Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

1

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 5 april 1927 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om sänkning av pensionsåldern
för befattningshavare vid statens järnvägar.

I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottets förberedande handläggning
hänvisad motion, nr 20, har herr Höglund hemställt, »att riksdagen
måtte besluta skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om utredning och
förslag i syfte att åstadkomma en sänkning av pensionsåldern för vid statens
järnvägar anställda befattningshavare samt för riksdagen snarast framlägga
de förslag, vartill en dylik utredning kan giva anledning».

I fråga om de skäl, motionären åberopat till stöd för sitt förslag, tillåter
sig utskottet att hänvisa till motionen.

Över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
yttrande av järnvägsstyrelsen. I sitt i ämnet avgivna, den 25 februari
1927 dagtecknade utlåtande, vilket finnes fogat härvid, har styrelsen åberopat
ett den 13 november 1922 av styrelsen till Kungl. Maj:t avgivet utlåtande
över särskilda av styrelserna för svenska järnvägsmannaförbundet och Sveriges
lokomotivmannaförbund samt av Sveriges järnvägars banmästareförening
gjorda framställningar om sänkning av pensionsåldern för befattningshavare
i vissa lönegrader vid statens järnvägar. Jämväl sistnämnda utlåtande
finnes fogat härvid.

Gällande pensionsbestämmelser för befattningshavare vid statens järnvägar
återfinnas i den pensionslag, som genom beslut av 1920 års riksdag antogs
för samtliga de s. k. kommunikationsverken — d. v. s. postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk — och vilken lag trädde
i kraft den 1 juli 1920. Förslag till gemensamma pensionsbestämmelser för
tjänstemän vid nämnda verk hade uppgjorts av kommunikationsverkens
lönekommitté, som därvid, i syfte att åvägabringa största möjliga likformighet,
såväl i fråga om pensionsålder som i övrigt vidtagit vissa jämkningar i
de föreskrifter, vilka dittills i pensionshänseende varit gällande för varje särskilt
verks personal. Riksdagens beslut i ämnet fattades i huvudsaklig överensstämmelse
med kommitténs berörda förslag.

Utskottet vill erinra, att frågan om sänkning av pensionsåldern — från 65
till 63 år — för en viss grupp av befattningshavare vid statens järnvägar,

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 8 saml. 23 höft. (Nr 35.)

Utskottet.

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

nämligen förrådspersonalen, på grund av motion var föremål för prövning
av 1924 års riksdag. I enlighet med bankoutskottets hemställan (utlåtande
nr 12) blev motionen av riksdagen avslagen. Såsom skäl för utskottets ståndpunkt
i frågan åberopades, bland annat, dels att spörsmålet om pensionsåldern
för ifrågavarande befattningshavare så nyligen som år 1920 varit föremål
för statsmakternas prövning, dels att ändring i de för samtliga kommunikationsverk
gällande pensionsbestämmelserna icke syntes böra vidtagas
beträffande en viss grupp av befattningshavare utan att hänsyn toges till den
verkan, en dylik ändring kunde erhålla i fråga om pensionsförhållandena för
övriga befattningshavare å vilka bestämmelserna ägde tillämpning.

Den nu föreliggande motionen syftar väsentligen längre än det år 1924
väckta förslaget, nämligen till en generell sänkning av pensionsåldern till 60
år för flertalet av statens järnvägars befattningshavare och till ännu lägre
levnadsålder för en del befattningshavargrupper, i fråga om vilka redan nu
gäller en lägre pensionsålder.

Utskottet delar den uppfattning, som från järnvägsstyrelsens sida kommit
till uttryck i de bilagda utlåtandena, och har på grund härav ansett sig böra
avstyrka bifall till motionärens förslag. Utskottet vill ock, i anslutning till
vad som uttalades vid behandlingen av förberörda motion år 1924, till stöd
för sin ståndpunkt framhålla, att en generell sänkning av pensionsåldern för
befattningshavare vid statens järnvägar givetvis skulle vara ägnad att inverka
på frågan om pensionsåldern för befattningshavare vid de övriga verk,
å vilka 1920 års pensionslag för kommunikationsverken äger tillämpning.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 20 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 april 1927.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm, Dalberg,
Abrahamsson, P. A. Larsson och Bodin;

från andra kammaren: herrar Borggren, Winkler, Bäcklund, Wikström, Höglund,
Molander, Heiding och Thore.

