Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
1
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1927 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändring i grunderna
för bestämmande av ‘pensionstillägg enligt lagen
om allmän pensionsförsäkring.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
hänvisade motionerna nr 64 i första kammaren av herr Jeansson och
nr 27 i andra kammaren av herrar Olsson i Ramsta och Schili.
I motionen nr 64 i första kammaren hemställes, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning, huruvida och i vilken omfattning
understöd från donationer, välgörenhetsfonder och dylikt, som stå under
kommunal myndighets förvaltning och av sådan utdelas, icke må medräknas
som inkomst vid bestämmandet av pensionstillägg och understöd enligt pensionsförsäkringslagen,
ävensom att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
I motionen nr 27 i andra kammaren föreslås, att riksdagen måtte besluta i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning, i vilken omfattning gratialer
eller pensioner i naturaprodukter eller kontanter till arbetare från arbetsgivare
icke må medräknas som inkomst vid bestämmandet av pensionstillägg,
och att för riksdagen framlägges det förslag, vartill utredningen gåve anledning.
Till stöd för förstnämnda yrkande har anförts följande:
Enligt 6 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring utgår av
allmänna medel ett s. k. pensionstillägg (eller understöd) till den, som är till
arbete varaktigt oförmögen och vilkens årsinkomst ej uppgår för man till
425 kr. och för kvinna till 400 kr. _ Detta tillägg eller understöd utgör för år
räknat för man 225 kr. och för kvinna 210 kr. med avdrag av 6/io av det belopp,
varmed pensionstagarens årsinkomst överstiger 50 kr. Sådan årsinkomst
utgör enligt 7 § i samma lag »all den inkomst av fast egendom, kapital
eller arbete, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen
åtnjuta», dock att såsom inkomst icke räknas pension på grund av obligatoriska
avgifter enligt pensionsförsäkringslagen, ej heller,. intill ett belopp av högst
300 kr., pension på grund av frivilliga avgifter enligt samma lag.
Av motiven till lagen framgår, att såsom årsinkomst icke skall räknas bl. a.
understöd från kommunen (fattigvård).
Nu förekommer en hel del genom donationer, insamlingar eller pa annat sätt
bildade fonder, vilkas avkastning enligt meddelade föreskrifter skall användas
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 samt. 2 avd. 12 käft. (Nr 17.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
till hjälp och understöd åt fattiga. Erhåller någon från en sådan fond ett
understöd under ett antal år framåt, anses detta understöd böra upptagas som
inkomst, då det gäller att bestämma storleken av hans pensionstillägg. Ett
sådant understöd minskar således i regel pensionstillägget betydligt och kan i
vissa fall medföra, att ett dylikt tillägg ej alls kan utgå.
Här några exempel, alla angå för enkelhetens skull en ogift kvinna. Har
hon icke någon inkomst eller högst 50 kr., får hon högsta pensionstillägg 210
kronor. Åtnjuter hon understöd från fond med 100, 200 eller 300 kr., sjunker
pensionstillägget till resp. 180, 120 och G0 kr. Uppgår understödet till 400 kr.
om året, får hon ej något pensionstillägg alls. Har hon en årsinkomst av
t. ex. arbete å 100 kr., blir pensionstillägget 180 kr. Tillkommer ett understöd
från fond med 100 eller 200 kr., sjunker pensionstillägget till resp. 120
och 60 kr., samt utgår ej alls, om fondunderstödet uppgår till 300 kr.
Då det i regel torde vara omöjligt att draga sig fram med en pension på
225 kr. utan hjälp från annat håll, kan ett understöd från en välgörenhetsfond
vara synnerligen välbehövligt. Det måste då anses såsom ett verkligt
missförhållande, att ett sådant tillskott till pensionen skall verka minskande
på densamma och således icke med hela sitt belopp komma den nödställde
till godo. Detta kan även motverka folks benägenhet att donera medel till fattigas
hjälp.
Såsom ovan nämnts räknas icke fattigvårdsunderstöd som årsinkomst vid bestämmande
av pensionstilläggs storlek. Då understöd från välgörenhetsfond i
mångt och mycket synes vara fullt jämförbart med fattigvårdsunderstöd, finner
jag starka skäl tala för, att dylikt understöd ej heller skall räknas som inkomst,
åtminstone i den mån understödet icke överstiger ett ej alltför stort belopp,
t. ex. 200 kr.
