Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
1
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1927 kl. 1 e. in.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändring i vissa
delar av förordningen den 15 juni 1923 (nr 281)
om motorfordon dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 24 februari 1927 dagtecknad proposition, nr 174, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden, anhållit om riksdagens yttrande över
följande förslag till
Förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni
1923 (nr 281) om motorfordon.
Härigenom förordnas, dels att § 2 mom. 1 tredje stycket samt §§ 35 och 46
i förordningen den 15 juni 1923 skola upphöra att gälla, dels ock att § 4
mom. 1, § 9 mom. 4, § 34 och § 54 mom. 1 i samma förordning skola i nedan
angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
§ 4.
Mom. 1. Den, som i syfte att få automobil registrerad och tilldelad igenkänningsmärke,
vill hos besiktningsman anmäla densamma till besiktning
(första besiktning), skall därvid uppgiva den avsedda huvudsakliga användningen
av automobilen (personvagn eller lastvagn), dess tillverkare, om denne
är känd, typ (märke eller fabrikat) och fabriksnummer, automobilens egen
tjänstevikt, längd, bredd och största hjultryck, drivkraftens art (flytande
bränsle, elektricitet, ånga), motorns cylinderantal och cylinderdimensioner,
antalet av fabrikanten uppgivna hästkrafter hos motorn samt hjulringarnas
bredd å slitytan och beskaffenhet, varvid särskilt skall uppgivas, om ringarna
äro av gummi eller ej. Tillika skall----lastvagn, maximilasten.
§ 9.
Mom. 4. Beviljas registrering, skall länsstyrelse i registret införa:
a) dag för---i registret;
h) den avsedda huvudsakliga användningen av automobilen (personvagn,
lastvagn), typ (märke eller fabrikat), automobilens egen tjänstevikt, längd,
bredd och största hjultryck, drivkraftens art, antalet hästkrafter hos motorn
Bihang till riksdagens protokoll 1927. ,9 samt. 2 avd. 18 höft. (Nr 27.) so6 »7 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27,
samt hjulringarnas beskaffenhet, ävensom, i fråga om personvagn, det antal
passagerare, som automobilen är avsedd att föra, samt, beträffande lastvagn,
maximilasten;
c) uppgift å automobilens hemort;
d) ägarens namn---uppgift; samt
e) uppgift å — — — tilldelade igenkänningsmärke.
Bevis om---till sökanden.
§ 34.
I avseende å motorcykel gäller i tillämpliga delar vad här ovan är stadgat
angående automobil, dock med följande undantag.
Å motorcykel---ett bromssystem.
I ansökan---med bivagn.
Vid registrering av motorcykel skall länsstyrelse i särskild avdelning av
automobilregistret införa:
a) dag för---i registret;
b) motorcykelns huvudsakliga användning och typ (märke eller fabrikat),
vikten av motorcykeln (bivagn ej medräknad) i normalt, fullt driftfärdigt
skick, däri inbegripen vikten av till motorcykeln hörande verktyg och reservdelar
samt bränsle, smörjolja och vatten (motorcykels tjänstevikt), drivkraftens
art och antalet hästkrafter hos motorn, hjulringarnas beskaffenhet
samt huruvida motorcykeln är försedd med bivagn och i sådant fall bivagnens
vikt;
c) uppgift å motorcykelns hemort;
d) ägarens namn---svarande uppgift;
e) uppgift å — — — tilldelade igenkänningsmärke.
Vad om---med motorcykel.
§ 54.
Mom. 1. För förrättning —---följande taxa:
För första besiktning eller efterbesiktning:
av automobil ........................
» motorcykel med eller utan bivagn ..
» motorredskap ....................
» släpvagn ........................
För prövning --— av Konungen.
15 kronor
5 »
15 »
10 »
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1927 utom i vad den avser § 2
mom. 1 tredje stycket, § 4 mom. 1 och § 9 mom. 4, i vilka delar förordningen
träder i kraft den 1 januari 1928.
Beträffande motorcykel, som den 1 juli 1927 är i bruk och enligt hittillsvarande
bestämmelser icke skolat registreras, skola dock §§ 35 och 46 fortfarande
äga giltighet intill den 1 januari 1928.
