Bankoutskottets utlåtande Nr 81.

1

Nr 31.

Ankom tillfriksdagens kansli den 24 mars 1927 kl. 4 e. m,

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande pensionering av besiktningsmän vid under offentlig
kontroll ställda slakterier.

I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 120 av herr Andersson,
Elof, jämte fyra andra ledamöter av kammaren och den andra inom andra
kammaren under nr 168 av herr Gardell i Gans jämte åtta av kammarens övriga
ledamöter, har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t
anhålla om utredning och förslag rörande omläggning av nuvarande bestämmelser
om pensionering av besiktningsmän vid under offentlig kontroll ställda
slakterier i huvudsaklig överensstämmelse med vad i motionerna angivits.

Till stöd för yrkandet har i motionerna anförts bland annat följande:

»Genom beslut vid 1919 års lagtima riksdag ordnades pensioneringen för distriktsveterinärer
genom dessa befattningshavares anslutning till den enligt
samma riksdags beslut upprättade »statens anstalt för pensionering av folkskollärare
m. fl.». I samband därmed beslöts även upptagande i pensionsanstalten
av dels andra kommunalt anställda veterinärer, dels ock av medicinalstyrelsen
förordnade besiktningsmän vid under offentlig kontroll ställda slakterier. Till
stöd för de båda sistnämnda befattningshavargruppernas införande i pensionsanstalten
framhölls i den utredning, som låg till grund för beslutet, att det vid
ordnande av en kårs pensionering vore önskvärt, att samtidigt även närstående

kårers pensionsfråga löstes. .

Beträffande grunderna för de olika befattningshavargruppernas delaktighet
i pensionsanstalten innebar beslutet emellertid väsentliga skiljaktigheter de
olika grupperna emellan. För distriktsveterinärerna gjordes delaktigheten obligatorisk.
För andra kommunalt anställda veterinärer (stadsveterinärer, slakthusveterinärer
m. fl.) stadgades däremot icke obligatorisk delaktighet, utan
delaktigheten gjordes beroende av om huvudmännen, d. v. s. kommunerna, reglerade
befattningarna på sätt, som godkändes av medicinalstyrelsen, samt gjorde
framställning hos pensionsanstalten om pensionsrätt. Det ligger med hänsyn
till besiktningsmansbefattningarnas vid exportslakterierna ställning närmast
till hands att tänka sig, att pensionsrätten även beträffande dessa befattningar
skulle hava gjorts frivillig och beroende av huvudmännens initiativ. Så blev
emellertid icke fallet. I stället ansågs delaktigheten i pensionsanstalten för sistnämnda
befattningsgrupp böra göras obligatorisk.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 8 samt. 20 käft. (Nr 31.) 1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 81.

Vid utfärdande på grund av riksdagens beslut av reglemente för pensionspstalten
den 31 december 1919 (nr. 878), vilket trädde i kraft med 1920 års
ingång, föreskrevs i § 52, att de rättigheter och skyldigheter, som stadgades i
§§ 1—40 (bestämmelser om anstaltens förvaltning, allmänna bestämmelser om
tjänstepension och om familjepension) samt i §§ 52—59 (särskilda bestämmelser
angående kommunalt anställda veterinärer m. fl.) skulle tillkomma

a) distriktsveterinär, som avlönas av landsting med bidrag av staten,

b) annan kommunalt anställd veterinär,

c) av medicinalstyrelsen förordnad besiktningsman vid under offentlig kontroll
ställt slakteri.

Det torde kunna sättas i fråga, huruvida dessa bestämmelser enligt ordalydelsen
kunna anses innebära skyldighet till delaktighet för besiktningsmännen.
Enligt § 5 av reglementet, vilket författningsrum uttryckligen förklarats gällande
beträffande samtliga de i § 52 upptagna befattningshavargrupperna, är
reglementet beträffande befattning, för vilken minimiårsavlöning icke fastställts
i författning, icke gällande utan reglering av befattningen enligt bestämmelserna
i § 5. Sådan reglering skall verkställas av huvudmannen och avse bland
annat av huvudmannen fastställd minimiårsavlöning. Sedan regleringen godkänts
av vederbörlig myndighet, ankommer det på huvudmannen att göra framställning
om pensionsrätt i anstalten.

Med stöd av motiveringen i propositionen hava emellertid bestämmelserna i
fråga tolkats så, att obligatorisk delaktighet ansetts föreligga. Innehavarna
av exportslakterierna hava sålunda ålagts att vidkännas delaktigheten samt att
erlägga de i reglementet föreskrivna pensionsavgifterna. Till dessa avgifter bidrager
staten icke, såsom fallet är beträffande distriktsveterinärsbefattningarna,
utan kostnaden faller helt på huvudmännen och befattningshavarna.

De sålunda tillkomna bestämmelserna rörande pensionsrätt hava icke utfärdats
på framställning av vederbörande innehavare av slakterierna. Enligt vad
som uppgivits hava innehavarna icke heller blivit hörda i ärendet, innan bestämmelserna
meddelades, vadan bestämmelserna kommit såsom en överraskning
för vederbörande. Det framhålles från exportslakteriernas sida —- och
enligt vår mening icke utan fog — att pensionsrätter i vad den vinnes på huvudmannens
bekostnad, är att betrakta såsom en indirekt löneförmån för befattningshavarna
och att, då enligt bestämmelserna i förordningen den 10 oktober
1913 angående exportslakterier samt andra enskilda, under offentlig kontroll
ställda slakteriinrättningar befattningshavarnas ersättning skall bestämmas
av medicinalstyrelsen efter hörande av inrättningarnas innehavare, bestämmelser
av den ekonomiska räckvidd, som pensionsföreskrifterna hava, icke
bort meddelas utan vederbörandes hörande och medgivande.

