Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1927 kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande
den primära jordbruksfastighetskrediten.
I två till bankoutskottets förberedande behandling hänvisade likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren under nr 110 av herr K. J. Gustafsson
jämte åtta av kammarens övriga ledamöter och den andra inom andra kammaren
under nr 184 av herr Olsson i Ramsta tillika med sjutton av kammarens
övriga ledamöter har hemställts, ”att riksdagen må besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om allsidig utredning rörande den primära jordbruksfastighetskrediten
— inberäknat den primära skogskrediten — och att därvid
särskild hänsyn tages till kravet på skälig höjning av gränsen för denna kredit
ävensom till att jordbrukshypoteksinstitutionen må så öka sin utlåning och anpassa
sin verksamhet, att den kan fylla alla nutida skäliga krav på densamma,
samt att för riksdagen framlägga det eller de förslag, vartill utredningen må
föranleda”.
Till stöd för berörda hemställan anföra motionärerna följande:
”Jordbrukets kreditfrågor — såväl de, som beröra fastighetskrediten, som de,
som angå driftkrediten — hava under de två senaste årtiondena varit föremål för
upprepad behandling av statsmakterna. Då vi här vilja fästa riksdagens förnyade
uppmärksamhet på en viss detalj i bestämmelserna om jordbruksfastighetskrediten,
vilja vi i korthet erinra om vad som förekommit rörande de till
denna hörande spörsmålen.
Jordbruksfastighetskrediten plägade, som bekant, delas i två kategorier, den
primära, som lämnas mot botteninteckningar i vederbörande fastighet till viss
gräns, och den sekundära, som lämnas mot inteckningar över denna gräns. I
vårt land är endast den primära jordbruksfastighetskrediten handhavd av särskilda
därför inrättade kreditanstalter, landhypoteksföreningarna med Sveriges
allmänna hypoteksbank som förläggare. Dessas verksamhet regleras av bestämmelserna
i dels förordningen den 16 maj 1890 angående Sveriges allmänna hypoteksbank
och dels förordningen av samma dag angående de allmänna grunder,
som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse
lända.
Enligt dessa bestämmelser fingo hypoteksföreningarna före den författningsändring
av år 1924, till vilken vi vilja återkomma, utlämna lån till högst hälften
(50 procent) av vederbörande egendoms taxeringsvärde eller vid särskild värdering
å marken, s. k. ”hypoteksvärdering”, åsätta värde. Denna begränsning
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 8 samt. 28 käft. (Nr 41.)
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
uppåt har efter hand befunnits allt mer snäv och ansatser att få jordbruksfastighetskrediten
vidgad hava upprepade gånger förekommit. Så föreslogs t. ex. i en
motion i andra kammaren vid 1914 års första riksdag, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning angående sådan ändring i
grunderna för Allmänna hypoteksbankens och hypoteksföreningarna-s verksamhet,
att lån till mindre jordbruk måtte kunna utlämnas till tre fjärdedelar av dess
taxeringsvärde eller efter särskild värdering åsätta värde. Motionen hann ej
behandlas före riksdagens upplösning och som den ej förnyades vid den andra
riksdagen, så fick frågan förfalla.
Vid 1918 års riksdag väcktes flera molioner berörande jordbruksfastighetsfrågan
och är bland dem särskilt motionen nr 153 i andra kammaren att nämna.
Dess förslag gick ut på att vi — främst efter danskt mönster — borde bilda särskilda
kreditföreningar ”med ändamål att på billiga villkor lämna jordbruksnäringen
fasta lån mot säkerhet i jordbruksfastighet jämväl efter den säkerhet,
som kan hos hypoteksföreningarna belånas”, och begärdes det utredning rörande
lämpligaste formen för dylika kreditinrättningar ävensom rörande de villkor,
på vilka statsunderstöd skulle kunna lämnas sådana inrättningar. De ifrågavarande
motionerna gåvo anledning till riksdagens skrivelse nr 416 den 15 juni
1918, vari begärdes en allsidig utredning huruvida och i vad mån åtgärder från
statens sida kunde vidtagas till den sekundära fastighétskreditens ordnande.
Den 8 november samma år överlämnade Sveriges allmänna lantbrukssällskap till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet en genom av sällskapet utsedda
kommitterade utarbetad ”promemoria angående den sekundära jordbruksfastighetskrediten”.