Utan hinder av vad i förordningen om motorfordon är stadgat angående
viss ålder för erhållande av körkort må den, som den 1 juli 1927 innehar och
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
3
brukar motorcykel, varom i föregående stycke sägs, och senast den 31 december
1927 fyller 16 år, efter länsstyrelses prövning erhålla körkort, innefattande
tillstånd att tills vidare föra samma motorcykel. Ansökan om sådant
körkort bör insändas till länsstyrelsen före den 1 november 1927.
För vinnande av registrering från och med den 1 januari 1928 av motorcykel,
varom här är fråga, har motorcykelns ägare att före den 1 november 1927 anmäla
densamma till registrering.
I samband med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
följande med anledning av propositionen väckta motioner, nämligen inom
första kammaren nr 219 av herr Larsén med instämmande i motionens syfte
av herr J. B. Johansson m. fl. och nr 226 av herr Bindley samt inom andra
kammaren nr 320 av herr Lindqvist i Halmstad med instämmande i motionens
syfte av herr Andersson i Falkenberg m. fl.
I motionerna nr 219 i första kammaren och nr 320 i andra kammaren,
vilka motioner äro lika lydande, hemställes, att riksdagen vid avgivande av
sitt yttrande över förslaget till ändringar i motorfordonsförordningen ville
föreslå vissa i motionerna närmare angivna bestämmelser ävensom att dessa
särskilda bestämmelser skola gälla för motorcyklar, vilkas skattevikt ej överstiger
femtio kilogram.
I motionen nr 226 i första kammaren föreslås, att riksdagen ville, med
avslag å förevarande proposition, hemställa att snarast möjligt få sig förelagt
ett mera omfattande förslag till revision av förordningen om motorfordon.
Beträffande grunderna för det ifrågavarande författningsförslaget får utskottet,
i den mån ej redogörelse därför lämnas här nedan, hänvisa till propositionens
innehåll.
I fråga om vad motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden tillåter
sig utskottet hänvisa till motionerna, i den mån redogörelse diirför icke
lämnas i samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts förslag.
Nu gällande förordning om motorfordon av den 15 juni 1923 upptager
i § 34 den bestämmelsen, att i avseende å motorcykel, vars vikt överstiger
50 kilogram, i tillämpliga delar skall, med vissa särskilt angivna undantag,
gälla vad i förordningen är stadgat angående automobil. Enligt § 35 i förordningen
är däremot motorcykel, vars vikt uppgår till högst 50 kilogram,
i .allt väsentligt undantagen från förordningens bestämmelser. För rätt att
föra sådan motorcykel erfordras således ej körkort, ej heller att hava uppnått
viss ålder. Dylik motorcykel behöver ej registreras eller hava igenkänningsmärke.
Endast i fråga om viss utrustning, körhastighet och sätt
att befara vägar och gator äro föreskrifterna beträffande automobil tillämpliga
å sådan motorcykel.
Såsom framhållits i propositionen vila gällande bestämmelser om motorcyklar
med en vikt av 50 kilogram eller därunder å den förutsättningen att
Utskottet.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
dessa motorcyklar i huvudsak utgöras av vanliga velocipeder med hjälpmotorer.
Denna förutsättning är emellertid numera icke för handen. Teknikens
framsteg har lett till ett utplånande av den gräns, som förut fanns
mellan motorcyklar med en vikt, som ej översteg 50 kilogram, och motorcyklar
vägande över 50 kilogram. Under den sista tiden har nämligen konstruerats
eu ny motorcykeltyp, den s. k. lättviktsmotorcykeln, vilken ej är
inrättad för trampning utan i huvudsak är av samma konstruktion som vanlig
motorcykel men med avsevärt mindre cylindervolym och med en vikt av allenast
mellan 40 och 70 kilogram. På grund av sin ringa vikt har sålunda ett stort
antal motorcyklar kommit att stå utanför motorfordonsförordningens huvudstadganden.
Rörande antalet vid årsskiftet befintliga lättviktsmotorcyklar
inhämtas av propositionen, att detsamma kan skattas till ungefär 6,000.
Det i propositionen innefattade lagförslaget innebär i huvudsak, att lättviktsmotorcyklarna
skola underkastas samma bestämmelser, som för närvarande
gälla i fråga om de tyngre typerna. Såsom motiv till den föreslagna
författningsändringen anföres i propositionen bl. a., att lättviktsmotorcyklarna
i stor utsträckning begagnas av personer — ofta minderåriga — vilka sakna
erforderlig kännedom om cyklarnas rätta manövrering och om gällande trafikregler
samt i övrigt brista i den mognad och det allmänna omdöme, som
den trafikerande allmänheten bör kunna fordra av envar vägfarande. Vidare
har framhållits, hurusom personer, för vilka körkort indragits, snart nog
förskaffat sig en lättviktsmotorcykel och därmed gjort körkortsindragningen
mer eller mindre verkningslös med därav följande fara för trafiksäkerheten.
