Riksdagens skrivelse Nr 108.
1
Nr 108.
Godkänd av första kammaren den 22 mars 1926-Godkänd av andra kammaren den 22 mars 1926.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse av § 5 i förordningen
den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande
varor.
(Bevillningsutskottets betänkande nr 26J
Till Konungen.
I en den 12 februari 1926 dagtecknad proposition, nr 141, har Eders
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över flnansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen besluta,
att § 5 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande
varor skall från och med den 1 juli 1926 hava följande ändrade
lydelse:
^ 5.
Vid resa — — — införda kvantiteten.
Tullfrihet, varom i denna paragraf sägs, gäller icke för varor, som
i handelsavsikt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller
för att utlämnas såsom ersättning för verkställt arbete, ej heller för varor,
som av handlande eller för handlandes räkning införas, såvitt de äro av
de slag, med vilka han idkar handel; dock äger för särskilda fall generaltullstyrelsen
härifrån medgiva undantag och därvid beträffande i handelsavsikt
införda varor jämväl tillåta tullfri införsel av större kvantiteter
än ovan angivits.
Kesande vare — — — särskilt stadgat.
Den befogenhet att medgiva tullfrihet för varor, införda i handelsavsikt,
som i enlighet med 1924 års riksdags beslut genom ett tillägg till tredje
stycket av § 5 tulltaxeförordningen meddelats generaltullstyrelsen, är, på
sätt till ovannämnda statsrådsprotokoll erinrats, enligt bestämmelsens ordaBihang
till riksdagens protokoll 1926. Ii saml. Nr 108—110. 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 108.
lydelse begränsad till de maximikvantiteter, som enligt första stycket i
nämnda paragraf må införas för egen förbrukning.
I likhet med föredragande departementschefen har riksdagen funnit,
att ett fullt tillgodoseende av det med 1924 års författningsändring avsedda
syftet kräver en sådan utvidgning av generaltullstyrelsens ifrågavarande
befogenhet, att tullfrihet, varom nu är fråga, må kunna medgivas
handelsidkare för större varukvantiteter än som äro fastställda beträffande
införsel för egen förbrukning. Givetvis kommer det att bliva för generaltullstyrelsen
förenat med ökade svårigheter att inom den sålunda vidgade
ramen avväga och begränsa medgivanden till tullfrihet liksom ock att åstadkomma
en betryggande kontroll. Riksdagen har därför övervägt, huruvida
åt Kungl. Maj:t bör förbehållas att meddela direktiv för utövandet av
generaltullstyrelsens utvidgade befogenhet. I överensstämmelse med den
ståndpunkt, som intogs av 1924 års riksdag, och i likhet med föredragande
departementschefen har riksdagen emellertid ansett, att frågan om direktiv
bör bliva beroende av ytterligare vunnen erfarenhet på området.
Riksdagen, som sålunda icke funnit någon anledning till erinran mot
förslaget, får härmed för Eders Kungl. Maj:t tillkännagiva, att riksdagen,
med bifall till Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 141, beslutat,
att § 5 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande
varor skall från och med den 1 juli 1926 hava ovan intagna
ändrade lydelse.
Stockholm den 22 mars 1926.
Med undersåtlig vördnad.