Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

5

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1927 kl 1 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion angående
införande av skyldighet för stämpelförsäljare att
anlita postgirorörelsen m. m.

(2:a avd.)

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 115, har herr Schlyter hemställt, att riksdagen måtte

dels besluta sådan ändring av 39 § i förordningen den 19 november 1914
angående stämpelavgiften, att därtill lägges ett nytt stycke av denna
lydelse:

»Angående skyldighet för stämpelförsäljare att anlita postgirorörelsen
förordnar Kungl. Maj:t»;

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes utfärda
bestämmelser i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med ett inom
finansdepartementet utarbetat förslag till kungörelse;

dels ock hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida icke den
stämpelförsäljare tillkommande rätt till kredit må kunna inskränkas.

Körande vad motionären anfört till stöd för de föreliggande förslagen
får utskottet hänvisa till motionen.

De bestämmelser, som reglera stämpelförsäljares skyldighet att inleverera
uppburna stämpelmedel, återfinnas i 39 § i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften. Enligt detta författningsrum åligger det
stämpelförsäljare, som i räkning mottagit stämplar, att inom åtta dagar
efter varje kvartals slut till generalpoststyrelsen inleverera under kvartalet
influtna stämpelmedel. Stämpelförsäljare, som uppburit betalning
för s. k. dubbel beläggningsstämpel, utan att handlingen samtidigt därmed
stämpelbelagts, är enligt tredje stycket i 39 § stämpelförordningen
skyldig att, så snart lämpligen ske kan och minst en gång i månaden, till
generalpoststyrelsen inleverera vad sålunda må hava influtit. Har stämpelförsäljare
hos generalpoststyrelsen för sin uppbörd ställt av styrelsen
godkänd säkerhet eller oek nedsatt obligationer eller avlämnat försäkringsbrev
i enlighet med därom gällande föreskrifter, äger han enligt 29 § i
nämnda förordning efter rekvisition hos generalpoststyrelsen erhålla stämplar
i räkning inom det belopp, för vilket säkerhet blivit av honom ställd.

Utskottet.

Gällande bestämmelser

angående
stämpel försäljares
redovisningsskyldighet.

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

Justitieombudsmannen

år 1920.

1921 års
riksdag.

I skrivelse den 11 december 1920 till Kungl. Maj:t framhöll justitieombudsmannen
bland annat, att, sedan det blivit föreskrivet, att stämpelmedel,
som uppburits, utan att handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts,
skulle så snart lämpligen kunde ske och minst en gång i månaden inlevereras,
syntes ett bibehållande vid sidan därav av bestämmelse om kvartalsleveranser
beträffande stämpelförskottsmedel icke äga fog för sig. Vidare
anförde justitieombudsmannen, att den i 39 § tredje stycket stämpelförordningen
intagna tidsföreskriften syntes böra bliva föremål för någon
jämkning. Föreskriften vore i viss mån obestämd och kunde giva anledning
till olika förfaringssätt. I somliga fall kunde den medgiva en stämpelförsäljare
att behålla stämpelmedel under i det närmaste två månader
efter medlens mottagande, vilket syntes vara för lång tid. Däremot borde
en föreskrift, att stämpelförsäljare, som i räkning mottoge stämplar, ålåge
att inom åtta dagar efter varje månads slut till generalpoststyrelsen inleverera
under månaden influtna stämpelmedel, kunna anses lämplig och
icke bereda stämpelförsäljarna någon svårighet.

I proposition nr 232 till 1921 års riksdag framlades förslag till bland
annat sådan ändring i 39 § stämpelförordningen, att stämpelförsäljare, som
uppburit betalning för dubbel beläggningsstämpel utan att samtidigt belägga
handlingen med av honom kontant inköpta stämplar, hade att inom
åtta dagar efter varje månads slut till generalpoststyrelsen inleverera
vad under den tilländalupna månaden influtit.

I enlighet med bevillningsutskottets förslag (bet. nr 44) avslog riksdagen
propositionen i förevarande del. Därvid anförde riksdagen i skrivelse nr
398 bland annat följande.

