Riksdagens skrivelse Nr 317.
9
Nr 317.
Godkänd av första kammaren den 1 juni 1926.
Godkänd av andra kammaren den 1 juni 1926.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts
under andra huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag till justitiestaterna under
Svea och Göta hovrätter jämte i ämnet väckta motioner.
(Statsutskottets utlåtande nr 150.)
Till Konungen.
l:o) Uti den till riksdagen den 7 januari 1926 avlåtna propositionen (nr 1)
angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1926—1927 har
Eders Kungl. Maj:t i avseende å andra huvudtiteln, innefattande anslagen till
justitiedepartementet, föreslagit riksdagen (punkt 17 av det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för sagda dag) att
dels besluta, att Uppsala läns södra och mellersta domsagor skola från
och med den 1 januari 1927 förenas till en domsaga, vilken efter sammanslagningen
skall benämnas Uppsala läns södra domsaga,
dels fastställa avlöningsförmånerna i sistnämnda domsaga sålunda:
lön............................................................................... kronor 4,500
tjänstgöringspenningar.........................................._»__1,400 5;900,
dels ock minska det i riksstaten uppförda ordinarie anslaget till justitiestat
under Svea hovrätt från dess nuvarande belopp, 389,887 kronor, med
2,850 kronor till 387,037 kronor.
Såsom statsrådsprotokollet utvisar, hava delade meningar gjort sig gällande
rörande lämpligheten av den av Eders Kungl. Maj:t ifrågasatta sammanslagningen
av Uppsala läns södra och mellersta domsagor.
Vad själva principfrågan beträffar eller huruvida man bör redan nu, i
avvaktan på förestående reform av rättegångsväsendet, verkställa en reglering
av de judiciella enheterna i riktning mot större domsagor, har sålunda
gjorts gällande, att så icke utan starka skäl borde ske samt att i varje fall
med nuvarande rättegångsordning domsaga icke borde vara så stor, att anställande
av biträdande domare bleve nödvändigt.
10
ltiksdugens skrivelse Nr 317.
Skal av den beskaffenhet, som nyss nämnts, kunde icke åberopas för den
föreslagna sammanslagningen av nu ifrågavarande domsagor och skulle vid
bifall till förslaget anställande av biträdande domare bliva av behovet påkallat.
Vid en sådan ändring av domkretsindelningen, som kunde bliva en följd
av den omorganisation av domstolsväsendet, processkommissionen hade för
avsikt att föreslå, syntes ej heller sannolikhet förefinnas, att de ifrågavarande
domsagorna komme att sammanslås till en.
Vidare har ansetts, att det för häradshövdingen i en på föreslaget sätt
förstorad domsaga skulle bliva förenat med svårigheter att, i synnerhet vad
anginge domsagans från kansliet mera avlägsna delar, förskaffa sig nödig
orts- och personkännedom samt att hans intresse för de lokala angelägenheterna
skulle slappas.
Ingendera av domsagorna kunde sägas höra till de allra minst betungade
och ingendera kunde sålunda räknas till sådana domsagor, där domaren till
följd av göromålens obetydlighet löpte fara att förlora erforderlig kontakt
med rättslivet.
Vad kommunikationerna till Uppsala anginge, vore dessa från södra domsagans
tingslag besvärliga och skulle en sammanslagning av domsagorna
för sagda domsagas invånare medföra ökade kostnader, särskilt för resor
till kansliet i Uppsala och för inställelser för rannsakning i brottmål, som
för tingslaget komme att hållas i nämnda stad.
Slutligen har anförts, att det skulle ställa sig dyrbart för häradsborna i
Lagunda tingslag att lösa in sig i tingshuset i Enköping samt att den av
förslagets genomförande uppkomna besparingen vore ringa.
De skäl, som sålunda anförts mot en sammanslagning av domsagorna i
fråga, har departementschefen emellertid funnit icke vara av beskaffenhet,
att de böra utgöra hinder för förslagets genomförande.
Beträffande själva principfrågan eller huruvida man bör redan nu, i avvaktan
på förestående reform av rättegångsväsendet, verkställa en reglering
av de judiciella enheterna i riktning mot större domsagor, har departementschefen
sålunda uttalat, att enligt hans mening en successiv domsagoreglering
vore i hög grad ägnad att förbereda en rättegångsreform av det slag, processkommissionen
i skrivelse den 25 februari 1922 skisserat. Den medförde
fördelen av ekonomisk besparing genom undvikande av övergångskostnader
för befattningshavare på indragningsstat och det vore givetvis av stor vikt
ur statsfinansiell synpunkt, att icke väl avlönad arbetskraft användes på
poster, som icke gåve tillräcklig möjlighet till utnyttjande av vederbörandes
kapacitet. Då en successiv omreglering av domsagorna till större enheter
verkade till undanröjande av nuvarande missförhållanden i detta avseende,
vore detta ur nämnda synpunkt att anbefalla. Till denna departementschefens
mening ansluter sig ock riksdagen.