I anslutning till nyssberörda riksdagsskrivelse tillkallade dåvarande chefen
för jordbruksdepartementet, jämlikt erhållet bemyndigande, den 22 juni 1921 sex
sakkunniga (1921 års fastighetskreditsakkunniga) att inom departementet verkställa
utredning, dels huruvida och i vad mån åtgärder från statens sida kunde
och lämpligen borde vidtagas för den sekundära fastighetskreditens ändamålsenliga
ordnande, i sammanhang varmed jämväl spörsmålet om inteckningsrätt i
jordbruksinventarier borde övervägas, dels huru nämnda kredit, särskilt vad
jordbruket och landsbygden anginge, kunde på bästa sätt organiseras och inordnas
i kreditgivningen och penningomsättningen i allmänhet, dels ock rörande de
jämkningar, som, på grund av den sekundära kreditens ordnande eller eljest,
borde företagas i gällande bestämmelser för driftkreditföreningarna. — Med remiss
av den 21 december 1921 hade Kungl. Maj:t därjämte till de sakkunniga
överlämnat förefintliga handlingar rörande den sedan länge hos regeringen för
utredning liggande frågan om belåning av skog, vilka handlingar skulle tagas i
övervägande vid utförandet av de sakkunnigas uppdrag.
Innan de sakkunniga övergingo till att behandla frågan om den sekundära
jordbruksfastighet skrediten, funno de det nödigt att till särskild behandling upptaga
frågan om den primära jordbruksfastighetskreditens avgränsning gent emot
den sekundära, och i ett den 14 oktober 1922 avgivet särskilt betänkande, innefattande
utredning och förslag angående höjning av maximigränsen för den
primära jordbruksfastighetskrediten, föreslå de sådana ändringar i de ovanberörda
författningarna för hypoteksbanken och hypoteksföreningarna, att deras
lånegräns höjes från ovan angivna 50 procent till 60 procent av taxerings- resp.
hypoteksvärderingsvärdet. Därjämte föreslå de att även ett tredje sätt för lånevärdebestämmande
skulle införas, nämligen värdering, som av vederbörande hypoteks
styrelse verkställes, och vilken de vilja benämna ”överslagsvärdering”.
Denna värdering funno de sakkunniga påkallad med hänsyn till den särskillnad
av taxeringsvärdet i jordbruksvärde, skogsvärde och tomt- och industrivärde,
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
3
som genom taxeringsförordningen av den 7 juli 1921 införts i avseende å jordbruksfastighet.
— Med 1922 års utgång blev de sakkunnigas arbete jämlikt
beslut av Kungl. Maj:t avbrutet.
Av vad de sakkunniga sålunda föreslagit i angivna betänkande upptog Kungl.
Maj:t i proposition nr 94 till 1924 års riksdag endast förslaget om ett tredje sätt
för lånevärdebestämmande, i det enligt Kungl. Maj:ts förslag, som av riksdagen
bifölls, ”beloppet av lån, som må av hypoteksförening meddelas å viss jordegendom,
bestämmes antingen efter taxering, som egendomen i beskattningsändamål
undergått, eller efter värdering (hypoteksvärdering), som må kunna verkställas
antingen å marken av därtill utav hypoteksföreningens styrelse utsedda personer,
eller med ledning av förefintliga handlingar av styrelsen”; och må vid värdering
på sistnämnda sätt ”ej tillämpas högre värderingstariffer än sådana, som
med minst 10 procent understiga de tariffer, vilka tillämpas vid värdering å
marken”.
Utan att underskatta den reala nytta, som den sålunda vidtagna författningsändringen
i många fall torde äga, särskilt i fråga om egendomar med relativt
mycket skog, kan man icke annat än konstatera, att de föromnämnda ansatserna
till jordbruksfastighetskreditens utvidgande och tidsenliga ordnande hittills lett
till allt för ringa resultat, för att jordbrukets utövare och representanter skulle
kunna nöja sig därmed ens för några år framåt. I den skrivelse (nr 216 år
1924), vari riksdagen meddelade Kungl. Maj:t sitt bifall till den föromnämnda
propositionen (nr 94/1924), uttalade riksdagen också, på bankoutskottets förslag,
att det syntes riksdagen, att 1921 års fastighetskreditsakkunnigas förslag
om en höjning av gränsen för hypoteksföreningarnas fastighetsbelåning från 50
till 60 procent av egendomens värde vore värt allt beaktande såsom en åtgärd,
vilken vore ägnad att ytterligare utveckla den primära jordbruksfastighetskrediten
här i landet; och under hänvisning till att våra grannländer Danmark och
Norge ha gränsen vid 60 procent och åtskilliga andra länder ha densamma satt
ej oväsentligt högre än hos oss, ansåg sig riksdagen böra uttala önskvärdheten
av att förslag i berörda avseende snarast möjligt förelädes riksdagen.
