Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 19 februari 1927 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj.t angående ändrade bestämmelser i fråga om ersättning
till expropriationsnämnd.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
104, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Osberg hemställt, att
riksdagen ville i skrivelse till Ivungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag
till ändrade bestämmelser i fråga om ersättning till expropriationsnämnder.

Rörande ersättning åt expropriationsnämnd innehålla 66 och 67 §§ i Gällande
lagen om expropriation den 12 maj 1917 följande bestämmelser: metemM

Ordförande och ledamöter i dylik nämnd skola njuta ersättning för upp- ämnet,
skattningen samt ordföranden därjämte för kallelser, protokollsföring och
beslutets avfattande i skrift med belopp, som bestämmes av rätten, om
överenskommelse ej träffas. Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden,
skall ersättning för det arbete, som därav föranledes, ej tillkomma
nämnden, om ej rätten av särskild anledning det föreskriver.

Den exproprierande är pliktig gälda all av expropriationsmålets handläggning,
expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller eljest
av expropriationen följande kostnad. Dock äger han, om han utgivit kostnad,
som föranletts av ordförandes eller ledamots utevaro från sammanträde
utan laga förfall, söka kostnaden åter av vederbörande.

Under förarbetena till expropriationslagen har den med motionen avsedda Förarbetena
frågan varit föremål för ingående övervägande; och tillåter sig utskottet att ^otio^cn''1
för frågans belysande lämna en kortfattad redogörelse härför. avsedda be Enligt

23 § i 1866 års förordning angående jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov gällde, att, därest någon, som suttit i expropriationsnämnd,
skulle vilja taga betalning därför, hade han att anmäla det hos
rätten; och skulle rätten tillägga honom så mycket, som svarade emot hans
verkliga kostnad för förrättningen. Denna ersättning skulle gäldas av den,
som begärt expropriationen.

I det förslag till lag om expropriation, som den 15 september 1910 av- betäckande
gavs av en för revision av expropriationslagstiftningen tillsatt kommitté, den 15 sepföreslogs,
att ordförande och ledamot i expropriationsnämnd skulle, utövertember 1910

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 saml. 2 avd. 3 höft. (Nr 3—4.)

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

1913 drs
riksdag

resekostnadsersältning efter tredje klassen i gällande resereglemente, erhålla
ordförande 25 kronor och ledamot 15 kronor i ersättning för varje reseeller
förrättningsdag. Därjämte skulle ordföranden njuta gottgörelse för
kallelser, protokollsföring och beslutets avfattande i skrift med belopp, som
skulle bestämmas av rätten, om överenskommelse ej kunde träffas.

I motivema till de sålunda föreslagna bestämmelserna hade kommittén
anfört följande:

Den lydelse stadgandet om nämndens rätt till ersättning för sitt arbete
erhållit i 23 § av 1866 års förordning synes vara grundad på antagande, att
sådan ersättning i allmänhet icke skulle begäras. Emellertid bar motsatsen
blivit regel, såsom också är naturligt. Det lär även icke så sällan förekomma,
att ersättningen till nämnden bestämmes rikligare, än som kunde vara nödvändigt,
och detta förhållande torde stundom hava ganska väsentligt bidragit
till expropriationskostnadernas förökande.

Ersättningen torde nu lämpligen begränsas i lag. Enligt kommitténs
förslag skall själva resekostnaden, då resor föranledas av expropriationen,
ersättas efter tredje klassen i resereglemente!, och skall härutöver ersättning,
innefattande såväl dagtraktamente som skälig gottgörelse för tidsspillan och
arbete, utgå till ordföranden med tjugufem kronor och till ledamot med
femton kronor för varje rese- eller förrättningsdag. Ordföranden synes därjämte
böra erhålla gottgörelse för protokollsföring, uppsättande av nämndens
utlåtande och annat dylikt arbete, vars verkställande det kan åligga honom
att besörja. Vid större expropriationer torde ordföranden ofta behöva anställa
sekreterare eller annat biträde, och bör ersättningen då bestämmas så,
att kostnaden härför betäckes.

