Riksdagens skrivelse Nr 346.

1

Nr 346.

Godkänd av första kammaren den 5 juni 1926.

Godkänd av andra kammaren den 5 juni 1926.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner nr 109 med förslag till lag om försäkring
för olycksfall i arbete m. m., nr 110 med förslag till förordning
om ändrad lydelse av vissa delar av förordningen
den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för
försäkringar i riksförsäkring sanstalten jämlikt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete m. in., nr 155 angående
lån till organisationskostnader m. in. för en ny riksförsäkringsanstalt
samt nr 221 angående överförande till indragning
sstat av ordinarie befattningshavare hos riks för säkrings
anstalten in. m. jämte i förevarande ärenden väckta
motioner.

(Andra särskilda utskottets utlåtande nr 1.)

Till KONUNGEN.

Genom en den 25 februari 1926 dagtecknad proposition nr 109 har Eders
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om försäkring för olycksfall i arbete,

2) lag om riksförsäkringsan stalten, samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen den 29 juni 1917 om
för säkringsråd et.

Genom en likaledes den 25 februari 1926 dagtecknad proposition nr 110
har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden sagda dag, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av vissa delar av förordningen den 31
mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, samt

2) förordning om ändrad lydelse av vissa delar av förordningen den 11
juni 1918 angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till
följd av olycksfall.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. l4 sand. Nr 346—352.

1

2

Riksdagens skrivelse Nr 346.

Dessutom har Eders Kungl. Maj:t i tvenne den 25 februari och 16 april
1926 dagtecknade propositioner nr 155 angående lån till organisation skostnader
m. m. för en ny riksförsäkringsanstalt samt nr 221 angående överförande
till indragningsstat av ordinarie befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten
m. m. föreslagit vissa åtgärder, bland annat betingade av det
med propositionen nr 109 framlagda förslaget till omorganisation av den
sociala olycksfallsförsäkringen.

I samband med nu nämnda propositioner har riksdagen behandlat tretton
i förevarande ämnen väckta motioner.

Vidkommande först Eders Kungl. Maj:ts med propositionen nr 109 framlagda
förslag till omorganisation av den sociala olycksfallsförsäkringen vill
riksdagen framhålla, att de i nämnda proposition verkställda utredningar rörande
den sociala olycksfallsförsäkringen enligt riksdagens mening bekräftat,
att denna försäkrings nuvarande organisation är behäftad med vissa bristfälligheter.
Det torde sålunda få anses ovedersägligt, att en organisation)
enligt vilken flera olika försäkringsinrättningar omhänderhava försäkringen,
kommer att medföra en viss olikformighet framför allt beträffande skaderegleringen,
som är ägnad väcka de försäkrades misstro till försäkringen och
dess bärare. Denna brist på likformighet vid bestämmandet av de skadades
ersättningar kan befaras göra sig särskilt gällande vid den mycket betydelsefulla
invaliditetsbedömningen, där skälighetsprövning ofta spelar en stor roll.
Därjämte torde det få anses ådagalagt, att försäkringens splittring på ett
flertal försäkringsinrättningar och den därmed följande konkurrensen mellan
dessa inrättningar medfört en icke önskvärd ojämnhet i fråga om premiesättningen.
Härtill kommer även, att den nuvarande splittringen av olycksförsäkringen
givetvis kommer att försvåra samarbetet mellan denna och övriga
socialförsäkringsgrenar. Slutligen har den anmärkningen framställts mot
olycksfallsförsäkringens nuvarande förvaltningsapparat, att den medför större
kostnader än som skulle erfordras, därest försäkringsverksamheten vore koncentrerad
till en på lämpligt sätt organiserad centralanstalt. Det synes riksdagen
önskvärt, att åtgärder vidtagas till undanröjande av de av riksdagen
ovan framhållna olägenheterna, vare sig detta lämpligen kan ske inom den
nuvarande organisationens ram eller genom övergående till en helt ny organisation.

Även om riksdagen sålunda är av den uppfattningen, att olycksfallsförsäkringens
nuvarande organisation icke kan anses på ett tillfredsställande sätt
motsvara de krav en dylik organisation bör tillgodose, har riksdagen icke
kunnat bifalla det av Eders Kungl. Maj:t framlagda förslaget till lösning av
förevarande organisationsfråga. Enligt nämnda förslag skulle den nya riksförsäkringsanstalten
stå under ledning av en riksförsäkringsstämma bestående
av representanter för staten, arbetsgivarna och arbetarna. Av stämmans 30 ledamöter
skulle staten utse 16 samt organisationer av arbetsgivare och arbetare
vardera 7 representanter. Förslaget innebär emellertid i motsats till vad som
enligt nu gällande bestämmelser är fallet, att samtliga kostnader för olycksfallsförsäkringens
förvaltning skola bestridas av arbetsföretagen, d. v. s. av

3

Riksdagens skrivelse nr 3^6.

arbetsgivarna. Departementschefen har beträffande denna fråga uttalat, att
om man erkänner, att de av olycksfall i arbete föranledda ersättningarna
skola bäras av arbetsgivarna, finns intet skäl för att den till genomförande
av lagstiftningens syfte erforderliga förvaltningen skall bekostas av någon
annan. Inom riksdagen har den åsikten framförts, att, därest den föreslagna
centralanstaltens samtliga förvaltningskostnader skulle bestridas av arbetsgivarna,
det måste från deras sida framstå såsom ett berättigat krav att erhålla
ett bestämmande inflytande på denna anstalts förvaltning. Det har
häremot gjorts gällande, att majoritet i riksförsäkringsstämman för arbetsgivarnas
representanter innebure en oegentlighet i så måtto, att den part,
som hade att bestrida kostnaden för de ersättningar, som gällande lag tillerkänner
genom olycksfall i arbete skadade arbetare och dessas efterlevande,
skulle genom en dylik anordning beredas ett otillbörligt inflytande på bestämmandet
av dessa ersättningar, varigenom de skadades rätt skulle komma
att äventyras. Riksdagen kan emellertid icke dela den uppfattning, som
kommit till uttryck i Eders Kungl. Maj:ts förslag, nämligen att en dylik
stark begränsning av arbetsgivarnas inflytande på försäkringens förvaltning
skall betraktas såsom nödvändig för skapande av erforderliga garantier för
tillgodoseende av de skadades rätt.

