Första lagutskottets utlåtande Nr 89.
1
Nr 39.
Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1927 kl. Va 5 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 2, 11, 13 och 23 §§
i lagen den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska
verk dels ock en i ämnet väckt motion.
Genom en den 11 mars 1927 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 221, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 2, 11, 13 och 24 §§ i lagen den 30 maj 1919 (nr 381)
om rätt till litterära och musikaliska verk.
Härigenom förordnas, att 2, 11, 13 och 24 §§ i lagen den 30 maj 1919 om
rätt till litterära och musikaliska verk skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:
2 §.
Författare äge-----för hand.
Därjämte have författare till skrift eller muntligt föredrag uteslutande rätt
att offentligen föredraga verket och författare till dramatiskt, mimiskt eller
kinematografiskt verk uteslutande rätt att offentligen uppföra detsamma ävensom
tonsättare uteslutande rätt att offentligen utföra av honom komponerat mu
-
sikaliskt verk.
Författare äge-----av verket.
11 §.
Utan hinder av vad i denna lag är stadgat vare tillåtet:
1) att vid-----ytterligare utveckling;
2) att utgiven dikt begagnas såsom text i musikaliskt verk eller på konsertprogram;
3)
att mindre — —----punkt avses.
I fall-----översättning tillåten.
I vetenskaplig-----använda förfarandet.
Har skrift eller muntligt föredrag utgivits, vare offentligt föredragande därav
tillåtet,
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 9 saml. lavd. 23 höft. (Nr 39—40.) 1
Gällande
rätt.
2 Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
då åhörarna äga tillträde utan avgift och återgivandet icke heller eljest sker
i förvärvssyfte, eller
då den av återgivandet härflytande inkomst är avsedd för välgörande ändamål
och den eller de föredragande icke erhålla någon ersättning.
13 §.
Då skrift, teckning eller avbildning eller musikaliskt verk begagnas efter
vad i 11 § första eller tredje stycket eller i 12 § första stycket är tillåtet, skall
författarens namn angivas, så framt detsamma finnes utsatt å verket.
24 §.
Med böter från och med fem till och med tvåtusen kronor straffes:
1) den, som-----eller delvis;
2) den, som-----3 § sägs;
3) den, som utan författarens eller hans rättsinnehavares tillstånd
i annat fall, än i 11 § medgives, offentligen föredrager en enligt denna lag
skyddad skrift eller skyddat muntligt föredrag,
eller offentligen uppför skyddat dramatiskt, mimiskt eller kinematografiskt
verk,
eller i annat fall, än i 12 § medgives, offentligen utför skyddat musikaliskt
■”erk,
vare sig verket återgives i sin helhet eller delvis.
Den brottslige ersätte ock all skada.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1927.
Har före lagens trädande i kraft författarrätten med avseende på en skrift
eller ett muntligt föredrag överlåtits eller någon eljest erhållit tillstånd att
offentligen föredraga dylikt verk, tillkomme ändock, sedan verket utgivits,
rätten till sådant föredragande författaren, så framt ej annorledes är avtalat.
I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft en
inom första kammaren i anledning av propositionen väckt motion, nr 331, däri
herr Pauli hemställt, att riksdagen måtte avslå propositionen.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget, tillåter sig utskottet att, i den mån redogörelse för desamma
ej lämnas här nedan, hänvisa till de vid propositionen fogade protokollen; och
får utskottet i fråga om vad motionären anfört till stöd för sitt yrkande hänvisa
till motionen.
Det skydd, som enligt bestämmelserna i lagen den 30 maj 1919 om rätt till
litterära och musikaliska verk tillkommer skrift eller muntligt föredrag, omfattar
med avseende på rätten till offentligt föredragande allenast outgivet
verk. I 2 § tredje stycket stadgas sålunda: »Innan skrift eller muntligt föredrag
utgivits, tillkomme författaren uteslutande rätt att offentligen föredraga
verket.» Har verket utgivits, är däremot rätten att föredraga det fri för envar.