I det till grund för proposition i ämnet till 1913 års riksdag ursprungligen
utarbetade, till lagrådet remitterade förslaget blevo emellertid de avkommittén
föreslagna bestämmelserna, då grunderna för ersättningen ansäges
böra bestämmas i administrativ ordning, utbytta mot ett stadgande av innehåll,
att ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd skulle vara berättigade
till ersättning för uppskattningen enligt vad därom särskilt stadgades,
med rätt därjämte för ordföranden till särskild gottgörelse för kallelser
m. m. i enlighet med kommittéförslagets innehåll därutinnan.

Mot det sålunda föreslagna stadgandet framställdes vid granskning av
förslaget inom lagrådet anmärkning, därvid lagrådet yttrade följande:

Att, såsom i förevarande lagrum förutsättes skola ske, fastställda allmängiltiga
grunder, efter vilka ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd
skola åtnjuta ersättning för uppskattningen, torde stöta på stora praktiska
svårigheter. Ena gången kan det gälla ett vidlyftigt och invecklat expropriationsärende,
varför kräves ett tidsödande förberedande studium av handlingarna,
åtminstone från ordförandens sida, den andra gången åter ett
ärende, vars hela behandling av nämnden är undangjord på en eller annan
timme. Vid expropriation för en järnväg inträffar i allmänhet, att flera särskilda
expropriationsmål handläggas samma dag av expropriationsnämnder
med delvis växlande sammansättning.

Med hänsyn till det anförda hemställes, att bestämmelsen i fråga undergår
sådan ändring, att i enlighet med nu gällande ordning det anförtros åt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

3

rätten alt bestämma beloppet av den ersättning för uppskattningen, som skall
utgå till ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd, för den händelse
överenskommelse därom ej träffas.

På grund av lagrådets anmärkning fick stadgandet sedermera i propositionen
till 1913 års riksdag den avfattning, som detsamma numera äger; och
framställdes till nämnda riksdag, därvid frågan om ny lagstiftning i ämnet
på grund av kamrarnas stridiga beslut förföll, ej något förslag till ändring
beträffande det ifrågavarande stadgandets innehåll.

I samband med att förslag till ny lag i ämnet genom proposition förelädes
1916 års riksdag — vilket förslag i nu förevarande del upptog enahanda
stadgande som i den föregående propositionen — väcktes inom andra kammaren
tvenne motioner i nu föreliggande spörsmål, den ena nr 245 av ett
trettiotal kammarledamöter, däribland herrar Osberg och Persson i Björsbyholm,
och den andra nr 250 av herrar Lubeck och von Hofsten.

I den förra motionen framhölls, att vid domstolarnas fastställande av ersättning
åt expropriationsnämnd så olikartad uppfattning gjort sig gällande
om vad som kunde anses vara skälig ersättning för sådant uppdrag, att en
allmän önskan förefunnes om reglerande av dylik ersättning medelst enhetliga
bestämmelser i lag. I anslutning härtill yrkades av motionärerna,
att åt nu förevarande stadgande måtte givas sådan avfattning, att ordförande
och ledamöter i expropriationsnämnd bereddes ersättning med 15 kronor för
dag jiimte gottgörelse för resekostnader samt därutöver ordförande särskild
gottgörelse för kallelser m.m. i enlighet med propositionens innehåll därutinnan.

I den av herrar Lubeck och von Hofsten väckta motionen framhölls, att,
på sätt svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsföreningen i
gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t redan den 28 juni 1910 framhållit, erfarenheten
givit vid handen, att dagarvoden för expropriationsnämnders ledamöter
i regeln beräknades oskäligt högt, nämligen till 50 å 75 kronor förutom
gottgörelse för resor och vivre. Som följd härav hade det visat sig,
att i fråga om elektriska kraftledningar expropriationskostnaden ofta överstege
själva skadeersättningen. Det vore därför önskligt, att i lagen infördes
en sådan begränsning i förevarande hänseende, som upptagits i 1910 års
kommittéförslag; och framställdes av motionärerna förslag därom.