De ekonomiska konsekvenserna av pensionsbestämmelserna inskränka sig
emellertid icke till de årliga pensionsavgifternas gäldande. I samband med
pensionsrättens beslutande meddelades nämligen — i motsats till vad fallet i
allmänhet var •— övergångsföreskrifter av innebörd att pensionsanstalten för
den, som innehaft befattningen den 1 januari 1920, skall, även utan framställning
av huvudmannen, i förekommande fall bestämma retroaktiv tillämpning
av pensionsreglementet för den tid, befattningshavaren tidigare innehaft befattning,
som med avseende å tjänstgöringens art och omfattning varit sådan,
att den kunnat förenas med pensionsrätt enligt anstaltens reglemente, om detsamma
då varit gällande. Härigenom hava huvudmännen ålagts i vissa fall
betydande retroaktivavgifter. Dessa avgifter hava också blivit synnerligen
växlande för olika företag. Då slakterierna, såsom framgår av bestämmelserna

Bankoutskottets utlåtande Nr 31.

3

i nyssnämnda förordning, icke äga något inflytande på tillsättande och entledigande
av besiktningsmän, hava de nämligen ej heller haft möjlighet att inverka
på retroaktivavgifternas storlek, vilka variera med hänsyn till befattningshavarnas
ålder och föregående tjänstgöring. En uppfattning angående olikheterna
härvidlag mellan olika företag torde erhållas av lämnade uppgifter beträffande
vissa slakterier, vilka uppgifter äro fogade såsom bilaga härvid (bil.
1). Av uppgifterna framgår, att retroaktivavgiften i ett fall gått upp till den
avsevärda summan av över 18,000 kronor.

Till ytterligare belysande av de egendomligheter i vissa avseenden, som ifrågavarande
bestämmelser medfört, må vidare framhållas, att — enligt vad som
framgår av härvid fogade bilagor (2-—4) — ett företag påförts även avgifter,
som belöpt å en tidigare innehavare av företaget samt att, sedan företaget
på tillrådan av pensionsanstaltens direktör hos Ivungl. Maj: t sökt befrielse
från nämnda avgifter, Ivungl. Maj: t på hemställan av pensionsanstalten förklarat
framställningen icke föranleda någon åtgärd. Sedan företaget övertagits
av en tredje innehavare, har medicinalstyrelsen godkänt denna överlåtelse endast
under förutsättning att den nya innehavaren iklädde sig ansvar för erläggande
av samtliga huvudmannen påvilande avgifter för pensionering av besiktningsmannen
vid slakteriet, sålunda även de avgifter, som belöpt å de båda
föregående innehavarna.

Då pensionsanstalten tidigare emellertid torde hava saknat möjlighet att mot
företagens medgivande lagligen indriva vederbörliga avgifter, synas bestämmelserna
i många fall hittills icke hava kommit i tillämpning. Det torde vara
med hänsyn^ härtill, som medicinalstyrelsen uppställt nyssnämnda villkor för
godkännande av överlåtelsen av ett slakteri. Liknande överlåtelser lära emellertid
i andra fall hava förekommit utan att dylikt villkor för godkännande
stipulerats. Någon enhetlig tillämpning härvidlag synes sålunda icke hava
ägt rum.

Emellertid har genom kungörelse den 23 september 1926 vidtagits sådan ändring
av § 7 i förenämnda förordning angående exportslakterier m. m. att medicinalstyrelsen
må förordna, att slakteriinrättning ej vidare skall stå under
offentlig kontroll, därest innehavaren icke erlägger huvudmannen påvilande
avgifter för besiktningsmannens pensionering. Inrättningen skulle sålunda, om
den icke mäktar erlägga en betydande retroaktivavgift —- måhända delvis belöpande
på föregående innehavare av företaget -— kunna förvägras sill existens.

Nu angivna förhållanden visa enligt vår mening, att gällande bestämmelser
på förevarande område icke äro tillfredsställande. Behovet och lämpligheten
av en obligatorisk pensionsrätt för ifrågavarande befattningshavare kan emellertid
efter vår uppfattning, åtminstone under nuvarande förhållanden, över
huvud sättas i fråga. Såsom vidare utvecklas i en samtidigt avgiven motion
rörande grunderna för ersättning åt besiktningsmännen torde nämligen dessa
befattningar i allmänhet hava karaktären av bisysslor. Innehavarna av befattningarna
äro ofta samtidigt innehavare av bataljons-, distriktsveterinärs- eller
kommunala veterinärbefattningar o. s. v., och beträffande så gott som samtliga
torde gälla, att de utöva enskild veterinärpraktik i större eller mindre omfattning.
Att för dylika bisysslor medgiva pensionsrätt •— och därtill obligatorisk
pensionsrätt — i en av staten upprättad pensionsanstalt synes icke vara
riktigt eller lämpligt. Att de slakterier, som hava den minsta omsättningen,
få bära särskild kostnad för besiktningsmannens pensionering, synes i varje
fall orimligt. Däremot synes det vara klart, att i det fåtal fall, där befattningen
verkligen utgör befattningshavarens huvudsakliga arbete, det bör till -

4

Banlcoutslcottets utlåtande Nr SI.