Och jämlikt medgivande i 11 § första stycket under 1 må offentligen hål
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 89.
3
let föredrag, ändå att det icke är utgivet, på visst sätt begagnas vid författande
av nytt, i det väsentliga självständigt verk. I förevarande hänseende
intaga tonsättare en förmånligare ställning än författare till verk, som nu
nämnts, i det att tonsättarnas kompositioner, frånsett vissa undantag, jämlikt
2 § andra stycket jämväl efter utgivandet äro skyddade mot offentligt utförande.
I en till justitiedepartementet den 5 juni 1925 inkommen skrivelse anhöll Framställstyrelsen
för Sveriges författarförening, att Kung!. Maj:t måtte vidtaga åt- s^eriges förgärder
för vinnande av sådan ändring av lagen om rätt till litterära och musi- fattarkaliska
verk, att författare tillerkändes uteslutande rätt till offentligt före- föröver åt?
dragande av sitt litterära verk. Därest denna hemställan ej kunde bifallas, givet yttanhöll
styrelsen, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om införandet av lagligt ran eförbud
mot uppläsning genom radio av skönlitterärt verk utan författarens
medgivande. Över denna framställning avgav svenska akademien den 16 december
1926 infordrat utlåtande och tillstyrkte därvid, att Kungl. Haj:t ville
föranstalta om laga förbud mot uppläsning genom radio av skönlitterärt verk
utan författarens medgivande.
Det nu framlagda lagförslaget, som bortsett från vissa formella jämkningar Fropositioär
av samma lydelse som det till lagrådet remitterade, innebär en utvidgning ’ ''
av författarrätten i enlighet med den av styrelsen för författarföreningen i
första hand gjorda hemställan. Enligt 2 § andra stycket i förslaget skall
nämligen författare till skrift eller muntligt föredrag hava uteslutande rätt
att offentligen föredraga verket. Och förslaget har icke, såsom svenska akademien
föreslog, begränsat författarens uteslutande föredraganderätt till skönlitterärt
verks uppläsning genom radio. Dock hava i förslagets 11 § vissa
inskränkningar gjorts i denna rätt. Av dessa inskränkningar äro de, som upptagas
i nämnda paragrafs fjärde stycke, av det största intresset. Där stadgas,
att om skrift eller muntligt föredrag utgivits, offentligt föredragande därav
är tillåtet, dels då åhörarna äga tillträde utan avgift och återgivandet icke
heller eljest sker i förvärvssyfte, dels ock då den av återgivandet härflytande
inkomst är avsedd för välgörande ändamål och den eller de föredragande
icke erhålla någon ersättning. De undantag, som sålunda i förslaget uppställts,
äro desamma som nu gälla beträffande utförande av musikaliskt
verk. De avsedda ändringarna i gällande lags 2 och 11 §§ hava föranlett
vissa jämkningar i 13 och 24 §§. Den föreslagna lagen skall träda i kraft
den 1 juli 1927.
Till motivering av den nu berörda utvidgningen av författarrätten anförde
departementschefen vid remissen till lagrådet bland annat:
I vanliga fall torde de olika möjligheter att ekonomiskt utnyttja ett litterärt
arbete, vilka stå dess författare till buds, ingalunda tillförsäkra honom ett sådant
utbyte, att han kan ställa sig likgiltig till frågan om rätten att offentligen
föredraga verket. Detta förhållande har under senare tid blivit än mer framträdande.
Exempelvis torde den av världskriget förorsakade förskjutningen av
penningvärdet i olika länder hava tungt drabbat dem, som av författarverksamhet
hava sin utkomst. Rätt och billighet synas då kräva, att lagstiftningen
icke i större omfattning än omständigheterna oundgängligen påkalla förhindrar
Departementschefen
vid remissen
till lagrådet.