Någon realbehandling av ämnet medhanns emellertid ej vid 1916 års riksdag,
varför de i motionerna innefattade framställningarna ej kommo under
bedömande.

Påföljande riksdag förelädes lagförslaget i oförändrad form åter riksdagen,
i anledning varav herrar Lubeck och von Hofsten inom andra kammaren i
motion nr 272 ånyo framställde ovan berörda ändringsförslag.

Lagutskottet hemställde emellertid, under åberopande av lagrådets förut
återgivna yttrande, att motionen icke måtte föranleda någon ändring i det
kungl. förslaget; och blev denna lagutskottets hemställan utan meningsskiljaktighet
av riksdagens båda kamrar bifallen.

1916 års
riksdag.

1917 års
riksdag.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

1924- års Frågan upptogs ånyo i en vid 1924 års riksdag inom andra kammaren av
riksdag, herrar Osberg och Persson i Björsbyholm väckt motion, nr 188. I denna
gjordes gällande, att det för nedbringande av expropriationskostnaderna,
vilka, i synnerhet då det gällde små förvärv, ofta uppginge till lika stort belopp
som värdet av den exproprierade egendomen, vore lämpligt, att i lag
fastställdes vissa grunder, efter vilka ersättningen till nämndens ordförande
och ledamöter skulle utgå. I sådant avseende kunde lämpligen tänkas ett
dagtraktamente av 30 kronor samt reseersättning efter tredje klassen i gällande
resereglemente, varjämte bestämmelser borde meddelas om ytterligare
ersättning efter vissa grunder till ordföranden i egenskap av sammankallande
och protokollsförare. I anslutning härtill hemställdes om skrivelse till
Kungl. Maj:t med anhållan om förslag i ämnet till nästkommande riksdag.

Andra lagutskottet, som hade motionen till förberedande behandling, framhöll
i avgivet utlåtande nr 3, vad ock av den ovan lämnade redogörelsen
framgår, att de i motionen framförda synpunkterna redan vid expropriationslagens
antagande förelegat till bedömande utan att då vinna beaktande. Den
för bestämmande av ersättning åt expropriationsnämnden gällande ordning,
enligt vilken domstolen hade att, i händelse överenskommelse om ersättningens
storlek ej kunnat emellan vederbörande träffas, meddela bestämmelser
därom, syntes utskottet vara att föredraga framför den av motionärerna
föreslagna ordningen. Utskottet ville därvidlag särskilt erinra om att exproprierande
part, som funne framkomna ersättningsanspråk vara för högt tilltagna,
städse ägde tillfälle att vid domstolen före ärendets avgörande muntligen
eller i ingiven inlaga göra de erinringar emot de fordrade beloppens
storlek, vartill han kunde finna sig äga fog.

Utskottets hemställan om avslag å motionen bifölls av riksdagen.

1925 års Vid 1925 års riksdag förelåg frågan åter genom en av herr Osberg inom
riksdag, andra kammaren väckt motion, nr 165.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 4, hemställde andra lagutskottet
om avslag å motionen samt anförde till stöd därför följande:

Från olika håll framkomna, å gjorda erfarenheter grundade uttalanden
synas v väl giva stöd för motionärens uppgift, att i åtskilliga f all till ledamöter
av expropriationsnämnd utgått i förhållande till det å saken nedlagda
arbete oskäligt hög ersättning. Vid övervägande av frågan, huruvida den
av motionären föreslagna ordningen skulle giva garantier för med rättvisa
och billighet mera överensstämmande resultat i förevarande avseende, har
emellertid utskottet icke funnit anledning frångå sin i fjolårets utlåtande intagna
ståndpunkt. De uppgifter, som åvila en expropriationsnämnd och särskilt
dess ordförande, växla i hög grad från fall till fall och stå ingalunda
alltid i förhållande till värdet av den egendom, som är i fråga. Under sådana
omständigheter synes det utskottet, som om reglerna för ersättningens bestämmande
böra vara sådana, alt de lämna rum för rimlig anpassning allt
efter förhållandena i de särskilda fallen. Härtill gives möjlighet med de
för närvarande i ämnet gällande bestämmelser, en möjlighet, som däremot
skulle försvinna i och med genomförandet av den av motionären föreslagna

