställning. Utlänningar, som liar i riket driva
självständig yrkesverksamhet, äro sålunda ej underkastade någon invandringskontroll.
En ändring härutinnan är enligt utskottets mening erforderlig. Det
måste anses vara ett viktigt statsintresse, att utlänningar, som ej äro önskvärda,
förhindras att bosätta sig här i landet.

Enligt utskottets mening synes tiden nu vara inne att med lagbestämmelser
ersätta de hittills i administrativ ordning givna föreskrifterna å förevarande
område. De förhållanden, som åberopats till stöd för en främlingskontroll,
måste numera anses hava en sådan karaktär, att man ej längre synes böra
bibehålla det system, som kännetecknas av ett reglerande i administrativ ordning.

Det är för närvarande omöjligt att förutse, när ett flertal av de skäl, som
föranleda en lagstiftning av förevarande slag, kan beräknas komma att bortfalla.
Det torde emellertid ej vara uteslutet, att inom en ej alltför avlägsen
framtid vissa förändringar inom den internationella samfärdseln kunna komma
att inträda, vilka äro ägnade att inverka på utformningen av lagstiftningen
på det område, varom nu är fråga. Med hänsyn härtill anser sig utskottet
böra föreslå, att den lagstiftning, som utskottet förordar, ej nu göres definitiv
utan erhåller provisorisk karaktär. Härvid finner utskottet det uppenbart,
att åt lagen ej bör givas för kort giltighetstid. Såsom ett av de skäl, vilka tala
för en sådan anordning, vill utskottet framhålla, att en längre giltighetstid
skulle bereda socialstyrelsen möjlighet att för utlänningar, som till följd av
en avsevärd tids vistelse i landet eller på grund av andra omständigheter kunna
anses vara knutna till detsamma med mera bestående band, utfärda uppehållsoch
arbetstillstånd att gälla för längre tid. Enligt utskottets mening bör lagen
antagas att gälla för en tid av fem år.

Då utskottet funnit sig böra förorda en lag av det huvudsakliga innehåll,
som föreslagits i propositionen, att gälla för en tid av fem år, följer
härav att utskottet icke kan tillstyrka vare sig de motioner, vari yrkats avslag
å propositionen, eller herr Lindhagens motion, så vitt därigenom yrkats, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
framlägga ett lagförslag om säkerställande av utlänningars rätt att fritt vistas
i riket.

Vad angår herr Lindhagens motion, i vad den avser, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte taga initiativ
till en mellanfolklig överenskommelse i folkförbundet eller annorledes till
tryggande av utlänningars rättsställning under vistelse i främmande stater,
finner utskottet, som är förvissat därom att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet
kommer att följa utvecklingen på förevarande område, motionen i denna
del icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid granskningen av det föreliggande lagförslaget har utskottet å vissa
punkter ansett sig böra föreslå ändringar i Kungl. Maj:ts förslag. För de
sålunda föreslagna ändringarna, i den mån de icke innebära allenast redaktionella
jämkningar, redogöres här nedan under de särskilda paragraferna.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

9

1 §•

I syfte att underlätta den internationella samfärdseln, så långt sådant är
möjligt utan äventyrande av den föreslagna invandringskontrollens ändamål,
har Kungl. Maj:t enligt propositionen tillagts befogenhet att i visst fall eller
mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar medgiva undantag från
vissa av lagens stadganden. Utskottet, som anser det vara av synnerlig vikt,
att denna samfärdsel lämnas obehindrad i den mån sådant utan men för förverkligandet
av lagstiftningens syfte kan ske, förutsätter, att Kungl. Maj:t,
med begagnande av dispensrätteh i fråga, kommer att tillgodose de berättigade
önskemål, som i detta avseende framställas. Särskilt vill utskottet understryka
angelägenheten därav, att förbindelserna mellan de tre skandinaviska
länderna i största möjliga utsträckning underlättas. Utskottet finner det emellertid
icke tillrådligt, att riksdagen uttalar sig för den långt gående åtgärd
i fråga om passtvångets upphävande, varom herr Lindhagen i sin motion hemställt.
Herr Lindhagens yrkande innebär, att Sverige skulle utan förutsättning
av reciprocitet upphäva passtvånget för resande till Sverige från Danmark
och Norge. Enligt utskottets förmenande ligger det i sakens natur, att
om man upphäver passtvånget för resande från vissa länder, men bibehåller
detsamma i övrigt, följden härav skulle bliva, att undersåtar i de länder,
mot vilka passtvång vore rådande, i stor utsträckning skulle begagna sig av
den sålunda yppade möjligheten att över förstnämnda länder inkomma till
Sverige utan att vara försedda med pass. En dylik åtgärd skulle alltså i realiteten
öppna möjlighet för ett eluderande av skyldigheten för utlänningar att
vara försedda med pass. Även om man skulle inskränka frågan om befrielse
från passtvånget till att gälla danska och norska undersåtar, skulle måhända
en utredning giva vid handen, att svårigheter skulle komma att uppstå i fråga
om kontrollen samt att andra föreskrifter till tryggande av densamma komme
att i passtvångets ställe visa sig nödiga. Därest lättnader i fråga om samfärdseln
mellan de skandinaviska länderna skulle visa sig möjliga att genomföra,
bör emellertid reciprocitet vara en förutsättning för deras förverkligande. Utskottet
vill i detta sammanhang omnämna, att för några år sedan på svenskt
initiativ underhandlingar upptogos mellan de skandinaviska länderna om passtvångets
avskaffande eller ersättande med andra kontrollanordningar, men att
dessa underhandlingar icke lett till något resultat. Då, enligt vad utskottet erfarit,
från dansk sida nyligen gjorts framställning om inledande av underhandlingar
härom och saken sålunda ligger under Kungl. Maj:ts prövning, finner
utskottet i frågans nuvarande läge anledning ej föreligga att biträda herr
Lindhagens motion, i vad den avser hemställan om skrivelse till Kungl. Maj :t
med anhållan, att Kungl. Maj:t ville inleda underhandlingar med Danmark och
Norge i förevarande avseende.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla önskvärdheten av att Kungl.
Maj :t vid tillämpningen av grundsatsen, att legitimationshandling erfordras,
uppmärksammar den berättigade hänsyn, som bör tagas till asylrätten.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

3 §•

Enligt denna paragraf sådan den lyder i propositionen skall utlänning omedelbart
vid sin ankomst till riket personligen anmäla sig hos polismyndighet
i den ort, dit lian från utlandet först anländer, och därvid uppvisa sin legitimationshandling,
ävensom meddela de upplysningar polismyndigheten begär.
Till motivering av denna bestämmelse anföres i propositionen, att då vid
utlänningens ankomst till riket skall prövas, huruvida han må inkomma till
riket, det torde vara nödvändigt, att han personligen inställer sig hos polismyndigheten.
Enligt vad för utskottet upplysts är det avsett, att denna bestämmelse
skall, såsom redan nu sker, tillämpas på sådant sätt, att å de orter,
över vilka utlänningar i allmänhet inkomma till riket, vid ankomstplatserna
skola finnas tillstädes personer med behörighet att granska pass och mottaga
anmälningar och att utlänningen för dem skall uppvisa sina legitimationshandlingar
och meddela begärda upplysningar. Endast i de särskilda fall, då
anledning därtill förekommer, skulle enligt denna tillämpning inställelse inför
polismyndigheten, på annat sätt än nu angivits, ifrågakomma. Enligt utskottets
mening torde vad sålunda avsetts med ifrågavarande stadgande komma
till klarare uttryck, om detsamma erhöll den avfattningen, att utlänning skall
omedelbart vid sin ankomst till riket för polismyndighet i den ort, dit han från
utlandet först anländer, uppvisa sin legitimationshandling ävensom meddela
de upplysningar polismyndigheten begär, samt att utlänningen är skyldig att
på anfordran personligen inställa sig hos polismyndigheten.