4
Första lagutslcottets utlåtande Nr 39.
författaren att själv draga nyttan av de värden lian skapat. Även ur allmänt
kulturell synpunkt är ett vidgat skydd för den litterära författarverksamheten
av stor och påtaglig betydelse.
Att verkets offentliga föredragande länge varit mindre beaktat vid utformandet
av författarrätten, torde till stor del hava berott därpå, att dess förbehållande
åt författaren tidigare icke ansetts kunna för honom innebära någon
synnerlig förmån. Härutinnan synas dock de senaste årens uppfinningar och
tekniska framsteg hava medfört en genomgripande förändring. Den snabba utveckling
på radiotelefoniens område, som denna tid haft att uppvisa, har öppnat
förut oanade möjligheter att med människorösten som uttrycksmedel göra
alstren av en författares verksamhet bekanta för de vidaste kretsar. Och samtidigt
har rundradiorörelsen vunnit en tillräckligt stark ekonomisk ställning
för att kunna erbjuda full och säker ersättning åt dem, vilkas andliga arbete
utnyttjas i radiounderhållningens tjänst.
Ej minst till följd av den nyssnämnda rörelsens hastiga uppsving lärer skillnaden
mellan det skydd, som åtnjutes för de litterära verken, samt det, som
kommer tonkonstens alster till del, framstå såsom sakligt mindre befogad.
Icke heller torde principiella grunder tala för dess upprätthållande. Giltiga
skäl synas alltså föreligga för att nu taga steget fullt ut och låta författarrätten
omfatta även ett verks offentliga föredragande. Att på sätt författarföreningen
alternativt hemställt och svenska akademien tillstyrkt inskränka
en lagändring i denna riktning till att avse allenast föredragning genom rundradio
har jag icke funnit nödigt eller lämpligt.
Departementschefen upptog i det följande till behandling frågan om rundradiorörelsens
ställning till den sålunda förordade lagändringen samt framhöll
härvid till en början, att denna rörelse i vårt land liksom på flera andra
håll på visst sätt omhändertagits av staten. Sålunda erfordras jämlikt lagen
den 16 maj 1924 om utförande och nyttjande av elektrisk anläggning för
telegrafering eller telefonering utan tråd m. m. Kungl. Maj:ts tillstånd, då
någon vill utföra eller nyttja sådan anläggning, vilken ej är avsedd enbart
för mottagande av utsändning från annan anläggning av enahanda slag. Tillståndet
kan endast meddelas för viss tid, och Kungl. Maj:t föreskriver därvid
på vilket sätt och under vilka villkor anläggningen må utföras och nyttjas.
För rätt att inneha radiomottagningsapparat erfordras tillstånd av telegrafstyrelsen.
Innehavaren är ock skyldig att erlägga viss avgift, som för närvarande
utgör, i vanliga fall, 10 kr. per år. Sedan telegrafstyrelsen erhållit
tillstånd att uppföra rundradiostationer i Stockholm, Göteborg, Malmö, Sundsvall
och Boden, bemyndigade Kungl. Maj:t den 3 oktober 1924 styrelsen att
med aktiebolaget Radiotjänst träffa överenskommelse rörande rundradiorörelsens
ordnande i Sverige. På grund av detta bemyndigande träffades därefter
mellan telegrafstyrelsen och bolaget sådan överenskommelse, som nyss nämnts.
Enligt avtalet har bolaget — i vars styrelse, som består av sju ledamöter,
ordföranden jämte en ledamot utses av Kungl. Maj:t — erhållit viss dispositionsrätt
över förutnämnda radiostationer, vilka emellertid underhållas och
betjänas av telegrafstyrelsen. Rundradiorörelsen skall av bolaget så bedrivas,
att folkupplysningen och folkbildningsarbetet därigenom befrämjas, och bolaget
skall vara underkastat de bestämmelser om kontroll över rundradioprogrammen,
som Kungl. Maj:t kan komma att utfärda. Emellertid erhåller bolaget
viss andel, högst hälften, av nyssberörda för innehav av mottagningsappa
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
5
rat utgående avgifter, överenskommelsen gäller för ett kalenderår i sänder
med ömsesidig rätt till uppsägning minst tre månader före årets utgång.
