Riksdagens skrivelse Nr 306.

Nr 306.

Godkänd av första kammaren den 3 juni 1926.
Godkänd av andra kammaren den 3 juni 1926.

Riksdagens skrivelse till Konungen, angående utredning om de ekonomiskai
faktorer, som verka bestämmande på den modema
filmverksamlveten m. m.

(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 11.)
(Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.)

Till Konungen.

Inom riksdagen hava enskilda motionärer gjort hemställan om att en allsidig
utredning måtte komma till stånd rörande dels de ekonomiska faktorer av skilda
slag, som verkade bestämmande på den moderna filmverksamheten, dels huruvida
och på vad sätt det ur det allmänna kultur- och samhällslivets synpunkter
kunde anses påkallat, att statsmakterna i vidare mån reglerande och vägledande
ingrepe för tillgodoseende av de allmänna och kulturella intressena.

Riksdagen är av den uppfattningen, att den av motionärerna väckta frågan
är av en för det svenska folkets liv och förhållanden så djupt ingripande betydelse,
att den icke kan eller bör lämnas obeaktad. Motionen är emellertid av en
så vidsträckt omfattning och berör så skilda problem, att riksdagen icke ansett
sig kunna gå in på frågan i hela dess vidd. För åstadkommande av en så vitt
möjligt fullständig utredning i ämnet har riksdagens vederbörande utskott i
den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver infordrat yttrande över motionen
från statens biografbyrå. Dessutom har vederbörande utskott under hand inhämtat
upplysningar i ämnet från vice ordföranden i Svenska Film- och Biografmannasällskapet,
förre filmcensorn Gustaf Berg, ombudsmannen för samma
sällskap, redaktör M. Bnderstedt samt, såsom representant för den amerikanska
filmindustrien, filmchefen i filmaktiebolaget Liberty, Oscar Wallentin. Vidare
har utskottet från skilda håll införskaffat för frågan belysande kontrakt och
andra dokument.

I ett flertal länder hava åtgärder av skilda slag vidtagits för att i den ena
eller andra riktningen reglera filmverksamheten. I Tyskland har införts ett så
kallat kompensationssystem, enligt vilket film blott får importeras i den mån
inhemsk film av motsvarande längd blivit framställd. I ett inför engelska underhuset
framlagt lagförslag föreslås en liknande anordning, dock med den

8

Riksdagens skrivelse Nr 306.

skillnaden, att för import av sju fot utländsk film blott skulle behöva produceras
en fot inhemsk. Kvotsiffrorna skulle senare ändras till förmån för den inhemska
produktionen, i den mån som denna visade sig utvecklingsduglig.

I Danmark har man genom ett koncessionssystem sökt bevara biograferna på
inhemska händer. I Norge åter är biografväsendet till största delen kommunaliserat.

I Finland har man sedan 1922 försökt uppmuntra biografägarna att gynna
värdefilm genom att sänka nöjesskatten för dylik film till 20 procent, medan
andra filmer i nöjesskatt draga 30 procent. Värdesättningen utföres av finska
statens filmgranskningskommission och synes försiggå utan några större slitningar.
Som värdefilm räknas icke blott konst- och lärofilm utan även en del
s. k. aktuella dagsnyheter. Av för riksdagen tillgänglig statistik framgår det
intressanta förhållandet, att, medan längden av värdefilm åren 1924 och 1925
blott utgjorde respektive 34,9 och 46,3 procent av all film, inbringade dock
denna film samma år respektive 55,0 och 57,9 procent av biografrörelsens sammanlagda
inkomster.

Motionen berör såväl i motivering som i slutyrkande tvenne skilda problem,
av vilka det ena tager sikte på de med filmen förknippade ekonomiska faktorerna,
medan det andra mera. berör de kulturella faktorerna.

Vad först filmens ekonomiska problem beträffar, bör man skilja mellan förhållandet
emellan producenter och filmförmedlingsbyråer å ena sidan och
mellan dessa senare och biografägarna å den andra sidan. Av filmuthymingsbyråer
finnas dels självständiga svenska, dels dotterbolag till de stora utländska
filmtrusterna.

Man måste vidare skilja på priset på den enskilda, till landet importerade
filmkopian och den royalty, som producenten betingar sig för uppföranderätten
till filmen i fråga. Tidigare brukade uppföranderätten säljas, och detta förekommer
fortfarande i viss mån. Det vanliga är dock numera, att filmerna
uthyras på procentbasis. Härvidlag ingripa de utländska producenterna reglerande
i förhållandet mellan förmedlaren och dennes kunder. Film får sålunda
i regel icke uthyras till biograferna mot lägre än 30 stundom 35 eller
40 procent av bruttobiljettkassaintäkterna, dock med avdrag av nöjesskatten.
Av de medel, som på detta sätt tillflyta filmförmedlaren, skall han betala producenten
en royalty om i allmänhet 60 till 65 procent.

I kontrakten med producenterna få filmbyråema förplikta sig att avfordra
biografägaren detaljerade biljettkassarapporter för varje film, vilka rapporter
filmbyråerna månadsvis skola tillställa producenterna eller dessas representanter
i Sverige. Producenterna förbehålla sig också rätt att när som helst
kontrollera filmbyråernas alla papper, kontrakt och böcker rörande de förhyrda
filmerna, samt att infordra alla upplysningar och förklaringar av byråernas
tjänstemän. De utländska filmtrusterna förskaffa sig på detta sätt en
ingående kännedom om filmverksamhetens ekonomiska förhållanden i hela avsättningslandet.

