Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
1
Nr 37.
''Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1927 kl. 5 e. m.
Utlåtande, i anledning av vissa framställningar angående pensioner
och understöd, att utgå av vissa af färsdrivande verks medel.
Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet
hänvisade framställningar rörande pensioner och understöd, att utgå
av affärsdrivande verks medel.
l:o.
I en till riksdagen aylåten, den 18 februari 1927 dagtecknad proposition
nr 117 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, i punkten
1:° föreslagit riksdagen medgiva, att amanuensen i generalpoststyrelsen Carl
Arvid Erixon må från och med den dag, då han entledigas från sin anställning
i generalpoststyrelsen, dock tidigast från och med den 1 juli 1927,
under sin återstående livstid åtnjuta en årlig pension av 1,200 kronor, att
utgå av postmedel.
Erixon, som är född den 20 juli 1860, erhöll, efter år 1888 avlagd hovrättsexamen,
den 30 september 1892 anställning hos generalpoststyrelsen
såsom e. o. tjänsteman. Från och med den 1 januari 1900 erhöll han amanuensbefattning
med tjänstgöringsskyldighet av 5 timmar per söckendag
mot ett arvode av 720 kronor för år, vilket från och med den 1 januari
1910 höjts till och alltjämt utgår med 1,680 kronor för år, dvrtidstilläcc
oräknat.
Erixon har uppgivit, att han på grund av sin från tidigaste barndom
svaga hälsa av läkare förbjudits arbeta mer än högst 5 timmar om dagen
och att han därför ej vågat söka ordinarie anställning med dess till minst
7 timmar per dag bestämda tjänstgöringstid.
Generalpoststyrelsen har meddelat, att det vid förestående omorganisation
av styrelsen måhända bleve nödvändigt att entlediga Erixon ur tjänst samt
framhållit, att det vore önskvärt, att Erixon då med hänsyn till sin långa
och utan anmärkning fullgjorda tjänstgöring bereddes understöd av postmedel
för sin återstående livstid.
Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 8 samt. 25 höft. (Nr 37.)
Ang. pension
åt amanuensen
C. A. Erixon.
1
2
Bankoutskoitets utlåtande Nr 37.
utskottet. Under erinran, att riksdagen tidigare i vissa fall beviljat pension åt ickeordinarie
befattningshavare i amanuensställning, får utskottet, som icke funnit
anledning till erinran mot det av Kungl. Maj:t i förevarande fall föreslagna
pensionsbeloppet, hemställa,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.
2:o.
Ang. under- Uti punkten 2:o av samma proposition nr 117 har Kungl. Maj:t föreslagit
biträdet Annä riksdagen medgiva, att postbiträdet Anna Hildur Elmir Eriksson må från och
Hildur Elmir med den dag, då hon entledigas ur postverkets tjänst, under sin återstående
Enksson. livstid åtnjuta ett årligt understöd av 1,380 kronor, att utgå av postmedel.
Postbiträdet Eriksson, som är född den 10 oktober 1861 och sålunda 65
år gammal, har alltsedan den 1 oktober 1902 varit anställd vid postanstalten
i Limhamn. Under tiden 1 oktober 1902—30 april 1914 har hon tjänstgjort
vid dåvarande poststationen i Limhamn och därvid på eget ansvar
handhaft kassatjänstgöringen samt expeditionen av ankommande och avgående
poster. Alltsedan den 1 maj 1914, då postkontor inrättades i Limhamn, har hon
varit anställd såsom dispositionsbiträde vid nämnda postkontor och i denna
egenskap, under 7 timmars daglig arbetstid, bestritt i huvudsak samma göromål,
som i allmänhet åligga postexpeditör.
Postbiträdet Erikssons ersättning har under tiden 1 oktober 1902—30
april 1914 utgått med 50— 75 kronor för månad samt därefter med så småningom
stigande belopp; från och med den 1 november 1919 har hon åtnjutit
en årlig avlöning av 2,580 kronor.
Vidare har Eriksson tjänstgjort i telegrafverket under tiden från den 1
april 1895 till och med den 31 maj 1913 såsom föreståndare för telegramexpeditionen
i Limhamn samt från förstnämnda dag intill mitten av år
1901 såsom föreståndare jämväl för växelstationen därstädes. Hon har sålunda
varit anställd i statens tjänst sammanlagt över 31 år och under hela
denna tid fullgjort henne åliggande göromål med stort nit, intresse, duglighet
och ordentlighet.
Beträffande utredningen i övrigt hänvisas till propositionen.
Utskottet biträder Kungl. Maj-.ts förslag och hemställer alltså,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
3
3:o.
Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Ma,j:ts under punkten 3:o av förevarande
proposition nr 117 gjorda framställning och med hänvisning till
den i propositionen lämnade utredningen i här avsedda ärende får utskottet
hemställa,
att riksdagen må medgiva, att till städerskorna Stina
Lisa Nyqvist, född Larsdotter, Mathilda Söderberg,
född Hansson, och Elna Håkansson, född Olsson, må
utbetalas understöd med följande årliga belopp nämligen
till Stina Lisa Nyqvist 240 kronor och till en var av
Mathilda Söderberg och Elna Håkansson 480 kronor,
att utgå av postmedel räknat från och med den dag vederbörande
frånträder sin befattning i postverkets tjänst.
4:o.