En bestämmelse i sådan riktning skulle visserligen medföra någon ökning i
det allmännas kostnader för pensionsförsäkringen. Huru stor denna ökning
kan bliva är jag icke i tillfälle att närmare angiva, men sannolikt kommer
den att begränsas till ett så pass obetydligt belopp, att det icke bör verka
avskräckande. Innan reformen genomföres, är emellertid en utredning i saken
erforderlig.
Såsom motivering för sistnämnda hemställan har anförts:
Tid efter annan hava. i lagen av den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
vidtagits ändringar, avseende dels att höja avgiftspensionerna, dels ock
att låta tilläggspensionerna få en vidsträcktare tillämpning. Vad beträffar
tilläggspensionerna kunna dessa av statsfinansiella skäl icke göras så stora,
att de för den helt arbetsoförmögne skulle giva hel försörjning. Fattigvårdsstyrelserna
hava måst träda emellan med direkta understöd, som numera enligt
lagen om kommunala pensionstillskott icke hava fattigvårdskaraktär.
Dessa kommunala pensionstillskott skulle i många fall kunna minskas, om
vid beräkningen av den pensionssökandes egna inkomster de små gratialer, som
lämnas av före detta arbetsgivare i form av naturaprodukter eller kontanter, icke
behövde medräknas vid bestämmandet av pensionstillägget.
Vid jordbruket förhåller det sig nämligen så, att arbetsgivarna i många fall
vilja lämna en gammal utsliten arbetare någon hjälp i form av underhåll in
natura. Enligt pensionslagens nuvarande lydelse skola alla inkomster, som
överstiga 50 kronor, medräknas till 6/io av sitt värde vid bestämmandet av
pensionstillägg. Detta gör, att arbetsgivarnas intresse av att lämna understöd
till orkeslösa före detta arbetare minskas i hög grad och kommunerna
måste träda emellan.
De ekonomiska konsekvenserna av en ändring av pensionslagen därhän, att
lämnat gratial eller understöd till orkeslös arbetare icke komme att medräknas
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
3
vid bestämmandet av pensionstillägg, torde för statens vidkommande icke bliva
av någon större betydelse.
Däremot ligger det nära till hands att antaga, att här antydd ändring av
pensionslagen skulle komma i viss mån att minska kommunernas utgifter.
Vi vilja dock ingalunda gå så långt, att vi sätta i fråga, att ett gratial eller en
pension till före detta arbetare från hans förre husbonde icke skulle medräknas
även i de fall att pensionen lämnade full försörjning. Enligt lagen om allmän
pensionsförsäkring medräknas icke, vid bestämmandet av pensionstillägg,
pension, som erhållits på grund av frivilliga pensionsavgifter enligt § 34, då
den icke uppgår till över 300 kronor. Man kunde tänka sig, att man stannade
vid denna gräns, även då det gällde att taga i beräkning gratialer och pensioner
till arbetare från arbetsgivare. Då vi emellertid hava oss bekant, att inom pensionsstyrelsen
utredningar pågå för utarbetande av förslag till ändringar i pensionsförsäkringslagen
i andra avseenden än det av oss här berörda, ha vi ansett
det lämpligt att vid årets riksdag väcka förslag om utredning i denna
punkt. Detta så mycket hellre som vid sammanträde i Flen för ett år sedan med
generaldirektören i pensionsstyrelsen och pensionsnämnderna i Södermanlands
län denna fråga bragtes på tal. Frågan gav anledning till en livlig diskussion,
varvid den allmänna meningen tycktes vara den, att en ändring i av oss antydd
riktning borde komma till stånd.
Generaldirektören upplyste om, att pensionsstyrelsen icke upptagit denna
fråga till utredning, utan den borde framföras motionsvägen i riksdagen.
För bedömandet av innebörden i de uti motionerna innefattade förslagen tor- Ålderdomsde
vara av intresse att taga del av förarbetena till gällande regler angående be- kommittén.
räknandet av den årsinkomst, till vilken skall tagas hänsyn vid bestämmande
av pensionstilläggets belopp (7 § i gällande lag).