Reservation

av herrar Bäcklund och Höglund.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

3

KUNGL. JÄRNVÄGSSTYRELSEN

Till Riksdagens Bankoutskott.

Genom ämbetsskrivelse den 11 innevarande februari har Järnvägsstyrelsen
anbefallts att avgiva och till Eder överlämna utlåtande över en inom andra
kammaren väckt motion nr 20 angående sänkning av pensionsåldern för befattningshavare
vid statens järnvägar; och får Styrelsen i anledning härav
anföra följande.

Den ifrågavarande motionen överensstämmer såväl i syfte som motivering
i allt väsentligt med särskilda av styrelserna för Svenska Järnvägsmannaförbundet
och Sveriges lokomotivmannaförbund samt av Sveriges järnvägars
banmästareförening under år 1922 hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar
om vidtagande av åtgärder för att den i 1920 års pensionslag stadgade pensionsåldern,
då tjänsteman tillhörande 1—6 (nuvarande 5—12) lönegraderna
har skyldighet att från tjänsten avgå, måtte sänkas och fastställas till 58
levnadsår för lokomotivförare samt 60 levnadsår för övriga omförmälda lönegrader
tillhörande tjänstemän.

över dessa framställningar, avgav Järnvägsstyrelsen den 13 november 1922
i avskrift bifogade utlåtande, däri Styrelsen på anförda skäl hemställde, att
ifrågavarande framställningar icke måtte föranleda till någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.

Såsom av utlåtandet framgår, hade Styrelsen i ärendet infordrat och till
Kungl. Maj:t överlämnat yttranden från samtliga distriktsförvaltningar; och
hade dessa enstämmigt uttalat sig emot de ifrågasatta förändringarna i avseende
å pensionsåldern.

Då i motionen icke anförts några nya skäl för vidtagande av berörda förändringar
och motionären ej heller försökt att gendriva de av Styrelsen i ovannämnda
utlåtande anförda omständigheter, som talade för bibehållande av
nuvarande bestämmelser i förevarande avseende, anser sig Styrelsen höra.
under åberopande av utlåtandet, vidhålla sin ståndpunkt i frågan.

Emellertid skulle kunna erinras att sedan den tidpunkt, då Styrelsens utlåtande
avgavs, sådana förändrade förhållanden inträtt, som kunde anföras som
stöd för de av motionären påyrkade åtgärderna. Styrelsen syftar härvid på
den omständigheten, att på senare tiden gjort sig gällande vissa svårigheter
att erhålla fullt kvalificerad personal till växlingstjänsten. För denna tjänstegren,
som kräver synnerligen stor rörlighet och påpasslighet, måste i regeln
de yngre och kraftigare tjänstemännen tagas i anspråk. Men enär på grund
av trafikminskningen efter högkonjunkturen all nyrekrytering av personal
varit praktiskt taget inställd under de senaste åtta åren, har medelåldern för
de i växlingstjänsten deltagande tjänstemännen automatiskt blivit år från år
högre ända till dess, att nyssnämnda svårigheter börjat yppa sig. Detta förhållande,
som påtagligen icke har sin orsak i alltför hög pensionsålder hos de
tjänstegrupper, varom här är fråga, utan måste betraktas såsom en kristidsföreteelse
av övergående natur och avtagande i den mån rekryteringen åter
kommer i gång, har emellertid givit Styrelsen anledning att undersöka, huruvida
omförmälda svårigheter skulle kunna avlägsnas genom en sänkning av
pensionsåldern till 60 år för stationskarlar, trafikbiträden och stationsförmän.
Denna undersökning har dock givit vid handen, att det tillskott av yngre krafter,
som härigenom skulle vinnas, är alltför obetydligt för att nämnvärt på -

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

verka det ovan anförda förhållandet. Då härtill kommer, att, såsom Styrelsen
i sitt förenämnda utlåtande påvisat, ett förhållande, som måste antagas vara
övergående, icke bör föranleda till ändring av en lagbestämmelse, avsedd att
vara av bestående natur, och dessutom en sänkning av pensionsåldern för
ovannämnda tjänstekategorier med all säkerhet skulle från det håll, där en
dylik förändring i allmänhet beträffande de lägre tjänstemännen påyrkas,
tagas till intäkt för motsvarande åtgärder även för de tjänstegrupper, inom
vilka svårigheter av ovan angivna art icke i någon högre grad gjort sig gällande,
har Styrelsen funnit de ovan anförda förhållandena icke föranleda Styrelsen
att ändra sin uppfattning i den föreliggande frågan.

