Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

1

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 4 mars 1927 kl. 5 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
tullfrihet för kvicksilverhaltiga beredningar för betning av
utsäde.

(l:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 223, har herr Weibull hemställt, »att riksdagen måtte besluta tullfrihet
för kvicksilverhaltiga beredningar för betning av utsäde».

Till stöd för förslaget har motionären anfört följande.

»Ett stort antal av de parasitsjukdomar, som nedsätta skörden hos våra
lantbruksväxter, överföras genom utsädet. Genom särskild behandling, s. k.
betning av utsädet, kan emellertid smittan i stor utsträckning nedbringas,
vilket således åstadkommer ett förbättrat sundhetstillstånd och därmed en
ökad avkastning. Av dylika svampsjukdomar må nämnas stinksot å vete,
stängselsot å råg, strimsjuka och täcksot å korn, sot hos havre samt snömögel
och andra fusariumskador hos samtliga utsädesspannmålssorter, vissa
slag av groddbrand hos socker- och foderbetor, spenat m. fl. växtslag o. s. v.

Sedan lång tid tillbaka har betning av vissa utsäden varit allmänt utbredd
bland lantbrukarna. De allmännast använda betningsmedel! hava
varit blåsten och formalin. Vid båda dessa betningsmedel låda åtskilliga
nackdelar framför allt därigenom att grobarheten under vissa förhållanden
skadas. På senare tid ha emellertid en del andra kemiska betningsmedel
kommit i marknaden, vilka sakna de gamla betningsmedlens nackdelar,
samtidigt med att de vad effektiviteten som svampdödande medel beträffar
åtminstone i flera fall måste, enligt vad utförda försök ådagalägga, anses
de äldre betydligt överlägsna.

Vid jämförande försök å Weibullsholm med olika betningsmedel har följande
resultat framgått:

Korn infekterat av strimsjuka gav å obetade parceller 47.7 0 procent sjuka
plantor, de med visst betningsmedel behandlade endast 0.0 6 procent sjuka
plantor. Havre infekterat med flygsot lämnade 32.90 procent mot 0.2 9 procent
å med betningsmedel behandlade parceller, i fråga om höstvete infekterat
med stinksot blev utslaget obetat 14.4o procent, betade parceller O.o
procent sjuka plantor.

Det är givet, att det måste vara av stor vikt, att dessa medel komma
till användning i så stor utsträckning som möjligt. Detta ha statsmakterna
redan tidigare beaktat genom att, trots dessa medels giftighet — såsom inne Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 7 samt. 11 höft. (Xr 19.) 1

Utskottet

Motionen.

Utskottets

yttrande.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

hållande kvicksilverföreningar — tillåta deras fria försäljande (jfr Kungl.
Maj:ts kungörelse nr 395, tryckt 5 augusti 1926, samt kungl. medicinalstyrelsens
kungörelse nr 91 den 26 augusti 1926).

Prisfrågan spelar emellertid också en avgörande roll för en allmännare
användning av ifrågavarande medel. Priset måste nämligen för närvarande
anses vara alldeles för högt. Detta skulle emellertid i någon mån kunna
nedbringas genom borttagande av den tull, som är åsatt vissa av dessa medel,
vilken utgår med ett belopp av 15 procent av fakturavärdet enligt tulltaxerubrik
1259. Ifrågavarande preparat lära icke med fördel kunna tillverkas
inom landet, vadan tullsatsen icke tjänar som skydd åt någon inhemsk industri.
Då vidare varorna i fråga givetvis icke — såsom värdefulla medel
i kampen mot sjukdomarna hos utsäde — kunna anses som lämpliga beskattningsobjekt
och för övrigt den tullinkomst som belöper sig å dessa
varor som inkomstkälla för staten icke kan anses spela någon som helst
roll, synas mig skälen för bibehållande av nu utgående tull vara ytterst
ringa.»

