MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1926

STOCKHOLM 1926
ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning ................. 5

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

1. Åtal mot militärläkare för felaktigt förfarande vid behandling av skadad väm =

pliktig............................................................................................... 11

2. Åtal mot militärläkare för försummelse och oförstånd vid handhavandet av

sjukvården vid regemente under scharlakansfeberepidemi ........................ 11

3. Åtal mot militärläkare för det han vid behandling av insjuknad värnpliktig

visat vårdslöshet och försummelse i tjänsten .......................................... 12

4. Underlåtenhet att uppflytta kustartillerist, som uppfyllt föreskrivna fordringar,

från 2. till 1. klass och att därefter i vederbörlig tur befordra honom till
korpral ........................................................................................... 32

5. Vägran att utlämna avskrift av offentlig handling....................................... 35

6. Vanskötsel av marketenterirörelse ............................................................ 36

7. Missfirmelse av underlydande i tjänsten ........................... 68

8. Bristande i anständigt uppförande vid förhör med underordnade.................. 68

9. Regementschef tilldelad varning för visst förhållande i samband med befallning

om borttagande av ett porträtt, som upphängts i regementets furirmäss ... 69

10. Dröjsmål med expediering av straffuppgifter m. in..................................... 72

11. Obehörigt begagnande av ledighet från krigsdomarbefattning........................ 75

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

12. Åtal mot regementschef för det han ålagt disciplinstraff utan att dessförinnan

inhämta yttrande av auditör................................................................. 91

Redogörelse för vissa ärenden, som ieke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Fråga om beräkning av strafftid vid verkställandet av avdrag för häktningstid 92

2. Försummelse att i verkställighetsresolution taga hänsyn till medgivet avdrag

för häktningstid .............................. 94

3. Fråga om tidpunkten för nöjdförklarings upptagande ................................. 95

4. Fråga om befogenheten att från strafftid avdraga tid för nöjdförklarings av vaktande

.......................................................................................... 98

5. Anmärkning däremot att kritik av underlydandes förhållande i tjänsten med delats

å regementsorder........................................................................ 101

6. Om kontrasignation av beslut i disciplinmål ............................................ 107

7. Volontär, som på grund av sjukdom avskedats från fast anställning, inkallad

till värnpliktstjänstgöring innan inskrivningsnämnd beslutat rörande hans
överföring .......................................................................................... 112

8. Fråga om bestraffning av värnpliktig, som vid inryckning till tjänstgöring in ställt

sig å regementets kasern i stället för å angiven samlingsplats ........ 114

9. Fråga om vilka lagrum som äro tillämpliga vid åläggande av bestraffning för

djurplågeri, begånget under tjänsteutövning....................................... 116

10. Fråga om forum i krigsrättsmål rörande rymning...................................... 118

Sid.

11. Fråga om gäldandet av kostnaden för medikolegal besiktning och liköppning 119

12. Fråga om rätt för arbetschef vid förläggning för samvetsömma värnpliktiga att

för förläggningens räkning rekvirera köttkonserver ................................. 122

13. Fråga om tidpunkten, från vilken underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa

skall utgå ......................................................................................... 124

14. Fråga om förverkande av å postsparbank insatta medel för vid marinen fast

anställd, som jämlikt 29 § strafflagen för krigsmakten skilts från tjänsten •• 125

15. Fråga om tolkningen av § 16 i förordningen den 5 november 1915 (Sv. förf.-

saml. nr 518) angående arméns reservstater............................................ 128

16. Fråga om tid för betalnings erläggande vid successiva leveranser till staten ■■■ 133

17. Fråga om rätt för regementsintendent att, sedan leverantör till regementet av

viss vara utfärdat fullmakt för annan person — från vilken leverantören i
sin ordning inköpt varan och som levererat densamma till regementet —
att hos regementets kassaförvaltning uppbära likvid för den levererade varan
samt fullmakten av regementsintendenten “annoterats för innehållande0, ändå
låta huvudleverantören hos kassaförvaltningen uppbära betalningen för varan 147

18. Anmärkningar beträffande marketenterirörelsens vid truppförbanden förvaltning

och organisation ................................................................................. 152

Framställningar till Konungen.

1. Angående ändringar i inskrivningsförordningen, avseende uppgifter rörande

ådömt straff och straffpåföljd .............................................................. 153

2. Angående ändring av bestämmelserna i inskrivningsförordningen rörande om föring

av värnpliktiga, tillhörande klass B, samt ifrågasatt bestämmelse om
återföring i vissa fall av värnpliktiga till äldre årsklass ........................... 153

3. Ifrågasatt utfärdande av bestämmelser till förekommande av tredska vid full görandet

av samvetsöm värnpliktig åliggande civilt arbete ........................ 154

4. Ifrågasatt bestämmelse om skyldighet för auditör att meddela vederbörande

befälhavare underrättelse om uppskov med krigsrättssammanträde ........... 154

5. Ersättning åt värnpliktig vid flottan på grund därav att vid bestämmandet av

hans tjänstgöringstid hänsyn icke tagits till förutvarande fast anställning vid

skeppsgossekåren ................................................................................ 155

6. Fråga om befordran för underofficer av andra graden vid flottan, vilken, ehuru

han genom betygssättning av örmän väl vitsordats, förbigåtts vid befordran
till flaggunderofficer på grund av olämplighetsförklaring från en av förmännens
sida....................................................................................... 155

7. Fråga huruvida fast anställt manskap, som jämlikt 29 § strafflagen för krigs makten

skilts från anställningen, därigenom förverkat rätten att utbekomma
i postsparbanken insatta avlöningsmedel ................................................ 156

8. Fråga om ersättning åt underofficer för rättegångskostnader, som ådömts honom

i rättegång rörande betalningen för vissa installationsarbeten inom skeppsgosseskolans
lokaler å Karlstens fästning ............................................... 161

9. Fråga om ändring av bestämmelserna i inskrivningsförordningen rörande över föring

av fast anställd, som blivit skild från sin anställning vid krigsmakten 165

10. Angående rätt för värnpliktig att använda militärbiljett vid färd till och från

tjänstgöringsorten .............................................................................. 168

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1925. Härvid har

jag till en början att meddela, att jag under tiden från och med den 10
augusti till och med den 19 september begagnade mig av den militieombudsmannen
enligt 23 § i instruktionen tillkommande rätt till semester. Under
denna tid uppehölls militieombudsmansämbetet, jämlikt bestämmelser i
sistnämnda paragraf, av revisionssekreteraren Gunnar Martin Edvard
Bendz, vilken var utsedd att efterträda mig i händelse av min avgång från
ämbetet.

Ämbetsresor hava under året av mig företagits till Stockholms, Uppsala,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorr lands, Jämtlands och Västerbottens
län. Under dessa resor har jag för ändamål, som avses i 12 och 18 §§ av
instruktionen, besökt
Vaxholms grenadjärregemente;

Vaxholms kustartilleriregemente;

Upplands infanteriregemente;

Upplands artilleriregemente;

Skånska husarregementets detachement i Uppsala;

straffängelset i Uppsala;

artilleriets skjutfält å Marma;

straffängelset i Kristianstad;

chefen för I. arméfördelningen;

Södra skånska infanteriregementet;

Skånska husarregementets förläggningar i Hälsingborg och Landskrona; Skånska

dragonregementet;

Kronprinsens husarregemente;
centralfängelset i Malmö;
kronohäktet i Ystad;

Hallands regemente;
kronohäktet i Halmstad;

Västgöta regemente;
straffängelset i Vänersborg;

Värmlands regemente;
straffängelset i Karlstad;

Västmanlands trängkår;

Västmanlands regemente;
straffängelset i Västerås;

Dalregementet;
straffängelset i Falun;

samvetsömma värnpliktigas förläggning å Hamra kronopark;
Västernorrlands regemente;

Norrlands trängkår;

Jämtlands fältjägarregemente;

Norrlands artilleriregemente;

Svea ingenjörkårs detachement i Östersund;
kronohäktet i Östersund;

Västerbottens regemente;

Norrlands dragonregemente; samt
kronohäktet i Umeå.

Härförutom har jag i Stockholm inspekterat
Göta livgarde,

Svea artilleriregemente och
Positionsartilleriregementet.

Slutligen har jag i särskilda ärenden besökt Kalmar regemente och
Vendes artilleriregemente.

Under ämbetsresorna hava rullföringsexpeditioner samt landstormsförråd
besökts, då sådant kunnat ske utan att resorna därigenom väsentligen
förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna har jag biträtts av byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen
samt i vissa fall även av byråintendenten vid expeditionen
eller av en byggnadskunnig officer. Vid inspektionen av truppförband
hava särskilt krigsrättsprotokollen, krigsdomarnas diarier och anteckningarna
över disciplinära bestraffningar, kassaförvaltningens räkenskapshandlingar
samt handlingar rörande upphandling och redovisning av materiel
av olika slag ävensom marketenterirörelsen granskats. Tillika har
uppmärksamhet ägnats åt vården av kaserner, byggnader och materiel samt
åt hygieniska förhållanden. I samband med inspektionerna av truppförband
hava även arrestlokalerna besökts. De ii förestående redogörelse omnämnda
besöken å de allmänna straffanstalterna hava uteslutande avsett
personer, som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff.

Den av mig under min ämbetstid vidtagna granskning av krigsdomstolarnas
protokoll har i allmänhet icke givit anledning till anmärkning av
allvarligare beskaffenhet. Min därunder vunna erfarenhet sammanfaller
alltså med den i berättelsen till 1924 års riksdag av dåvarande militieombudsmannen
uttalade uppfattning att krigsdomstolarna i stort sett fungera
synnerligen tillfredsställande. Likaså har jag funnit den militära bestraffningsrätt,
som är anförtrodd de militära befälhavarna, hava i det hela
handhafts på ansvarsfullt och omdömesgillt sätt.

De anmärkningar, jag i vissa fall ansett mig böra framställa mot regementsintendenternas
förvaltning, hava mindre ofta avsett egentliga kassaärenden,
utan merendels berört dessa tjänstemän åliggande kontrollskyldighet
beträffande vederbörande truppförbands förråd. Särskilt har jag sålunda
i fråga om förrådskontrollen vid flera tillfällen haft anledning ingripa,
då det visat sig att det sätt, på vilket kontrollboken fördes, lätt kunde
äventyra ändamålet med densamma. Förklaring härpå torde delvis ligga
i den brist på enhetlighet i systemet för förrådskontrollboks förande, som

för närvarande råder. Då emellertid, enligt vad som framgår av ett av
arméförvaltningens intendentsdepartement i visst ärende till mig avgivet
yttrande, departementet kommer att vidtaga åtgärder för att fastställda
blanketter snarast möjligt må komma till allmän användning, torde kunna
antagas att anledning till anmärkning i berörda hänseende framdeles icke
skall förekomma i samma utsträckning som hittills.

I fråga om marketenterirörelsens handhavande hava såväl av min företrädare
som av mig iakttagits avsevärda missförhållanden. Sedan numera
efter framställning av militieomhudsmannen nytt marketenterireglemente
utfärdats, varigenom bl. a. bestämmelser meddelats om betydligt skärpt
kontroll, finnes dock anledning förmoda att de anmärkta missförhållandena
skola bliva avhjälpta.

Med hänsyn till statsmakternas beslut om ny försvarsorganisation har
under det gångna året den verkställda besiktningen av kasernbyggnader
omfattat blott sådana truppförband, som kunnat med säkerhet antagas
komma att ingå i den nya organisationen.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1925 års lagtima riksdag
utvisar kvarstodo vid början av år 1925 från år 1924 balanserade ärenden

till ett antal av................................................................................................... 41

Under år 1925 inkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet .................................................................................... 315

enligt diariet över hemliga ärenden ............................................................ 1

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1925, utgör
alltså .................................................................................................................... 357

De 316 ärenden, som inkommit under år 1925, utgöras av:

ärenden, inkomna från Kungl. Maj:t eller statsdepartement.................... 11

ärende, överlämnat från riksdagens justitieombudsman ............................ 1

ärenden, inkomna från annan myndighet .................................................... 19

klagomål eller framställningar från enskilda ........................................... 122

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds mannen

åliggande granskning .................................................................... 128

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m..... 35

Summa 316

Det från justitieombudsmannen överlämnade ärendet utgöres av klagomål
från enskild person. Under året hava alltså inkommit sammanlagt 123 ärenden
av sådan beskaffenhet. Av de från föregående år balanserade ärenden hava
35 utgjorts av enskilda klagomål och 6 av ärenden, som uppkommit under
inspektioner eller eljest vid militieomhudsmannen åliggande granskning. Till
behandling under år 1925 hava alltså förelegat 158 enskilda klagomål och
134 ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning.

Av sistnämnda klagomål och inspektionsanmärk- Enskilda Inspektionsanningar
rn. rn. hava klagomål märkningar m. m.

under året avgjorts ............................................................ 134 122

vid årets slut varit vilande i avbidan på yttrande

eller påminnelser ...........................................................	14	9
vid årets slut varit på domstols eller annan myndig-hets prövning beroende ................................................ vid årets slut varit på militieombudsmannens prov-	6	2
ning beroende...................................................................	4	1
Summa	158	134
Av de under året avgjorda ärendena hava på grund av återkallelse avskrivits ............................	3	0
till annan myndighet hänvisats....................................	4	2
utan åtgärd avskrivits.................................................... efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd	27	0
utredning avskrivits.................................................... på grund av stadgandet i 5 § i instruktionen för mi-	71	97
litieombudsmannen fått bero ...................................	5	0
på grund därav att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits blivit avskrivna ........ efter av domstol eller annan myndighet på militie-	11	17
ombudsmannens föranstaltande meddelat beslut avskrivits ....................................................................	13	6
Summa	134	122

Av de efter militieombudsmannens uppdrag anhängiggjorda åtal

voro vid 1925 års början ännu icke slutligt prövade................................ 8

anhängiggjordes under år 1925 ...................................................................4

Summa 12

Av samtliga dessa åtal

hava under året slutligen avgjorts................................................................ 10

äro vid årets slut på prövning beroende ................................................... 2

Summa 12

Av de under året anhängiggjorda åtal hava anställts

på grund av förd klagan ............................................................................... 2

på grund av anmärkning vid inspektion .................................................... _2

Summa 4

Av hela antalet (357) ärenden äro under året slutbehandlade ................ 321

i avvaktan på myndighets beslut eller infordrad utredning vilande 31

på militieombudsmannens prövning beroende ............................................ 5

Summa 357

Beträffande förvaltningen av, militieombudsmansämbetet får jag för övrigt
hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen
över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:

redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd, samt

redogörelse för framställningar, som av militieombudsmannen gjorts hos
Kungl. Maj:t.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ämbetsberättelser redogörelse ansetts böra meddelas endast för sådana, som
under året prövats av första domstol eller rörande vilka dylik domstols utslag
under året kommit militieombudsmannen tillhanda, varemot annat
åtal allenast omnämnts.

