Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den l(i februari 1927 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av eller
inskränkning i värnpliktiges mönstrings- och adressanmälningsskyldighet.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
häivisade motionen nr 9 i andra kammaren av herr Andersson
i Ovanmyra m. fl. och motionen nr 28 i samma kammare av herr Bergström
i Bäckland.

I motionen nr 9 har hemställts, att riksdagen ville ingå till Kungl. Maj:t
med en skrivelse med begäran om nödiga lagändringar i syfte att avskaffa
eller väsentligen inskränka de s. k. höstmönstringarna i enlighet med vad i
motionen närmare anförts.

I motionen nr 28 har yrkats, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, under vilka villkor den i värnpliktslagen
stadgade mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten skulle
kunna avskaffas.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda yrkanden, får utskottet
hänvisa till motionerna.

§ 32 i gällande värnpliktslag av den 12 juni 1925 innehåller i fråga om
värnpliktigs mönstring sskyldighet följande bestämmelser.

1. Varje år skall mönstring, som i denna paragraf omförmäles, hållas med
värnpliktiga, med undantag av dem, som under årets lopp inskrivits eller varit
i tjänstgöring såsom värnpliktiga eller som äro inskrivna å sjömanshus och
inmönstrade till sjöfart.

2. Med värnpliktiga, utom dem, som äro inskrivna å sjömanshus och
tillhöra marinen eller flygvapnet, hålles mönstringen inom varje rullföringsområde.
För sådan mönstring är varje värnpliktig skyldig att i enlighet
med de närmare föreskrifter, Konungen meddelar, till befälet avgiva tillförlitlig
skriftlig uppgift om bostad och yrke, den värnpliktige dock medgivet
att under tiden för mönstringen iakttaga personlig inställelse och därvid
muntligen avgiva nämnda uppgift.

3. Med värnpliktiga, som äro inskrivna å sjömanshus och tillhöra marinen
eller flygvapnet, hålles mönstringen vid sjömanshus. För sådan mönstring
är varje värnpliktig skyldig att i enlighet med de närmare föreskrifter,
Konungen meddelar, till sjömanshusombudsman avgiva tillförlitlig skriftlig
uppgift om bostad och sysselsättning, den värnpliktige dock medgivet att
under tiden för mönstringen iakttaga personlig inställelse och därvid muntligen
avgiva nämnda uppgift.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 samt. 2 avd. 2 höft. ( Sr 2.)

Gällande
bestämmelser
om värnpliktsmönstring.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

4. Kallelse till mönstring verkställes genom kungörelse, som skall uppläsas
minst två gånger i kyrkorna och offentligen anslås inom vederbörande
kommuner samt i erforderlig omfattning införas i en eller flera av ortens
tidningar.

I fråga om mönstring innehåller gällande inskrivningsförordning av den
23 december 1925 bland annat följande stadganden:

§ 125.

Mönstring enligt § 32 värnpliktslagen avser att årligen lämna rullföringsbefälet
tillförlitlig uppgift om de värnpliktigas vistelseort, adress och yrke
m. m. samt om vissa vämpliktsförhållanden i syfte att möjliggöra dels erforderliga
rättelser i stamrulla och inskrivningsböcker, dels en beräkning
av det antal värnpliktiga i olika klasser, som kan komma att inställa sig
vid mobilisering.

§ 126.

1. Mönstring hålles årligen för studenter och likställda under tiden från
och med den 15 till och med den 31 oktober samt för övriga värnpliktiga
under tiden från och med den 1 till och med den 30 november.

2. Med värnpliktiga, som tillhöra rullföringsområde, hålles mönstring i
områdets expedition; dock må inom Stockholms stadsrullföringsområde
mönstringen hållas å erforderligt antal platser.

Med värnpliktiga, som äro inskrivna å sjömanshus och tillhöra marinens
eller flygvapnets beväring, hålles mönstring å sjömanshuset.

3. Skyldiga att fullgöra mönstring äro inskrivna värnpliktiga med undantag
av

dem, som under årets lopp inskrivits, eller varit eller vid tiden för
mönstringen äro i tjänstgöring såsom värnpliktiga;

dem, som äro inskrivna å sjömanshus och vid tiden för mönstringen äro
inmönstrade till sjöfart;

dem, som med vederbörligt tillstånd avflyttat från riket; samt

dem, som tillhöra den nomadiserande lappbefolkningen.

§ 127.

1. Vid mönstring skall värnpliktig uppgiva fullständiga för- och tillnamn,
födelsetid, inskrivningsnummer, årsklass (klass), yrke eller sysselsättning,
kyrkobokföringsort och postadressen därstädes, tillfällig postadress samt det
truppslag vid hären eller den tjänst vid marinen, han är tilldelad.

Till klass B hörande värnpliktig och manskap i reserven skola även lämna
uppgift om det truppförband eller den station, de äro tilldelade. Å sjömanshus
inskriven värnpliktig skall jämväl lämna uppgift om sjömanshusets
namn och hans registernummer därstädes.

Student och likställd samt sjökapten och likställd skola även lämna underrättelse
om sedan nästföregående mönstring avlagda examina, genomgångna
utbildningskurser samt om innehavande befattningar.

2. I mom. 1 nämnda uppgifter skola avgivas muntligen vid personlig
inställelse eller insändas skriftligen å därför avsedd mönstring sanmälan,
som kostnadsfritt tillhandahålles å varje postanstalt mot uppvisande av
inskrivningsbok.

Värnpliktig, som inställer sig personligen, skall medhava inskrivningsbok
samt, därest han är inskriven å sjömanshus, jämväl sjöfartsbok.

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

Vid insändande av mönstringsanmälan skall inskrivningsbok bifogas av
värnpliktig, som under året med eller utan laga förfall uteblivit från någon
honom åliggande värnpliktstjänstgöring. Inskrivningsbok jämte mönstringsanmälan
inläggas i kuvert, som förses med rullföringsbefälhavarens (sjömanshusombudsmannens)
adress och påskrift »Mönstringsanmälan». Sådan
försändelse befordras kostnadsfritt med posten.

Uppgifter, som icke lämpligen kunna införas å blankett till mönstringsanmälan,
bifogas och insändas i kuvert enligt ovan givna anvisningar.

§ 33 mom. 2 och 3 i 1925 års värnpliktslag innehåller i fråga om adressanmälningsskyldigheten
följande bestämmelser:

2. Värnpliktig, med undantag av den, som är inskriven å sjömanshus
och tillhör marinen eller flygvapnet, skall, därest han ej är i tjänstgöring,
hålla vederbörande områdesbefäl underrättat om sin adress.