Utskottet.

komma företagets innehavare att bidraga till lians pensionering. En sådan
pensionering torde, med hänsyn till att företagen stå under offentlig kontroll
och att pensioneringen ej åsamkar det allmänna utgifter, kunna äga rum i
pensionsans tälten.

Enligt vår uppfattning synas sålunda de nuvarande bestämmelserna om pensionering
av besiktningsmännen böra upphävas och ersättas med bestämmelser,
som ej ålägga men medgiva företagen rätt att -—• efter reglering av befattningarna
enligt pensionsreglementets allmänna bestämmelser därom — erhålla
delaktighet för desamma i pensionsanstalten. Vid sådant förhållande torde
delaktighet komma att sökas endast i de fall, där företaget är av sådan omfattning,
att besiktningsmannens arbete därstädes utgör hans huvudsakliga sysselsättning,
och där sålunda företagets villighet att bidraga till befattningshavarens
pensionering torde bliva ett villkor för att kunna erhålla en kvalificerad
innehavare av befattningen.»

I fråga om de åberopade bilagorna får utskottet hänvisa till motionen nr 120
i första kammaren.

Över ifrågavarande motioner har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtanden av medicinalstyrelsen samt styrelsen för statens pensions anstalt.
Nämnda utlåtanden äro såsom bilagor fogade härvid.

Av vad i ärendet förekommit framgår, att delaktighet i statens pensionsanstalt
för besiktningsmän vid under offentlig kontroll ställda slakterier av
statsmakterna avsetts att göras obligatorisk. Detta har emellertid från början
icke i författning kommit till annat uttryck, än att i övergångsbestämmelserna
till kap. V av anstaltens reglemente den 31 december 1919 (nr 878) föreskrivits,
att anstalten skulle, även utan framställning av huvudmannen, enligt
§ 6 bestämma den tidpunkt, från vilken reglementet skulle anses hava varit
gällande för den, som innehade befattningen vid reglementets ikraftträdande.
Med stöd av denna bestämmelse samt av vad som uttalats under förarbetena
till statsmakternas beslut i ämnet har emellertid pensionsanstalten vid tillämpning
av reglementets föreskrifter utgått från att obligatorisk delaktighet
förelegat. Först genom beslut av Kung]. Maj:t den 23 september 1926 (kungörelse
nr 439) har tydlig författningsbestämmelse angående delaktigheten
utfärdats, dock icke genom ändring av pensionsanstaltens reglemente utan
genom tillägg till § 5 i förordningen den 10 oktober 1913 (nr 241) angående
exportslakterier samt andra enskilda, under offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar.
Samtidigt med utfärdande av sistnämnda författningsbestämmelse
har ock genom ändring av § 7 i berörda förordning stadgats, att medicinalstyrelsen,
därest slakteriinrättnings innehavare oaktat av styrelsen gjord
anmaning underlåter utbetala huvudmannen påvilande avgifter för besiktningsmannens
pensionering, må meddela varning och, om rättelse likväl ej vinnes,
förordna att slakteriinrättningen ej vidare skall stå under offentlig kontroll.

Bankoutskottets utlåtande Nr 31.

5

Av utredningen framgår vidare, att i samband med beslut om ifrågavarande
befattningshavares pensionsrätt stadgats obligatorisk retroaktiv tillämpning
av pensionsreglementet för besiktningsman, som vid reglementets ikraftträdande
innehade sin befattning. Härvidlag har emellertid genom kungörelse
den 23 september 1926 (nr 440) vidtagits sådan ändring, att, i fall där
befattningshavaren enligt § 9 mom. 2 andra stycket av reglementet gjort framställning
om befrielse från löneavdrag för tid, varunder han icke varit anställd
i huvudmannens tjänst, den tidpunkt från vilken reglementet skall anses hava
varit gällande må bestämmas tidigast till dagen för tillträdet av befattningen
hos huvudmannen. Härigenom har vid tjänstårsberäkningen borteliminerats
den tid, vederbörande befattningshavare före reglementets ikraftträdande antingen
varit anställd såsom besiktningsman hos annan innehavare av slakteriinrättning
eller innehaft annan befattning, som kunnat förenas med pensionsrätt
i anstalten. Kvar står emellertid föreskrift om retroaktiv tillämpning av
reglementet för den tid, befattningshavaren före ikraftträdandet varit anställd
hos samme huvudman.

Motionärerna hava nu -—- under framhållande av de olägenheter ifrågavarande
pensionsbestämmelser, särskilt med avseende å retroaktiv tillämpning av
reglementet, enligt motionärernas förmenande medfört för slakteriföretagen —
ifrågasatt att den obligatoriska pensionsrätten skulle upphöra och delaktighet
i anstalten göras beroende av framställning från vederbörande huvudman.