Enligt utskottets mening saknas numera anledning att uppställa olika
regler i förevarande hänseende för motorcyklar av olika vikt, helst man med
den lättare motorcykeltypen kan uppnå hastighet, som överstiger den i förordningen
stadgade maximihastigheten. Utskottet har därför icke funnit
anledning till erinran mot förslaget att lättviktsmotorcyklarna skola jämställas
med motorcyklar, som väga över 50 kilogram. Utskottet kan icke
dela den i herr Lindleys motion framförda uppfattningen, att de i propositionen
föreslagna ändringarna äro av den bagatellartade beskaffenhet att
deras genomförande bör anstå i avvaktan på en allmän revision av inotorfordonsförordningen.
Då denna revision enligt vad i propositionen upplysts
snart torde vara förestående, saknas vidare enligt utskottets förmenande
anledning att, såsom i nämnda motion ifrågasättes, hos Kungl. Maj:t hemställa
om ett mera omfattande förslag till revision av förordningen.
Såsom framgår av propositionen hava ej blott s. k. lättviktsmotorcyklar
utan även vanliga velocipeder med hjälpmotorer blivit i förslaget jämställda
med de tyngre motorcyklarna. Föredragande departementschefen har nämligen
ansett, att tillräcklig anledning icke förelåge att meddela särskilda bestämmelser
i fråga om dessa velocipeder. Såsom skäl härför har departementschefen
angivit dels att dessa velocipeder numera förekomma i obetydlig
utsträckning och dels att en dylik lagstiftning skulle medföra en icke
önskvärd ökning av antalet dylika cyklar. Utskottet har emellertid icke
funnit dessa skäl avgörande. Enligt utskottets mening böra velocipeder
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. f)
med hjälpmotorer eller löstagbara motorer i allt väsentligt jämställas med
vanliga trampcyklar. Det uttalande, som av vederbörande departementschef
gavs år 1920 i fråga om dessa velocipeder, torde enligt utskottets mening
fortfarande äga giltighet. Vid föredragning i statsrådet den 7 februari 1920
av förslag till vissa ändringar i då gällande automobilförordning yttrade
nämligen föredragande departementschefen, att det skulle vara förenat med
avsevärda praktiska svårigheter att tillämpa alla automobilförordningens
stadganden på cyklar, vilkas motorer icke voro på mera varaktigt sätt
förenade med själva fordonen utan kunde lätt löstagas från desamma. Bestämmelserna
om registrering och besiktning samt om körkort skulle sålunda
svårligen kunna utan vidare lända till efterrättelse i avseende å sådana cyklar.
Utskottet anser sålunda, att i fråga om dylika cyklar fortfarande böra tilllämpas
de särskilda bestämmelser, som för närvarande gälla i fråga om
motorcyklar med en vikt ej överstigande 50 kilogram.
I fråga om den ålder, som bör stadgas för rätt att föra motorcykel och särskilt
lättare sådan, har hos departementschefen rått en viss tveksamhet. Departementschefen
har emellertid ansett denna fråga vara av den räckvidd, att den
icke borde i nu förevarande sammanhang få sin lösning utan borde få anstå
i avvaktan på en allmän revision av motorfordonsförordningen. Det har synts
departementschefen angeläget att under den tid av ett eller annat år, inom
vilken fråga om eu allmän revision kan förväntas bliva slutligt löst, dispens
från åldersbestäminelsen må kunna tills vidare meddelas efter prövning i
det särskilda fallet, under hänsynstagande såväl till vederbörandes allmänna
förutsättningar och förmåga att föra motorcykel som motorcykelns beskaffenhet
ävensom till de särskilda omständigheter, som kunna åberopas såsom
skäl för viss eftergift på denna punkt.