Beträffande Kungl. Maj:ts i punkterna 4:o och 5:o av ifrågavarande proposition
framställda förslag rörande pension åt lokomotivföraren vid statens
järnvägar Herman Julius Lysholms änka Anna Serafina Lysholm, född
Högelin, samt rörande pension åt lokomotivföraren Anders Peter Andersson
Forsbergs änka Johanna Forsberg, född Nilsson, yttrar sig utskottet i annat
sammanhang (utlåtande nr 38, punkterna 52 — 53); vilket utskottet här velat
för riksdagen
anmäla.
5: o.
I punkten 6:o av propositionen nr 117 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
medgiva, att förre kompressorskötaren Johan Olofsson i Trollhättan
må från och med den 1 juli 1927 under sin återstående livstid uppbära ett
årligt understöd av 948 kronor, att utgå av statens vattenfallsverks medel.
Beträffande Olofssons anställningsförhållanden m. m. inhämtas av handlingarna
i ärendet huvudsakligen följande:
Olofsson, som är född år 1858, har från hösten 1889 till hösten 1899 varit
anställd vid Nya Trollhätte kanalbolag — vars egendom år 1905 övertagits
av staten — dels som smedhantlangare, dels vid mudder- och undervattensarbete,
samt därefter arbetat vid Trollhättans elektriska kraftaktieholag som
smedhantlangare och ugnsarbetare samt maskinist, bland annat vid kraftstationen
å Önan i Trollhättan. Den 1 augusti 1906 övertog staten viss
nämnda kraftaktieholag tillhörig egendom, däribland kraftstationen å Önan,
och i samband därmed övergick Olofsson i egenskap av maskinist i Trollhätte
kanal- och vattenverks tjänst. År 1908 förflyttades han till statens
Ang. understöd
åt vissa
städerskor i
postverket.
Ang. understöd
åt förre
kompressorskötaren
J.
Olofsson.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
Utskottet.
Ang. pension
åt f. d. biträdande
postexpeditören
Hilma Olivia
Dahlén.
vattenfallsverks byggnadsavdelning som kompressormaskinist, i vilken egenskap
han sedermera tjänstgjort vid olika byggnadsföretag ända till den 20
mars 1925, då han på grand av arbetenas avslutande fått lämna sin anställning.
Olofssons sammanlagda anställningstid i statens tjänst har sålunda utgjort
över 18 år; hans tjänstetid hos de enskilda företag, vilkas verksamhet och
egendom sedermera helt eller delvis övertagits av staten, uppgår till nära
17 år.
Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.
Utskottet vill erinra, att 1925 års riksdag beviljat årligt understöd av
vattenfallsverkets medel åt en i nämnda verks tjänst anställd kompressorskötare
med anställningsförhållanden liknande de i förevarande fall åberopade.
På grund härav och med hänsyn till vad i föreliggande ärende
blivit upplyst tillstyrker utskottet, att understöd beredes kompressorskötaren
Olofsson. Mot vad Kungl. Maj:t i dylikt hänseende föreslagit har utskottet
intet att erinra.
Utskottet hemställer därför,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.
6:o.
I en inom första kammaren av herr Julin väckt motion nr 146 har hemställts,
»att riksdagen måtte tilldela f. d. biträdande postexpeditören änkefru
Hilma Olivia Dahlén, född Morén, ett årligt understöd av 1,344 kronor
att, räknat från och med den 1 oktober 1926, under hennes återstående livstid
utgå av postmedel».
I motionen har anförts bland annat följande:
»Änkefru Hilma Olivia Dahlén, född Morén, den 7 maj 1855, har varit
anställd i postverket som biträdande postexpeditör och som tillfälligt biträde,
på sätt framgår av följande tablå, under tillhopa mer än 39 år.
Anställning vid postverket |
T i d |
År |
Män. |
Dagar |
Tjänstgörings- ort |
Av- löning kr. |
l:o såsom biträdande post- |
Vi 1874—s0/s 1878 |
4 |
6 |
Avesta |
300 |
|
expeditör (extra biträde) |
V: 1879—sl/is 1880 |
1 |
6 |
— |
Umeå |
360 |
V» 1883—s''/s 1883 |
— |
2 |
— |
» |
360 |
|
V< 1888—al/ia 1898 |
10 |
9 |
— |
Nordmaling |
900 |
|
Vi 1899—sl/i21903 |
5 |
— |
— |
» |
1,050 |
|
Vi 1904 —sl/v 1907 |
3 |
7 |
— |
» |
1,200 |
|
Vs 1907—2s/7 1916 |
8 |
11 |
28 |
» |
1,350 |
|
Summa |
34 |
5 |
28 |
|||
2:o såsom tillfälligt biträde |
,6/i 1883—3l/s 18S8 |
4 |
8 |
15 |
Nordmaling |
720 |
(dispositionsbiträde) ...... |
Summa tjänstgöringstid |
39 |
2 |
13 |
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
5
Fru Dahlén är änka efter postmästaren Alfred Dahlén i Nordmaling,
vilken avled den 28 september 1926.
Fru Dahlén har i sin egenskap av postfunktionär icke haft formell pensionsrätt,
men hon skulle, därest hon vid sin avgång sökt pension, utan
varje tvivel genom statsmakternas försorg erhållit ett årligt understöd av
postmedel i likhet med vad fallet varit med samtliga de i postverkets tjänst
anställda extra befattningshavare, som vid sin avgång kunnat uppvisa tillräckligt
lång väl vitsordad tjänstgöringstid. Anledningen till att fru Dahlén
underlåtit att ansöka om sådant understöd har varit, att hennes mans pension
synts makarna tillräcklig för bådas uppehälle.»