I likhet med Kungl. Maj:t hade riksdagen ansett, att någon åtgärd erfordrades
för att förebygga onödig tidsutdräkt med inbetalning av stämpelmedel.
Att, på sätt Kungl. Maj:ts förslag avsåge, inleverera influtna
stämpelmedel inom åtta dagar efter varje månads slut syntes dock för
många domare bliva alltför betungande. Om riksdagen funnit sig icke
kunna bifalla vad Kungl. Maj:t i förevarande hänseende föreslagit, så
hade riksdagen å andra sidan ansett de av justitieombudsmannen påvisade
förhållandena vara av den art, att det vore synnerligen önskvärt att
få erforderliga ändringar införda i författningen. Inom riksdagen hade
därför varit ifrågasatt att söka åstadkomma ytterligare utredning i ärendet
och därvid närmast att bereda de förefintliga sammanslutningarna mellan
dels lantdomare och dels stadsdomare tillfälle att yttra sig. Med hänsyn
till nödvändigheten att så vitt möjligt påskynda arbetet hade denna tanke
emellertid uppgivits; och hade riksdagen stannat vid att lämna Kungl.
Maj:ts förslag i förevarande hänseende utan bifall. Riksdagen förutsatte
emellertid, att Kungl. Maj:t komme att ägna frågan fortsatt uppmärksamhet
och därvid undersöka de olika utvägar, vilka kunde erbjuda sig

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

7

för att avhjälpa här ifrågavarande missförhållanden, samt därefter för
riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Sedermera har i samband med utarbetandet av kungörelsen den 29 januari
1926 angående skyldighet för utmätningsmän m. fl. att anlita postgirorörelsen
inom finansdepartementet verkställts utredning rörande införande
av skyldighet för stämpelförsäljare att anlita postgirorörelsen. Därvid balett
förslag till kungörelse i ämnet upprättats, vilket återfinnes såsom bilaga
I till detta betänkande.

Över sistnämnda förslag hava åtskilliga myndigheter och sammanslutningar
hörts.

Förslaget har i princip förordats av samtliga rikets hovrätter, statskontoret
och generalpoststyrelsen. Överståthållarämbetet och nio länsstyrelser
(i Stockholms, Uppsala, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs,
Väster norr lands, Jämtlands och Norrbottens län) hava avstyrkt detsamma,
medan övriga fjorton länsstyrelser antingen tillstyrkt förslaget
eller icke funnit något att erinra mot detsamma i princip.

Ett stort antal häradshövdingar och rådstuvurätter hava vidare yttrat
sig i ämnet, därvid flertalet av dem uttalat sig mot förslaget. Slutligen
hava styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar och Sveriges
stadsdomare inkommit med avstyrkande utlåtanden.

Såsom sakliga invändningar mot förslaget har i huvudsak anförts dels
att något behov av lagstiftning i ämnet icke förelåge, då nuvarande
föreskrifter rörande leverans av stämpelmedel befunnits ur säkerhetssynpunkt
fullt betryggande samt tillräckligt väl tillgodosåge statens befogade
intresse av redovisning inom skälig tid av uppburna stämpelmedel,
dels att de föreslagna bestämmelserna vore opraktiska och skulle förorsaka
ett mycket betungande arbete framför allt beträffande medel, som uppburits
för enkla beläggningsstämplar och helarksstämplar, samt nödvändiggöra
förandet av fullständig bokföring, dels ock att stämpelförsäljare skulle
berövas den ränteinkomst å stämpelmedlen, som för närvarande tillfölle
dem på grund av den längre redovisningstiden, och att denna konsekvens
måste betraktas såsom en obillighet mot stämpelförsäljarna, då räntegottgörelsen
till stor del åtginge att täcka kostnader särskilt för ställande av
säkerhet för stämpelmedel.

Vidare har framställts den erinran, att stämpelförsäljares redovisningsplikt
vore fastställd i den av riksdagen antagna stämpelförordningen och
att följaktligen skyldighet att anlita postgirorörelsen förutsatte, att ändring
vidtoges i sistnämnda författning.

Mot förslaget hava därjämte riktats flera detaljanmärkningar, främst att
tidsfristen för insättningar tilltagits för snävt samt att det minimibelopp,
som föreskrivits för insättningsskyldighet, vore för lågt.

I dessa hänseenden har Svea hovrätt anfört följande:

Utredning
inom finansdepartementet.

Yttranden
över 1926 års
förslag till
kungörelse.