Även beträffande frågan om belåning av skog gjorde riksdagen ett uttalande i
skrivelsen i fråga. Enär värdet å växande skog vid taxering numera frånskiljes
det sammanlagda taxeringsvärdet och då det syntes riksdagen angeläget att
bereda möjlighet för fastighetsägare, som ha dylik skog, att kunna utnyttja densamma
för kreditändamål, så torde ock, säger riksdagen, utredning böra verkställas
beträffande vilka åtgärder lämpligen må vidtagas i syfte att växande skog
må kunna belånas.
Det är särskilt i anslutning till riksdagens uttalande om önskvärdheten av att
förslag rörande höjning av gränsen för jordbrukets primärkredit snarast framkommer
som undertecknade härmed velat bringa denna fråga inför 1927 års riksdag.
Alla, eom idka jordbruk eller eljest stå detta nära, veta allt för väl, vilka
svårigheter jordbruket haft att kämpa med, sedan högkonjunkturens penningström
sinat. Dels hava arbetslöner och priserna å många förnödenhetsartiklar
hållit sig oproportionerligt höga gentemot saluproduktemas priser, och dels hava
de krediter, som jordbrukarna nödtvunget sökt i affärsbankerna, varit oskäligt
dyra och lämnats på kort uppsägningsfrist. Härtill kommer, att de höga lönerna
tvinga till största sparsamhet med den mänskliga arbetskraften och därför uppfordra
till arbetsbesparande anordningar i ekonomibyggnader och annorstädes
samtidigt med att de tekniska framstegen alltmer möjliggöra dylika anordningar
genom elektrifieringar eller eljest. Ehuru i och för sig ekonomiserande kräver
detta ökade penningutlägg för tillfället och gör sålunda även behovet av kredit
större. Det är då i jordbrukets och jordbrukarnas intresse, att de möjligheter
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
Utskottet.
till billiga amorteringslån, som hypoteksföreningarna äro avsedda att erbjuda,
bliva utnyttjade före andra dyrare krediter. Och i och för sig är det berättigat,
att primärkredit utnyttjas för driftens förbilligande genom arbctsbesparande anordningar
och maskinutrustningar av skilda slag, ty genom dessa stiger det
samlade egendomsvärdet, så att viss procent av en egendoms taxerings- eller
hypoteksvärderingsvärde kommer att utgöra en relativt mindre del av hela
egendomsvärdet.
Vi finna alltså talande skäl för att frågan om jordbruksprimärkreditens utvidgning
icke bör få läggas åt sidan olöst, och när nu tre år förflutit från det riksdagen
gjorde föromnämnda uttalanden i saken utan att något veterligen blivit
ytterligare åtgjort i densamma, torde det vara lämpligt, att en erinran göres från
riksdagens sida. Vi anse det vara så mycket viktigare, att den ifrågavarande
primära krediten kan, där så behövs, utnyttjas till skälig höjd och på så gynnsamma
villkor som möjligt, som avsikten att skapa särskilda kreditinstitutioner
för sekundär jordbruksfastighetskredit icke för närvarande och inom den närmaste
framtiden lär kunna förverkligas på ett sådant sätt, att jordbruksnäringen
skulle kunna draga väntad fördel därav, och väl icke heller bör förverkligas,
förrän eventuellt sedan primärkreditmöjligheterna utnyttjats mest möjligt. Viss
utredning rörande sekundärkreditfrågans läge ingår i en artikel om Den sekundära
jordbruksfastighetskrediten och landsbygdens penningomsättnig i Ekonomisk
tidskrift för 1920, där särskilt det danska exemplet skärskådas. De därstädes
framförda synpunkterna synas oss i allmänhet värda beaktande.