3. Värnpliktig, som är inskriven å sjömanshus och tillhör marinen eller
flygvapnet, skall, därest han ej är i tjänstgöring eller inmönstrad till sjöfart,
hålla sjömanshusombudsmannen underrättad om sin adress.

Gällande
bestämmelser
om adressanmälan.

I fråga om adressanmälan stadgas i 1925 års inskrivningsförordning bl. a.
följande:

§ 133.

1. Till rullföringsområde hörande värnpliktig, som icke är i tjänstgöring,
är jämlikt § 33 mom. 2 värnpliktslagen skyldig att meddela befälhavaren
för rullföringsområdet underrättelse om sin postadress, därest lian vistas
under annan adress, än den han uppgivit vid inskrivning eller i § 127
denna förordning omförmäld mönstring. Sådan adressuppgift må meddelas
muntligen å vederbörlig rullföringsexpedition, varvid inskrivningsbok skall
företes, eller skriftligen enligt i inskrivningsboken lämnat formulär. Försändelse,
innehållande adressanmälan, befordras avgiftsfritt med posten.

År sådan värnpliktig inskriven å sjömanshus, må berörda adressanmälan
göras hos sjömanshusombudsman eller, vid avmönstring, hos den, som förrättar
avmönstringen, eller, därest den värnpliktige idkar sjöfart å utländskt
fartyg, på sätt i sådant fall stadgas i § 134 för värnpliktig, tillhörande
sjörullföringsområde.

2. Det åligger sjömanshusombudsman att ofördröjligen insända av i mom.
1 ovan nämnd värnpliktig gjord adressanmälan ävensom adressuppgift för
värnpliktig, som på- eller avmönstrat till sjöfart, till befälhavaren för det
rullföringsområde, den värnpliktige tillhör.

3. ---

4. Värnpliktig, tillhörande den nomadiserande lappbefolkningen, är befriad
från adressanmälningsskyldighet.

§ 134.

1. Den skyldighet, som jämlikt § 33 mom. 3 värnpliktslagen åligger
värnpliktig, som tillhör sjörullföringsområde, att, därest han ej är i tjänstgöring
eller inmönstrad till sjöfart, hålla sjömanshusombudsmannen underrättad
om sin adress, fullgöres genom anmälan av adress, vid avmönstringen
till den, som förrättar avmönstringen, samt vid övriga tillfällen muntligen
eller skriftligen, enligt i inskrivningsboken lämnat formulär, hos ombudsmannen
för det sjömanshus, den värnpliktige tillhör, eller hos annan sjö -

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

manshusombudsman. Försändelse
giftsfritt med posten.

Idkar sådan värnpliktig sjöfart ä utländskt fartyg, skall han, för fullgörande
av honom åliggande adressanmälningsskyldighet, till sjömanshusombudsmannen
insända anmälan varje gång hans anställning å utländskt
fartyg börjar och slutar. Sådan anmälningsskyldighet må fullgöras genom
anmälan hos svensk konsul, vilken det åligger att insända densamma till
vederbörande sjömanshusombudsman.

2. I mom. 1 här ovan omförmäld adressanmälan skall av sjömanshusombudsmannen
insändas till sjörullföringsbefälhavären. Avser anmälan
värnpliktig, som icke tillhör sjömanshuset, skall anmälan av sjömanshusombudsmannen
ofördröjligen översändas till ombudsmannen för det sjömanshus,
den värnpliktige tillhör.

3. ---

Straffbestämmelser
för
underlåten
m alstring
och dressan
milan

m. m.

För åsidosättande av värapliktslagens föreskrifter om mönstring och
adressanmälan innehåller nämnda lag vissa straffbestämmelser, vilka innehållas
i § 41 och hava följande lydelse:

»1. Värnpliktig, soro bort fullgöra i § 32 omförmäld mönstring, men
utan" laga förfall uraktlåter detta, böte för varje gång fem kronor.

2. Värnpliktig, som utan laga förfall underlåter fullgöra vad honom
enligt § 33 mom. 2 eller 3 åligger, böte för varje gång fem kronor.»

Enligt § 46 mom. 1 värnpliktslagen skola de jämlikt samma lag inflytande
böter under särskild titel redovisas i kronans räkenskaper och ingå
till den för beväringsmanskapet bildade invalid- och pensionsfonden. TTr
denna fond beredes understöd åt värnpliktig, som under militärtjänstgöring
ådragit sig sådan skada, att han därigenom blivit i större eller mindre mån
oförmögen att försörja sig med arbete, ävensom i vissa fall åt hans efterlevande,
där skadan förorsakat döden.

Ifrågavarande fond utgjorde vid slutet av budgetåret 1925 1926 omkring

5 miljoner kronor. I bötesmedel hade under budgetåret inleverats omkring
144,000 kronor. I ersättning till i militärtjänst skadad personal hade från
fonden under samma tid utbetalts 830,000 kronor.

Frågan om ändrade bestämmelser beträffande de ärliga mönstringarna
och de värnpliktiges adressanmälningsskyldighet har efter tillkomsten av
1885 års värnpliktslag vid åtskilliga tillfällen varit föremål för framställningar
inom riksdagen.

Enligt 1885 års värnpliktslag gällde, att mönstringsskyldig värnpliktig
skulle personligen inställa sig till mönstring. I den vid 1901 års riksdag
antagna värnplikslagen blev visserligen den personliga mönstringen stadgad
såsom regel men rättighet lämnades jämväl för värnpliktig att i stället avlämna
tillförlitlig uppgift om bostad och yrke. Den i förstnämnda lag
stadgade skyldigheten för värnpliktig att därjämte vid vissa tillfällen avlämna
adressanmälan bibehölls i 1901 års lag i princip oförändrad.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2. 5

Redan vid 1902 års riksdag väcktes motion, om att bestämmelsen i § 32
i 1901 års värnpliktslag om mönstringsskyldighet måtte upphöra att gälla.
Lagutskottet avstyrkte motionen och riksdagen biföll lagutskottets hemställan.

Sedan vid 1905 års riksdag ånyo väckts motion om mönstringarnas avskaffande,
beslöt riksdagen en skrivelse till Kungl. Maj:t, däri riksdagen
anhöll, det täcktes Kungl. Maj:t taga under omprövning, under vilka villkor
den i §. 32 värnpliktslagen stadgade mönstring skulle kunna upphöra,
och för riksdagen framlägga förslag till de ändringar i värnpliktslagen,
som därav kunde påkallas.