I propositionen framhålles, att syftemålet att skydda den inhemska arbetskraften
mot utländsk konkurrens ej lärer kunna ernås, med mindre man redan
vid gränsen kan uppställa hinder för utländska arbetssökande att inkomma i
riket. Med anledning härav har i denna paragraf upptagits ett stadgande av
innehåll, att utlänning, vars legitimationshandling ej är försedd med visering
eller bevis om arbetstillstånd, skall vid ankomsten till riket meddela skriftlig
uppgift enligt fastställt formulär om tiden för vistelsen i riket och ändamålet
med densamma. Utskottet ansluter sig till Kungl. Maj:ts uppfattning, att arbetssökande
utlänningar icke böra tillåtas inkomma i riket, med mindre de
erhållit tillstånd att antaga arbetsanställning. Enligt utskottets förmenande
hava övertygande skäl anförts för en sådan ståndpunkt. Utskottet kan dock
icke dela departementschefens uppfattning, att i lagtexten bör införas stadgande,
att utlänning vid gränsen skall avlämna en skriftlig uppgift å ändamålet
med inresan och tiden för vistelsen i riket. Enligt annat stadgande i denna
paragraf åligger det utlänning att meddela de upplysningar polismyndigheten
begär. Då Kungl. Maj:t enligt förslagets 52 § äger utfärda de närmare föreskrifter,
som erfordras för lagens tillämpning, är Kungl. Maj:t givetvis behörig
att i administrativ ordning meddela föreskrifter om det sätt, varpå denna
uppgiftsskyldighet skall fullgöras. Utskottet förutsätter, att vid en reglering
i administrativ ordning av sättet för denna skyldighets fullgörande Kungl.
Maj:t tillvaratager de möjligheter, som härigenom erbjudas att ernå en smidigare
anpassning efter växlande förhållanden och efter den önskvärda folksamfärdselns
berättigade krav.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

11

7 §•

Beträffande den tid, under vilken en utlänning må äga rätt att vistas här i
riket utan uppehållstillstånd, ansluter sig utskottet till departementschefens
uppfattning, att denna lämpligen bör bestämmas till tre månader. I allmänhet
lära utlänningar, vilka endast i egenskap av resande uppehålla sig härstädes,
ej utsträcka sin vistelse i landet utöver nämnda tid. Emellertid visar erfarenheten,
att en viss grupp av utlänningar, nämligen de, som förut ägt svenskt
medborgarskap, bruka vistas i vårt land under längre tid. Särskilt torde detta
vara förhållandet med svensk-amerikanare. För tillgodoseende av dessa utlänningars
intresse, bör, enligt utskottets mening, den tid, varunder dessa må
vistas härstädes utan uppehållstillstånd, utsträckas till sex månader. Detta
undantag torde böra gälla även sådan utlännings make ävensom ogifta, i äktenskap
födda barn, som äro under 21 år. Denna utsträckta vistelserätt synes
böra ifrågakomma endast för dem, som på grund av födseln ägt svenskt medborgarskap.
Beträffande sådana utlänningar, vilka förvärvat svenskt medborgarskap
men sedermera avflyttat från riket och blivit undersåtar i främmande
länder, föreligger, enligt utskottets mening, ej anledning att i förevarande
avseende uppställa annan regel än den, som skall gälla i fråga om
utlänningar i allmänhet.

8 §.

I motioner av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. har framställts
anmärkning mot förslagets ståndpunkt, att även utlänningar, som under
lång tid varit bosatta här i riket, skola få uppehållstillstånd allenast för viss tid.

Utskottet anser emellertid övervägande skäl tala för att uppehållstillstånd
även för dessa utlänningar meddelas för viss tid. Utskottet vill i samband
härmed påpeka, att dessa utlänningars intressen tillgodoses genom bestämmelse
i förslagets 10 §. Enligt denna paragraf skall vid bedömande av frågan om
den tid, som uppehållstillstånd skall avse, skälig hänsyn tagas till längden av
den tid, som utlänningen utan längre avbrott vistats i riket.

11 §•

Spörsmålet huruvida socialstyrelsens beslut i ärenden rörande uppehålls- och
arbetstillstånd skola äga slutgiltig karaktär har varit föremål för utskottets
särskilda uppmärksamhet. Då utskottet efter noggrant övervägande av föreliggande
omständigheter stannat vid att ansluta sig till Kungl. Maj :ts uppfattning,
att dylika beslut ej böra få överklagas, har denna utskottets ståndpunkt
föranletts av de starka praktiska skäl, som i detta särskilda fall göra sig gällande.
Härom vill utskottet anföra följande.

Med hänsyn till angelägenheten därav att förevarande ärenden bliva föremål
för ett snabbt avgörande, är det av vikt, att desamma kunna handläggas
utan större omgång. För närvarande tillämpas i socialstyrelsen i stor utsträckning
ett muntligt förfarande och styrelsens beslut fattas i form av ett kortfattat
protokoll. Därest besvärsrätt skulle införas, torde detta med nödvändig -

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

het föranleda, att förfarandet omlägges till skriftligt och att styrelsens beslut
utfärdas såsom särskilda resolutioner. Snabbheten i ärendenas behandling
skulle emellertid härigenom äventyras. Ett skriftligt förfarande skulle jämväl
för den enskilde medföra ökade kostnader och i många fall tvinga honom
att anlita särskilt biträde för utförande av hans talan. Även för statsverket
skulle härigenom förorsakas ej obetydliga utgifter, enär det ökade arbete, som
det skriftliga förfarandet betingade, ej kunde utföras av den nuvarande personalen
inom socialstyrelsen.

Härtill kommer, att en av den förevarande lagstiftningens betydelsefullaste
uppgifter måste anses vara att förebygga, att iuvandringsströmmen sätter sig i
rörelse mot våra gränser. Att socialstyrelsens beslut uti ifrågavarande ärenden
äga slutgiltig karaktär, är ur denna synpunkt synnerligen viktigt. Såsom i
annat sammanhang omnämnts har socialstyrelsen brukat under band på förfrågningar
lämna upplysningar om sin praxis i avseende å meddelande av arbetstillstånd
och bar med anledning av de lämnade upplysningarna i många
fall arbetssökande avstått från att göra ansökan om arbetsanställning. Skulle
nu emellertid socialstyrelsen icke hava att fälla sista ordet i frågan, torde
följden bliva, att vederbörande icke läte sig nöja med en sådan upplysning
utan inlämnade ansökan i förhoppning, att ändring i socialstyrelsens beslut
skulle kunna vinnas. Olägenheten härav ligger i öppen dag.

Slutligen må jämväl framhållas, att, därest besvärsrätt infördes, vissa praktiska
svårigheter skulle uppstå beträffande instämpling i utlänningens legitimationshandling
av arbets- och uppehållstillstånd, innan desamma vunnit laga
kraft.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra därom, att därest, såsom utskottet
förordar, förevarande lagstiftning antages att gälla endast för en tid av fem år,
detta medför, att riksdagen inom denna tid blir i tillfälle att upptaga frågan
om lämpligheten av den föreslagna anordningen till förnyat övervägande.