_ Beträffande skogsbelåningsfrågan är att bemärka, att även denna låter uppdela
sig i tvenne delar: en, den större och mest aktuella, som är att hänföra till primär
fastighetskredit och alltså, då skogsskötsel i allmänhet bedrives i samband med
jordbruk, bör ordnas i samband med den primära jordbruksfastighetskrediten,
samt en, den mindre, som antingen är att anse som ett spörsmål om sekundär
skogskredit eller — vid belåning av växande avverkningsbar skog — eventuellt
som en driftkreditfråga. Vi hänvisa härvidlag till en avhandling ”1 skogsbelåningsfrågan”
i häfte 10—11 av Skogsvårdsföreningens årsskrift 1924, där en
sammanfattning av skog sbelåningsfrågans dittillsvarande behandling i landet
gives och vissa principsynpunkter på densamma framlägga©. Landets skogsvårdsstyrelser
tillsatte vid extra möte år 1920 en kommitté med uppdrag att utarbeta
förslag till belåning av skog. Enligt vad motionärerna förnummit, lär
denna kommittés utredning vara att förvänta inom den närmaste framtiden. Ytterligare
materiel för frågans bedömande blir sålunda snart tillgängligt och
tiden bör därefter anses mogen för att skogsbelåningen, i vad den är att hänföra
till primär fastighetskredit, göres till föremål för slutlig principiell behandling
av statsmakterna. Detta hör enligt motionärernas mening ske i samband med
att frågan om höjning av gränsen för den primära jordbruksfastighetskrediten
upptages till ny prövning. Det gäller, såsom i den omnämnda uppsatsen i Skogsvårdsföreningens
årsskrift närmare utredes, att med utgångspunkt från bestämmelserna
i 1923 års skogsvårdslag få en gräns dragen mellan vad som bör få
läggas till grund för primär fastighetskredit och vad som är däröver samt att
vid ändring av bestämmelserna för hypoteksföreningarnas lånevärdefastställelse
även få denna gräns lämpligt angiven.”
Jordbrukets speciella kreditbehov kunna som bekant uppdelas i tre större kategorier,
den primära fastighetskrediten, som har till ändamål att förmedla
fastighetsomsättningen och underlätta förvärvandet av lämpligt bruksområde,
den sekundära fastighetskrediten med huvudsakligt ändamål att bereda tillgång
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
5
till det kapital, som erfordras för anläggningar och förbättringsarbeten, vilka
endast efter längre tid kunna beräknas återgälda nedlagda kostnader, samt
slutligen själva driftkrediten, som avser att i första hand täcka de regelbundet
återkommande behoven av rörelsekapital men även att möjliggöra sådana förbättringsåtgärder,
som kunna förväntas mycket snart återgäldas genom ökad
avkastning från fastigheten.
Den primära jordbruksfastighetskrediten lämnas mot säkerhet av inteckning
i dylik fastighet, därest inteckningens kapitalbelopp ligger inom 50 procent av
fastighetens värde, på visst sätt beräknat. Den sekundära jordbruksfastighetskrediten
lämnas mot säkerhet av högre liggande inteckning.
I vårt land handhaves endast den primära jordbruksfastighetskrediten av
hypoteksföreningarna, och är nämnda kredit reglerad av bestämmelserna i dels
förordningen den 16 maj 1890 angående Sveriges allmänna hypoteksbank
och dels förordningen samma dag angående de allmänna grunder, som vid
hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse
lända. Hypoteksbanken och hypoteksföreningarna utgöra tillsammans en enhetlig
institution för den ifrågavarande kreditens handhavande. Hypoteksföreningarna
utgöra sammanslutningar av de hos dem låntagande jordbrukarna;
hypoteksbanken är centralanstalt för hypoteksföreningarna och har ej andra
delägare än dessa.
Hypoteksbanken har till uppgift å ena sidan att upptaga de lån, som erfordras
för tillhandahållande åt föreningarna av behövliga utlåningsmedel och å den
andra att övervaka föreningarnas verksamhet, varvid särskilt skall tillses, ”att
tillräcklig säkerhet i jordegendomen finnes och under hela avbetalningstiden
bibehålies” för de penningmedel, banken för föreningarnas räkning upplånat.
Hypoteksbanken äger så tillvida ensamrätt till utgivande av obligationer mot
säkerhet i jordegendom på landet, som ingen annan kreditinrättning må utgiva
dylika obligationer. Bankens upplåning sker så gott som uteslutande genom
försäljning av obligationer av ifrågavarande slag.
Frågan om lämpliga åtgärder för ordnandet av jordbrukets kreditförhållanden
har, såsom motionärerna erinra, sedan länge varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet, i vilket avseende må hänvisas till motionerna.