Beträffande motiveringen i övrigt hänvisar utskottet till motionen.
över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet inhämtat yttrande av generalpoststyrelsen.
Generalpoststyrelsen har vitsordat riktigheten av motionärens uppgifter
rörande änkefru Dahléns tjänste- och avlöningsförhållanden samt vidare anfört
följande:
»Såsom av motionen framgår, har änkefru Dahlén tjänstgjort i postverket
sammanlagt över 39 år. Härunder har hon icke ägt åtnjuta semester eller
annan kostnadsfri ledighet. För sjukdom och vårdande av enskilda angelägenheter
har hon under de sista 22 åren — för vilka uppgifter föreligga —
varit tjänstledig sammanlagt allenast 567 dagar, motsvarande 26 dagar per
år. Med hänsyn till änkefru Dahléns långa och oförvitliga tjänstgöring
finner generalpostyrelsen det rättvist och billigt, att hon tillerkännes årligt
understöd av postmedel.
Generalpoststyrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att fru Dahlén,
såsom varande gift, på grund av de under hennes anställningstid gällande
bestämmelser icke kunnat befordras till ordinarie befattning och sålunda ej
heller erhålla med dylik anställning förenad pensionsrätt.
Beträffande det av motionären föreslagna understödsbeloppet kan det måhända
synas, som om detsamma vore väl högt, ställt i förhållande till det
av änkefru Dahlén senast uppburna arvodet. Såsom motionären framhåller,
skulle emellertid fru Dahlén, därest hon vid tiden för sin avgång anhållit
om understöd, sannolikt hava kunnat påräkna en pension, vilken, efter senare
beslutade förbättringar i fråga om pensionsförmånerna, numera skulle
uppgå till det av motionären föreslagna beloppet.
Generalpoststyrelsen tillåter sig i detta sammanhang erinra om, att f. d.
extra postexpeditören fru Anna Maria österlund av 1921 års riksdag beviljades
ett understöd av 1,200 kronor, beräknat å ett arvode av 1,800 kronor
för år. Den av fru österlund uppburna pensionen utgår numera, efter förhöjning
enligt kungl. kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280), till ett belopp
av 1,728 kronor för år.
Det förhållande, att änkefru Dahlén icke förrän efter mannens död anhållit
om pension, synes generalpoststyrelsen icke rimligtvis böra medföra,
att hennes pensionsförmåner sättas lägre än det belopp, hon vid avgången
kunnat påräkna, utökat med därå senare beslutade förhöjningar.»
Under åberopande av nu anförda förhållanden har generalpoststyrelsen
ansett sig böra tillstyrka bifall till den i motionen gjorda hemställan.
Utskottet.
Ang. understöd
eller pension
åt f
postföraren
A. E. Engström.
6 Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
Statskontoret har för sin del framhållit, att med hänsyn till de i detta
fall föreliggande omständigheterna intet syntes vara att erinra mot bifall
till förslaget.
Med hänsyn till vad i ärendet förekommit har utskottet ansett sig böra
biträda det i motionen framställda förslaget; dock att det ifrågasatta underhållet
synes böra utgå från och med den 1 januari 1927. Utskottet — som
anser att den tillstyrkta förmånen i detta fall bör benämnas pension — får
sålunda hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
1:146, må medgiva, att f. d. biträdande postexpeditören
Hilma Olivia Dahlén, född Morén, må från och med
den 1 januari 1927 under sin återstående livstid av
postmedel uppbära en årlig pension av 1,344 kronor.
7:o.
I en inom andra kammaren väckt motion nr 53 har herr Hage hemställt,
»att riksdagen måtte besluta tillerkänna f. d. postföraren Anton Edvard
Engström, Gunnarsbyn, Råneå församling, Norrbottens län, ett mindre understöd
eller en pension av den storlek riksdagen kan finna lämpligt».
Med avseende å vad motionären anfört till stöd för sitt yrkande hänvisar
utskottet till motionen.
Av tillgängliga handlingar framgår, att Engström är född den 15 oktober
1873, att han tjänstgjort såsom postförare å linjen Niemisel—Gunnarsbyn
i Norrbottens län under tiden 1 januari 1904—31 juli 1925, att han
numera är på grund av sjukdom oförmögen till arbete samt att han befinner
sig i fattiga omständigheter.
Engström har tidigare såväl hos generalpoststyrelsen som hos Kungl.
Maj:t gjort framställningar om erhållande av understöd av statsmedel. Senast
har han i en i april 1926 till Kungl. Maj:t ingiven skrift anhållit, att
ålderdomsunderstöd om möjligt måtte beviljas honom enligt samma grunder
och villkor, som gällde beträffande lantbrevbärare och postexpeditionsföreståndare.
I ett över sistnämnda framställning avgivet utlåtande den 9 april 1926
anförde generalgoststyrelsen följande:
»Förre postföraren Anton Edvard Engström, som är född den 15 oktober
1873, har — enligt kontrakt — medelst häst och åkdon fortskaffa! posten
mellan poststationen i Niemisel och poststationen i Gunnarsbyn från och
med den 1 januari 1904 till och med den 31 juli 1925, då han på grund
av postföringslinjens omreglering, efter uppsägning från postverkets sida,
frånträdde sin förenämnda befattning efter att hava innehaft densamma i
21 år 7 månader. Engström var vid avgången icke fullt 52 år gammal.