Enligt utskottets mening torde det icke kunna förnekas, att pensionsförhållandena
för ifrågavarande befattningshavare icke i allo blivit fullt tillfredsställande
ordnade. Vad angår frågan om obligatorisk eller frivillig pensionsrätt
har utskottet likväl — med hänsyn till de i pensionsanstaltens bilagda yttrande
angivna skäl, som år 1919 föranlett statsmakternas beslut på denna
punkt, samt i betraktande av att medicinalstyrelsen nu bestämt motsatt sig
ett upphävande av den obligatoriska delaktigheten — ansett sig icke böra
understödja motionärernas förslag att pensionsrätten skulle göras beroende av
huvudmännens initiativ. Av medicinalstyrelsens yttrande med därvid fogad
bilaga framgår emellertid, att vissa besiktningsmän tillika innehava distriktsveterinärsbefattning.
Dessa befattningshavare äro även i sistnämnda egenskap
obligatoriskt delaktiga i pensionsanstalten. Pensionsunderlaget för distriktsveterinär
är i reglementet fastställt till 3,500 kronor, under det att sådant
underlag för besiktningsman bestämmes av pensionsanstalten enligt reglementets
allmänna grunder beträffande tjänstepensionsunderlag (§ 23). Huvudregeln
är därvid, att underlaget utgör % av avlöningen. Beträffande förening
av två enligt reglementet pensionsberättigade befattningar gäller, att, om pensionsunderlagen
tillsammans överstiga 6,000 kronor, de skola nedsättas i sådant
förhållande att deras summa blir nämnda belopp. Om man — såsom på grund
av medicinalstyrelsens yttrande torde vara berättigat — utgår från att vardera
av ifrågavarande befattningar normalt förutsättes taga sin innehavares
väsentliga tid och arbetskraft i anspråk och att pensionsunderlaget fastställts

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 31.

med hänsyn härtill, måste tydligen, trots berörda bestämmelse rörande maximibeloppet
av pensionerna, i förevarande fall en viss dubbelpensionering anses
förekomma. Då detta knappast kan betraktas såsom lämpligt, lärer det kunna
ifrågasättas, huruvida åt besiktningsman, som i egenskap av distriktsveterinär
är delägare i pensionsanstalten, dessutom bör medgivas delaktighet för besiktningsmanstjänsten,
eller åtminstone huruvida ej i dylika fall någon begränsning
av pensionsbeloppet för sistnämnda tjänst, utöver vad som kan följa av
nyss återgivna stadgande rörande pensionernas maximibelopp, må böra åvägabringas.
Ett närmare övervägande på denna punkt synes böra äga rum i samband
med den utredning, varom utskottet i det följande hemställer. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra, att enligt det förslag rörande bland annat
delaktighet i statens pensionsanstalt för vissa dövstumpräster, som av Kungl.
Maj:t framlagts för innevarande års riksdag och av utskottet i annat utlåtande
(nr 30) denna dag tillstyrkts, pensionsrätt skulle tillkomma allenast dövstumpräst,
för vilken befattningen utgör uteslutande eller huvudsaklig sysselsättning.

Vad härefter angår frågan om retroaktiv tillämpning av pensionsreglementet
för ifrågavarande befattningshavare, vill det på grund av vad som anförts i
motionerna och i medicinalstyrelsens yttrande synas, som om bestämmelserna
i detta avseende, även efter den genom förberörda kungörelse den 23 september
1926 (nr 440) vidtagna modifikationen, äro av den beskaffenhet, att ytterligare
lättnad för företagen skäligen torde böra medgivas. Utskottet har för sin
del intet att erinra mot att, på sätt medicinalstyrelsen tillstyrkt, den tidpunkt,
från vilken reglementet skall anses hava varit för vederbörande befattningshavare
gällande, bestämmes till tidigast den 1 januari 1920. Det torde emellertid
böra ankomma på Kungl. Maj:t att låta verkställa erforderlig utredning
i denna fråga och därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda. Med avseende å vad medicinalstyrelsen yttrat angående
återbetalning till huvudmän och befattningshavare av redan guldna retroaktivavgifter
vill utskottet framhålla, att det icke synes böra förmenas de huvudmän
och befattningshavare, som så önska, att vidkännas avgifter för retroaktiv
tillämpning av pensionsbestämmelserna i vidsträcktare mån än vad som
må komma att såsom regel stadgas.

Utskottet vill slutligen hava uttalat, att enligt dess mening sådan ändring
i pensionsanstaltens reglemente synes böra komma till stånd, att i själva reglementet
gives klart uttryck för vad som stadgats eller må komma att stadgas rörande
delaktighet för ifrågavarande befattningshavare.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 120
och II: 168, må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande jämkningar,
i huvudsaklig överensstämmelse med vad här ovan

Banlcoutslcottets utlåtande Nr 31.

7

angivits, av gällande bestämmelser rörande pensionering av
besiktningsmän vid under offentlig kontroll ställda slakterier
samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
må föranleda.

Stockholm den 24 mars 1927.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Närvarande: se anteckning vid utlåtandet nr 30.

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 31.

Kung!.

Medicinalstyrelsen.

Till Riksdagens bankoutskott.

