8

Riksdagens skrivelse Nr 257.

Nr 257.

Godkänd av första kammaren den 21 maj 1926.
Godkänd av andra kammaren den 21 maj 1926.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående fiskerätt m. m. i vissa kronan förbehållna,
ovan odling sgränsen belägna vattenområden i Västerbottens
län samt i ärendet väckta motioner.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 53.)

Till Konungen.

I en till riksdagen den 29 januari 1926 avlåten proposition, nr 69, har
Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva,
dels att med avseende å rätten till fiske uti vissa i statsrådsprotokollet avsedda,
vid avvittringen inom Sorsele, Dorotea, Stensele-Tärna och Vilhelmina
avvittringslag av Västerbottens län för kronans räkning undantagna vattenområden,
må, utan hinder av vad avvittringsutslagen i laga kraftvunna
delar innehålla häremot stridande, så anses som om nämnda områden icke
förbehållits kronan,

dels att uppgrundningar inom dylikt vattenområde må för jordbruksändamål
avgiftsfritt nyttjas av ägarna (innehavarna) av de fastigheter, vilka uppgrundningarna
skulle tillfallit, därest området icke förbehållits kronan,
dels ock att vad sålunda sagts må gälla jämväl beträffande inom Dorotea
avvittringslag fallande del av Saxälven, som i avvittringshandlingarna redovisats
såsom kronopark.

I detta sammanhang har riksdagen till behandling förehaft två i anledning
av Eders Kungl. Maj:ts förenämnda proposition väckta likalydande

Riksdagens skrivelse Nr 257.

9

motioner, nämligen nr 231 i första kammaren samt nr 354 i andra kammaren,
vari hemställts, att riksdagen ville för sin del antaga följande förslag
till

Lag

om rätten till vissa vatten i övre delen av Yästerbottens län.

Härigenom förordnas som följer:

I avseende å de områden av Yästerbottens läns lappmark, beträffande vilka
Konungens befallningshavande meddelat avvittringsutslag efter utgången av
år 1915, skall, utan hinder av vad avvittringsutslagen och avvittringsakterna
innehålla häremot stridande, till varje vid avvittringen särskilt utbrutet
område, som ligger vid vatten, höra den del av vattenområdet jämte däri
befintliga holmar, som är närmast det utbrutna områdets strand. Där
vid avvittringen byalag, enstaka hemman eller nybygge uppdelats i två
eller flera ägolotter, skall iakttagas, att byalaget, hemmanet eller nybygget
tillkommande vattenområde skall anses såsom samfällighet för samtliga
ägolotter.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1927.

Samma dag upphör att gälla det i avvittringsutslagen givna medgivandet,
att hemmansägare eller åbo, som på grund därav, att vid avvittringen
vattendrag undantagits för kronans räkning, skulle mista den fiskerätt, honom
eljest tillkommit, skulle äga att utan avgift tills vidare begagna sig av den
fiskerätt i samma vattendrag, vilken före avvittringen tillkommit innehavaren
av den av honom brukade fastigheten.

Beträffande den huvudsakliga innebörden av förevarande fråga torde i
korthet få anföras följande.

Frågan rör efterskänkande av kronans rätt till vissa vattenområden i
Västerbottens län ovan odlingsgränsen, vilka vattenområden vid verkställd
avvittring undantagits för kronans räkning. Området ovan odlingsgränsen
i sagda län omfattar hela Tärna socken samt delar av Sorsele, Stensele,
Vilhelmina och Dorotea socknar.

Bestämmelse om förbehåll för kronan vid avvittring i Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker finnes upptagen i § 7 i avvittringsstadgan den
30 maj 1873. Enligt denna bestämmelse förbehålles kronan, utom annat,
varom nu ej är fråga, rätt till de på kronomarker och inom kronohemman
och boställens områden befintliga större strömfall, som till farleders öppnande,
sjöars uttappning, ovanför belägna ägors befrielse från översvämningar
med mera dylikt kunna användas, och bör av kringliggande mark
nödigt utmål därtill avsättas.

10

Riksdagens skrivelse Nr 257.

Under åberopande av denna bestämmelse hava i upprättade avvittringsförslag,
vilka i dessa delar fastställts, för kronans räkning undantag^ ett
antal strömfall jämte utmål för strömfall och dammfästen. Därjämte hava
emellertid också i avvittringsförslagen för kronans räkning undantagits
samtliga inom avvittringslagen belägna större vattendrag, nämligen inom
Vilhelmina avvittringslag Vojmån och Ångermanälven, tillhopa 13,591.0 2
hektar, inom Stensele-Tärna avvittringslag Ume älv med bi vattendrag,
tillhopa 23,533.3 7 hektar, inom Sorsele avvittringslag Vindeln, Tjulån och
Juktan, tillhopa 11,741.5 3 hektar, samt inom Dorotea avvittringslag Korpån,
441.9 3 hektar. Inom Dorotea avvittringslag har visst ytterligare undantag
för kronans räkning gjorts, i det inom avvittringslaget fallande del av
Saxälven, innefattande jämväl vattenområden vid enskilda hemmans stränder,
upptagits såsom kronopark. Det är dessa inom Vilhelmina, Stensele-Tärna,
Sorsele och Dorotea avvittringslag gjorda undantag för kronans räkning av
inom avvittringslagen fallande större vattendrag, som den nu förevarande
frågan gäller.

