Riksdagens skrivelse Nr 192.
1
m- 192.
Godkänd av första kammaren den 4 maj 1926.
Godkänd av andra kammaren den 4 maj 1926.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ny provinsialläkartaxa
jämte i ämnet väckta motioner.
(Statsutskottets utlåtande nr 93.)
Till Konungen.
I en till riksdagen avlåten, den 5 februari 1926 dagtecknad proposition,
nr 75, har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, begärt riksdagens
yttrande över ett propositionen bilagt förslag till taxa för arvode
åt vissa i civil tjänst anställda läkare för enskild sjukvård och för intyg,
meddelade på enskild begäran, ävensom för tjänstförrättningar, verkställda
enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag; och har Eders
Kungl. Maj:t tillika meddelat, att Eders Kungl. Maj:t, efter emottagande
av riksdagens svar, vill företaga den slutliga prövningen av samma förslag
och förordna om utfärdande av författning i ämnet.
I sammanhang härmed har riksdagen till behandling förehaft två inom
riksdagen väckta motioner (II: 360 och 370).
I den ena motionen har hemställts, att riksdagen ville besluta sådan
ändring i Eders Kungl. Maj:ts proposition rörande ny provinsialläkartaxa,
att i § 2 mom. 1 bestämmes, att vid enkel rådfrågning å läkarstation
minimibeloppet sättes till eu krona och arvodet för förnyelse av recept
till 50 öre.
Till stöd för detta förslag har anförts följande:
»I samband med framläggandet av förslag till definitiv lönereglering
för förste provinsialläkare och provinsialläkare (Kungl. Maj:ts prop. nr 74)
har Kungl. Maj:t i proposition nr 75 till innevarande års riksdag begärt
riksdagens yttrande över bilagt förslag till ändringar i nu gällande taxa
för arvode åt provinsialläkare för viss sjukvård och tjänsteförrättning.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 14 samt. Nr 192—193. 1012 »6 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 192.
Denna taxa antogs så sent som år 1918 och skilde sig från den förut
gällande dels däri, att avgifterna bestämdes enligt graderad eller glidande
skala, varvid graderingen i fråga om arvodet lades i läkarens hand, dels
däri, att taxesatserna väsentligt höjdes. Såsom skäl för denna förändring
beträffande avgiftsprincipen och de därmed för allmänheten följande förhöjda
kostnaderna för läkarvård angavs nödvändigheten av ökade inkomster
för provinsialläkarna, varigenom då rådande brist på tjänsteläkare väntades
bliva hävd. Det förmenades nämligen, att denna inkomstförbättring av
hänsyn till statens hårt betungade ekonomi ej borde taga form av förhöjning
av den fasta lönen utan lämpligast kunde ske genom hårdare debitering
av patientavgifterna.
I nu föreliggande proposition till lönereglering för provinsialläkarna
föreslås en avsevärd löneökning, varigenom för det övervägande flertalet
av nämnda tjänsteläkare slutlönen förhöjes med 1,580 kronor. Redan i
skrivelse den 5 augusti 1925 hade medicinalstyrelsen emellertid framhållit,
att någon svårighet att få de lediga ordinarie provinsialläkaretjänsterna
besatta icke rådde, varigenom förut anförda skäl för eu inkomstökning
för det närvarande icke kunde anses föreligga.
Då detta oaktat jämte avsevärd löneförbättring nu även föreslås ny
provinsialläkartaxa, innebärande i vissa avseenden anmärkningsvärd höjning
av arvodesbeloppen vid konsultation av provinsialläkare, måste detta ingiva
allvarliga betänkligheter. Den högtstående svenska läkarkåren är förvisso
värd sin hederliga försörjning. Dess krav på ökade inkomster böra dock
ej taga form av en skärpt beskattning av den sjukvårdsbehövande allmänheten.
De mindre bemedlade kunna härigenom bringas ur stånd att söka
en behövlig läkarvård, medan åtskilliga komma att finna vägen till kvacksalvaren
lättare att gå, sedan läkartaxan höjts.