12 §.

Såsom en konsekvens av den utav utskottet beträffande 3 § föreslagna formuleringen,
att utlänning såsom regel endast skall uppvisa sina legitimationsliandlingar
för den vid ankomststationen tjänstgörande passkontrollören, tillstyrker
utskottet motsvarande ändring i förevarande paragraf. Någon särskild
föreskrift om skyldighet för utlänning, som står i begrepp att lämna landet,
att i de speciella fall, då anledning därtill förekommer, vara skyldig att personligen
inställa sig inför polismyndigheten, lärer med hänsyn till bestämmelsen
i förslagets 6 § ej vara erforderlig.

13—18 §§.

Herr Thore har i sin motion hemställt, att bestämmelserna om utlännings
rätt till arbetsanställning måtte utgå ur förslaget och eventuella föreskrifter
härom meddelas i administrativ väg.

Det måste enligt utskottets mening vara av vikt, att de väsentliga bestämmelserna
angående utlänningars rättigheter och skyldigheter erhålla lags ka -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

1 O

lo

raktär och ej meddelas i från tid till annan växlande administrativa förordningar.
Då bland förslagets betydelsefullaste bestämmelser äro de, som angå rätten
till arbetsanställning, finner sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till
motionen i denna del.

Beträffande frågan om arbetstillstånd vill utskottet framhålla, att man har
att välja mellan två olika system. Enligt det ena meddelas tillstånd för viss
arbetsgivare att anställa visst antal utländska arbetare; enligt det andra gives
arbetstillstånd åt viss arbetare. Utskottet betraktar det såsom en förtjänst i
det kungliga förslaget, att detsamma upptagit det senare systemet. För den
utländske arbetaren är det av utomordentlig vikt, att han personligen erhåller
arbetstillstånd. Han kommer därigenom i en självständig ställning i
förhållande till arbetsgivaren. Det förra systemet däremot skulle göra. honom
beroende av arbetsgivaren. Även i fråga om kontrollens effektivitet anser
utskottet det föreslagna systemet vara överlägset systemet med arbetstillstånd
åt arbetsgivaren.

Utskottet betraktar alltså förslagets stadganden därom att arbetstillståndet
skall innefatta ett åt utlänningen lämnat tillstånd att antaga arbetsanställning
samt att bevis om tillståndet skall tecknas å utlänningens legitimationshandling
vara av den grundläggande betydelse för ifrågavarande lagstiftning, att
undantag därifrån ej bör medgivas.

I samband med dessa stadganden har man att se föreskriften i förslagets
2 §, att arbetssökande utlänning redan före inresan hit till riket skall hava
förskaffat sig arbetstillstånd. Ehuru, såsom utskottet tidigare framhållit,
av stor betydelse, är denna föreskrift dock icke lika grundläggande för systemet
som de båda förutnämnda. Till frågan huruvida för tillgodoseende av
näringslivets behov i vissa brådskande fall undantag genom dispens kan medgivas
från nu senast berörda föreskrift återkommer utskottet i det följande.

Enligt 15 § av det förslag, som innefattas i propositionen, skall socialstyrelsen,
innan den meddelar beslut i ärende angående arbetstillstånd, hava inhämtat
yttrande från länsstyrelsen i det län, där utlänningen vistas, eller, om
han befinner sig utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig
meddela visering. Syftet med denna bestämmelse är, att socialstyrelsen
före ärendets avgörande skall äga kännedom, huruvida med hänsyn till den
arbetssökandes personliga förhållanden sådana omständigheter kunna anses
föreligga, att arbetstillstånd ej bör meddelas. Ifrågavarande bestämmelse kan
emellertid utgöra hinder för ett snabbt avgörande i vissa brådskande fall, som
oundgängligen kräva ett omedelbart beslut. Särskilt för den händelse, att en
arbetsgivare gör framställning om arbetstillstånd för viss arbetare, som befinner
sig utom riket, kan ifrågavarande obligatoriska remissförfarande medföra
svårigheter att tillgodose hastigt påkommande fullt legitima behov av
utländsk arbetskraft. För undvikande av dylika olägenheter föreslår utskottet,
att föreskriften i 15 § därom att i ärende angående arbetstillstånd yttrande
skall hava avgivits av länsstyrelse, beskickning eller viseringsberättigad konsul
utgår. När utskottet framställer detta förslag, förutsätter utskottet, att
socialstyrelsen kommer att i förekommande fall inhämta yttranden från nämnda

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8&.

myndigheter i den mån detta utan olägenhet kan ske och är erforderligt för
ärendets utredning.

Utskottet föreslår vidare den ändringen i 15 §, att det skall åligga socialstyrelsen,
där ej ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda
omständigheter föreligga, att bereda sammanslutningar av arbetsgivare
eller arbetare inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att uttala sig. Tydligt
är, att ett dylikt stadgande måste tillämpas på sådant sätt, att onödig omgång
och tidsutdräkt undvikes, och att därför, bland annat, måste iakttagas, att om
yttrande ej inkommit inom viss förelagd tid, detta ej utgör hinder för ärendets
avgörande. Lika tydligt är, att en förutsättning för stadgandets tillämpning
är, att inom den arbetssökandes verksamhetsområde finnes någon organisation
med erforderlig kännedom om de arbetsförhållanden, som där råda.

I paragrafen föreslår utskottet slutligen en formell jämkning.

26, 38 och 39 §§.

I var och en av dessa paragrafer föreslår utskottet en mindre, redaktionell
ändring.

40 §.

Utskottet, som finner den föreslagna böteslatituden för vid, föreslår, att
bötesmaximum bestämmes till 2,000 kronor.

51 §.

Herr Thore hemställer i sin motion, att dispensmöjligheterna enligt denna
paragraf måtte göras större, avseende längre tid och möjliggörande för viss
arbetsgivare dispens för visst antal arbetare, ej särskilt nämnda, och ej heller
för visst specificerat arbete, samt att dispens i brådskande fall må kunna
omedelbart lämnas av lokal polismyndighet eller i varje fall av länsstyrelsen
i vederbörande län.

Till stöd för denna hemställan anföres i motionen: Lagförslaget är alltför

restriktivt, om man undersöker dess verkningar beträffande en del industrigrenar,
där tillgång på utländsk arbetskraft är ett oavvisligt behov. Detta
gäller i mycket hög grad skeppsvarven, vilka beträffande fullgörandet av de
utländska beställningarna, som utgöra det vida övervägande antalet av varvens
nybyggnader, äro beroende av montörer, leverantörer, praktikanter, inspektörer
m. fl. personer av utländsk nationalitet. Ett rederi, som med ett varv gör
upp om en fartygsleverans, har enligt allmänt gällande praxis, stundom inskriven
i avtalen, rätt att till varvet sända dels inspektörer och kontrollanter
för övervakande av leveransens riktiga fullgörande dels rederiet tillhörig personal
för erhållande av nödig utbildning och praktik i maskineriets och fartygsdetaljernas
skötsel. I fartygens utrustning ingå ofta utländska leveranser
i stor omfattning. De instruktörer och montörer, som för leveransens riktiga
fullgörande måste tillhandahållas av den utländska leverantören, äro enligt
förslagets 14 § skyldiga att innehava arbetstillstånd. För ifrågavarande personer,
vilkas härvaro äro en nödvändighet för beställningarnas erhållande och

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.