Vid det övervägande, riksdagen ägnat den föreliggande frågan, har riksdagen
ock kommit till den uppfattningen, att den ifrågasatta åtgärden måste såväl
Riksdagens skrivelse Nr 317.
11
i organisatoriskt hänseende som ur allmän rättskipningssynpunkt anses erbjuda
så obestridliga fördelar, att riksdagen icke tvekat att bifalla förslaget i fråga.
Även ur ekonomisk synpunkt är förslaget värt beaktande.
Obestridligt är, att Uppsala läns södra domsaga är den till folkmängden
näst minsta i riket och med avseende på arbetsbördan en av de mindre; och
även om Uppsala läns mellersta domsaga med hänsyn till folkmängden är
något större, är dock arbetsmängden jämväl där relativt liten. Att av hänsyn
till folkmängden i en på föreslaget sätt nybildad domsaga samt den arbetsbörda,
som kan komma att påvila kansliet, ställa sig avvisande mot förslaget
synes riksdagen vid jämförelse med de större domsagornas folkmängd och
arbetskvantitet med skäl icke böra ske. Visserligen har ifrågasatts, att under
första året efter sammanslagningen eller måhända för längre tid en biträdande
domare skulle anställas i den förstorade domsagan, vilket, på sätt departementschefen
påpekat, i och för sig måste anses vara en brist i förslaget,
men anser riksdagen i likhet med departementschefen, att denna anordning
låter sig försvaras såsom övergångsstadium till en mera rationell domsagoorganisation.
Enligt vad riksdagens vederbörande utskott under hand inhämtat,
torde behovet av biträdande domare allenast för kort tid förefinnas.
Därest, på sätt departementschefen förordat, den förstorade domsagan indelas
i två tingsslag med tingsställen i Uppsala och Enköping samt därvid Lagunda
härad förenas med nuvarande södra domsagans tingslag, synes ej heller ur
synpunkten av domsagobefolkningens bekvämlighet några bärande skäl mot
förslagets genomförande kunna anföras. Såsom departementschefen påpekat,
är avståndet från Enköpingstrakten till Uppsala relativt litet och förbindelserna
så väl med järnväg som landsväg goda. Vad Lagunda härad angår,
är domare kansliet för häradet redan nu förlagt till Uppsala.
Några kostnader av betydenhet för de tingshusbyggnadsskyldiga i domsagorna
synes den föreslagna sammanslagningen ej heller medföra. Lagunda
häradsbor torde visserligen bliva nödsakade lösa in sig i södra domsagans
tingshus, men lärer utgiften härför, på sätt departementschefen framhållit,
komma att till fullo ersättas genom försäljning av tingshuset i örsundsbro
Under betonande slutligen av att riksdagen genom sitt bifall till nu
ifrågavarande förslag icke tagit någon ståndpunkt till en blivande omorganisation
av domstolsväsendet, får riksdagen, som i övrigt ej heller haft något att
erinra mot vad Eders Kungl. Maj:t föreslagit, alltså anmäla,
att riksdagen, med bifall till Eders Kungl. Maj:ts förevarande förslag.
dels beslutat, att Uppsala läns södra och mellersta domsagor skola från
och med den 1 januari 1927 förenas till en domsaga, vilken efter sammanslagningen
skall benämnas Uppsala läns södra domsaga,
dels fastställt avlöningsförmånerna i sistnämnda domsaga sålunda:
lön ........................................................ kronor 4,500
tjänstgöringspenningar........................ » 1,400 5 900,
12
Riksdagens skrivelse Nr 317.
dels ock minskat det i riksstaten uppförda ordinarie anslaget till justitiestat
under Svea hovrätt från dess nuvarande belopp, 389,887 kronor, med
2,850 kronor till 387,037 kronor.