Såsom en brist hos det föreliggande organisation sförslaget vill riksdagen
även framhålla, att de mindre arbetsgivarna, bland vilka en stor del tillhöra
jordbruket, knappast skulle bliva representerade i stämman, oaktat de utgöra
omkring 5/<s av landets samtliga till ett antal av omkring 350,000 uppgående
arbetsgivare. Även om dessa mindre arbetsgivare bestrida en blott relativt
liten del av skadeersättningarnas sammanlagda belopp, utgöra de dock en
betydande intressegrupp, som enligt riksdagens mening borde hava tillförsäkrats
särskild representation.

Riksdagen vill även framhålla, att den centralisering av olycksfallsförsäkringen
tillsammans med borttagandet av karenstiden, som Eders Kungl
Maj.ts förslag avser att åstadkomma, till viss del betingas av den möjlighet
till decentralisation av behandlingen av de kortvariga olycksfallen, som ett
genomförande av den av Eders Kungl. Maj:t föreslagna sjukkassereformen
kunde väntas komma att medföra. Denna möjlighet till ökat samarbete mellan
sjuk- och olycksfallsförsäkringen har så till vida skjutits på framtiden,
som riksdagen för sin del icke ansett sig kunna bifalla det framlagda förslaget
till omorganisation av den frivilliga sjukförsäkringen. Därest emellertid
en blivande utredning av denna fråga kommer att resultera i ett förordande
av det av riksdagen framlagda förslaget till ordnande av nämnda
försäkring, torde därmed möjlighet hava skapats till ett värdefullt samarbete
mellan de båda försäkringsgrenarna.

Enligt riksdagens uppfattning torde en definitiv lösning av den sociala
olycksfallsförsäkringens organisationsfråga böra föregås av en prövning även
av det förslag, som framlagts i motionerna I: 296 och II: 424, vilket förslag
innebär en centralisering av skaderegleringen, åtminstone i vad densamma
avser viktigare ersättningsfrågor.

4

Riksdagens skrivelse Nr 346.

Ehuru riksdagen sålunda på grund av ovan anförda skäl ansett sig icke
kunna bifalla Eders Kungl. Maj:ts förslag, i vad detsamma avser en omorganisation
av den sociala olycksfallsförsäkringen, har riksdagen funnit hinder
icke möta att likväl till prövning upptaga sådana delar av förslaget, som innebära
ändringar i olycksfallsförsäkringslagens materiella bestämmelser och som
icke sammanhänga med organisationsfrågan, och får riksdagen i förevarande
hänseenden åberopa vad därom anförts i andra särskilda utskottets av riksdagen
i dessa delar godkända utlåtande nr 1, varav tryckt exemplar bifogas.
Riksdagen får sålunda tillkännagiva,

A) att de med propositionen nr 109 framlagda förslagen till lag om riksförsäkringsanstalten
samt lag angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen
den 29 juni 1917 om försäkringsrådet icke vunnit riksdagens bifall,

B) att riksdagen i anledning av det med propositionen nr 109 framlagda
förslaget till lag om försäkring för olycksfall i arbete för sin del antagit
lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete med den lydelse, som föreslagits i ovannämnda
utlåtande.

Vidkommande frågan om den s. k. karenstiden vill riksdagen i anslutning
till vad ovan anförts och under framhållande av önskvärdheten av borttagande
eller begränsning av nämnda karenstid anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t efter närmare utredning av berörda spörsmål måtte till nästa års riksdag
framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Slutligen får riksdagen anmäla,

att det med propositionen nr 109 framlagda förslaget till lag om försäkring
för olycksfall i arbete icke kunnat av riksdagen bifallas i vidare mån
än som framgår av vad ovan anförts,

att det med propositionen nr 110 framlagda förslaget till förordning om
ändrad lydelse av vissa delar av förordningen den 31 mars 1922 angående
uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete icke kunnat av riksdagen bifallas,
att riksdagen, som icke kunnat bifalla det med propositionen nr 110 framlagda
förslaget till förordning om ändrad lydelse av vissa delar av förordningen
den 11 juni 1918 angående en särskild för fiskare avsedd försäkring
för skada till följd av olycksfall, i vad det avser §§ 11 och 12, för sin del
antagit förordning om ändrad lydelse av § 1 i förordningen den 11 juni 1918
(nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd
av olycksfall med den lydelse, som föreslagits i utskottets utlåtande nr 1, samt
att riksdagen, med hänsyn till vad ovan under A) anförts, funnit de med
propositionerna nr 155 angående lån till organisationskostnader m. m. för en
ny riksförsäkringsanstalt och nr 221 angående överförande till indragningsstat
av ordinarie befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten m. m. framlagda
förslagen, utom i vad avses ordinarie förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten,
hava förfallit.

Stockholm den 5 juni 1926.

Med undersåtlig vördnad.