6
Riksdagens skrivelse Nr 29.
Nr 29.
Godkänd av första kammaren den 17 februari 1926.
Godkänd av andra kammaren den 17 februari 1925.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bestämmelser rörande
de statens järnvägar, statens vatten/allererk^ telegrafverket
och postverket tillhöriga förnyelse/ond er.
(Statsutskottets utlåtande nr 16.)
Till Konungen.
I en den 18 december 1925 dagtecknad, till riksdagen avlåten proposition
(nr 26), har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för samma dag, begärt riksdagens yttrande över i statsrådsprotokollet intaget
förslag till bestämmelser rörande de statens järnvägar, statens vattenfallsverk,
telegrafverket och postverket tillhöriga förnyelsefonder.
Nu gällande grunder för avsättning till förnyelsefond vid statens järnvägar,
statens vattenfallsverk, postverket och telegrafverket äro av synnerligen
växlande omfattning och innebörd. Bestämmelserna i ämnet härleda
sig i stort sett från den vid 1911 års riksdag beslutade reformen med
avseende å riksstaten m. m.
Medan vid statens järnvägar och postverket de årliga avsättningarna
alltsedan dess verkställts med vissa procent å förekommande objekt och
inventariegruppers bokförda värden, har vid statens vattenfallsverk såsom
ledande grundsats gällt, att storleken av dessa avsättningar skolat sättas
i visst förhållande till den årliga omsättningen vid anläggningarna, d. v. s.
den årliga bruttoinkomsten av den energi, som försålts från de olika kraftverken.
För telegrafverket, där först från och med 1923 förfarandet med
förnyelsefondsavsättningar tillämpats, finnas inga bestämda normer fastslagna
härför.
Med det i propositionen framlagda förslaget, vilket tillkommit på grundval
av en av två tillkallade sakkunniga verkställd utredning, avses nu att
erhålla enhetliga grunder för avsättningen till och användningen av de
fyra kommunikationsverkens förnyelsefonder. Riksdagen, som i allt väsentligt
ansett sig kunna biträda förslaget, får i avseende å vissa enskildheter
av detsamma anföra följande.
Riksdagens skrivelse Nr 29.
7
Enligt departementschefens förslag skulle avsättningen till förnyelsefonderna
ske konstant under de skilda anläggningarnas hela livslängd och
de olika objektens hela användningstid. Riksdagen har intet att erinra
mot fastställande av eu sådan norm, som redan för närvarande tillämpas
vid såväl postverket som statens järnvägar. Ifrågavarande beräkningssätt,
vilket i stort sett torde överensstämma med det vid större industriella
företag i allmänhet tillämpade förfarandet, skulle nu komma till användning
för samtliga fyra kommunikations verken med undantag av statens
vattenfalls verks kraft- och kanalverk. Yid dessa sistnämnda båda verk
skulle avsättningen ske efter s. k. stigande beräkningsgrund, d. v. s. ökas
i mån av växande tillslutning av abonnenter och utvidgad trafik. Om än
sistnämnda metod måste anses i så måtto otillfredsställande, att härigenom
till en mera oviss framtid i större eller mindre grad kan komma
att uppskjutas avsättningar, vilkas tidigare verkställande varit önskligt, har
riksdagen ej heller i denna del velat motsätta sig Eders Kungl. Maj:ts
förslag. Avgörande för riksdagen har därvid varit svårigheterna för dessa
jämförelsevis nya rörelsegrenar att, innan driften nått sin fulla utveckling
och inkomsterna i tillräcklig grad ökats, bära alltför höga årliga utgifter.
Denna synpunkt torde särskilt böra komma i betraktande, då fråga är
om avvägningen av verkens taxor.
I propositionen förutsättes, att de årliga avsättningarna skola äga rum
med viss procent av de olika objektens bokförda värde. A Eders Kungl.
Maj:t skulle ankomma att efter förslag från vederbörande verkstyrelse årligen
fastställa avsättningens procentuella storlek. I betraktande särskilt
av de betydande belopp, varom här är fråga — ensamt för statens järnvägars
del under 1924 uppgående till cirka 12 miljoner kronor — vill
riksdagen framhålla vikten av att den utredning, som föregår avvägningen
av dessa procenttal, bliver i möjligaste mån allsidig och fullständig, på
det att å ena sidan vederbörande förnyelsefonder må kunna tjäna sitt
ändamål, men å andra sidan ifrågavarande avsättningar icke så tilltagas,
att härigenom på omvägar uppstår ytterligare kapitaltillskott.
I avseende å själva användningen av förnyelsefondsmedlen har i propositionen
förutsatts, att dessa skulle få disponeras i och för »återställande
i fullgott skick» av objekt, vilkas brukbarhet i avsevärdare mån
minskats (ersättningsarbeten) samt till anskaffande av nya objekt i ersättning
för utrangerade (ersättningsanskaffning). Mot vad departementschefen
i detta avseende uttalat, har riksdagen icke funnit anledning till
erinran.
Beträffande de särskilda bestämmelser för avsättningen till förnyelsefonderna
samt användningen härav m. in., vilka finnas utformade i propositionen,
får riksdagen framhålla, att riksdagen icke underkastat dessa
bestämmelser någon i detalj gående granskning. I huvudsak avse desamma
att reglera de olika verkstyrelsernas befogenheter i förhållande till
Kungl. Maj:t.
8
Riksdagens skrivelse Nr 29.
I överensstämmelse med vad för närvarande tillämpas, skulle riksdagens
medverkan beträffande förnyelsefondernas disposition endast i
undantagsfall påkallas. Sålunda förutsattes i propositionen, att Eders
Kungl. Maj:t skulle äga utan riksdagens medgivande besluta om förnyelsefondsmedels
användning, även då fråga är om arbeten och anskaffningar,
som innebära viss ökning av kapaciteten (nämligen då denna
ökning föranledes av den tekniska utvecklingen) eller en mindre höjning
av kvaliteten ävensom beträffande nyanläggningar och nyanskaffningar, som
stå i omedelbart samband med slopning av motsvarande äldre objekt eller
eljest äro av mindre omfattning. Riksdagen vill icke motsätta sig, att
i nu angivna fall beslutanderätten förbeliålles Eders Kungl. Maj:t, därvid
dock riksdagen förutsätter, att riksdagens yttrande inhämtas, då fråga
är om mera betydande utgifter.
Riksdagens medgivande torde jämväl i övrigt böra inhämtas i alla sådana
fall, då förnyelsefondsmedel äro avsedda att disponeras på ett sätt,
som innebär en avvikelse från nu angivna normer för dessa medels användning.
Ärenden, som avse såväl förnyelsefondsmedels som anslagsmedels användning
för arbete eller anskaffning, lära ävenledes komma under riksdagens
prövning i sammanhang med frågan om riksdagens anvisande av
anslag för ändamålet.
Såsom sitt yttrande i ärendet får riksdagen alltså anmäla vad här ovan
blivit anfört.
Stockholm den 17 februari 1926.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1926.