Riksdagens skrivelse Nr 204.

7

Nr 204.

Godkänd av första kammaren den 11 maj 1926.
Godkänd av andra kammaren den 12 maj 1926.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående forskarstipendier för docenter vid universiteten
och karolinska institutet.

(Statsutskottets utlåtande nr 97.)

Till Konungen.

I den till riksdagen den 7 januari 1926 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov har Eders Kungl. Maj:t under åttonde huvudtiteln,
punkten 85, föreslagit riksdagen att, i avbidan på proposition angående
anslag till forskarstipendier för docenter vid universiteten och karolinska
institutet, för ändamålet beräkna för budgetåret 1926—1927 ett extra
anslag av 84,000 kronor.

Sedermera har Eders Kungl. Maj:t i en till riksdagen avlåten, den 25 februari
1926 dagtecknad proposition, nr 140, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att till forskarstipendier för docenter vid universiteten och karolinska institutet
för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra anslag av 84,000 kronor
att utgå i enlighet med de grunder, Eders Kungl. Maj:t må äga att bestämma.

Det nu föreliggande förslaget har sin upprinnelse i en av docentföreningen
i Lund till Eders Kungl. Maj:t ingiven skrivelse angående inrättandet av ett
antal nya fasta docentstipendier, avsedda att utan tidsbegränsning tilldelas
särskilt förtjänta docenter efter tilländalupen nu stadgad stipendietid för
fortsatt vetenskaplig forskning. Såsom framgår av utredningen hava de
akademiska myndigheterna ställt sig avvisande gentemot de önskemål, som
docentföreningen framfört, åtminstone i den form, föreningen framlagt densamma.

Däremot har under ärendets utredning tanken på ett visst antal forskarstipendier
uppkommit och vunnit beaktande hos flertalet av de i ärendet
hörda myndigheterna. Departementschefen förklarar sig enligt statsrådsprotokollet
finna detta uppslag om inrättandet av särskilda forskarstipendier,
avsedda att för viss tid tilldelas i vetenskapligt hänseende särskilt

8

Riksdagens skrivelse Nr 204.

starkt meriterade docenter, vara i hög grad förtjänt att närmare övervägas.
Inrättandet av dylika forskarstipendier skulle ej blott fylla ett
verkligt behov vid universiteten utan även på ett lyckligt sätt tillfredsställa
de från docenthåll framställda kraven och borteliminera de svårigheter,
som docentföreningarna ansett vidlåda den nuvarande docentinstitutionen.

Några närmare grunder för utgående av dessa så kallade forskarstipendier
hava icke framlagts i de akademiska myndigheternas utlåtanden.
Departementschefen uppdrager emellertid i statsrådsprotokollet vissa allmänna
linjer, vilka borde bliva normerande i fråga om dessa stipendier,
varvid förutsättes, att, därest riksdagens bifall till Eders Kungl. Maj:ts
förslag vinnes, universitetsmyndigheterna skulle beredas tillfälle att till
Eders Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de närmare grunder och
till de detaljbestämmelser i övrigt, som i detta avseende kunde befinnas
erforderliga.

Beträffande antalet forskarstipendier förordar departementschefen, att
detsamma bestämmes till 12, varav 6 stipendier skulle falla på Uppsala
universitet, 5 på Lunds universitet och 1 på karolinska institutet. Ett
större antal stipendier för Uppsala universitet än för Lunds vore motiverat
med det större antal docenter vid förstnämnda universitet. Stipendierna
borde icke bindas vid vare sig fakultet eller sektion utan göras
rörliga inom samtliga fakulteter och sektioner.

Vad beträffar beloppet ansåge departementschefen detta böra vara högre
än det vanliga docentstipendiebeloppet. Dels borde för erhållande av ett
forskarstipendium fordras större vetenskapliga meriter, och dels torde man
utgå från att aspiranter å forskarstipendier i regel nått högre ålder än
docentstipendiater. Departementschefen förordar, att beloppet bestämmes
till 7,000 kronor för år.

Såsom förutsättning för erhållande av forskarstipendier borde enligt
departementschefens mening fordras en verkligt framstående vetenskaplig
skicklighet. Denna förutsättning skulle kunna anses ådagalagd på det
sätt, att sådan sökande vore kompetent, vilken vid konkurrens om professur
av samtliga eller flertalet sakkunniga förklarats skicklig till den
sökta professuren. Skulle stipendium sökas av annan docent än sådan,
som förklarats vara professorskompetent, borde lämpligen utlåtande inhämtas
av sakkunniga, vilka med en kort motivering skulle äga att yttra
sig om huruvida sökanden ägde den vetenskapliga skicklighet, som erfordras.