Redogörelsen för »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed
jämförlig åtgärd» har förkortats så långt det varit möjligt utan att redogörelsens
ändamål förfelats. Liksom under föregående år har av mera intresseväckande
ärenden allenast en del fall medtagits såsom exempel från
den militära förvaltningens olika grenar.

Stockholm den 11 januari 1926.

JOHN SAMUELSON.

Sture Centerwall.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller

annan myndighet.

l. Åtal mot militärlåkare för felaktigt förfarande vid behandling av

skadad värnpliktig.

Ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag innehåller (sid. 70 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot regementsläkaren vid Skånska dragonregementet
Josef Hammar anställt åtal för det lian vid behandlingen av
värnpliktige nr 177 15/1920 Gunnar Svensson för brott å vänstra handledens
strålben visat oförstånd och försummelse. Redogörelsen utvisar, att regementskrigsrätten
vid Skånska dragonregementet, där åtalet anställts, genom
utslag den 12 april 1924 funnit vad i målet läge Hammar till last icke
vara av beskaffenhet att för honom medföra ansvar eller ersättningsskyldighet
och förty lämnat den mot Hammar förda talan utan bifall, samt att
krigshovrätten, varest överkrigsfiskalsämbetet på uppdrag av militieombudsmannen
anfört besvär över krigsrättens utslag, genom utslag den 8
december 1924 funnit Hammar hava genom viss underlåtenhet i avseende å
behandlingen av Svensson visat oförstånd och försummelse i utövningen
av sin befattning såsom regementsläkare samt fördenskull dömt Hammar
jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen, att bota 100 kronor.

Krigshovrättens utslag har sedermera vunnit laga kraft.

2. Åtal mot militärläkare för försummelse och oförstånd vid
handhavandet av sjukvården vid regemente
under scharlakansfeberepidemi.

I ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag redogöres (sid. 99 ff.) för ett mot
regementsläkaren vid Svea livgarde Axel Linus Forsmark och bataljonsläkaren
vid samma regemente Hans Malkolm Ludvig Key-Åberg anställt
åtal för försummelse och oförstånd vid handhavandet av sjukvården vid
regementet under scharlakansfeberepidemi våren 1923. Redogörelsen nt -

visar, att regementskrigsrätten vid Svea livgarde, varest åtalet på militieombudsmannens
uppdrag anställts av överkrigsfiskalsämbetet, genom utslag
den 19 december 1924 funnit åklagarens i målet förda talan icke kunna
bifallas ävensom att militieombudsmannen låtit hos krigshovrätten anföra
besvär över detta utslag.

Den 6 juli 1925 meddelade krigshovrätten utslag, däri krigshovrätten fann
ej skäl att göra ändring i överklagade utslaget.

över krigshovrättens utslag anförde militieombudsmannen underdåniga
besvär. Dessa besvär äro prövade av Kungl. Maj:t, som i utslag den 3 december
1925 yttrat: Med hänsyn till den i målet förebragta utredningen
funne Kungl. Maj:t, att Forsmark, vilken såsom regementsläkare var ansvarig
för sjukvården vid regementet, gjort sig skyldig till försummelse
dels därigenom att han, sedan den 9 maj 1923 nya fall av skarlakansfeber
inom elvte kompaniet blivit upptäckta, icke förr än den 17 i samma månad
låtit verkställa sjukvisitation med manskapet vid kompaniet eller ens med
den del därav, som var förlagd inom logement, där sjukdomsfall inträffat,
och dels därutinnan att icke före den 24 berörda maj, då kompaniet förlädes
i isoleringsläger, vidtagits åtgärd för att, så vitt möjligt, undvika att manskap
från kompaniet i regementets gemensamma lokaler sammanträffade
med annat manskap. Key-Åberg hade visat försummelse därutinnan att
han, som förrättade sjukvisitationen den 17 maj 1923, icke vidtagit någon
åtgärd till förhindrande därav att, på sätt skett, i sjukavdelningens
korridor, där elvte kompaniets manskap hade att invänta visitationen och avkläda
sig till densamma, nämnda manskap sammanfördes med annat manskap,
som infann sig till vanlig sjukvisitation. Vad för övrigt i målet lagts
Forsmark och Key-Åberg till last funne Kungl. Maj:t ej vara av beskaffenhet
att för dem medföra ansvar. På grund av vad sålunda anförts prövade
Kungl. Maj:t rättvist att, med ändring av krigshovrättens utslag, jämlikt
25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma Forsmark och Key-Åberg för det
tjänstefel de låtit komma sig till last att bota, Forsmark 200 kronor och KeyÅberg
100 kronor.1

3. Åtal mot militärläkare för det han vid behandling av insjuknad
värnpliktig visat vårdslöshet och försummelse i tjänsten.

I en till militieombudsmannen den 10 maj 3924 ingiven skrift anhöll
Dan Lundin i Ryggskog — med anledning därav att hans son värnplik 1

I målets prövning inom högsta domstolen deltogo justitieråden Sundberg, Dyberg,
Molin, Stenberg, generallöjtnanten Fallenius, justitieråd^ Tiselius och vice amiralen
greve Wachtmeister. Kungl. Maj:ts utslag meddelades i enlighet med vice amiralen
greve Wachtmeisters av justitierådet Molin, generallöjtnanten Fallenius och justitierådet
Tiselius omfattade mening.

Justitieråden Sundberg, Dyberg och Stenberg funno ej skäl att göra ändring i krigshovrättens
utslag.

tige vid flottan nr 158 62/1923 Rudolf Lundin under tjänstgöring vid
flottans station i Stockholm insjuknat och avlidit — att inilitieombudsmannen
ville föranstalta om utredning, huruvida sonen under sin sjukdom
erhållit den vård, han bort få. Klaganden anförde tillika: Han närslöte
en skrivelse från värnpliktige vid flottan nr 13 243/1923 Olsson, vari
denne lämnat en del upplysningar, vilka även kunde bekräftas av vissa
namngivna värnpliktiga vid flottan. Enligt uppgift hade klagandens son
å stationens sjukhus vårdats av sjukvårdskorpralen nr 204 Lindqvist.

Omförmälda skrivelse av värnpliktige Olsson var av denna lydelse:

»Beväringen vid Kungl. Flottan, 2 bvk. 13 243/1923 Olsson, Skeppsholmen,
Stockholm, lämnar följande upplysningar under edlig förpliktelse:

Beväringen Rudolf Lundin från Ryggskog, Los, kom till Skeppsholmen
i Stockholm i början av januari 1924. Annandag påsk på kvällen klagade
han över värk i högra handen, varvid kamraterna uppmanade honom att
besöka doktorn på samma kväll. Sjukvårdaren svarade, att doktorn tar
emot sjukbesök endast på morgnarna. Påföljande morgon den 22 april
gick han till doktorn och fick då omslag om högra handen. Rudolf sade
sedan till kamraterna, att doktorn hade sagt, att som han ej hade några
instrument till hands kunde han ej göra något åt honom. Rudolf blev
uppskickad på logementet och fick där ligga i värk och vånda, oaktat han
hade en temperatur av 39.8°. Han låg över natten på sjuksalen. Vakthavande
korpralen ringde upp doktor Dahlman på natten och förfrågade
sig huru lian skulle göra, emedan han ansåg sjukdomen allvarlig. Doktorn
hade svarat, att han kunde gott ligga kvar till morgonen, när han
kom till Skeppsholmen. Morgonen och förmiddagen gick utan något åtgörande
från doktorns sida och först vid kl. ett-tiden på dagen onsdagen
den 23 april gav doktor Dahlman order om att han skulle sändas till garnisonssjukhuset
på Kungsholmen, dit han anlände samma dag strax före
kl. två på dagen.»

Med anledning härav avlät militieombudsmannen den 16 maj 1924 eu
skrivelse till stationshefälhavaren vid flottans station i Stockholm med
anhållan, att stationshefälhavaren ville infordra vederbörandes yttrande i
ärendet och låta verkställa den utredning i övrigt, vartill omständigheterna
kunde föranleda, samt att till militieombudsmannen inkomma därmed
jämte eget utlåtande.

Med utlåtande den 19 juni 1924 överlämnade stationshefälhavaren dels
protokoll, hållna vid särskilda förhör den 21 och den 23 maj samt den 3
juni 1924, dels ett av förste läkaren vid flottans station i Stockholm A.
Widstrand den 12 juni 1924 till stationshefälhavaren avgivet yttrande, dels
ock tre avskrifter av handlingar, ingående i en av marinöverläkaren tidigare
föranstaltad utredning rörande ifrågavarande sjukdomsfall.

Sedan militieombudsmannen i ämbetsskrivelse den 1 augusti 1924 anhållit,
att marinöverläkaren ville avgiva utlåtande i ärendet, inkom marinöverläkaren
den 20 i samma månad med sålunda begärt utlåtande, dag -

tecknat den 14 berörda augusti, varvid fogats ej mindre yttrande av förste
läkaren Widstrand till stationsbefälhavaren den 13 juni 1924 jämte en av
chefläkaren vid garnisonssjukhuset O. Aleman den 21 maj 1924 till Widstrand
avlåten skrivelse samt ett av sjukvårdskorpralen K. Gustafsson
den 10 juni 1924 utfärdat intyg, vilka tre sistnämnda handlingar motsvarade
ovannämnda i den av marinöverläkaren föranstaltade utredning
ingående handlingar, än även en av kasernläkaren förste marinläkaren
Karl Verner Dahlman den 23 maj 1924 till Widstrand avgiven skriftlig
förklaring rörande behandlingen av Lundin tillika med utdrag ur sjukrullan
och avskrift av specialjournalen för honom.

De till miilitieombudsmannen inkomna handlingarna utvisade följande.

Vid förhör inför vederbörande kårchef den 21 maj 1924 uppgåvo

värnpliktige nr 6 203/1923 Blomkvist: Lundin hade den 21 april på aftonen
gått ned på sjukrummet för att bliva skuren å handen. På sjukrummet
hade han fått våtvarma omslag. Vid återkomsten hade han uppgivit, att
sjukvårdaren sagt, »att det ej fanns några knivar, enär de voro till slipning».
Följande morgon, den 22 april, hade Blomkvist och Lundin träffats
på sjukmönstringen, därvid Lundin varit mycket sjuk. Han hade sedan
legat ovanpå sin säng i logementet och antagligen yrat. Klockan 6 e. m.
samma dag hade Blomkvist ånyo träffat Lundin, som därvid uppgivit, att
han hade skakningar och frossbrytningar. Kamraterna hade uppmanat
Lundin att gå ned på sjukrummet, vilket också skedde.

Värnpliktige nr 16 212/1923 Arnström: Lundin hade gått till sjukrummet
den 21 april på aftonen, därvid han klagat över ont i högra handen. Vid
återkomsten hade han armen ombunden, men Arnström kunde ej erinra
sig om den bars i band. Den 22 april hade Lundin sjukmönstrat och legat
på logementet, tills kamraterna förmått honom att gå nedpå sjukrummet
på eftermiddagen.

Värnpliktige nr 11 62/1923 Persson: Lundin hade på kvällen den 21 april
varit på sjukrummet och fått behandling. Persson och Lundin hade legat
på samma logement. Den 22 april hade Lundin sjukmönstrat i vanlig tid
och hade vid återkomsten till logementet varit förbunden. På aftonen
omkring klockan 1/2 7 hade Lundin gått till sjukrummet, där han stannat
över natten.

Värnpliktige nr 320 59/1923 Eriksson: Eriksson hade legat på samma logement
som Lundin. Lundin hade varit på sjukrummet den 21 april och
blivit omhunden, enär han klagat över smärtor i armen. Den 22 april
hade Lundin sjukmönstrat och därefter begivit sig till logementet, där han
legat tills han på aftonen gått ned på sjukrummet.

I Erikssons yttrande instämde värnpliktiga nr 23 59/1923 Granlund, nr
41 241/1923 Grafström, nr 189 62/1923 Svensson, nr 175 62/1923 Karlsson, nr
381 62/1923 Pettersson, nr 47 59/1923 Persson, nr 159 62/1923 Åsberg, nr 102
233/1922 Löfblom och nr 422 241/1921 Skoglund.

Värnpliktige nr 356 6211923 Forsberg: Forsberg, som legat å samma logement
som Lundin, både bl. a. iakttagit, att Lundin under den 22 april,
sedan han återkommit från besök hos doktorn, varit liggande å logementet,
att han haft frossbrytningar, att han klagat över värk i högra armen,
samt att han, då han vid 12-tiden skulle gå upp ett slag, haft svårt att gå.