I sitt den 28 oktober 1922 avgivna betänkande med förslag till förordning
om motorfordon m. m. anförde 1920 års automobilsakkunniga i denna fråga
följande:
Det har vid olika tillfällen ifrågasatts, om ej det nuvarande villkoret, att
en förare skall hava uppnått 18 års ålder, vore för strängt, och om ej, såsom
här och var i utlandet skett, denna ålder kunde sänkas till 16 år. Ett
sådant förslag synes dock icke tillrådligt. Under våra breddgrader kunna
personer under 18 år ej i allmänhet anses hava nått den utveckling och
mognad och det omdöme, som erfordras för att föra automobil. I våra
grannländer Danmark och Norge är minimiåldern också 18 år. Att å andra
sidan höja åldern till 21 år, varpå yrkande ävenledes framkommit, har synts
kunna vålla olägenheter av flera slag, särskilt för befolkningen på landsbygden,
där det kunde bliva svårt nog att erhålla förare, om åldern höjdes.
Enligt sakkunnigas mening bör åldern 18 år vara uppnådd redan vid prövningen
inför besiktningsman; eleven förer vid denna prövning automobilen
på eget ansvar. Bestämmelser i berörda syfte innehållas i § 14 mom. 2 och 3.
Sakkunniga utgå ifrån, att någon dispens från nu föreslagna åldersbestämmelser
icke kommer att medgivas.
Uti det i proposition till 1923 års riksdag innefattade förslaget till förordning
om motorfordon uppställdes, liksom i den då gällande automobilför
-
6
Andra Lagutskottets utlåtande Nr 27.
ordningen, såsom villkor för erhållande av körkort att sökanden fyllt 18 år.
I propositionen framhölls av föredragande departementschefen, att medan
tidigare meddelats dispens från berörda bestämmelse i ett stort antal fall
man numera förutsatte att så ej skulle ske.
Eiksdagen framställde icke någon erinran mot ifrågavarande förslag och
ej heller mot departementschefens sistberörda uttalande.
De restriktiva bestämmelser i fråga om rätten att föra lättviktsmotorcykel,
som föreslagits i propositionen och av utskottet biträtts, torde enligt
utskottets mening böra föranleda, att frågan om åldersgränsen för rätt att
föra motorcykel nu upptages till avgörande. Såsom ovan nämnts gäller för
närvarande i fråga om rätten att föra automobil och motorcykel med en
vikt av över 50 kilogram samma åldersgräns, nämligen 18 år. Enligt det
i propositionen innefattade författningsförslaget skulle denna åldersgräns
komma att gälla även i fråga om lättare motorcyklar, dock skulle i fråga
om sistnämnda slag av motorcyklar dispens kunna meddelas för person,
som den 1 juli 1927 innehar och brukar sådan cykel och senast den 31
december 1927 fyller 16 år. Dessutom har i motiveringen ifrågasatts en
allmän dispensrätt för Kungl. Maj:t utan särskilt stadgande i förordningen.
Den omfattning motorismen numera tagit har givetvis bidragit till att personer
redan vid tidig ålder bliva väl förtrogna med motorn och dess funktioner.
Med hänsyn till den stora betydelse, som användningen särskilt av
lättare motorcyklar kan hava för yngre arbetare med föräldrahem på långt
avstånd från arbetsplatsen ävensom i liknande fall för skolungdom, anser
utskottet en sänkning av åldersgränsen för rätt att föra motorcykel till 16
år vara erforderlig. Någon särskild fara ur trafiksynpunkt torde icke kunna
uppkomma härav, då ju körkort allenast kan erhållas av den, som enligt
besiktningsmannens uppfattning befinnes lämplig såsom förare. Denna
lämplighetsprövning skall givetvis avse jämväl rätten att föra tyngre motorcykel,
då ju särskilda körkort för olika slag av motorcyklar icke äro avsedda
att utfärdas. Utskottets förslag innebär alltså en sänkning av åldersgränsen
för rätt att föra motorcykel från 18 till 16 år, men har däremot
icke avseende å rätten att föra automobil.
I propositionen har förordats, att besiktningsavgiften för motorcykel, såväl
lättare som tyngre, skall sättas till fem kronor, vilket innebär en sänkning
för tyngre motorcyklar från tio till fem kronor.
Utskottet har icke något att erinra mot detta förslag.
Utskottet vill i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida tidpunkten icke
nu är inne för en allmän sänkning av de i motorfordonsförordningen förekommande
besiktningsavgifterna. I sammanhang härmed synes även böra
tagas under övervägande frågan om lämpligheten av en ändring i de grunder,
efter vilka besiktningsmännens arvoden för närvarande beräknas.
