Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
]
Nr 28.
Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1927 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 6, 31 och
90 §§ av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om
fattigvården dels och i ämnet väckta motioner.
Genom en den 18 februari 1927 dagtecknad proposition, nr 109, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 6, 31 och 90 §§ av lagen den 14 juni 1918
(nr 422) om fattigvården.
Härigenom förordnas, att 6, 31 och 90 §§ i lagen den 14 juni 1918 om
fattigvården skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
6 §•
Två eller---må ske.
Fråga om dylik förening må även väckas av Konungens befallningshavande,
som därom inhämtar yttrande från kommunerna och i övrigt förfar
på sätt ovan är sagt. Där kommunerna icke äro ense om förening, som
här avses, må om densamma förordnas, endast såvitt fattigvården finnes
vara bristfällig och sammanslutningen prövas nödig för att undanröja eller
minska bristfälligheten eller det eljest finnes uppenbarligen vara till allmänt
gagn, att sammanslutningen kommer till stånd.
31 §.
Fattigvårdssamhälle skall---eller utackorderas.
Flera samhällen må förena sig om gemensam anstalt; skolande, där ej
för ändamålet bildas kommunalförbund, villkoren för föreningen samt de
bestämmelser, som äro erforderliga för skötseln av anstalten, upptagas i
reglemente, som fastställes av Konungens befallningshavande.
Framställning rörande dylik förening må ock av fattigvårdssamhälle göras
hos Konungens befallningshavande. Göres sådan framställning, eller finner
Konungens befallningshavande skäl väcka dylik fråga, inhämtar Konungens
befallningshavande, där lagen om kommunalförbund icke finnes böra tillämpas,
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 samt. 2 avd. 19 haft. (Nr 28.) 9ui st
Utskottet.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
yttrande i ärendet från de samhällen frågan rörer samt verkställer i övrigt
erforderlig utredning. Uppnås mellan samhällena enighet om anordnande av
gemensam anstalt, vare lag som i nästföregående stycke sägs. I annat fall,
så ock då fråga varit om bildande av kommunalförbund men samhällena
icke enats om antagande av förbundsordning, överlämnar Konungens befallningskavande
efter utredning jämlikt nyssnämnda lag handlingarna i ärendet
jämte eget yttrande till Kung! Maj:t, som, när skäl därtill äro, äger förordna,
att samhällena eller vissa av dem skola bilda kommunalförbund
för anordnande av gemensam anstalt, samt fastställa förbundsordning och
bestämma tiden då förbundet skall träda i verksamhet. Yad sålunda stadgats
skall äga motsvarande tillämpning, då fråga uppkommer om ny medlems
inträde i kommunalförbund. Sedan kommunalförbund enligt Kungl. Maj:ts
förordnande kommit till stånd, må Kungl. Maj:t, på ansökan av förbundsmedlem,
förordna om ändring i förbundsordningen. Ej må utan Kungl.
Majrts medgivande kommunalförbund, som nu sagts, upplösas eller förbundsmedlem
vinna utträde.
Fattigvårdssamhälle, som -— — — behov därav.
90 §.
Med fullständigt---1 januari 1929.
Under övergångstiden ankommer det på Konungens befallningshavande
att söka åstadkomma ordnande inom kommunerna av sådana anstalter, i fall
där så anses lämpligt genom överenskommelser mellan kommunerna om gemensam
anstalt eller genom bildande av kommunalförbund; och må såsom
anstalt av det ena eller andra slaget godtagas redan befintlig anstalt, som
är eller kan göras lämplig för ändamålet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag, får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till
propositionens innehåll.
I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
två i anledning av densamma väckta motioner, nr 210 i första kammaren av
herr Ernst Svensson m. fl. och nr 319 i andra kammaren av herr K. A. Westman
i Brobygård m. fl. I motionerna, vilka äro lika lydande, har hemställts, att
riksdagen måtte avslå ifrågavarande proposition.
I fråga om vad motionärerna anfört till stöd för denna sin hemställan får
utskottet hänvisa till motionerna.
De genom ifrågavarande proposition föreslagna ändringarna i fattigvårdslagen
hava föranletts av en den 19 oktober 1926 av statens inspektör för
fattigvård och barnavård till Kungl. Maj:t gjord framställning i ämnet.