Värnpliktige nr 8 246/1923 Ahlström: Ahlström hade under påsken erhållit
behandling för skada å foten. När Ahlström befunnit sig å mottagningsrummet
för behandling den 22 april på e. m., hade Lundin kommit dit och
varit dålig. Sjukvårdaren Lindqvist hade tagit temperaturen, som visade
39.8°, och sagd till Lundin att lägga sig på soffan, medan Lindqvist telefonerade
till konstapeln Gustafsson för att fråga, om Lundin finge tagas in
på sjukrummet. Gustafsson hade då givit order om att ringa till doktor
Dahlman. Därefter hade Lundin inlagts å sjukrummet. Den 23 april
hade Ahlström legat i första sjuksalen. Efter doktorns rond hade Ahlström
frågat Lundin, vad doktorn sagt, och därvid fått till svar, att Lundin
skulle avpolletteras under dagen till garnisonssjukhuset, vilket även
skedde klockan 1 å V2 2 e. m.

Sjukvårdskonstapeln Gustafsson: Lundin hade infunnit sig vid sjukmönstringen
den 22 april på morgonen. Doktor Dahlman hade hänvisat
Lundin till sjukvårdaren Lindqvist, som på Dahlmans tillsägelse uppklippte
varblåsan. Gustafsson hade befunnit sig i närheten av Lundin,
vilken klagade över smärtor, och hade Gustafsson därför tillsagt Lundin
att taga av sig kläderna för att undersökas av doktorn, som därvid fann
körtlarna svullna. Doktorn hade tillsagt om omslag vid armhålan samt
att armen skulle läggas i band. Lindqvist hade utfört föreskriften. Korpralen
Pettersson, som förde specialjournalen, hade frågat doktorn, vilka
anteckningar som skulle göras i densamma. Doktorn hade svarat: »Skriv
infekterat sår å höger finger, armen i band. Aa. (befriad från arbete med
armarna)». Lundin hade sedan på kvällen kommit till sjukrummet. Lindqvist,
som därvid haft vakt, hade ringt upp Gustafsson och sagt: »Nu är
den där karlen med varblåsan här igen, han har 39.8° feber. Vad skall jag
göra med honom?» Gustafsson hade då anmodat Lindqvist att ringa till
Dahlman, »enär vi ej kunna taga på vårt ansvar, att Lundin låg på sjukrummet
under natten». Sjukvårdskorpralen hade vid ''/»Ltiden på e. m.
ringt till doktorn, som gav order om Lundins inläggande å sjukrummet.
Efter eu halv timme hade Lindqvist åter ringt upp Gustafsson och därvid
meddelat doktorns föreskrifter. På morgonen vid 1/2 9-tiden hade Gustafsson
frågat Lindqvist, hur det stode till med Lundin, och hade därvid fått
till svar, att tillståndet vore bättre och att temperaturen sjunkit något,
till 39.3°. Gustafsson hade ej sett Lundin denna dag, den 23 april. Lindqvist
hade vid sjukmönstringen anmält, att ombyte av omslag gjorts under
natten och att lindring därvid iakttagits efter varje nytt ombyte. Efter
Dahlmans rond, vid vilken Gustafsson ej varit närvarande, hade i specialjournalen
gjorts anteckning om avpollettering till garnisonssjukhuset,

varjämte avpolletteringssedel utskrivits. Lundin, hade därefter klockan
mellan 1 och 2 på dagen förts till sjukhuset.

Korpralen nr 218 Pettersson: Pettersson instämde i vad konstapeln Gustafsson
anfört angående sjukmönstringen den 22 april, men hade sig
intet bekant om förhållandena efter klockan 12 middagen.

Värnpliktige nr 17 24711923 Sikström: Sikström hade närvarit vid sjukmönstringen
den 22 april. När Sikström kommit in för att få kort för
behandling å garnisonssjukhuset, hade Lundin varit föremål för undersökning
av doktorn. Sjukvårdaren hade nämnt för doktorn, att Lundin
hade ont i armen. Doktorn hade svarat: »Han har ju fått sitt förband
nu». Längre fram på dagen hade Sikström sett Lundin på logementet,
därvid Lundin klagat över sina smärtor.

Förste marinläkaren Dahlman: Dahlman förnekade att han, såsom uppgivits
i värnpliktige Olssons vid klagoskriften fogade intyg, vid Lundins
besök å sjukmönstringen den 22 april fällt något yttrande angående instrument,
samt framhöll att erforderliga instrument för mindre ingrepp
funnes å mottagningsrummet. Dahlman förklarade vidare, att han mottagit
telefonmeddelande beträffande Lundin vid halv sjutiden på e. m.
den 22 april, men att han icke såsom uppgivits erhållit någon telefonpåringning
under natten till den 23 april. I övrigt hänförde sig Dahlman
till innehållet i en av honom uppsatt skriftlig redogörelse över hans
behandling av Lundin, vilken redogörelse var av denna lydelse:

»Den 22 april 1924 anmälde sig vpl. Lundin till sjukmönstring för en
skada å ett finger på högra handen.

Vid min undersökning fann jag å högra handens tumme en knappt
ärtstor varblåsa, som uppklipptes, ett antiseptiskt förband lades om fingret,
och armen lades i mitella. Lundin befriades från arbete med armen
samt tillsades återkomma, om han blev sämre. Vid Va^-tiden på e. m.
samma dag telefonerade vakthavande sjukvårdaren, att Lundin infunnit
sig på sjukrummet, samt anhöll om förhållningsorder, enär Lundin hade
feber (39.8°) och frossbrytningar. Jag tillsade, att Lundin skulle intagas,
ett Burowomslag läggas om armen, som skulle underbäddas, så att den
låg högt, och att Lundin skulle få 1 gr. salipyrin och ett laxans.

Vid min rond följande morgon hade Lundin 39.3° feber, och då jag vid
min undersökning fann, att Lundin på grund av börjande allmän blodförgiftning
var i behov av sjukhusvård, avpolletterade jag honom till
garnisonssjukhuset, dit han med ambulans forslades mellan kl. 12—1 e. m.»

Härjämte anförde Dahlman i ovan omförmälda förklaring till förste
läkaren Widstrand den 23 maj 1924:

»Vid min undersökning av Lundin fann jag å högra handens tumme en
knappt ärtstor varblåsa; inga objektiva tecken på lymfangit förefanns, men
en obetydlig svullnad i axillen och ömhet vid palpation. Någon temperaturmätning
gjordes ej; jag hade ej anledning att låta göra någon sådan,
då Lundins allmäntillstånd ej gav anledning därtill. Varblåsan uppklipp -

tes, ett antiseptiskt (kamfenol) förband lades om fingret, och armen lades
i mitella. Lnndin befriades från arbete med armen samt tillsades återkomma,
om han blev sämre.

Mellan klockan 6—V27 på e. m. samma dag fick jag telefonmeddelande
frän vakthavande sjukvårdaren korpral Lindqvist, att Lundin infunnit
sig på sjukrummet. Lindqvist anhöll om förhållningsorder, enär Lundin
hade feber (39.8°) och frossbrytningar. Jag gav order om, att Lundin
skulle intagas på sjukrummet och att Burowomslag skulle läggas om armen,
armén underbäddas, så att den lag högt, och att Lundin skulle få

1 gr. salipyrin och ett laxans.

Vid min rond följande morgon hade Lundin en temperatur på 39.3°,
och då jag vid undersökningen fann, att svullnaden i axillen ökats från föregående
dag samt hans allmäntillstånd tydde på eu börjande sepsis, avpolletterade
jag honom till garnisonssjukhuset under diagnos: Lymfadenit.
axillae dx. post vuln. infeet. man. dx. Då Lundins tillstånd ej gav anledning
till att anse, att någon överhängande fara för livet förelåg, föranstaltade
jag ej om omedelbar avpollettering, utan fick därmed anstå till
den vanliga tiden omkring klockan 1 e. m.»

I specialjournalen för sjukskrivna, varav avskrift fogats vid Dahlmans
sistberörda redogörelse, fanns beträffande Lundin denna anteckning:
/Diagnos: Vuln. infeet. + lymfadenit. supp. axillm. Sjukskr. d. 22/4 1924.
Till G. S. d. 23/4 1924.»

Vid ytterligare förhör inför kårchefen den 23 maj 1924 uppgav Dahlman:
Lundin hade på kvällen den 21 april varit å sjukrummet för behandling,
varom Dahlman ej blivit underrättad. Dahlman förklarade sig anse, att
Lundins behandling den 21 april på aftonen borde anmälts vid sjukmönstringen
senast den 22 april. Då sjukvårdaren Lindqvist uppringde Dahlman
den 22 april på aftonen, hade Dahlman ansett sig ej behöva komma
till Skeppsholmen för att närmare undersöka fallet. De av Dahlman lämnade
ordinationerna torde varit tillräckliga. Dessutom hade Dahlman
kunnat anträffas medelst telefon, därest ytterligare förfrågningar behövt
göras.

Dahlman uppgav vidare vid samma förhör: Han ansåge tillgången på
instrument vara tillräcklig för sådana mindre ingrepp, som kunde göras
å mottagningsrummet. Enligt Dahlmans förmenande hade sjukvårdare
rättighet att göra mindre operativa ingrepp. Å örlogsfartygen funnes ej
alltid läkare, varför en sjukvårdare i så fall måste göra smärre ingrepp.
Det yttrande, som förekommit angående knivarnas bortsändande för slipning,
ansåge Dahlman vara utan någon betydelse.

Sjukvårdskonstapeln Gustafsson anförde vid sistnämnda förhör: Han
hade ansett, att Lundins tillstånd vore allvarligt, och hade därför beordrat
sjukvårdaren Lindqvist att ringa till doktor Dahlman. Yttrandet om
knivarnas bortsändande för slipning vore utan något som helst värde.

2 — Mililitombiidsmcinnens ämbetsberättelse.

Tillräckligt antal därav iuunes. Möjligen hade knivarna varit inlåsta,
enär de bästa ej finge användas för liktornars bortskärande m. m., utan
endast för mindre bölders m. m. behandling. Fallet Lundin ansåge Gustafsson
vara av för allvarlig art för att sjukvårdare skulle på egen hand
fått göra ingrepp.

Korpralen Pettersson förklarade vid ifrågavarande förhör, att han instämde
i Gustafssons yttrande angående instrumentens användande och
att erforderliga sådana funnes.

Ovannämnda, av sjukvårdskonstapeln Gustafsson den 10 juni 1924 utfärdade
intyg lydde:

»Härmed intygas, att vpl. Lundin vid sjukmönstringen på morgonen
den 22 april icke gjorde någon framställning, vare sig till mig eller till
korpral Lindqvist, om att få bliva intagen å sjukrummet.

Att jag icke hört Lundin klaga över, att han hade frysningar eller
kände sig illamående, samt att de i vissa tidningar förekommande uppgifter
att instrument saknades, enär de voro bortskickade till slipning,
saknar all grund.»

Vid förhör, som den 3 juni 1924 hölls med korpralen nr 204 Lindqvist,
berättade denne: Lindqvist hade den 22 april 1924 tjänstgjort såsom vakthavande
sjukvårdare å stationens sjukrum, då Lundin sjukmönstrades.
Lundin hade därvid haft omslag om högra handens tumme och armen i
band. Föregående dags vakthavande sjukvårdare (nr 214 Agelin) hade
även varit närvarande vid sjukmönstringen, men hade ej för Lindqvist
omtalat att Lundin dagen förut blivit behandlad. Lundin hade å högra
handens tumme haft ett infektionssår med varblåsa, vilken senare enligt
doktor Dahlmans ordination uppklippts av Lindqvist, varefter, likaledes
efter doktorns tillsägelse, omslag pålagts om tummen. Lundin hade klagat
över värk i armen, varför undersökning företagits av Dahlman, vilken
ordinerat omläggande av våtvarma omslag. Även detta hade utförts av
Lindqvist. Någon mätning av temperaturen hade ej företagits vid detta
tillfälle. Klockan G e. m. samma dag hade Lundin återkommit, klagande
över att han kände sig sämre; en undersökning av temperaturen hade
då givit till resultat 39.8°. Lindqvist hade per telefon meddelat detta till
uppbördsmannen å sjukrummet, sjukvårdskonstapeln Gustafsson, men av
denne tillsagts att underrätta doktorn. Denne, som vid uppringning till
sin bostad ej anträffades, hade efter omkring 1/2 timmes förlopp ringt upp
sjukrummet, varvid Lindqvist relaterat förhållandet. De enda förhållningsorder,
Lindqvist härvid erhållit, hade varit att Lundin skulle intagas
å sjukrummet. Svullnaden hade tilltagit så att armen knappt kunde
röras, varför Lindqvist tre gånger förnyat omslaget såväl å tummen
som i armhålan, vilket enligt Lindqvists uppfattning haft till följd dels
att Lundin kunnat sova och dels att temperaturen sjunkit, så att den
klockan 8—9 e. m. varit 39.o°, men hade den på morgonen stigit till 39.3 \
Några rödblå strimmor hade ej heller på morgonen den 23 april kunnat

förmärkas; svullnaden både varit densamma som på aftonen den 22 april.
Lundin hade då avpolletterats till garnisonssjukhuset. Något operativt
ingrepp hade ej av Lindqvist företagits annat än ovannämnda klippning
av varblåsan den 22 april, enligt ordination av doktorn. På fråga, huruvida
Lindqvist ansåge fallet allvarligt, svarade Lindqvist ja. Lindqvist
hade ansett sig, efter att en gång ha relaterat förhållandet för Dahlman,
ej ytterligare behöva meddela sig med honom.

Sjukvårdaren nr 21& Agelin, som hördes i samband med den av marinöverläkaren
föranstaltade utredningen, förklarade sig ej minnas något angående
ifrågakomna sjukdomsfall.