Enligt nu gällande förordning skola för första besiktning eller för efterbesiktning
erläggas avgift enligt följande taxa:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 7
för automobil .................................................. 15 kronor,
för motorcykel med eller utan bi vagn............ 10 ,
för motorredskap ............................................. 15 ,
för släpvagn ...................................................... 10
För prövning av förares kompetens utgår en avgift av 10 kronor.
Dessa avgifter uppbäras av besiktningsmannen, som årligen har att härför
lämna redovisning till vederbörande länsstyrelse. Besiktningsman äger vidare
att vid resa, som föranledes av förrättning, uppbära rese- och traktamentsersättning
enligt allmänna resereglementet.
Enligt den av Kungl. Maj:t den 12 oktober 1923 utfärdade instruktionen
för besiktningsmän för motorfordon äger besiktningsman att ur de avgifter,
som till honom erlagts för utförda besiktningar och förarprov, tillgodogöra
sig arvode med för kalenderår räknat hela den del av avgifternas summa,
som icke överstiger 16,000 kronor; hälften av den del av avgifternas summa,
som överstiger 16,000 men icke 20,000 kronor samt en tredjedel av den del
av avgifternas summa, som överstiger 20,000 kronor. Såsom tillsyningsman
över körskola åtnjutes därutöver, enligt länsstyrelsens bestämmande, ett
arvode av högst 1,000 kronor årligen.
Frågan om besiktningsavgifterna har varit föremål för statsrevisorernas
uppmärksamhet i deras till innevarande års riksdag avgivna berättelse.
Revisorerna hava låtit införskaffa uppgifter å besiktningsmän, som under
åren 1924 och 1925 varit förordnade, samt å summan av de besiktningsavgifter
m. m., som envar av dem uppburit. Enligt en av statsrevisorerna
lämnad sammanställning över de uppburna avgifterna uppgår summan av
inom riket uppburna besiktningsavgifter för år 1924 till 832,293 kronor och
för år 1925 till 957,988 kronor. Till statsverket har härav inlevererats 61,885
respektive 85,030 kronor. Den av vederbörande besiktningsman behållna
andelen i besiktningsavgifterna överstiger vad år 1925 beträffar för 9 av besiktningsmännen
20,000 kronor. 9 besiktningsmän hava för sagda år för
egen del uppburit 15,000 till 20,000 kronor och 16 besiktningsmän 10,000
till 15,000 kronor.
I ärendet hava statsrevisorerna för egen del gjort följande uttalande:
Den allmänna obligatoriska besiktning, som motorfordonen för närvarande
äro underkastade, företages i samband med registreringen, det vill säga
då fordonen äro nya och då felaktigheter i regel icke torde förekomma. Med
undantag för de s. k. trafikbilarna är efterbesiktning icke obligatorisk i andra
fall, än då sådana ändringar å fordonet företagits, att rättelse påkallas med
avseende å de uti automobilregistret införda uppgifterna. Någon mera ingående
undersökning för upptäckande av verkliga brister i axlar och hjul, styrinrättningar
m. m. lärer icke vid besiktningarna företagas. Sin egentliga
betydelse torde dessa hava såsom grundval för registreringen. Ur trafiksäkerhetssynpunkt
torde däremot det nuvarande besiktningsförfarandet få tillmätas
ett tämligen underordnat värde, och sammanfattningsvis torde kunna
sägas att detsamma i sin nuvarande utformning innebär en i förhållande
till effektiviteten alltför stor omgång. Yad åter angår den del av besiktningsmannaarbetet,
som avser prövningen av automobilförare (för körkorts
erhållande), torde denna ur säkerhetssynpunkt hava större betydelse. Tvivels
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
utan förutsattes för utövandet av nämnda uppgift ett stort mått av ansvarskänsla
och samvetsgrannhet samt goda tekniska insikter.
I de mindre städerna och på landsbygden synes besiktningsmannaarbetet
i allmänhet utövas såsom bisyssla till annan yrkesanställning, varvid den
årliga arvodesinkomsten uppgår till belopp, växlande från cirka 100 till omkring
10,000 kronor. I Stockholm och vissa andra städer, där besiktningsmannauppdraget
utövas mera yrkesmässigt, har den behållna andelen av
uppburna avgifter i ett flertal fall stigit till omkring 20,000 kronor för år.