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
I ersättning för postföringen i fråga, vilken Engström ombesörjt 3 gånger
i veckan, har han uppburit följande belopp för helt år räknat, nämligen
under tiden
Vägsträckan mellan Niemisel och Gunnarsbyn och åter är 28 kilometer
lång, och för varje tur har Engström använt en tid av omkring 4 timmar.
Härtill bör läggas överliggningstid, som varierat mellan 1 V., och 3 1/i
timmar. Engströms arbete i postverkets tjänst kan icke anses hava varit
av ansträngande beskaffenhet. Det lyte, som Engström i sin skrivelse till
Kungl. Maj:t åberopar, har icke åsamkats honom under arbete i postverkets
tjänst.
I skrivelse till generalpoststyrelsen den 18 november 1925, hit inkommen
den 26 januari påföljande år, har Engström gjort framställning om understöd.
Vid ärendets föredragning i generalpoststyrelsen den 12 februari 1926
ansågs Engströms ifrågavarande framställning icke kunna föranleda någon
styrelsens åtgärd, varom Engström den 18 samma februari erhöll underrättelse.
Sedermera har Engström hos generalpostdirektören Örne förnyat
sin framställning och därvid erhållit svar av innehåll, som framgår av
Engströms underdåniga framställning bilagt meddelande, daterat den 26
februari 1926.
Enligt de av Kungl. Maj:t i brev till generalpoststyrelsen den 20 juni
1913 och 28 juni 1918 fastställda grunder för tilldelande av ålderdomsunderstöd
gäller, att dylika understöd till belopp, motsvarande högst 2/a av senast
utgående ersättning, kunna tilldelas poststationsf öreståndare — som varit
anställda medelst personligt kontrakt — och lan tbr enbär are, vilka i sådan
egenskap tjänstgjort i postverket minst 25 år eller, i undantagsfall, under
kortare tid, och vilka befinnas vara i behov av understöd. Dessa bestämmelser,
som fastställts efter riksdagens hörande, medgiva icke tilldelande av
understöd åt postförare, vilka — utan att hava verkställt lantbrevbäring —
allenast forslat post mellan två eller flera postanstalter.
Det arbete, som åligger postförare, inskränker sig huvudsakligen till att
transportera slutna poster från en postanstalt till en annan, under det att
lantbrevbärare direkt tillhandagå den korresponderande allmänheten med
olika postgöromål. En väsentlig skillnad föreligger alltså mellan postförares
och lantbrev bärares åligganden och ansvar.
Ehuruväl, såsom ovan framhållits, enligt för generalpoststyrelsen gällande
bestämmelser understöd icke kan tilldelas f. d. postförare, som, utan att hava
verkställt lantbrevbäring, allenast forslat post mellan olika postanstalter, har
generalpoststyrelsen vid enstaka tillfällen hos Kungl. Maj:t hemställt om
åtgärd till beredande av understöd åt jämväl sådana postförare. Riksdagen
har också i ett fåtal fall, på grund av avlåtna propositioner eller med anledning
av väckta motioner, beviljat f. d. postförare understöd av postmedel.
I dessa fall hava emellertid — såsom även bankoutskottet uttalat i sitt
utlåtande nr 22 till 1922 års riksdag — förelegat särskilda på frågan om
understöd inverkande omständigheter, vilka ansetts böra föranleda undantag
från gällande bestämmelser, såsom skada genom olycksfall under tjänstutövning
eller synnerligen lång anställningstid under sällsynt svåra och
krävande förhållanden m. m.
1 mars 1917—31 januari 1918
1 februari 1918—31 juli 1919
1 augusti 1919—31 juli 1925
1 januari 1904—28 februari 1917
468 kronor,
624 »
780 » samt
1,092 »
Utskottet.
Ang. viss ersättning
åt
förste postiljonen
E. A.
Solan der.
8 Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
Då varken visats eller ens gjorts gällande att några dylika särskilda omständigheter
föreligga beträffande Engström, saknar generalpoststyrelsen
framställningIstyrka bifall till Engströms nu föreliggande underdåniga
På grund av vad sålunda anförts hemställde generalpoststyrelsen, att Engströms
föreliggande framställning icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd. Kungl. Maj:t beslöt den 15 oktober 1926 i enlighet med vad
styrelsen hemställt.
Såsom av handlingarna framgår har Engström icke tjänstgjort såsom lantbrevbärare
utan endast haft att i egenskap av entreprenör befordra slutna
poster mellan två postanstalter. Han är sålunda icke berättigad till ålderdomsunderstöd
enligt därom gällande, i generalpoststyrelsens ovan intagna
utlåtande omförmälda bestämmelser.
Av utredningen framgår vidare, att Engström bestritt ifrågavarande tjänstgöring
under en tid av endast omkring 21 ]/2 år och därvid fullgjort tre
turer i veckan — varje tur krävande omkring 4 timmar, frånsett överliggningstid
samt att han vid 51 års ålder lämnat anställningen på grund
av omreglering av postföringslinjen.
Utskottet vill framhålla, att understöd av allmänna medel hittills icke
tilldelats postförare under förhållanden liknande de i förevarande fall åberopade,
samt att ett bifall till det nu väckta förslaget enligt utskottets mening
skulle vara ägnat att medföra konsekvenser av icke önskvärd art. På grund
härav har utskottet, oaktat ömmande omständigheter med avseende å hälsotillstånd
och ekonomiska förhållanden här kunna anses föreligga, funnit
sig böra avstyrka bifall till motionen.