I sitt den 9 november 1912 avgivna betänkande anförde ålderdomsförsäkringskommittén
rörande 7 § i kommittéförslaget (motsvarande 7 § i gällande
lag) i huvudsak följande:
I denna § lämnas regler för beräknandet av den årsinkomst, till vilken skall
tagas hänsyn vid bestämmande av pensionstilläggs belopp.
Härvid har det för kommittén framstått som det naturligaste, att för beteckning
av »egen» inkomst, d. v. s. inkomst av arbete eller egendom, använda
en formulering, däri omnämnas de i skattelagarna förekommande tre
inkomstkategorier, nämligen inkomst av fast egendom, av kapital och av arbete.
All sådan inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att t. v.
årligen åtnjuta, skall tagas i beräkning. Det enda undantag, som härvid.gjorts,
är att som inkomst icke skall anses pension enligt denna lag, alltså ej heller
frivillig pension, varom stadgas i 34 §.
Då kommittén föreslagit, att såsom årsinkomst skall anses all den inkomst,
som pensionssökanden »skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta»,
har kommittén velat framhålla, att pensionsnämnden. vilken har att
verkställa uppskattningen, därvid skall bedöma pensionssökandens ekonomiska
ställning överhuvud taget, naturligtvis icke beträffande ett visst år allenast,
utan med hänsyn till, huru hans ekonomiska ställning för den närmaste
framtiden skäligen kan antagas komma att gestalta sig, därvid dock självfallet
situationen vid tillfället för pensionsansökningen under flera förhållanden
kan tjäna som ledning.
Det hade givetvis varit önskvärt, om man i lagen kunnat meddela så bestämda
föreskrifter för här ifrågavarande uppskattning, att rum ej lämnats
för någon tvekan. Även om detta skulle vara möjligt — vilket kan ifråga
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
sättas — har kommittén dock icke ansett lämpligt att med utförliga och detaljerade
bestämmelser rörande uppskattningen belasta lagtexten, utan torde,
i den mån sådant blir erforderligt, nödiga föreskrifter jämte anvisningar och
formulär till ledning för pensionsnämnderna bliva i administrativ väg utfärdade.
Tydligt är, att de befolkningsgrupper, om vilka bär blir fråga, i regel
befinna sig i ett sådant ekonomiskt läge, att inkomstskatteförordningens bestämmelser
rörande grunderna för taxering av inkomst sällan äro på dem
fullt tillämpliga. De utgöras nämligen huvudsakligen av förutvarande tjänare
och arbetare inom jordbruket eller industrien, hantverkare, småbrukare och torpare,
sjömän och fiskare in. fl. samt dessas hustrur och änkor.
Om det stora flertalet av dessa personer torde gälla, att deras väsentliga
inkomstkälla utgöres av den ringa förtjänst, de kunna förskaffa sig genom
tillfälligt lindrigare arbete åt andra eller lättare arbete i hemmet. En och
annan kan dessutom äga någon liten sparpenning, andra, särskilt bland industriarbetarna,
kunna vara medlemmar av pensionskassor och åtnjuta någon
mindre pension från dessa, andra kunna äga en liten stuga, med eller utan
trädgårdsland, eller »eget hem», andra åter kunna genom sina förutvarande
arbetsgivares försorg vara tillförsäkrade visst årligt understöd, ofta utgående
in natura, såsom fri bostad, fri ved, åkertäppa, potatisland etc.
En fråga, som beträffande här ifrågavarande personer av naturliga skäl
synnerligen ofta kommer att föreligga till avgörande vid lagens tillämpning,
är den, huruvida åtnjutet understöd skall räknas till sådan årsinkomst, för
vilken avdrag i pensionstillägg skall ske. Att understöd från kommunen (fattigvård)
icke är att räkna såsom någon inkomst för mottagaren, ligger i sakens
natur. Beträffande åter åtnjutet understöd från enskilda, torde höra gälla,
att, om understödet har karaktären av tillfällig gåva. skall detta icke föranleda
avdrag i pensionstillägg. Men om förhållandena däremot äro sådana, att
understödet kan under någon längre tid med en viss säkerhet påräknas, bör
sådant understöd kunna tagas i betraktande vid årsinkomstens beräkning. Det
bör emellertid få bero på pensionsnämnden att, efter prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall. förfara såsom nämnden anser rätt och billigt.
Angående vissa mera ofta förekommande former av understöd vill kommittén
dock framhålla några synpunkter, som synts kommittén vara av betydelse vid
dessa frågors bedömande.