15

utförande, är det ofta omöjligt att anskaffa arbetstillstånd före ankomsten
hit. De befinna sig ofta utrikes, tjänstgörande å fartyg under gång eller å
utländska verkstäder, när de erhålla order att inställa sig vid den svenska
verkstaden, och få då hitresa omedelbart utan att besöka hemlandet. Vad nu
anförts i fråga om nybyggnader gäller även beträffande vissa reparationsoch
ombyggnadsarbeten. Under senare åren har en del mycket betydande
arbeten av detta slag, avseende valfångare, gått till svenska verkstäder. Båtarna
komma direkt från Sydpolarhavet. Arbetena skola färdiggöras på den
korta tiden mellan fångstperioderna samt pläga pågå dag och natt. Man vet ej,
innan båtarna besiktigats i dockan, vilka arbeten som behöva utföras och hur
stor del av personalen som bör kvarstanna för arbetenas övervakande eller för
deltagande i detsamma. Det blir ingen tid för sökande av arbetstillstånd eller
dispenser före arbetets igångsättande. Bland arbeten, som de svenska varven
bruka kunna förskaffa, är insättning av motorer i skrov, byggda å annat varv.
Under insättningstiden måste det varv, som levererar skrovet, utföra en del
arbeten för komplettering o. d. Härför måste de anlita åtminstone en del
arbetare från det egna varvet. För utförande av dessa arbeten äro de beroende
av arbetstillstånd. Klart är att under sådana förhållanden en stor risk föreligger
för skeppsbyggeriverkstäderna att avsluta kontrakt rörande utländskt
arbete i Sverige. Då leveranskontrakten ofta uppgöras långt i förväg, innan
arbetet tager sin början, är det omöjligt att vid detta tidiga skede avgöra, vilka
arbetare som vid leveransens utförande komma att användas för visst arbete.
Att nu överblicka den inverkan en skärpt främlingskontroll kan erhålla på
verksamheten inom näringslivet i allmänhet, är ej möjligt, men av vad som hittills
framgått torde vara klart, att en lagstiftning i fråga om främlingskontrollen
bör genomföras med större varsamhet och med en smidigare tillämpning
än som kan förväntas bliva fallet, om propositionen i oförändrat skick upphöjes
till lag.

Utskottet finner de förhållanden, som beröras i herr Thores motion, vara
beaktansvärda. Till följd av de föreslagna bestämmelserna om arbetstillstånd
skulle vissa svårigheter kunna föranledas för de industrigrenar, som äro beroende
av utländsk arbetskraft. Man har att räkna med sådana svårigheter dels
i det fall, då arbetsgivaren vid uppgörande av leveransavtal svävar i ovisshet,
huruvida arbetstillstånd för nödig utländsk arbetskraft kan komma att meddelas,
dels ock då behovet av viss arbetskraft är hastigt påkommande, så att
arbetsgivaren på grund av brådskan samt i saknad av erforderliga uppgifter om
arbetskraftens identitetsdata ej är i tillfälle att utverka arbetstillstånd före den
anställdes inresa, önskemål, som näringslivets målsmän kunna uppställa med
anspråk på beaktande i sådana fall, äro dels att arbetsgivaren må äga viss garanti
för att hans legitima behov av utländsk arbetskraft blir tillgodosett, dels
att utlänning, som lojalt uppgiver, att syftet med inresan är att taga arbetsanställning
hos sådan arbetsgivare, må kunna tillåtas att utan på förhand erhållet
arbetstillstånd obehindrat inresa, dels ock att sådan utlänning åtminstone för
en kortare interimsperiod, intill dess arbetstillstånd hinner utverkas, må kunna
tillträda anställningen.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Såsom utskottet i annat sammanhang anfört bör något undantag från stadgandena,
att arbetstillstånd skall innefatta ett åt den utländske arbetaren personligen
lämnat tillstånd och att bevis om tillståndet skall tecknas å utlänningens
legitimationshandling ej medgivas. Emellertid torde det vara möjligt att
genom dispens enligt denna paragraf tillgodose de huvudsakliga önskemål,
som i förevarande hänseende kunna inställa sig. Om en firma kan visa, att
den tid efter annan är i behov av utländsk arbetskraft och att detta behov ej
på förhand låter sig närmare fixera, torde firman kunna hos Kungl. Maj:t utverka,
att utländska arbetstagare må till visst beräknat högsta antal för viss
tid fritt passera den gränsort, som kan ifrågakomma, och att de vid ankomsten
omedelbart få börja anställningen. Dispensen skulle sålunda avse rätt för visst
antal utlänningar, som antagit eller ämna antaga anställning hos firman, att
inkomma i landet utan hinder därav, att deras legitimationshandling ej är försedd
med bevis om arbetstillstånd, under villkor, att den inresande hos polismyndigheten
i ankomstorten kan visa sannolika skäl, att inresan avser anställning
hos firman och att inresan sker över viss bestämd gränsort. Vidare skulle
dispensen innebära undantag för utlänningen från stadgandena i 13 och 14 §§
i förslaget för tiden intill dess styrelsen meddelat beslut i ärendet, dock under
högst tre månader från ankomstdagen. Vid dispensen skulle knytas det villkor,
att vederbörande firma inom viss kort tid efter utlänningens ankomst hos socialstyrelsen
gör framställning om arbetstillstånd för denne.

Genom en dylik anordning lärer man kunna tillgodose önskemålen i de fall,
då uppkomsten av här åsyftat behov av utländsk arbetskraft låter sig på förhand
bedöma, men icke i sådana fall, där tillfälligt behov av sådan arbetskraft
oväntat uppstår och dispensens meddelande av Kungl. Maj:t skulle medföra
alltför lång tidsutdräkt. För ett sådant fall är det lämpligt, att dispens kan
beviljas av annan myndighet än Kungl. Maj:t. Dispensrätt synes böra medgivas
endast för en myndighet sådan som socialstyrelsen, vilken äger överblick
över marknadsläget i dess helhet. Beslut i dylika ärenden lärer av socialstyrelsen
kunna givas inom sådan tid, att näringslivets berättigade krav
komma att bliva vederbörligen tillgodosedda. Utskottet föreslår därför, att
i ett andra stycke av förevarande paragraf upptages bestämmelse därom att
den Konungen enligt första stycket tillerkända rätt att för visst fall medgiva
undantag från stadgandena i 2, 13 och 14 §§ må efter Konungens bemyndigande
utövas av socialstyrelsen.

Såsom en konsekvens av det utav utskottet beträffande 3 § framställda förslaget
föreslår utskottet vidare en redaktionell ändring i förevarande paragraf.

Övergångsbestämmelsen.

Utskottets hemställan, att denna lag matte äga allenast provisorisk giltighet,
föranleder ett tillägg till första stycket.

Med anledning av utskottets ändringsförslag beträffande 7 § erfordras en
motsvarande ändring i sista punkten av fjärde stycket.

Andra lagutskottets utlåtande Nr S2.

17

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga följande

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om utlännings rätt att här i riket ristas.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om utlännings inresa.

1 §•

Utlänning, som ankommer till riket, skall vara försedd med pass eller annan
legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla såsom
pass.

Legitimationshandling skall, där Konungen det förordnar, vara försedd med
påteckning av svensk myndighet (visering).

