Riksdagens skrivelse Nr 293.

1

Nr 293.

Godkänd av första kammaren den 1 juni 1926.

Godkänd av andra kammaren den 1 juni 1926.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av två i riksdagens
år 1925 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924—30
juni 1925 gjorda anmärkningar.

(Statsutskottets utlåtande nr 145.)

Till Konungen.

I skrivelse nr 107 har riksdagen för Eders Kungl. Maj:t anmält vissa av
riksdagen fattade beslut i anledning av vad riksdagens nästlidet år församlade
revisorer rörande verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924—30 juni
1925 uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter
uti däröver avgivna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit.

Riksdagen behandlar i denna skrivelse ytterligare två anmärkningar av
nämnda revisorer.

l:o)

Vissa mellanhavanden mellan arméförvaltningens intendentsdepartement

och Eslövs skofabrik.

Under försvarsdepartementet, § 9, hava revisorerna förehaft frågan om
vissa mellanhavanden mellan arméförvaltningens intendentsdepartement och
Eslövs skofabrik. Efter att hava lämnat en närmare redogörelse för ärendet
hava revisorerna gjort följande uttalande:

»Revisorerna vilja till en början erinra om att 1925 års riksdag i anledning
av vissa av riksdagen framställda anmärkningar rörande upphandlingen
av skodon för arméns räkning funnit det av arméförvaltningens
intendentsdepartement i nämnda hänseende tillämpade förfaringssättet

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 14 samt. Nr 293—301. 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 293.

vara av anmärkningsvärd beskaffenhet och syntes det riksdagen vara nödvändigt
att åtgärder vidtogos för att, intill dess pågående försök avslutats
och resulterat i utexperimenterandet av ett nytt slag av läder för arméns
marschskodon, vid upphandlingen av dylika skodon för armén endast sådant
slag av läder som tidigare prövats och befunnits för armébruk lämpligt
finge komma till användning.

De sedan ett par år tidigare igångsatta försöken med marschskodon av
s. k. vaxläder pågå allt fortfarande enligt vad revisorerna inhämtat av tillgängliga
rapporter rörande resultaten av försöken. Att för närvarande
draga någon bestämd slutsats av nämnda försök torde visserligen icke vara
möjligt, men av rapporterna synes framgå att mycket betänkliga brister
allt fortfarande vidlåda nämnda försöksskodon, trots att vissa förbättringar
å dem vidtagits.

Med anledning av vad som här ovan anförts rörande intendentsdepartementets
mellanhavanden med Eslövs skofabriksaktiebolag hava revisororna
icke kunnat undgå att finna att nämnda bolag blivit i hög grad gynnat
av departementet. Revisorerna måste såsom synnerligen anmärkningsvärt
beteckna den av departementet vidtagna åtgärden att samtidigt med
avslutandet av kontrakt rörande viss skoleverans tillerkänna bolaget förskott
för inköp av materialier för tillverkningen. Då något meddelande
om att förskott vore att påräkna icke angivits i den för upphandlingen av
nämnda skodon utfärdade kungörelsen och vederbörande firmor alltså icke
kunnat taga eu dylik omständighet i betraktande vid avgivandet av sina
leveransanbud har bolaget genom att detsamma tillerkänts förskott med
halva beloppet för leveransen erhållit en otillbörligt förmånlig ställning i
förhållande till övriga anbudsgivare. Det synes revisorerna ingalunda uteslutet,
att därest de konkurrerande firmorna kunnat räkna med ett dylikt
tillmötesgående från intendentsdepartementets sida, deras anbud kommit
att understiga det av Eslövs skofabrik avgivna anbudet å 4,000 par till
13 kronor 93 öre per par. Att märka är nämligen att värdet för Eslövs skofabrik
av det erhållna fiirskottet torde motsvara ett belopp av omkring
2,200 kronor eller beräknat efter 8,000 par skodon minst 27 öre per par. En
annan skofabrik hade avgivit anbud å 4,000 par skodon efter 14 kronor 19
öre per par. Med nyssnämnda tillägg måste emellertid skodonen från Eslövs
skofabrik beräknas draga en kostnad av minst samma belopp.