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

D

omläggningen. I motionen har visserligen framkastats tanken på tillitandet av
skilda ersättningstaxor allt efter värdet av den egendom, som med de särskilda
expropriationsförrättningarna avses. Med hänsyn till det redan anförda
torde dock denna utväg få anses föga ändamålsenlig. De av motionären påpekade
missförhållandena torde, såsom utskottet i fjol anmärkte, inom den
nuvarande anordningens ram kunna förebyggas därigenom, att vederbörande
exproprierande part, i den mån anledning därtill gives, inför domstolen före
ärendets slutförande framställer anmärkning mot de begärda ersättningsbeloppens
storlek. Att sålunda framställda anmärkningar av vederbörande
domstol vinna skäligt beaktande, torde med fog kunna förutsättas.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen har riksdagen utskottet,
vid upprepade tillfällen, senast år 1925, avslagit framställda yrkanden om
ändringar i fråga om bestämmelserna rörande ersättning till expropriationsnämnd.

I nu förevarande motion har såsom motivering för samma yrkande icke
åberopats andra omständigheter än de, som av motionären anförts i frågan
vid föregående riksdagar.

Då utskottet ej erhållit kännedom om några nytillkomna omständigheter,
som kunna föranleda riksdagen att frångå sin tidigare intagna ståndpunkt i
ärendet, hemställer utskottet,

att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd för
anleda.

Stockholm den 18 februari 1927.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow, von Stockenström,
Sigfrid Hansson, greve Spens, Frändén, Åkerberg* och Luterkort;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Magnusson i Skövde,
Holmström i Stockholm, Johansson i Sollefteå, Andersson i Rasjön, Pettersson i
Hällbacken och Gardell i Gans.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar K. G. Westman och Gardell i Gans;

2) av herrar Luterkort och Johansson i Sollefteå, som ansett, att utskottets
utlåtande bort hava följande lydelse:

6

Andra lagutskottets utlutande Nr .3.

»Utskottet har icke kunnat finna annat än ait det önskemål, för vilket
motionären såväl i förevarande motion som tidigare inom riksdagen gjort
sig till tolk, är värt att beaktas.

Av den i ämnet lämnade historiken fi-amgår fullt tydligt, att uppdraget
att vara ordförande och ledamot i expropriationsnämnd städse betraktats
såsom ett allmänt förtroendeuppdrag.

Enligt 1866 års expropriationsförordning gällde sålunda, att rätten skulle
tillägga den, som suttit i expropriationsnämnd, så mycket som svarade mot
hans verkliga kostnad för förrättningen. Kommittén för utarbetande av ny
expropriationslagstiftning gjorde också det i historiken återgivna uttalandet,
att den lydelse stadgandet om nämndens rätt till ersättning för sitt arbete
erhållit i 1866 års förordning syntes vara grundad på antagande att sådan
ersättning i allmänhet icke skulle begäras. Sedan kommittén emellertid
anmärkt att motsatsen blivit regel, såsom också »vore naturligt», yttrade
kommittén, att ersättningen lämpligen torde böra begränsas i lag.

Utskottet hyser den uppfattningen, att genom 1917 års lagstiftning expropriationsnämndsledamötema
kommit att erhålla ställning av kommunala
förtroendemän. Under det att nämligen tidigare paTterna i expropriationsmålet
ägde full valfrihet vid utseende av ledamöter i nämnden, äro de numera
hänvisade att till ledamöter utse visst antal personer, vilka inom varje
län på närmare angivet sätt av landsting, stadsfullmäktige eller K. B. utsetts
och uppförts å särskild förteckning över valbara expropriationsnämndsledamöter.
Ordförande i expropriationsnämnd är numera alltid den, som
av K. B. (överståthållareämbetet) för viss bestämd tid utsetts till ordförande
i dylika nämnder i länet (Stockholm'').