Styrelsen vill i detta sammanhang ytterligare understryka vad Styrelsen i
sitt förra utlåtande anfört rörande de möjligheter Styrelsen har att med tilllämpning
av stadgandena i pensionslagen rörande förtidspensionering avskeda
befattningshavare, som icke blott på grund av sjukdom utan även till följd av
nedsatt arbetsförmåga icke kunna behörigen sköta sin befattning. Styrelsen
har också, såsom i utlåtandet även framhållits, i avsevärd omfattning utnyttjat
den möjlighet, som pensionslagen erbjuder att utgallra mindre tjänsteduglig
personal; och undersökes alltjämt vad som ytterligare kan göras i dylik
riktning. Givetvis bör man härvid enligt Styrelsens mening icke gå alltför
bryskt till väga, men å andra sidan kan Styrelsen icke underlåta att såsom
sin åsikt framhålla, att man förfar mindre hårt-om man före pensionsålderns
inträde avskedar en tjänsteman, som på grund av sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga
endast kan utföra mindervärdigt arbete än om man, såsom nu ifrågasatts,
skulle, genom sänkning av pensionsåldern till 60 år, över en bank avskeda
befattningshavare, av vilka många, oaktat de uppnått denna ålder,
kunna på ett fullt tillfredsställande sätt utföra sina sysslor.

Styrelsen är alltså alltjämt förvissad om att man, även med bibehållande
av nuvarande pensionsålder, kan åtminstone beträffande de tjänstegrupper,
som i motionen åsyftas, i stort sett vid statens järnvägar förfoga över eu
tjänsteduglig personal, om också under de närmaste åren framåt vissa svårigheter
härvidlag gorå sig gällande; och får Styrelsen alltså avstyrka åtgärder
i den av motionären angivna riktning.

Stockholm den 25 februari 1927.

Georg lacobi.

Kungl. Järnvägsstyrelsen
AXEL GRANIIOLM.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

5

Till Konungen.

Bilaga till järnvägsstyrelsens utlåtande.

Genom särskilda remisser den 13 mars och den 12 juni 1922 har Eders
Kung]. Maj:t anbefallt Järnvägsstyrelsen att avgiva utlåtande över dels Svens
„ Järnvägsmannaförbundets och Sveriges Lokomotivmannaförbunds framställning
den 8 mars 1922 om sänkning av pensionsåldern för ordinarie tjänstemän
vid statens järnvägar, tillhörande 1—6 lönegraderna, dels ock Sveriges
järnvägars banmästareförenings framställning den 13 juni 1922 i enahanda
syfte, i vad angår banavdelningens tjänstemän.

Därjämte har Eders Kungl. Maj:t den 29 mars 1922 till Styrelsen överlämnat
en den 26 mars 1922 dagtecknad, till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ställd skrivelse, vari Svenska Järnvägsmannaförbundets
avdelning nr 129 i Falköping uttalat sin anslutning till förstnämnda framställning
av den 8 mars 1922.

Till besvarande av ifrågavarande remisser får Styrelsen, med återställande
av remisshandlingarna, anföra följande.

Beträffande pensionsåldern inom de tjänstegrupper, som avses i nu förevarande
framställningar, far Styrelsen hänvisa till den åldersförteckning, som
finnes bifogad lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension för ordinarie
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk.

Av nämnda förteckning framgår, att pensionsåldern för de stora obefordrade
personalgrupperna, trafikavdelningens tågpersonal samt vissa förmansbefattningar
vid denna avdelning samt banavdelningen i regeln är 63 år; att för
befattningshavare vid förrådsavdelningen samt vissa förmansbefattningar vid
maskinavdelningen pensionsåldern är 65 år; samt att för maskinavdelningens
tågpersonal pensionsåldern är 60 år.