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

»Enligt § 1 i förslaget skulle stämpelförsäljare vara skyldig att insätta
stämpelmedel å fjärde söckendagen efter deri dag, då medlen influtit, därest
det influtna uppginge till minst etthundra kronor. Någon åtskillnad
göres icke i förslaget mellan enkla och dubbla beläggningsstämplar, utan
insättningsskyldighet inträder ä den i förslaget angivna tid, oavsett om
medlen influtit för det ena eller andra slaget av stämplar. Enligt hovrättens
mening torde dock de förhållanden, under vilka uppbörden av
medel, som vid underdomstolarna inflyta för enkla beläggningsstämplar,
äger rum, motivera en utsträckning av tiden för dessa medels insättande
å postgirokonto. Ifrågavarande stämpelmedel uppbäras vanligen i samband
med expeditionslösen. Den föreslagna insättningsskyldigheten gör det därför
nödvändigt att före värjo insättning uträkna, huru mycket av de sedan
näst föregående insättning influtna avgifter för expeditioner, som belöper
å stämpelmedel, och huru mycket som utgör lösen. Att utföra detta arbete
så ofta »om var fjärde dag torde, åtminstone när det gäller de större
domsagorna och rådstuvurätterna, bliva onödigtvis betungande för stämpelförsäljaren.
Då de medel, varom här är fråga, uppgå till jämförelsevis
obetydliga belopp, synas icke heller statens intressen trädas för nära,
därest tiden, inom vilken skyldighet att insätta medlen inträder, utsträckes
till fjortonde dagen från den dag, då de influtit.

Hovrätten anser sig alltså ifråga om medel, som influtit för enkla beläggningsstämplar,
böra föreslå, att tiden för insättning bestämmes på
sätt nyss angivits samt att insättningsskyldighet icke måtte inträda, förrän
minst etthundra kronor influtit för stämplar av ifrågavarande slag.

Beträffande medel, »om inflyta för dubbla beläggningsstämplar, anser
hovrätten hinder ej möta att ålägga stämpelförsäljare att å fjärde söckendagen
efter den dag, då dylika medel influtit, insätta desamma å postgirokonto.
Däremot vill hovrätten — med erinran, att medel för dubbla beläggningsstämplar
numera på de flesta håll i stor omfattning erläggas
mellan rättens sammanträden — ifrågasätta, huruvida icke till förebyggande
av onödigt besvär skyldighet att insätta influtna medel av sistnämnda
art bör inträda, först när de uppgå till 300 kronor.»

Justitieombudsmannen

år 1926.

I skrivelse den 20 oktober 1926 till Kungl. Maj:t har justitieombudsmannen
(se justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1927 års riksdag
sid. 271 ff.) anfört, att, då ett klart behov av ändrade bestämmelser beträffande
uppbörden och redovisningsskyldigheten av stämpelmedel vore för handen
och då det måste anses såsom ett allvarligt missförhållande, att gällande
föreskrifter, vilka behandlade varken för det allmänna eller de enskilda
betydelselösa frågor av ekonomisk art, långt ifrån allmänt efterlevdes
utan i stället, till följd av ett delvis verklighetsfrämmande och delvis
otydligt innehåll, ansetts kunna skjutas åt sidan till förmån för godtycket
och därav följande ojämnhet i tillämpningen, justitieombudsmannen ansett
sig icke böra underlåta att ånyo bringa dessa frågor under Kungl. Maj:ts
övervägande.

I fortsättningen har justitieombudsmannen anfört bland annat följande:

»Bedan tidigare har det varit på tal att upphäva bestämmelsen om kvartalsleveranser
och införa leverans månadsvis av samtliga influtna stämpelmedel.
Att en dylik reform, såvitt angår dubbla beläggningsstämplar,
har goda skäl för sig synes mig utan vidare klart. Att en stämpelförsäljare
innehar dylika stämplar i räkning torde icke innefatta tillräckligt

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

9

skäl, varför lians leveransskyldighet skulle inträda endast kvartalsvis, under
det att sådan skyldighet eljest inträder minst en gång i månaden. En
dylik dubbelhet torde dessutom vara ägnad att försvåra kontrollen och
förvilla begreppen om bestämmelsernas rätta innebörd. Mera tvivelaktigt
kan det däremot synas, huruvida en förkortning av leveranstiden i fråga
om övriga stämpelmedel bör ifrågakomma. Därvidlag torde icke få förbises
de svårigheter, som i stor utsträckning härleda sig av sättet för uppbörden.
Där denna, såsom ofta är fallet, sker i en mångfald småposter och
tillsammans med uppbörd av expeditionslösen, torde det för vederbörande
stämpelförsäljare kunna med hänsyn till de krävande värv, som i allmänhet
åligga dem, bliva oskäligt betungande, om det fordras av dem, att de
skola ägna en oavlåtlig uppmärksamhet åt särskiljandet och inlevererandet
av stämpelmedlen.

