Riksdagens skrivelse Nr 309.

13

Nr 309.

Godkänd av första kammaren den 1 juni 1926.
Godkänd av andra kammaren den 1 juni 1926.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. 31 aj ds
proposition angående anslag för anläggning av tillfartsvägar
till inlandsbanan.

(Statsutskottets utlåtande nr 144.)

Till Konungen.

I den till riksdagen den 7 januari 1926 avlåtna propositionen angående statsverkets
tillstånd och behov har Eders Kungl. Maj :t under sjätte huvudtiteln,
punkt 22, föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition, som kunde
komma att avlåtas i ämnet, för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan
för budgetåret 1926—1927 beräkna ett extra reservationsanslag av 150,000
kronor.

Sedermera har Eders Kungl. Maj :t i en till riksdagen den o februari 1926
avlåten proposition, nr 123, under åberopande av propositionen bifogat utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan i Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra
reservationsanslag av 150,000 kronor.

Genom anläggning av de vägar västerifrån till inlandsbanan, varom här
är fråga, skulle åstadkommas en såsom önskvärd ansedd komplettering av
vägnätet väster om nämnda bana. Men bortsett från detta deras speciella
syfte äro ifrågavarande anläggningar till sin allmänna karaktär så gott som
undantagslöst att hänföra till s. k. ödebygdsvägar, d. v. s. föi’bindelseleder,
som till gagn för odling och bebyggelse framdragas genom skogsbygder
och andra glest befolkade trakter. På sätt i allmänhet gäller för anläggningar
av ödebygdsvägars typ, böra de alltså utföras på enklaste sätt och utan alltför
högt ställda tekniska fordringar i avseende å vägbredd, lutningsförhållanden,
vägbanans hårdgöring m. m.

I betraktande av angivna omständigheter måste riksdagen — i likhet med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — finna det mindre nödigt, att för tillgodoseende
av nu avsedda speciella syfte ytterligare en ny vägtyp införes. Det kraf -

14

Riksdagens skrivelse Nr 309.

tigare främjandet av tilkomsten av sådana ödebygdsvägar, som äro av betydelse
för lappmarksbygdernas anslutning till inlandsbanan, torde till fyllest kunna
åstadkommas genom att det allmänna anslaget till ödebygdsvägar under ett antal
år framåt förstärkes med ett lämpligt avvägt anslag, avsett att tjäna ifrågavarande
särskilda ändamål. Härigenom kunde den såsom önskvärd ansedda förstärkningen
av vägnätet kring inlandsbanan påskyndas, i det att för detta ändamål
komme att stå till förfogande -— förutom i viss utsträckning alltjämt det
allmänna ödebygdsanslaget — ifrågavarande i särskild ordning beviljade förstärkningsanslag.

Erinras må, att de fastställda normerna för ödebygdsväganslagets användning
äro så allmänt avfattade, att de möjliggöra anpassning efter skiftande ortsförbållanden
och olikartade trafikbehov in. m. Likaledes lämnas möjlighet till
vederbörligt hänsynstagande till den svaga ekonomiska bärkraften hos ortens
befolkning och svårigheten att påräkna några större bidrag från väghållningsdistrikt
eller landsting. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kan sålunda bevilja
statsunderstöd till nio tiondelar av beräknad anläggningskostnad, varjämte efter
medgivande av Eders Kungl. Maj :t understöd från anslaget i än större utsträckning
kan lämnas.

Med avseende å användningen och fördelningen av de anslag, som för ändamålet
kunna komma att anvisas, böra alltså enligt riksdagens mening gälla de
allmänna normer, som fastställts för ödcbygdsvägarna. Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
antytt, bör detta emellertid icke utesluta, att i enstaka fall
vissa eftergifter göras i dessa normer, så att exempelvis den blivande väganläggningen
antingen kan närma sig utfartsvägs typ eller ock på viss sträcka anläggas
såsom väg, avsedd för tyngre trafik.

För vinnande av önskvärd planmässighet vid ifrågavarande tillfartsvägars
anläggning och på det att ordningen mellan de olika företagen må kunna fastställas
är dock — såsom ock av departementschefen framhållits — önskligt att,
i samarbete med vederbörande länsstyrelser, upprättas en plan för arbetenas
bedrivande inom de olika länen, innefattande approximativa kostnadsberäkningar.
På sätt av sistlidne års riksdag betonades, torde vid denna plans utarbetande
böra beaktas vikten av att de blivande väganläggningarna erhålla ett
enkelt utförande, som svarar mot deras allmänna karaktär av förbindelseleder
genom glest befolkade trakter, samt att i övrigt sådana organisatoriska anordningar
träffas, att byggnadskostnaderna i möjligaste mån kunna begränsas.

Då emellertid behovet av anslag för ifrågavarande ändamål framstår som synnerligen
behjärtansvärt, har riksdagen ansett sig böra, i avvaktan på utarbetandet
av ifrågavarande plan för anläggningarna, redan för nästkommande budgetår
ställa anslag för ändamålet till förfogande med det av Eders Kungl. Maj :t
äskade beloppet 150,000 kronor, avsett för påbörjande efter Eders Kungl. Maj ds
bestämmande av de anläggningar, vilkas tillkomst i första hand anses önskvärd.

I vilken omfattning fortsatt anslag framdeles må beviljas och i vad omfattning

Riksdagens skrivelse Nr 309.

15

statsbidrag till de olika företagen må ifrågakomma, lärer komma att bero på
den plan, som i detta avseende framlägges.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får riksdagen anmäla, att riksdagen
för anläggning av ödebygdsvägar, avsedda att tjäna som tillfartsvägar
västerifrån till inlandsbanan inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län,
för budgetåret 1926—1927 under sjätte huvudtiteln anvisat ett extra reservationsanslag
av 150,000 kronor.

Stockholm den 1 juni 1926.

Med undersåtlig vördnad.