Sedan departementschefen meddelat, att aktiebolaget Radiotjänst beretts
tillfälle att yttra sig över ett i enlighet med de grunder, som nyss angivits,
inom justitiedepartementet utarbetat utkast till ändring i gällande lag, samt
att bolaget i avgivet yttrande hemställt, att de ifrågasatta lagändringarna
måtte bliva föremål för ytterligare utredning, innan de förelädes riksdagen,
anförde departementschefen vidare:
Rundradiorörelsens ställning till det ifrågasatta upphävandet av rätten för
en var att offentligen föredraga ett utgivet litterärt verk förtjänar tvivelsutan
särskild uppmärksamhet. Med hänsyn till önskemålet att göra jämväl de bredare
lagren av vårt folk förtrogna med den värdefullare litteraturen lärer med
fog kunna ifrågaställas att i avseende på nämnda rörelse medgiva viss lättnad
i beroendet av författarrätten. Så som rörelsen för närvarande bedrives torde
den nämligen icke kunna jämställas med ett vanligt förvärvsföretag utan få
betraktas på samma sätt som en eljest under statlig kontroll utövad kulturell
verksamhet.
Emellertid lärer knappast kunna försvaras att göra rundradiorörelsen helt
oberoende av författarrätten. Uppenbarligen skulle detta för den enskilde författaren
framstå såsom synnerligen obilligt. Att beröva författaren rätten till
ersättning för sådant begagnande av hans verk, som äger rum genom rundradiorörelsen,
måste jag anse uteslutet. Däremot kunde måhända vissa föreskrifter
meddelas i syfte att reglera förhållandet mellan rörelsens utövare
och en författare, som -— utan giltigt skäl ■— vägrar att lämna medgivande
till uppläsning av sitt verk eller därför fordrar oskäligt hög ersättning. Dock
synas stora svårigheter möta att härutinnan finna en utväg, som i tillbörlig omfattning
beaktar båda parternas intressen.
Motsvarande spörsmål möter för övrigt jämväl med avseende på musikaliska
verk. Medan sålunda rundradiorörelsen för fyllandet av sina program knappast
kan vara så beroende av nu ifrågavarande alster av författarverksamheten, att
rörelsen är helt hänvisad till författarens godtycke, kunna de musikaliska verken
i allmänhet icke undvaras vid utsändningar för underhållning genom rundradio.
Det spörsmål synes därför vara förtjänt av ett närmare övervägande,
huruvida icke en jämkning i nu förevarande hänseende vore påkallad även i
tonsättarens utföranderätt. Härför torde emellertid tidpunkten icke vara lämplig.
På sätt anförts i aktiebolaget Radiotjänsts skrivelse pågå nämligen förberedelser
för hållande i Rom under oktober månad detta år av en kongress
för ytterligare revision av den senast i Berlin den 13 november 1908 reviderade
bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk. Med all säkerhet
kan förväntas, att därvid författarrättens förhållande till rundradiorörelsen
skall bliva föremål för överläggning. Angående det resultat, som härav kan
komma att framgå, lärer för närvarande intet med visshet kunna sägas. Emellertid
har italienska regeringen i samråd med den till skyddande av nyssnämnda
verk inrättade internationella byrån i Bern utarbetat förslag till ändring
av vissa artiklar i konventionen, avseende bland annat uteslutande rätt för
upphovsmännen till dylika verk att medgiva verkets offentliggörande genom
telegrafering eller telefonering med eller utan tråd eller på annat liknande
sätt. Tydligen är det av vikt, att vårt land, som från och med den 1 januari
1920 tillträtt nämnda konvention, inför utsikten att inom kort taga ställning
till frågan om ratificering av en ny konvention, icke på förhand binder sig
vid en lagstiftning, som möjligen skulle kunna förhindra en eljest önskvärd anslutning.