I sin ovan omförmälda skrivelse till förste läkaren Widstrand den 21 maj
1924 anförde chefläkaren Aleman: Lundin hade redan vid ankomsten till
garnisonssjukhuset den 23 april på e. m. företett tecken på en allvarlig
akut infektion, med hög puls och temperatur, äggvita i urinen och påverkat
allmäntillstånd. Den sannolika ingångsporten för infektionen —
en liten uppklippt blåsa på högra tummen — hade varit nästan retningslös,
men i högra armhålan hade förefunnits en betydande ödematös.
starkt trycköm svullnad. Ehuru inga säkra tecken på varig smältning
förelegat, hade incision gjorts för att avlasta lymfsystemet i armhålan.
Därstädes hade förefunnits ett rikligt ödem i vävnaden, men ingen begränsad
härd. Bedan följande morgon, den 24 april, hade ödemet spritt
sig upp emot halsen ovan nyckelbenet. Det starka temperatur fallet underförstå
dygnet, frän 40.2° till 37.3°, utan nämnvärd sänkning av den höga
pulsfrekvensen, och den starka spridningen av den lokala inllammationsprocessen
hade ytterligare tillkännagivit en mycket elakartad infektion
jämte bristande reaktionsförmåga hos organismen. De nya ingrepp, som
gjorts den 24 och den 25 april — breda incisioner med debitering för
åstadkommande av lymfdränage — hade lika litet som försök med intravenösa
injektioner av kolloidala metallpreparat någon märkbar verkan på
sjukdomsförloppet. Under ökade tecken på allmän intoxikation och
hjärtsvaghet hade patienten avlidit den 26 april klockan 2.15 f. in., 21,''™
dygn efter ankomsten till sjukhuset. Sjukdomsförloppet vore typiskt fölen
mycket svår form av blodförgiftning (septichsemia) — en diagnos, som
i detta fall verifierats genom påvisandet av varbakterier (streptococcer)
i blodet. Från den sekundära infektionshärden i armhålans lymfsystem
(som uppgivits ha uppträtt redan första sjukdomsdagen) hade utgått ett
diffust streptococcphlegmone, i vilket först dagen före patientens död börjande
smältning förefunnits. Den allmänna blodinfektionen hade av förloppet
att döma skett mycket snabbt. Enligt erfarenheten stode läkarkonsten
gent emot septiska infektioner av denna typ tyvärr alldeles maktlös,
ty i liknande fall, där i tidigast möjliga stadium operativa ingrepp
och alla andra terapeutiska åtgärder vidtagits, hade sjukdomen dock utan
synbar påverkan hastigt lett till döden. Det syntes därför icke sannolikt,
att i detta fall den olyckliga utgången kunnat förhindras — även om pa -

tienten erhållit sjukhusvård eu eller annan dag tidigare än som blivit
fallet.

I den vid Alemans skrivelse fogade sjukjournalen rörande Lundin fanns
bl. a. en så lydande anteckning: »Den 19 april stack han hål på en blåsa
å högra tummen (med en synål). Samma dag började det värka i tummen
och uppe i högra axelhålan. Uppger sig ha fått v. v. o. å båda ställena.
Värken i tummen upphörde, men i axelhålan har värken fortsatt och
varit mycket intensiv. Så småningom har en bet. ömmande ansvällning
i främre axelvecket framträtt. Liir ha haft frysning den 20 april. Den
21 april intogs han på Flottans sjukhus. Hade då över 39°.»

Förste läkaren Widstrand hade i sitt ovanberörda yttrande till stationsbefälhavaren
den 13 juni 1924 sammanfattat vad som vid företagen undersökning
förekommit sålunda: Enligt anteckning i garnisonssjukhusets
specialjournal skulle Lundin redan den 19 (möjligen felskrivet för den 21)
april själv stuckit liål på en blåsa å högra tummen med en synål. Här
torde man väl hava att söka infektionens orsak. Enligt samma journal
hade Lundin samma dag börjat få värk i handen och axelhålan utan att
därför rådfråga läkare på sjukmönstringstid (datum 19/4 förutsatt riktig).
Lundins besök å sjukrummet den 21 april på eftermiddagen hade ej kunnat
konstateras. Sjukvårdaren Agelin hade förklarat sig ej minnas något
därom, och fastän han varit närvarande, då Lundin sjukmönstrade den 22
april, hade han därvid, enligt vad korpralen Lindqvist uppgivit, intet
nämnt därom. Vid sjukmönstringen den 22 april hade Lundin ej klagat
över frysningar eller illamående, ej heller hade han gjort framställning
om att få kvarstanna på sjukrummet. Vid sjukmönstringen hade Lundin
undersökts av kasernläkaren doktor Dahlman och fått nödig behandling
under hans tillsyn samt frikallats från arbete med armarna.

Vidare hade Widstrand i sitt till stationsbefälhavaren den 12 juni 1924
avgivna yttrande anfört: Mot att eu sjukvårdare utförde det lilla ingreppet
att öppna varblåsan syntes Widstrand ingenting vara att såga. Det vore
ju meningen, att dessa skulle under läkarnas tillsyn förvärva vana vid
alt sköta sår och utföra mindre ingrepp. Temperaturen hade icke tagits
vid tillfället, vilket dock varit ömkligt, enär den av kasernläkaren iakttagna
svullnaden i armhålan tytt på börjande spridning av infektionen.
Dock vore ju alls ej säkert, att någon nämnvärd temperaturstegring förefunnits
på detta stadium, och således mycket möjligt, att ordinationerna
dock blivit alldeles desamma. När Lundin samma dags eftermiddag på
grund av försämring inställde sig på sjukrummet och Dahlman underrättades
därom, hade denne per telefon föreskrivit lämpliga åtgärder för den
sjuke. Då han samma dags förmiddag sett och undersökt honom utan att
få den uppfattningen, att det vore någon fara å färde, och då givetvis
temperaturen även vid en lindrig infektion kunde förväntas vara högre
på eftermiddagen, syntes man ej kunna klandra Dahlman för att han oj
funnit anledning till att personligen ånyo undersöka fallet. Ej heller an -

såge Widstrand det sannolikt alt eu ny undersökning vid denna tidpunkt
föranlett andra åtgärder än de, som då vidtagits. När följande dags förmiddag
avpollettering till garnisonssjukhuset ansetts nödvändig, hade det
visserligen varit önskligt, att den företagits snarast möjligt, vilket betytt
en tidsskillnad av omkring två timmar. För fallets senare förlopp
hade detta doek med största sannolikhet ej varit av någon betydelse. Påståendet,
att nödiga instrument skulle saknats å sjukrummet, hade under
förhöret gendrivits såväl av kasernläkaren som sjukvårdspersonalen och
torde vara fullständigt gripet ur luften. Vid marinöverläkarens inspektion
å sjukrummet ett par dagar senare hade denna sak varit föremål för
undersökning; och hade anmärkningen befunnits ogrundad.

I sitt i ärendet den 19 juni 1924 till militieombudsmanuen avgivna utlåtande
anförde statiombefälhavaren: Det torde få anses självfallet, att svårigheter
före,läge för icke fackmannen att uttala sig i eu sjukvårdsfråga;
dock syntes följande erinringar kunna framställas: 1) att den varblåsa,
som förefunnits, då Lundin den 22 april på morgonen besökte sjukrummet,
icke öppnats av Dahlman utan av en sjukvårdare; 2) att temperaturen
icke tagits vid samma tillfälle; 3) att Dahlman, då han samma dags eftermiddag
vid halv 7-iiden per telefon erhållit underrättelse, att Lundins
temperatur vore 39.h°, icke infunnit sig å sjukrummet för att ånyo undersöka
den sjuke; samt 4) att Dahlman, då Lundin på morgonen påföljande
dag, den 23 april, företett så allvarliga symtom, att han avpolletterades till
garnisonssjukhuset, icke föranstaltat om hans omedelbara avsändande dit,
utan låtit Lundin kva.rligga på sjuk rummet till klockan mellan 12—1 på
dagen. Beträffande l:a punkten torde avseende höra fästas vid att sjukvårdarna
borde för -sin utbildning förvärva kunskap i att sköta om sår och
att verkställa mindre operativa ingrepp, vilken kunskap skulle komma till
användning och nytta, då de sjökommenderades såsom sjukvårdare å fartyg,
där läkare ej funnes kommenderad. Det torde sålunda få anses lämpligt,
att de på egen hand verkställde sådana mindre ingrepp såsom det nu
förevarande, särskilt då läkare funnes å sjukrummet närvarande. Vad anginge
punkt 2 syntes det anmärkningsvärt, att temperaturen icke tagits vid
samma tillfälle. Även förste läkaren sade i sitt yttrande, att det »varit
önskligt», att temperaturen tagits. Enligt sjukvårdskonstapeln Gustafssons
vittnesmål inför kårchefen hade Lundin vid tillfället klagat över
smärtor, vadan Gustafsson tillsagt Lundin atl taga av sig kläderna för
att undersökas av Dahlman, som därvid »fann körtlarna svullna» och tillsagt
om »omslag vid armhålan samt med armen i band». Den omständigheten,
att temperaturen ej tagits på morgonen, borde bedömas i samband
med vittnesmålet att Dahlman på kvällen erhållit underrättelse per telefon
att temperaturen stigit till 39.s°. T fråga om 3:e punkten syntes det
anmärkningsvärt, att Dahlman vid underrättelse om denna höga temperatur
och vid det förhållandet, att någon temperaturmätning icke förekommit
på morgonen samma dag, icke — i betraktande av sitt kall såsom

läkare — ansett sig pliktig genast besöka den sjuke, utan åtnöjt sig med
föreskrifter per telefon. Beträffande 4:e punkten hade Dahlman i sin vid
förhöret hos kårchefen ingivna förklaring sagt, att han vid sin rond följande
morgon, den 23 april, funnit att »Lundin på grund av börjande allmän
blodförgiftning var i behov av sjukhusvård», men han hade likväl
icke vidtagit åtgärder för hans omedelbara förflyttande till garnisonssjukhuset,
vilket syntes bort vara en bjudande plikt, utan först vid den för
avpollettering till garnisonssjukhuset vanliga tiden, 12—1, låtit honom
överflyttas dit. Vid uttalandet av dessa sina åsikter hade stationsbefälhavaren
icke tagit hänsyn till den av chefläkaren å garnisonssjukhuset uttalade
åsikten: »Det synes därför icke sannolikt, att i detta fall den olyckliga
utgången kunnat förhindras — även om patienten erhållit sjukhusvård
eu eller annan dag tidigare än som blev fallet.» Några särskilda
föreskrifter, mot vilka Dahlman enligt ovanstående felat, torde emellertid
icke förefinnas.

Marinövcrläkarens till militieombudsmannen avgivna utlåtande i ärendet
av den 14 augusti 1924 innehöll: Dahlman hade i sitt den 23 maj 1924 avgivna
yttrande uppgivit sig vid sjukmönstring den 22 april 1924 å Lundin hava
konstaterat »en obetydlig svullnad i axillen och ömhet vid palpation», men
hade det oaktat vid sagda tillfälle funnit »ej anledning» att mäta temperaturen
å Lundin. Enär Lundin, enligt anteckning i den å garnisonssjukhuset
förda journal redan från och med den 19 april och enligt vid kårehefsförhöret
den 21 maj 1924 av sjukvårdskonstapeln Gustafsson in. fl.
lämnade uppgifter även vid sjukmönstring den 22 april företett smärtor
och värk i axelhålan, borde detta hava föranlett Dahlman att underkasta
Lundin fullständig undersökning, varuti såsom viktig del inginge temperaturmätning.
Dahlman hade redan följande dag den 23 april på morgonen
enligt anteckning i den av honom förda specialjournalen ställt diagnosen
»lymfadenit. supp. axillaj», d. v. s. varig inflammation i axillarkörtlarna.
Antagligen hade därför eu den 22 april på morgonen företagen temperaturmätning
föranlett ställande av nämnda diagnos jämte sjukskrivning
och sannolikt omedelbar avpollettering till garnisonssjukhuset, d. v. s. ett
dygn tidigare än som blivit fallet. På grund av ofullständighet i imdersökningen
vid sjukmönstringen den 22 april hade Dahlman icke fått riktig
uppfattning av Lundins sjukdomsfall. Samma dags eftermiddag hade
emellertid Dahlman enligt egen uppgift per telefon underrättats om att
Lundin företedde feber å 39.8°. Detta symtom hade tytt på allmän infektion,
men Dahlman hade det oaktat underlåtit att infinna sig på sjukrummet
för vidare undersökning av patienten, något som i betraktande av den
bristfälliga undersökningen samma dags morgon syntes hava varit påkallat.
Hade Dahlman den 22 april på eftermiddagen verkställt fullständig
undersökning av Lundin, syntes densamma också då i betraktande av sjukdomsfallets
art hava bort föranleda omedelbar avpollettering till allmänna
garnisonssjukhuset. Även om genom tidigare intagning och operation å

sagda sjukhus den dödliga utgången sannolikt ej kunnat förebyggas, utgjorde
detta ändock intet försvar för Dahlmans handlingssätt att genom
bristande undersökning av den sjuke förorsaka uppskov å ett dygn med
Lundins intagning å allmänna garnisonssjukhuset och behandling därstädes.
Då obduktion av Lundins lik ej tillåtits av dennes anhöriga och
dödsorsaken sålunda ej blivit lagligen fastställd, torde ansvar å Dahlman
med anledning av Lundins död ej kunna upptagas till prövning. Genom
försumlighet i undersökning av Lundin med påföljande försening av denne
tillkommande sjukhusvård hade sålunda Dahlman ej så som sig bort
ställt sig till efterrättelse föreskriften i reglemente för marinen del I § 240
mom. 2 i avseende å avpollettering till sjukhus. På vid ett föregående tillfälle
förekommen anledning hade marinöverläkaren i ämbetsskrivelse
den 5 augusti 1922 nödgats erinra Dahlman om hans ofrånkomliga skyldighet
att företaga objektiv undersökning av sjuka vid sjukmönstring. Dahlman
hade alltså ej heller ställt sig till efterrättelse bestämmelsen i reglemente
för marinen del I § 176 mom. 8 a) beträffande iakttagande av särskilt
meddelade föreskrifter rörande tjänsten. Han syntes därför böra
ställas till ansvar enligt båda sistberörda paragrafer i reglemente för marinen
del I.