Ändringarna hava till huvudsakligt syfte att genom skärpta tvångsmedel
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
främja mindre kommuners sammanslutning till gemensamt fattigvårdssamhälle
eller förening om gemensam anstalt.
Utskottet vill bringa i erinran, att fjolårets riksdag på förslag av enskilda
motionärer beslutat viss förlängning av den i 90 § fattigvårdslagen medgivna
tidsfristen med ordnande av de i 31 § i lagen omförmälda anstalter. Inom
första kammaren yrkade nämligen lierr Scliedin m. 11. och herr Erik Andersson
m. fl. (motionerna nr 17 och 136) samt inom andra kammaren herr
Heiding m. fl., herr Lindman m. fl. och herr Bengtsson i Norup (motionerna
nr 25, 126 och 185), att ifrågavarande tidsfrist skulle förlängas till 15 år eller
till den 1 januari 1934. Två motionärer, herr von Koch i första kammaren
(motion nr 196) och herr Lagerkvist i andra kammaren (motion nr 288), ansågo,
att något generellt uppskov med anstaltsfrågans ordnande icke borde
medgivas, utan föreslogo ett bemyndigande för Kung! Maj:t att i särskilda
undantagsfall medgiva uppskov för kommun att anordna sådan anstalt, varom
här är fråga. På förslag av andra lagutskottet beslöt riksdagen sådan ändring
i 90 §, att med fullständigt ordnande av anstalt, som omförmäles i 31 §, finge
anstå intill den 1 januari 1931 samt att, där särskilda omständigheter därtill
föranledde, Kung! Maj:t finge medgiva fattigvårdssamhälle uppskov utöver
nämnda tid med ordnande av dylik anstalt intill den 1 januari 1934. Såsom
motiv för sitt förslag härutinnan anförde andra lagutskottet följande:
I regel synes, enligt vad utskottet inhämtat, kommunerna hava med verkligt
intresse ägnat sig åt uppgiften att ordna anstalts vården. Medan man i
många fall använt sig av äldre byggnader, som undergått behövlig omändring,
hava i icke ringa utsträckning på andra håll nybyggnader måst företagas.
Smärre kommuner hava i en del fall sammansluta sig för uppförande av
ett gemensamt väl utrustat hem, i syfte att bereda bättre vård, anordna
särskilda avdelningar för kroniskt sjuka samt nedbringa kostnaderna; i andra
fall hava de träffat överenskommelse med närliggande större kommuner om
understödstagarnas inackordering i de senares ålderdomshem. Allt detta
arbete, som pågår under ledning av länsstyrelserna och med biträde av
fattigvårdskonsulenterna, har redan i vissa län fortskridit så långt, att anstaltsfrågan
där i stort sett kan anses löst. I andra delar av landet däremot
har man ej hunnit så långt. En bidragande orsak härtill har varit, att åstadkommandet
av samverkan kommunerna emellan flerstädes vållat svårigheter
och tidsutdräkt. Härtill kommer, att de tryckta ekonomiska förhållanden,
som under de senaste åren varit rådande, föranlett åtskilliga kommuner att
tills vidare ställa sig avvaktande i hopp om bättre tider. Den uppfattningen
torde därför onekligen ej alldeles sakna fog, att de 10 år, som lagen anslagit
till övergångstid, i vissa fall är för knapp för att medgiva ett tillfredsställande
ordnande av anstaltsvården. För att råda bot härför hava i
några av de väckta motionerna påyrkats, att kravet på att anstaltsvården
skall vara slutgiltigt ordnad i hela landet ej skulle göras gällande förrän
efter en tid av ytterligare 5 år utöver den redan medgivna fristen. I andra
motioner har föreslagits, att frågan skulle så lösas, att i alla de fall, där
ett uppskov visade sig behövligt, Kung! Maj:t skulle medgivas rätt att efter
länsstyrelsens hörande meddela uppskov utöver den i 90 § i fattigvårdslagen
stadgade tidpunkten.
Utskottet anser icke tillrådligt att lämna ett förlängt generellt uppskov
under så lång tid som föreslagits eller ytterligare fem år. Enligt utskottets
mening synes kommunernas behov av uppskov med fullgörande av här ifråga
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
varande skyldighet kunna tillgodoses på det sätt att ett generellt uppskov på
ytterligare två år beviljas, samt att för de fall, där särskilda omständigheter
därtill föranleda, Kung! Maj:t erhåller befogenhet att medgiva ytterligare
uppskov, dock längst till utgången av år 1933.