De väsentligaste höjningarna ha visserligen skett beträffande taxans
maximibelopp, i fråga om vilka ökningen blivit så gott som allmän. I
den mån dessa maximibelopp ej blivit de genomsnittliga prisen för läkarvården,
skulle de likväl rättvisligen komma att uttagas av den ekonomiskt
bättre situerade delen av allmänheten. Även här kunna förvisso med
skäl starka betänkligheter mot en taxeförhöjning inställa sig, i synnerhet
på den grund att inga uppgifter rörande den sannolika inkomststegring,
vilken genom maximigränsens förhöjning kan förmodas inträda för provinsialläkarna,
föreligga.
I ett avseende synes dock det framlagda taxeförslaget särskilt göra skäl
för en bestämd kritik. Den avser förslaget om att nu gällande minimibelopp
för arvode vid enkel rådfrågning å läkarstation må höjas från eu
krona till två kronor. Denna förhöjning kan visserligen synas ringa. Densamma
kommer emellertid otvivelaktigt att huvudsakligen drabba den stora
massan av samhällets ekonomiskt minst bärkraftiga medlemmar, för vilka
i synnerhet vid inträdd sjukdom och därmed ofta förbunden oförmåga till
inkomstförvärv en merutgift av en krona måste verka betungande och må
-
Riksdagens skrivelse Nr 192.
3
hända lända till ett undvikande av att söka erforderlig vård hos den legitimerade
läkarkonsten. Samhället kan visserligen erbjuda läkarvård i vissa
fall å fattigvårdens bekostnad. För många obemedlade torde fattigvård i
detta hänseende likväl synas motbjudande. I varje fall bör eu dylik beklaglig
utveckling ej ske såsom en följd av att ökade inkomster skola beredas
läkarna. Att märka härvidlag är också, att det i Kungl. Maj:ts
prop. nr 76 äskade anslaget till lindring i de mindre bemedlades sjukvårdskostnader
endast avser personer å landsbygden, boende minst en mil
från läkare. Endast en ringa del av de obemedlade lärer kunna härigenom
påräkna lindring i sina sjukvårdskostnader. Då maximibeloppet för enkel
rådfrågning å läkarstation samtidigt föreslagits ökat till fyra kronor, synes
utan höjning av minimibeloppet provinsialläkarnas krav å ökade praktikinkomster
kunna tillfredsställas.
Dessa synpunkter gälla även den föreslagna ökningen av arvodet för
förnyelse av recept utan särskild rådfrågning.»
I motionen II: 370 har föreslagits, att riksdagen för sin del måtte
uttala,
att Eders Kungl. Maj:t vid prövning av förslaget till ny provinsialläkartaxa
icke måtte medgiva några avsevärda höjningar av nuvarande taxa;
att rätten till tilläggsarvode enligt § 8 mom. 2 bortfaller och
att likaledes rätten till tilläggsarvode enligt § 10 bortfaller.
Såsom motivering för detta förslag har anförts följande:
»I motion av undertecknad jämte herr Norman till 1918 års riksdag
hemställdes i anledning av då föreliggande proposition om ändringar i
provinsialläkaretaxan, att densamma måtte ändras därhän, att likhet i avgifter
för läkarebesök måtte vinnas mellan från läkarens vistelseort fjärrboende
och närboende. Läkarekostnaderna bli med hittills tillämpade
taxor mycket betungande, där avstånden äro avsevärda, särskilt som till
arvodet komma väsentligt fördyrade skjutskostnader. Visserligen har genom
anslaget till lindring av mindre bemedlades läkarekostnader en viss lättnad
vunnits, ehuru dess vinnande är förenad med så avsevärda besvär, att den
icke i behövlig omfattning kommer till användning. Jag hyser därför fortfarande
den uppfattningen, att en utjämning av arvodena till lika belopp
oavsett avståndet till förrättningsplatsen vore mest rättvis och verksam,
men med kännedom om svårigheterna att på grund av enskild motion få
en dylik ändring genomförd nödgas jag avstå från yrkanden härutinnan.