I dessa erinras särskilt om 1918 års riksdagsskrivelse med begäran om en allsidig
utredning, huruvida och i vad mån åtgärder från statens sida kunde vidtagas
till den sekundära fastighetskreditens ändamålsenliga ordnande. Jämlikt
erhållet bemyndigande tillkallade med anledning av denna riksdagens skrivelse
dåvarande chefen för jordbruksdepartementet särskilda sakkunniga för att
inom departementet verkställa utredning, dels huruvida och i vad mån åtgärder
från statens sida kunde och lämpligen borde vidtagas för den sekundära fastighetskreditens
ändamålsenliga ordnande, i sammanhang varmed jämväl spörsmålet
om inteckningsrätt i jordbruksinventarier borde övervägas, dels huru
nämnda kredit, särskilt vad jordbruket och landsbygden anginge, kundé på
bästa sätt organiseras och inordnas i kreditgivningen och penningomsättningen
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
i allmänhet, dels ock rörande de jämkningar, som, på grund av den sekundära
kreditens ordnande eller eljest, borde företagas i gällande bestämmelser för
driftkreditföreningarna.
Det må även härvid omnämnas, att Kungl. Maj:t genom remiss den 21 december
1921 till de sakkunniga överlämnat befintliga handlingar rörande den sedan
länge hos Kungl. Maj:t för utredning varande frågan om belåning av skog för
att tagas i övervägande vid utförandet av de sakkunnigas uppdrag.
De sakkunniga ansågo sig först böra till behandling upptaga frågan om den
primära jordbruksfastighetskreditens avgränsning gent emot den sekundära och
framlade i ett den 14 oktober 1922 avgivet betänkande förslag i två särskilda
hänseenden, nämligen dels om höjning av gränsen för hypoteksföreningarnas
fastighetsbelåning till 60 procent från nuvarande 50 procent av det på
visst sätt bestämda fastighetsvärdet, dels ock om viss ändring av sättet för
nämnda värdes bestämmande, så att detta skulle kunna beräknas genom särskild
av vederbörande förenings styrelse på grundval av förefintliga handlingar
företagen s. k. över slagsvärder ing.
Genom beslut den 30 november 1922 förordnade Kungl. Maj.-t, att de sakkunnigas
utredningsarbete skulle upphöra med utgången av samma år.
I proposition till 1924 års riksdag upptog Kungl. Maj:t emellertid de sakkunnigas
nämnda förslag om införande av en s. k. överslagsvärdoring vid sidan av
den redan förekommande hypoteksvärderingen. Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts
förslag, och kungörelse utfärdades om ändring i förordningen den 16 maj 1890
angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och
framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.
I det yttrande till statsrådsprotokollet, som åtföljde förenämnda proposition,
anförde departementschefen bland annat, att han icke vore beredd att då taga
ställning till de sakkunnigas förslag om en höjning av belåningsgränsen för
hypoteksföreningarna från 50 procent till 60 procent av egendomsvärdena.
Och riksdagen uttalade för sin del i den skrivelse, varmed riksdagen besvarade
den kungl. propositionen, att de sakkunnigas sistberörda förslag syntes riksdagen
vara värt allt beaktande såsom en åtgärd, vilken vore ägnad att ytterligare
utveckla den primära jordbruksfastighetskrediten här i landet. Tillika erinrades,
hurusom speciellt i våra grannländer Danmark och Norge den övre
gränsen för nämnda kredit utgjorde 60 procent av egendomsvärdet samt att även
i åtskilliga andra länder denna gräns satts ej oväsentligt högre än här i Sverige.
Riksdagen ansåge sig därför böra uttala önskvärdheten av, att förslag i berörda
avseende snarast möjligt förelädes riksdagen.
I detta sammanhang uttalade riksdagen vidare, under erinran att vid taxering
värdet å växande skog frånskildes det sammanlagda taxeringsvärdet å egendomen,
att, då det syntes angeläget att bereda möjlighet för fastighetsägare, som å
sin egendom hade dylik skog, att jämväl kunna utnyttja densamma för kreditändamål,
utredning ock borde verkställas, vilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas
i syfte att växande skog måtte kunna helånas.