Revisorerna måste likaledes såsom synnerligen anmärkningsvärda beteckna
åtgärderna att såsom särskild sakkunnig vid skodonsfrågans lösande
och såsom biträdande kontrollant över försöksskodonen tillkalla chefen
för den skofabrik, som levererat försöksskodonen och som, såsom av det
anförda framgår, erhållit betydande leveranser av marschskodon för
armén.»

Förklaring har avgivits av arméförvaltningens intendentsdepartement, som
därvid bland annat anfört, att i nu gällande upphandlingsförordning av den
16 januari 1920 funnes beträffande förskottsbetalning ej annan föreskrift
lämnad än den i § 41 intagna bestämmelsen, att för förskott skulle full
säkerhet ställas. Härav framginge enligt departementets mening oförtydbart,
att myndighet hade rätt att utlämna förskott. Någon skyldighet att
i kungörelse om upphandling meddela underrättelse om att förskott uppå
ansökan lämnas förefunnes numera icke i motsats till vad tidigare varit
fallet. Då tillkännagivande av dylikt innehåll lätt kunde föranleda till, att

Riksdagens skrivelse Nr 293.

3

systemet med förskottsbetalningar skulle taga eu onödigt stor och för staten
mindre önskvärd utsträckning, lämnade intendentsdepartementet ej längre
sådana meddelanden i upphandlingskungörelserna. Det syntes emellertid antagligt
att de flesta anbudsgivare ägde kännedom om att förskott å betalningssumman
kunde erhållas, därest fullgod säkerhet ställdes.

Beträffande frågan om den påtalade anordningen rörande besiktning av
vissa försöksskodon har departementet framhållit, att med den ifrågasatta
åtgärden avsetts ingenting annat än en okulär granskning av de 700 paren
vid försöken nerslitna skodonen, och icke någon som helst annan av bolaget
utförd leverans;

att åtgärden icke haft till syfte att på något sätt utgöra en kontroll på
försöksskodonens kontraktsenliga beskaffenhet eller eljest rörande fabrikens
sätt att fullgöra åtagen leverans;

att åtgärden i stället gått ut på en undersökning av de vid försöken nerslitna
skodonen för att vinna en uppfattning om vilketdera av de i dem
använda läderslagen, smorläder och vaxläder, som bäst motstått påfrestningarna,
ävensom om lämpligheten av de å skodonen utförda detaljanordningarna
å sula och klack.

Departementet har slutligen såsom sammanfattning av sitt yttrande anfört,
att det icke givit Eslövs skofabriksaktiebolag någon framför andra leverantörer
gynnad ställning;

att chefen för sagda bolag icke haft någon som helst befattning med
kontroll eller besiktning i vanlig bemärkelse av vare sig sin egen eller
annan firmas leveranser till armén samt

att Eslövs skofabriksaktiebolags stora leveranser i sin mån bidragit till
att öka den sakkunskap hos dess chef, som varit önskvärd för försökens
lämpliga genomförande.

Riksdagen har icke kunnat finna den av arméförvaltningens intendentsdepartement
i ärendet avgivna förklaringen vara fullt tillfredsställande. Särskilt
gent emot vad intendentsdepartementet anfört till försvar för sin åtgärd
att i förevarande fall utlämna förskott på sätt som skett, torde enligt riksdagens
mening åtskilliga invändningar kunna göras. Vad i ärendet förekommit,
har givit riksdagen anledning uttala sig för, att spörsmålet om lämpligheten
av de nu gällande bestämmelserna om utlämnande av förskott vid
leveranser till staten, intagna i kungl. kungörelsen den 16 januari 1920 (nr 10),
underkastas en närmare prövning från Eders Kungl. Maj:ts sida. Det synes
nämligen riksdagen, som om det förefunnes skäl att göra en bestämd skillnad
mellan förskott i egentlig mening och betalning för partiellt fullgjord leverans.
I fråga om egentliga förskott torde det kunna ifrågasättas, huruvida
icke viss räntegottgörelse borde lämnas av leverantör, som kommer i åtnjutande
av dylikt förskott. Framför allt synes det önskvärt, att i fråga om
betalnings erläggande så tydliga och klara bestämmelser i leveranskungörelsen
och leveranskontrakten meddelas, att de fall, då dylik fråga måste hänskjutas
till vederbörande myndighets prövning, i möjligaste mån inskränkas.