Uti den proposition (nr 98), som i fråga om åtskilliga ändringar i värnpliktslagen
av Kungl. Maj:t framlades för 1911 års riksdag, upptogs jämväl
frågan om nedbringandet av kostnaderna för mönstringar med de värnpliktiga,
och föreslogs därvid avskaffande av de dittills förekommande
mönstringsresorna för rullföringsbefälet samt en därav föranledd omredigering
av §32 värnpliktslagen. Kungl. Maj:ts förslag blev av riksdagen godkänt.
Två vid 1911 års riksdag ånyo väckta motioner om upphörande av
mönstringsskyldigheten blevo däremot av riksdagen avslagna.

Enligt en den 13 juli 1911 utfärdad lag om ändrad lydelse av vissa delar
av värnpliktslagen skulle de tidigare förekommande mönstringsresorna upphöra
och anmälningar för mönstring mottagas av vederbörande rullföringsbefälhavare
i rullföringsexpeditionerna. I stället för att förut den personliga
inställelsen för mönstring föreskrivits såsom regel, och lämnande, på
uppgivet sätt, av uppgift om bostad och yrke angivits såsom alternativ,
stadgades nu, att värnpliktig skulle vara skyldig att, i enlighet med de
närmare föreskrifter Konungen meddelade, till befälet avgiva tillförlitlig
uppgift om bostad och yrke, honom dock medgivet att under tiden för
mönstringen iakttaga personlig inställelse och därvid muntligen avgiva
nämnda uppgift.

Vid 1912 års riksdag drogs frågan om värnpliktsmönstringens avskaffande
åter under riksdagens prövning. På hemställan av lagutskottet avlät riksdagen
en skrivelse till Kungl. Maj:t, däld riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda, i vad mån och på vad sätt den i § 32 värnpliktslagen
stadgade mönstring skulle kunna borttagas och ersättas med av myndighet
lämnade uppgifter, samt för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen
kunde föranledas. Såsom motivering för berörda skrivelse anförde
riksdagen bl. a. följande. Så länge den personliga inställelsen till mönstringen
kvarstod såsom regel, kunde mönstringen anses hava en viss betydelse
för bevarandet av sambandet mellan den värnpliktige och de militära
myndigheterna samt därför böra bibehållas. Genom mönstringsskyldighetens
fullgörande i regel medelst skriftlig anmälan syntes mönstringen emellertid

1902 års
riksdag.

1905 års
riksdag.

1911 års
riksdag.

Lagen den
1s/t 1911 om
ändrad lydelse
av § 32 värn•pliklslagen.

1912 års
riksdag.

Yttranden
över riksdagens
skrivelse
år 1912.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

hava förlorat all betydelse i nämnda avseende. Uppenbarligen vore det
emellertid för den personliga värnkraftens behöriga tillvaratagande, i händelse
av härens eller flottans försättande på krigsfot och även eljest för
mobilisering, fortfarande av vikt, att behörig kännedom förefunnes om de
värnpliktiga, deras antal m. m. Huruvida dock med gällande bestämmelser
vilka, meddelade som de vore i vitt omfattande olika författningar och
i olika sammanhang, redan ur formell synpunkt lämnade rum för berättigad
anmärkning — detta ändamål verkligen i behörig grad vunnes, syntes icke
utan skäl kunna ifrågasättas. Antalet värnpliktiga, som försummat sin
mönstringsskyldighet, vore nämligen i många delar av landet synnerligen
stort. Det vore även ett överklagat förhållande, att de skriftliga uppgifter,
som av de enskilda värnpliktiga för mönstring avlämnadas, i ganska stor
omfattning ej vore tillförlitliga. Då i allt fall genom mönstringsanmälningarna
kunskap icke vunnes om vilka värnpliktiga, som på grund av
ådragen kroppsskada eller sjukdom blivit otjänstbara, förefunnes redan härutinnan
en ofullständighet, som åtminstone icke avhjälptes genom bibehållande
av mönstringsskyldigheten i dess nuvarande form. På grund härav
och då vid olika tillfällen konstaterad önskan om borttagande av mönstringsskyldigheten
tydde på, att dess betydelse för landets försvarskraft ej
vore så allmänt erkänd, som efter så många års tillämpning kunde vara
att förvänta, borde mer ingående undersökas, om ej den behövliga kännedomen
om de värnpliktigas förhållanden kunde både effektivare och bekvämare
vinnas genom någon myndighets medverkan. I den omständigheten,
att man i fråga om de anmälningar, som vid flyttning eller vistelse utom
rullföringsområde ålåge värnpliktig, kunnat förklara skyldigheten till deras
lämnande fullgjord genom uttagande och avlämnande av flyttningsbetyg
eller annan anmälan hos vederbörande civila myndighet, funne riksdagen
även ett skäl för antagande, att sambandet mellan de enskilda värnpliktiga
och militärbefälet jämväl i det avseende, varom nu vore fråga, skulle kunna
till fördel förmedlas genom samma eller annan civil myndighet.

Över riksdagens nyssnämnda skrivelse inhämtades yttrande från samtliga
arméfördelnings- och likställda chefer samt inskrivnings- och rullföringsbefälhavare
ävensom från överståtliållarämbetet och samtliga Kungl.
Maj:ts befallningshavande, vilka sistnämnda myndigheter före yttrandenas
avgivande hört vederbörande kontraktsprostar och liäradsskrivare
samt manlalsskrivningsförrättare i stad.

Av de sålunda infordrade yttrandena framgår, att 3 arméfördelningschefer,
militärbefälhavaren på Gotland, 10 inskrivnings- och 4 rullföringsbefälhavare
förordade återgång till den personliga mönstringsskyldigheten,
under det att 3 arméfördelningschefer, 12 inskrivnings- och 30 rullföringsbefälhavare
uttalade sig för bibehållande av mönstringsskyldigheten
i huvudsakligen nuvarande former, 2 inskrivnings- och 15 rullföringsbefälhavare
föresloge avskaffande av mönstringsskyldigheten, under

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2. 7

det att 2 rullföringsbefälhavare icke intoge någon bestämd ståndpunkt i
frågan samt 2 inskrivningsbef alka vare hade en något svävande stånd
punkt, i det den ene syntes önska mönstringsskyldighetens bibehållande
och den andre densammas avskaffande. Av de i ärendet hörda civila
myndigheterna förordade 1 Kungl. Maj:ts befallningshavande, 4 kontraktsprostar
och 3 mantalsskrivningsförrättare (magistrater däribland inräknade)
ett återgående till den personliga mönstringsskyldigheten, 13 Kungl.
Maj:ts befallningshavande, överståthållarämbetet, 89 kontraktsprostar och
62 mantalsskrivningsförrättare bibehållande av nämnda skyldighet i huvudsakligen
nuvarande form, 8 Kungl. Maj:ts befallningshavande, 57
kontraktsprostar och 66 mantalsskrivningsförrättare mönstringsskyldighetens
upphävande, 2 Kungl. Maj:ts befallningshavande, 14 kontraktsprostar
och 64 mantalsskrivningsförrättare intoge icke någon bestämd
ståndpunkt i frågan. 25 kontraktsprostar och 15 mantalsskrivningsförrättare
hyste en svävande uppfattning i frågan, därav dock 16 av de förra
och 12 av de senare myndigheterna syntes luta åt bibehållande av mönstringsskyldigheten
samt de återstående åt avskaffande av nämnda skyldighet.