Med åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att förevarande motion II: 53 icke må till någon riks,
dagens åtgärd föranleda.
8:o.
I en inom andra kammaren av herr Hage jämte tre av kammarens övriga
ledamöter väckt motion nr 229 har hemställts, att riksdagen måtte
besluta tilldela förste postiljonen Erik Albin Salander i Luleå en ersättning
— eventuellt utgående årligen från tiden för en i motionen omnämnd olyckshändelse,
som drabbat Salander, eller på annat sätt — och avvägd såväl
med hänsyn till den minskade årliga inkomst, som Salander erhölle på
grund av utebliven befordran, som med hänsyn till de lidanden och den försvagade
hälsa, som blivit en följd av nämnda olyckshändelse, vilken utan
hans egen förskyllan träffat honom under arbete i statens tjänst.
Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen
med därvid fogad bilaga.
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
9
över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört generalpoststyrelsen.
Generalpoststyrelsen har i sitt yttrande till en början lämnat följande Generalpostredogörelse:
styrelser..
»Erik Albin Salander, som är född den 17 maj 1877, antogs till extra
vaktbetjänt den 18 november 1898 och utnämndes den 27 december 1902
till ordinarie vaktbetjänt samt befordrades den 23 december 1911 till sin nu
innebavande befattning som förste postiljon.
Under tjänstgöring inom postkupé nr 53, Kiruna—Luleå, den 14 mars
1918 blev Salander utsatt för olycksfall. Såvitt framgår av de handlingar,
som varit tillgängliga vid föredragning i generalpoststyrelsen den 31 augusti
1926 av en framställning från Salander angående ersättning i anledning av
olycksfallet i fråga, tillgick detta sålunda, att, då tåget var på ingång till
Holmfors’ station — vilken station enligt då gällande tidtabell skulle passeras
6.3 3 f. m. — postvagnen till följd av axelbrott urspårade och Salander,
som vid tillfället syntes hava uppehållit sig å vagnens plattform, hoppade
— eller möjligen föll — mot en invid spåret befintlig vedstapel samt därefter
kastades bakåt mot tåget och släpades med detta en sträcka av ungefär
tio meter.
Enligt en skrivelse från Salander den 3 december 1926, vilken skrivelse
finnes bilagd motionen, skulle emellertid Salander vid vagnens urspåring,
efter att förgäves hava sökt stoppa tåget med nödbromsen, hava skyndat ut
på vagnens plattform samt, liggande på denna, sökt rycka loss luftbromsslangarna
mellan postvagnen och efterföljande personvagn för att sålunda
stoppa tåget. Vid den stöt, som förorsakades därav, att postvagnens vänstra
bakre hjul vid passerandet av yttersta växeln till Holmfors’ station slitits
loss, skulle Salander hava slungats ned från plattformen genom grinden,
som stått öppen. Därest denna relation av händelseförloppet vid olyckstillfället
är riktig, vilket generalpoststyrelsen saknar anledning att betvivla,
har Salander, såsom i motionen antydes, under överhängande fara för sig
själv sökt rädda såväl människoliv som även statens och enskild egendom
till betydande värde.
På grund av de svåra skador, Salander vid olycksfallet erhållit, har han
varit tjänstledig under tiden 15 mars 1918 — 31 december 1921. Under
denna tid har Salander på grund av gällande avlöningsbestämmelser uppburit
oavkortad lön och i mån av behov åtnjutit läkarvård på postverkets bekostnad.
Därutöver har generalpoststyrelsen vid tre olika tillfällen tilldelat
Salander gratifikationer till ett sammanlagt belopp av 600 kronor såsom
ersättning för utgifter, vilka förorsakats honom genom olycksfallet. Enär
Salanders arbetsförmåga genom olycksfallet blivit nedsatt och han till följd
därav blivit urståndsatt att utföra mera ansträngande arbete eller utgöra
full dagstjänst, har han från och med den 1 februari 1921 beretts särskild
lättare tjänstgöring vid postkontoret i Luleå med en daglig arbetstid av
allenast 5 timmar.»
Generalpoststyrelsen har vidare erinrat att — på sätt jämväl i motionen
åberopats — ett i viss mån likartat fall tidigare varit under riksdagens
prövning, nämligen då riksdagen i anledning av olycksfall under tjänstutövning
beviljat ersättning åt förste postiljonen Johannes Andersson
Almén. Beträffande sistnämnda fall har styrelsen anfört följande.
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
»Under tjänstgöring i postkupé å linjen Malmö—Simrishamn den 18 mars
1907 blev Almén, då tåget befann sig mellan Staffanstorps och Djurslöfs
stationer, utsatt för överfall av två personer, vilka inträngde i postkupén
och avlossade revolverskott, varav tre träffade Almén i huvudet. Brottslingarna
tillgrepo åt posten anförtrodda försändelser till ett värde av omkring
5,200 kronor. Genom Torna och Bara häradsrätts utslag den 25 juli 1907
ådömdes förövarna av brottet straffarbete på livstid och förpliktades att i
skadestånd till Almén utgiva, bland annat, 300 kronor årligen för minskad
arbetsförtjänst. Av den i ärendet förebragta utredningen syntes framgå,
att det berodde endast på Alméns rådighet och självuppoffrande mod vid
överfallet, att brottslingarna icke i större utsträckning än skedde kunnat
åtkomma de inom postkupén befintliga värdeförsändelserna. Till följd av
skottskada vid överfallet förlorade Almén så gott som helt och hållet synförmågan
å vänstra ögat. Efter att under tiden 19 mars 1907 — 31 december
1909 hava på grund av skadorna vid överfallet åtnjutit tjänstledighet,
återinträdde Almén med ingången av år 1910 i full tjänstgöring vid järnvägsposten
i södra distriktet.