Riksdagens skrivelse Nr 306.

9

Riksdagen anser sig böra påpeka det anmärkningsvärda förhållandet, att
vissa av filmbyråema, efter vad det synes, i mycket stor utsträckning undgå
beskattning för sina verkliga inkomster. Detta tycks stundom tillgå så, att
priset fastställes i relation till den summa, filmen efter viss tid inspelat i filmhyror.
På sådant sätt kunna filmuthyrningsbolagen i sina bokslut uppvisa,
att rörelsen nätt och jämt gått ihop eller till och med medfört förlust. Den
reella och efter vad det synes ofta ganska betydande vinsten går på detta sätt
obeskattad ur landet.

Riksdagen anser sig icke kunna bedöma, vare sig huruvida det med nu gällande
lagstiftning är möjligt att beskatta dessa inkomster eller vilka lagändringar
eller andra åtgärder, som i annat fall lämpligen böra vidtagas. Dock
anser riksdagen, att frågan om en omsättningsskatt, liknande den, som tillämpas
i främmande länder, bör komma under övervägande. En grundlig utredning
av filmens beskattningsförhållanden med hänsyn tagen till ovanberörda omständigheter
synes sålunda vara synnerligen önskvärd. En förhöjning av den
nu utgående vikttullen för film skulle däremot endast drabba den föga värdefulla
filmkopian, men icke alls beröra den på uppföranderätten vilande royaltyn.
En värdetull skulle knappast heller vara lycklig, då den närmast skulle motverka
det syfte, som ligger till grund för motionen, nämligen att gynna den
önskvärda, men därför också dyra filmen på den mindrevärdigas bekostnad.

Vad beträffar de åtgärder för reglerande av uppföranderätten till film, som
vidtagits i andra länder, och för vilka här ovan redogjorts, synes ingen av
dessa lämpa sig för vårt land. Ett kompensationssystem skulle medföra faran
av en sänkning av den svenska filmproduktionens kvalitet. En film, avsedd
endast för svensk publik, kan icke bära sig, även om den är av högsta kvalitet.
Sverige torde näppeligen kunna bliva självförsörjande i fråga om film. Med
filmproduktionens tilltagande internationalisering torde det dessutom inom
kort i praktiken bliva svårt att tillämpa en kompensationslags kvotbestämmelser.

Ett på en differentiering av nöjesskatten, såsom i Finland, byggt system,
betingas dels av att denna skatt är obligatorisk, dels av att den pålägges av
staten, och synes svårligen kunna bli tillämpligt i Sverige.

Filmväsendets kommunalisering torde icke kunna betecknas som något effektivt
skydd mot mindrevärdig film.

Ett koncessionssystem åter lider av den svagheten att det lätt kan missbrukas
i ensidiga riktningar, mot vilket man dock möjligen kunde finna tillfredsställande
garantier. Däremot förefaller det svårt att effektivt kunna skydda
sig mot användande av s. k. bulvaner.

Riksdagen har såväl 1919 som 1920 avslagit motioner, i vilka påyrkats något
av de båda sist nämnda systemen.

Som en faktor värd att uppmärksammas vill riksdagen ock påpeka möjligheten
av att utlänningar i större omfattning förvärva svenska biografteatrar
i syfte att såmedels kunna bestämma över dessas repertoarer. Hittills har vis -

10

Riksdagens skrivelse Nr 306.

serligen detta system endast undantagsvis praktiserats i Sverige, medan det
däremot på vissa håll i utlandet kommit till användning i stor utsträckning.
På sista tiden hava dock tendenser i sådan riktning försports även i vårt land,
tendenser, inför vilka man måste ställa sig betänksam.

Vad den kulturella sidan av motionen beträffar, kan man skilja mellan bildningsfilm
och teaterfilm. Gränserna mellan dessa äro dock ganska svävande,
och åtskillig film kan hänföras till båda kategorierna. Inom bildningsfilmen
utgöres en stor grupp av skolfilmen, som är direkt tillrättalagd och avsedd för
bibringande av kunskaper.

Såväl vid den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten som i det fria
folkbildningsarbetet i övrigt och i skolorna har man — som ett komplement
till undervisningen — med den moderna pedagogikens strävan efter största
möjliga åskådlighet allt mera kommit fram till användande av film, och det vill
synas, som om de erfarenheter, man därvid vunnit, varit synnerligen tillfredsställande.
Det förefaller riksdagen, som om dessa erfarenheter hittills i alltför
ringa grad vunnit allmänt beaktande. Redan nu finnes ett ganska stort urval
av skol- och bildningsfilm, och tillgången härav kommer säkerligen att ökas,
i samma mån som efterfrågan växer. Möjligheterna att finna en praktisk lösning
av de med användande av sådan bildningsfilm förknippade ekonomiska
svårigheterna hava icke varit föremål för en grundlig undersökning. I första
hand torde därför böra undersökas, på vilket sätt och genom vilka medel filmens
användande i undervisningens och det fria folkbildningsarbetets tjänst
kan främjas.

Med anledning av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj :t täcktes låta utreda, dels huruvida nu gällande lagstiftning tilllåter
en effektiv beskattning av filmuthyrningsverksamheten, eller, därest så
icke skulle vara fallet, vilka lagändringar, som till sådant ändamål kunna
vara erforderliga, dels huruvida och på vad sätt statsmakterna kunna och böra
understödja användandet av bildningsfilm, samt att Eders Kungl. Maj :t
täcktes för riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan utredning kan
föranleda.

Stockholm den 3 juni 1926.

Med undersåtlig vördnad.