Då utskottet sålunda ansett sig böra på detta sätt tillmötesgå motionärernas
hemställan i fråga om uppskov med ordnandet av ålderdomshemmen, har
utskottet avsett, att den förlängning av övergångstiden, som utskottet föreslår,
skall bereda kommunerna ökade möjligheter att på det lämpligaste
sättet ordna denna för såväl de vårdbehövande som kommunernas ekonomi
viktiga fråga, utan att onödigtvis fördröja frågans lösning. Utskottet förutsätter,
att de myndigheter, som hava sig anförtrodd ledningen av här ifrågavarande
arbete, skola låta sig angeläget vara att tillse, att den ökade tidsfrist,
som vid ett bifall till utskottets hemställan skulle medgivas kommumunerna,
av dem användes på sådant sätt, att den mest ändamålsenliga
lösning av här föreliggande vårdnadsfråga ernås.
Det beslut, som i enlighet med andra lagutskottets ovan omtalade förslag
fattades vid fjolårets riksdag, avsåg att trygga kommunernas möjlighet att på
frivillighetens väg lösa den viktiga frågan om anstaltsvårdens ordnande. Den
ökade frist, som i detta syfte medgavs kommunerna, har ännu icke börjat löpa,
och någon erfarenhet om dess användning kan alltså för närvarande icke föreligga.
Ej heller i övrigt hava sådana skäl anförts, att de enligt utskottets
mening böra föranleda riksdagen att nu frånträda den principiella ståndpunkt,
som innefattas i fjolårets riksdagsbeslut, och att på sätt i propositionen föreslås
nu skrida till vidtagande av åtgärder, vilka innebära en inskränkning av
kommunernas självstyrelse inom en betydelsefull gren av deras verksamhet.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att förevarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas;
B) att de i ämnet väckta motionerna I: 210 och II: 319 måtte
anses besvarade genom vad utskottet under A) hemställt.
Stockholm den 28 april 1927.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, greve Spens och Thorberg*,
fröken Hesselgren* samt herrar Sundberg och Stenberg;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Ödström, Ros, Johansson
i Sollefteå, Gardell i Gans, Hedvall och Petersson i Lerbäcksbyn.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
0
Reservation
av herrar greve Spens, Thorberg, Magnusson i Kalmar, Hage, Johansson i
Sollefteå och Hedvall, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort
hava följande lydelse.
»Av den i ärendet förebragta utredningen och genom de upplysningar
utskottet under hand inhämtat framgår, att medan den numer stadgade
obligatoriska skyldigheten för kommunerna att anordna ålderdomshem synes
kunna inom stadgad tid fullgöras av de större och medelstora fattigvårdssamhällena,
betydande svårigheter uppstå vid lösningen av de mindre kommunernas
anstaltsfråga. Visserligen hava dessa småkommuner möjlighet
att antingen sammansluta sig i fattigvårdssamhällen i enlighet med 6 § i
fattigvårdslagen eller att uppföra anstalter gemensamma för ett större eller
mindre antal kommuner genom tillämpning av lagen om kommunalförbund.
Och där dessa utvägar anlitats har anstaltsvården kunnat anordnas såväl
till de vårdbehövandes förmån som med beaktande av ekonomiska synpunkter.
Men mångfaldiga exempel visa, att dessa utvägar icke blivit
anlitade på grund av stridiga meningar mellan kommunerna — ofta rörande
sig om obetydliga detaljer. Då Konungens befallningskavande ej kan förordna
om förbund, så vitt ej alla kommuner äro eniga om saken, blir
resultatet, att även mycket små och ekonomiskt svaga kommuner, räknande
i vissa fall blott några få hundra invånare, beslutat uppföra egna ålderdomshem.