I ämbetsskrivelse från Kungl. Socialdepartementet den 11 februari 1927 har
Kungl. Maj: t anbefallt Medicinalstyrelsen att senast den 25 februari 1927 till
riksdagens bankoutskott avgiva yttrande över tvenne inom riksdagen väckta
motioner (första kammaren nr 120 och andra kammaren nr 168) om ändrade
bestämmelser rörande pensionering av besiktningsmän vid under offentlig
kontroll ställda slakterier. Till fullgörande härav får Styrelsen anföra följande:

Uti motiveringen till motionerna hava motionärerna framhållit det enligt
deras mening oriktiga däri, att besiktningsmännens vid exportslakterierna delaktighet
uti statens pensionsanstalt gjorts obligatorisk och icke beroende av
huvudmannens, d. v. s. i detta fall slakteriinnehavarens önskan. Såsom skäl
för ett ordnande av besiktningsmännens pensionering på detta senare sätt, d. v. s.
på frivillighetens väg, framhålles att besiktningsmansbefattningarna »i allmänhet
torde hava karaktären av bisysslor». Med anledning av detta uttalande
tillåter sig Styrelsen överlämna bifogade redogörelse för av besiktningsmännen
jämte tjänsten vid slakteri för närvarande innehavda befattningar. I vårt land
finnas nu 26 exportslakterier. Av redogörelsen framgår att vid 11 av dessa besiktningsmannen
icke innehar annan tjänst. Vid 9 slakterier innehar besiktningsmannen
tjänst som besiktningsman vid köttbesiktningsbyrå. Vid 1 slakteri
innehaves besiktningsmanstjänsten av militärveterinär och vid 3 slakterier
av distriktsveterinärer. Slutligen finnas 2 slakterier, varest besiktningsmannen
jämte slakteritjänsten innehar tjänst som distriktsveterinär och besiktningsman
vid köttbesiktningsbyrå. Nu är att märka att besiktningsmamstjänsterna vid
köttbesiktningsbyråerna äro tjänster med i regel obetydlig, men på bestämda
tider infallande tjänstgöring (3—9 timmar per vecka). I 2 av de 3 fall, då
tjänstgöringen uppgår till så lång tid som 10 timmar per vecka eller däröver,
är köttbesiktningsbyrån förlagd till slakteriet, så att tjänstgöringstiden å byrån
delvis sammanfaller med den å slakteriet. I fråga om samtliga nu nämnda 20
slakterier, varest besiktningsmannen icke har någon annan tjänst eller varest
han jämte slakteritjänsten endast innehar tjänst vid köttbesiktningsbyrå, torde
således tvivel icke kunna råda därom, att besiktningsmanstjänsten vid slakteriet
är att anse såsom den anställde veterinärens huvudsakliga sysselsättning.

Återstå således 6 slakterier av 26, beträffande vilka det torde kunna förefalla
ovisst, huruvida besiktningsmanstjänsten bör anses såsom huvud- eller
bisyssla. Vid ett av dessa 6 slakterier innehade besiktningsmannen till en början
ingen annan tjänst men erhöll efter någon tid och innehar fortfarande en militärveterinärtjänst.
Enligt vad som under hand meddelats Styrelsen, är denna
militärtjänst förenad med jämförelsevis ringa tjänstgöring och under sådana
förhållanden att densamma icke anses nämnvärt inkräkta på tjänstgöringen
vid slakteriet, vilken icke heller i detta fall kan anses som bisyssla. Vidkommande
de återstående 5 besiktningsmän, vilka samtidigt äro innehavare av distriktsveterinärtjänst,
torde det vara förenat med svårighet att avgöra, vilken -

Bankoutsleotteis utlåtande Nr dl -

9

derå av tjänsterna, som skall anses som huvudsyssla och vilken som skall vara
bisyssla. Riktigast torde det nog vara, att de båda tjänsterna anses som likvärdiga
i detta hänseende. Såsom framgår av vad som nu anförts torde vederhäftigheten
uti det av motionärerna gjorda uttalandet att »besiktningsmansbefattningarna
i allmänhet torde hava karaktären av bisysslor» böra åtminstone starkt
ifragasättas. Allt sedan Medicinalstyrelsen vid 1914 års ingång övertog det närmaste
ansvaret för den statliga kontrollen över exportslakterierna, har Styrelsen
också — i den mån icke särskilda skäl i något enstaka fall påkallat undantag
härifrån — eftersträvat att till besiktningsmän förvärva veterinärer, vilka
icke innehava annan tjänst eller utöva annan verksamhet, som kan verka hindrande
för ett noggrant fullgörande av besiktningsmanstjänsten. Ihågkommas
måste härvidlag att besiktningsmannen är skyldig personligen närvara å exportslakteriet
under hela den tid, då slaktarbetet försiggår därstädes. Då distriktsveterinär
äger skyldighet att på kallelse av djurägare biträda denne
med husdjurssjukvård, torde härav följa, att förenandet av distrikts- och besiktningsmanstjänst
vid slakteri icke kan anses önskvärt och i regel icke
heller bör medgivas. Styrelsen har vid tillsättandet av ledigförklarade besiktningsmanst
jänster handlat i överensstämmelse härmed. Av de 5 besiktningsmän,
vilka samtidigt äro distriktsveterinärer, innehade två sitt besiktningsmansförordnande
redan vid 1914 ars början, d. v. s. då slakterierna ställdes under
statskontroll. Två av de övriga voro ensamma sökande till respektive tjänst,
och den femte innehar besiktningsmansförordnande tillsvidare intill dess befattningen
(efter ledigförklaring) besattes med ordinarie innehavare. Den
omständigheten, att 5 besiktningsmän vid exportslakterier samtidigt för närvarande
innehava distriktsveterinärtjänst, får enligt Styrelsens mening icke
utgöra anledning att betrakta besiktningsmanstjänsterna såsom bisysslor.