De myndigheter, som ansågo, att mönstringsskyldigheten för de värnpliktiga
skulle kunna upphöra, föreslogo i allmänhet, att erforderliga
uppgifter skulle kunna erhållas genom medverkan av präster, mantalsskrivningsförrättare,
polismyndigheten, husvärdar m. fl.

I de av kontraktsprostarna avgivna yttrandena framhölls särskilt, att
pastor icke kunde, utöver vad redan skedde genom s. k. anmälningslistorna,
lämna upplysning om de värnpliktigas vistelseorter och övriga
värnpliktsförhållanden. Kedan nu vore hans möjligheter härutinnan ganska
små. önskvärt vore, i synnerhet om mönstringsskyldigheten avskaffades,
att den värnpliktige även ålades skyldighet att för pastor anmäla
förändrad adress inom församlingen. Pastor kände icke och hade icke
möjlighet att känna de värnpliktigas eventuella otjänstbarhet. Prästerskapet
vore redan nu över hövan betungat av skrivgöromål, som icke
gåve skälig tid över åt utövandet av deras egentliga kall. Skulle pastor
åläggas hålla reda på de värnpliktigas förhållanden, utöver vad nu skedde,
skulle han bliva nödtvungen att ofta resa omkring i de olika orterna och
personligen förskaffa sig upplysningar.

Vissa av de hörda kontraktsprostarna ansågo fullgörandet av pastors
nuvarande skyldigheter med anmälningslista vara tillräckligt för att
göra mönstringarna överflödiga, i synnerhet om de värnpliktiga genom
skärpta straffbestämmelser tillhölies fullgöra sina skyldigheter i anmälningsavseende
och dessa utsträcktes att gälla även ändrad adress inom
samma församling.

Uti de av häradsskrivare och övriga mantalsskrivningsförrättare samt
magistrater avgivna yttrandena framhölls huvudsakligen, att ingen myndighet
vore i bättre tillfälle än prästerskapet att lämna de uppgifter, som

1914 års
senare
riksdag.

1914 års
värnpliktslag.

1917 års
värnpliktskommission.

K Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

skulle erfordras, om mönstringsanmälningama borttoges. Mantalsskriv*
ningsförrättarna borde i allt fall icke åläggas att lämna dylika uppgifter,
enär de upplysningar, dessa kunde lämna rörande de värnpliktiga, måste
helt och hållet grunda sig på de uppgifter, som ifrågavarande tjänstemän
erhölle av prästerskapet. Det vore alltså en onödig omväg att härför
anlita mantalsskrivningsförrättarna.

I det förslag till värnpliktslag, som framlades vid 11)14 års senare
riksdag, hade bestämmelserna om mönstring och adressanmälan upptagits
i oförändrat skick. Efter att hava redogjort för riksdagens skrivelse i
ämnet år 1912 meddelade föredragande departementschefen, att den av
riksdagen begärda ganska omfattande utredningen icke hunnit slutföras.
Han hemställde därför, att i avbidan härpå gällande föreskrifter i ämnet
bibehölles oförändrade.

Någon motion förekom icke i ämnet; och propositionen blev i nu
berörda del av riksdagen bifallen.

I överensstämmelse med riksdagens beslut infördes i vämpliktslagen
den 17 september 1914 i fråga om värnpliktsmönstring och adressanmälan
enahanda bestämmelser, som upptagits i förut gällande vämpliktslag.

Den av riksdagen år 1912 begärda utredningen verkställdes av särskilda
sakkunniga (1917 års värnpliktskommission). Dessa sakkunniga, herrar
friherre E. Marks von Wiirtemberg, Ericsson i Vallsta, Thorsson, Nilsson
i Skottlandshus och Åkerman, anförde i sitt den 27 december 1917 avgiivna
betänkande i föreliggande frågor, bland annat, följande.

Mönstringens egentliga natur och innebörd vore, att man därmed ville
kontrollera inskrivningsböckernas riktighet och stamrullan över de värn*
pliktiga. Fel, som med nödvändighet måste uppstå i denna rulla, avhjälptes
till största delen vid mönstringen. Borttoges denna, skulle rullans tillförlitlighet
försvinna och dess användbarhet vid mobilisering på det betänkligaste
äventyras. Huvudändamålet med mönstringen kunde sägas
vara att årligen en gång lämna rullföringsmyndigheterna tillförlitlig uppgift
om de värnpliktigas vistelseort, adress och yrke samt om deras övriga
värnpliktsförhållanden (t. ex. tjänstbarhet dels i och för sig, dels ock i
fråga om speciella egenskaper och färdigheter, lämplighet för olika tjänst
o. s. v., beroende på förändrat yrke, mlinskad arbetsförmåga, inträffat
kroppsligt lyte och dylikt), att hålla nämnda myndigheter underkunniga
om, huruvida den värnpliktige själv hade reda på sina värnpliktsförhållanden,
så att rättelse i motsatt fall kunde äga rum, samt att klargöra,
huru många av ett rullföringsområde tillhörande värnpliktiga av olika
klasser kunde beräknas vid mobilisering.

En del av de i ärendet hörda myndigheterna hade förordat ett återinförande
av den personliga mönstringsskyldigheten såsom obligatorisk, eventuellt
med frikallande av en eller annan klass av värnpliktiga från personlig
inställelse. Eu sådan skärpning av mönstringsplikten ansåge kommissionen
icke kunna ifrågakomma, liksom kommissionen å andra sidan icke

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2. 9

ville tillstyrka ett borttagande av den åt värnpliktig, som sa önskade,,
medgivna rättigheten att iakttaga personlig inställelse vid mönstring. En
genom kommissionens försorg infordrad statistik beträffande utfallet av*
mönstringarna år 1916 utvisade, att de värnpliktiga fortfarande i mycket
stor -utsträckning begagnade sig av mönstring medelst personlig .inställelse.
Kommissionen ansåge denna rättighet så mycket mindre böra
förmenas dem, som mönstring med personlig inställelse givetvis vore den
tur militär synpunkt mest önskvärda formen för mönstring.