2 §•

Ämnar utlänning här i riket utöva verksamhet, varför jämlikt 13 eller 14 §
kan erfordras arbetstillstånd, skall bevis om sådant tillstånd finnas å legitimationshandlingen,
så framt denna icke är försedd med visering, som i 13 § sägs.

3 §.

Utlänning skall omedelbart vid sin
ankomst till riket personligen anmäla
sig hos polismyndighet i den ort, dit
han från utlandet först anländer.

Därvid skall han uppvisa sin legitimationshandling
ävensom meddela de
upplysningar polismyndigheten begär.

År legitimationshandlingen ej försedd
med visering eller bevis om arbetstillstånd,
skall han ock meddela skriftlig
uppgift enligt fastställt formulär
om tiden för vistelsen i riket och ändamålet
med densamma.

9 samt. 2 avd. 22 käft. (Nr 32.) 2

Utlänning skall omedelbart vid sin
ankomst till riket för polismyndighet
i den ort, dit han från utlandet först
anländer, uppvisa sin legitimationshandling
ävensom meddela de upplysningar
polismyndigheten begär; och är
utlänning skyldig att på anfordran
personligen inställa sig hos polismyndigheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

2 KAP.

Om utlännings uppehåll i riket.

4§.

Utlänning, som uppehåller sig här i riket, skall vara försedd med legitimationshandling,
som i 1 § sägs.

5§.

De bestämmelser angående anmälningsskyldighet, som för utlänningars övervakande
må finnas nödiga, meddelar Konungen.

6 §.

Det åligger utlänning att på kallelse personligen inställa sig hos polismyndighet
för meddelande av upplysningar, som angå hans vistelse här i riket, så
ock att vid anfordran för polismyndighet eller underordnad polispersonal upp -

visa sin legitimationshandling.

7

över tre månader äger utlänning
icke uppehålla sig här i riket utan
särskilt tillstånd (uppehållstillstånd),
med mindre visering för honom fortfarande
gäller.

§•

Över tre månader äger utlänning
icke uppehålla sig här i riket utan
särskilt tillstånd (uppehållstillstånd),
med mindre visering för honom fortfarande
gäller; dock må utan sådant
tillstånd utlänning, som på grund av
födseln varit svensk medborgare,
ävensom dennes make och ogifta barn
i äktenskap under tjuguett år vistas
härstädes intill sex månader från ankomsten.

8 §■

Uppehållstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende angående sådant tillstånd skall yttrande avgivas av Konungens
befallningshavande i det län, där utlänningen vistas, eller, om han befinner sig
utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig meddela visering.

Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid.

Bevis om uppehållstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

9 §•

Vad i 8 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut rörande
förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

19

(Ktmgl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

10 §.

Vid bedömande såväl huruvida uppehållstillstånd skall meddelas eller tiden
därför förlängas som ock vilken tid tillståndet eller förlängningen skall avse,
skall skälig hänsyn tagas, förutom till omständigheterna i övrigt, särskilt till
längden av den tid utlänningen utan längre avbrott vistats i riket,

11 §•

över beslut i ärende rörande uppehållstillstånd må klagan ej föras.

12

Då utlänning avreser till utlandet,
skall han hos polismyndighet i den
ort, där han lämnar riket, personligen
uppvisa sin legitimationshandling.

§•

Då utlänning avreser till utlandet,
skall han för polismyndighet i den
ort, där han lämnar riket, uppvisa
sin legitimationshandling.

3 KAP.

Om utlännings rätt till arbetsanställning.

13 §•

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd (arbetstillstånd) här i riket antaga
eller innehava anställning i annans tjänst (arbetsanställning), med mindre
för honom gäller visering, som innefattar tillstånd därtill.

Till arbetsanställning är ej att hänföra anställning i statens tjänst.

14 §.

Utan arbetstillstånd må utlänning ej heller här i riket utöva verksamhet, som
föranledes av tjänsteanställning utomlands i annan egenskap än såsom handelsresande,
med mindre för honom gäller visering, som i 13 § sägs.

Vad nedan i denna lag stadgas om arbetsanställning skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om verksamhet, som nu är sagd.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende angående ar&eistillstånd
skall yttrande avgivas av Konungens
befallningskärande i det län, där utlänningen
vistas, eller, om han befinner
sig utom riket, av svensk beskickning
eller konsul, vilken är behörig
meddela visering. Där ej ärendet
är av synnerligen brådskande na -

I ärende angående sådant tillstånd
skall socialstyrelsen, där ej ärendet är
av synnerligen brådskande natur eller
andra särskilda omständigheter föreligga,
inhämta utlåtande från offentlig
arbetsförmedlingsanstalt för den
ort, där arbetsanställningen skall innehavas,
ävensom bereda sammanslutnin -

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

tur eller andra särskilda omständigheter
föreligga, skall socialstyrelsen
tillika inhämta utlåtande från offentlig
arbetsförmedlingsanstalt för den
ort, där arbetsanställningen skall innehavas;
tillika bör, när skäl därtill
äro, sammanslutningar av arbetsgivare
eller arbetare inom verksamhetsområdet
i fråga lämnas tillfälle att uttala
sig.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och skall avse visst slag av arbete.

Bevis om arbetstillstånd skall tecknas å legitimationsbandlingen.

16 §.

Vad i 15 § .stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut
rörande förlängning av tiden för arbetstillstånd.

17 §.

Arbetstillstånd må, när särskilda skäl därtill föreligga, återkallas av socialstyrelsen.

18 §.

över beslut i ärende rörande arbetstillstånd må klagan ej föras.

gar av arbetsgivare eller arbetare inom
verksamhetsområdet i fråga tillfälle
att uttala sig.

4 KAP.

Om avvisning av utlänning, som ankommer till riket.

19 §.

Utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen har för avsikt att
söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan
vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan
dylik sysselsättning, må vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter avvisas
av polismyndighet.

Samma lag vare om annan utlänning, som ankommer till riket för att söka
sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet att här
ärligen vinna sin försörjning.

Har till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten är
känt, varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott eller gjort
sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller
utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt, och kan det skäligen antagas, att
utlänningen skulle komma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osedlig
verksamhet, då må ock avvisning ske som nyss sagts.

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

21

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Vad i denna paragraf är stadgat äger ej tillämpning å den, som varit svensk
medborgare, men vilkens medborgarskap genom vistelse utomlands eller eljest
gått förlorat; dock att den, som vunnit medborgarskap i annat land, må avvisas
på sådan grund, som i tredje stycket sägs.

20 §.

Återvänder utlänning, som blivit härifrån utvisad, utan att han därtill erhållit
Konungens tillstånd, där sådant erfordras, må han vid ankomsten till
riket avvisas av polismyndighet.

21 §.

Utlänning må vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter av polismyndighet
avvisas,

om han ej är försedd med legitimationshandling, som i 1 § sägs,

om hans legitimationshandling icke är, där så erfordras, försedd med bevis
eller visering, som i 2 § sägs, eller

om han uraktlåter vad honom enligt 3 § åligger eller, vid fullgörande därav,
mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift.

22 §.

Finnes avvisning böra äga rum, skall till utlänningen överlämnas skriftligt
besked angående avvisningen med skälen därför; och skall beskedet jämväl
innehålla underrättelse om vad utlänningen har att iakttaga, där han vill föra
klagan över att han avvisats.