Stipendium borde utdelas av kanslern, sedan det större akademiska
konsistoriet, efter hörande av vederbörande fakultet eller sektion, avgivit
förslag i ärendet. Vid tillsättande av forskarstipendium borde endast den
vetenskapliga skickligheten vara avgörande. Det kunde emellertid ifrågasättas,
huruvida icke bland vetenskapligt likvärdiga sökande företräde
borde givas den, som redan innehaft docentstipendium under sex år.

Riksdagens skrivelse Nr 204.

9

Vad angår tiden för innehavande av ett forskarstipendium borde densamma
enligt departementschefens mening ej bestämmas till längre tid
än tre år i sänder. Efter treårsperioden borde stipendiet ledigförklaras
och tillsättas på nytt efter fri konkurrens. Den, som redan innehaft ett
forskarstipendium, borde icke vara förhindrad att ånyo erhålla ett sådant.
Emellertid borde tagas i övervägande, huruvida forskarstipendium kunde
för längre tid än sex år tilldelas en och samme docent. Departementschefen
anser en dylik förlängning i regel icke böra förekomma.

Vidare anser departementschefen, att innehavare av ett forskarstipendium
borde vara skyldig att meddela den undervisning i sitt ämne, som
vederbörande fakultet eller sektion ägde att bestämma inom gränsen för
den undervisningsskyldighet, som ålåge innehavare av vanligt docentstipendium.

De närmare bestämmelser, vilka kunde vara erforderliga beträffande
dessa stipendier, borde ankomma på Eders Kungl. Maj:t att utfärda, sedan
vederbörande universitetsmyndigbeter beretts tillfälle att avgiva yttranden
i ämnet.

Docentinstitutionen vid universiteten och karolinska institutet var föremål
för en genomgripande omorganisation vid 1919 års riksdag. Då upphävdes
den förutvarande skillnaden i fasta och rörliga stipendier, och
samtliga stipendier blevo knutna till viss fakultet eller sektion, d. v. s. fasta
i dittills hävdvunnen mening. Beloppet, som förut varit 2,500 kronor för
fast och 2,000 kronor för rörligt stipendium, höjdes till 5,000 kronor. Docentstipendium
får av en och samma innehavare i regel åtnjutas under
sex år men kan i vissa undantagsfall efter särskilt av Eders Kungl. Maj:t
lämnat medgivande innehavas ett sjunde år.

Vid 1925 års riksdag framlade Eders Kungl. Maj:t förslag om lönereglering
för befattningshavare vid universiteten och karolinska institutet, vilket
förslag för docenternas vidkommande innebar en höjning av stipendiebeloppet
från 5,000 kronor till 6,000 kronor. Motionsvis hade då yrkats
dels en utsträckning av den stadgade stipendietiden med ytterligare ett
år dels en höjning av stipendiebeloppet till 7,000 kronor. Beträffande det
första av dessa yrkanden framhöll statsutskottet, att enligt utskottets
mening en utsträckning av den medgivna tiden för innehavande av docentstipendium
kunde leda till förhållanden, som kunde äventyra karaktären
av den nuvarande docentinstitutionen, och avstyrkte utskottet förty vad
härutinnan yrkats. Riksdagens beslut utföll i enlighet härmed, liksom
riksdagen ock biföll Eders Kungl. Maj:ts förslag i fråga om stipendiebeloppens
storlek.

Riksdagen vill till en början erinra därom, att det nu framkomna kravet
på särskilda s. k. forskarstipendier har uppkommit med anledning av en
utav docentföreningen i Lund gjord framställning angående inrättande av
nya docentstipendier och sålunda icke härrör från ett vid universiteten
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 14 samt. Nr 203—204. 2

10

Riksdagens skrivelse Nr 204.

sedan länge erkänt behov. I sina årliga framställningar angående anslagsäskanden
avsedda att föreläggas riksdagen, i vilka i allmänhet upptagas
de krav, som befinnas för den akademiska undervisningen och den vetenskapliga
forskningen nödvändiga, hava de akademiska myndigheterna
icke berört nu ifrågavarande angelägenhet.