I fråga om det andra i värnpliktslagen angivna sättet för fullgörande
av mönstring, eller insändande av mönstringsanmälan, ansåge värnpliktskommissionen,
i likhet med flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna,
den till stöd för riksdagens uttalande i ämnet liggande uppfattningen —
nämligen att då prästerskapet vore skyldigt att lämna uppgifter om de i
kyrkobokföringsområdet in- och utflyttade samt om dödsfall, detsamma
lätteligen skulle kunna lämna även mönstringsuppgifter bättre och mera
fullsiändiga, än som skedde under nuvarande förhållanden — icke vara
med rätta förhållandet överensstämmande. Den kontrollåtgärd, som läge
uti prästerskapets (rotemännens i Stockholm) månatliga anmälningslistor
till områdesbefälet, vore icke tillfyllest för en effektiv kontroll av starnrullorna
över de värnpliktiga. Skulle förandet av rullorna grundas allenast
på dessa anmälningslistor, komme desamma att bliva i hög grad ofullständiga
och vilseledande. Även om prästerskapet skulle kunna åläggas
att meddela underrättelser rörande de värnplikligas bostad och sysselsättning,
så kunde detta icke vara någon full ersättning för mönstringen,
vilken ju även måste anses vara av betydelse därutinnan, att den värnpliktige
erinrades om sina skyldigheter i värnpliktshänseende. Prästerskapet,
som hade svårt att fylla de uppgifter, som redan nu enligt värnpliktslag
och inskrivningsföror-dning tillkomme detsamma, to ide ännu
mindre kunna motsvara den vittomfattande uppgift, man velat överlämna
åt detsamma. Av endast inskrivningsnumret visste icke pastorsämbetet,
om den värnpliktige vore mönstringsskyldig eller ej, enär den värnpliktige
ej vore mönstringsskyldig de år, under vilka han varit i tjänstgöring.
Slutligen kunde, såsom jämväl flera av de i ärendet hörda myndigheterna
framhållit, påpekas, att prästerskapet (rotemännen), som dock numera
å anmälningslistorna till vederbörande rullföringsmyndigheter jämväl
skulle upptaga anmälda flyttningar inom församlingen eller roten, i
själva verket ofta ej heller kunde lämna nödig uppgift om värnpliktigs
bostad. De värnpliktigas kyrkobokföring sorter borde för detsamma vara
bekanta, men .ingalunda vederbörandes postadresser, som ofta ej framginge
av kyrkobokföringsorterna. Ej heller hade prästerskapet kännedom om
vistelseort och postadress för de talrika värnpliktiga, som vistades utom
kyrkobokföringsorten.

Av övriga myndigheter, som skulle kunna tänkas fullgöra ifrågavarande
uppgiftsplikt i stället för de värnpliktiga, hade i främsta rummet ifrågasatts
mantalsskrivningsförrättarna. Skulle i n it n s t r-i n gss k y 1 d i g h otc n för de
värnpliktiga ersättas med av mantalsskrivningsförrättarna lämnade uppgifter,
måste dessa härröra från mantalslängden. Då nu denna vore upprättad
med ledning av anteckningarna i församlingsboken, insåges ju lätt.
att, utöver alla de skäl, som anförts mot att prästerskapet ålades ifrågavarande
skyldighet, beträffande mantalsskrivningsförrättarna dessutom
tillkomme den omständigheten, som gjorde sistnämnda myndighet i ännu
mindre grad än prästerskapet i stånd att lämna berörda för ett effektivt

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

försvar så viktiga uppgifter, att desamma ledde sitt ursprung från prästerskapet
och sålunda vore uppgifter d andra hand.

Det hade även föreslagits, att åliggandet att avgiva ifrågavarande uppgifter
borde överlämnas åt polismyndighet eller kommunala myndigheter.
Dessa myndigheter förde emellertid icke några handlingar, motsvarande
kyrkoböcker eller mantalslängder, och kunde således icke utan att infordra
erforderliga uppgifter från de värnpliktiga själva befordra sådana
till rullföringsmyndigheterna. Detta sätt att lösa frågan skulle således
skapa en ny moris!ringsmytidighet och endast innebära en onödig omväg,
som dessutom säkerligen komma att medföra onödig och vidlyftig skriftväxling
mellan myndigheterna. Ej heller kunde uppgifterna väntas bliva
mera tillförlitliga genom att de lämnades av civil myndighet såsom mellanhand
i stället för direkt till den militära.

Enahanda anmärkning kunde ock göras gällande beträffande varje annan
myndighet, som skulle kunna tänkas förmedla ifrågavarande uppgifter
till rullföringsmyndigheterna.

Det återstode då att utröna, huruvida ej mönstringen skulle kunna ersättas
med på något annat sätt lämnade uppgifter. Därvid hade framkastats
tanken på samarbete härutinnan mellan rullföringsmyndigheterna, å ena,
samt prästerskapet, mantalsskrivningsförrättarna, kronobetjäningen eller
de kommunala myndigheterna, å andra sidan. I sådant avseende hade
föreslagits, att rullföringsbefälhavaren (sjömanshusombudsmannen) skulle
sända en förteckning över do för året mönstringsskyldiga värnpliktiga tillnågon
av dessa myndigheter, vilken därefter skulle återsända förteckningen,
försedd med de värnpliktigas senaste adress. Detta förslag folie dock på
den invändningen, att de värnpliktiga själva och synnerligast sådana,
som vistades utom kyrkobokföringsorten, vore bäst i tillfälle att lämna
uppgifter om sin vistelseort och i många fall vore de enda, som kunde
göra det.

Värnpliktskommiissionen hade icke kunnat finna något sätt för ernående
av ifrågavarande uppgifter rörande de värnpliktiga, som bättre och med
mindre besvär för de värnpliktiga själva än den nuvarande mönstringen
tillgodosåge såväl statens berättigade krav härut innan som den enskildes
intressen. Att märka vore nämligen, att primäruppgifterna under alla
förhållanden måste lämnas av de värnpliktiga själva. Kommissionen ansåge
det därför vara nödvändigt att bibehålla den årliga mönstringen.

Kommissionen ville emellertid, såsom den (under namn av landstormskommittén)
redan uti ett den 14 december 1916 avgivet betänkande anmält,
gå ett steg längre i avseende å mönstringsskyldigheten och föreslå densammas
utsträckande till landstormen. I berörda betänkande hade kommissionen
yttrat, att det icke rått någon som helst tvekan eller meningsskiljaktighet
därutinnan, att för landstormen borde stadgas mönstrlingsoch
adressanmälningsskyldighet lika med den, som ålades värnpliktiga
tillhörande beväriingen, varjämte kommissionen förklarat sig vara av den
åsikten, att man icke borde frånsåga sig fördelen av att för stamrullors och
värnpliktssedlars vederbörliga komplettering erhålla uppgifter direkt från
de värnpliktiga själva.