Ett mycket vanligt fall är, att på Konungens befallningskavandes
initiativ förhandlingar upptagits om bildandet av ett kommunalförbund
mellan 4 ä 5 kommuner, att livligt intresse för saken visats från alla håll,
men att i sista stund en av de ifrågavarande kommunerna beslutat avslå
förslaget, måhända beroende på missnöje med belägenheten av ålderdomshemmet
eller med någon bestämmelse i förbundsordningen. Resultatet
har då blivit, att sammanslutningen ej kommit till stånd, utan var och
en av de små kommunerna sett sig nödsakade att på egen hand lösa
frågan. Att denna utgång är olycklig ur ekonomisk synpunkt ligger i
öppen dag, men den är jämväl för de vårdbehövande den minst fördelaktiga,
ty dessa små ålderdomshem kunna aldrig bliva så utrustade eller
erhålla den ledning, som numera kräves av ett tidsenligt ålderdomshem,
utan de bliva närmast att jämföra med de gamla, utdömda fattigstugorna.
Kungl. Maj:ts förslag avser nu att öka möjligheterna för bildandet av
såväl gemensamma fattigvårdssamhällen som anstalter, byggda på avtal eller
förbund av visst antal kommuner. Konungens befallningshavande skulle
ej allenast kunna taga initiativ i frågan utan under vissa förutsättningar
föra densamma vidare till Kungl. Maj:t, om enighet ej kan uppnås mellan
kommunerna. Kungl. Maj:t skulle sedan »där skäl därtill äro» förordna
om bildande av kommunalförbund, en befogenhet som redan tidigare
ifrågasatts av 1917 års kommunala nybildningskommitté.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
Utskottet anser, att starka skäl föreligga att giva Kungl. Maj:t en ökad
befogenhet på området ifråga, och vill i detta avseende åberopa de
uttalanden, som gjorts dels av Konungens befallningshavande i de län, där
småkommunerna äro talrikast, nämligen i de båda västgötalänen, Uppsala,
Östergötlands, Malmöhus och Gotlands län, dels av den på området särskilt
sakkunnige ordföranden i fattigvårdslagstiftningskommittén, f. d. landshövdingen
Johan Widén, dels ock av kammarkollegium, som i två den
18 nästlidne december och den 5 januari detta år avgivna utlåtanden i
ärenden om ändrad administrativ indelning framhållit, att vad i nämnda
ärenden förekommit syntes giva stöd för behovet av ändring i lagen om
kommunalförbund därhän, att Kungl. Maj:t skulle äga att i fall av behov
förordna om bildande av kommunalförbund även mot vederbörande kommuns
bestridande. Aven från kommuner och landsting framkommer numera en
önskan om ett ingripande från auktoritativt opartiskt håll. Sålunda har
nyligen representanter för en av de skånska landstingen för anstaltsvårdens
ordnande tillsatt kommitté till Kungl Maj:t i en skrivelse den 14 mars
1927 uttalat, att för de båda skånska landstingsområdena en verkställd
utredning givit starkt stöd åt den uppfattningen, att så små landskommuner
som finnas i Skåne böra sammansluta sig till ganska stora förbund
vid anordnandet av ålderdomshem.
Utskottet kan ej emellertid ej helt ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag.
Något egentligt behov av tillägg till 6 § torde ej föreligga, enär
Kungl. Maj:t redan nu äger förordna om bildande av gemensamt fattigvårdssamhälle.
I syfte att så vitt möjligt undvika ändringar i fattigvårdslagen,
där de ej äro betingade av ett verkligt behov, anser utskottet, att
jämväl 90 § bör vara oförändrad. I fråga om 31 § bör med hänsyn till
att kommunernas självständighet i minsta möjliga mån bör beskäras en
viss inskränkning i Kungl. Maj:ts befogenhet ske. Ehuru utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj:t endast i undantagsfall och där mycket starka skäl
tala därför skulle använda sin befogenhet att ingripa reglerande på kommunernas
anstaltsbildning, anser utskottet dock lämpligt att i själva lagtexten
denna uppfattning kommer till uttryck. I sådant syfte har utskottet
— jämte vissa formella jämkningar — vidtagit den sakändringen,
att ett ingripande skall kunna äga rum allenast »då synnerliga skäl därtill
äro» och då »minst halva antalet av de samhällen frågan rör er förklarat
sig vilja för ändamålet bilda kommunalförbund med de övriga »..
Genom dessa ändringar torde de betänkligheter mot Kungl. Maj:ts förslag,
som uttalats i motionerna nr 210 i första kammaren och nr 319 i andra
kammaren, i väsentlig mån anses undanröjda. Å andra sidan vinnes huvudsyftet
med Kungl. Maj:ts förslag, nämligen att i verkligt trängande fall,
för det helas bästa och då opinionen är för saken, ett ingripande av
Kungl. Maj:t kan äga rum.