Almén ansökte hos generalpoststyrelsen om skadestånd av statsmedel.
Vid föredragning av ärendet den 27 september 1912 ansågs emellertid framställningen
ej kunna bifallas. Påföljande år väcktes i riksdagens första
kammare motion (nr 12) om understöd åt Almén. Riksdagen avslog motionen
under motivering i huvudsak, att ingen som helst utredning förebragts
angående den minskning i biinkomster, Almén såsom följd av honom vid
överfallet tillfogade skador måst vidkännas.
Med anledning av motion till 1918 års lagtima riksdag av herr Lovén
m. fl. (nr 139 A. K.) medgav emellertid sagda riksdag, att Almén finge
under sin återstående livstid å postverkets pensionsstat uppbära ett årligt
understöd av 300 kronor, vilket understöd motsvarade beloppet av det skadestånd,
som Almén genom domstols utslag fått sig tillerkänt för minskad
arbetsförtjänst och som ej kunnat av förövarna till brottet gäldas, varför
det synts riksdagen skäligt, att staten iklädde sig fullgörandet av ifrågavarande
förbindelse.
I en år 1921 inom riksdagens andra kammare väckt motion (nr 147)
hemställdes, att, då Almén på grund av sina, med anledning av det mot
honom vid överfallet förövade våldet, nedsatta kroppskrafter ej kunnat ifrågakomma
till befordran till överpostiljonstjänst, riksdagen måtte anslå erforderligt
belopp till en överpostiljonsbefattning åt Almén, med rätt för
honom att fortfarande innehava den tjänstgöring han då bestrede.
I det från generalpoststyrelsen infordrade yttrandet över motionen avstyrkte
styrelsen bifall till densamma samt ifrågasatte, huruvida icke den
ytterligare gottgörelse, som ansåges böra tilldelas Almén, borde beredas honom
genom tillägg till det honom redan beviljade understödet med ett belopp,
motsvarande det, varmed hans lön skulle ökas, om han befordrades
till överpostiljon. Under uttalande att det av generalpoststyrelsen föreslagna
sättet för beredande av gottgörelse åt Almén borde underkastas närmare
utredning, hemställde statsutskottet, att ifrågavarande motion icke
måtte vinna riksdagens bifall; och beslöt riksdagen i enlighet med utskottets
hemställan. På grund av vad sålunda förekommit föreslog Kungl.
Maj:t, sedan generalpoststyrelsen inkommit med begärd, av statsutskottet
ifrågasatt utredning, i proposition nr 70 till 1922 års riksdag, att Almén
skulle gottgöras för de skador, han vid självuppoffrande pliktuppfyllelse
ådragit sig, genom en ökning av honom tidigare tilldelat understöd med av
Bankoutskottets utlåtande Nr 37. 11
generalpoststyrelsen föreslaget belopp, 408 kronor årligen, att utgå undei
Alméns återstående tjänstetid vid postverket. Riksdagen, som biföll propositionen,
ansåg billigheten bjuda, att Almén vid avgången bereddes pension
såsom överpostiljon.»
Beträffande en jämförelse mellan det av riksdagen tidigare behandlade
ärendet angående ersättning åt förste postiljonen Almén samt det nu föreliggande
fallet har generalpoststyrelsen härefter anfört följande.
»Av en jämförelse mellan det nu relaterade fallet och föreliggande ärende
angående understöd åt Salander framgår, att de båda fallen, ehuru väsentligen
lika, dock sinsemellan förete en principiell olikhet, i det att i det förra
fallet den lidna skadan vållats genom brottslig gärning, under det att idet
senare, såvitt blivit visat, skadan uppkommit genom olycksfall. Skadegörelse
genom brott medför skadeståndsskyldighet, vilken omfattar dels och i
främsta rummet den direkta minskningen i den skadelidandes tillgångar,
dels ock uteblivande av en — om skadan ej inträffat säkert påräknad
inkomst. Vid skada till följd av olycksfall åter är den lagliga rätten till
skadeersättning, i de undantagsfall där sådan rätt överhuvud föreligger, betydligt
mindre omfattande. Denna skillnad mellan de båda fallen har synts
generalpoststyrelsen vara av betydelse för bedömande av frågan om beredande
av ersättning åt Salander i anledning av olycksfallet.
Motionen bilagda handlingar synas utvisa, att den postvagn, i vilken
Salander vid olyckstillfället tjänstgjorde, enligt hans åsikt icke vant ur
trafiksäkerhetssynpunkt fullgod. Generalpoststyrelsen saknar anledning att
närmare ingå på frågan, huruvida på grund härav eller av annan anledning
någon skadeståndsfordran mot statens järnvägar uppkommit för Salander.
Därest någon sådan fordran förefunnits, är den emellertid på grund av bestämmelse
i 10 § av lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet for skada
i följd av järnvägsdrift numera preskriberad. Emot postverket kan någon
skadeståndsrätt i varje fall icke lagligen grundas på sagda av Salander
antydda förhållande, enär generalpoststyrelsen givetvis icke kan goras ansvarig
för tilläventyrs förefintliga fel ur trafiksäkerhetssynpunkt a de postvagnar,
som framföras å statens järnvägar.»