Vid behandling av frågan om lämpligheten av att bibehålla mönstringsskyldigheten
för de värnpliktiga hade värnplliktskommissionen emellertid
överlagt, huruvida icke för vinnande likafullt av de utav riksdagen angivna
syftemål den nuvarande formen för mönstring skulle kunna undergå
förbättring i något eller några avseenden. Så ansåge kommissionen

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

det vara synnerligen lämpligt att genomföra elt av år 1916 inom lantförs\ai
sdepartementet tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning
rörande förändrad teknik vid arbetet inom rullföringsexpeditionerna m. m.
framställt förslag, att till den nuvarande blanketten för inönstningsanmälan
skulle fogas ett nytt formulär i form av ett med mönstringsanmälan
sammanhängande tjänstebrevkort, ställt till den värnpliktige, som insänt
mönstringsanmälan utan att inskrivningsbok bifogats, och å vilket vederbörande
rullförings- (sjörullförings-) befälhavare meddelade, dels för
värnpliktig, som skulle hänföras till annan Idass, vilken årsklass han tillhörde,
dels ock för Övriga värnpliktiga, att mönstringen fullgjorts visst
år. I full analogi med vad förhållandet vore beträffande värnpliktig, som
bikt loge personlig inställelse till mönstring eller i övrigt vid mönstring
ingåve inskrivningsbok till vederbörande mönstringsmyndigliet, nämligen
att sådan värnpliktig uti sin inskrivningsbok erhölle medelst av mönstringsbefäJets
namnteckning eller stämpel bestyrkt bevis, att han visst
år fullgjort sin mönstringsskyldighet, både ovannämnda sakkunniga sålunda
föreslagit införandet av kvitto från rullföringsbefälet å fullgjord
mönstring jämväl för värnpliktig, som insänt skriftlig mönstringsanmälan,
utan att inskrivningsbok bifogats.

Såsom ett ytterligare medel att vinna bättre resultat av mönstringarna
borde truppbefälet åläggas att i högre grad, än vad för närvarande redan
vore fallet, under de värnpliktigas första tjänstgöring noggrant undervisa
dem om deras skyldigheter med avseende å mönstring samt vid repetiitionsövning
göra ytterligare påminnelser härom. Denna undervisning borde
ske i förening med övningar, som skulle bestå uti ifyllande av anmälningsblanketter.

Otvivelaktigt innebure flera av ovan angivna förslag ökat arbete för
rullföringsmyndigheterna, men med hänsyn till att därigenom mönstringen
för de värnpliktiga verkligen skulle kunna fylla sitt ändamål, borde alla
betänkligheter att något utvidga arbetsbördan för nämnda myndigheter
få Vika. För att rullföringsmyndigheterna emellertid icke i allt för hög
grad skulle betungas vid utfärdande av de föreslagna kvittona å gjorda
mönstringsanmälningar, borde föreskrift lämnas därom, att värnpliktig
skulle å kvittoblanketten ifylla sitt namn och inskrlivningsnummer samt
sin postadress.

I detta sammanhang ville vämpliktskommissionen dock framhålla, att
själva organisationen av de myndigheters expeditioner, vilka nu handhade
rullföring och redovisning av de värnpliktiga, nämligen rullföringsexpeditioner
och landstormsområdesbefälhavares expeditioner, vore bristfällig.
Icke minst i samband med det ordnande av do värnpliktigas mönstringsoch
anmälningsplikt, kommissionen föresloge, syntes emellertid en omorganisation
av dessa myndigheters arbetskrafter vara påkallad. Kommissionen
förutsatte, att frågan härom inom en nära framtid bleve föremål
för utredning.

Vämpliktskommissionen hade ansett ett av 1916 års sakkunniga angående
rullföringstekniken väckt förslag, att värnpliktig skulle åläggas
att omedelbart anmäla förändring av postadress, vara att föredraga framför
ett borttagande av hela anmälningsförfarandet enligt § 33 mom. 2 a;
värn pliktslagen. Ifrågavarande lagrum borde därför undergå erforderlig
ändring. I sammanhang härmed borde för landstormsmän stadgas adressanmälningsskyldighet
lika med den, som ålades till beväringen hörande
värnpliktiga.

12

Andra layutskottets utlåtande Nr 2.

1918 års
riksdag.

Vid framläggande för 1918 års riksdag av förslag till vissa ändringar i
värnpliktslagen yttrade föredragande departementschefen i föreliggande
frågor följande:

Såsom värnpliktskommissionen framhållit, är huvudändamålet med
mönstringen att lämna vederbörande rullföringsmyndigheter tillförlitliga
uppgifter rörande de värnpliktigas vistelseort, adress och yrke samt om
deras värnpliktsförhållanden i övrigt. Dylika uppgifters lämnande utgör
en nödvändig förutsättning för att mobiliseringsverket skall kunna på
ett tillfredsställande sätt fungera. Mönstringsinstitutionen utgör således
ett för krigsberedskapens vidmakthållande nödvändigt led uti en välordnad
härorganisation.

Av den utav värnpliktskommissionen i ärendet verkställda utredningen
torde tydligt framgå, att något annat sätt för erhållande av de med mönstringen
avsedda uppgifter, som bättre och med mindre besvär för de värnpliktiga
själva än det nuvarande mönstringsförfarandet tillgodoser såväl
statens berättigade krav härutinnan som den enskildes intresse, icke står
till buds. Vid sådant förhållande torde, i enlighet med vad värnpliktskommissionen
föreslagit, någon ändring i det nu föreskrivna tillvägagångssättet
för mönstringsuppgifternas införskaffande icke böra vidtagas.

Erfarenheterna från såväl 1914 års landstormsmobilisering som de därefter
årligen anordnade lagstadgade landstormsövningarna hava till fullo
ådagalagt nödvändigheten av, att den för beväringen hittills stadgade
mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten utsträckes jämväl till landstormen.
Frånvaron av varje sådan skyldighet för landstormen medför, att
vederbörande landstormsrullor äro i hög grad ofullständiga och otiilförlitliga.
Såväl med hänsyn till angelägenheten av att vid inträffande mobilisering
kunna för militära ändamål fullt tillgodogöra sig den till landstormen
hörande personalen som ur synpunkten av de lagstadgade iandstormsövningarnas
behöriga fullgörande torde det vara oundgängligen erforderligt,
att vederbörande militärmyndigheter erhålla i möjligaste mån
tillförlitliga uppgifter även om landstormsmännens vistelseort, adress,
yrke och värnpliktsförhållanden. Jag finner mig därför böra biträda
värnpliktskommissionens förslag, att mönstringsskyldigheten utsträckes
att omfatta jämväl till landstormen hörande värnpliktiga. Värnpliktiga,
vilka vid den nya lagbestämmelsens ikraftträdande redan blivit överförda
till landstormen, torde dock fortfarande böra vara befriade från mönstringsskyldighet.