4

Riksdagens skrivelse Nr 293.

På grund av vad intendentsdepartementet anfört till stöd för den vidtagna
åtgärden att anlita chefen för ett av de bolag, vilka haft att fullgöra betydande
leveranser av skodon till departementet, för viss undersökning av
dessa skodons användbarhet, har riksdagen velat uttala, att riksdagen för
sin del finner, att denna åtgärd icke lämpligen bort ifrågakomma.

I anslutning till vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida icke en jämkning i
de i kungl. kungörelsen den 16 januari 1920 angående upphandling och
arbeten för statens behov samt försäljning av staten tillhörig lös egendom
förekommande bestämmelserna rörande förskott och betalning för leverans
må anses erforderlig.

2:o)

Statstjänstemannens bisysslor.

Under rubriken »Uttalanden angående särskilda statsförvaltningen berörande
frågor», § 137, hava revisorerna meddelat, att de funnit anledning
återupptaga och fullfölja en av riksdagens år 1922 församlade revisorer
igångsatt utredning angående den utsträckning, i vilken befattningshavare
i statens tjänst jämte statstjänsten innehava andra sysslor. Innan
revisorerna överginge att redogöra för den undersökning i ämnet, som av
dem nu utförts, hade de ansett det för frågans bedömande vara av intresse
att lämna en översikt över det väsentliga av vad som härutinnan tidigare
förekommit vid detta spörsmåls dryftande inom riksdagen och eljest.

Sedan revisorerna därefter närmare redogjort för av dem verkställda
undersökningar, hava de gjort följande uttalande i frågan:

»Den av revisorerna i förevarande ämne verkställda utredningen ger vid
handen, att statstjänstemännen i mycket stor utsträckning innehava befattningar
och uppdrag eller bedriva annan sysselsättning i förvärvssyfte vid
sidan av statstjänsten. Inemot hälften av de 5,215 befattningshavare, som
undersökningen omfattat, äro försedda med bisysslor. Flertalet av dessa
innehava allenast en sådan syssla. Särskilt inom länsstyrelserna och fögderiförvaltningen
samt även, ehuru i mindre grad, inom statsdepartementen
och de centrala verken är emellertid antalet av dem, som med sin tjänst
förena flera bisysslor, i och för sig avsevärt högt. Påfallande är, att
mångsyssleriet i synnerhet florerar bland befattningshavare på de mera
framskjutna posterna. Man skulle eljest väntat, att förhållandet varit omvänt;
sålunda att tjänstemän, vilka bekläda ansvarsfulla chefsposter, med
hänsyn till statstjänstens krävande beskaffenhet varit förhindrade att mottaga
andra uppdrag, åtminstone i den utsträckning, som för närvarande
synes förekomma. Åtskilliga av de fall, revisorerna iakttagit beträffande
denna kategori av befattningshavare, äro sådana, att de giva grundade
skäl för att här tala om missbruk.