Sedan klaganden med föranledande av marinöverläkarens ovannämnda
utlåtande hemställt, att militieombudsmannen ville föranstalta därom att
obduktion verkställdes å Lundins döda kropp, på det att dödsorsaken måtte
bliva lagligen fastställd, anhöll militieombudsmannen i ämbetsskrivelse
den 28 augusti 1924 att marinöverläkaren ville avgiva utlåtande över vad
klaganden sålunda hemställt.

Med anledning härav anförde marinöverläkaren i utlåtande den 29 samma
augusti: Efter Lundins död hade en tid av fyra månader förflutit. Enligt
den kliniska diagnosen hade han avlidit av septikemi, d. v. s. allmän blodförgiftning.
De förändringar, som denna sjukdom satte i organismen, vore
av den art, att de efter fyra månader på grund av likets förruttnelse med
största sannolikhet icke längre kunde iakttagas. Skulle emellertid sjukdomen
hava lett till bildande av några större ej diagnosticerade varhärdar
i kroppen eller skulle Lundin hava varit behäftad med någon annan ej
heller diagnosticerad sjukdom såsom t. ex. hjärtfel av grövre beskaffenhet,
vore det ej uteslutet, att sådana förändringar kunde konstateras även
vid en liköppning så sent som fyra månader efter döden. Det läte sig
sålunda tänkas, att genom öppnande av Lundins döda kropp vissa upplysningar
kunde vinnas beträffande dödsorsaken.

I skrivelse till medicinalstyrelsen den 5 september 1924 anhöll härefter
militieombudsmannen, att medicinalstyrelsen ville — eventuellt efter föranstaltande
om obduktion å Lundins lik, där sådan kunde tjäna till upplysning
i saken — till militieombudsmannen inkomma med utlåtande i
ärendet.

Medicinalstyrelsen, som fann det för klarläggande av dödsorsaken nödvändigt
att få en rättsmedicinsk obduktion verkställd å döda kroppen efter
Lundin och förty föranstaltade om dylik obduktion, inkom, — sedan obduktionen
den 16 september 1924 verkställts — till militieombudsmannen den
24 oktober 1924 med utlåtande i ärendet, därvid medicinalstyrelsen tillika
överlämnade avskrifter av dels protokoll jämte utlåtande över omförmälda
obduktion, dels ock ett av medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd professorn J. Åkerman på medicinalstyrelsens begäran den 8 oktober
1924 i ärendet avgivet yttrande.

I utlåtandet över obduktionen uttalade obduktionsförrättaren provinsialläkaren
Oscar Sjöberg, att dödsorsaken, vill i främsta rummet beroende
på den långt framskridna likförvandlingen, icke kunnat genom obduktionen
klargöras, men att obduktionsföreteelserna icke motsade den kliniska
diagnosen: allmän blodförgiftning.

Professorn Åkerman anförde i förenäinnöa yttrande: Lundin hade sökt
läkarhjälp vid sjukmönstringen den 22 april 1924. På högra tummen hade
funnits eu ärtstor blåsa; »inga objektiva tecken på lymfangit, men en obetydlig
svullnad i axillen och ömhet vid palpation. Någon temperaturmätning
gjordes ej». (Doktor Dahlmans förklaring.) Enligt uppgift skulle
varblåsan hava uppkommit den 19 april och Lundin själv stuckit hål på
den med eu nål. Dessutom upplystes om att Lundin redan den 21 april
»var på sjukrummet och fick behandling» i form av våtvärmande omslag.
Sedan varblåsan uppklippts den 22 april på förmiddagen och Lundin erhållit
våtvärmande omslag — som ombyttes — på armen och i axelhålan,
hade hans tillstånd försämrats på eftermiddagen och kroppstemperaturen
vid 6-tiden visat 39.s°. Dahlman, som genom telefon underrättades härom,
hade förordnat invärtesmedel, sängläge med armén upphöjd samt våtvärmande
omslag. Pin ytterligare försämring och fortsatt feber (39.3°)
på morgonen hade föranlett Lundins översändande till garnisonssjukhuset
vid 1-tiden den 23 april. Vid inkomsten hade lian företett bilden av eu
akut blodförgiftning med hög feber (40.2°) samt en degig ansvällning av
mjukdelarna i högra axelhålan. Ineision både gjorts därstädes. Förnyade
incisioner den 24 och den 25 april hade icke medfört någon påtaglig
förbättring av allmäntillståndet. Uti punktat hade renodlats streptococeer.
Lundin hade avlidit den 26 april klockan 2.ir. f. m. Dödsorsaken hade
varit en häftig och elakartad blodförgiftning genom inkomna varbakterier
(streptococeer). Ingångsporten syntes hava varit varblåsan på handen.
Nyssnämnda form av sår(var)bakterier ansåges med rätta såsom den
allra farligaste, och tidigt vidtagna samt energiska åtgärder av kirurgisk
art kunde mestadels icke avvärja den olyckliga utgången. Det hade
klagats över att Lundins temperatur icke tagits vid sjukmönstringen den
22 april. Även Åkerman ansåge, att ett fel begåtts, då temperaturmätning
icke verkställts vid nämnda tillfälle. Det vore nämligen möjligt — kanske
sannolikt — att om Lundin visat sig hava haft hög feber, insändandet till gar -

nisonssjukhuset ägt rum samma dag, alltså ett dygn tidigare än som nu skett.
Vidare ansåge Åkerman, att Dahlman, då han vid 6-tiden på eftermiddagen
erhållit meddelande om Lundins temperatur (39.s°), bort omedelbart
avpollettera patienten till kirurgisk behandling. Nu hade detta skett först
inemot ett dygn senare. Men även om operationen i axelhålan utförts ett
dygn tidigare, än som nu ägt rum, torde utgången hava blivit densamma.
Ty blodförgiftningen hade varit både häftig och allmän samt snabbt fortskridande;
något som också framginge därav att de på garnisonssjukhuset
vidtagna operativa åtgärderna icke syntes hava haft någon avsevärd
effekt med hänsyn till deras förmåga att begränsa eller motverka den septiska
processens fortskridande. Icke heller insprutning i blodet av antibakteriella
medel hade haft någon påtaglig inverkan i gynnsam riktning.
Det behövdes stundom endast obetydlig yttre föranledning — en avriven
finne, ett litet stick- eller skrubbsår — för att mycket giftiga (högvirulenta)
sårbakterier skulle inkomma och utvecklas i blodet och vävnadssafterna
och dymedelst giva upphov till en så våldsam allmän infektion,
att kroppens egna skyddsåtgärder varken iigde förmåga eller hunne mod
att utveckla de motgifter (antikroppar), som ensamma förmådde rädda
den angripna organismen. Kirurgisk behandling kunde därför endast
sällan rädda dessa redan från början hopplösa fall. Hit kunde av allt att döma
det här ifrågavarande sjukdomsfallet också räknas. Åkerman trodde därför
icke, att döden kunnat avvärjas, om den kirurgiska behandlingen kommit
till utförande en eller annan dag tidigare. Det vore sjukdomen — blodförgiftningen
(septicaunien) — som dödat patienten, och icke uppskovet
eller försummelsen med anlitandet av operativ behandling.

För egen del anförde medicin alst >jrelsen i sitt utlåtande, dagtecknat den
21 oktober 1924: Efter granskning av obduktionsprotokoll och utlåtande
samt efter tagen del av övriga inkomna handlingar både medicinalstyrelsen
beslutat att i ärendet avgiva det utlåtande: att orsaken till Lundins
död varit av varbakterier förorsakad blodförgiftning, samt att det måste
lämnas oavgjort, huruvida Lundins död i blodförgiftning kunnat avvärjas,
därest Lundin kommit under kirurgisk behandling tidigare än som skett.

Sedan militieombudsmannen på grund av vad i ärendet förekommit beslutat
låta anställa åtal mot förste marinläkaren Dahlman för vad lian enligt
militieombudsmannens mening låtit komma sig till last, blev överkrigsfiskalsämbetet
härom underrättat genom ämbetsskrivelse den 14 november
1924. I särskild instruktion för åtalets utförande anförde militieombudsmannen
:

Av vad i ärendet förekommit framginge följande.

Värnpliktige Lundin infann sig på morgonen den 22 april 1924 vid sjukinönstring
å flottans stations i Stockholm sjukrum för behandling av ett
infekterat sår å högra handens tumme. Därvid konstaterade kasernläkaren
förste marinläkaren Dahlman hos Lundin dels en varhlåsa å högra
handens tumme, dels ock »en obetydlig svullnad i axillen samt ömhet vid
palpation». Enligt Dahlmans föreskrift uppklipptes varblåsan och lades
antiseptiskt förhand om det skadade fingret, varjämte armen uppbänds
medelst mitella. Dahlman, vilken vid tillfället meddelades, att Lundin
klagade över smärtor i armen, föreskrev tillika påläggande av våtvärmande
omslag. Någon mätning av Lundins kroppstemperatur gjordes
icke.

Klockan 6 eftermiddagen samma dag inställde sig Lundin åter å sjukrummet,
därvid han för vakthavande sjukvårdaren klagade över att han
kände sig sämre. Sjukvårdaren mätte med anledning härav Lundins
temperatur, som visade 39.s°. Vid halv sjutiden på eftermiddagen meddelade
sjukvårdaren telefonledes Dahlman underrättelse härom och om att
Lundin hade frossbrytningar. Dahlman föreskrev under detta telefonsamtal
— enligt ATad han i ärendet uppgivit — att Lundin skulle inläggas å
sjukrummet, att Burowomslag skulle läggas om den sjuka armen, vilken
tillika skulle underbäddas, samt att Lundin skulle givas 1 gram salipyrin
och ett laxans. Att personligen infinna sig å sjukrummet för ytterligare
undersökning av den sjuke ansåg Dahlman icke nödigt.

Vid sjukronden följande morgon, den 23 april, fann Dahlman att Lundins
temperatur visade 39.n° samt att Lundin på grund av börjande allmän
blodförgiftning vore i behov av sjukhusvård. Dahlman beslöt förty
att avpollettera Lundin till garnisonssjukhuset. Avpolletteringen skedde
klockan mellan 12 och 1 på dagen.

Ehuru Lundin å garnisonssjukhuset underkastades upprepad operativ
behandling, försämrades hans tillstånd och avled han därstädes den 26
april klockan 2.i:> förmiddagen. Dödsorsaken var av varbakterier förorsakad
blodförgiftning.

Den behandling, Dahlman på sätt ovan sagts ägnat ifrågavarande sjukdomsfall,
hade i vissa hänseenden av i ärendet hörda sakkunniga ansetts
otillfredsställande eller ofullständig.

Sålunda hade förste läkaren Widstrand funnit att det varit önskligt, att
temperaturmät>ning å Lundin företagits vid sjukmönstringen på morgonen
den 22 april. Marinöverläkaren hade ansett att de symtom, Lundin företett
vid nyssnämnda tillfälle, bort föranleda Dahlman att underkasta Lundin fullständig
undersökning, varuti såsom viktig del inginge temperaturmätning.
Av professorn Åkerman hade uttalats, att han ansåge att ett fel begåtts, då
temperaturmätning icke verkställts vid berörda tillfälle.

Vidare hade marinöverläkaren i fråga om Dahlmans åtgöranden, sedan
han på aftonen den 22 april erhållit underrättelse om Lundins tillstånd,

ansett, att Dahlman bort infinna sig pa sjukrummet för ytterligare undersökning
av patienten, vilket synts vara påkallat i betraktande a\ den
bristfälliga undersökningen samma dags morgon. Professorn Åkerman
hade förklarat sig anse att Dahlman, då han ifrågavarande dag erhållit
meddelande om Lundins temperatur, bort omedelbart avpollettera honom
till kirurgisk behandling.

Jämväl den omständigheten att Dahlman, efter att hava på morgonen
den 23 april hos Lundin konstaterat börjande allmän blodförgiftning, icke
föranstaltat om Lundins omedelbara avpollettering till sjukhus hade anmärkts
av bl. a. förste läkaren Widstrand, vilken förmält sig anse att det
varit önskligt, att avpollettering företagits snarast möjligt.

Vad i förenämnda tre hänseenden mot Dahlman anmärkts funne militieombudsmannen
vara av synnerligen allvarlig beskaffenhet. Det torde vara
ofrånkomligt, att Dahlman genom sin underlåtenhet att vid sjukmönstringen
på morgonen den 22 april föranstalta om mätning av temperaturen
lxos Lundin, genom sin underlåtenhet att på aftonen samma dag efter erhållen
underrättelse om konstaterad hög feber hos Lundin infinna sig a
sjukrummet för noggrannare undersökning och genom sin underlåtenhet
att följande dags morgon efter konstaterandet av då förefintliga sjukdomssymtom.
bos Lundin ombesörja dennes omedelbara avsändande till garnisonssjukhuset
vållat, att Lundin icke erhållit nödig sjukhusvård på ett så
tidigt stadium som sjukdomsfallets svårartade beskaffenhet krävt. Då
det emellertid med hänsyn till resultatet av den av de medicinska myndigheterna
i ärendet gjorda undersökning måste — såsom medicinalstyrelsen
yttrat —- lämnas oavgjort, huruvida Lundins död i blodförgiftning kunnat
avvärjas, därest Lundin kommit under kirurgisk behandling tidigare än
som skett, torde Dahlman icke kunna göras ansvarig för den dödliga utgången
av Lundins sjukdom.