Bevillningsutskottet har i detta ärende anlitat såsom sakkunnig laboratorn
vid centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet avdelning för
lantbruksbotanik, fil. doktorn K. M. T. Lindfors, vilken sammanfattat sina
inför utskottet meddelade upplysningar i en promemoria, som i avtryck
åtföljer detta betänkande såsom bilaga.

Motionären bar i motiveringen till sitt yrkande utgått från dels vissa vid
verkställda försök med olika betningsmedel framgångna, i viss mån gynnsamma
resultat, dels ock den omständigheten, att priserna å de i handeln
tillgängliga betningsmedlen vore alldeles för höga. Riktigheten av motionärens
uppfattning om priserna har bekräftats av laboratorn Lindfors, vilken
meddelat, att de höga priserna på de importerade varorna berodde dels därpå,
att åtminstone de bästa vore skyddade av patent eller fabrikssekretess,
dels därpå, att till följd av försäljningens ur konsumentsynpunkt
ofördelaktiga organisation mellanhandsvinsterna vore oskäligt höga. Dessa
uppgifter hava vunnit stöd genom utskottet meddelade upplysningar om de
vid införseln av åtskilliga poster betningsmedel deklarerade värden. Sålunda
hava för under år 1926 importerade partier betningsmedel deklarerats värden
av omkring 6 kronor för 1 kilogram, under det att preparaten synas i handeln
betinga priser av omkring 20 kronor för kilogram.

Av vad sålunda inhämtats torde framgå, att tullen, som för ifrågavarande
artiklar utgår efter 15 procent av värdet, för den tillämpade prissättningen
är av ytterst ringa betydelse. Det torde till och med få anses osäkert,
huruvida tullens borttagande överhuvud skulle föranleda någon prissänkning
i detaljhandeln.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, har bevillningsutskottet, som fullt
instämmer i motionärens uppfattning om önskvärdheten att genom prissänkning
främja användningen av betningsmedel, i den mån dylika av tillfredsställande
beskaffenhet äro tillgängliga i marknaden, ansett, att ett borttagande
av tullen i sådant hänseende icke kan anses vara ett effektivt medel.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

3

Av den vid betänkandet fogade promemorian framgår, hurusom försök
att framställa goda betningsmedel pågå även i vårt land. Nu äro åtskilliga
av de preparat, som ingå i gängse betningsmedel, tullbelagda. Utskottet
skulle följaktligen icke kunna tillstyrka borttagande av tullen å det färdiga
fabrikatet, utan att samtidigt föreslå tullfrihet även för däri ingående ämnen.
Ett förslag av dylik innebörd skulle förutsätta en utredning av allt
för stor omfattning för att utskottet skulle vara i tillfälle att under den
begränsade tid, som står till utskottets förfogande, gå i författning om dess
utförande.

Den nämnda promemorian giver även vid handen, att tillverkningen av
betningsmedel knappast kan anses ännu hava lämnat experimentstadiet, ävensom
att det ännu icke lyckats att, vad angår torrbetningsmedlen vilka måste
anses vara de mest ändamålsenliga, framställa något preparat, vilket fyller
de olika anspråk, som böra ställas på ett fullgott betningsmedel.

I promemorian har även vitsordats, att vissa av de försök, som bedrivas
i Sverige, ingiva goda förhoppningar, att en konkurrenskraftig svensk industri
på området skall kunna utvecklas. Härigenom, och då även i andra länder
försök med iver bedrivas att framställa goda betningsmedel, öppnar sig
möjlighet att genom konkurrens, i vida kraftigare mån än borttagandet av
den gällande tullen skulle kunna föranleda, åstadkomma sådan prissänkning,
som i motionen åsyftas.

Under åberopande av vad utskottet sålunda ur skilda synpunkter anfört,
hemställer utskottet,

att förevarande motion, II: 223 av herr Weibull, om
tullfrihet för kvicksilverhaltiga beredningar för betning
av utsäde, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 mars 1927.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Wohiin, Boman, Björnsson, friherre BeckFriis,
Schlyter, Johansson i Arkösund, Bengtsson i Kullen, Nyländer, Björklund,
Wahlmark, Israel Holmgren, Olsson i Gävle, Granath. Ljunggren, Nilsson i
Hörby, Johansson i Krogstorp och Werner.