Med avseende å det i motionen väckta förslaget om ersättning åt Salander
har generalpoststyrelsen slutligen yttrat följande:
»Med hänsyn till ovan berörda principiella olikhet mellan nu förevarande
fall och fallet Almén har general poststyrelsen ansett sig icke kunna för sin
del vidtaga andra åtgärder för beredande av ersättning åt Salander i anledning
av olycksfallet än de, för vilka ovan redogjorts. Enär emellertid
Salander genom det svårartade olycksfallet tillskyndats stora kroppsliga och
andliga lidanden och åsamkats ekonomiska förluster, torde likväl, enligt
generalpoststyrelsens åsikt, billighetsskäl kunna åberopas för, att Salander
av statsverket beredes ytterligare ersättning, desto mera som han, enligt
vad av den motionen bilagda skrivelsen från Salander framgår, drabbats
av olycksfallet under försök att, utan hänsyn till fara för eget liv, rädda
människoliv och egendom.
Den ytterligare ersättning, som må anses höra beredas Salander, torde
lämpligen kunna beräknas med hänsyn till den förlust, Salander på grund
av olycksfallet tillskyndats genom uteblivande av en befordran, som lian
kunnat påräkna, därest hans tjänsteduglighet icke blivit av olycksfallet ned
-
Statskontoret.
Utskottet.
12 Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
satt. I skrivelse den 21 december 1925, angående särskild ersättning åt
Salander, har postdirektören i norra distriktet framhållit, att Salander, därest
lian icke drabbats av olycksfallet, med sannolikhet kunnat påräkna att vid
namnda tidpunkt hava varit befordrad till överpostiljon. Det belopp, som
motsvarar skillnaden mellan hans nuvarande avlöning — enligt 12:e löneklassen
å G-ort — och den avlöning han skulle uppburit enligt högsta (14:e)
löneklassen i 10:e lönegraden (överpostiljon), utgör 432 kronor per år.»
På grund av det anförda har generalpoststyrelsen] förklarat, att från
styrelsens sida intet vore att erinra mot, att den uti förevarande motion
gjorda hemställan på så sätt bifölles, att Salander tillerkändes ett årligt
understöd av postmedel att från den 1 januari 1926 räknat utgå under hans
återstående tjänstetid vid postverket med 432 kronor jämte dyrtidstillägg
enligt de grunder, som vid varje särskild tidpunkt vore eller kunde bliva
bestämda för åtnjutande av dyrtidstillägg å hans avlöningsförmåner såsom
förste postiljon; och syntes Salander vid avgången ur postverkets tjänst
billigtvis böra beredas pension såsom överpostiljon.
Statskontoret har, under hänvisning till generalpoststyrelsens yttrande i
ärendet, för egen del framhållit, att med hänsyn till de omständigheter, som
enligt vad utredningen gåve vid handen i detta fall förelåge, intet syntes
vara att erinra mot att det i motionen framställda förslaget bifölles på sätt
generalpoststyrelsen tillstyrkt.
Av den utredning, som numera förebragts i ärendet, synes framgå, att
anledning förefinnes till antagande, att Salander vid ifrågavarande olyckstillfälle
under överhängande fara för sig själv sökt rädda såväl människoliv
som statens och enskild egendom till betydande värden. Med särskilt avseende
fästat vid detta förhållande har utskottet — oaktat enligt utskottets
mening förevarande fall ej kan helt jämställas med förberörda av riksdagen
behandlade ärende angående ersättning åt förste postiljonen J. A. Almén_
funnit sig böra tillstyrka att särskild ersättning av statsmedel beredes
Salander för de lidanden och den uteblivna befordran, som för honom blivit
följden av olycksfallet. Med avseende å formen för och omfattningen av
nämnda ersättning vill utskottet ansluta sig till generalpoststyrelsens av
statskontoret biträdda förslag; dock att det föreslagna understödet ej synes
böra utgå för tid före ingången av år 1927.
I likhet med generalpoststyrelsen finner utskottet billighetsskäl tala för
att Salander vid avgång ur tjänst tillerkännes pension med belopp, motsvarande
vad som tillkommer överpostiljon. Frågan härom synes emellertid
icke nu böra göras till föremål för riksdagens beslut.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
Bankoutskotiets utlåtande Nr 37.
13
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 229 må medgiva, att förste postiljonen Erik Albin
Salander må från och med den 1 januari 1927, så länge
han kvarstår i sin befattning, av postmedel uppbära ett
årligt understöd av 432 kronor, med rätt att därå åtnjuta
dyrtidstillägg enligt de grunder, som äro eller må varda
stadgade i fråga om dyrtidstillägg å hans avlöningsförmåner
såsom förste postiljon.
9:o.
I en inom första kammaren av herr Lundell väckt motion nr 61 har
anförts och hemställts följande:
»Sågverksarbetaren Erik Ludvig Eriksson vid Granviks bruksegendom i
Skaraborgs län har, såsom av hilagda intyg framgår, alltsedan 1890,
då staten förvärvade nämnda egendom, arbetat i därvarande skogar och
sågverk.