Enligt fattigvårdsförordningen skall en var, som är arbetsför, försörja sina
minderåriga barn. Likaledes skall arbetsför man försörja sin hustru. Dessa
fall av försörjningsplikt äro ovillkorliga. Men härutöver åligger föräldrar
och barn att i mån av behov å ena och förmåga å andra sidan försörja varandra.
Allt vad som på grund av nu nämnd försörjningsplikt utgives hör uppenbarligen
till sådana prestationer, vilka icke skola i mottagarens hand betraktas
såsom inkomst och således ej heller föranleda avdrag i pensionstillägg.
Men, som bekant, finnes det talrika fall, där medellösa personer hava full
eller delvis försörjning hos andra, vilka till dem icke stå i det nära skyldskapsförhållande,
att en dylik försörjningsplikt påvilar dem, men som likväl på
grund av skyldskap eller hand av vänskap eller av andra etiska skäl funnit
sig föranlåtna att taga hand om dessa medellösa. Dylika exempel på lämnande
av understöd äro kanske talrikast bland de samhällslager, som själva
befinna sig i blygsamma ekonomiska omständigheter. Ifrågavarande försörjda
böra enligt kommitténs åsikt i regel icke anses såsom ägande inkomst genom
försörjningen, utan skola åtnjuta sina pensionstillägg oavkortade, om hinder
eljest icke därför möter. Ty det synes uppenbart, att ett motsatt förfarande
lätt kunde leda därtill, att de enskilda skulle indraga den dittills utgivna hjälpen
för att sålunda bereda mottagaren möjlighet att erhålla full pension. Det
förefaller därför i alla avseenden lämpligast att icke genom lagen störande
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
5
ingripa i dessa förhållanden, utan i stället likställa dessa former av enskild
understödsverksamhet med de fall, då understödet utgår på grund av påvilande
försörjningsplikt, och alltså i allmänhet icke vid inkomstens beräknande
taga hänsyn till sådan frivilligt lämnad hjälp.
Detta synes böra vara huvudregeln. Fall kunna emellertid tänkas, i vilka
en prestation utgår visserligen icke på grund av någon juridiskt bindande förpliktelse
för utgivaren, men i allt fall under sådana förhållanden, att mottagaren
kan anse sig i viss mån berättigad till utfående av prestationen. Så
är förhållandet med pensioner från en mängd enskilda pensionskassor, vilka
icke uppstått genom direkta tillskott från medlemmar, utan skapats av arbetsgivare
eller egendomsägare för deras arbetare eller underlydande. Dessa kassors
tillgångar stå i regel fortfarande under arbetsgivarens, resp. egendomsägarens
disposition och ingå såsom en, om ock i bokföringsavseende avskild
del av hans förmögenhet. Men då deras avkastning är avsedd för arbetarnas
bästa, torde de dock betraktas såsom en med anställningen förknippad förmån,
vilken under vissa förut bestämda förutsättningar kan med någorlunda
säkerhet påräknas och vilken icke är att anse som en nådegåva, utan som en,
om ock endast på moraliska grunder vilande rättighet, förvärvad genom en
viss tids anställning. I dylika fall, i vilka rent praktiskt taget prestationen
utgör ett fast och säkert försörjningsbidrag, bör densamma, enligt kommitténs
uppfattning, i regel tagas i beräkning såsom årsinkomst i lagens mening.
Kommittén har framför allt måst beakta, att åtskilliga av de befolkningsgrupper,
om vilka här är fråga, särskilt lantbefolkningen, åtnjuta inkomst i
form av naturaförmåner. Denna inkomst giver ej sällan en nödtorftig bärgning
eller täcker åtminstone i väsentlig mån de dagliga behoven. Då nu syftet
med pensioneringen, av kostnadsskäl, icke kunnat sträckas längre än att
söka bereda nödtorftig bärgning åt en var, som icke är i stånd att själv förskaffa
sig sådan, har kommittén från rätten till pensionstillägg måst undantaga
alla dem, som av sin inkomst av naturaförmåner hava full. om än torftig
försörjning. I enlighet härmed och i syfte att motverka olägenheterna av
en för låg taxering av naturaförmåner samt jämväl för att i någon mån likställa
naturaförmåner och kontanter, har kommittén föreslagit, att, där inkomst
helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall iakttagas, att för den,
som av inkomsten har full om än torftig försörjning, årsinkomsten ej må uppskattas
till lägre belopp än 300 kronor för man och 250 kronor för kvinna
och att, där inkomsten ej räcker till full försörjning, årsinkomsten uppskattas
till motsvarande lägre belopp, ävensom att årliga värdet av bostad ej må uppskattas
till lägre belopp än 50 kronor. Där uppskattningen ej kan ske med
ledning av dessa bestämmelser, skall densamma verkställas efter de i orten
gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga.