Det måste emellertid verka beklämmande, att Kungl. Maj:t i till riksdagen
överlämnade propositionen nr 75 funnit skäl föreligga att under
nuvarande ekonomiska läge föreslå avsevärd höjning av läkaretaxan. Särskilt
för landsbygdens talrika mindre bemedlade befolkning blir en höjning
särdeles kännbar, ty, som förut antytts, stannar kostnaden för läkarebesök
ej vid blott arvode, utan därtill komma högst avsevärda kostnader för
skjuts. Jag anser därför den av Kungl. Maj:t föreslagna taxeliöjningen
icke böra av riksdagen bifallas.
4
Riksdagens skrivelse Nr 192.
Den nuvarande taxan upptager för läkarebiträde vid förlossningar ett extra
arvode utöver taxan av 5—25 kronor. Jag har förut i riksdagen vänt
mig mot detta arvode, som alldeles oskäligt betungar mindre bemedlade
hem, där alltid avsevärda ekonomiska bekymmer inträda vid åsyftade tillfällen.
Redan biträde av barnmorskan medför avsevärda utgifter, förlusten
av husmoderns arbetskraft för avsevärd tid och dess ersättande med
annan drager kostnader förutom andra kostnader, som här ej behöva
nämnas. Från talrika håll har till mig framförts beklagandet över denna
mycket betungande rätt till extra arvode, och synes mig alla skäl tala för
dess avskaffande.
Den i Kungl. Maj:ts proposition bibehållna rätten att beräkna tilläggsarvode
vid rådfrågning nattetid synes mig böra utgå. Även om man beaktar
läkares behov av och krav på nattvila, kan det icke vara någon och
allra minst läkare obekant, att på kvällen och förnatten vaidigen inträder
en försämring i den sjukes tillstånd, vilken föranleder hämtning av läkare.
Att under dessa omständigheter medgiva en ökning av taxan, synes mig
i hög grad olämpligt.»
Såsom riksdagen i sin skrivelse, nr 191, i anledning av Eders Kungl. Maj:ts
proposition angående definitiv lönereglering för förste provinsialläkare och
provinsialläkare m. m. anfört, har riksdagen med hänsyn till det nära
samband, nämnda proposition äger med den nu föreliggande, i ett sammanhang
till prövning förehaft propositionerna i fråga. Riksdagen vill
ock erinra därom, att, då riksdagen ansett sig böra medgiva, att provinsialläkarnas
löner fastställdes på sätt Eders Kungl. Maj:t ifrågasatt, riksdagen
uttalat, att riksdagen funne sig icke kunna förorda jämkningar i
provinsialläkartaxan i den omfattning, Eders Kungl. Maj:t föreslagit.
Enligt vad den nu ifrågavarande propositionen utvisar, har till grund
för det framlagda förslaget till ny provinsialläkartaxa lagts ett av 1916
års provinsialläkardistriktskommitté uppgjort förslag i ämnet och hava
medicinalstyrelsen, rikets länsstyrelser och förste provinsialläkarna ävensom
1902 års löneregleringskommitté avgivit yttranden i frågan. Medan
medicinalstyrelsen, länsstyrelserna och förste provinsialläkarna i stort sett
tillstyrkt förslaget, hava åter reduceringar av de ifrågasatta taxebeloppen
i rätt stor utsträckning förordats av löneregleringskommittén. I vad dessa
reduceringar gälla minimibeloppen för arvoden för enskild sjukvård och
för intyg, meddelade på enskild begäran, hava desamma synts departementschefen
befogade. De nuvarande minimibeloppen skulle alltså bibehållas
oförändrade utom i ett avseende, nämligen för arvodet vid enkel
rådfrågning å läkarstationen, vars minimibelopp föreslagits att höjas från
1 krona till 2 kronor. Till departementschefens, av löneregleringskommittén
förordade förslag i nu berörda hänseende har riksdagen ansett sig
böra ansluta sig, dock att riksdagen icke funnit skäl förebragta för en
förhöjning av minimiarvodesbeloppet vid enkel rådfrågning å läkarstationen.
Detta belopp torde sålunda jämväl hädanefter böra utgöra 1 krona.
Riksdagens skrivelse Nr 192.
o
Likaså synes riksdagen arvodena för förnyelse av recept utan särskild rådfrågning
samt för rådfrågning av någon, som tillhört samma hushåll som
den sjuke, vid besök av läkaren på avstånd från läkarens bostad, överstigande
fem kilometer, böra bibehållas vid nu fixerade belopp. I förstnämnda
hänseende överensstämmer sålunda riksdagens ståndpunkt med det
yrkande, som framställts i den inom andra kammaren väckta motionen
nr 360.