Revisorerna vilja för sin del visst icke förneka, att det även ur det allmännas
synpunkt mången gång kan vara en fördel, om en tjänsteman blir
i tillfälle att sätta sig in i och handlägga frågor utom det förvaltningsom -

Riksdagens skrivelse Nr 293. 3

rade, som tillhör hans tjänst, särskilt där det gäller närliggande eller andra
grenar av statsförvaltningen, men från statens sida måste, synes det, under
sådana förhållanden uppställas det oeftergivliga kravet, att icke statstjänsten
eftersättes, och, vad som är lika viktigt, en verksam kontroll härå
måste utövas. Det skall icke bestridas att, såsom tidigare i den offentliga
diskussionen i ämnet framhållits, sådana tjänstemän finnas, vilkas arbetsförmåga
och duglighet sätter dem i stånd att på ett tillfredsställande sätt
fylla sina åligganden i tjänsten, även om de vid sidan av denna ägna sig
åt annan verksamhet.

Det ligger dock i sakens natur, att dylika fall icke kunna höra till de
allmänt förekommande utan måste hänföras till undantagsförhållanden. Då
emellertid, på sätt här blivit klarlagt, tjänstemännen innehava bisysslor i
sådan omfattning, att endast omkring hälften härifrån äro fria, och därtill
många av dem, särskilt på de främsta posterna, med sin tjänst förena ett
flertal andra befattningar och uppdrag, synes vad som vid utredningen sålunda
framkommit giva vid handen, att ovan framhållna krav på statstjänstens
behöriga skötsel icke alltid upprätthållits på sätt som vederbort
och att det följaktligen bruste i den tillsyn och kontroll, som i detta hänseende
bort förekomma.

En annan ytterst viktig sida av föreliggande spörsmål är det allmännas
intresse av att statstjänstemannen i sin gärning såsom sådan handlar fri
och obunden av alla andra motiv än de, som härflyta ur eu strävan att
tillgodose det allmännas bästa och giva varje part sin rätt. Revisorerna
komma härmed in på frågan om de innehavda bisysslornas art. I detta
avseende anse sig revisorerna icke här böra ingå i några detaljer och angiva
särskilda fall, som förekommit dem anmärkningsvärda, ehuru visserligen
dylika fall icke saknats. Revisorerna vilja i stället inskränka sig till
några allmänna omdömen av mera principiell innebörd.

Såsom den föregående redogörelsen utvisar, är det icke ovanligt, att
tjänstemännen innehava uppdrag eller anställning i bolag eller andra sammanslutningar
eller företag av ekonomisk karaktär. Revisorerna hava i
sådant avseende påvisat, att inemot en femtedel av samtliga befattningshavare
inom justitiestaten samt statsdepartementen och de centrala verken
innehava sådana uppdrag eller anställningar. För revisorerna ter det sig såsom
en betänklig sak, att tjänstemän i domares ställning eller eljest med
befattning inom en domstol över huvud stå i dylikt förhållande till privata
företag. En kollision mellan ämbetsplikten och det enskilda intresset är
här tänkbar. Fordringarna på objektivitet och frihet från obehöriga hänsyn
måste ställas särskilt högt, då det gäller personer, vilka hava att utöva
en domai*es funktioner. Detta har i lagstiftningen kommit till uttryck genom
de stränga villkor, som i förevarande avseende gälla för innehavarna
av justitieråd®- och regeringsrådsämbeten. Man synes med rätta kunna
kräva, att innehav av befattningar och uppdrag av nu omhandlade art endast
i undantagsfall skola tillåtas, när det gäller justitiestaten i övrigt.

Jämväl vad övriga verk och myndigheter angå synes det revisorerna
vara av vikt att förekomsten av sådana befattningar och uppdrag vid sidan
av statstjänsten, om vilka nyss talats, inskränkes till sådana fall, där särskilda
omständigheter prövas utgöra skäl för deras tillvaro samt under
ingå förhållanden tillätes i fall, där det enskilda företagets verksamhet
faller inom området för vederbörande tjänstemäns ämbetsbefattning.

