Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

1

Kr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1927 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''preposition
med förslag till lag om ändring i vissa delar av
lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om allmän pensionsförsäkringdels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 24 februari 1927 dagtecknad proposition, nr 110,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan införda
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1913 om
allmän pensionsförsäkring.

I sammanhang med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft dels viss del av motionen nr 181 i andra kammaren av herr
Laurén m. fl., dels ock motionen nr 244 i samma kammare av herr
Bengtsson i Kullen. Körande övriga delar av förstnämnda motion kommer
utskottet att denna dag avgiva särskilt utlåtande.

Herr Laurén och hans medmotionärer hava, såvitt nu är ifråga, hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att en
revision av pensionsförsäkringslagen måtte komma till stånd och att därvid
måtte tagas under övervägande bl. a., huruvida icke avgiftspension
bör utgå från fyllda 67 år även om ansökan därom gjorts senare än
året näst efter det, under vilket pensionsåldern uppnåtts.

Herr Bengtsson i Kullen har yrkat, att riksdagen måtte besluta att
vidtaga sådan ändring av 9 § i pensionsförsäkringslagen, att av densamma
måtte tydligt framgå, att de av anstalt, som avsåges i sagda paragraf,
uppburna pensionstilläggen skulle användas till att, så långt de räckte,
täcka den stadgade patientavgiften.

Beträffande grunderna för ifrågavarande lagförslag ävensom de skäl, som
motionärerna åberopa till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den
mån ej redogörelse lämnas här nedan, hänvisa till propositionen respektive
motionerna.

Av propositionen framgår, att ett flertal mer eller mindre genomgripande
reformförslag inom pensionsförsäkringens område för närvarande föreligga
hos Kungl. Maj:t. Erinras må jämväl, att åtskilliga motioner inom samma
område väckts vid innevarande riksdag.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 samt. 2 avd. 20 haft. (Nr 29-30.) 97727

Utskottet.

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Genom förevarande proposition har Kungl. Maj:t framlagt för riksdagen
förslag till vissa ändringar i nämnda lag, vilka ändringar ansetts kunna
genomföras oberoende av andra reformer. Förslagen hava till huvudsakligt
syfte att åstadkomma förenklingar och besparingar. De paragrafer i
pensionsförsäkringslagen, i vilka ändringar sålunda föreslås, äro 6, 9, 29,
31 och 34 §§. I fråga om de föreslagna ändringarna vill utskottet anföra
följande.

6 § femte stycket.

I 6 § femte stycket pensionsförsäkringslagen stadgas, att pensionsbelopp
skall avrundas till närmast högre sådant tal, att dess utbetalning i föreskriven
ordning kan verkställas med ett för varje ^betalningstermin lika,
å helt tiotal ören slutande belopp. I propositionen föreslås sådan ändring
i detta lagrum, att pensions årsbelopp avrundas till närmast högre multipel
av 1 krona 20 öre. Med denna lagändring, varom förslag framställts
av pensionsstyrelsen, skulle vinnas vissa förenklingar med därav
följande besparingar i administrationskostnader. Genom lagändringen rådes
jämväl bot på den oegentlighet, som för närvarande förefinnes därutinnan,
att pensionstagarna erhålla högre sammanlagd pension i de fall,
då utbetalningarna ske så ofta som varje månad, än i de fall, då utbetalningarna
ske i ett färre antal terminer.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot den föreslagna
lagändringen. Den ökning av pensionskostnaden, som ändringen medför,
blir, enligt vad som framgår av propositionen, i vad statsverket angår,
ej större än att den kan hållas inom ramen för de beräknade kostnaderna.

9 § fjärde stycket.

Enligt 9 § fjärde stycket i pensionsförsäkringslagen äger för tid, under
vilken pensionstagare är intagen å allmän fattigvårds- eller sjukvårdsanstalt
eller annan allmän anstalt, anstalten uppbära honom tillkommande pensionstillägg
samt därav tillgodogöra sig kostnaderna för vården. Jämlikt 33 § i
samma lag gäller detsamma beträffande där omförmält understöd.

Enligt 7 § i såväl kungörelsen den 8 oktober 1915 (nr 391) angående
understöd av statsmedel åt anstalter för obildbara sinnesslöa som ock kungörelsen
av samma dag (nr 392) angående understöd av statsmedel åt anstalter
för bildbara sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka, och åt epileptikeranstalter
fick den årliga avgift, med vilken föräldrar eller enskilda målsmän
hade att bidraga till vård och underhåll för å dylika anstalter intagna
personer, för mindre bemedlade ej överstiga 50 kronor, och enligt 8 § i
samma kungörelser skulle, om å dylik anstalt intagen person enligt omförmälda
lag tillerkänts pensionstillägg eller understöd, vilket anstalten enligt
9 § samma lag ägde uppbära, till anstalten utgående statsunderstöd minskas
med ett belopp, motsvarande vad enligt nämnda lag å staten belöpte av
kostnaden för ifrågavarande pensionstillägg eller understöd, eller, där statsunderstödet
till beloppet ej översteg statens andel av berörda kostnad, icke
till någon del utgå.