Lagrådet.
6 Första lagutslcottets utlåtande Nr SO.
I fråga om lämpligheten att nu skrida till lagstiftning om uteslutande rätt
för författare att föredraga sitt verk anförde departementschefen i detta sammanhang
ytterligare:
Den omständigheten att i en nära framtid frågan om rundradiorörelsens ställning
kan antagas bliva föremål för lagstiftningsåtgärder, torde likväl icke behöva
föranleda uppskov med lösningen av spörsmålet om författarrättens utsträckande
till att omfatta också fö re dragan de rätten. Och någon väsentlig
skillnad i behandlingen av litterära och av musikaliska verk torde ej böra
ifrågakomma beträffande tillgodoseendet av radiorörelsens intressen, då detta
ämne en gång blir föremål för prövning. Någon olägenhet synes därför knappast
ur nu antydda synpunkt vara att befara av lagändringens genomförande.
Vid förslagets granskning i lagrådet yttrade justitierådet Alexanderson, med
vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och justitierådet Wedberg instämde:
Av utredningen i remissprotokollet framgår att tillkomsten av rundradion är
det nya moment som egentligen föranlett kravet på lagändring i den riktning,
som nu föreslås. Svenska akademien har för sin del begränsat sig till att
tillstyrka förbud mot uppläsning genom radio av skönlitterärt verk utan författarens
medgivande. Departementschefen har emellertid — förutom att begränsning
till det skönlitterära området av otvivelaktigt giltiga grunder ej
iakttagits — ansett sig böra i huvudsak tillmötesgå den av styrelsen för Sveriges
författarförening i första hand gjorda hemställan att författare skall ej
blott i fråga om rundradiering, utan om offentligt föredragande överhuvud av
hans utgivna verk ensam äga bestämmanderätt. Undantag göres i förslaget endast
för sådana fall där varken inträdesavgift upptages eller återgivandet eljest
sker i förvärvssyfte ävensom för välgörenhetstillställning, där recitatören medverkar
utan ersättning.
Huruvida de bättre skälen tala för eller mot att låta den ifrågasatta utvidgningen
av författarrätten till ett nytt område få denna allmänna innebörd, synes
dock högeligen tvivelaktigt. Författarföreningens styrelse har med sitt
yrkande åsyftat ej allenast ekonomiskt skydd, utan även möjlighet för en författare
att hindra att — såsom styrelsen uttrycker det — hans verk misshandlas
av klåpare. Sistnämnda syfte kan tydligen ej nås genom förslaget, enär
just i de nyss nämnda undantagsfallen största risken förefinnes för ett återgivande
som ej gör verket rättvisa. Vad åter det ekonomiska skyddet angår,
vill det synas som om den jämförelse med musikaliska verk, som i remissprotokollet
anställes, icke vore särdeles bindande. Den stundom uttalade farhågan
att tillfälle att åhöra diktverks uppläsning skulle vara ägnat att minska
i stället för att stimulera hågen för litteraturinköp torde vara avsevärt
mindre berättigad än motsvarande betänklighet i fråga om musikverken. Emellertid
måste det erkännas stå i god överensstämmelse med rättskänslans krav att
om exempelvis en konstnär av en uppläsningsafton inhöstar en avsevärd inkomst,
han borde hava att dela med sig därav åt de författare, vilkas verk han
föredragit. Men om å andra sidan varje möte eller underhållning varvid en
ringa inträdesavgift av allmänheten upptages till betäckande av kostnaderna,
skall för möjligheten av det förädlande och lyftande inslag, uppläsning av ett
diktverk innebär, vara beroende av författarens utverkade samtycke, måste det
befaras att ingen eller ytterst ringa ekonomisk fördel härav beredes författarvärlden,
men däremot många tillfällen till kontakt med den levande kulturen
berövas allmänheten. Med hänsyn härtill kunde det ifrågasättas att, om man
vill tillerkänna författare en uteslutande rätt att bestämma över även annan
offentlig föredragning än den som sker per rundradio, likväl uppställa mera
vittgående undantag; men vid närmare prövning synes det praktiskt ogörligt
att draga gränsen väsentligt annorledes än i förslaget skett. Det torde likaså
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
7
få erkännas att reformen skulle allt för mycket förfela sitt syfte, om ej — såsom
förslaget innebär — redan utgivna och av författarrätt hägnade verk intoges
under det nya skyddet och om ej detta skydd finge komma författaren
själv eller hans efterlevande till godo. Men därmed följer i många fall en ökad
svårighet för hugade uppläsare att utan omgång komma i förbindelse med
rättsinnehavaren. Endast om man finge antaga att författarvärlden, inklusive
avlidna författares arvingar, allmänt sammanslöte sig och uppdroge åt
den för ändamålet skapade organisationen att å deras vägnar förfoga över
ifrågavarande rätt, ställde sig detta i vissa mån annorlunda. Men att en dylik
anordning verkligen skulle vinna allmän tillslutning, synes av flera skäl föga
troligt.