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

P. M.

Bilaga.

beträffande betningsmedel.

Såsom motionären fullt riktigt framhåller, ha de tidigare använda betningsmedlen,
kopparvitriol och formalin, icke i alla hänseenden varit tillfredsställande,
dels på grund av ej sällan inträffande skador på utsädets
grobarhet, dels på grund av otillräcklig svampdödande inverkan på vissa
utsädet medföljande svampsjukdomar, vilkas betydelse först under de två
sista årtiondena tillfullo klarlagts. Mot de sistnämnda sjukdomarna, i
främsta rummet framkallade av svampsläktet Fusariuin, ha kvicksilverhaltiga
preparat visat'' sig mycket verksamma. Till en början användes
sublimat, men då detta ensamt visade otillräcklig verkan mot de mycket viktiga
sotsvamparna, för vilkas bekämpande betningen ursprungligen var avsedd,
blev nästa steg, att man blandade sublimat med antingen kopparvitriol eller
formalin. Dessa blandningar gå under namnet Fusariol. För vete lämpade
sig bäst blandningen med kopparvitriol (vetefusariol), men för havre är
denna olämplig och får ersättas med formalinblandningen, här i landet benämnd
havrefusariol. Endast för råg kan och bör endast sublimat användas
(rågfusariol). Till kom är intet av de nämnda medlen fullt tillfredsställande,
enär den för kornet mycket viktiga strimsjukan icke genom något av dem
avlägsnas.

Det är uppenbart, att det för jordbrukaren är besvärligt att behöva använda
olika betningsmedel för olika sädesslag, och en del överblivna rester
av betningsvätska går också förlorad, då den icke kan eller bör användas
för ett annat sädesslag. Därför sökte man snart att åstadkomma ett universalbetningsmedel,
som kunde användas för alla sädesslag, och på samma
gång önskade man få ett för människor och djur mindre giftigt ämne än
sublimat. Man lyckades då framställa organiska kvicksilverföreningar, som
syntes i rätt hög grad fylla dessa fordringar, och genom ytterligare förbättringar
har man kommit fram till flera sådana preparat, vilka lämpa
sig för bekämpande av alla de sjukdomar hos sädesslagen, vilka över huvud
taget kunna förebyggas genom utsädesbetning. För Sveriges vidkommande
ha för närvarande två sådana preparat aktuell betydelse, nämligen Germisan
och Tillantin, varjämte möjligen ett tredje, Agfa, torde komma att föras i
marknaden. De äro alla av tysk tillverkning och patentskyddade.

Vad jag hittills sagt gäller preparat för betning på våta vägen, alltså
genom utsädets indränkning med en lösning av betningsmedlet. Detta förfarande
har den nackdelen, att utsädet efter behandlingen måste torka innan
det kan utsås, vilket kräver tid, utrymmen och arbetskraft, det sistnämnda
för upprepad omskyffling av säden. För att undgå detta har man på senaste
tiden börjat använda s. k. torrbetning, varvid man endast har att noga
blanda utsädet med det i fin pulverform förekommande betningsmedlet
Efter allt att döma kommer torrbetningen att bli framtidens hetningsmetod.

De hittills framställda torrbetningsmedlen ha emellertid icke i allsidig
användbarhet kommit så långt som de nyssnämnda våtbetningsmedlen. För
närvarande föres här i Sverige i handeln Uspulunpuder, vilket kan anses
tillfredsställa rimliga fordringar på ett betningsmedel för höstsäd, men däremot
är odugligt för vårsäd; vidare Tutan, som kan användas för höstsäd och
korn, samt vid svag infektion av havresot även för havre, men som hos vårsäd
kan förorsaka en hämning av rotsystemets utveckling, vilken egenskap kan