Skälet för undantagande av berörda vattenområden var, att det ansågs
kunna vara med hänsyn till framtida vattenregleringar av vikt, att även
där »större strömfall» icke kunde anses finnas, vattnet med tillhörande
grund förbehölles kronan.

Av viss anledning framlades genom proposition för 1916 års riksdag
frågan om fastställelse av ifrågavarande avvittringar. Samtidigt upptogs
till skärskådande frågan om fastighetsinnehavarnas vattenrätt, i vilket
avseende bland annat lantmäteristyrelsen ifrågasatt ett undanröjande helt
och hållet av ifrågavarande vattenundantag, under det att kammarkollegium
motsatt sig ett sådant undanröjande. I propositionen föreslogs i
detta avseende, att befolkningen skulle få tillsvidare bibehålla sin dittillsvarande
fiskerätt, vilket bifölls av riksdagen. Bestämmelser i sådant syfte
utfärdades därefter av Kungl. Maj:t genom brev den 21 juni 1916 och
äga fortfarande giltighet.

Sedan avvittringarna därefter av Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställts,
anfördes av enskilda sakägare besvär över avvittringsutslagen i
vad de avsågo de gjorda vattenundantagen för kronans räkning, varvid
dock vissa klagande begränsade sin talan till fiskerätten. Regeringsrättens
första utslag i dylika mål meddelades den 26 oktober 1919 och innebar
bifall till besvären; senare utslag ha gått i samma riktning. Vissa sakägare
underläto emellertid att klaga och andras talan avvisades av formella
skäl. Härigenom hava alltså bland sakägarna uppstått tre grupper: Den
första har återvunnit full vattenrätt, den andra fiskerätt och den tredje,
som ej klagat, äger jämlikt brevet den 21 juni 1916 viss fiskerätt.

På grund av det otillfredsställande sakernas tillstånd, som sålunda uppkommit,
hava åtskilliga förslag väckts om åvägabringande av rättelse
härutinnan.

Sammanfattade i allra största korthet te sig de olika meningar, som gjort

Riksdagens skrivelse Nr 257.

11

sig gällande i förevarande fråga, sålunda: Vattenfallsstyrelsen anser, att
vatten- och även fiskerätten bör bibehållas i kronans hand. Kammarkollegium
och domänstyrelsen anse, att vederbörande strandägare böra utan avgift
för all framtid bekomma samma rätt till fiske, som skulle tillkommit
dem, därest ifrågavarande vattenområden icke blivit undantagna för kronans
räkning, dock med skyldighet att utan anspråk på gottgörelse tåla skada
eller intrång, som i avseende å Asket föranledes av verkställd vattenreglering
eller utbyggande av strömfall. Länsstyrelsen och lantmäteristyrelsen åter
hålla före, att kronan bör avstå från vattenrätten helt och hållet, alltså såväl
Askerätt som vattenrätt i övrigt. Lantmäteristyrelsens förslag avser
också viss reglering av förhållandet vattenrättsägarna emellan. Departementschefen
har icke velat helt och hållet efterskänka kronans rätt men
tillstyrker full Askerätt samt rätt till uppgrundningar för jordbruksändamål.
Motionerna ansluta sig till lantmäteristyrelsens förslag.

Departementschefen framhåller, att de förhållanden, som i förevarande
avseende uppstått för ortsbefolkningen, te sig oegentliga, särskilt beträffande
de vattenområden, däri vissa strandägare genom besvär bevarat sin rätt
obeskuren till vatten och Aske, under det att deras grannar sakna bådadera.
Departementschefen har ock ansett visst fog föreligga för lantmäteristyrelsens
uttalande, att det icke må anses lämpligt, att en för hemmanen
så viktig rätt som den, varom här är fråga, blir beroende av om
den tillfällige innehavaren eller ägaren besvärat sig i ämnet, helst som
betydelsen av frågan knappast kan hava stått klar för Aertalet. I fråga
om 1916 års riksdags ståndpunkt till frågan — nämnda riksdag synes hava
utgått från att någon rubbning till kronans nackdel icke skulle ske beträffande
ifrågavarande vattenundantag — har departementschefen tillika
funnit, att frågan numera kunde anses hava kommit i ett väsentligt
förändrat läge, sedan regeringsrätten i de fall, besvär mot vattenundantagen
anförts, undanröjt desamma och därmed också i princip
underkänt rättsgrunden därför. Emellertid har departementschefen det
oaktat funnit en avgörande betänklighet mot helt efterskänkande av kronans
rätt ligga däri, att detta skulle medföra, att kronan — om och när
vattenreglering för dess räkning komme att ske, därvid de till förevarande
vattenområden hörande strömfall komme att ingå eller varigenom de indämdes
— skulle hava att för desamma utgiva synnerligen avsevärda ersättningar.
Departementschefen hänvisar härutinnan till det av vattenfallsstyrelsen
överslagsvis beräknade värdet, 200,000 till 300,000 kronor, å
de strömfall, som skulle ingå i vattenundantagen.

