6
Riksdagens skrivelse Nr 239.
Nr 239.
Godkänd av första kammaren den 19 maj 1926.
Godkänd av andra kammaren den 19 maj 1926.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2
mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken,
ävensom en i ämnet väckt motion.
(Bankoutskottets utlåtande nr 46.1
Till Konungen.
I en till riksdagen avlåten, den 5 sistlidna februari dagtecknad proposition,
nr 85, har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av § 2 inom. 1 i förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken.
Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922
angående postsparbanken skall erhålla följande ändrade lydelse:
§ 2.
Mom. 1. Envar äger att för egen räkning eller till förmån för annan
(enskild person, firma, förening eller dylikt) insätta medel i postsparbanken.
Insättning må icke ske annat än i helt krontal. En och samma persons
tillgodohavande må ej ökas utöver 10,000 kronor annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4 stadgas, för
samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla
i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.
I samband med förevarande proposition har riksdagen till behandling förehaft
eu inom riksdagen väckt motion (I: 253), däri under hänvisning till ett
av bank- och fondinspektionen i ärendet avgivet yttrande hemställts om
avslag å propositionen.
7
Riksdagens skrivelse Nr 239.
Såsom i åberopade statsrådsprotokollet erinras, bär postsparbankens huvudsakliga
uppgift från början varit och är allt fortfarande att tillvarataga de
små besparingarna i olika delar av landet. När postsparbanken inrättades,
framhölls särskilt, att den skulle uppsamla och fruktbargöra de små besparingarna
för att sedermera, då dessa vuxit till något mera avsevärt belopp,
tjäna såsom mellanhand vid eu fördelaktigare placering mot högre ränta än
postsparbanken kunde lämna. Av förstnämnda anledning sattes inlåningsmaximum
icke högre än till 1,000 kronor. Vidare skulle för att underlätta
besparing även av mindre belopp än en krona sparmärken tillhandahållas
m. in. Man syntes hava särskilt avsett att med anlitande av de i postsparbanken
insatta medlen vinna avsättning för av staten utgivna obligationslån.
Ursprungligen torde meningen aldrig hava varit, att postsparbanken skulle
draga till sig några större kapital, vilket för övrigt svårligen kunde ske, då
banken för placering var bunden av ganska restriktiva bestämmelser.
Efter hand hava sedermera vissa lättnader härutinnan medgivits. Med
den av postsparbanken hedrivna livliga reklamverksamhet i syfte att uppmuntra
särskilt det uppväxande släktet till sparsamhet har ock under de
sista åren insättarnas sammanlagda behållning betydligt ökats, varmed följt
en avsevärd stegring av antalet insättare. Emellertid torde klart framgå, att
postsparbanken redan från början intagit och allt fortfarande intar en särställning
i förhållande till sparbanker och affärsbanker, av vilka, såsom också
inspektionen framhåller, med avseende å utlåningen de förra i allmänhet
haft och alltjämt hava till huvudsakligt ändamål att tillgodose de mindre,
lokala, fasta kreditbehoven samt de senare handelns och industriens kreditbehov.
Även om, såsom redan anförts, vissa ändringar företrädesvis av kostnadshänsyn
skett beträffande insättningsmaximum och medelsplacering in. in.,
har dock det ursprungliga syftemålet med postsparbanken fasthållits.
Vad det nu framlagda förslaget angår, kan riksdagen för sin del icke
annat än instämma i vad bank- och fondinspektionen i sitt yttrande anfört
eller att detsamma innebär en principiell ändring av postsparbankens uppgift.
Redan 1920 års postsparbankssakkunniga hade ifrågasatt eu höjning
av inlåningsmaximum, men dåvarande styrelsen för postsparbanken hade i
sitt över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrande ansett sig böra fästa
särskild uppmärksamhet på att detta förslag enligt styrelsens mening innebure
en principiell förändring i postsparbankens uppgift. Riksdagen anser i
likhet med bank- och fondinspektionen, att eu förändring på sätt här blivit
ifrågasatt är ägnad att väcka betänkligheter. Det kan nämligen rent principiellt
sett icke vara riktigt att ytterligare utvidga postsparbankens inlåningsrätt
och dymedelst inrikta postsparbankens verksamhet på att uppsamla större
kapitalbelopp för fast placering i densamma, då därigenom givetvis det
ursprungliga ändamålet med banken icke upprätthålles. Härtill kommer eu
annan och måhända viktigare omständighet. En utvidgning av inlåniugsrätten
skulle säkerligen medföra, att kapital, som borde tjäna kreditgivningsälidamål
i orterna, i stället komme att från dessa överflyttas till postsparbankens
centralförvaltning i huvudstaden, och givet är, att någon egentlig
8 . Riksdagens skrivelse Nr 239.
utlåning utanför det centrala området icke kommer att ske. Det vill under
sådana förhållanden synas uppenbart, att det lokala kreditbehovet i de orter,
där insättningarna skett, sålunda kommer att bliva lidande. Departementschefen
har visserligen härvidlag uttalat den mening, att en direkt utlåning
till enskilda i orterna mot fullgod säkerhet i jordbruks- och stadsfastigheter
utan nämnvärd svårighet skulle kunna erhålla ökad omfattning utöver vad
för närvarande äger rum. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida en dylik
kreditgivning sammanhänger med postsparbankens uppgift och ovisst torde
vara, om några verkliga fördelar därav kunna förväntas. För tillfredsställande
av detta kreditbehov stå för övrigt andra och bättre utvägar till buds.
Under åberopande av det anförda har riksdagen, som anser, att någon
utvidgning av postsparbankens inlåningsrätt icke bör ske, funnit sig böra
avslå Eders Kungl. Maj:ts proposition.
Riksdagen får alltså anmäla, att riksdagen, med bifall till ovauberörda
motion, beslutit att icke bifalla Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
Stockholm den 19 maj 1926.
Med undersåtlig vördnad.