Ur rent principiell synpunkt förmenar alltså utskottet att expropriationsnämndsledamöter
skäligen icke böra kunna kräva eu vidsträcktare rätt till
ersättning för sitt sysslande å expropriationsmålet än den, varmed kommunala
förtroendemän i motsvarande ställning ansetts böra låta sig åtnöjas. De
skäl, som av lagrådet på sin tid anfördes för ett frångående av expropriationslagstiftningskommitterades
ovanberörda förslag, kan utskottet för sin del
icke finna vara av avgörande betydelse.

Vad särskilt angår ledamöterna i expropriationsnämnd (d. v. s. icke ordföranden)
förmenar utskottet, att de av lagrådet framhållna praktiska olägenheterna
av fastställda allmängiltiga grunder för ersättningens bestämmande
icke obetydligt överskattats; och utskottet anser, att erfarenheterna giva stöd
åt detta antagande. I själva verket synes skillnaden i det arbete, som i olika
expropriationsmål åvilar expropriationsnämnds/edaznö/erner (själva markvärderingen),
icke betinga den föreliggande stora olikheten ifråga om utgående
ersättningsbelopp. Vidkommande åter ordförandens arbete lärer icke kunna
förnekas, att detta kan i olika expropriationsmål vara tämligen olikartat och
mer eller mindre betungande. Men häremot synes kunna invändas dels att
ordföranden enligt nu gällande lag än tydligare än ledamöterna få anses

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

/

bekläda ett kommunalt förtroendeuppdrag, för vars utövande högre ersättning
icke synes böra kunna krävas än som härför må anses ur allmänna
synpunkter skälig, dels ock att möjlighet icke saknas att under en blivande
utredning i den av motionären äskade riktning undersöka, huruvida icke,
därest även för ordförande fastställdes viss ersättning, dylik bestämmelse
kunde kompletteras med rätt för ordföranden, att, om särskilda omständigheter
sådant påkallade, få sig tillerkänd ytterligare ersättning.

Med den ståndpunkt utskottet sålunda i ärendet intagit saknar utskottet
anledning att ingå i någon närmare undersökning rörande beskaffenheten
av den kontroll å utgående expropriationsersättning, som kan ligga i den
domstol enligt 66 § expropriationslagen tillkommande rätt att bestämma
ersättningen, därest överenskommelse ej träffas. Särskilt med avseende å den
bristande rättshjälp, varmed i dessa som i många andra fall mindre bemedlade
sakägare å landsbygden hava att räkna och som medför att mera
sällan direkta och detaljerade anmärkningar föreligga, då rätten företager
expropriation särendet till slutlig prövning, kan utskottet icke anse att rättens
omförmälda befogenhet innefattar tillfyllestgörande kontroll därå, att ersättningarna
till expropriationsnämndsledamöterna icke bliva oskäligen betungande
eller komma att uppgå till belopp, som icke stå i rimligt förhållande
till expropriationsföremålets värde.

Såsom vid ärendets behandling tidigare inom riksdagen från skilda håll
vitsordats samt erfarenheten i övrigt utvisar förekomma emellertid icke
sällan dylika missförhållanden. Det är uppenbart, att dessa komma att framstå
såsom större olägenheter i den mån expropriationsförfarandet vinner
ökad tillämpning och särskilt där detsamma behöver tillgripas för tillgodoseende
av mindre bemedlade eller grupper av mindre bemedlades intressen.
Vitsordat är jämväl, att de allt för höga expropriationskostnaderna i åtskilliga
fall visat sig medföra viss inskränkning i kommunernas handlingsfrihet med
avseende å expropriationsförfarandes tillgripande.

Då utskottet alltså funnit sig böra tillstyrka bifall till den väckta motionen,
vill utskottet emellertid betona, att utskottet förutsätter, att den ifrågasatta
utredningen i ämnet må, med beaktande av de här angivna principiella synpunkter,
bliva förutsättningslös och allsidig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av herr Osbergs motion
II: 104 besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och förslag till ändrade bestämmelser ifråga om
ersättning till expropriationsnämnder.»