4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Frågans behandling
vid
1926 års
riksdag -

Kr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 7 mars 1927 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser
rörande livräntas utbytande mot kapitalbelopp.

I eu inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 33,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Luterkort hemställt, att riksdagen
måtte för sin del besluta,

antingen att 6 § i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i
arbete enligt dess lydelse i lag den 18 juni 1926 måtte i nedanberörda del
erhålla följande ändrade lydelse: »På därom av den skadade gjord ansökan må
försäkringsrådet besluta, att i stället för livränta eller del därav skall till den
skadade utgivas ett kapital för en gång till belopp motsvarande högst livräntans
eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder»;

eller ock att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, det täcktes Kungl.
Maj:t låta verkställa skyndsam utredning, om och huruvida i vidsträcktare
män än vad nu är fallet för olycksfall beviljad livränta må kunna utbytas mot
kapitalbelopp, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande yrkande, får
utskottet hänvisa till motionens innehåll.

Föreliggande spörsmål var föremål för behandling av riksdagen senast sistlidna
år. I motion nr 279 i första kammaren hemställde nämligen herr Lulerkort,
att riksdagen måtte för sin del besluta, att 6 § 3 mom. andra stycket i det
för riksdagen framlagda förslaget om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni
1916 om försäkring för olycksfall i arbete måtte erhålla följande lydelse: »På
därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när skäl därtill äro
för handen, besluta att i stället för livränta eller del därav skall till den skadade
utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst livräntans eller
livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder».

Andra särskilda utskottet, till vilket motionen remitterades för förberedande
behandling, inhämtade i vederbörlig ordning yttrande över densamma från försäkringsrådet
och riksförsäkringsanstalten. Försäkringsrådet tillstyrkte motionärens
förslag så vitt anginge livräntor å mindre belopp t. ex. vid invaliditetsgrad
upp till 15 å 20 procent, eventuellt även med begränsning till visst maximibelopp
för livräntan. Eiksförsäkringsanstalten avstyrkte förslaget, därvid anstalten
anförde bland annat, att om man vidhölle den av motionären angivna

505 27

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 5

principen, att livränta endast i undantagsfall borde utbytas mot kapitalbelopp,
vilken princip enligt anstaltens mening i stort sett vore riktig och för vilken
flera vägande skäl kunde anföras, det förefölle som om rent lagtekniskt sett den
nuvarande formuleringen av lagrummet bättre än den av motionären föreslagna
formuleringen gåve ett riktigt uttryck för denna princip. Två ledamöter av
riksförsäkringsanstalten voro av avvikande mening.

Utskottet ansåg med hänsyn till vad ämbetsverken anfört tillräckliga skäl
icke föreligga för ett tillstyrkande av förslaget. Utskottets hemställan om
avslag å motionen bifölls av riksdagen.

I ålderdomsförsäkringskommitténs år 1915 avgivna förslag till lag om försäkring
för olycksfall i arbete hade icke upptagits rätt för den skadade att fa
livräntan utbytt mot kapital. Kungl. Maj:ts förslag till 1916 års riksdag följde
i förevarande hänseende ålderdomsförsäkringskommittén. I särskilda motioner
hemställdes emellertid om sådan ändring av förslaget, att utbyte av livränta
mot kapital skulle få äga rum under vissa omständigheter. Det särskilda utskott,
till vilket Kungl. Maj:ts proposition och i ämnet väckta motioner överlämnades,
anförde, att utskottet i likhet med kommittén, vars ståndpunkt delats
av departementschefen, ansåge utbyte av livränta mot kapital i allmänhet icke
böra äga rum. Även i fråga om livräntor vid lägre invaliditetsgrader borde
denna regel fasthållas. Emellertid kunde det icke förnekas, att i vissa fall förhållandena
kunde vara sådana, att det måste framstå som både obilligt och
olämpligt, om ej möjlighet skulle finnas att göra ett dylikt utbyte. Sålunda
kunde i särskilda fall av omständigheterna klart framgå, att det för den skadade
skulle vara till verkligt och varaktigt gagn, om han genom erhållande av
ett kapital bleve i stånd att skaffa sig nya insikter eller förvärvsmöjligheter.
Det vore dock klart, att man i dylika fall måste framgå med den största försiktighet
och endast i undantagsfall och då tillräckliga garantier funnes för
att det åsyftade ändamålet skulle kunna vinnas borde medgiva utgivande av
kapital i stället för livränta. Utskottet framställde det förslag, som sedermera
av riksdagen antogs och blev gällande lag.

Livräntas eller livräntedels utbytande mot kapitalbelopp kan givetvis understundom
vara till stort gagn, särskilt i sådana fall då livräntetagaren genom
det erhållna kapitalet kan få medel till lämplig yrkesutbildning eller till att
förskaffa sig eget hem och dylikt. Såsom framgår av riksförsäkringsanstaltens
yttrande år 1926 till andra särskilda utskottet (utlåtande nr 1 sid. 82) har
kapitalutbetalning under åren 1918—1923 skett i sammanlagt 74 fall, nämligen
i 19 fall för yrkesutbildning, i 37 fall för egendomsköp, i 11 fall för startande
av affär och i 7 fall för annat ändamål. Sammanlagda utbetalda kapitalvärdet
utgjorde 178,498 kronor 86 öre. Att medgiva en vidsträcktare avlösning av
mindre livräntor skulle givetvis lända till minskning av förvaltningsbesväret
för försäkringsinrättningarna. Det skulle härigenom medföra vissa besparingar,
och dessa skulle givetvis ökas, därest man, i likhet med vad som skett i vissa
främmande länder, i fråga om mindre livräntor stadgade, att i kapital allenast

Utskottet.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

skulle utbetalas ett mindre antal års sammanlagda livräntor. Med hänsyn till
livräntans ändamål synes emellertid en allmännare användning av en sådan
anordning icke vara att tillråda. De nuvarande bestämmelserna, att synnerliga
skäl skola föreligga för utbyte av livräntan mot kapital anser utskottet, icke
minst med hänsyn till livräntetagaren själv, vara välgrundade. Då utskottet ej
blivit övertygat om att dessa föreskrifter ej skulle lämna rum för en tillfredsställande
praxis, kan utskottet icke förorda bifall till motionärens förslag.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 4 mars 1927.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAJST.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow*, Sigfrid Hansson,
greve Spens och Frändén, fröken Hesselgren samt herrar Berglund och Luterkort;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Öberg, Hage, Magnusson
i Skövde, Johanson i Hallagården, Johansson i Sollefteå*, Olovson i Västerås och
Andersson i Rasjön*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Luterkort och Hage.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1927.