Det oaktat vill riksdagen dock ej förneka, att den fråga, varom nu förslag
föreligger, kan hava sin betydelse och att dylika forskarstipendier
kunna hava en uppgift att fylla. Huruvida de ifrågasatta stipendierna
komma att fylla det med dem avsedda ändamålet heror emellertid på,
vilken karaktär man vill giva desamma. Enligt riksdagens mening framstår
såsom det väsentligaste vid bedömande av denna fråga nödvändigheten
att draga en skarpt markerad gräns mellan de s. k. forskarstipendierna
och de hittillsvarande docentstipendierna. Departementschefen har
angivit vad han ansett erforderligt för åtkomsten av ett forskarstipendium;
riksdagen håller före, att betydligt strängare fordringar här böra uppställas.
De kvalifikationer, som betinga erhållande och åtnjutande av docentstipendierna,
böra enligt riksdagens mening icke vara tillräckliga. För åtkomst
och innehav av ett forskarstipendium böra krav uppställas på en eminent
forskarbegåvning, vitsordad på ett sätt, som till fullo garanterar ett uppnående
av syftet med dessa stipendier. Skulle nämligen icke en betydligt
strängare kvalitetsprövning än departementschefen tänkt sig komma till
stånd, skulle fara föreligga att de s. k. forskarstipendierna bleve till sin
karaktär närbesläktade med docentstipendierna och åtkomsten av ett
forskarstipendium i realiteten innebära förlängning av tiden för innehavande
av den förmån, docentstipendierna erbjuda. En dylik utveckling
strider bestämt mot en av grunderna för den nuvarande docentinstitutionen,
och riksdagen har upprepade gånger uttalat sig emot åtgärder,
som skulle vara ägnade att medföra en förlängning av den nu bestämda
tiden för innehav av docentstipendium.

Den av riksdagen nyss antydda faran för att de s. k. forskarestipendierna
skulle i verkligheten allenast bliva nya docentstipendier, finner riksdagen
ytterligare markerad av det utav departementschefen föreslagna, relativt
stora antal forskarestipendier, nämligen 12, därav 6 för Uppsala universitet,
5 för Lunds universitet och 1 för karolinska institutet. Riksdagen
anser nämligen det på goda grunder kunna dragas i tvivelsmål, huruvida
det vid våra universitet verkligen finnes ett så stort antal obefordrade
vetenskapsidkare med den eminenta forskarbegåvning och den vetenskapliga
rangställning, att de kunna fylla de nu ifrågasatta stipendierummen. Ett
alltför stort antal stipendier skulle otvivelaktigt medföra en sänkning av
de kvalifikationer, som här måste uppställas, och dymedelst småningom
utjämna den gräns, som enligt riksdagens mening med nödvändighet bör
finnas emellan forskarstipendier och docentstipendier.

Riksdagen har emellertid icke velat ställa sig direkt avvisande mot den
tanke, som ligger till grund för Eders Kungl. Maj:ts förslag. Det synes

Riksdagens skrivelse Nr 204.

11

dock lämpligast att ej omedelbart i dess helhet godtaga en hittills fullständigt
oprövad anordning utan att försöksvis pröva sig fram på den av
departementschefen anvisade vägen. Riksdagen har därför funnit försiktigheten
bjuda att nu endast besluta inrättande av 5 dylika s. k. forskarstipendier,
varvid den kommande utvecklingen torde få avgöra, i vad mån
och i vilken utsträckning denna anordning lämpligen bör vidare utbyggas.

I anslutning till vad riksdagen ovan anfört vill riksdagen framhålla, att
för åtkomsten och åtnjutandet av dessa stipendier bör uppställas krav på
en i alldeles särskild grad ådagalagd forskarbegåvning, vitsordad av för
ändamålet utsedda sakkunniga; av de 5 stipendierna böra två vara knutna
vid Uppsala universitet, två vid Lunds universitet och det femte bör kunna
efter Eders Kungl. Maj:ts beprövande utdelas till obefordrad vetenskapsidkare
vid vare sig Uppsala universitet, Lunds universitet eller karolinska
institutet. Beloppet torde i likhet med vad departementschefen tänkt sig
böra bestämmas till 7,000 kronor. Någon undervisningsskyldighet bör
icke vara förenad med innehavet av ifrågavarande stipendier. Givet är,
att universitetsmyndigheterna böra beredas tillfälle att närmare uttala sig
beträffande de allmänna grunder och villkor, vilka böra uppställas beträffande
dessa stipendier.

Då riksdagen sålunda ansett sig böra i denna begränsade form bifalla
det föreliggande förslaget, vill riksdagen ytterligare framhålla, att den
nu av riksdagen beslutade anordningen är att betrakta såsom en försöksanordning,
där det gäller att undvika varje rubbning av den nuvarande
docentinstitutionens karaktär och varsamt pröva sig fram till vad som
kan vara till båtnad för vår vetenskapliga forskning.

Riksdagen får alltså anmäla, att riksdagen till forskarstipendier för
docenter vid universiteten och karolinska institutet för budgetåret 1926—
1927 anvisat ett extra anslag av 35,000 kronor, att utgå i enlighet med de
grunder, Eders Kungl. Maj:t må äga att bestämma.

Stockholm den 12 maj 1926.

Med undersåtlig vördnad.