Beträffande landsstaten vilja revisorerna påpeka, att 1922 års revisorers
uttalande angående olämpligheten av att uppdrag i större omfattning läm -

G

Riksdagens skrivelse Nr 293.

iiades länsstyrelserna underlydande tjänstemän att vara ordförande och
ledamöter i beskattningsnämnder icke synes hava av vederbörande beaktats.
^ Dylika uppdrag äro inom nämnda förvaltningsgren fortfarande synnerligen
vanliga och förekomma ofta till ett flertal hos en och annan
tjänsteman. Revisorerna, som dela 1922 års revisorers uppfattning i denna
del, anse sig hava skäl förvänta, att åtgärder komma att vidtagas till vinnande
av rättelse i berörda förhållanden i överensstämmelse med revisorerna,
s sålunda tillkännagivna mening. Revisorerna förvänta för övrigt, att
såväl denna fråga som eljest det inom fögderiförvaltningen synnerligen
starkt utbredda mångsyssleriet skall vinna beaktande vid en blivande lönereglering
för dithörande tjänstemannagrupper.

Det material, som statt revisorerna til] förfogande vid granskning av
nu ifrågavarande förhållanden, har givetvis avsevärt förringats i värde,
därigenom att det fatt bero av tjänstemännens gottfinnande, huruvida uppgift
skulle meddelas angående »annat förvärvsarbete» eller icke. Oavsett,
huruvida formell skyldighet för tjänstemännen i allmänhet att lämna uppgift
om annat förvärvsarbete föreligger eller ej, vilja revisorerna fästa
uppmärksamheten på, att sådan skyldighet i vissa avseenden måste anses
vara för handen beträffande åtskilliga av de befattningshavare, i fråga om
vilka revisorerna begärt upplysning om annat förvärvsarbete. Revisorerna
tillåta sig erinra om de förut aberopade specialföreskrifterna för yrkesinspektionen,
där tjänstemännen äro underkastade förbud att för egen eller
annans räkning driva vissa företag eller för sådana företag åtaga sig uppdrag
mot ersättning, för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, där förbud gäller
för tjänsteman att åtaga sig byggnadsarbetens utförande på entreprenad,
för byggnadsstyrelsen beträffande åtagande av enskilt arkitektuppdrag,
beträffande kontrollstyrelsen, vars tjänstemän icke få idka rörelse
av visst slag, samt för patent- och registreringsverket i fråga om biträde
åt annan person vid uppfinnings utarbetande eller tillgodogörande. Alla
dessa uppräknade fall äro eller kunna påtagligen vara av beskaffenhet, att
de måste hänföras under begreppet annat förvärvsarbete.

De° iakttagelser, revisorerna gjort rörande i denna paragraf behandlade
förhållanden, hava bibragt revisorerna den uppfattningen, att hänsynen
till de allmänt aktuella strävandena till förenklingar och besparingar i
statsförvaltningen och vikten av att statens befattningshavare vid handläggandet
av sina tjänsteåligganden intaga en av obehöriga hänsyn fullt
oberoende ställning påkalla vidtagandet av eu ingående och allsidig utredning
beträffande ifrågavarande spörsmål i hela dess vidd.»

Frågan om statstjänstemännens rätt att vid sidan av statstjänsten innehava
annan avlönad syssla eller bedriva annan förvärvsverksamhet finner
riksdagen i likhet med revisorerna innefatta ett ämne av mycket stor vikt
för det allmänna. Det är. såsom revisorerna påpeka, väsentligen ur två synpunkter
denna fråga bör betraktas, nämligen dels med hänsyn till statens
intresse av att tjänstemannen i största möjliga utsträckning ägnar sin arbetskraft
åt den uppgift, för vilken staten betalar honom lön, dels ock med
hänsyn till det för rättsordningens upprätthållande betydelsefulla kravet, att
en statens befattningshavare i sin tjänsteutövning icke låter sig ledas av
andra bevekelsegrund^- än sådana, som hava avseende å det allmännas bästa.