Vill utlänning klaga däröver, att han avvisats, äger han hos Konungens befallningshavande
anföra besvär, vilka vid talans förlust skola ingivas till Konungens
befallningshavande före klockan tolv å trettionde dagen efter det besked angående
avvisningen tillställdes klaganden; denne likväl obetaget att på eget
äventyr i betalt brev till Konungens befallningshavande insända besvären så
tidigt, att de dit inkomma inom nämnda tid.

23 §.

Äro besvär anförda över avvisning, skall Konungens befallningshavande infordra
polismyndighetens utlåtande så ock avskrift av protokoll vid förhör,
som må hava hållits i ärendet, samt av beskedet angående avvisningen, där
detsamma icke ingivits med besvären.

Sedan infordrade handlingar inkommit, skall Konungens befallningshavande
snarast möjligt meddela beslut i ärendet.

över Konungens befallningshavandes beslut må klagan ej föras.

24 §.

Avvisning skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Avvisad person skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Ma):ts förslag.) (Utskottets förslag.)

föras ur riket; och bör den avvisade befordras till det land, varifrån han hit
ankommit, om ej annat föranledes av särskilda skäl, såsom att landet är avlägset
eller att han utvisats därifrån eller att han där sannolikt skulle tilltalas
eller straffas för politiskt brott.

Kan avvisning ej verkställas genast, må intill dess sådant kan ske, utlänningen
tagas i förvar av polismyndigheten.

5 KAP.

Om utlänning-s förpassning ur riket.

25 §.

Saknar utlänning legitimationshandling, som i 1 § sägs, eller kvarbliver han
efter utgången av den tid, han äger rätt att vistas här i riket, utan att hava
sökt förlängning av nämnda tid eller underlåter han, efter det sådan ansökning
avslagits, att lämna riket, skall polismyndigheten förelägga honom att inom viss
kortare tid avresa från riket. Efterkommer utlänningen ej föreläggandet, skall
polismyndigheten härom ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande,
som må förordna om utlänningens förpassning ur riket. I avvaktan på
Konungens befallningshavandes beslut äger polismyndigheten, där särskilda
skäl äro, taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt,
över föreläggande, som nu nämnts, må klagan ej föras.

26 §.

Konungens befallningshavande må
jämväl, då särskilda skäl därtill äro,
förordna om förpassning ur riket av
utlänning, som i annat avseende än
varom i 25 § är fråga uraktlåter att
ställa sig till efterrättelse vad i eller
med. stöd av denna lag är föreskrivet
eller som vid fullgörande av anmälningsskyldighet
eller eljest i ansökningsärende,
varom i eller med stöd
av denna lag är stadgat, mot bättre
vetande lämnar oriktig uppgift.

Konungens befallningshavande må
jämväl, då särskilda skäl därtill äro,
förordna om förpassning ur riket av
utlänning, som i annat avseende än
varom i 25 § är fråga uraktlåter att
ställa sig till efterrättelse vad i denna
lag eller med stöd därav är föreskrivet
eller som vid fullgörande av anmälningsskyldighet
eller eljest i ansökningsärende,
varom i denna lag eller
med stöd därav är stadgat, mot
bättre vetande lämnar oriktig uppgift.

Vid bedömande, huruvida förpassning enligt denna paragraf bör äga rum,
skall skälig hänsyn tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt
till längden av den tid, han vistats här i riket.

Finner polismyndighet anledning till utlännings förpassning föreligga på
grund av stadgande i denna paragraf, skall anmälan därom göras hos Konungens
befallningshavande. Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

,")0

ZÖ

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

må polismyndigheten taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom
ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande.

27 §.

Beslut om utlännings förpassning ur riket skall innehålla de skäl, å vilka
beslutet grundas; och skall Konungens befallningshavande i beslutet giva till
känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i beslutet,
samt tillställa honom skriftligt beslut så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes,
skall beslutet muntligen avkunnas för honom.

28 §.

Har beslut meddelats om utlännings förpassning ur riket, må denne, där han
så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det beslutet avkunnades för honom
eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs honom, inför Konungens befallningshavande
eller magistrat eller i vittnens närvaro inför tillsyningsman
eller föreståndare vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller landsfogde
avgiva förklaring, att han åtnöjes med beslutet. Om förklaring, som
ej avgivits inför Konungens befallningshavande, skall denne ofördröjligen
underrättas.

Förklaring, varom nu är sagt, må ej återtagas.

29 §.

Vill den, som genom Konungens befallningshavandes beslut förklarats skola
förpassas ur riket, överklaga beslutet, äger han sist å åttonde dagen efter det
beslutet avkunnades för honom eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs
honom till Konungens befallningshavande ingiva sina till Konungen ställda
besvär, dock att, där klaganden förvaras i häkte, besvären må inom tid, som
nyss är sagd, ingivas till tillsyningsmannen vid häktet. Tillsyningsmannen är
pliktig att ofördröjligen insända besvären till Konungens befallningshavande.

Vill utlänning, som icke är på fri fot, anföra besvär, åligger det Konungens
befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte att tillse, att utlänningen
därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall Konungens befallningshavande, sa fort ske kan, jämte
eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insända till justitiedepartementet.

30 §.

Har omständighet, varå beslut om utlännings förpassning ur riket grundas,
inträffat inom en månad efter det utlänningen ankom till riket, skall beslutet
gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Beslut om utlännings förpassning ur riket skall genom Konungens befallningshavandes
försorg bringas till verkställighet.

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, om ej annat föranledes av särskilda
skäl, såsom att landet är avlägset eller han där sannolikt skulle tilltalas
eller straffas för politiskt brott. Kan utlänningen ej befordras till sitt
hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det land, varifrån han
inkommit i riket, såvitt ej sadana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts,
eller han utvisats från det landet.

I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande, skall
Konungens befallningshavande i ärendet göra anmälan hos Konungen.

6 KAP.

Om utlännings utvisning från riket 31

§.

Konungens befallningshavande må meddela förordnande om utvisning från
riket av följande utlänningar, nämligen:

1) zigenare ävensom den, som beträdes med lösdriveri eller bettlande, så ock
den, som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom utförande
av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning;

2) den, som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande
av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt;

3) den, som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i riket genom
utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller biträdande vid dylik
handel eller för förbrytelse mot gällande bestämmelser om tillverkning av
brännvin eller försäljning av vin eller spritdrycker eller olovlig befattning i
andra fall med sådana drycker eller eljest för olovlig varuinförsel eller för
det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under kringresande eller kringvandrande
idkat hantverk eller annan hantering;

4) den, som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat
brott än ovan avses dömd till straffarbete eller ock till fängelse ej under sex
månader, så vitt brottets beskaffenhet föranleder till antagande, att fara av hans
vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet; dock
att utvisning för det brott ej må ske, där ej förhör, som i 32 § sägs, i ärendet
hållits, innan sex månader förflutit från det han efter utståndet straff blivit
frigiven;

5) den, som inom loppet av de närmast förflutna fem åren utom riket undergått
honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott, varför enligt gällande lag
om utlämning av förbrytare utlämning må ske.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig hänsyn tagas
till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid,
han vistats här i riket. Har den, som gjort sig skyldig till brott, varom i denna
paragraf under 3) eller 4) är fråga, under de före brottets begående närmast

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3S.

25

(Kunffl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för det brott utvisas,
där ej synnerliga skäl därtill äro.

Om hemsändande av utlänning, som faller fattigvården till last, är särskilt
stadgat.

32 §.

Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning, som i 31 § sägs, skall
Konungens befallningshavande föranstalta därom, att utlänningen, så snart ske
kan, inställes till förhör inför Konungens befallningshavande; dock må, där
utlänning förvaras i kronohäkte, som står under lagfaren tillsyningsmans uppsikt,
förhöret efter Konungens befallningshavandes beprövande kunna hållas av
tillsyningsmannen.

När omständigheterna därtill föranleda, må Konungens befallningshavande
förordna, att utlänningen skall tagas i förvar.

Vid förhör, varom nu är sagt, äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta
hjälp. Är han icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde,
skall Konungens befallningshavande förordna lämplig person att biträda honom.

över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning företagas
om alla de omständigheter, som kunna inverka å ärendets utgång.

Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas till avgörande.
Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart ådömt
frihetsstraff, skall iakttagas, att, så framt ej särskilda hinder möta, ärendet
hos Konungens befallningshavande bringas till slut så tidigt, att, där till utvisning
dömes, densamma kan verkställas omedelbart efter strafftidens utgång.

33 §.

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på
grund av stadgande i 31 §, skall anmälan därom göras hos Konungens befallningshavande.
Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker, må polismyndigheten
taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom ofördröjligen
underrätta Konungens befallningshavande.

34 §.

Utslag, varigenom dömes till utvisning, skall innehålla förbud för utlänningen,
vid äventyr, som i 41 § sägs, att utan Konungens tillstånd återvända till
riket; och skall Konungens befallningshavande i utslaget giva till känna vad
utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i utslaget, samt tillställa
honom skriftligt utslag så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes, skall
utslaget muntligen avkunnas för honom.

35 §.

Beträffande förklaring att utlänning åtnöjes med Konungens befallningshavandes
utslag i ärende rörande utvisning samt klagan över sådant utslag även -

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

som i fråga om verkställighet av utvisning skall vad i denna lag stadgas om
utlännings förpassning ur riket äga motsvarande tillämpning; dock att därvid
ej skall gälla bestämmelsen i 30 § första stycket och att vid klagan, som här
avses, besvären skola insändas till nedre justitierevisionen.

36 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes
påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning, som i riket vistas.
Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är sagt, förordnar Konungen, att förhör
i ärendet skall hållas inför Konungens befallningshavande; och gäller i fråga
om sådant förhör vad i 32 § tredje och fjärde styckena är stadgat. När omständigheterna
därtill föranleda, må utlänningen tagas i förvar.

I fråga om verkställighet av beslut om utvisning, varom i denna paragraf
sägs, äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänningen
befordras till land, varest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt
brott.

37 §.

Finner Konungens befallningshavande anledning till utlännings utvisning
jämlikt 36 § föreligga, skall Konungens befallningshavande därom göra anmälan
hos Konungen. I sammanhang med sådan anmälan äger, när omständigheterna
därtill föranleda, Konungens befallningshavande förordna, att utlänningen
skall tagas i förvar.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

38 §.

Uraktlåter någon att fullgöra an- Uraktlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet,
som i eller med mälningsskyldighet, som i denna lag
stöd av denna lag är föreskriven, sträf- eller med stöd därav är föreskriven,
fes med böter från och med tio till straffes med böter från och med tio
och med fem hundra kronor. till och med fem hundra kronor.

överträder utlänning vad i 13 eller 14 § är stadgat, straffes likaledes med
böter från och med tio till och med fem hundra kronor.

Till enahanda straff är ock den förfallen, som anställer utlänning i sin
tjänst, utan att denne jämlikt 13 § är berättigad antaga anställningen.

39 §.

Uraktlåter utlänning i annat avse- Uraktlåter utlänning i annat avseende
än varom i 25 och 38 §§ är ende än varom i 25 och 38 §§ är

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

27

(Kungl. Maj:ts förslag.)

fråga att ställa sig till efterrättelse
vad i eller med stöd av denna lag är
föreskrivet, straffes med böter från
och med tio till och med fem tusen
kronor.

Lämnar någon mot bättre vetande
oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet
eller eljest i ansökningsärende,
varom i eller med stöd
av denna lag är stadgat, straffes likaledes
med böter från och med tio till
och med fem tusen kronor.

(Utskottets förslag.)

fråga att ställa sig till efterrättelse
vad i denna lag eller med stöd därav
är föreskrivet, straffes med böter från
och med tio till och med fem tusen
kronor.

Lämnar någon mot bättre vetande
oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet
eller eljest i ansökningsärende,
varom i denna lag eller
med stöd därav är stadgat, straffes
likaledes med böter från och med
tio till och med fem tusen kronor.

40 §.

Förhjälper någon utlänning att inkomma
i riket, ehuru denne ej innehar
legitimationshandling, som i 1 §
sägs, straffes med böter från och med
tio till och med fem tusen kronor.

Förhjälper någon utlänning att inkomma
i riket, ehuru denne ej innehar
legitimationshandling, som i 1 §
sägs, straffes med böter från och med
tio till och med två tusen kronor.

41 §.

Har utlänning, som blivit härifrån utvisad, återvänt utan att han därtill erhållit
Konungens tillstånd, där sådant erfordras, straffes med fängelse i högst
sex månader. Sedan utlänningen undergått straff, skall han omedelbart föras
ur riket; och skall därvid förfaras enligt de i 30 § angivna grunder.

Den, som skäligen misstänkes för brott, varom i denna paragraf sägs, skall
tagas i häkte.

42 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, varom förmäles
i 38—40 §§, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lagligen
förvunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt ansvar.

43 §.

Förseelse, varom i denna lag är fråga, åtalas av allmän åklagare.

Åtal för förseelse, som i 38—40 §§ sägs, anhängiggöres i stad vid polisdomstol,
därest särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där
sådan ej finnes, vid allmän domstol samt å landet vid allmän domstol. Åtal
jämlikt 41 § anhängiggöres vid allmän domstol.

44 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böterna, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

45 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd, varom i 4, 5 eller 6 kap. eller 7 kap. 41 §
sägs, är han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska
ort, dit han sändes.

46 §.

Har utlänning, varom i 19—21 §§ sägs, med fartyg ankommit till riket och
voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhavaren bort inse, att
utlänningen kunde komma att härifrån avvisas, är, där sådan åtgärd vidtages,
befälhavaren pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra honom’
till det land, varifrån han medtagits; dock att sådan förpliktelse icke äger
rum, med mindre fartyget omedelbart eller inom närmaste tiden återvänder till
nämnda land.

47 §.

Den, som låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa honom i sin
tjänst, är pliktig, där utlänningen avvisas eller ur riket förpassas på grund
därav att han ej jämlikt 13 § är berättigad antaga arbetsanställningen, att ersätta
statsverket kostnaden för utlänningens befordrande till den utländska ort,
dit han sändes.

48 §.

Med polismyndighet avses i denna lag för landet polischefen i orten, i Stockholm
föreståndaren för detektiva polisavdelningen samt i annan stad polismästare
eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal; så ock beträffande såväl land
som stad annan myndighet eller person, vilken av Konungens befallningshavande
särskilt förordnats att granska legitimationshandlingar och mottaga anmälningar,
så vitt angår fullgörande av det lämnade uppdraget.

49 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller
eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger Konungen
med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket
eller att vistas å viss ort inom riket meddela de särskilda bestämmelser, som
må finnas nödiga.

I fall, varom i denna paragraf sägs, må Konungen i fråga om utlännings
avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

29

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

50 §.