Begränsar man alltså den föreliggande lagstiftningsuppgiften till att gälla
författarrätt i förhållande till rundradion, så framträder emellertid än starkare
än redan eljest vore fallet frågan om nu är rätta tidpunkten för en lösning
av denna uppgift. Något trängande behov kan ju icke sägas föreligga, då
det av utredningen i ärendet framgår att rundradioverksamhetens ledning tagit
synnerlig hänsyn till författarvärldens berättigade intressen. Vad denna
ledning åberopat till stöd för sin mening att frågan har flera sidor, som borde
komma under närmare övervägande, innan en lagreglering företages, tyckes
också vara förtjänt av beaktande. Men framför allt synes det av departementschefen
vitsordade förhållandet att redan innevarande år en internationell
kongress skall till behandling upptaga spörsmålet om författarrättens förhålland
till rundradiorörelsen utgöra ett tungt vägande skäl att låta frågan för
närvarande vila och avvakta om och vilka resultat kunna av kongressens överläggningar
framkomma. Även om lösningen därigenom skulle fördröjas ett eller
annat år, synes efter vad som erinrats därmed knappast vara förenade olägenheter
av verklig praktisk betydelse.
På grund av det anförda finner jag mig icke kunna tillstyrka att förslag i
ämnet nu förelägges riksdagen.
Justitierådet von Seth fann förslaget ej föranleda annan saklig erinran, än
att han hemställde att i 11 § sista punkten måtte införas en bestämmelse, varigenom
muntligt föredragande frigives, även då det äger rum vid sådan sammankomst,
som avser underhållning, och den eller de föredragande ej erhålla någon
ersättning.
Vid anmälan den 11 mars 1927 av lagrådets yttrande meddelade departementschefen
— efter erinran om hänvisningen inom lagrådet till att rundradioverksamhetens
ledning tagit synnerlig hänsyn till författarvärldens berättigade
intressen — att författarföreningens styrelse den 10 mars 1927 till justitiedepartementet
inkommit med en skrivelse i ärendet, däri anförts bland annat
följande:
De förhoppningar föreningen vid tiden för tillkomsten av framställningen
den 5 juni 1925 hyst om samförstånds ernående hade icke gått i uppfyllelse.
Visserligen hade aktiebolaget Radiotjänst i skrivelse den 2G maj 1926 förklarat,
att bolaget, när det funne billighetsskäl tala därför, komme att lämna skäligt
arvode till en författare, vars verk bleve uppläst genom radio, ävensom
att där så vore möjligt låta. honom yttra sig angående den, som utsetts att föredraga
verket. Detta mångtydiga uttalande innebure i själva verket, at.t det
fortfarande skulle vara bolagets ensak att avgöra huruvida författaren skulle
få någon bestämmanderätt över det offentliga föredragandet av hans verk.