Oavsett huruvida den försumlighet, Dahlman på angivet sätt visat, och
den därav följande förseningen av sjukhusvård åt Lundin kunde hava orsakat
sjukdomens dödliga utgång eller icke, torde berörda försumlighet
vara ur andra synpunkter påtalbar. Reglemente för marinen del I § 17(i
mom. 8 a) innehölle bestämmelse, enligt vilken det ålåge vederbörande
att noggrant iakttaga gällande allmänna eller särskilt meddelade föreskrifter
rörande tjänsten. Enligt vad i ärendet upplysts hade Dahlman
genom ämbetsskrivelse av marinöverläkaren den 5 augusti 1922 på förekommen
anledning meddelats erinran om Dahlmans ofrånkomliga skyldighet
att vid sjukmönstring företaga objektiv undersökning av de sjuka.
Vid sjukmönstringen den 22 april 1924 både emellertid Dahlman underlåtit
att företaga mätning av Lundins kroppstemperatur, en åtgärd utan
vilken undersökningen icke torde vara att betrakta såsom fullständig.
Dahlman, vilken haft så mycket större anledning att verkställa eu fullständig
undersökning som han vid tillfället blev underkunnig om att Lun -

din klagade över smärtor i armén, måste sålunda anses hava brutit mot
om förmälda bestämmelse i reglementet.

Enligt vad Dahlman själv uppgivit erhöll lian under eftermiddagen den
22 april medelst telefon av vederbörande sjukvårdare underrättelse om att
Lundin hade hög feber och frossbrytningar, i anledning varav Dahlman
i telefon meddelade vissa föreskrifter angående Lundins behandling. Redan
under den förutsättningen, att Dahlman icke tillförene haft fallet
under behandling, borde det hava vid underrättelsen om patientens tillstånd
varit för Dahlman angeläget att infinna sig hos den sjuke. Så mycket
mera hade detta bort vara för Dahlman eu oavvislig plikt under förhandenvarande
omständigheter, då lian tidigare samma dag haft Lundin
under sin behandling och därvid iakttagit sådana symtom som svullnad i
axillen och ömhet vid palpation. Såsom ovan antytts syntes sannolikheten
tala för att Dahlman, därest han på aftonen den 22 april infunnit sig hos
Lundin, funnit nödigt att redan samma dag avsända honom till garnisonssjukhuset,
varigenom Lundin tidigare kommit i åtnjutande av erforderlig
behandling. Och om nu Dahlman av vad han vid nämnda telefonsamtal
inhämtat icke ansett anledning föreligga att själv förvissa sig om
den sjukes tillstånd, borde han i allt fall kunnat av de erhållna upplysningarna
sluta sig till att Lundin vore i trängande behov av sjukhusvård,
och sy.ntes Dahlman förty hava bort telefonledes eller eljest föranstalta
om Lundins omedelbara avpollettering till sjukhus.

Även om utgången av sjukdomsfallet, såsom i ärendet uppgivits, icke
kunde hava rönt inverkan därav om Lundin insänts till sjukhus en eller
annan dag tidigare än som skett, syntes militieombudsmannen alltså Dahlmans
förhållande till ifrågavarande sjukdomsfall i det hänseende, här senast
avhandlats, vittna om bristande ansvarskänsla. Han torde ock hava
såväl härigenom som genom sin uraktlåtenhet att vid sjukmönstringen på
morgonen den 22 april företaga fullständig undersökning av Lundin eftersatt
vad honom såsom läkare ålåge enligt Kung], Maj:ts nådiga läkarinstruktion
den 30 december 1911 (Sv. ffs. nr 163), i vars 59 § föreskreves:
»Varje läkare, vare sig han är i tjänst anställd eller enskilt meddelar
läkarvård, åligger att åt sjuk, som av honom vårdas, meddela de
råd och, såvitt möjligt är, ägna den behandling, som den sjukes tillstånd
fordrar och som med vetenskap och beprövad erfarenhet överensstämmer.»

Vad slutligen anginge Dahlmans underlåtenhet att — efter konstaterande
vid sjukronden på morgonen den 23 april av Lundins medtagna tillstånd
och arten av hans sjukdom, — gå i författning om Lundins omedelbara
avpollettering till sjukhus torde Dahlman jämväl härutinnan få anses
hava brustit i fullgörandet av den honom enligt nyssnämnda föreskrift
i läkarinstruktionen åliggande skyldighet att ägna sådan behandling
åt den sjuke, som dennes tillstånd fordrat.

I yttrande i ärendet hade marinöverläkaren bl. a. hållit före, att Dahlman
genom försumlighet i undersökning av Lundin med påföljande för -

sisning av denne tillkommande sjukhusvård icke så som sig bort ställt sig
till efterrättelse föreskriften i reglemente för marinen del I § 240 mom. 2
i avseende å avpollettering till sjukhus. Berörda föreskrift lydde: »Varje
morgon skall läkare, som blivit därtill utsedd, infinna sig å sjukrummen
för att bestämma om insjuknades avpollettering till sjukhus eller vård a
sjukrum.» Visserligen torde det ligga i sakens natur, att avpollettering.
a''arom här sades, skulle äga rum omedelbart, därest den sjukes tillstånd det
krävde; men då ifråga\Tarande bestämmelse av ordningsföreskrifts natur
icke torde vara av annan innebörd än ordalydelsen gåva Adel handen, torde
densamma icke kunna få tillämpning i föreliggande fall.

Genom A''ad Dahlman i de av militieombudsmannen framhållna hänseenden
låtit komma sig till last hade han enligt militieombudsmannens förmenande
Ad saf vårdslöshet och försummelse i sin tjänst. Denna Dahlmans
förseelse ansåge militieombudsmannen vara av sådan beskaffenhet,
att den icke borde undgå laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge
förty åt vederbörande åklagare att ställa Dahlman för vad sålunda läge
honom till last under åtal inför vederbörlig domstol, därvid åklagaren
borde yrka ansvar å Dahlman efter lag och sakens beskaffenhet.

Efter uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet ställde krigsfiskalen Johan
Lillieros förste marinläkaren Dahlman under åtal inför stationskrigsrätten
vid Flottans station i Stockholm. Krigsrätten meddelade utslag i målet
den 22 .maj 1925. I utslaget yttrades följande: I målet A*ore utrett, att
sedan värnpliktige Lundin på morgonen den 22 april 1924 infunnit sig å
flottans stations i Stockholm sjukrum för behandling av ett infekterat sår
å högra handens tumme och tjänstgörande kasernläkaren, förste marinläkaren
Dahlman konstaterat dels en varblåsa å högra handens tumme och
dels svullnad i axillen, som ömmade Adel palpation, Dahlman endast genom
att känna på Lundins hud sökt utröna, om han hade högre än normal kroppstemperatur,
att, efter det Lundin sedermera klockan 6 e. m. samma dag
inställt sig å sjukrummet under uppgift, att hans hälsotillstånd försämrats,
samt vakthaA7ande sjukvmrdaren med anledning härav mätt Lundins
temperatur och funnit densamma Ansa 39.s° ävensom därefter telefonledes
meddelat Dahlman underrättelse härom och om att Lundin lede
av frossbrytningar, Dahlman endast telefonledes lämnat föreskrifter rörande
Lundins intagande å sjukrummet och lians A’ård därstädes, att Dahlman
vid sjukmönstring påföljande dag klockan mellan 1/„ 10 och 1I, 11 f. in.
funnit, att Lundin på grund av börjande allmän blodförgiftning vore i behov
aA'''' sjukhusvård, och förty låtit avpollettera Lundin till garnisonssjukhuset,
vilken avpollettering emellertid ägt rum först klockan mellan 12
och 1 på dagen, samt afl Lundin efter upprepade operativa ingrepp ä
sjukhuset avlidit den 26 samma månad på grund av genom ATarbakterier
förorsakad allmän blodförgiftning. Då med hänsyn till de sjukdoms -

symtom hos Lundin, som Dahlman vid sin undersökning av honom på
morgonen den 22 april kunnat konstatera, det måst anses hava ålegat
Dalilman att på ett mera tillförlitligt sätt, än som skett, söka få utrönt,
om Lundin hade stegrad kroppstemperatur, men, vidkommande Dahlmans
underlåtenhet att efter telefonmeddelandet om Lundins försämrade hälsotillstånd
på aftonen samma dag infinna sig och undersöka honom å sjukrummet,
det med hänsyn till i målet förekommande omständigheter icke
kunde anses tillförlitligen utrönt, att Dahlman därigenom åsidosatt sin
tjänsteplikt såsom läkare på sådant sätt, att han därför kunde till ansvar
fällas, samt vad som lagts Dahlman till last med avseende därå, att han
ej vid sjukronden den 23 april 1924 omedelbart, utan först några timmar
senare med iakttagande av garnisonssjukhusets vanliga mottagningstid
låtit avpollettera Lundin till sagda sjukhus, icke kunde anses vara av beskaffenhet
att för honom medföra ansvar, alltså prövade krigsrätten rättvist
att på sådant sätt bifalla den emot Dahlman förda ansvarstalan, att
Dahlman jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömdes att för försummelse i
sitt ämbete i först omförmälta hänseende höta 100 kronor.

Över .station sk r igsrättens utslag anförde överkrigsfiskalsämbctet efter
anmodan av militieombudsmannen besvär hos krigshovrätten. I den skrivelse,
dagtecknad den 8 juni 1925, varigenom ämbetet erhöll nämnda anmodan,
yttrade militieombudsmannen följande.

Gent emot den av Dahlman i målet intagna allmänna ståndpunkten, att
andra åtgärder vid behandlingen av ifrågavarande sjukdomsfall än de av
Dahlman vidtagna icke varit påkallade, erinrades, att denna Dahlmans
uppfattning underkänts av i ärendet hörda medicinska myndigheter. I
synnerhet professorn Åkermans yttrande vore tydligt härutinnan.

Dahlman hade vid rättegångstillfället den 16 januari 1925 anfört, dels
att han, därest han på aftonen den 22 april 1924 företagit personlig undersökning
av Lundin, icke skulle hava förvärvat sig någon som helst bättre
eller mera ingående uppfattning av Lundins tillstånd än den, som genom
telefonsamtalet bibringats Dahlman, dels ock att Dahlman, om han dömde
efter Lundins tillstånd vid undersökningen på morgonen den 23 april, icke
skulle vid personlig undersökning föregående .afton kunnat — utöver vad
Dahlman redan vid förmiddagsundersökningen den 22 april iakttagit —
konstatera några ytterligare objektiva sjukdomssymtom än febern.
Dessa kategoriska påståenden stämde icke väl överens med följande anförande
i Dahlmans den 23 maj 1924 till förste läkaren Widstrand avgivna
förklaring: »Vid min rond följande morgon (den 23 april) hade Lundin en
temperatur på 39.3°, och då jag vid undersökningen fann, att svullnaden
i axillen ökats från föregående dag samt hans allmäntillstånd tydde på
en börjande sepsis, avpolletterade jag honom...» Dahlman hade sålunda å
ena sidan förklarat sig vara säker om att han icke skulle kunnat vid personlig
undersökning på aftonen den 22 april konstatera några ytterligare

objektiva sjukdomssymtom än febern, men å andra sidan uppgivit, att
den 23 april svullnaden i axillen ökats samt allmäntillståndet förändrats
från föregående dag. Skulle avseende fästas vid båda dessa Dahlmans
utsagor, måste givetvis hans uppfattning anses vara den, att ökningen
av svullnaden samt förändringarna i den sjukes allmäntillstånd inträtt
först under natten till den 23 april, i varje fall efter sjukvårdarens telefonsamtal
med Dahlman. Huru Dahlman skulle kunna vara viss härom,
förefölle svårförklarligt; och Dahlman torde väl ej heller göra gällande
en dylik uppfattning. Sannolikheten talade för att sjukdomen utvecklats
gradvis och att de symtom, som Dahlman iakttagit på morgonen den 23
april, även kunnat, om ock i mindre grad, observeras vid personlig undersökning
på aftonen den 22 april. Alldeles bortsett från, huruvida en
nämnda afton verkställd personlig undersökning av den sjuke kunde hava
för Dahlman, med hans åsikt om sjukdomsfallet och sättet för dess behandling,
föranlett annat behandlingssätt och åtgärders vidtagande eller
icke, borde meddelandet om patientens allvarliga tillstånd under de föreliggande
omständigheterna hava förmått Dahlman att själv infinna sig
på sjukrummet; och kunde militieombudsmannen icke finna det annat än
uppenbart, att Dahlman genom sin underlåtenhet härutinnan på ett straffvärd
sätt åsidosatt sin tjänsteplikt som läkare.

Då stationskrigsrätten beträffande Dahlmans underlåtenhet att vid
sjukronden den 23 april omedelbart avpollettera Lundin till sjukhuset funnit
vad med avseende härå lagts Dahlman till last icke vara av beskaffenhet
att för honom medföra ansvar, kunde häremot erinras ej mindre att
den diagnos (»varig inflammation i axillarkörtlarna»), som Dahlman vid
sistnämnda tillfälle stiillt å sjukdomsfallet, enligt medicinskt sakkunnigs
uttalande bort föranleda patientens omedelbara avpollettering än även
att denna Dahlmans underlåtenhet borde ses i belysning av hans påtalade
förhållande i övrigt. Dahlmans uttalande vid sista rättegångstillfäilet
inför stationskrigsrätten därom, att han, oaktat han ej underskattat sjukdomens
art, funnit omedelbar sjukhusvård ej erforderlig, föranledde endast
till den reflexionen, att Dahlman i sådant fall icke syntes hava ägt en
riktig uppfattning om sjukdomsfallets rätta behandling.