Utskottet vill, gent emot vad i nämnda motioner anföres om att de
föreslagna ändringarna skulle avse att tidigare än vad fattigvårdslagen
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28. 1
stadgar lösa anstaltsfrågan, uttala, att nämnda uppfattning torde vila på
ett missförstånd. Den av riksdagen beslutade tidsfristen för anstaltsvårdens
ordnande skall givetvis helt lämnas orubbad. Yad som nu föreslås
är allenast att öka möjligheterna för att under nämnda tidsfrist anstaltsfrågan
skall kunna väl förberedas och vid tidsfristens utgång erhålla den
sakligt sett bästa lösningen. I stället för att vara ett skäl mot synes
sålunda det anförda argumentet vara ett vägande skäl för att den nu
ifrågasatta ändringen vidtages. Att vänta med de föreslagna åtgärderna
intill tidsfristens utgång skulle leda till att småkommunerna lösa sin anstaltsfråga
dyrt och dåligt eller just det man velat förekomma.
Gentemot vad i motionerna anföres angående det intrång, som Kungl.
Maj:ts förslag kunde anses innebära i den kommunala självständigheten,
vill utskottet framhålla, att en sådan anmärkning i allt fall endast i ringa
grad kan träffa utskottets förslag, där ingripandet ej kan ske, om ej minst
halva antalet av de ifrågavarande kommunerna äro ense om saken. Det
bör också framhållas, att redan nu äger Kungl. Maj:t befogenhet att utan
någon sådan inskränkande bestämmelse tvångsvis under vissa förhållanden
förena kommuner till att bilda gemensamma fattigvårdssamhällen samt att
enligt den nya lagen om polisväsendet länsstyrelsen äger befogenhet att
i vissa fall förordna om bildande av kommunalförbund för polisverksamhetens
upprätthållande.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen
med avslag å motionerna nr 210 i första kammaren och nr 319 i andra
kammaren måtte antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 31 § av lagen den 14 juni 1918
(nr 422) om fattigvården.
Härigenom förordnas, att 31 § i lagen den 14 juni 1918
om fattigvården skall i nedan angivna delar erhålla följande
ändrade lydelse:
31 §.
Fattigvårdssamhälle skall — — — eller utackorderas.
Flera samhällen må förena sig om gemensam anstalt;
skolande, där ej för ändamålet bildas kommunalförbund,
villkoren för föreningen samt de bestämmelser, som äro
erforderliga för skötseln av anstalten, upptagas i reglemente,
som fastställes av Konungens befallningshavande.
Framställning rörande dylik förening må ock av fattigvårdssamhälle
göras hos Konungens befallningshavande.
Göres sådan framställning, eller finner Konungens befallningshavande
skäl väcka dylik fråga, inhämtar Konungens
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
befallningshavande, där lagen om kommunalförbund icke
finnes böra tillämpas, yttrande i ärendet från de samhällen
frågan rör er samt verkställer i övrigt erforderlig utredning.
Uppnås mellan samhällena enighet om anordnande av gemensam
anstalt, vare lag som i nästföregående stycke sägs.
Kan sådan enighet icke uppnås, men har minst halva antalet
av de samhällen frågan rörer förklarat sig vilja för ändamålet
bilda kommunalförbund med de övriga, överlämnar
Konungens befallningshavande efter utredning jämlikt nyssnämnda
lag handlingarna i ärendet jämte eget yttrande till
Kungl. Maj:t, som, när synnerliga skäl därtill äro, äger
förordna, att samhällena skola bilda kommunalförbund för
anordnande av gemensam anstalt, samt fastställa förbundsordning
och bestämma tiden då förbundet skall träda i
verksamhet. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande
tillämpning, då fråga uppkommer om ny medlems inträde
i kommunalförbund. Sedan kommunalförbund enligt Kungl.
Maj:ts förordnande kommit till stånd, må Kungl. Maj:t, på
ansökan av förbundsmedlem, förordna om ändring i förbundsordningen.
Ej må utan Kungl. Maj:ts medgivande
kommunalförbund, som nu sagts, upplösas eller förbundsmedlem
vinna utträde.
Fattigvårdssamhälle, som — — — behov därav.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.»
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1927.