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Berörda kungörelser hava sedermera upphävts och ersatts av två kungörelser
av den 24 oktober 1919 (nr 658 och 659). Dessa senare kungörelser
sakna bestämmelser, motsvarande berörda, i 7 § i 1915 års kungörelser
intagna. Däremot innehålla 1919 års kungörelser i 7 § samma stadgande^
som, på sätt förut angivits, funnos i 8 § i 1915 års kungörelser.
I 7 § av förstnämnda kungörelse den 24 oktober 1919 (nr 658) har sedermera
ändring vidtagits, dock icke i vad nu är i fråga.

I § 3 i kungörelsen den 9 juli 1920 (nr 607) angående statsbidrag till
driftkostnaderna vid i lagen om fattigvården den 14 juni 1918 avsedda arbetshem
har ett stadgande intagits, liknande det som finnes i 7 § i 1919
års nyssnämnda kungörelser. A andra sidan har i § 6 mom. 1 sista stycket
av reglementet för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa av den 9 november
1922 (nr 525) stadgats, att, därest sådan anstalt på grund av 9 § pensionsförsäkringslagen
uppbure pensionstillägg eller understöd för elev, vad
sålunda uppbures skulle avräknas å vårdavgiften.

Enligt 40—42 §§ i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården äger slutligen
fattigvårdssamhälle av vederbörande landsting utfå gottgörelse, helt eller
delvis, för dagavgift och annan vårdkostnad, som samhället på grund av 1 §
samma lag erlagt för fattig person å vissa allmänna eller enskilda anstalter.
Jämlikt 52 och 59 §§ fattigvårdslagen enligt dessa lagrums lydelse jämlikt
lagen den 11 juni 1926 (nr 202) skall, innan sådan gottgörelse sökes, genom
förhör utredas, bland annat, huruvida för den vårdade sökts eller erhållits
pension eller understöd jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring, och
vid ansökningen om gottgörelse skall fogas avskrift av protokoll över förhöret.

I tillämpningen har bestämmelsen i 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen,
åtminstone vad gäller andra anstalter än allmänna fattigvårdsanstalter,
vållat vissa svårigheter och olägenheter, och olika förslag hava väckts för
att få dessa avhjälpta.

Pensionsstyrelsen har i fråga om nämnda lagbestämmelse framfört ett ändringsförslag,
som ligger till grund för det i propositionen innefattade förslaget
och i huvudsak innebär följande. Erlägges avgift för en pensionstagares vård
å anstalt, den må vara allmän eller enskild, skall den, som betalar avgiften
— vare sig det är fattigvårdssamhälle, kommun, den vårdade själv eller hans
anhöriga — också äga uppbära icke blott pensionstillägget utan även avgiftspensionen.
Eattigvårdssamhälle, som erlägger vårdavgiften och sålunda skall
få uppbära pensionen, skall äga av densamma tillgodogöra sig utgiven dagavgift
och annan vårdkostnad. År pensionstagaren intagen å fattigvårdssamhälle
tillhörig anstalt, äger fattigvårdssamhället liksom i nyss avsedda fall
uppbära pensionen samt därav tillgodogöra sig kostnaderna för vården eller
försörjningen. Åtnjuter pensionstagaren kostnadsfri vård å staten tillhörig
anstalt — exempelvis om han är sinnessjuk till brott förvunnen person,
eller straffånge, som under strafftiden blivit sinnessjuk — skall under tiden
pensionstillägg ej utgå, dock att hans anhöriga kunna berättigas uppbära detsamma,
om de för sitt uppehälle äro beroende av honom.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

De ändringar, pensionsstyrelsen sålunda föreslagit, liava synts departementschefen
vara ägnade att medföra avsevärda förenklingar i administrativt
hänseende och ej obetydlig arbetsbesparing. Departementschefen har
emellertid funnit vissa kompletteringar av förslaget nödvändiga. Sålunda
har ansetts erforderligt att uppställa bestämmelse om viss rätt för kommun
att i fråga om understöds- eller pensionsberättigad, som omhändertagits
av barnavårdsnämnd, uppbära vederbörandes understöd eller pension.