2:o) Eders Kungl. Maj:t har under andra huvudtiteln (punkt 18) föreslagit
riksdagen att
dels besluta, att Finspånga läns härads domsaga skall från och med den
1 januari 1927 uppdelas å Björkekinds, östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings
härads domsaga samt Aska, Dals och Bobergs härads domsaga sålunda,
att Hällestads, Vänga, Risinge, Regna och Skedevi socknar tilläggas Björkekinds
m. fl. härads domsaga, som efter indelningsändringen skall benämnas
Bråbygdens och Finspånga läns domsaga, samt Godegårds och Tjällmo
socknar tilläggas Aska, Dals och Bobergs härads domsaga,
dels fastställa avlöningsförmånerna i de utvidgade domsagorna sålunda:
i Bråbygdens och Finspånga läns domsaga:
lön ........................................................................................... kronor 4,500
tjänstgöringspenningar ........................................................ » 1,400 5,900
i Aska, Dals och Bobergs härads domsaga:
lön ............................................................................................ kronor 4,500
tjänstgöringspenningar ....................................................... » 1,500 6,000,
dels ock minska det i riksstaten uppförda ordinarie anslaget till justitiestat
under Göta hovrätt från dess nuvarande belopp, 278,813 kronor, med
2,900 kronor till 275,913 kronor.
I sammanhang med Eders Kungl. Maj:ts förevarande förslag har riksdagen
till behandling förehaft två inom riksdagen väckta likalydande motioner,
I: 67 och II: 98,vari hemställts, att riksdagen måtte avslå Eders Kungl. Maj:ts
förslag att uppdela Finspånga läns härads domsaga på Björkekinds, östkinds,
Lösings, Bråbo och Memmings härads samt Aska, Dals och Bobergs härads
angränsande domsagor.
Enligt vad den i ärendet lämnade utredningen giver vid handen, är Finspånga
läns härads domsaga med avseende å folkmängd och arbetsbörda en
av de minsta domsagorna i riket. I anseende till folkmängden äro ej heller
Björkekinds- och Askadomsagorna avsevärt större, ehuru arbetsbördan i
dessa domsagor mera närmar sig den i de medelstora domsagorna normala.
Genom den ifrågasatta uppdelningen av förstnämnda domsaga på de båda
övriga skulle folkmängden bliva i den utvidgade Björkekindsdomsagan om
13
Riksdagens skrivelse AV 317.
kring 50,000 och i den utvidgade Askadomsagan 35,000 personer. Björkekindsdomsagan
skulle härigenom intaga plats bland de stora domsagorna
medan Askadomsagan fortfarande skulle komma att räknas till de medelstora.
I fråga om arbetsbördan skulle ingen av de nya domsagorna komma
att tillhöra de mest arbetstyngda. Mot den av Eders Kungl. Maj:t föreslagna
uppdelningen av Finspånga läns härads domsaga lära sålunda ur synpunkten
av en blivande arbetskvantitet och folkmängd inom de domsagor.
på vilka densamma skulle uppdelas, berättigade invändningar icke kunna
anföras. Detta synes ej heller kunna ske, om, på sätt riksdagen ansett sig
böra besluta, domsagan i fråga i sin helhet ombildas att utgöra ett tingslag
och såsom sådant sammanslås med Björkekindsdomsagan.
Såsom av statsrådsprotokollet framgår, har mot den ifrågasatta sammanslagningen
anförts, att densamma icke påkallades ur intresset av en förbättrad
rättsvård samt att några fördelar icke vunnes genom förslaget.
Departementschefen har emellertid häremot erinrat, att det å andra sidan
icke kunde göras gällande, att några nackdelar i omförmälda hänseende
skulle uppkomma. Enligt departementschefens uppfattning finge det tvärtom
anses fulltygat, att i förevarande fall en rättsvård, som hittills ombesörjts
av tre häradshövdingar, kunde för framtiden anförtros åt allenast två ordinarie
domare. Till departementschefens mening härutinnan ansluter sig
riksdagen. Ej heller synes riksdagen några nackdelar ur rättsvårdssynpunkt
uppkomma vid ombildning av Finspånga läns härads domsaga till ett i
Björkekindsdomsagan ingående tingslag.
Då, såsom nämnts, riksdagen funnit sig icke kunna bifalla Eders Kungl.
Maj:ts förslag om en uppdelning av Finspånga läns härads domsaga å Björkekinds-
och Askadomsagorna, är detta beroende på storleken av de kostnader,
invånarna i Finspånga läns härads domsaga, enligt vad riksdagen inhämtat,
skulle vid bifall till Eders Kungl. Maj:ts förslag få vidkännas för inlösen i
de båda andra domsagornas tingshus. Om vad Askadomsagan konnne att begära
i inträdeslösen för sitt tingshus i Motala har exakt upplysning icke
kunnat erhållas, men denna lösen har beräknats till 20,000 kronor. För den
del av domsagan, som enligt förslaget skulle uppgå i Björkekindsdomsagan,
föreligga däremot bestämda siffror. Denna domsagas tingshusstyrelse har
sålunda bestämt de nytillträdande socknarnas inlösen i domsagan med dess
tingshus i Norrköping till en summa motsvarande 2.8 7 3 kronor per bevillningskrona
enligt 1924 års uttaxering inom detta område. Då bevillningskronorna
detta år i Risinge, Vänga, Hällestads, Skedevi och Regna
socknar utgjorde tillhopa 76,248 kronor, skulle sålunda för inlösen erläggas
(76,248 x 2.8 7 3 =) i avrundat tal 219,000 kronor. För hela domsagan kunde
sålunda den kontanta utgiften för delningen beräknas till 239,000 kronor
eller mer än dubbelt än vad i de i ämnet väckta motionerna angivits. Härtill
komme kostnaderna för de ändringar, som för sammanslagningen kunde
behöva verkställas i tingshuset i Norrköping.