Stationskrigsrätten hade dömt Dahlman att höta 100 kronor för försummelse
i ämbetet härutinnan att han icke, såsom det måste anses hava
ålegat honom, vid undersökningen på morgonen den 22 april på ett mera
tillförlitligt sätt än som skett sökt få utrönt, huruvida Lundin hade stegrad
kroppstemperatur, men hade lämnat åtalet utan bifall i vad det åsyftat
utkrävande av ansvar å Dahlman för annan försumlighet vid Lundins
behandling. Givetvis avsåge icke åtalet mot Dahlman särskilda förseelser,
vartill han skulle genom sitt förhållande till omförmälda sjukdomsfall
gjort sig skyldig. I åtalsinstruktionen hade blott av systematiska skäl
gjorts en sådan framställning, att Dahlmans påstådda försumlighet därvid
skärskådats i tre olika hänseenden, i vilka densamma manifesterat sig. Vad

som från militieombudsmannens sida lagts och lades Dahlman till last
vore, att han under hela den behandling han ägnat Lundin ådagalagt
brist på sådan uppmärksamhet, noggrannhet och ansvarskänsla inför
sjukdomsfallet, som rimligen måste fordras av såväl tjänsteläkare som
läkare i allmänhet. Den vårdslöshet och försumlighet i tjänsten, Dahlman
härigenom visat, syntes militieombudsmannen vara av beskaffenhet
att icke kunna sonas genom det bötesstraff stationskrigsrätten utmätt för
den enstaka försummelse, varom den funnit Dahlman övertygad, ett straff
vilket enligt militieombudsmannens mening måste betraktas såsom alltför
lindrigt även för det fall att Dahlman funnes hava felat allenast i det av
stationskrigsrätten beivrade hänseendet.

Jämväl Dahlman anförde besvär över stationskrigsrättens utslag.

De anförda besvären äro prövade av krig shov rätten, som, i utslag
(ten It december 1925 yttrat: Krigshovrätten funne lika med krigsrätten,
att Dahlman gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten därutinnan
att han icke, såsom det måste anses hava ålegat honom, vid sjukmönstringen
på morgonen den 22 april 1924 genom temperaturmätning
utrönt, huruvida Lundin haft stegrad temperatur; och enär tillika vore
utrett, att Dahlman, oaktat vakthavande sjukvårdaren på aftonen samma
dag telefonledes meddelat Dahlman, att Lundins hälsotillstånd försämrats
i det att hans kroppstemperatur stigit till 39.8° och frossbrytningar inträtt,
underlåtit att på aftonen infinna sig å stationens sjukrum för närmare
undersökning av Lundin, samt Dahlman, vilken med hänsyn till
de om Lundin sålunda lämnade meddelandena och den av Dahlman samma
dags morgon å Lundin ställda diagnosen, svullnad i axillen och ömhet
vid palpation, bort inse att ett allvarligt sjukdomsfall kunnat befaras
föreligga, förty jämväl genom sin berörda underlåtenhet måste anses
hava åsidosatt sin tjänsteplikt som kasernläkare, men vad i övrigt i målet
lagts Dahlman till last icke vore av beskaffenhet att för honom föranleda
ansvar, prövade krigshovrätten, med avslag å Dahlmans besvär, rättvist,
i anledning av överkrigsfiskalsämbetets fullföljda talan, sålunda ändra
överklagade utslaget, att Dahlman för den försummelse i utövningen av
tjänsten såsom kasernläkare, han i angivna två avseenden låtit komma sig
till last, dömdes jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen att höta 300
kronor.

4. Underlåtenhet att uppflytta kustartillerist, som uppfyllt föreskrivna
fordring-ar, från 2. till 1. klass och att därefter i vederbörligtur
befordra honom till korpral. I

I ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag redogöres (sid. 61 ff.) för ett
mot översten Sam Boning anställt åtal. Redogörelsen innehåller följande.

I en till militieombudsmannen insänd skrift anmälde 2. klass kustartil -

leristen vid Karlskrona kustartilleriregemente nr 34/8 Bizzozero, att han
utan giltiga skäl blivit förbigången vid uppflyttning till 1. klass kustartillerist
och till följd därav förlorat sin tur vid befordran till korpral.
Efter med anledning av denna anmälan verkställd undersökning uppdrog
militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa Bolling i hans
dåvarande egenskap av chef för nämnda regemente under åtal för felaktig
behandling av ifrågavarande befordringsärende. Militieombudsmannen
anförde därvid, bland annat, att Bizzozero, därest å fallet tillämpliga reglementsbestämmelser
iakttagits, bort hava blivit uppflyttad till 1.
klass kustartillerist den 1 maj 1923 och befordrad till korpral på stat den
1 januari 1924.

Vid regemenl skrigsrätten vid Karlskrona kustartilleriregemente, va rest
åtalet anställts, yrkade krigsfiskalen F. W. Flensburg efter uppdrag av
överkrigsfiskalsämbetet, att Bolling för vad han låtit komma sig till
last måtte dömas till ansvar för tjänstefel enligt 130 § strafflagen för
krigsmakten. Bizzozero yrkade vid krigsrätten förpliktande för Bolling
att till Bizzozero utgiva ersättning för den förlust i löneförmåner, som
uppkommit därigenom att Bizzozero icke blivit i laga ordning befordrad,
vilket yrkande biträddes av krigsfiskalen.

Krigsrätten utlät sig genom utslag den 29 augusti 1924: Krigsrätten
funne i malet ntrett, att Bolling genom ett vid regementet den 30 september
1922 utfärdat cirkulär förordnat, att tjänstetiden för uppflyttning eller
befordran till högre tjänste- eller lönegrad, tjänstbarliets- eller löneklass
inom manskapet skulle beräknas på samma sätt, som i manskapsavlöningsreglementet
§ 3 stadgades för beräkning av tjänstetid med avseende
å avlöning, att Bizzozero, född den 18 januari 1903 och den 14 december
1920 anställd vid kustartilleriet för en tid av tre år, vilken skulle räknas
från och med den 1 november 1920, senast den 1 juli 1923 innehaft en för
uppflyttning till 1. klass kustartillerist, jämlikt reglementet för marinen
del III § 29 och reglementet för kustartilleriets skolor och övningar
§ 6, erforderlig tjänstetid av trettio månader, samt att Bolling med tilllämpning
av de i ovannämnda cirkulär givna bestämmelserna dels underlåtit
uppflytta Bizzozero till 1. klass kustartillerist, då Bizzozero uppfyllt
de för sådan uppflyttning i sistnämnda reglemente § 6 stadgade villkor,
och därefter i vederbörlig tur befordra denne till korpral, dels ock
å en av Bizzozero ingiven ansökan om befordran till korpral under hänvisning
till samma cirkulär skriftligen förklarat hans ansökan icke kunna
bifallas. Då Bolling genom ovannämnda cirkulärs utfärdande och tilllämpning
i strid mot de i reglementet för marinen del III § 29 och reglementet
för kustartilleriets skolor och övningar § 6 givna föreskrifterna
icke blott måste anses hava gjort sig skyldig till fel under utövningen av
sitt ämbete såsom överste och chef för Karlskrona kustartilleriregemente,
utan Bolling jämväl genom sitt åtalade förfarande tillskyndat Bizzozero
synnerlig skada i hans yrke ävensom förlust av honom rätteligen tillkom3
— Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

mande löneförmåner, samt vad Boning till sitt fredande från ansvar anfört
icke förtjänade avseende, prövade krigsrätten rättvist att, med bifall
till åklagarens ansvarstalan och Bizzozeros av åklagaren understödda ersättningsanspråk,
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten döma Bolling
att för ämbetsfel undergå arrest utan bevakning under två dagar ävensom
förplikta Bolling att mot kvitto till Bizzozero utgiva dels genast honom
enligt i målet ingiven uppställning tillkommande löneförmåner för tiden
från och med den 1 januari 1924 till och med den 15 augusti 1924 med 207
kronor, dels ock å varje fastställd avlöningsdag den å tiden från och med
den 16 i samma augusti månad, intill dess Bizzozero bleve befordrad till
korpral å stat och komme i åtnjutande av därmed förenade löneförmåner,
belöpande skillnaden emellan korpralsavlöning å stat och Bizzozeros dåvarande
löneinkomster.

Över krigsrättens utslag anförde Bolling besvär hos krigshovrätten.

Med anledning av dessa besvär meddelade krigshovrätten utslag den
23 mars 1925, därvid krigshovrätten ej fann skäl att göra ändring i krigsrättens
utslag.

Bolling anförde underdåniga besvär över kr ig»hovrättens utslag. Den 19
juni 1925 meddelade Kungl. Maj:t utslag, i vilket yttrades: Ehuru den
tolkning Bolling givit ifrågavarande reglementsbestämmelser finge anses
oriktig, funne Kungl. Maj:t med hänsyn till vad Bolling anfört till stöd
för sin tolkning det åtalade förfarandet icke vara att betrakta såsom ämbetsfel;
och prövade Kungl. Maj:t förty lagligt att med upphävande av
krigshovrättens utslag förklara den mot Bolling i målet förda ansvars- och
ersättningstalan icke kunna bifallas.1

Ämbetsberättelsen utvisade därjämte (sid. 68, noten), att militieombudsmannen
i underdånig skrivelse till Konungen den 23 juni 1924 hemställt,
att Bizzozero måtte förklaras för 1. klass kustartillerist och omedelbart
därefter befordras till korpral med rätt att räkna tur från och med den
1 november 1923 ävensom att Bizzozero måtte tillerkännas rätten till lön
vid först inträffade ledighet.

Den 18 september 1925 meddelade Kung], Maj:t beslut med anledning av
denna militieombudsmannens hemställan; och anförde Kungl. Maj:t i
nådigt brev till marinförvaltningen samma dag följande: Sedan i ärendet
blivit upplyst, att Bizzozero den 1 november 1924 blivit befordrad till korpral
med lön på stat, funne Kungl. Maj:t med hänsyn till förekomna om 1

I målets prövning inom högsta domstolen deltogo justitieråden Quensel, Carlson, von
Seth och Molin, generallöjtnanten Fallenius, justitierådet Tiselius och konteramiralen
greve Wachtmeister. Kungl. Maj:ts utslag meddelades i enlighet med justitierådet
Tiselius’ av justitierådet Molin samt generallöjtnanten Fallenius och konteramiralen
greve Wachtmeister omfattade mening.

Justitieråden Quensel, Carlson och von Seth funno ej skäl att göra ändring i krigshovrättens
utslag.

ständigheter gott förordna, att till Bizzozero skulle från sjöförsvarets anslag
till extra utgifter (1925—1926: IV. 3. I. 2.) utbetalas den för tiden
den 1 januari 1924 intill hans angivna korpralsbefordran den 1 november
samma år belöpande skillnaden i avlöning med inberäknande av dyrtidstillägg
emellan korprals avlöning på stat och Bizzozeros dåvarande löneinkomster.

5. Vägran att utlämna avskrift av offentlig handling.

Ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag innehåller (sid. 85 ff.) redogörelse
för ett på militieombudsmannens föranstaltande mot t. f. chefen för Vaxholms
kustartilleriregemente överstelöjtnanten Fredrik Olof Widmark anställt
åtal för det denne vid visst tillfälle i april 1924 avslagit en av sergeanten
J. A. Olausson såsom ombud för styckjunkaren M. G. Löfqvist fram
ställd begäran om vidimerade avskrifter av vissa) å regementsexpeditionen
förvarade dubblettexemplar av de till kustartilleriets chefsexpedition insända
uppgifter till generalrullan. Redogörelsen utvisar, att regementskrigsrätten
vid Vaxholms kustartilleriregemente, varest åtalet anställts,
genom utslag den 19 december 1924 funnit mot Widmark förd ansvars- och
ersättningstalan i målet icke kunna bifallas ävensom att militieombudsmannen
låtit anföra besvär hos krigshovrätten över berörda utslag.

Jämväl styckjunkaren Löfqvist anförde besvär över krigsrättens utslag

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 26 maj 1925. I utslaget
yttrades följande: Krigshovrätten funne väl, att Widmark, då han vägrat
att utlämna ifrågavarande avskrifter av uppgifter till generalrullan, försedda
med vidimation, icke förfarit i överensstämmelse med vad i 2 § 4
mom. tryckfrihetsförordningen stadgades om skyldighet för publik tjänsteman
att tillhandahålla bevittnad avskrift av i arkiv förvarade handlingar,
men enär vad Widmark sålunda låtit komma sig till last med hänsyn till i
målet förekomna omständigheter icke vore av beskaffenhet att föranleda
ansvar, prövade krigshovrätten rättvist fastställa det slut, vartill krigsrätten
i överklagade utslaget kommit.1

1 1 rån utslaget, som innefattade översten O. Nygrens, kommendören H. Eneströms och
t. f. krigshovrättsrådet E. Wikströms sammanstämmande mening, voro hovrättsråden J.
Lagerbielke och A. Johansson av skiljaktig mening och förenade sig om följande av den
sistnämnde avgivna yttrande:

»Enär i målet är utrett, att Widmark i egenskap av t. f. chef för Vaxholms kustartilleriregemente
någon dag i mitten av april månad 1924 vägrat att till sergeanten J. A. Olausson
såsom ombud för1 Löfqvist utlämna vidimerad avskrift av de i målet omförmälda, i
regementets expedition förvarade uppgifter till kompletterande av generalrullan i
vad samma uppgifter avsåge Löfqvist, ty och som dessa uppgifter äro att hänföra
till sådana offentliga handlingar, som jämlikt 2 § 4 mom. i tryckfrihetsförordningen
höra genast och utan tidsutdräkt emot lösen utlämnas åt vem det äskar, samt

Över krigshovrättens utslag anförde militieombudsmannen underdåniga
besvär. Dessa besvär äro prövade av Kungl. Maj:t, som genom utslag den
3 december 1925 funnit ej skäl att gorå ändring i krigshovrättens utslag.1

6. Vanskötsel av marketenterirörelse.

Vid en av militieombudsmannen den 7 och den 8 juni 1922 förrättad
inspektion av Jämtlands fältjägarregemente blev uppmärksamheten fäst
vid det synnerligen dåliga resultat, som den vid regementet bedrivna
marketen ter irörelsen under de senare åren givit. För att söka utröna orsakerna
härtill anställde militieombudsmannen en genomgående revision
av de till rörelsen hörande räkenskaper och övriga handlingar.