Skall en god kontroll kunna upprätthållas vid exportslakterierna i syfte att
dessa fortfarande, må tillförsäkras de förmåner, vilka de för närvarande åtnjuta
tack vare just. den. välorganiserade kontrollen, då böra också ansträngningar
göras för. att i möjligaste män göra besiktningsmanstjänsterna till självständiga
befattningar med sadana avlönings- och Övriga anställningsförmåner,
att till dessa tjänster kunna i konkurrens med andra veterinära befattningar
såsom sökande lockas för ändamålet väl utbildade, dugliga och plikttrogna veterinärer.
Den omständigheten att besiktningsmanstjänsterna vid exportslakterierna
alltsedan år 1920 obligatoriskt varit anslutna till statens pensionsanstalt
har också bland dessa tjänsters innehavare utgjort en mycket högt uppskattad
förmån, vars borttagande Styrelsen anser sig böra på det enträgnaste
avråda.

Det i motionerna framlagda förslaget att göra besiktningsmanstjänsternas
delaktighet i pensionsanstalten frivillig, d. v. s. beroende på därom gjord framställning
av huvudmannen (slakteriinnehavaren) skulle helt säkert komma
att resultera i att ingen besiktningsmanstjänst bleve förenad med pension.

I. den mån Styrelsen tror sig kunna bedöma förhållandet torde bland slakteriinnehavarna
icke råda något mera allmänt missnöje med gäldandet av de
årliga pensionsavgifterna. Annorlunda är däremot förhållandet med de retroaktivavgifter,
vilka slakteriinnehavaren på grund av övergångsbestämmelserna
i § 59 första stycket av pensionsanstaltens reglemente har att erlägga för pensionering
av. besiktningsman, som vid 1920 års ingång innehade besiktningsmanstjänst
vid slakteriet. Med stöd av dessa bestämmelser har pensionsanstalten
alagt exportslakteriema att för besiktningsmannens pensionering erlägga
retroaktiva avgifter, som i flera fall uppgingo till mycket betydande belopp.

10

Bankoutslcottets utlåtande Nr 81.

En ytterligare olägenhet med dessa avgifter var den, att de drabbade de olika
slakteriföretagen högst olika, utan att några enhetliga grunder därvid voro
tillfinnandes. Avgifternas storlek var nämligen beroende endast på den vid
1920 års ingång anställde besiktningsmannens ålder och den tid, varunder han
förut varit anställd som besiktningsman vid respektive slakteri. Redan från
början av de nya pensionsbestämmelsemas tillämpning rådde därför bland
slakteriinnehavarna starkt missnöje med ifrågavarande retroaktivavgifter, vilka
man på de flesta håll helt enkelt vägrade att betala. Pensionsanstalten sökte
då Medicinalstyrelsens medverkan för att förmå slakteriinnehavarna att erlägga
retroaktivavgifterna. Med anledning härav framlade Styrelsen år 1923
ett förslag att de då under statskontroll ställda slakterierna skulle frivilligt
åtaga sig att gemensamt erlägga samtliga slakterier påvilande retroaktivavgifter,
varvid varje slakteri skulle erlägga så stor del av den samlade summan
retroaktivavgifter, som svarade mot antalet å slakteriet under visst föregående
år slaktade djur. Förslaget, som byggde på anslutning från samtliga slakterier,
vann emellertid icke framgång.

I samråd med pensionsanstalten gjordes från Styrelsens sida ytterligare
försök att indriva de föreskrivna pensionsavgifterna på så sätt, att Styrelsen
i några fall såsom villkor för överlåtelse av statskontrollerat slakteri på ny
innehavare uppställde fordran på att den nya, innehavaren iklädde sig ansvar
för pensionsavgifternas erläggande. Sedan emellertid Styrelsen genom ett meddelande
under hand från Kungl. Jordbruksdepartementet erhållit kännedom
om att utsikter funnes för vidtagande av åtgärder i syfte att bringa besiktningsmännens
pensionsfråga i ett gynnsammare läge, avstod Styrelsen från
det nyssnämnda förfarandet att sammankoppla pensionsavgifternas indrivande
med frågan om överlåtelse av exportslakteri. Genom kungörelsen den 23
september 1926 (nr 440) har Kungl. Maj: t vidtagit sådan ändring i pensionsanstaltens
reglemente, att retroaktivavgifterna må beräknas tidigast från
och med den dag, då besiktningsmannen tillträtt befattning hos huvudmannen.
Även efter genomförandet av den sålunda vidtagna ändringen råder dock
allt fortfarande bland slakteriinnehavarna starkt missnöje med föreskriften om
att retroaktivavgifterna skola utgå. Medicinalstyrelsen har för sin del hittills
vågat hysa förhoppning om att statsmakterna, skulle kunna lyckas finna någon
utväg för att vid genomförandet av besiktningsmännens pensionering från och
med 1920 års ingång möjlighet skulle beredas för de äldre besiktningsmännen
att bliva delaktiga i pensionsanstalten även för tid före 1920, varunder
de tjänstgjort som besiktningsmän. Såsom saken numera utvecklat sig torde
detta önskemål likväl visa sig omöjligt att realisera. Det torde med andra ord
bliva nödvändigt att vid bestämmandet av den tidpunkt, från vilken besiktningsmännen
skola anses delaktiga i pensionsanstalten, utgå ifrån att denna
tidpunkt icke må sättas tidigare än från och med 1 januari 1920. En dylik
bestämmelse torde icke komma att medföra mera avsevärd minskning i den utgående
pensionen för mer än tvenne besiktningsmän, vilkas ekonomiska ställning
lär vara god. Därest en dylik ändring kommer till stånd, torde därvid
också böra föreskrivas, att de slakteriinnehavare och besiktningsmän, vilka
redan erlagt dem påvilande retroaktivavgifter, må äga rätt återbekomma dessa
avgifter.