Att värdet av full försörjning genom naturaförmåner icke må sättas lägre
än till 300 kronor resp. 250 kronor har för övrigt sin motsvarighet i bestämmelserna
i 6 §, enligt vilka pensionstillägg icke utgår till personer, vilkas årsinkomst
uppgår till nämnda belopp.
För att förmånen av bostad ej skall komma att taxeras oproportionerligt
lågt, har kommittén, som jämväl härvid haft i sikte kostnadernas begränsning,
funnit sig nödsakad att stadga ett minimibelopp av 50 kronor för årliga värdet
av bostad. Pensionsavdraget enligt 6 § för bostad kommer alltså att utgöra
minst 25 kronor.
Vidare torde böra upplysas, att statens besparingskommitté i sitt den 19
februari 1925 avgivna betänkande föreslagit viss inskränkning av den s. k.
Statens
besparings
kommitté.
Yttrande i
ärendet från
pensionsstyrelsen.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
fria inkomsten vid bestämmande av pensionstilläggs belopp. Kommittén anför
härom följande:
Pensionsförsäkringslagens av allmänna medel utgående pensioner äro utmätta
efter behovet såsom måttstock, ehuru avvikelser från principen förekomma.
Någon annan princip torde väl knappast någonsin varit möjlig i en
social invalidförsäkring av sådan omfattning som den svenska. Och än mindre
synes ett rikligare tillmätande av pensionstilläggen och understöden vara tänkbart
under de ekonomiska konjunkturer, varmed vi nu hava att räkna. Med
denna ståndpunkt är det en naturlig konsekvens att beräkna avgiftspensionen
som inkomst vid bedömandet av frågan om pensionstillägg. Den uppsamlade
avgiftspensionen är en besparing som alla andra, och tvånget vore väl tämligen
meningslöst, om det skulle föranleda att staten får offra mera för avgiftsbetalarnas
åldersförsörjning än för vilken som helst, vars behov av samhällets
hjälp minskas genom att han kan påräkna en viss regelbunden inkomst.
Utan denna ändring skulle för övrigt vissa av kommittén föreslagna
avgiftsförhöjningar ej medföra någon besparing i utgifterna för pensionstilllägg.
Av samma principiella skäl bör även den nuvarande bestämmelsen, att av
pensionstagares årsinkomst allenast vad som överstiger 50 kronor skall tagas i
betraktande vid pensionstilläggets beräkning, utgå ur lagen, en ändring, som
jämväl lär vara motiverad av vissa anmärkta ojämnheter vid pensionsnämndernas
uppskattning av sökandenas inkomst.
över motionerna har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av pensionsstyrelsen.
I sitt till utskottet avgivna yttrande har styrelsen anfört följande:
Motion nr 64 i första kammaren.
Motionären hemställer, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning, huruvida och i vilken omfattning understöd från
donationer, välgörenhetsfonder och dylikt, som stå under kommunal myndighets
förvaltning och av sådan utdelas, icke må medräknas som inkomst vid bestämmandet
av pensionstillägg och understöd enligt pensionsförsäkringslagen,
ävensom att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kan föranleda.
Pensionsstyrelsen har vid flera tillfällen haft under behandling frågan, huruvida
sådana understöd från donations- och välgörenhetsfonder m. m., som kunna
antagas komma en pensionssökande till del under de närmaste åren, under
alla omständigheter skola beräknas som inkomst enligt 7 § pensionsförsäkringslagen
vid bedömande av rätten till pensionstillägg.1 Lagens bestämmelser om
dylik rätt vila på behovsprincipen: pensionstillägg utgår endast om och i den
mån det föreligger ett behov att fylla. Tydligt är, att behovet minskas, ju
större understöd från sådan fond den pensionssökande har.
