4

Bankoutskottets utlåtande Nr 18.

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 22 februari 1927 kl. 12 in.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag
till lag om gäldande ur kyrkofonden i visst fall av pensionsavgift,
belöpande å innehavare av prästerlig emeritilön.

I en till riksdagen avlåten, den 4 nästlidna januari dagtecknad proposition
nr 27, som hänvisats till bankoutskottets förberedande behandling, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av dels kyrkomötets, propositionen bilagda
skrivelse den 29 oktober 1926 nr 9, dels ock propositionen jämväl bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för berörda den 4 januari,
föreslagit riksdagen att för dess del antaga vid propositionen fogat,
här nedan intaget

FÖRSLAG

till

Lag om gäldande ur kyrkofonden i visst fall av pensionsavgift, belöpande å
innehavare av prästerlig emeritilön.

Härigenom förordnas som följer:

A innehavare av prästerlig emeritilön belöpande pensionsavgift till prästerskapets
änke- och pupillkassas försäkringsfond skall gäldas av kyrkofonden.

De närmare föreskrifterna angående avgiftens inbetalning till kassan
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft å den dag, Konungen bestämmer.

Av utredningen i ärendet framgår i huvudsak följande:

I en vid 1926 års kyrkomöte väckt motion anfördes bland annat att enligt de
nya bestämmelser, som föreslagits för prästerskapets änke- och pupillkassa
såsom en förutsättning för antagandet av de ändrade bestämmelserna rörande

Bankoutskottets utlåtande Nr IS.

o

tjänst- och nådåret, skulle delägarna i nämnda kassa för den ifrågavarande
nya pensionsförmånen betala en viss årlig avgift till uppnådda 75 år. Denna
avgift skulle betalas av dem själva, men i verkligheten komme avgiften att
bäras av den löneförhöjning, som tillika enligt förslaget skulle beviljas dem.
Löneförhöjningen skulle beträffande ordinarie präster utgå av samma medel,
varmed avlöningen bestredes, och beträffande extra ordinarie präster ur kyrkofonden.
Däremot skulle präst, som tillträtt emeritilön före fyllda 75 års
ålder, icke erhålla hjälp till avgiftens erläggande.

Häri läge en orättvisa och det syntes icke möta några betänkligheter att
ur kyrkofonden åt dessa emeriterade präster, liksom åt de extra ordinarie
prästerna, bereda medel till de nya pensionsavgifternas gäldande; och syntes
detta här böra ske genom att avgifterna här från kyrkofonden direkt inbetalades
till änke- och pupillkassan. Änke- och pupillkassans fullmäktige
hade i sitt yttrande över sakkunnigas förslag till nytt reglemente för kassan
framhållit det obilliga i att emeriti själva skulle få betala pensionsavgiften,
då alla andra delägare i kassan vore därifrån befriade.

Vid omförmälda ärendes behandling fann departementschefen emellertid
ett ifrågasatt tillmötesgående beträffande pensionsavgiften för emeriti icke
lämpligen kunna ske på annat sätt än genom att med visst belopp förhöja
emeritilön, som utginge till präst, intill dess han fyllt 75 år. Något förslag
i ämnet ansåg departementschefen sig icke äga tillräckliga skäl att framlägga.

Kyrkomötet förklarade sig väl inse, att ett ordnande av förevarande angelägenhet,
såsom ovan ifrågasatts, skulle beträffande pensionsavgifterna från
emeriti innebära en avvikelse från de principer, vilka lagts till grund för
den föreslagna lagstiftningen på motsvarande område beträffande i tjänst
varande präster. För dessa skulle enligt förslaget avgiften utgå i form av
lönetillskott, som dock omedelbart redovisades till änke- och pupillkassan.
I verkligheten komme dock även för i tjänst varande präster avgiften (lönctillskottet)
att i flertalet fall utgå ur kyrkofonden. Det syntes obilligt, att
eu prästman, som tidigare icke behöft vidkännas någon avgift, skulle bliva
skyldig att gälda sådan avgift, sedan han blivit emeriterad; och syntes man
därför kunna göra en mindre avvikelse från former, som tillämpades på
närliggande områden. Kyrkomötet hade därför funnit sig böra antaga ett
lagförslag av samma lydelse som det nu för riksdagen framlagda.

Departementschefen har i ovanberörda statsrådsprotokoll för den 4 nästlidna
januari omnämnt, hurusom kammarkollegiet och statskontoret i gemensamt
utlåtande förklarat sig icke hava anledning till anmärkning mot
förslaget. Efter att hava erinrat, att han tidigare icke funnit sig hava tillräcklig
anledning att föreslå eu lagändring i förevarande syfte, har departementschefen
vidare anfört följande:

»Då nu emellertid kyrkomötet för sin del, efter prövning av den i ämnet
väckta motionen, ansett sig böra antaga det av mig nyss föredragna lag -

6

Hankoutslcottets utlåtande Nr 18.

förslaget, i vilket det föreliggande spörsmålet blivit löst efter något andra
riktlinjer än dem som voro under övervägande, då frågan förra gången var
föremål för Kungl. Maj:ts prövning, och då vidare de över kyrkomötets
skrivelse hörda ämbetsverken biträtt kyrkomötets framställning, anser jag
mig böra förorda, att frågan nu jämväl måtte föreläggas riksdagen. Därest
icke någon åtgärd i nu ifrågavarande riktning vidtages, skulle de präster,
som avgått före 75 års ålder, genom de nya bestämmelserna rörande prästernas
änke- och pupillpensionering åsamkas en merutgift, som måste
bliva kännbar vid de små inkomster, som dessa i förtid emeriterade präster
åtnjuta. Det bör även erinras, att det endast är ett jämförelsevis ringa
antal präster, som komma i åtnjutande av emeritilön före uppnådda 75 års
ålder. Enligt vad jag under hand erfarit från statskontoret, uppgår antalet
av dem, som i egenskap av ordinarie präster erhållit emeritilön men ännu
icke uppnått 75 års ålder, till nio samt motsvarande antal emeriterade extra
ordinarie prästmän till tolv, och torde dessa siffror, om nu gällande bestämmelser
bibehållas, icke komma att för framtiden undergå någon större ökning.
Vid sådana förhållanden lärer den utgift, som kommer att förorsakas
genom gäldandet av de å här ifrågavarande prästerliga emeriti belöpande
pensionsavgifter, såvitt nu kan bedömas, kunna beräknas icke överstiga
1,200 kronor för år, och torde följaktligen vara utan någon nämnvärd betydelse
för kyrkofonden.»

TJtslcottet. Då utskottet för sin del icke funnit anledning till erinran mot förevarande
förslag, har utskottet ansett sig böra tillstyrka bifall till detsamma och hemställer
förty,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition nr 27 må av
riksdagen bifallas.

Stockholm den 22 februari 1927.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Närvarande: se anteckning vid utlåtande nr 17.

Stockholm 1927, Ivar Haaggströins Boktryckeri A. B.

270001