Spörsmålet om statstjänstemännens bisysslor har ock, enligt vad den avrevisionen
lämnade historiska översikten giv-er vid handen, vid upprepade

Riksdagens skrivelse Nr 293.

tillfällen tilldragit sig mycken uppmärksamhet från statsmakternas sida. Det
bör emellertid framhållas, att man därvid huvudsakligen diskuterat frågan
rent principiellt utan att till stöd och ledning för sitt omdöme äga tillgång
till en nöjaktig utredning av huru de faktiska förhållandena gestalta sig i
förevarande avseende. Härutinnan hava revisorerna, med utgångspunkt från
den av 1922 års revisorer verkställda undersökningen, tagit ett viktigt initiativ,
i det att de införskaffat ett ganska omfattande statistiskt material till
frågans belysande.

Vad som vid denna revisorernas utredning framkommit, pekar jämväl
enligt riksdagens mening hän på att åtminstone på vissa områden av statsförvaltningen
innehavet av bisysslor nått en sådan utbredning, att missförhållanden
kunna sägas föreligga. Framförallt synes utredningens resultat i
fråga om den utsträckning, i vilken befattningshavare äro i olika egenskaper
knutna till enskilda företag ägnad’ att väcka betänkligheter. Vad
revisorerna i nämnda hänseende särskilt framhållit i fråga om tjänstemän i
domares ställning, måste riksdagen finna värt beaktande.

Det är emellertid uppenbart — och revisorerna själva hava icke underlåtit
att påpeka detta — att en utredning, utförd på den korta tid, som för
denna speciella fråga stått revisorerna till buds, icke kan vara uttömmande.
Dels har från utredningen av praktiska skäl måst uteslutas befattningshavare
av lägre tjänstegrad och dels hava av liknande orsaker vissa förvaltningsområden
icke alls blivit föremål för undersökning. Vidare har det
givetvis icke varit möjligt för revisorerna att närmare sovra det inkomna
materialet, som jämväl därutinnan är ofullständigt, att vederbörande tjänstemän
ansetts icke hava skyldighet att lämna uppgifter om enskilt förvärvsarbete.
överhuvudtaget är det av revisorerna upptagna spörsmålet av eu så
invecklad och ömtålig natur, att ett ingående och allsidigt inträngande i
detsamma är förbundet med stora svårigheter och förutsätter gynnsammare
arbetsförhållanden än dem, under vilka revisorerna haft att genomföra sin
undersökning.

Om riksdagen av dessa skäl icke anser sig kunna nu taga ställning till de
olika frågor av principiell innebörd, som äro förknippade med spörsmålet om
statstjänstemännens rätt att vid sidan av statstjänsten bedriva annat förvärvsarbete,
måste riksdagen å andra sidan av samma skäl dela revisorernas
uppfattning om önskvärdheten av att detta spörsmål göres till föremål för
ytterligare utredning. En sådan utredning bör omfatta statsförvaltningen i dess
helhet samt innefatta ett fullständigt klarläggande av de av revisorerna berörda
samt andra praktiska och principiella frågor, som därmed stå i sammanhang.
Lämpligheten av att utvidga gällande förbud mot innehav av vissa
bisysslor, åvägabringande av effektiv kontroll å föreskrifternas efterlevnad,
tjänstemännens uppgiftsplikt rörande innehavda bisysslor äro några exempel
på de frågor, som vid en allsidig utredning böra komma under omprövning.
En utredning av detta slag bör uppenbarligen utföras genom Eders Kungl.

8

Riksdagens skrivelse Nr 293.

Maj:ts försorg och utredningens resultat samt eventuella förslag i anledning
härav sedermera underställas riksdagen.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om en allsidig utredning angående den utsträckning,
i vilken statstjänstemän vid sidan av statstjänsten innehava andra sysslor
eller yrkesmässigt bedriva annat förvärvsarbete, ävensom angående de frågor,
som härmed äga samband, samt för riksdagen framlägga berörda utredning
och det förslag, vartill densamma må föranleda.

Stockholm den 1 juni 1926.

Med undersåtlig vördnad.