Dylika understöd kunna vara av olika karaktär. Vissa hava stor likhet
med fattigvårdsunderstöd, andra icke. Huruvida sådan olikhet kan medföra
olika behandling, då det gäller att beräkna inkomst enligt 7 § pensionsförsäkringslagen.
är en svårbedömlig och ömtålig fråga. Att här uppdraga en gräns
mellan olika fall möter jämväl betydande svårigheter.
Pensionsstyrelsen har på senare tid verkställt ytterligare utredning i ämnet
och har för närvarande under övervägande, huruvida och i vad mån understöd
1 I detta utlåtande inbegripes under uttrycket pensionstillägg jämväl understöd enligt 33 § i pensionsförsäkringslagen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 7
från fonder och dylikt i större utsträckning än nu kunde undantagas vid inkomstberäkningen.
En lagändring i antydd riktning behöver icke medföra någon mera betydande
ökning i pensionskostnaderna, därest begränsning göres i enlighet med vad motionären
föreslagit eller på annat lämpligt sätt.
Då man lärer kunna förvänta, att en allmän revision av pensionsförsäkringen
under närmaste framtiden kommer till stånd och då ifrågavarande spörsmål
därvid även torde komma under övervägande, synes det pensionsstyrelsen kunna
ifrågasättas, huruvida en särskild framställning om utredning i nu förevarande
hänseende kan vara erforderlig.
Motion nr 27 i andra kammaren.
I denna motion föreslås, att riksdagen behagade besluta i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning, i vilken omfattning gratial eller pensioner i naturaprodukter
eller kontanter till arbetare från arbetsgivare icke må medräknas
som inkomst vid bestämmandet av pensionstillägg, ävensom att Kungl. Maj:t
ville för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen ger anledning.
Den sålunda väckta frågan är av vida större omfattning än den nyss behandlade
och har långt gående konsekvenser. En lagändring i motionens
syfte skulle innebära ett betydande avsteg från behovsprincipen och medföra
avsevärt ökade kostnader för det allmänna för pensionstillägg. En dylik
reform skulle ock gå i helt annan riktning än den, statens besparingskommitté
i sitt den 19 februari 1925 avgivna betänkande med utredning och förslag angående
socialförsäkringens organisation förordat, nämligen att inskränka den
s. k. fria inkomsten vid bestämmande av pensionstilläggs belopp.
Pensionsstyrelsen, som mycket ofta har känning av de praktiska olägenheter,
som äro förenade med den nuvarande ordningen, ifrågasätter dock på
enahanda skäl, som styrelsen anfört beträffande motionen nr 64 i första kammaren,
behövligheten av en särskild begäran om utredning i ämnet.
De önskemål, som framförts i förevarande motioner, äro enligt utskottets
mening av det intresse, att frågan i vad mån möjlighet föreligger att tillgodose
dem synes böra uppmärksammas. Att nu uttala något omdöme om den utsträckning,
vari dessa önskemål kunna förverkligas, synes icke böra ifrågakomma,
då man för närvarande icke kan överskåda de konsekvenser av principiell och
ekonomisk betydelse, som föranledas av ändringar av nu gällande lag i föreslagen
riktning.
När utskottet förordar, att de i motionerna upptagna spörsmålen göras till
föremål för utredning, förutsätter utskottet — under hänvisning till pensionsstyrelsens
yttrande •— att en allmän revision av pensionsförsäkringen kommer
till stånd inom den närmaste tiden, så snart sjukkassefrågans läge det medgiver.
Vid en dylik allmän revision synas de spörsmål, varom här är fråga-,
böra komma under övervägande.
Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t, under förutsättning att en revision av allmän
omfattning av pensionsförsäkringen kommer till stånd, måtte
i samband därmed låta de frågor, som beröras i förevarande
Utskottet.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
motioner 1:64 och 11:27, bliva föremål för en allsidig utredning,
ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 11 mars 1927.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Stockenström, Sigfrid Hansson,
greve Spens, Frändén*, Berglund*, Sundberg* och Luterkort*;
från andra kammaren: herrar Öberg*, Hage, Magnusson i Skövde, Ödström*, Johanson
i Hallagården*, Holmström i Stockholm, Olovson i Västerås och Hedvall.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Magnusson i Skövde.
Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
270993