Det föreliggande förslaget går vidare ut på ett bibehållande av den
s. k. glidande taxan, innebärande frihet för läkaren att i vissa fall bestämma
sitt arvode inom vissa angivna gränser. På anförda skäl har nu departementschefen
emellertid ifrågasatt, att, med undantag för arvodet för biträde
vid förlossningar, arvodesbeloppens maximum skulle undergå höjningar
med belopp av olika storlek. I betraktande av de fasta avlöningsförmåner,
riksdagen för provinsialläkarna beviljat och då enligt riksdagens
mening de maximibelopp, som nu äro stadgade, måste anses utgöra skälig
ersättning för läkarens arbete, har riksdagen dock ansett sig böra stanna
för att maximibeloppen bibehållas oförändrade. I sammanhang härmed
må erinras, att i det föreliggande förslaget ett allmänt stadgande i § 8
mom. 1 föreslagits av innebörd, att för varje annan i sagda moment ej
omförmäld detaljundersökning, som tar läkarens tid och sakkunskap särskilt
i anspråk, arvode skulle erläggas med 2 kronor—7 kronor 50 öre.
Mot tillägget i fråga har riksdagen icke haft annan erinran än att maximibeloppet
synts riksdagen böra fixeras till 5 kronor.
Därest vid sjukbesök väglängden till den sjuke från läkarens bostad
eller annat ställe inom distriktet, därifrån resan anträdes, överstiger två
kilometer, utgår arvodet för närvarande enligt § 4 i taxan för besök på
avstånd ej överstigande en halv mil med 5—7 kronor samt för besök på
längre avstånd med ytterligare 2 kronor för varje överskjutande börjad
halvmil intill fyra mil och därefter med 2 kronor för varje överskjutande
börjad mil av väglängden till den sjuke utan rätt för läkaren till särskilt
arvode för återfärden. Enligt Eders Kungl. Maj:ts nu framlagda förslag
skulle arvodet utgå för besök på avstånd ej överstigande fem kilometer med
5—8 kronor samt för besök på längre avstånd med ytterligare 2—3
kronor för varje påbörjad ny sträcka av fem kilometer av väglängden till
den sjuke, likaledes utan rätt för läkaren till särskild ersättning för återfärden.
Den nuvarande bestämmelsen, att vid längre resor ersättningen
skall utgå med högre belopp per mil för kortare avstånd än för längre,
synes ock riksdagen ur läkarens synpunkt otillfredsställande. En kortare
resa är givetvis långt mindre ansträngande för läkaren än en längre och
en långvarig resa kan självfallet ej sällan medföra minskning i inkomster
av praktik. Billighetsskäl synes riksdagen för den skull tala för att åtminstone
samma beräkningsgrund tillämpas beträffande den längre som
beträffande den kortare resan. Att, i enlighet med vad Eders Kungl. Maj:t
föreslagit, maximiarvodet för besök ej överstigande fem kilometer skulle
6
Riksdagens skrivelse Nr 192.
liöjas till 8 kronor, synes dock riksdagen icke böra ske. Enligt riksdagens
mening torde det nu gällande maximiarvodet böra bibehållas
oförändrat och ersättningen för besök på längre avstånd, med hänsyn
särskilt till de nuvarande möjligheterna att färdas med motorfordon,
kunna begränsas till 40 öre för varje påbörjad kilometer, dock utan rätt
för läkaren till särskild ersättning för återfärden.
I nu gällande bestämmelser uti § 6 mom. 1, som avse ersättning för
sjukbesök, i de fall ersättningen beräknas efter tid, förekommer en liknande
beräkning som i § 4, varigenom arvodet vid färd intill tio timmar
utgår efter förmånligare grunder än för tid därutöver. Av enahanda skäl,
som anförts ifråga om bestämmelserna i § 4, anser riksdagen, att arvodet
må oberoende av den använda tidens längd utgå med 2 kronor 50 öre
för varje börjad timme, dock att arvodet för sådan resa icke i något fall
må understiga 5 kronor. Däremot anser riksdagen, att någon förhöjning
därutöver av arvodet enligt sagda moment icke bör ske. I denna del
ansluter sig alltså riksdagens ståndpunkt till 1902 års löneregleringskommittés
förslag i ämnet.