För att emellertid erhålla en enhetlig bestämmelse, gällande för samtliga
stämpelmedel — något som säkerligen skulle i hög grad befordra
föreskrifternas efterlevnad och kontrollen däröver — bar det synts mig
värt att tagas i övervägande, huruvida det icke skulle innebära en lämplig
medelväg, om man bestämde, att samtliga stämpelmedel, som influtit
under en månad, skulle snarast möjligt och senast inom utgången av nästpåföljande
månad inlevereras till generalpoststyrelsen. I fråga om andra
stämplar än dubbla beläggningsstämplar synes det mig knappast innebära
någon obillig fordran, att under en månad skall medhinnas att uträkna
vad som under den föregående månaden influtit. Möjligen — och detta
gäller särskilt dubbla beläggningsstämplar — lärer det däremot kunna
komma att ifrågasättas, om icke en bestämmelse av nyssnämnda innehåll
skulle medgiva stämpelförsäljaren att under en onödigt lång tid hava
medlen under sin förvaltning. Skulle detta anses vara fallet, synes därav
väl kunna men måhända icke nödvändigt behöva föranledas ett stadgande
om kortare frist i fråga om skyldighet att inleverera medlen till generalpoststyrelsen.
Enligt vad jag har mig bekant, har inom finansdepartementet
utarbetats ett förslag till kungörelse angående skyldighet för stämpelförsäljare
att anlita postgirorörelsen, i vilket förslag, bland annat, föreskrives
skyldighet för stämpelförsäljare, som avses i 29 § i stämpelförordningen,
att hava särskilt postgirokonto (stämpelpostgirokonto) för insättning
tid efter annan med vissa korta mellanrum av influtna medel för
försålda stämplar, vilka icke av honom inköpts mot kontant betalning, så
ock av medel, som av honom uppburits såsom betalning för dubbel beläggningsstämpel
utan att vederbörande, stämpel underkastade handling samtidigt
därmed stämpelbelagts. Den sålunda ifrågasatta insättningsskyldiglieten
torde, om den anses böra komma till stånd, helt avlägsna varje farhåga
i nyss berörda hänseende. Såsom ett skäl för att icke alltför mycket
förkorta tiden för leveranserna till generalpoststyrelsen må framhållas,
hurusom det icke sällan torde inträffa, att erlagd betalning för dubbla
beläggningsstämplar finnes böra återgå exempelvis till följd av felräkning
eller av den anledningen att en gjord ansökan återtages.»

Beträffande beloppet av de säkerheter, som under år 1926 ställts för
stämpelmedel, hänvisas till eu inom generalpoststyrelsen upprättad tablå,
fogad såsom bilaga II vid detta betänkande.

Gällande föreskrifter rörande skyldighet att inleverera uppburna stämpelmedel
till generalpoststyrelsen medgiva stämpelförsäljare möjlighet att
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 7 sand. 17 höft. (Nr Hö—.in.) 2

■Statist i

Utskotta

yttrand

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

under en ganska avsevärd tid förfoga över medlen. Sålunda kan tiden för
förfoganderätten komma att uppgå, då säkerhet ställts för på kredit inköpta
stämplar, till något mer än ett kvartal och, då betalning mottagits
för dubbel beläggningsstämpel utan att vederbörande handling samtidigt
stämpelbelagts, till i det närmaste två månader. De enligt stämpelförordningen
medgivna tidsfristerna torde i regel hava fullt utnyttjats; och,
enligt vad av justitieombudsmannens ovannämnda framställningar synes
framgå, hava leveranser av stämpelmedel ej sällan ägt rum först efter
det dessa tidsfrister utlöpt.