För egen del vill riksdagen givetvis icke helt underkänna betydelsen av
berörda för departementschefen utslagsgivande betänklighet. Det torde
emellertid i detta sammanhang böra framhållas, att vattenfallsstyrelsen
själv betonat, att man vid värdesättningen av sådana strömfall, varom
här vore fråga, mest har att röra sig på gissningarnas område. Det kan
ock anföras, att, enligt länsstyrelsens i Västerbotten län mening, man

12

Riksdagens skrivelse Nr 257.

med säkerhet kunde utgå ifrån att inom ifrågavarande vattendrag icke
funnes något som helst strömfall, som lämpligen kunde användas till
kraftkälla av någon betydelse. Jämväl motionärerna förutsätta, att några
strömfall av betydelse icke finnas inom vattenområdena.

Vid övervägande av detta spörsmål har riksdagen emellertid ansett
de skäl, som tala för att helt efterskänka kronans ifrågavarande rätt,
väga tyngst. Riksdagen vill därvid särskilt understryka, icke blott att dessa
vattenundantag skett utan stöd av bestämmelser i avvittringsstadgan och
således utan laglig grund, utan även att — såsom lantmäteristyrelsen
antytt — genom vattenundantagen för vederbörande hemman uppstått
förhållanden, som snart sagt torde strida mot själva begreppet hemman.
Onekligen synes det vara i och för sig mindre tilltalande för rättskänslan
och såvitt möjligt böra undvikas, att statsmakterna hålla på en rätt, som
har sådant ursprung och dylik innebörd. Det synes riksdagen, som om
detta borde föranleda till ett bedömande av spörsmålet från en något
annan synpunkt än om det gällde att pröva en vanlig billighetsfråga,
där det blott rör sig om att värdesätta ömmande omständigheter. Härtill
kommer, att med den av departementschefen föreslagna lösningen kvarstår
— om ock på ett mindre påfallande sätt — det synnerligen otillfredsställande
förhållandet, att de ursprungligen likaberättigade sakägarna
skulle komma att äga olikartade rättigheter. På sätt i motionerna påpekats
synes också med denna lösning kunna komma att råda oklarhet
rörande vissa rättsförhållanden. Riksdagen delar därför den i motionerna
uttalade uppfattningen, att den ordning och reda, som är önskvärd beträffande
en av staten ledd jorddelningsförrättning, icke med Eders Kungl.
Maj:ts förslag helt vinnes.

På skäl, som framgår av det anförda, har riksdagen kommit till den
bestämda uppfattningen, att det i motionerna framlagda förslaget innebär
den lämpligare lösningen av förevarande fråga.

Riksdagen får därför anmäla, att riksdagen i anledning av Eders Kungl.
Maj:ts förevarande proposition och med bifall till motionerna I: 231 och
II: 354 för sin del antagit följande

Lag

om rätten till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län.

Härigenom förordnas som följer:

I avseende å de områden av Västerbottens läns lappmark, beträffande
vilka Konungens befallningshavande meddelat avvittringsutslag efter utgången
av år 1915, skall, utan hinder av vad avvittringsutslagen och
avvittringsakterna innehålla häremot stridande, till varje vid avvittringen
särskilt utbrutet område, som ligger vid vatten, höra den de] av vatten -

Riksdagens skrivelse Nr 257.

13

området jämte däri befintliga holmar, som är närmast det utbrutna områdets
strand. Där vid avvittringen byalag, enstaka hemman eller nybygge
uppdelats i två eller flera ägolotter, skall iakttagas, att byalaget, hemmanet
eller nybygget tillkommande vattenområde skall anses såsom samfällighet
för samtliga ägolotter.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1927.

Samma dag upphör att gälla det i avvittringsutslagen givna medgivandet,
att hemmansägare eller åbo, som på grund därav, att vid avvittringen
vattendrag undantagits för kronans räkning, skulle mista den fiskerätt,
honom eljest tillkommit, skulle äga att utan avgift tills vidare begagna
sig av den fiskerätt i samma vattendrag, vilken före avvittringen tillkommit
innehavaren av den av honom brukade fastigheten.

Stockholm den 21 maj 1926.

Med undersåtlig vördnad.