Eriksson, som nu är 71 år, har sålunda i 36 år arbetat för statens skogsväsendes
räkning och i viss grad i förmansställning samt därvid städse
ådagalagt villighet, omtanke och duglighet. Genom olycksfall 1923 förlorade
Eriksson högra handens tumme, varför hans arbetsförmåga oavsett åldern
väsentligen nedsatts. För denna handskära åtnjuter Eriksson från domänverket
400 kronor i årlig livränta, men då detta belopp ej är tillräckligt
för hans uppehälle, synes mig, att Eriksson även bör komma i åtnjutande
av pension.
På grund av det anförda hemställes, att riksdagen måtte bevilja sågverksarbetaren
vid statens bruksegendom Granvik Erik Ludvig Eriksson en årlig
pension av 400 kronor att utgå från och med den 1 januari 1927.»
över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört domänstyrelsen.
Domänstyrelsen har yttrat följande:
»Domänstyrelsen vitsordar riktigheten av motionärens uppgifter i fråga
om de faktiska förhållanden, som kunna vara av vikt för frågans bedömande.
Härutöver är styrelsen i tillfälle meddela, att Eriksson efter en 10-årig
anställning å Granviks egendom övergick i domänverkets tjänst, då Kungl.
Maj:t och kronan år 1890 inköpte nämnda egendom med tillhörande sågverk.
Han har under sin långa tjänstetid arbetat dels såsom sågare, dels
såsom kantare, dels ock såsom sågställare, varjämte han under vintertiden,
då sågverksrörelsen legat nere, sysselsatts med virkesaptering och avmätningsarbeten.
Under senaste tiden har han uteslutande sysslat med sågskärpning;
något mera inkomstgivande skogsarbete är han numera på
grund av sin ålder icke i tillfälle att åtaga sig.
Under de sista sex åren har Eriksson åtnjutit en avlöning av i medeltal
1,093 kronor; för närvarande uppbär han en dagspenning av 4 kronor.
Ang. pension
åt sågverksarbetaren
E. L. Eriks,
son.
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
Utskottet.
Eriksson innehar mot en årlig avgäld av 35 kronor på arrende en mindre
torplägenhet, vilken lämnar honom och hans familj husrum och vedbrand
samt föda åt en ko.
Erikssons höga ålder och långvariga, av vederbörande jägmästare väl
vitsordade tjänstgöring göra honom, enligt styrelsens förmenande, väl förtjänt
av ett årligt understöd från statens sida, när han lämnar sin befattning
vid Granviks såg. Därest intet oförutsett inträffar, lärer han kunna
tjänstgöra som sågskärpare under nu pågående sågningssäsong, vilken beräknas
bliva avslutad den 1 instundande juli.
Med hänsyn därtill får styrelsen föreslå, att understödsbeloppet, därest det
varder beviljat, måtte utgå — ej såsom motionären hemställer från och
med innevarande års början — utan från och med månaden näst efter den,
då han lämnar sin anställning vid Gran viks såg.»
Statskontoret har för egen del anfört:
»Såsom framgår av domänstyrelsens skrivelse har Eriksson, inberäknat
en tioårig anställning vid Granviks egendom med tillhörande sågverk, innan
densamma år 1890 övergick i kronans ägo, varit där anställd omkring
46 år; och anser statskontoret i likhet med domänstyrelsen, att någon pension
bör tillkomma honom, när han 71 år gammal nödgas inom kort lämna sin
anställning. Med hänsyn till föreliggande förhållanden och särskilt därtill,
att Eriksson utöver sin arbetsförtjänst åtnjuter en livränta av statsmedel å
400 kronor årligen såsom olycksfallsersättning, får statskontoret, som antar
att motionärens förslag avser en oreglerad pension å 400 kronor, vilken
motsvarar en nyreglerad pension å 792 kronor, ifrågasätta, huruvida icke
pensionen i detta fall bör bestämmas till 756 kronor, varigenom Eriksson
skulle med inberäkning av livräntan bekomma samma förmån, som skulle
hava tillkommit honom, om kungörelsen nr 10/1926 varit å honom tillämplig.
Pensionen synes böra anvisas att utgå från statens domäners fond
samt åtnjutas från och med månaden näst efter den, då Eriksson entledigas
från sin anställning.»
På grund av vad i ärendet blivit upplyst finner utskottet det vara billigt,
att sågverksarbetaren Eriksson tillerkännes någon pension av allmänna
medel. I fråga om storleken av denna pension har utskottet — som med
avseende å den av statskontoret tillämpade beräkningsgrunden åberopar vad
utskottet i utlåtande nr 36, punkten 32, denna dag anfört — med hänsyn
till Erikssons långvariga anställning icke funnit anledning till erinran mot
det av statskontoret ifrågasatta beloppet av 756 kronor. Pensionen torde,
på sätt statskontoret föreslagit, böra beviljas från statens domäners fond och
utgå från och med månaden näst efter den, vari Eriksson lämnar sin anställning.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion I: 61,
må medgiva, att sågverksarbetaren vid Granviks kronopark
Erik Ludvig Eriksson må från och med månaden
Bankoutskottets utlåtande Nr 37. 15
näst efter den, vari han entledigas från sin anställning,
under sin återstående livstid uppbära, utöver honom
tillkommande livränta, en årlig pension av 756 kronor,
att utgå från statens domäners fond.
Stockholm den 22 april 1927.
På bankoutskottets vägnar:
C. E. SVENSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Pettersson i Olovstorp, Andersson i
Hedsta, Östergren, P. A. Larsson, Bodin och Forssberg;
från andra kammaren: herrar Borggren, Backlund, Loven, Olsson i Berg, Wikström,
Ryberg, Höglund och Svensson i Betingetorp.