Å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade konsulära
tjänstemän samt deras familjer och betjäning äga bestämmelserna i denna
lag tillämpning allenast i den mån Konungen förordnar.

Denna lag avser ej främmande makters kurirer, utan gälla om dem de föreskrifter
Konungen meddelar.

51 §.

Konungen äger att under de särskilda
villkor, som prövas nödiga, i
visst fall eller mera stadigvarande för
vissa grupper av utlänningar medgiva
undantag från stadgandena i 1—4, 13
och 14 §§, dock att utlänning över
sexton år städse skall vara pliktig att
vid sin ankomst till riket personligen
anmäla sig hos polismyndighet och
meddela de upplysningar polismyndigheten
begär samt att arbetsanställning
ej må utan arbetstillstånd innehavas
utöver tre månader från ankomsten.

Konungen äger att under de särskilda
villkor, som prövas nödiga, i
visst fall eller mera stadigvarande för
vissa grupper av utlänningar medgiva
undantag från stadgandena i 1—4, 13
och 14 §§, dock att utlänning över
sexton år städse skall vara pliktig
att vid sin ankomst till riket meddela
de upplysningar polismyndigheten
begär samt att arbetsanställning ej
må utan arbetstillstånd innehavas utöver
tre månader från ankomsten.

Rätten att i visst fall medgiva
undantag från stadgandena i 2, 13 och
14 §§ må efter Konungens bemyndigande
utövas av socialstyrelsen.

52 §.

Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad därmed
äger sammanhang meddelar Konungen.

Likaledes utfärdar Konungen de närmare föreskrifter, som i övrigt erfordras
för tillämpningen av denna lag samt med avseende å verkställighet av avvisning,
förpassning ur riket eller utvisning.

Huru ersättning åt biträde, varom i 32 § sägs, eller åt tolk må bestämmas,
därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1 januari
1928. nuari 1928 och gäller till och med

den 31 december 1932. I fråga om
sådan under tiden för lagens giltighet
begången förseelse, som i lagen avses,
skall vad där är stadgat erm ådömande
av ansvar fortfarande gälla.

Genom denna lag upphäves lagen den 14 september 1914 (nr 196) angående
förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas tillika med de stadgan -

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

den, vilka utfärdats med stöd av bestämmelse i nämnda lag; dock att samma lag
och stadganden fortfarande skola tillämpas beträffande ådömande av ansvar för
förseelser, som begåtts före den 1 januari 1928. Därest jämlikt 25 § kungörelsen
den 4 september 1926 (nr 411) anledning till utlännings utvisning uppkommit
under nämnda kungörelses giltighetstid, må i händelse av inskridande
först efter den 1 januari 1928 förpassning av utlänningen ur riket vidtagas,
såvida förutsättningar, motsvarande de i 26 § angivna, äro för banden.

Uppehållsbok och arbetstillstånd, som meddelats med stöd av äldre författning,
skola vara gällande under den tid, för vilken de utfärdats; dock att uppehållsbok
och arbetstillstånd må, när skäl därtill föreligga, återkallas av socialstyrelsen.
över socialstyrelsens beslut i ärende, varom i detta stycke är fråga,
må klagan ej föras.

Har utlänning hit inkommit före
utgången av februari månad 1927 och
erfordras enligt äldre författning för
hans rätt att vistas härstädes icke visering
eller uppehållsbok, skall vad i
2 kap. stadgas om skyldighet att vara
försedd med uppehållstillstånd icke
äga tillämpning i fråga om sådan utlänning.
Skedde inresan efter utgången
av februari månad 1927, äger utlänningen
utan hinder av vad i 7 §
stadgas uppehålla sig här i riket till
den 1 april 1928.

Har utlänning hit inkommit före utgången
av februari månad 1927 och
erfordras enligt äldre författning för
hans rätt att vistas härstädes icke
visering eller uppehållsbok, skall vad
i 2 kap. stadgas om skyldighet att
vara försedd med uppehållstillstånd
icke äga tillämpning i fråga om sådan
utlänning. Skedde inresan efter utgången
av februari månad 1927, äger
utlänningen utan hinder av vad i 7 §
stadgas uppehålla sig här i riket till
den 1 april 1928 eller, därest utlänningen
på grund av födseln varit
svensk medborgare, utlänningen själv
ävensom dennes make och ogifta barn
i äktenskap under tjuguett år, som åtfölja
honom> till den 1 juli samma år.

Innehar utlänning vid denna lags ikraftträdande arbetsanställning utan att
enligt äldre författning visering eller arbetstillstånd erfordras, skall han anses
hava erhållit arbetstillstånd, gällande tills vidare.

B. att motionerna I: 319, 320 och 325 samt II: 428 och 450,
i den man de icke blivit besvarade genom vad utskottet ovan
under A. hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 13 maj 1927.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

31

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. O. Westman, Linder, von Stockenström, Sigfrid
Hansson, greve Spens, Martin Svensson, Sundberg och Åkerberg;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Magnusson i Skövde,
ödström, Johanson i Stockholm, Ros och Johansson i Sollefteå.

Reservationer:

1) av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Åkerberg, Magnusson i Kalmar, Hage,
Johanson i Stockholm och Johansson i Sollefteå;

2) av herrar greve Spens, Sundberg och Magnusson i Skövde, vilka vid 15 §
andra stycket anfört följande:

»Vi hava ej kunnat biträda utskottets förslag, att det i regel skall åligga
socialstyrelsen att bereda sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetare inom
verksamhetsområdet i fråga tillfälle att uttala sig i ärenden angående arbetstillstånd.
Ingående sakkunskap och erfarenhet i dylika ärenden torde finnas
hos socialstyrelsen själv. Upplysningar, som därutöver erfordras, lära kunna
erhållas från arbetsförmedlingsanstalterna. Därest i vissa fall, t. ex. då fråga
är om specialutbildade arbetare, särskilda upplysningar om inom yrket rådande
förhållanden kunna behövas, har socialstyrelsen enligt den i propositionen föreslagna
lydelsen av 15 § rätt och plikt att från omförmälda sammanslutningar
inhämta sådana upplysningar. Det av utskottet föreslagna förfarandet med
ständiga remisser till sammanslutningar av arbetsgivare och arbetare innebär
enligt vår mening ett onödigt fördröjande av ärendenas avgörande och medför
ökat arbete för socialstyrelsen i en omfattning, som kan föranleda behov avökat
antal tjänstemän inom styrelsen. Enligt vår åsikt kan även svårighet
komma att uppstå i fråga om stadgandets tillämpning. Utskottet har visserligen
uttalat, att en förutsättning för stadgandets tillämpning är, att inom den
arbetssökandes verksamhetsområde finnes någon organisation med erforderlig
kännedom om de arbetsförhållanden, som där råda. Men när kunna sådana
organisationer anses förefinnas? För socialstyrelsen blir ett sådant avgörande
ej alltid lätt.

Vi anse därför, i likhet med vad Kungl. Maj :t föreslagit i propositionen, att
sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet i
fråga endast böra beredas tillfälle att uttala sig, när skäl därtill äro.

Till följd härav hemställa vi,

att andra stycket i 15 § erhåller följande lydelse:

I ärende angående sådant tillstånd skall socialstyrelsen, där
ej ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra sär -

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

skilda omständigheter föreligga, inhämta utlåtande från offentlig
arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen
skall innehavas; tillika bör, när skäl därtill äro, sammanslutningar
av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet
lämnas tillfälle att uttala sig.»

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

271819