Vad Stockholm beträffar, äro två utav de därstädes tillsatta besiktningsmännen
dessutom anställda som besiktningsmän inom Stockholms län; då
vid beräkningen av dessa besiktningsmäns andel i uppburna avgifter ingen
sammanläggning av inkomsterna från de båda besiktningsområdena ägt rum,
har för dessa båda besiktningsmän inkomsten under de senare åren kommit
att uppgå till närmare 30,000 kronor. I de sålunda angivna sifferuppgifterna
har icke räknats med inflytande arvoden såsom kontrollant för körskolor.
Även då arbetet på detta sätt utövas mera sammanhängande, synes det
dock icke vara så tidskrävande att icke möjligheter till annat förvärvsarbete
förelegat. Enligt vad införskaffade uppgifter giva vid handen hava i vissa
fall medhunnits upp till 25 eller ännu flera fordonsbesiktningar och förarprov
om dagen, varvid uppburits avgifter till belopp av cirka 350 kronor
eller därutöver per dag. I stället förekomma andra (lagar eller tidsperioder,
då inga förrättningar företagits. Själva expeditionsarbetet synes icke vara
av någon mera krävande beskaffenhet. Besiktningsinstrumentet innefattar i
regel — förutom vissa uppgifter rörande fordonens tillverkning och typ, vikt
m. m., vilka uppgifter grundas på de upplysningar, som automobilinneliavaren
härutinnan författningsenligt har att lämna — allenast ett jakande
svar på en däri förefintlig tryckt fråga rörande det besiktade fordonets trafikduglighet.
I betraktande av nu anförda förhållanden och sådan utvecklingen på detta
område gestaltat sig måste revisorerna därför finna de grunder, efter vilka
besiktningsmännens arvoden för närvarande beräknas, leda till resultat, som
i allmänhet för dessa ställa sig mer än skiiligt gynnsamma.
Utskottet anser, att de ovan berörda frågorna om sänkning av besiktningsavgifterna
och om ändring i grunderna för beräknande av besiktningsmännens
arvoden böra utan avvaktan å eu allmän revision av motorfordonsförordningen
bliva föremål för Kung], Maj:ts övervägande.
Vad slutligen angår de ändringsförslag i uteslutande formellt hänseende,
som sammanhänga med det riksdagen underställda förslaget om vissa
ändringar i fråga om automobilskatten, har utskottet, under förutsättning
att sistberörda förslag vinner riksdagens bifall, intet att erinra mot de med
anledning härav föreslagna ändringarna i motorfordon sförord ningen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kung! Maj:t anmäla,
att vid granskning av det vid propositionen fogade förslag till
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den
15 juni 1923 (nr 281) om motorfordon riksdagen ej funnit skäl
att mot detsamma göra andra erinringar än utskottet i förevarande
utlåtande upptagit, samt
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna,
i] den mån de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet
ovan under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 26 april 1927.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow*, Linder, greve
Spens, Thorberg*, Berglund*, Sundberg och Karlsson i Gillberga;
från andra kammaren: herrar Öberg*, Hagman*, Hage*, Magnusson i Skövde*,
Ödström*, Johanson i Hallagården*, Holmström i Stockholm och Johansson i Sollefteå.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Hagman och Magnusson i Skövde, vilka anfört följande:
»Vi ha icke genom de i propositionen och inom utskottet anförda skälen
blivit övertygade, att trafiksäkerheten kommer att nämnvärt främjas genom
föreskrift om körkort för rätten att föra lättare motorcyklar. En dylik föreskrift
kommer endast att förorsaka onödiga kostnader och besvär för innehavare
av motorcyklar samt en ytterligare inkomst för de förut tillräckligt
gynnade bilbesiktningsmännen. Framtvingande av körkort för redan fullt
körvana personer beträffande fordon, som äro synnerligen lätta att manövrera,
är näppeligen ägnat att främja trafiksäkerheten. Måhända kan härutinnan
en viss fördel vinnas genom motorcyklarnas registrering och hava vi häremot
intet att invända ej heller mot den av utskottet föreslagna sänkningen av
avgifterna. Vi ha sålunda mot det Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 174 bifogade förslaget till förordning angående ändring i vissa delar av
förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon velat, förutom av utskottet
gjorda erinringar, även uttala, att för förande av motorcykel, vars vikt icke
överstiger 50 kg., körkort ej må erfordras.»
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 samt. 2 avd. 18 höft. (Nr 27.) soc 27 2