Ifråga om de ekonomiska verkningarna för statsverket av den föreslagna
lagändringen har departementschefen vidare anfört följande. Därest staten
skulle i en eller annan form hålla inne sin andel i pensionstillägg och
understöd i alla fall, då pensionstagare vårdades å statsanslag, skulle
uppenbarligen de direkta utgifterna för dessa anstalter i hög grad
minskas. Då emellertid vinsten för staten skulle motsvaras av en nära
nog lika stor kostnadsökning för landsting och primärkommuner, har departementschefen
ansett sig icke kunna förorda ett dylikt system, utan
har intagit den ståndpunkten, att vid beviljande av statsbidrag till kommunala
eller enskilda anstalter avdrag ej skall göras för statens andel i
pensionstilläggen. Vidare har anförts följande. Ett genomförande av den
föreslagna lagändringen skulle icke komma att medföra ökning av statens
redan beräknade kostnader för hospitalsvården. För budgetåret 1925—
1926 hade på grund av ovanberörda stadgande i 7 § i kungörelserna
den 24 oktober 1919 statsbidrag till i dessa kungörelser omförmälda
sinnesslö- och epileptikeranstalter minskats med tillhopa 47,553 kronor
63 öre och i anledning av stadgandet i § 3 i berörda kungörelse den
9 juli 1920 hade statsbidraget till däri omförmälda arbetshem minskats
med 360 kronor 21 öre. Vidare hade enligt inhämtad uppgift institutet
för blinda vid Tomteboda under samma budgetår uppburit pensioner för
där intagna elever med ett belopp av sammanlagt 13,122 kronor 10 öre,
vilka medel uppdebiterats som inkomst för institutet. Därigenom hade statens
kostnader för detsamma minskats med motsvarande belopp. För vårdanstalten
i Lund för blinda med komplicerat lyte uppgick inkomsten av
pensionstilläggen för samma tid till omkring 1,000 kronor. Det vore sålunda
här icke fråga om särskilt betydande belopp, och vad sinnesslö- och epileptikeranstalterna
beträffade hade vid äskande för budgetåret 1927—1928 av
statsbidrag till dem hänsyn i viss mån tagits till ett eventuellt upphävande
av berörda stadgande i 7 § i 1919 års kungörelser. Någon ändring beträffande
de för dessa ändamål äskade anslagen för nästa budgetår föranleddes alltså
icke av ett bifall till förslaget, så mycket mindre som ifrågavarande bidrag
utbetalades halvårsvis i efterskott, i följd varav förslagets genomförande endast
med ett halvårsbelopp komme att inverka på anslagen. Därest lagändring
komme till stånd i det nu behandlade ämnet, förfölle förutsättningen för den
förut berörda bestämmelsen i grunderna för beviljande av bidrag från nu
omförmälda anslag, att avdrag skulle göras för pensionstillägg. Vid sådant
förhållande voi’e det icke erforderligt att särskilt begära riksdagens medgi -

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

vande till en ändring i dessa grunder i enlighet med vad som anförts.
Därest riksdagen lämnade denna uppfattning utan erinran, skulle det kunna
ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga de formella jämkningar, som bleve
erforderliga i ifrågavarande kungörelser. Motsvarande gällde beträffande förenämnda
kungörelse den 9 juli 1920 (nr 607) och reglementet den 9 november
1922 (nr 525). Beträffande anstalten för blinda med komplicerat lyte ägde
vad nyss anförts motsvarande tillämpning. Icke heller därutinnan behövde
alltså förslaget föranleda anslagshöjning för nästa budgetår. I fråga om
blindinstitutet vid Tomteboda vore det icke uteslutet, att den av lagändringen
föranledda inkomstminskningen kunde leda till att anslagen för nästa
budgetår bleve otillräckliga. Bristen skulle kunna tillfälligt fyllas medelst
institutets fonder, varefter frågan om dess definitiva täckande kunde föreläggas
1928 års riksdag.

Utskottet har funnit de föreslagna bestämmelserna väl avvägda. Såsom
departementschefen erinrat torde vid genomförande av de föreslagna ändringarna
de svårigheter, som nu förefinnas för andra allmänna anstalter än
fattigvårdsanstalter att hålla reda på vilka av deras skyddslingar åtnjuta
pensionstillägg eller understöd från pensionsförsäkringen och dessa förmåners
storlek, komma att försvinna och anstalternas bokföring förenklas. För pensionsstyrelsen
komme att inbesparas allt arbete med att till dessa anstalter
lämna uppgifter om pensionstagare och storleken av deras pensioner. Nu
rådande tvekan i vad mån anstalterna finge tillgodogöra sig pensionerna
skulle även upphöra, och den, som erlade vårdavgiften, finge såsom sig bör
räkna pensionen sig till godo. Jämväl för kommunerna och landstingen
torde förslagets genomförande leda till avsevärda förmåner. Genom att pensionerna
ingå direkt till kommunernas kassa i stället för till anstalterna blir
bokföringen förenklad. Detta blir även fallet beträffande förfarandet, då
ersättning enligt fattigvårdslagen skall sökas av annat fattigvårdssamhälle
eller av landsting. Ett bifall till propositionen i förevarande del innebär
ett beaktande av de av herr Bengtsson i Kullen i motionen II: 244
framförda synpunkterna.

