Bevillningsutskottets betänkande Nr 28.
5
Nr 28.
Ankom till riksdagens kansli den 15 mars 1927 kl. 4 e. in.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition
om vissa ändringar i förordningen den 26 juli 1926
(nr 382) angående utförselbevis för råg och vete.
(l:a avd.)
I en den 18 februari 1927 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 150, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen
dels besluta, att §§. 1 och 2 i förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete skola hava följande ändrade lydelse:
»§ 1.
Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av
tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och
med en och samma lägenhet till utlandet sjöledes eller på järnväg eller till
svensk frihamn utför sammanlagt eller av någotdera slaget minst 500 kilogram,
äger, såvida den utförda varan skäligen kan anses marknadsgill, av
vederbörande tullmyndighet erhålla bevis om utförseln, med angivande
tillika av det tullbelopp, som skolat utgå vid införsel av sådan vara till
enahanda myckenhet.
§ 2.
Innehavare av — — — två procent.
Utförselbevis skall återställas eller belopp, varå beviset lyder, inbetalas
till tullverket, därest den vara, för vilken beviset utfärdats, återinföres och
tullfrihet för varan därvid ifrågasättes.»;
dels ock förklara, att ändringarna skola träda i kraft å dag, som Konungen
bestämmer.
Förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg
och vete, vilken gäller till och med den 31 juli 1928, stadgar i § 1 rätt för
den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av tullverket
kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och
med en och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg utför sammanlagt
eller av någotdera slaget minst 500 kilogram, att, såvida den utförda varan
Utskottet.
Gällande bestämmelser.
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 28.
Propositionen.
skäligen kan anses marknadsgill, av vederbörande tullmyndighet erhålla
bevis om utförseln, däri tillika skall finnas angivet det tullbelopp, som
skolat utgå vid införsel av sådan vara till enahanda myckenhet. Jämlikt
uttrycklig föreskrift i samma paragraf skall dock utförsel till svensk frihamn
icke berättiga till erhållande av utförselbevis.
Innehavare av utförselbevis äger enligt § 2 av nyssnämnda förordning
att, inom sex månader från det angivningen till utförsel skett, mot bevisets
återställande företaga införsel utan tullavgifts erläggande av omalen eller
malen råg eller omalet eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull,
som enligt tulltaxan skolat belöpa därå, är lika med det i utförselbeviset
angivna tullbeloppet. Alternativt kan han inom samma tid mot avlämnande
av beviset hos generaltullstyrelsen utbekomma berörda tullbelopp med avdrag
av två procent, likväl endast i den mån de för varor, som nu sagts, inom
förenämnda tid av sex månader influtna tullavgifterna efter avdrag av två
procent lämna tillgång därtill.
Den föreliggande propositionen är närmast föranledd av en av Malmö
frihamnsaktiebolag gjord framställning i syfte att sådan ändring måtte vidtagas
i förordningen angående utförselbevis för råg och vete, att utförsel till
svensk frihamn av i förordningen avsedd vara måtte berättiga till erhållande
av utförselbevis. Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava, i
anledning av remiss, i gemensamt avgivet utlåtande uttalat sig för att en
förändring av ifrågavarande förordning måtte komma till stånd i det av
frihamnsbolaget angivna syftet.
Chefen för finansdepartementet har i sitt anförande till ovannämnda statsrådsprotokoll
redogjort för innehållet i framställningen och ämbetsverkens
utlåtande samt därefter för egen del anfört följande:
»Föreskriften, att utförsel till svensk frihamn av råg eller vete ej berättigar
till erhållande av utförselbevis, medför enligt den nu lämnade redogörelsen
vissa olägenheter såväl för dem, vilkas intressen utförselbevisen
äro ämnade att tillgodose, som ock för frihamnarna. Samtliga de myndigheter
samt handelskamrar och sammanslutningar, som yttrat sig över den
föreliggande framställningen, hava också, såsom av redogörelsen framgår,
tillstyrkt, att ifrågavarande undantag från rätten att erhålla utförselbevis
måtte borttagas. De hava därvid tillika framhållit, att genom en dylik
åtgärd åtskilliga fördelar skulle tillgodokomma dem, för vilka anordningen
med utförselbevis vidtagits, och att bestämmelserna om utförselbevis skulle
komma att bättre ansluta sig till frihamnsförordningens grundstadgande,
att till frihamn från inrikes ort inkomna varor skola i tullhänseende betraktas
såsom från riket utförda.
För egen del anser jag konsekvensen fordra, att utförsel till frihamn i
förevarande hänseende likställes med utförsel till utrikes ort. Jag biträder
därför det av kommerskollegium och generaltullstyrelsen avgivna förslaget,
att ett stadgande i sådan riktning måtte inflyta i § 1 av förordningen om
Bevillningsutskottets betänkande Nr 28.
7
utförselbevis i stället för där intagen föreskrift av motsatt innebörd och avfattas
på så sätt, att rätten till utförselbevis bibehålies, även om utförseln
till frihamn äger rum med annat transportmedel än sådant, som är medgivet
vid utförsel till utrikes ort. Stadgandet torde enklast kunna utformas sålunda,
att de i paragrafen förekommande orden ''sjöledes eller på järnväg utför’
utbytas mot orden ''till utlandet sjöledes eller på järnväg eller till svensk
frihamn utför’.
Vad beträffar frågan, huru förfaras bör, då spannmål, varå utförselbevis
meddelats, återinföres och tullfrihet därvid begäres enligt § 4 q) i tulltaxeförordningen
på den grund, att varan är alstrad inom landet, synes även
mig uppenbart, att utförselbeviset i sådant fall bör återställas eller det belopp,
varå beviset lyder, inbetalas till tullverket. Det torde emellertid vara
lämpligt, att en uttrycklig bestämmelse härom förefinnes i förordningen om
utförselbevis. Denna synes böra så formuleras, att den även kommer att
avse fall, där tullfrihet vid återinförseln påyrkas under åberopande av annat
stadgande än det nyssnämnda, exempelvis föreskrifterna om förtullning av
bärgat sjöfynd. Bestämmelsen bör få sin plats omedelbart efter de nuvarande
stadgandena i § 2.
Dagen för ikraftträdandet av de ifrågasatta författningsändringarna torde
av praktiska skäl böra bestämmas av Kungl. Maj:t.»
Utskottet har funnit det stå i god överensstämmelse med grundtanken i
gällande stadganden om utförselbevis, att dessa bevis kunna komma till användning
jämväl vid utförsel till frihamn. På grund härav och då utskottet
icke haft något att erinra mot det föreliggande förslagets avfattning,
hemställer utskottet,
att riksdagen måtte, med bifall till Kung]. Maj:ts förevarande
proposition nr 150,
1) besluta, att §§> 1 och 2 i förordningen den 26 juli
1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg och vete
skola hava ovan intagna ändrade lydelse; samt
2) förklara, att ändringarna skola träda i kraft å dag,
som Konungen bestämmer.
Stockholm den 15 mars 1927.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
Utskottets
yttrande.
Närvarande: se under betänkandet nr 27.
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 28.
Reservationer:
av herr Månsson i Furu vik, vilken yrkat avslag å propositionen; samt
av herrar Björnsson, Schlyter, Johansson i Arkösund, Hedlund i Östersund,
Björklund, Wahlmark, Åström och Granath, vilka icke funnit anledning
motsätta sig bifall till detta förslag, ehuru de alltjämt hysa den uppfattningen,
att rätt till utförselbevis icke bort medgivas vid utförsel av råg
och vete.