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19. 5

komma att inskränka dess användbarhet; vi lia också Abavit B, det allsidigast
verksamma, ehuru i vissa fall något groningsliämmande, bland de
av mig prövade torrbetningsmedlen. De tre nu nämnda äro av tysk tillverkning;
de två förstnämnda torde icke kunna komma att tillverkas i
Sverige, medan detta kan tänkas beträffande Abavit B, och jag har mig
bekant, att patentinnehavaren fört underhandlingar med en svensk firma om
överlåtande av tillverkningsrätten för Sverige. Vi ha slutligen ett par i
Sverige tillverkade torrbetningsmedel, nämligen Rex, som endast kan ifrågakomma
för vete och även för detta sädesslag förordas med någon tvekan,
samt Fusariolpuder, vilket i sin nuvarande sammansättning icke kan av
mig rekommenderas.

Det sagda skulle kunna sammanfattas sålunda, att de i Tyskland tillverkade
patentmedlen Germisan, Tillantin och Agfa i så måtto äga bestämt
företräde framför de nu gängse betningsmedel, som tillverkas eller åtminstone
kunna tillverkas i Sverige, att de äro verksamma mot alla de vid
utsädet häftande svampsjukdomar, vilka över huvud taget kunna bekämpas
genom betning. Beträffande torrbetningsmedlen är det utländska företrädet
icke så klart, ty under förutsättning att tillverkningsrätten för Abavit B
skulle bli försåld till Sverige, finge vi inom landet tillverkning av ett av
de för närvarande mest lovande torrbetningsmedlen. Jag kan även meddela,
att ett svenskt företag sedan ett par år experimenterar med framställning
av nya betningspreparat och låtit pröva sina försöksprodukter
genom mig, samt att åtminstone ett eller annat av dessa preparat givit
goda förhoppningar för framtiden. Jag håller det därför icke för osannolikt,
att en svensk industri på detta område skulle kunna uppstå.

Jag instämmer tillfullo med motionären i hans uttalanden om betydelsen
av att utsädesbetning med fullgoda medel kommer i bruk i så stor utsträckning
som möjligt. Det föreligger vid centralanstaltens avdelning för lantbruksbotanik
ett mycket omfattande försöksmaterial, för närvarande under
utgivning, vilket lämnar oemotsägliga bevis för denna uppfattning. Det
är också ställt utom allt tvivel, att priset på tidsenliga betningsmedel behöva
att väsentligen reduceras, för att betningen skall komma i bruk i den
omfattning, den förtjänar. Fråga blir då, om ett borttagande av tullen
skulle komma att i sådan grad inverka på priserna, att användningen av
betning skulle påverkas därav. För att taga ett exempel kostar ett visst
betningsmedel för närvarande 21 kronor 25 öre per kilogram. Minuthandelspriset
i Tyskland är 11 mark, och det torde därför kunna förutsättas, att
engrospriset för importören är högst 10 kronor, vilket gör en tull av 1 krona 50
öre per kilogram. Om tullen borttoges, skulle sålunda detta preparat
kunna säljas för 19 kronor 75 öre i stället för 21 kronor 25 öre. Jag ställer
mig mycket skeptisk mot uppfattningen, att en så obetydlig prissänkning
skulle inverka på förbrukningen.

Det förefaller mig däremot, som om en långt betydelsefullare prisreduktion
. skulle kunna åvägabringas genom konkurrens mellan flera fullgoda
betningsmedel, och särskilt om ett verkligt konkurrenskraftigt preparat av
svensk tillverkning kunde föras i handeln. En uppspirande svensk industri
med detta syfte skulle dock lätt kunna avlivas genom att de tyska, kapitalstarka
fabrikerna till en tid sålde sina preparat till underpris, och tullen
skulle därför genom att i någon mån skydda den svenska industrien rentav
kunna bli till gagn för strävandena att erhålla billigare betningsmedel.

Th. Lindfors.

I''il. dr., laborator.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 7 samt. 11 höft. (Nr 19,) 2