I propositionen föreslås jämväl en annan ändring i förevarande stycke
av 9 §. Denna ändring sammanhänger med det förslag till vissa ändringar
i fattigvårdslagen, som förelagts riksdagen genom propositionen nr 111.
Bland de ändringar, som ifrågasatts i sistnämnda proposition, är bl. a. den.
att landstingens skyldighet att bidraga till fattigvårdssamhällenas kostnader
för vård åt sinnessjuka skulle utsträckas att gälla även i vissa fall, då vård
å sinnessjukanstalt icke äger rum, nämligen dels då den sjuke förklarats berättigad
till inträde på någon statens sinnessjukanstalt men på grund av
platsbrist ännu ej blivit intagen å sådan anstalt, dels då någon, som varit
intagen å en statens sinnessjukanstalt, utan att vara utskriven såsom tillfrisknad,
permitteras därifrån för att lämna plats åt någon mera vårdbehövande.
Förslaget går ut på att i dessa fall landstinget skall lämna ersättning för
värden med belopp, i princip motsvarande den billigaste legosängsavgiften å

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

statshospitalen, dock endast under förutsättning att tillfredsställande vård hos
enskild beredes den sjuke. Utgångspunkten för ett dylikt stadgande har
ansetts vara, att kommunerna icke böra betungas därigenom att staten icke
är i stånd att bereda vårdplats åt alla vårdbehövande, samt att man skall
kunna med större framgång än nu genomföra en gallring, så att de mest
vårdbehövande komma i åtnjutande av anstaltsvård.

Samma skäl som i det föregående anförts för att fattigvårdssamliällena
böra äga uppbära pension och understöd, då de bekosta vård å anstalt, har
synts departementschefen gälla för här avsedda fall. Utvidgningen av landstingens
bidragsskyldighet skulle alltså motsvaras av rätt för fattigvårdssamhällena
att uppbära pension och understöd. I förslaget till ändringar i
fattigvårdslagen har i överensstämmelse härmed intagits bestämmelse av
innebörd, att landstinget skall utgiva ersättning med omförmälda legosängsavgift,
minskad med pension eller understöd; det blir alltså jämväl i detta
fall landstingen, som få tillgodonjuta pensionerna. I enlighet härmed har
departementschefen ansett bestämmelse av angiven innebörd böra införas
i 9 § pensionsförsäkringslagen.

Ovanberörda ändring i fattigvårdslagen har, såvitt angår exspektanterna,
numera tillstyrkts av sammansatt stats- och andra lagutskott i dess utlåtande
nr 2. Reservation har anförts med yrkande om bifall till propositionen i
dess helhet.

Oberoende av huruvida det sammansatta utskottets förslag eller det i
propositionen innefattade mera omfattande förslaget vinner riksdagens bifall,
torde den föreslagna ändringen i 9 § pensionsförsäkringslagen böra genomföras.

9 § andra och femte styckena.

I samband med nyss behandlade förslag till ändringar i 9 § pensionsförsäkringslagen
har i propositionen, i enlighet med hemställan av statens
besparingskommitté i dess den 19 februari 1925 avgivna betänkande med
utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation, jämväl föreslagits
upphävande av andra och femte styckena i paragrafen.

9 § första stycket pensionsförsäkringslagen stadgar, att i vissa där uppräknade
fall — undandöljande av inkomst, försumlighet vid avgiftsbetalning,
dryckenskap m. m. — pensionstillägg icke alls må beviljas eller undantagsvis
beviljas med minskat belopp eller, om det redan beviljats, indragas eller nedsättas.
Enligt andra stycket i samma paragraf skall, där pensionstagare för
sin försörjning anlitar allmänna fattigvården, pensionstillägg eller del därav,
som på grund av bestämmelserna i första stycket icke utgår till pensionstagaren,
för tid, under vilken fattigvård till honom utgår, tillfalla den kommun,
till vilken han hör i fattigvårdshänseende, dock icke i vidare mån än
som erfordras till täckande av kostnaderna för den lämnade fattigvården.

I 9 § femte stycket pensionsförsäkringslagen stadgas, att, där pensionstagare,
för vilken kommun på grund av bestämmelserna i 14 och 15 §§ i lagen
inbetalat grundavgift, för sin försörjning anlitar allmänna fattigvården, den
kommun, till vilken han i fattigvårdshänseende hör, äger att för tid, under

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. (

vilken fattigvården utgår, uppbära det belopp, som enligt de i 6 § första
stycket angivna grunder motsvarar vad av kommunen sålunda inbetalats,
dock icke i vidare mån än som erfordras till täckande av kostnaderna för
den lämnade fattigvården.