Under åberopande av ovanstående får Medicinalstyrelsen hemställa, att utskottet
behagade i sitt utlåtande över nämnda motioner föreslå riksdagen att
i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla dels om sådan ändring i reglementet för
statens pensionsanstalt, att den tidpunkt, från och med vilken nämnda regie -

Bankoutskottets utlåtande Nr 31.

11

mente skall anses hava varit gällande för besiktningsman vid under offentlig
kontroll ställt slakteri, må bestämmas tidigast till den 1 januari 1920, samt
dels, därest dylik ändring kommer till stånd, om föreskrift därom, att slakteriinnehavare
och besiktningsman, som redan erlagt dem enligt nu gällande bestämmelser
påvilande retroaktivavgifter, må äga rätt återbekomma dessa avgifter.
Stockholm den 16 februari 1927.

B. BUHKE.

Hj. Hansson.

/ M. Forsman.

Bilaga till medicinalstyrelsens utlåtande.

Redogörelse för tjänster, vilka av besiktningsmän vid exportslakteri innehavas
jämte besiktningsmanstjänsten (redogörelsen avser förhållandena sådana
de äro för Medicinalstyrelsen kända den 15 februari 1927).

Nr 51 Kalmar.

» 52 Tomelilla.

» 53 Sävsjö.

» 55 Trälleborg.
» 56 Halmstad.

» 57 Falkenberg.

.» 60 Ystad.

» 61 Ängelholm.

» 62 Varberg.

Distriktsveterinär. Innehade besiktningsmansförordnande
redan vid ingången av år 1914.

Besiktningsmanstjänsten icke besatt med ordinarie innehavare
(icke ledigförklarad). Uppehälles av distriktsveterinären
på platsen. Denne även förordnad som besiktningsman
å köttbesiktningsbyrå med 91/2 timmars
tjänstgöring per vecka.

Besiktningsman vid köttbesiktningsbyrå. 10 tim. tjänstgöring
per vecka. Tjänstgöringen å byrån (belägen vid
slakteriet) delvis sammanfallande med tjänstgöringen å
slakteriet.

Besiktningsman vid köttbesiktningsbyrå med 3 timmars
tjänstgöring per vecka. (Vid av besiktningsmannen för
lantbruksstyrelsens räkning företagna resor i och för konsultation
ang. nötkreaturstuberkulos bestrides besiktningsmanstjänsten
av särskild vikarie. Detta ibland förekommande
uppdrag är sålunda numera ingen verklig tjänst.)

Besiktningsman vid köttbesiktningsbyrå med 6 timmars
tjänstgöring per vecka.

Distriktsveterinär. Innehade besiktningsmanstjänsten redan
vid ingången av år 1914.

» 64 Landskrona.

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 31.

Nr 65 Eslöv.

» 67 Ås to ii>.

» 68 Äsperöd.

» 69 Hässleholm.

» 70 Uddevalla.

» 72 Hörby.

» 73 Askeröd.

» 75 Värnamo.

» 76 Borlänge.

» 78 Visby.

» 79 Stenstorp.

» 80 Kristianstad.

» 81 Skara.

» 82 Alvesta.

» 83 Kävlinge.
» 84 Nyköping.

Besiktningsman vid köttbesiktningsbyrå med 6 timmars
tjänstgöring per vecka.

Besiktningsman vid köttbesiktningsbyrå med 2 timmars
tjänstgöring per vecka.

Besiktningsman vid köttbesiktningsbyrå med 17 timmars
tjänstgöring per vecka samt därmed förenad tjänst som
stadsveterinär.

Besiktningsman vid köttbesiktningsbyrå med 3 timmars
tjänstgöring per vecka.

Distriktsveterinär. Ensam sökande till besiktningsmanstjänsten.
Köttbesiktningsbyrå med 4 timmars tjänstgöring
i veckan.

Besiktningsman vid köttbesiktningsbyrå med tjänstgöring
cirka 3 timmar i veckan.

Har efter förordnandet som besiktningsman erhållit militärveterinärtjänst
med sådana tjänstgöringsförhållanden,
att densamma icke anses nämnvärt inkräkta på tjänstgöringen
vid slakteriet, vilken måste anses såsom huvudtjänst
och icke som bisyssla.

Distriktsveterinär. Ensam sökande till besiktningsmanstjänsten.

Besiktningsman vid köttbesiktningsbyrå, belägen å slakteriet
och med tjänstgöringen (cirka 13 timmar i veckan)
delvis sammanfallande med tjänstgöringen å slakteriet.

Statens

Pensionsanstalt.

Bankoutskottets utlåtande Nr 31.