Uppenbarligen har staten liksom i viss män även den skattskyldige ett
berättigat intresse av, att erlagda stämpelmedel utan dröjsmål inflyta i
statskassan. Nu gällande redovisningsbestämmelser medgiva otvivelaktigt
stämpelförsäljare möjlighet att under en onödigt lång tid hava medlen under
sin förvaltning. Närmast till hands kunde då synas ligga att på sätt i propositionen
nr 232 till 1921 års riksdag samt av justitieombudsmannen föreslagits
förkorta leveranstiden. Då det emellertid icke kan ifrågasättas, att
stämpelförsäljare omedelbart skulle till statsverket inleverera uppburna
stämpelmedel, utan en relativt avsevärd tidsfrist för redovisning av stämpelmedel
städse torde bliva nödvändig, lärer man icke på denna väg nå
det åsyftade målet i önskvärd utsträckning.

Ålägges åter, såsom i motionen föreslagits, stämpelförsäljare skyldighet
att å postgirokonto insätta uppburna stämpelmedel i huvudsaklig överensstämmelse
med det inom finansdepartmentet utarbetade förslaget, skulle de
mest påtagliga, av det nuvarande redovisningssystemet framkallade olägenheterna
helt avlägsnas. Stämpelförsäljaren bleve nämligen skyldig att hålla
de uppburna stämpelmedlen åtskilda från sina enskilda tillgångar och avkastningen
av skattemedlen komme att tillfalla icke honom utan, såsom ur
principiell synpunkt måste anses riktigt, det allmänna. Då stämpelförsäljaren
enligt förslaget komme att hava fri dragningsrätt å postgirokontot,
uppstår icke någon nämnvärd olägenhet till följd av att erlagd betalning
för dubbla beläggningsstämplar finnes höra återgå på grund av felräkning
eller av den anledningen att en gjord ansökan återtages.

Ehuru utskottet icke ansett sig böra närmare ingå på detaljbestämmelserna
i förslaget till kungörelse, vill utskottet likväl framhålla vilden av
att föreskrifterna icke göras mera betungande för stämpelförsäljarna än
som för vinnande av det åsyftade målet befinnes nödvändigt. Särskild uppmärksamhet
torde sålunda höra fästas vid de förslag till modifikationer,
som framställts i det av Svea hovrätt avgivna utlåtandet och vilka icke på
något sätt torde rubba grunderna i kungörelseförslaget.

Med hänsyn till det nära sammanhang föreskrifter om skyldighet att
anlita postgirorörelsen måste anses hava med de i stämpelförordningen
intagna redovisnings bestämmelserna, har utskottet funnit lämpligt att i
förordningen införes ett stadgande av det innehåll motionären föreslagit.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 11

Även. om skyldighet stadgas för .stämpelförsäljare att anlita postgirorörelsen,
kvarstår dock behovet av enhetliga redovisningsbestämmelser samt
av en mera effektiv kontroll över dessas efterlevande än för närvarande
kan äga rum. Vid den utredning, som kan komma att verkställas i anledning
av justitieombudsmannens förslag i dessa ämnen, synes jämväl
ett annat spörsmål böra tagas under omprövning. Såsom motionären framhållit,
torde den stämpelförsäljare medgivna rätten att mot ställande av
säkerhet erhålla stämplar i räkning hava utnyttjas i högre grad än som
påkallats av behovet, vilket företrädesvis förefinnes beträffande enkla beläggningsstämplar
och helarksstämplar. Ehuru det är sannolikt, att, i den
män stämpelförsäljares möjlighet att tillgodonjuta ränta å uppburna stämpelmedel
upphör, rätten till kredit icke kommer att begagnas i så stor omfattning
som för närvarande, synes det dock lämpligt, att såsom motionären
föreslagit denna rätt begränsas. Möjligen skulle en dylik begränsning
kunna ske på det sätt, att befogenhet tillerkändes generalpoststyrelsen
att medgiva stämpelförsäljare rätt att, utan ställande av säkerhet, på
kredit uttaga stämpelpapper till visst av generalpoststyrelsen fastställt,
efter olika stämpelförsäljares behov avpassat belopp. I vad mån härutöver
kan erfordras begränsning av rätten till kredit mot ställande av säkerhet
torde kunna bedömas först efter en ytterligare utredning av denna
fråga.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av herr Schlyters
förevarande motion 1:115,

1) för sin del besluta,

a) att 39 § i förordningen den 19 november 1914
angående stämpelavgiften skall i nedan angiven del
erhålla följande ändrade lydelse:

39 §.

Stämpelförsäljare, som i räkning mottagit stämplar
---granskning.