Av en vid propositionen fogad, inom pensionsstyrelsen utarbetad tablå
framgår, att hittills endast åtta kommuner,nämligen Stockholm, Göteborg, Holm
(Älvsborgs län), Motala, Oskarshamn, Solna, Sundbyberg och Södertälje, framställt
anspråk på grund av stadgandet i andra stycket och allenast tre kommuner,
nämligen Motala, Sundbyberg och Södertälje, på grund av stadgandet i
femte stycket. De belopp, som utbetalats jämlikt andra stycket, utgöra tillhopa
47,998 kronor 96 öre och de, som utbetalats jämlikt femte stycket tillhopa
132 kronor 18 öre. Beträffande tillämpningen av andra stycket är
vidare att märka, att Stockholms och Göteborgs kommuner själva fått bestrida
V4 och de sex övriga ''/8 av de utanordnade beloppen, vadan dessa,
betraktade såsom verklig inkomst för kommunerna, rätteligen böra minskas
till sammanlagt 36,304 kronor 36 öre.

I fråga om 9 § andra stycket har besparingskommittén anfört bland annat,
att det enligt kommitténs mening knappast förelåge något verkligt skäl att
låta kommunen erhålla det pensionstillägg eller del därav, som en fattigvårdsunderstödd
gått förlustig, därför att han icke uppfyllt pensionsförsäkringslagens
s. k. värdiglietsbestämmelser. Och stadgandets existensberättigande
försvunne enligt kommitténs mening alldeles, när man jämförde de
förhållandevis obetydliga beloppen med det tidsödande och besvärliga arbete,
som vore förenat med deras utanordnande. Bör att undvika det enligt
kommitténs uppfattning skäligen meningslösa arbete, som vore förenat med
tillämpningen av berörda stadgande, ansåge kommittén fullgiltiga skäl föreligga
att helt upphäva detta lagrum.

I fråga om femte stycket har kommittén funnit, att en tillämpning i större
utsträckning av detta lagrum skulle förorsaka en arbetsbörda, som icke stode
i rimlig proportion till de obetydliga belopp, det här kunde vara fråga om.
Med hänsyn till de betydande avgiftsbelopp, som vissa kommuner måst
erlägga för personer, som underlåtit att inom föreskriven tid betala sina
grundavgifter, vore det enligt kommitténs uppfattning möjligt, att ansjiråk
på lagrummets tillämpning kunde framkomma i ganska stor utsträckning.
Betydelsen i ekonomiskt hänseende för kommunerna av berörda stadgande
torde vara synnerligen ringa, men däremot borde ett upphävande av stadgandet
kunna medföra en ej föraktlig arbetsbesparing.

Pensionsstyrelsen har i sitt över vissa delar av kommittébetänkandet avgivna
utlåtande tillstyrkt förslaget om upphävande av andra och femte
styckena i berörda paragraf.

Även departementschefen har funnit fullgoda skäl hava förebragts för
upphävande av berörda två stycken.

Utskottet anser sig icke nu böra biträda förslaget om upphävande av
andra och femte styckena i 9 §. Utskottet beaktar visserligen de skäl, som
av besparingskommittén anförts till stöd för bestämmelsernas upphävande,
men vill däremot erinra, att, även om betydelsen av berörda stadganden

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

för närvarande torde vara relativt ringa för kommunerna, förhållandet sannolikt
blir annorlunda i framtiden. För övrigt synas dessa stadganden hittills
vunnit en så obetydlig tillämpning, att något verkligt behov ur arbetssynpunkt
av deras upphävande näppeligen kan sägas föreligga. Frågan torde
emellertid lämpligen kunna upptagas till omprövning i samband med en
blivande allmän revision av pensionsförsäkringen. Dock vill utskottet såsom
sin mening uttala, att det synes vara förenligt med rättvisa och billighet, att
kommunerna erhålla dem på grund av ifrågavarande stadganden tillkommande
belopp, i den mån så erfordras till täckande av lämnad fattigvård. Utskottet
får därför föreslå, att berörda bestämmelser icke nu uteslutas ur lagen.

29 §.

Enligt 29 § andra stycket pensionsförsäkringslagen skall ansökning rörande
pension avfattas enligt fastställt formulär och innehålla nödiga upplysningar
för utredande av sökandens pensionsrätt jämte en av honom undertecknad,
på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna
äro med sanningen överensstämmande. Är sökanden ur stånd att
själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av upplysningarna intygas av
två trovärdiga, med sökandens förhållanden förtrogna personer.

I propositionen föreslås viss omredigering av berörda lagrum för vinnande
av enklare formulär till ansökan om enbart avgiftspension vid uppnådd
ålder av 67 år. I dylikt fall anses nitmligen tillfyllest, att prästbevis
åberopas. Sådan förklaring av sökanden eller intyg av två trovärdiga personer,
som omnämnes i lagrummet, torde i dylikt fall vara obehövlig.