Någon utsikt till en på rättvis grund vilande uppgörelse mellan bolaget och
författarna förelåge således ej. Desto mera påkallat vore, att den ifrågasatta
lagändringen genomfördes utan onödigt uppskov. För övrigt syntes den ersätt
-
Departementschefen
vid avlåtandet
av propositionen.
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
Utskottet.
ning bolaget tänkt sig för det fall, att en författare själv föredroge sitt verk,
hava avsett allenast uppläsandet i och för sig, varemot föredraganderätten icke
tillmätts något värde.
Departementschefen anförde härefter:
Även om å radioverksamhetens sida finnes benägenhet att söka tillgodose
författarintresset, torde en tillfredsställande ordning i detta hänseende knappast
kunna uppnås utan en lagändring i den riktning förslaget angiver. Med
hänsyn härtill anser jag mig icke kunna frångå min tidigare uttalade uppfattning
angående önskvärdheten av att en sådan lagstiftning redan nu kommer
till stånd.
Utskottet anser väl, att den genom radioverksamheten skapade möjligheten
att i en helt annan omfattning än förr genom uppläsning utnyttja författares
arbete, utgör anledning för lagstiftaren att taga i övervägande de i förevarande
förslag berörda frågor. Men i likhet med lagrådets flesta ledamöter och
på de skäl, som av dem anförts, finner utskottet sig icke kunna tillstyrka en
lagstiftning i enlighet med förslaget. Särskilt vill utskottet framhålla, att
ett så vidsträckt uppläsningsförbud som det i propositionen ifrågasatta kan
komma att visa sig menligt för det allmänna kulturlivets intressen. Om nämligen
varje möte eller underhållning, varvid en ringa inträdesavgift av allmänheten
upptages till betäckande av kostnaderna, skall för ett diktverks uppläsning
vara beroende av författarens samtycke, måste det, såsom lagrådets
flesta ledamöter erinra, befaras, att ingen eller ytterst ringa ekonomisk fördel
härav beredes författarvärlden men däremot många tillfällen till kontakt med
den levande kulturen berövas allmänheten. Vad åter angår uppläsningen genom
radio, synes det av departementschefen vitsordade förhållandet att inom
kort en internationell kongress skall till behandling upptaga spörsmålet om författarrättens
förhållande till rundradiorörelsen utgöra ett tungt vägande skäl
att lata frågan för närvarande vila och avvakta om och vilka resultat kunna av
kongressens överläggningar framkomma. Att det dröjsmål, som härigenom
kan uppstå, icke skall behöva medföra någon egentlig olägenhet för författarna,
synes utskottet antagligt. Ty med den ställning, radiorörelsen intager till
staten, torde möjligheter icke saknas att, om så finnes erforderligt, i ganska
stor utsträckning utan lagändring tillgodose författarnas intressen i förevarande
hänseende.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att förevarande proposition måtte av riksdagen lämnas
utan bifall; samt
2) att den i ämnet väckta motionen måtte anses besvarad
genom utskottets hemställan under 1).
Stockholm den 10 maj 1927.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Första lagutslcottets utlåtande Nr 39.
9
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Jacob Larsson, Klefbeck,
Edw. Larson, G. Dahl*, Per Gustafsson* och Bissmark;
från andra kammaren: herrar Lindley, Leo, Jansson i Edsbäcken, Söderberg, Johansson
i Brånalt, Johanson i Huskvarna, Sjögren och Christenson i Södertälje*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herr Hederstierna, som, med instämmande av herr Jansson i Edsbäcken,
yrkat, att riksdagen måtte, med avslag å motionen, bifalla propositionen;
2) av herr Edw. Larson, som anfört:
Utöver medgivandet att begagna utgiven dikt såsom text i musikaliskt
verk göres i Kungl. Maj:ts proposition från förbudet att utan författarens
tillstånd offentligen föredraga ett litterärt verk ytterligare undantag blott
för sådana fall där varken inträdesavgift upptages eller återgivandet eljest
sker i förvärvssyfte ävensom för välgörenhetstillställning där recitatören
medverkar utan ersättning. Emellertid förekomma även andra fall, då
uppläsning av en författares verk äger rum under sådana förhållanden
att å ena sidan allmänna hänsyn göra ett undantag från förbudet synnerligen
önskvärt, medan å andra sidan författaren knappast kan äga något
ekonomiskt intresse av förbudets upprätthållande. Det händer sålunda, att
en i ideellt syfte bildad förening eller annan sammanslutning anordnar fester
eller andra sammankomster för att därigenom direkt eller indirekt tillgodose
nyssnämnda syfte utan att därför välgörenhetstillställning kan sägas föreligga.