Angående .skyldighet för stämpelförsäljare att anlita
postgirorörelsen förordnar Kungl. Maj:t.

b) att den ändrade bestämmelsen skall träda i kraft
den 1 juli 1927; samt

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, dels att
Kungl. Maj:t måtte utfärda bestämmelser rörande
stämpelförsäljares skyldighet att anlita postgirorörelsen
i huvudsaklig överensstämmelse med det inom
finansdepartementet utarbetade förslaget till kungö -

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

relse i ämnet, dels ock att Kungl. Maj: t måtte verkställa
utredning, huruvida icke den istämpelförsäljare
tillkommande rätt att erhålla stämplar i räkning må
kunna inskränkas.

Stockholm den 17 mars 1927.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Wohlin, Wigforss, Bjömsson, Schlyter,
Jönsson i Boa, Johansson i Arkösnnd, Olsson i Golvvasta, Björklund, Wahlmark,
Johansson i Hornsberg, I.ithander, Ericson i Oberga, Israel Holmgren,
Olsson i Gävle, Ericson i Boxholm, Ljunggren, Johansson i Krogstorp, Werner
och Fjeliman.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

13

Bilaga. I.

Förslag

till

kungörelse angående skyldighet för stämpelförsäljare att anlita postgirorörelsen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Stämpelförsäljare, som avses i 29 § i förordningen den 19 november 1914
angående stämpelavgiften, är pliktig att hava särskilt postgirokonto (stämpelpostgirokonto)
för insättning av influtna medel för försålda stämplar,
vilka icke av honom inköpts mot kontant betalning, så ock av medel, som
av honom uppburits såsom betalning för dubbel beläggningsstämpel utan
att vederbörande, stämpel underkastade handling, samtidigt därmed stämpelbelagts.

Insättningen skall ske senast fjärde söckendagen efter den dag, då medlen
influtit. Insättningsskyldighet äger dock icke rum förrän minst etthundra
kronor kunna insättas.

2 §.

Inleverering av stämpelmedel, varom i 39 § i förordningen angående
stämpelavgiften finnes stadgat, skall ske över postgiro.

3 §.

Stämpelförsäljare vare befriad från skyldighet att för postgirokonto, som
avses i denna kungörelse, inbetala grundbelopp; och skola avgifter för inbetalningar
till och utbetalningar från dylikt konto, vilka verkställas av
kontoinnehavaren, förskotteras av generalpoststyrelsen och gottgöras styrelsen
av statskontoret i samma ordning, som gäller beträffande dylika
avgifter för vissa statsmyndigheter.

4 §.

Å medel, innestående å postgirokonto som i denna kungörelse avses, skall
ränta icke gottgöras kontoinnehavaren.

5 §.

Belopp, vilket såsom betalning för stämpel tillgodoförts stämpelförsäljare
genom insättning å dennes postgirokonto, skall anses såsom till stämpelförsäljaren
erlagt först då postgirokontorets meddelande om tillgodoförandet
kommit honom tillhanda.

Denna kungörelse träder i kraft den 1926.

Jfr Svensk författningssamling

1924: 378. K. F. den 11 juli 1924 ang. postgirorörelse, med ändring 1926: 108.

» 537. K. K. den 19 dec. 1924 ang. utgörandet av grundbelopp och avgifter i post girorörelsen

för statsmyndigheter m. fl.

1926: 40. K. K. den 29 jan. 1926 ang. skyldighet för utmätningsman med flera att anlita
postgirorörelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 7 samt. 17 höft. (Nr 35—36.)

3

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

Bilaga It.

Beloppet »t stämpelförsäljares säkerheter utgjorde under år 1926

till och med
därutöver t. o. m.

» »

» »

» »

» »

» »

» »

» »

» »

» »

» »

» »

» »

» »

1.000 kronor

5.000 »
10,000 »

15.000 »

20.000 »

25.000 »

30.000 »

40.000 »

50.000 »

60.000 »
100,000 »

125.000 »

200.000 »

250.000 »

300.000 »

............. 30 st.

............. 139 »

............. 92 »

............. 32 »

............. 19 »

............. 13 »

............. 13 »

............. 12 »

........... 3 »

............. 6 »

............. 4 »

.............. 1 »

.............. 1 »

.............. 2 »

.............. 1 »

Summa 368 st.

Stockholm, Isaac Mareng’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.