Utskottet har icke haft något att erinra mot den föreslagna lagändringen.

31

Enligt 31 § första stycket andra punkten pensionsförsäkringslagen utgår
ej pension för tiden före januari månad året näst före det, då pensionen
söktes, ändå att rätten visas hava tidigare förvärvats.

I propositionen föreslås viss omarbetning av de ifrågavarande bestämmelserna
om rätt till retroaktiv pension.

Vad angår pensionstillägg har i propositionen, i överensstämmelse med
framställning från statens besparingskommitté i dess förberörda, den 19
februari 1925 avgivna betänkande, ifrågasatts, att sådant tillägg icke skall
utgå för längre tid tillbaka än högst 6 månader före ansökningsmånaden.
Departementschefen har vid framläggande av detta förslag betonat, att
denna begränsning av tidsfristen icke borde medföra ändring i nu gällande
praxis att låta pensionerna i regel utgå först från och med ansökningsmånaden.

I fråga om avgiftspension på grund av invaliditet före fyllda 67 år har
i propositionen på hemställan av pensionsstyrelsen föreslagits samma regler,
som i fråga om pensionstillägget. Departementschefen har visserligen
på denna punkt uttryckt viss tveksamhet men har dock på grund av de
administrativa olägenheter, som eljest skulle uppstå, ansett sig böra biträda
styrelsens förslag.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

9

Vidkommande slutligen av giftspension på grund av uppnådd ålder av 67
år innehåller propositionen det förslag, att sådan pension skall utgå utan
annan tidsbegränsning än den, som föranledes av allmänna lagens bestämmelser
om tioårig preskription.

Utskottet har funnit de föreslagna bestämmelserna väl avvägda. Genom
bifall till propositionen i nu förevarande del bliva ovanberörda av herr
Laurén i motionen II: 181 framförda synpunkter beaktade. Departementschefens
uttalande, att begränsningen av tidsfristen i fråga om pensionstillägg
icke bör medföra ändring i nu gällande praxis att låta pensionerna
i regel utgå först från och med ansökningsmånaden torde innebära, att,
oavsett nämnda begränsning, i de fall, då av handlingarna i pensionsärendet
icke med sannolikhet framgår, att sökanden varit invalid viss tid
innan pension sökes, ansökningsmånaden skall bestämmas såsom den tidpunkt,
från vilken pension skall utgå.

34 §.

I denna paragraf föreslås vissa ändringar i fråga om den på frivilliga
avgifter grundade pensionsförsäkringen. I propositionen har framhållits,
hurusom såväl den enskilda försäkringen som gruppförsäkringen, trots de
förmåner dessa försäkringsformer hava att erbjuda, hittills icke i nämnvärd
mån tagits i anspråk. Såsom anledning härtill har uppgivits i fråga om
den enskilda försäkringen att den för densamma fastställda pensionsåldern,
67 år, ansetts för hög, samt i fråga om gruppförsäkringen att denna
saknade tillräcklig smidighet och vore bunden vid väl tunga former. För
att göra den frivilliga pensionsförsäkringen mera tilltalande föreslås i propositionen,
att skillnaden mellan enskild försäkring och gruppförsäkring
skall upphävas och att pensionsåldern skall göras valfri mellan lägst viss
ålder, som det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma, och högst
70 år, ävensom att pensionsstyrelsen skulle tillerkännas rätt att meddela
icke blott såsom nu ålders- och invaliditetsförsäkring utan även ren ålderspensionering.
Departementschefen har vid framläggande av detta förslag
meddelat, att han funnit det lämpligt att i samband med den ifrågasatta
omläggningen av den frivilliga försäkringen höja den räntefot, som lägges
till grund för densamma, från nuvarande 4 % till 4,3 %, varigenom den
skulle komma i jämnhöjd med den räntefot, som tillämpas inom den
obligatoriska pensionsförsäkringen. På Kungl. Maj:t skulle ankomma att
framdeles meddela de närmare bestämmelser, som skulle bliva erforderliga för
genomförande av den ifrågasatta ändringen av 34 § pensionsförsäkringslagen.

Utskottet har funnit det ifrågavarande ändringsförslaget ändamålsenligt
och ägnat att bidraga till en önskvärd ökning av användningen av den
frivilliga pensionsförsäkringen. Utskottet vill emellertid uttala, att utskottet
förutsätter, att den frivilliga pensionsförsäkringen även i framtiden så
anordnas, att den kommer att tjäna samma sociala syfte som hittills.

I detta sammanhang tillåter sig utskottet ifrågasätta, huruvida icke åtgärder
lämpligen böra vidtagas för att bland allmänheten sprida ökad kännedom
om här ifrågavarande försäkringsform.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Ikraftträdelsebestämmelserna.