De kostnader, som invånarna i Finspånga läns härads domsaga sålunda
14
Riksdagens skrivelse Nr 317.
skulle bliva nödgade vidkännas vid en sammanslagning med Björkekindsoch
Askadomsagorna, på sätt Eders Kungl. Maj:t föreslagit, har riksdagen
ansett så betydande, att riksdagen, såsom nämnts, icke kunnat bifalla förslaget
i fråga. Emellertid hava de fördelar, som enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag
ansetts kunna vinnas genom indragning av Finspånga läns härads domsaga,
synts riksdagen kunna på annan väg ernås. Riksdagen har sålunda, enligt
vad ovan antytts, för sin del funnit sig böra besluta, att domsagan i fråga
i sin helhet ombildas att utgöra ett tingslag och såsom sådant införlivas med
Björkekindsdomsagan. Denna skulle alltså i likhet med ett stort antal domsagor
utgöras av tvä tingslag, vartdera av den omfattning, de nuvarande
båda domsagorna innehava. Av sammanslagningen föranledda kostnader för
invånarna i Finspånga läns härads domsagor skulle härigenom undvikas och
de skulle få behålla sitt gamla tingsställe i Hällestad. Under förutsättning
att inom den sålunda förstorade domsagan årligen hållas tio tingssammanträden
i vartdera tingslaget samt eventuellt ett antal sammanträden med
tremansnämnd, synas ej heller ur rättskipningssynpunkt några berättigade
invändningar mot en dylik sammanslagning kunna göras.
Av statsrådsprotokollet framgår, att yrkande framställts av häradshövdingen
i Björkekindsdomsagan, att t.jän stgöri ngspen n in garna och lönefyllnaden
i den nya Björkekindsdomsagan måtte tillhopa ökas med 1,600 kronor.
Departementschefen har emellertid på anförda skäl funnit sig icke kunna
tillstyrka någon förhöjning i avlöningsförmånerna i fråga.
Riksdagen delar denna uppfattning och vill framhålla, att, innan kännedom
vunnits om storleken av de ökade sportelinkomster, som sammanslagningen
medför, någon höjning av de kontanta avlöningsförmånerna för
häradshövdingen icke synes böra ifrågakomma.
Vad slutligen beträffar den nya domsagans namn torde den av departementschefen
för den nya Björkekindsdomsagan föreslagna benämningen
»Bråbygdens och Finspånga läns domsaga» jämväl böra väljas vid domsagans
gestaltning i enlighet med riksdagens beslut.
Då på grund av riksdagens beslut eu nedsättning av ordinarie anslaget
till justitiestat under Göta hovrätt kan ske med samma belopp, som i
statsverkspropositionen beräknats, och då en sammanslagning i enlighet med
vad riksdagen beslutat av domsagorna i fråga lärer kunna ske vid den tidpunkt,
som i statsrådsprotokollet angivits, eller den 1 januari 1927, får
riksdagen alltså, under åberopande av vad sålunda anförts, anmäla, att
riksdagen i anledning av Eders Kungl. Maj:ts förevarande förslag och
o van berörda motioner, I: 67 och II: 98,
dels beslutat, att Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings
härads domsaga samt Finspånga läns härads domsaga skola från och med
den 1 januari 1927 förenas till en domsaga, vilken efter sammanslagningen
skall benämnas Bråbygdens och Finspånga läns domsaga;
dels fastställt avlöningsförmånerna i sistnämnda domsaga sålunda:
Riksdagens skrivelse Nr 317.
15
lön ........................................................ kronor 4,500
tjänstgöringspenningar........................ » 1,400 5,900,
dels ock minskat det i riksstaten uppförda ordinarie anslaget till justitiestat
under Göta hovrätt från dess nuvarande belopp, 278,813 kronor, med
2,900 kronor till 275,913 kronor.
Stockholm den 1 juni 1926.
Med undersåtlig vördnad.