Av enahanda skäl. som anförts i fråga om mönstringsskyldigheten, böra
landstormsmännen även beträffande adressanmälningsskyldighet likställas
med värnpliktiga, tillhörande beväringen. Härav betingade ändringar i
vämpliktslagen torde därför böra vidtagas.

I anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hemställdes i en
inom andra kammaren väckt motion, att i propositionen måtte göras, bland
annat, den ändringen, att mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten
icke måtte utsträckas till landstormsmännen.

Lagutskottet fann Kungl. Maj:ts förslag vara ägnat att i görligaste
mfln undanröja de brister, som vidlådde då gällande värnpliktslag. Vidkommande
det motionsvis framförda yrkandet, att den för beväringen dittills

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

13

stadgade mönstrings- och anmälningsskyldigheten icke måtte utsträckas
till landstormen, fann utskottet motionen i denna del icke förtjäna av
seende.

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, medan andra kammaren
avslog mönstringsskyldighetens utsträckande till landstormen. Efter sammanjämkning
godkände även andra kammaren utskottets förslag i denna del.

Vid 1920 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion om upphävande
av mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten för landstormsmän.

Över motionen avgav första lagutskottet utlåtande, däri utskottet anförde
följande. Utskottet funne den för landstormsmän stadgade mönstrings-
och adressanmälningsskyldigheten vara av väsentlig betydelse ior
uppnående av den fullständighet och tillförlitlighet i landstormsrullorna.
som torde vara erforderlig såväl vid inträffande mobilisering som för de
lagstadgade landstormsövningarnas behöriga fullgörande. Utskottet ansåge
jämväl, att det skäligen ringa besvär, som behörigt fullgörande av
ovannämnda skyldighet numera enligt de i 1914 års värnpliktslag givna
bestämmelser kunde anses innebära, icke borde föranleda upphävande även
för landstormsinstitutionens vederbörliga utnyttjande så betydelsefull
skyldighet.

Motionen avslogs härefter av riksdagen.

I det förslag till ny värnpliktslag, som förelädes 1924 års riksdag, hade
bestämmelserna om mönstring upptagits i huvudsakligen oförändrat skick.

I fråga om adressanmälningarna föreslogos vissa ändringar.

Särskilda utskottet föreslog sådan ändring i propositionen, att mönstrings-
och adressanmälningsskyldigheten skulle avskaffas för sådana värnpliktiga,
som frikallats från värnpliktens fullgörande under fredstid. Den
praktiska nyttan därav syntes nämligen utskottet icke stå i rimligt förhållande
till de olägenheter, mönstrings- och adressanmälningarna, särskilt
i betraktande av den stora omfattning, nämnda värnpliktskategori
komme att erhålla, skulle vålla enskilda och myndigheter.

Propositionen om ny värnpliktslag blev emellertid, som bekant, avslagen.

Vid 1925 års riksdag framlade Kungl. Maj:t i propositionen om ny värnpliktslag
samma förslag i fråga om värnpliktsmönstringen och adressanmälningsskyldigheten,
som förelegat vid föregående års riksdag. I propositionen
anfördes följande.

Enligt det av 1924 års försvarsutskott avgivna förslaget skulle mönstringsskyldigheten
avskaffas för sådana värnpliktiga, som frikallats från
värnpliktens fullgörande under fredstid. Då det emellertid bör förutsättas,
att en inkallelse av dylika värnpliktiga kan ifrågakomma vid krigsfara
eller under krig, har mönstringsskyldigheten för dessa värnpliktiga bibe -

1920 års
riksdag.

1924 års
riksdag.

1925 års

riksdag.

Utskottet

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

hållits i det nu föreliggande förslaget,
anmälningsskyldigheten bibehållits.

Av samma skäl har jämväl adress -

inom andra kammaren väcktes en motion, däri föreslogs, bland annat,
sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten
icke måtte omfatta värnpliktiga tillhörande landstormen.

Under åberopande av vad departementschefen anfört i denna fråga i
den ovan nämnda propositionen till 1918 års riksdag fann sig särskilda
utskottet icke kunna tillstyrka bifall till motionen. I övrigt anförde utskottet
följande. Utskottet hade kommit till den uppfattningen, att då
den värnpliktige ansetts kunna befrias från mönstringsskyldighet det år,
varunder han varit i tjänstgöring, sådan befrielse utan större olägenhet
skulle kunna medgivas jämväl beträffande det år, under vilket den värnpliktige
undergått inskrivning. I berörda syfte föreslog utskottet viss
ändring i § 32. För övrigt hade utskottet icke något att erinra mot den
avfattning, förevarande paragraf erhållit i Kungl. Maj:ts förslag.

Riksdagen godkände den av utskottet föreslagna lagändringen.

Bibehållandet av mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten för värnpliktiga
har, såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen, ansetts
vara ur mobiliseringssynpunkt synnerligen viktigt. Den kontroll i fråga om
i stamrullan förekommande uppgifter om den enskilde värnpliktiges namn,
årsklass, yrke, adress, truppslag, truppförband, avlagd examen, genomgången
utbildningskurs och innehavande befattning, som mönstringsuppgiften möjliggör,
har stor betydelse, ej minst för den specialutbildade personalens krigsplacering
å de på förhand i detalj utarbetade mobiliseringsplanerna.

Vidare möjliggör mönstringen beräkning vid de särskilda truppförbanden
av det antal värnpliktiga av olika årsklasser, som kan väntas komma att
inställa sig vid mobilisering. På tillförlitliga uppgifter i detta avseende
måste givetvis krigsorganisationens omfattning grundas.

Genom mönstringsanmälan kontrolleras även, huruvida de värnpliktiga
<iga kännedom om den årsklass de tillhöra. Denna kontroll är av stor betydelse,
då den värnpliktiges årsklass-siffra icke alltid överensstämmer med
det i inskrivningsnumret upptagna inskrivnings- (överförings-) året. Störa
kategorier värnpliktiga inkallas ju till såväl freds- som krigstjänstgöring
ärsklassvis genom allmänna kungörelser, varav följer att en noggrann
kännedom hos vederbörande om hans årsklass måste vara en nödvändig förutsättning
för att inställelsen till tjänstgöring skall kunna ske med erforderlig
snabbhet.