Därest, såsom ofta förekommer, vid en dylik fest eller sammankomst någon
mindre entréavgift upptages, måste enligt propositionsförslaget författarens
samtycke under alla förhållanden sökas, om en dikt eller annat skönlitterärt
arbete skall uppläsas. Emellertid synes detta understundom kunna bliva onödigt
betungande, nämligen i sådana fall då recitatören icke erhåller någon ersättning.
Även om olägenheterna härav icke böra överskattas, då ju den uppläsning,
som äger rum vid vissa sådana sammankomster, exempelvis inom eu
arbetarnas ungdomsklubb, i ett stort antal fall icke kan vara att hänföra till
offentligt föredragande, synes likväl en ytterligare undantagsbestämmelse av
nu antydd innebörd vara att tillstyrka. Ett dylikt stadgande, som jämväl
nära anknyter till grunderna för de beträffande författarskyddet redan i lagen
upptagna undantagsbestämmelserna, har ock förordats av en ledamot i lagrådet.
Icke heller dettas övriga ledamöter ha uttalat några principiella betänkligheter
mot en dylik begränsning av uppläsningsförbudet utan tvärtom yttrat,
att det skulle bereda författarna ingen eller ytterst ringa ekonomisk fördel,
om varje möte eller underhållning, varvid en ringa inträdesavgift av allmän
-
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 89.
heten upptoges till betäckande av kostnaderna, skulle för möjligheten av det
förädlande och lyftande inslag, uppläsning av ett diktverk innebär, vara beroende
av författarens utverkade samtycke. Med en tilläggsbestämmelse i den
nu förordade riktningen torde i själva verket förbudets tillämplighetsområde
i stort sett begränsas till de fall, då den som offentligt uppläser ett skönlitterärt
verk handlar, mer eller mindre yrkesmässigt, i förvärvssyfte. Att vid stadgandets
avfattning direkt använda sig av begreppet yrkesmässighet lärer å
andra sidan böra undvikas, på grund av den obestämdhet, som ofta måste vidlåda
detta begrepp, överfört till författarrättens område.
På grund av det anförda får jag därför hemställa,
1) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas
med den ändring att 11 § i förslaget måtte erhålla följande
lydelse:
»11 §.
Utan hinder av vad i denna lag är stadgat vare tillåtet:
1) att vid---ytterligare utveckling;
2) att utgiven dikt begagnas såsom text i musikaliskt verk
eller på konsertprogram;
3) att mindre---punkt avses.
I fall —--översättning tillåten.
I vetenskaplig---använda förfarandet.
Har skrift eller muntligt föredrag utgivits, vare offentligt
föredragande därav tillåtet,
då åhörarna äga tillträde utan avgift och återgivandet icke
heller eljest sker i förvärvssyfte, eller
då den av återgivandet härflytande inkomst är avsedd för
välgörande ändamål och den eller de föredragande icke erhålla
någon ersättning, eller
då återgivandet huvudsakligen avser underhållning och den
eller de föredragande icke erhålla någon ersättning.»; samt
2) att den i ämnet väckta motionen måtte anses besvarad
genom den i första punkten gjorda hemställan;
3) av herr Bissmark med avseende å motiveringen.