13

Till Riksdagens bankoutskott.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 11 februari 1927 bär statens pensionsanstalt
anbefallts att avgiva och till riksdagens bankoutskott senast den 25
februari 1927 överlämna av utskottet begärt yttrande över två inom riksdagens
kamrar väckta, lika lydande motioner (n:ris 120/1 och 168/11), vari
hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla om utredning
och förslag rörande omläggning av nuvarande bestämmelser om pensionering
av besiktningsmän vid under offentlig kontroll ställda slakterier i
huvudsaklig överensstämmelse med den uppfattning, som i motionerna uttalats.

Med anledning härav får pensionsanstalten anföra följande.

I det sakkunnigbetänkande den 11 februari 1919, som ligger till grund för
gällande reglemente för pensionsanstalten, anföres beträffande ifrågavarande
besiktningsmän (sid. 107) bland annat, att genom kungl. kungörelse den 10
oktober 1913 vore bestämmelser givna angående dessa besiktningsmäns kompetens,
till- och avsättning samt löneförmåner. Enligt dessa bestämmelser tilloch
avsattes besiktningsmännen av medicinalstyrelsen, som jämväl bestämde
den minimiavlöning, de skulle uppbära av slakteriet. De intoge alltså en egendomlig
dubbelställning, i det de avlönades av ett enskilt företag, men tilloch
avsattes av statsmyndighet. Då det givetvis vore av stor betydelse för
denna kårs ändamålsenliga rekrytering, att dess pensionsfråga ordnades, hade
de sakkunnige medtagit densamma, ehuru den icke vore anställd i kommuns
tjänst. ■—- Enligt § 5 av anstaltens reglemente skulle det bero på huvudmannens
framställning, om dessa befattningar skulle förenas med pensionsrätt.
Men då det tydligen icke vore lämpligt att göra dessa befattningshavares pensionsrätt
beroende av huvudmännens villighet att uppfylla därför fordrade
villkor, borde det åläggas dem skyldighet att gorå sådan framställning.

Det framgår således härav, att det varit avsett, att dessa befattningshavare
skulle vara skyldiga att tillhöra pensionsanstalten, och att det ansetts, att
anslutningen till anstalten måste, för att över huvud taget komma till stånd,
göras obligatorisk. Det torde likaledes framgå, att befattningarna få anses
reglerade genom ovannämnda författning och medicinalstyrelsens fastställande
av avlöningarna. Den skyldighet för huvudmännen att anmäla befattningshavarna
till pensionsrätt, som enligt de sakkunniges uttalande borde stadgas,
har dock i reglementet ej kommit till uttryck på annat sätt, än att i övergångsstadgandena
till kap. V föreskrivits, att pensionsanstalten skall, även utan
framställning av huvudmannen, enligt § 6 bestämma den tidpunkt, från vilken
reglementet skall anses hava varit gällande för den, som innehar befattningen
den 1 januari 1920, och att det för detta ändamål skall åligga huvudman
att ofördröjligen för pensionsanstalten anmäla de innehavare av sådan
befattning, vilka vid nämnda tid funnos hos huvudmannen anställda.

14

Bankoutslcottets utlåtande Nr 31.

Den ofullständighet i föreskrifterna, som sålunda möjligen förelegat, är i
allt fall numera avhjälpt. Grenom kungörelse den 23 september 1926 (nr 439)
angående ändrad lydelse av ovannämnda kungörelse den 10 oktober 1913 har
föreskrivits, att besiktningsman, som vid ingången av år 1920 innehade eller
som efter nämnda tidpunkt erhållit förordnande såsom ordinarie besiktningsman,
är skyldig tillhöra statens pensionsanstalt enligt för samma anstalt gällande
reglemente, och att dylik befattning skall anses hava undergått sådan
reglering, som enligt anstaltens reglemente erfordras för dess tillämplighet,
ävensom att slakteriinrättningens innehavare skall anses såsom befattningshavarens
huvudman med de åligganden, som enligt reglementet tillkomma
sådan.

Samtidigt har genom kungörelse nr 440 den ändring vidtagits i ovannämnda
övergångsstadganden, att det föreskrivits, att den tidpunkt, från vilken
reglementet skall anses hava varit gällande för den, som innehaft befattningen
den 1 januari 1920, skall under viss förutsättning bestämmas tidigast till
dagen för tillträdet av befattningen hos huvudmannen.

Genom ändringen av 1913 års förordning har således pensionsanstaltens
uppfattning av reglementets innebörd konfirmerats; och genom ändringen av
nyssnämnda övergångsstadganden har den obillighet avlägsnats, som skulle
kunna anses ligga däri, att huvudman nödgas betala engångsavgift för tid,
varunder han ej haft befattningshavaren hos sig anställd.

Då således helt nyligen uttryckligen stadgats skyldighet för ifrågavarande
befattningshavare att tillhöra pensionsanstalten, kan det visserligen synas
mindre tillrådligt att, enligt motionärernas önskan, redan nu verkställa en
utredning i syfte att göra anslutningen till pensionsanstalten frivillig. Med
hänsyn till vad av motionärerna anförts, anser sig anstalten dock ej böra avstyrka
bifall till deras hemställan.

Stockholm den 25 februari 1927.

AND. LINDSTEDT.

Olof Olsson.

Carl Widström.

^E. S. Heurlin.

Stockholm 1927. Kungl. Hovboktryckeriet Iduns Tryckeri-A.-B.

276120