Mot de föreslagna bestämmelserna om lagens ikraftträdande har utskottet
i sak icke haft något att erinra. Utskottets förslag beträffande 9 § föranleder
emellertid en viss formell omredigering.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Majrts förevarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga följande

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1913 (nr 120)
om allmän pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 6, 9, 29, 31 och 34 §§ i lagen den 30 juni
1913 om allmän pensionsförsäkring skola, 6 § i dess lydelse enligt lagen
den 13 oktober 1921, 9 § i dess lydelse enligt lagen den 11 september
1914, 29 och 31 §§ i deras lydelse enligt lagen den 28 juni 1918 samt
34 § i dess lydelse enligt lagen den 14 juni 1917, i nedan angivna delar
erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

Å erlagda — — — avgiften påförts.

Därjämte utgår — — — 400 kronor.

Pensionstillägget utgör — — — 50 kronor.

För pensionsberättigad — — — äkta makar.

Pensions årsbelopp avrundas till närmast högre öretal, som är jämnt
delbart med 120. Utgöres beloppet av dels pension enligt första stycket
i denna paragraf och dels pensionstillägg, skall avrundningen verkställas
å pensionstillägget.

9 §•

I fråga — -—■ — minskat belopp.

Pensionstillägg utgår ej för tid,
under vilken pensionsberättigad å
staten tillhörig anstalt åtnjuter kostnadsfri
vård på statens bekostnad eller
undergår frihetsstraff, som ej understiger
en månad, eller är intagen å
tvångsarbetsanstalt. Har den pen -

9 §■

I fråga---minskat belopp.

Pensionstillägg eller del —--

lämnade fattigvården.

Pensionstillägg utgår ej för tid,
under vilken pensionsberättigad å
staten tillhörig anstalt åtnjuter kostnadsfri
vård på statens bekostnad eller
undergår frihetsstraff, som ej understiger
en månad, eller är intagen å
tvångsarbetsanstalt. Har den pen -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

11

(Kungl. May.ts förslag.)
sionsberättigade anhöriga, vilka för
sitt uppehälle äro beroende av honom,
må dem medgivas rätt att under tiden
uppbära pensionstillägget.

För tid, under vilken pensionstagare
är intagen å fattigvårdssamhälle
tillhörig anstalt eller mot avgift,
som av fattigvårdssamhälle erlägges,
åtnjuter vård eller försörjning
å annan anstalt, äger fattigvårdssamhället
uppbära honom tillkommande
pension samt därav tillgodogöra sig i
förra fallet kostnaderna för vården
eller försörjningen och i senare fallet
utgiven dagavgift och annan vårdkostnad.
Lag samma vare, då fattigvårdssamhälle
haft kostnader för vård
av pensionstagare under sådana omständigheter,
att samhället är berättigat
till ersättning jämlikt 40 §
3 mom. i lagen den 14 juni 1918
om fattigvården. Yad sålunda stadgats
om fattigvårdssamhälles rätt att
uppbära pension skall äga motsvarande
tillämpning å kommun, såvitt
angår pension, tillkommande pensionstagare,
som jämlikt lagen den
6 juni 1924 om samhällets barnavård
omhändertagits av barnavårdsnämnd.
Storleken av det belopp, fattigvårdssamhälle
eller kommun enligt vad
ovan sägs skall äga tillgodogöra sig,
skall bestämmas i enlighet med de i
Öl § i lagen om fattigvården angivna
grunder.

(Utskottets förslag.)

sionsberättigade anhöriga, vilka för
sitt uppehälle äro beroende av honom,
må dem medgivas rätt att under tiden
uppbära pensionstillägget.

För tid, under vilken pensionstagare
är intagen å fattigvårdssamhälle
tillhörig anstalt eller mot avgift,
som av fattigvårdssamhälle erlägges,
åtnjuter vård eller försörjning
å annan anstalt, äger fattigvårdssamhället
uppbära honom tillkommande
pension samt därav tillgodogöra sig i
förra fallet kostnaderna för vården
eller försörjningen och i senare fallet
utgiven dagavgift och annan vårdkostnad.
Lag samma vare, då fattigvårdssamhälle
haft kostnader för vård
av pensionstagare under sådana omständigheter,
att samhället är berättigat
till ersättning jämlikt 40 §
3 mom. i lagen den 14 juni 1918
om fattigvården. Yad sålunda stadgats
om fattigvårdssamhälles rätt att
uppbära pension skall äga motsvarande
tillämpning å kommun, såvitt
angår pension, tillkommande pensionstagare,
som jämlikt lagen den
6 juni 1924 om samhällets barnavård
omhändertagits av barnavårdsnämnd.
Storleken av det belopp, fattigvårdssamhälle
eller kommun enligt vad
ovan sägs skall äga tillgodogöra sig,
skall bestämmas i enlighet med de i
51 § i lagen om fattigvården angivna
grunder.

Där pensionstagare---läm nade

fattigvården.