De sålunda gällande grunderna för pensionsåldern äro i stort sett desamma,
som fastställdes genom lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension för
tjänstemän vid statens järnvägar. Enligt vad riksdagshandlingarna för nämnda
år utvisa, var frågan om pensionsåldern för statens järnvägars personal
föremål för särskild uppmärksamhet från statsmakternas sida, då nämligen
redan vid denna tid ansträngningar gjordes från personalens sida att bibehålla
den låga pensionsålder, som före nämnda tid var gällande. Vid sådant förhållande
och då vid frågans behandling noga beaktats järnvägstjänstens säregna
natur och därav betingat behov av jämförelsevis tidigt inträdande pensionering
av järnvägsmän i allmänhet, vilket framgår därav att pensionsåldern
för nu ifrågavarande befattningshavare sattes betydligt lägre än för övriga
statstjänare, kan naturligen något vidare avseende icke fästas vid de
av sökandena anförda uttalanden, som hänföra sig till tiden före tillkomsten
av 1910 års pensionslag. Vad angår själva sakfrågan, är det av
naturliga skäl en vansklig sak att rätt avpassa pensionsåldern för störa personalgrupper,
framför allt med hänsyn därtill att hälsa och arbetsförmåga vid
mera framskriden ålder är så olika hos olika individer. Den erfarenhet, som
sedan mer än tio år tillbaka vunnits rörande tillämpningen av nu gällande
föreskrifter rörande pensionsålder för ifrågavarande personal, ger emellertid
enligt Järnvägsstyrelsens bestämda uppfattning icke stöd för det nu framförda
kravet på sänkning av pensionsåldern. Det är nämligen att märka, att enligt
såväl 1910 års som 1920 års pensionslag befogenhet lämnas Järnvägsstyrelsen
att före pensionsålderns inträde entlediga befattningshavare, som icke blott

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

på grund av sjukdom utan även till följd av nedsatt arbetsförmåga icke kunna
behörigen sköta sin befattning. Styrelsen har, särskilt under senare åren, i
avsevärd omfattning begagnat sig av denna sin rätt att i förtid avskeda mindre
tjänsteduglig personal; och anser sig Styrelsen kunna påstå att genom de åtgärder,
som Styrelsen företagit i dylik riktning, numera endast undantagsvis
förekomma sådana missförhållanden, som av sökandena framhållits i fråga
om avlastning av ålderstigna befattningshavares arbetsbörda genom andra
tjänstemän. Frånsett att enligt Styrelsens mening en pensionsålder av 60 år
för exempelvis stationskarlar och banvakter är orimligt låg — ett förhållande,
som framstår så mycket tydligare vid en jämförelse med vad som härvidlag
gäller i Danmark, där pensionsåldern för samtliga statsbanetjänstemän är 70
år — skulle dessutom en dylik sänkning förorsaka statsverket högst betydliga
kostnader, vilka mångdubbelt skulle överväga de av sökandena påvisade besparingar
i avlöningshänseende, som kunde vinnas genom äldre befattningshavares
ersättande med yngre sådana.

Det ovan sagda gäller frågan, sedd från statens järnvägars synpunkt, men
Styrelsen anser sig jämväl böra sätta i fråga, huruvida den ifrågasatta reformen
är förenlig med samtliga befattningshavares intresse. Att densamma
gynnar de yngre och framför allt de icke ordinarie tjänstemännen är uppenbart,
men huruvida densamma är till fromma för de äldre befattningshavarna,
därom anser Styrelsen att berättigade tvivelsmål kunna hysas särskilt i
betraktande av de icke sällan förekommande ansökningarna från befattningshavare
att få kvarstå i tjänst efter inträdd pensionsålder.

Det förefaller Styrelsen som om det huvudsakliga motivet för den åsyftade
förändringen vore det av sökandena sist anförda, nämligen önskvärdheten
av att genom tidigare avgång av befattningshavare medelst pensionering
kunna motverka avskedande av icke ordinarie personal. Styrelsen
finner detta antagande bestyrkas därav att krav i dylik riktning från personalorganisationernas
sida framställts i samband med klagomålen över personalens
avskedande.

I avseende härå vill Styrelsen såsom sin mening uttala, att ett dylikt från
nuvarande krisförhållanden hämtat motiv icke lärer kunna godkännas, då
det gäller en sådan fråga som bestämmande av pensionsålder, därvid verkningarna
av ett eventuellt beslut äro av bestående natur.

På grund av det ovan anförda får Styrelsen hemställa, att förevarande
framställningar icke måtte föranleda till någon Eders Kung!. Maj:ts åtgärd.

Av samtliga distriktsförvaltningar infordrade utlåtanden i ärendet bifogas
i avskrifter.

Vid handläggning av detta ärende hava närvarit, förutom undertecknade,
jämväl överdirektören Virgin samt byråcheferna Kjellin, Åberg, Svensson,
Tausen och tjf. byråchefen Lindblad.

Stockholm den 13 november 1922.

Underdånigst
AXEL GRANHOLM.

Georg Iacobi.

CENTRALTRYCKERIET. STOCKHOLM 1927