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
7
Förutom vad sålunda omförmälts vill utskottet erinra, att vid 1921 års
riksdag till behandling förelågo motioner inom båda kamrarna angående
en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning och förslag rörande
en reform av jordbrukets kreditväsen. Bankoutskottet tillstyrkte en skrivelse
med anhållan om en allsidig utredning i ämnet och erinrade i sitt utlåtande,
bland annat, hurusom den ovan omnämnda skrivelsen av 1918 års riksdag
avsåg allenast en utredning av den sekundära fastighetskreditens ordnande.
Utskottet ansåg emellertid, att vid en blivande utredning frågan om jordbrukets
kreditväsen borde upptagas i hela dess vidd, således även den primära fastighetskrediten.
Vid utskottets utlåtande fanns fogad en av fyra ledamöter avgiven
reservation, däri framhölls, hurusom riksdagen redan begärt en utredning
av frågan om den sekundära fastighetskreditens ändamålsenliga ordnande och
att enligt inhämtade upplysningar sakkunniga komme att inom jordbruksdepartementet
tillkallas för denna utrednings verkställande samt att, enligt vad
som vidare inhämtats, vid en dylik utredning jämväl frågan om den primära
fastighetskrediten komme att beröras. Reservanterna ansåge sig därför icke
böra förorda förslaget om en ytterligare skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t
Frågan föll genom kamrarnas olika beslut.
Vad i motionerna anförts till stöd för den föreslagna utredningen finner utskottet
vara värt allt beaktande. Det torde nämligen icke kunna förnekas, att,
sådana förhållandena numera utvecklat sig, jordbruket kommit i ett sådant
läge, att åtgärder från statsmakternas sida snarast böra vidtagas i syfte att bereda
detsamma billigare och fördelaktigare kreditmöjligheter. Riksdagen har också
vid flera tillfällen ställt sig välvillig till de krav på förbättrade kreditförhållanden,
som tid efter annan framkommit. Vad angår den vid 1924 års riksdag genomförda
förändringen, har denna visserligen medfört fördelar, men tydligt är, att
därutöver särskilda åtgärder måste vidtagas för att utvidga jordbrukskrediten
och ordna densamma på ett mera tidsenligt sätt. Bland de åtgärder, som därvid
företrädesvis böra ifrågakomma och vilka torde böra göras till föremål för en
ytterligare utredning, intager, enligt utskottets mening, förslaget om en höjning
av gränsen för hypoteksföreningarnas fastighetsbelåning en framträdande plats,
och utskottet vill i detta avseende erinra, att redan 1924 års riksdag uttalat sig
i samma riktning. Det torde ock få anses vara av vikt, att, såsom jämväl motionärerna
framhålla, i främsta rummet den ifrågavarande primära krediten, där
så erfordras, kan utnyttjas till lämplig höjd och på möjligast gynnsamma villkor,
detta så mycket hellre som det väl knappast torde låta sig göra att inom den
närmaste framtiden ordna kreditförhållandena beträffande den sekundära jordbruksfastighetskrediten
på ett för jordbruksnäringen tillfredsställande sätt. Vid
den ifrågavarande utredningen synes jämväl i anslutning till vad riksdagen tidigare
därom uttalat frågan om belåning av skog böra göras till föremål för en
närmare utredning. Då enligt utskottets mening det här föreliggande spörsmålet
nu icke längre torde böra undanskjutas, har utskottet för sin del under åbero
-
Utskottets
yttrande.
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 41.
pande av vad i ärendet förekommit ansett sig böra tillstyrka en skrivelse till
Kungl. Maj:t i anslutning till motionärernas förslag.
Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner 1:110 och
II: 184, må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa en allsidig utredning rörande den primära
jordbruksfastighetskrediten, även vad angår den primära skogskrediten,
med hänsyn därvid särskilt till dels frågan om höjning av
gränsen för nämnda fastighetskredit dels ock behovet av en ytterligare
utveckling av jordbrukshypoteksinstitutionen i syfte att möjliggöra
en ökad utlåningsverksamhet, samt därefter för riksdagen
framlägga de förslag, till vilka en dylik utredning må föranleda.
Stockholm den 5 maj 1927.
På bankoutskottets vägnar:
• C. E. SVENSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm, Pettersson
i Olovstorp, Enhörning, Dalberg, Johansson i Friggeråker, Lindgren och Östergren;
från andra kammaren: herrar Borggren, Bäcklund, Lovén, Olsson i Berg,
Wikström, Kloo, Svensson i Betingetorp och Heiding.
Stockholm 1927. A.-B. Hasse W. Tullbergs boktr.