I § 9 av nu gällande taxa stadgas, att för besiktning av levande person
för utrönande av sinnesbeskaffenhet jämte däröver utfärdad attest läkaren
må åtnjuta ett arvode av 10 kronor. För annan besiktning å levande
person jämte attest däröver utgår arvodet med 3 kronor, där ej annat arvode
är särskilt stadgat. Enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag skulle ifrågavarande
arvoden nu höjas till 20 respektive 5 kronor. Löneregleringskommittén
har för sin del icke kunnat tillstyrka större höjning av arvodet
för besiktning av levande person för utrönande av sinnesbeskaffenhet än
till 15 kronor, varemot kommittén icke funnit något att erinra emot, att
det i nu ifrågavarande mom. omförmälda arvodet för annan besiktning å
levande person höjes på sätt Eders Kungl. Maj:t föreslagit. Till löneregleringskommitténs
ståndpunkt i denna del ansluter sig ock riksdagen.
Enligt § 10 av den nu gällande taxan må arvodet för sjukbesök, därest
detsamma, infaller under tiden mellan kl. 11 e. m. och kl. 8 f. m., utgå
med 1 kronas förhöjning för varje börjad timme, som under angivna tid
för besök eller resa åtgått. Enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag skulle nu
arvodet ifråga bestämmas till 1 — 2 kronor. Enligt riksdagens mening
torde emellertid någon ändring i storleken av ifrågavarande arvode icke
böra vidtagas utan synas de nu gällande bestämmelserna i ämnet böra
bibehållas oförändrade.
Uti § 15 angivas arvodena för vissa tjänsteförrättningar. Eders Kungl.
Maj:t har nu föreslagit en höjning av så gott som samtliga belopp, varjämte
särskilt arvode upptagits för undersökning av levande persons sinnesbeskaffenhet
i rättsmedicinskt syfte jämte utlåtande därutöver. De sålunda
föreslagna nya arvodesbeloppen har riksdagen icke kunnat undgå att finna
väl högt tilltagna. Riksdagen, som funnit de av löneregleringskommittén
föreslagna beloppen för nu ifrågavarande arvoden i allmänhet väl avvägda,
anser, att beloppen ifråga böra bestämmas på följande sätt:
Riksdagens skrivelse Nr 192.
7
för rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp, med protokoll
och utlåtande i två utskrifter, 40 kronor;
för undersökning till upptäckande av arseniksyrlighet i fast form, jämte
protokoll i två utskrifter, oförändrat belopp, 5 kronor;
för undersökning av levande person till utrönande av lians sinnesbeskaffenhet,
jämte utlåtande i två utskrifter, 15 kronor;
för undersökning av levande persons sinnesbeskaffenhet i rättsmedicinskt
syfte, jämte utlåtande i två utskrifter, 60 kronor;
samt för annan undersökning eller besiktning å levande person eller
personer, jämte utlåtande i två utskrifter, 5—15 kronor.
De förslag till ändringar i läkartaxan, Eders Kungl. Maj:t i övrigt
framlagt, hava icke givit riksdagen anledning till erinran.
Riksdagen vill slutligen hava uttalat önskvärdheten av att innehållet av
provinsialläkartaxans bestämmelser genom lämpliga anordningar, så långt
möjligt är, bekantgöres för allmänheten.
Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen, med anledning
av Eders Kungl. Maj:ts förevarande framställning och ovanberörda motioner
II: 360 och 370 anmäla, att riksdagen för sin del finner gällande
taxa för arvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare för enskild sjukvård
och för intyg, meddelade på enskild begäran, ävensom för tjänsteförrättningar,
verkställda enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag,
böra, på sätt Eders Kungl. Maj:t föreslagit, ändras; dock med de jämkningar
riksdagen härovan föreslagit.
Stockholm den 4 maj 1926.
Med undersåtlig vördnad.