29 §.

Ansökning rörande — — — blivit mantalsskriven.

Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga
upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt. Avser ansökningen
pension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall ansökningen

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kimgl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

därjämte innehålla en av sökanden på heder och samvete avgiven förklaT
ring, att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande.
Är sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten
av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden
förtrogna personer.

Vid ansökningen — — — fastställt formulär.

31 §.

Pension utgår från och med den månad, varunder rätt till pension inträtt,
vilket, där ej rätten visas hava tidigare varit för handen, anses hava
skett vid den tid, då pensionen söktes, till och med den månad, varunder
pensionstagaren avlidit eller pensionens indragning beslutats. Pension, som
beviljas på grund av varaktig oförmåga till arbete, utgår dock ej för
längre tid tillbaka än sex månader före den månad, under vilken pensionen
söktes, ändå att rätten visas hava tidigare förvärvats.

Lag samma — — — av pension.

Finnes grundad — — — skall utbetalas.

34 §.

Envar svensk man eller kvinna må genom erläggande av frivilliga avgifter
försäkras till erhållande av pension att utgå vid varaktig oförmåga
till arbete, dock icke före fyllda femton år, och, oberoende av arbetsoförmåga,
från fyllda sjuttio år eller tidigare, när helst den försäkrade efter
uppnåendet av viss, på sätt nedan sägs bestämd ålder förklarar sig vilja
komma i åtnjutande av pension. Försäkring må ock avse allenast pension
att utgå från sålunda vald pensionsålder.

Den ålder före fyllda sjuttio år, från vilken försäkrad må äga rätt uppbära
pension, beloppet av de avgifter, som för envar försäkrad högst må
erläggas, samt de försäkringstekniska grunderna för pensions bestämmande
fastställas av Konungen, vilken därjämte meddelar de föreskrifter, som
rörande försäkring med återbetalning av erlagda avgifter och i fråga om
försäkringens anordnande i övrigt erfordras. I den mån omständigheterna
därtill föranleda, äger Konungen jämväl föreskriva, att visst förvaltningsbidrag
skall utgå av det belopp, varmed de för en person under ett år
erlagda frivilliga avgifter sammanlagt överstiga 30 kronor.

Det mot — — — en åttondel.

De frivilliga — — — omförmälda fonden.

Beträffande avgifter — — — och fond.

Denna lag träder i kraft, i fråga Denna lag träder i kraft, i fråga
om 6, 9 och 29 §§ den 1 juli 1927 om 6, 9 och 29 §§ den 1 juli 1927
samt i fråga om 31 och 34 §§ den samt i fråga om 31 och 34 §§ den
1 januari 1928. 1 januari 1928.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

13

(Kungl. Maj-.ts förslag.)

Härvid skall iakttagas,
att avrundning av pensionsbelopp
i enlighet med vad i denna lag sägs
skall tillämpas jämväl beträffande
pensionsbelopp, som belöper å tid
före den 1 juli 1927, såvida pensionsbrevet
utfärdas efter nämnda
dag,

att vad i 9 § tredje stycket sägs
för det fall att sådana omständigheter
föreligga, som avses i 40 § 3 mom.
i lagen om fattigvården, skall lända
till efterrättelse först från och med
den 1 januari 1928, samt

att 31 § skall beträffande pension,
som sökts före början av år 1928,
även därefter gälla i sin äldre lydelse.

(Utskottets förslag.)

Härvid skall iakttagas,
att avrundning av pensionsbelopp
i enlighet med vad i denna lag sägs
skall tillämpas jämväl beträffande
pensionsbelopp, som belöper å tid
före den 1 juli 1927, såvida pensionsbrevet
utfärdas efter nämnda
dag,

att vad i 9 § fjärde stycket sägs
för det fall att sådana omständigheter
föreligga, som avses i 40 § 3 mom.
i lagen om fattigvården, skall lända
till efterrättelse först från och med
den 1 januari 1928, samt

att 31 § skall beträffande pension,
som sökts före början av år 1928,
även därefter gälla i sin äldre lydelse.

B) att motionerna nr 181 och 244 i andra kammaren
— motionen nr 181 i vad den hänför sig till det i propositionen
innefattade lagförslaget — måtte anses besvarade
genom vad utskottet ovan under A) hemställt.

Stockholm den 7 maj 1927.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow*), von Stockenström,
greve Spens, Thorberg*), Berglund*), Sundberg*) och Åkerberg*).

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Magnusson i Skövde*),
Ödström, Johanson i Hallagården, Holmström i Stockholm, Bos och Olovson i
Västerås*).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Thorberg, Berglund, Hage och Holmström i Stockholm, vilka ansett,
att utskottet även bort hava tillstyrkt bifall till Kungl. Maj:ts proposition i
fråga om andra och femte styckena av 9 § i gällande lag.