För en snabb inkallelse genom personlig order till såväl freds- som krigstjänstgöring
är den noggranna kännedom om de värnpliktigas adresser, som
mönstring och adressanmälan möjliggör, av stor betydelse. Dylika order måste
användas vid inkallelse av personal med specialutbildning och därav föranledd
specialanvändning under tjänstgöring. Detta inkallelsesätt lämnar

.Andra lagutskottets utlåtande AV 2.

15

också möjlighet att vid mobilisering begränsa inkallelsen till vissa kategorier
värnpliktiga ävensom att t. ex. före ett krigsutbrott hemlighålla viss inkallelse.
Nödvändigheten för rullföringsbefälet att känna de värnpliktigas
adresser gäller ej minst de årsklasser, som tillhöra landstormen.|

I alldeles särskild grad torde såväl mönstring som adressanmälning vara
erforderliga under de närmaste åren på grund av den i samband med truppförbandsindragningarna
stående ändrade militäradministrativa indelningen.

Såsom av den ovan lämnade utredningen framgår, har av sakkunniga
verkställts undersökning, huruvida möjlighet förelåge att ersätta mönstringen
med på annat sätt lämnade uppgifter. Utredningen har emellertid givit vid
handen, att de ifrågasatta utvägarna skulle bliva mindre effektiva, för det
allmänna dyrbarare och för de värnpliktiga själva icke mindre betungande.
Primäruppgifterna måste nämligen alltid lämnas av de värnpliktiga själva,
då, såsom ovan nämnts, mönstringen ingalunda enbart avser att hålla rullföringsbefälet
underrättat om de värnpliktigas adresser utan jämväl innebär
lämnandet av åtskilliga andra för rullföringen minst lika betydelsefulla
uppgifter. Sådana anvisningar om någon hittills obeaktad utväg, att do
böra föranleda igångsättandet av en ny utredning, ha ej lämnats i de föreliggande
motionerna.

Den skyldighet, som enligt värnpliktslagen och inskrivningsförordningen
i berörda hänseenden åligger de värnpliktiga, torde för övrigt icke innebära
så avsevärt besvär för den enskilde medborgaren, att dess avskaffande eller
inskränkande enbart av denna anledning kan vara erforderligt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 februari 1927.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow, von Stockenström, Sigfrid
Hansson*, greve Spens, Frändén*, Berglund och Åkerberg;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hage, Magnusson i Skövde*,
Ödström*, Johanson i Hallagården, Holmström i Stockholm* och Johansson i Sollefteå.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

Reservation

av herrar Hage och Johansson i Sollefteå, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort ha följande lydelse:

»Utskottet har först konstaterat, att det i motionerna framförda yrkandet
vid flera tillfällen, nämligen åren 1902, 1905, 1911, 1912, 1918, 1920 och
1925, helt eller delvis gjorts till föremål för riksdagsmotioner samt att riksdagen
för sin del tvenne gånger uttalat sig för utredning i frågan. Under
den utredning, som med anledning härav igångsatts, hava bl. a. 8 länsstyrelser,
57 kontraktsprostar och 66 mantalsskrivningsförrättare uttalat sig för
att den årliga mönstringen borde bortfalla och att man lämpligen kunde
tänka sig andra anordningar för att uppnå samma effekt som med det nuvarande
systemet.

Utskottet vill i det sammanhanget giva uttryck åt den meningen, att
nämnda system är allt för omständligt, då man använder tre olika anordningar
för att hålla reda på de värnpliktiga, nämligen dels den årliga höstmönstringen,
dels de värnpliktigas adressanmälningar vid flyttning eller tillfällig
vistelse utom hemorten och dels slutligen pastorsämbetenas uppgifter
om värnpliktigas ut- och inflyttning ur församling m. m. Just nu, då man
inom all statsverksamhet söker efter möjlighet att förenkla statsorganisationen
och nedbringa administrationskostnaderna, kan man ha anledning
ifrågasätta, om det verkligen skall vara nödvändigt att inom detta område
dragas med ett så vidlyftigt mångskriveri, som måste bli en följd av ovannämnda
bestämmelser. Härvidlag kan då först ifrågasättas, om ej adressanmälningsskyldigheten
skulle kunna borttagas, isynnerhet som de bestämmelser,
som gälla i nämnda hänseende, i mänga fall endast bli bestämmelser
på papperet. Likaså kan ifrågasättas, om det verkligen skall vara nödvändigt,
att en person, för vilken inga nya förhållanden inträffat, varje år skall
insända mönstringsanmälan. Det borde åtminstone kunna göras till föremål
för undersökning, om ej det årliga mönstringsförfarandet kunde ordnas
så, att mönstringsanmälningar endast behövde insändas av de värnpliktiga,
som hade att anmäla förändrad adress, yrkesställning eller dylikt. Skulle
en på detta sätt ordnad mönstring ej anses fullt tillfredsställande, kunde
man vid en eventuell utredning även upptaga till granskning den frågan,
om ej nämnda mönstring även kunde förbindas — som i en av motionerna
föreslagits — med en höstmönstring, omfattande alla värnpliktiga, men återkommande
med vissa — exempelvis tre eller fem — års mellanrum. Utredningen
kunde ju få omfatta även andra uppslag till frågans ordnande,
vilka under den föregående undersökningen av spörsmålet framförts eller

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

17

som eventuellt i övrigt framkomma — upplysningsvis kan meddelas att inom
utskottet har under debatten vid frågans behandling diskuterats en del uppslag,
exempelvis om ej mönstringen kunde ske i samband med mantalsskrivningen.

Utskottet har alltså den meningen, att man icke bör böja sig inför resultatet
av de utredningar, som hittills gjorts i frågan, utan att man bör med
anledning av de föreliggande motionerna påyrka en undersökning av hela
spörsmålet, som bl. a. kan åskådliggöra, om ej den ökade korrekthet, som
otvivelaktigt erhålles med det nuvarande allt för omständliga kontrollsystemet,
köpes för ett allt för dyrt pris, då naturligtvis tillvaron av ett så omständligt
system måste inverka i utgiftsökande riktning för statsverket och
det allmänna.

Under hänvisning till denna motivering far utskottet alltså med anledning
av de väckta motionerna nr 9 och 28 i andra kammaren föreslå,

att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Jlaj:t
hemställa, att Kungl. Maj: t måtte låta utreda under
vilka villkor den i värnpliktslagen stadgade mönstringsocli
adressanmälningsskyldigheten skulle kunna avskaffas
eller väsentligen inskränkas.»

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 saml. 2 avd. 2 höft. (Sr 2.)

1