Vid revisionen framgick, så vitt av då tillgängliga handlingar kunde
bedömas, att förlusten under år 1921 å marketenterirörelsen, som bedrivits
med en underavdelning å ett vid regementet befintligt soldathem och
varit förenad med butiksrörelse och med mathållning jämväl för underofficersmässen,
i sin helhet uppgått till mer än 25,000 kronor, att enbart
skillnaden mellan inköpspriset å de i manskapsmässen försålda och till
personalen utspisade matvaror, tillhopa 85,515 kronor 56 öre, samt vad för

Olausson sålunda varit berättigad att utbekomma bestyrkt avskrift av nämnda uppgifter,

alltså och då jämlikt åberopade lagrum i tryckfrihetsförordningen Widmark genom
sin vägran att till Olausson utlämna dylik avskrift av omförmälda handlingar gjort sig
skyldig till ansvar såsom för tjänsteförsummelse,

prövar jag, utan avseende å vad Widmark till sitt fredande från ansvar i målet invänt,
skäligt jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten döma Widmark att för det fel i
tjänsten, han sålunda låtit komma sig till last, undergå arrest utan bevakning i två
dagar.

Därjämte förpliktar jag Widmark att till Löfqvist utgiva fyra kronor 80 öre, utgörande
kostnader för telefonsamtal, som Löfqvist fått vidkännas i anledning av Widmarks
vägran att utlämna omförmälda avskrifter.»

'' I målets prövning inom högsta domstolen deltogo justitieråden Sundberg, Dyberg.
Molin, Stenberg, generallöjtnanten Fallenius, justitierådet Tiselius och vice amiralen
greve Wachtmeister.

Justitierådet Sundberg var av skiljaktig mening och yttrade: »Enär i målet är upplyst,
att sedan Olausson såsom ombud för Löfqvist någon dag i mitten av april månad
1924 å Vaxholms kustartilleriregementes expedition anhållit att utfå vidimerad avskrift
av vissa till expeditionen insända och där förvarade uppgifter till kompletterande av
generalrullan, Widmark i sin egenskap av chef för regementet avslagit denna Olaussons
anhållan, samt — vid det förhållande att sagda uppgifter äro att hänföra till sådana
offentliga handlingar, som jämlikt § 2 moment 4 i tryckfrihetsförordningen genast och
utan tidsutdräkt emot lösen böra utlämnas åt vem det äskar — Widmark saknat laga
fog för sin vägran att till Olausson utlämna bestyrkt avskrift av uppgifterna, prövar
jag, utan avseende å vad Widmark till sitt fredande från ansvar i målet invänt, rättvist
att, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, för det tjänstefel, vartill Widmark,
på sätt ovan angivits, gjort sig skyldig, döma honom att undergå arrest utan bevakning
i två dagar.»

mathållningen i mässen influtit utgjort 20,476 kronor 77 öre, samt att
en av orsakerna till förlusten sannolikt vore att söka i missförhållandet
mellan det pris, varför underofficerarna erhölle inackordering i underofficersmässen,
och de förmåner, som därför tillliandahölles. Vidare framgick,
att marketenteriets bokföring i åtskilliga avseenden var vilseledande
och i hög grad ägnad att försvåra en inblick i rörelsens ställning
och resultat, samt att vid såväl rörelsens bedrivande som i fråga om bokförings-
och kontrollåtgärder de i sådant hänseende gällande föreskrifter
på ett betänkligt sätt åsidosatts.

Med anledning av vad sålunda framkommit anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 9 oktober 1922 regementschefen att infordra och
skyndsamt inkomma med vederbörandes förklaring. 1 skrivelsen anfördes
bl. a. följande.

För ett pris av 3 kronor per dag erhölio underofficerarna från marketenteriet
följande måltider, fritt serverade i underofficersmässens lokaler:

1) kaffe med bröd, 2) frukost, bestående av smörgåsbord (smör, bröd, ost
samt 3 å 4 assietter kallskuret), gröt, en varmrätt samt kaffe, 3) lunch, bestående
av smörgåsbord (samma som vid frukost), en varmrätt samt kaffe
och 4) middag, bestående av soppa, kött eller fisk samt mjölk och kaffe.
Marketenteriets föreståndarinna upplyste, att de serverade portionerna voro
anmärkningsvärt stora.

Det syntes knappast kunna antagas, att det sålunda tillämpade'', inackorderingspriset
kunde förslå för täckande av kostnaderna för en så beskaffad
mathållning, och torde denna omständighet hava bidragit till den stora
förlust, som, enligt vad nedan närmare förmärs, drabbat mathållningens
konto.

Marketenteriets bokföring bestod av huvudbok, kassabok och inventariebok.
Månatlig överslagsberäkning över den ekonomiska ställningen (1919
års reglemente § 5 n) respektive kvartalsberäkning för 1. kvartalet

1922 (1921 års reglemente § 5 p) saknades. I strid med reglementet den 29
december 1921 hade reskontra och varubok icke förts.

Inventarieboken var uppställd utan reda och uteslöt varje möjlighet till
överskådlighet och jämförelse mellan olika år. Varor av samma slag
förekommo sålunda på ett flertal ställen i samma förteckning, t. ex. tobaksvaror
på 10 ställen, borstar på 17 ställen, vykort (87,650 st.) på 3 ställen
och blyertspennor (4,386 st.) på 8 ställen. En hel del varor voro upptagna
under »Diverse» utan angivande av vare sig varuslag eller kvantitet. Anmärkningsvärt
stora poster förekommo av eu del varuslag.

Inventariet den 31 december 1920 och den 31 december 1921 hade icke
undertecknats av marketenteriföreståndaren.

Inventarieboken var ej paginerad i genomgående följd, utan började
pagineringen först med inventariet per den 31 december 1919 och fortlöpte
ej längre än 22 sidor. Inventariet per den 31 december 1918, 1920 och 1921
samt sista delen av inventariet för 1919 saknade paginering.

Utestående fordringar voro icke specificerade utan endast upptagna i
tvenne summor, en för underofficersmässen och en för officersmässen. För
banktillgodohavandet var icke antecknat i vilken bank detsamma funnes
insatt, ej heller å vad slags bankräkning.

Vid granskning av verifikationerna till 1922 års räkenskaper befanns,
att under året betalts räkningar avseende under år 1921 levererade varor,
utan att däremot svarande skuldbelopp upptagits i inventariet. Sedan
militieombudsmannen med anledning härav begärt dels uppgift rörande
de vid inspektionstillfället obetalda skulder, vari marketenteriet häftade,
dels ock avskrifter av kontokuranter rörande dessa skulder, och till militieombudsmannen
överlämnats

1) vid inspektionstillfället, av föreståndaren, fanjunkaren M. Magnusson,
en av honom gjord med räknemaskin utslagen förteckning av sålunda obetalda
skuldbelopp,

2) med skrivelse från regementschefen, en »specificerad redogörelse över
vissa räkningar upptagna i inventariet den 31/12 1921»,

3) en av Magnusson undertecknad »Uppgift över obetalda räkningar den
7 juni 1922», samt

4) från vissa firmor infordrade kontokuranter per den 7 juni 1922,

framgick vid jämförelse mellan inventariet, 1922 års verifikationer och

de under 1)—4) här omförmälda handlingar bl. a. följande.

Den av Magnusson uppgjorda under 1) omförmälda förteckning befanns,
ehuru maskinräknad och försedd med sedvanliga kontrollmärken, vara fel -räknad. Sålunda hade upptagits skulder till Östersunds Ängbryggeri till
sammanlagt 2,938 kronor 85 öre, ehuru summan rätt adderad bleve 3,284
kronor 35 öre, skulder till Östersunds Mejeriförening till sammanlagt
2,682 kronor 80 öre, ehuru summan rätt adderad bleve 2,884 kronor 44 öre.

Förteckningen under 1) och den under 3) omförmälda uppgiften voro
icke överensstämmande. Den sistnämnda upptog en del i den förra icke
upptagna räkningar för år 1921, såsom två stycken Östersundsortens
Mejeriförenings räkningar av den 31/12 1921 å tillsammans 967 kronor 44
öre, Östersunds Färghandels räkning av den 20/8 1921 å 157 kronor 50 öre,
J. G. Karlssons räkning av den 31/12 1921 å 147 kronor 68 öre, Friesendahls
Eftr:s räkning av den 3/12 1921 å 17 kronor 50 öre, K. J. Gustafssons räkning
av den 21/12 1921 å 220 kronor, Handels Aktiebolaget Kermes räkning
av den 8/10 1921 å 136 kronor 80 öre, Aktiebolaget B. Menaths räkningar
av den 20/10 och den 20/11 1921 å tillsammans 277 kronor 80 öre.

Några av de insända kontokuranterna utvisade andra saldon än Räkenskaperna
och de av Magnusson uppgjorda förteckningar. Enligt kontokurant
från E. M. Hallman & C:o framginge, att den i inventariet upptagna
räkningen av den 5/1 å 2 kronor 50 öre ej tillhörde år 1921 utan 1922. Av
kontokuranter från Aktiebolaget Östersunds Ångbryggeri framginge, att de
i »specificerad uppgift över vissa räkningar upptagna i inventariet den
31/12 21» (bil. II) omförmälda räkningar av den 31,/7, 31/7, 31/8, 31/8 och

31/10 1921 å tillsammans 938 kronor 30 öre, vilka räkningar ej upptagits i
uppgiften över obetalda räkningar den 7/6 1922, dock ej voro betalda, varför
de rätteligen borde hava varit upptagna i sistnämnda uppgift. Avskrift
av räkning av den 25/6 1922 från A. Th. Ahlstedt, Torkarby, Uppsala,
utvisade, att nämnda räkning enligt vid räkningen fogat brev från
Ahlstedt av den 25 juni 1922 ej skulle vara betald. Räkningen syntes emellertid
hava betalts med postanvisning den 3/4 1922.

Av förenämnda handlingar framgick sålunda, att skulderna i 1921 års
inventarium voro för lågt upptagna i det däri saknades följande poster,
nämligen

enligt verifikationerna diverse räkningar från år 1921 betalda
år 1922 ........................................................................... kronor 4,819: 20

enligt den av Magnusson undertecknade uppgiften (under 3)
räkningar för år 1921, vilka ännu den 7 juni 1922 icke

betalts till ett belopp av ........................................................ * 1,924: 72

enligt leverantörernas (under 4) omförmälda kontokuranter
ytterligare räkningar från år 1921, som den 7 juni 1922

icke betalts, å tillhopa ............................................................ *_980: 85

eller sålunda summa kronor 7,724: 7 7
Härifrån skulle avgå följande i inventariet för mycket upptagna E.

M. Hallman räkn. &/i 1922 ........................ kronor 2: so

felräkning ............................................................ ____9:10 *__^ *0

kronor 7,722: 17

Skulderna i inventariet hade således bort ökas med sistnämnda belopp
eller från 29,375 kronor 42 öre till 37,097 kronor 59 öre. Inventariet för
den 31 december 1921 skulle således i stället för att visa en kapitalbehållning
av 2,997 kronor 58 öre hava visat en kapitalbrist av 4,724 kronor
59 öre.

Huruvida ytterligare skulder funnes, vilka, ehuru uppkomna under 1921,
icke då bokförts, framgick ej av räkenskaper och insända uppgifter, enär
reskontra icke förts.

Posterna i kassaboken hade, såvitt datum för kvitto å räkningarna utvisade,
införts icke den dag, då betalning skett, utan den dag, då kassakontrollanten
annotera! betalningen. Ett stort antal räkningar saknade
anteckning om datum för kvittensen.

Åtskilliga räkningar och kvitton voro skrivna med blyerts. Detta var
förhållandet med flertalet räkningar från A. Hellmén i Östersund (leverantör
av mjölk), P. E. Lidén i Oviken (leverantör av smör och köttvaror) samt
Blixt i Östersund (leverantör av apelsiner).

Räkningarna från Bröderna Skoglunds Bageri, Hornsberg, voro i allmänhet
icke specificerade. Räkningarna från nämnda firma för januari
1922 hade exempelvis följande utseende:

1) Jan.	2 An Bröd	........kr.	13: —	2) Jan. 12 An Bröd	........kr.	26: so
»	4 »	»		9: —	»	13	»	»		29: 75
»	5 »	y>	........ »	5: —	»	14	»	»	........ »	88: -
»	7 »	»	........ »	13: —					kronor	665: 50
»	9 »	»	........ »	22: —				28 X	»	186: 34
»	10 »	»	........ »	25: 30
»	11 »	»	........ »	44: so					kronor 479:16
»	12 »	»		22: —	3) Jan.	16 An Bröd	........kr.	71: 50
»	13 »	»		32: —	»	17	»	»	........»	73: —
»	14 »	»	........ »	36: —	»	18	»	»	........»	71: so
			kronor	221: so	»	19	»	»	........»	25: 20
		28 X	»	62: i o	»	20	»		........»	78: —
	Summa kronor	159:70	»	21	»	»	........»	104:25
	Avgår	»	126: —	»	23	»	»	.......»	71: 25
			kronor	33: 70	»	24	»	»	........»	66: so
					»	25	»	»	........»	71: so
2) Jan.	2 An Bröd	........kr.	51: so	»	26	»	»	........ »	66: so
»	3 »	»	........ »	10: —	»	27	»	»	........»	51: 50
»	4 »		........ »	51: so	»	28	»	»	........ »	94: 7 5
»	5 »	»	........ »	43: —	»	30	»	»	........ »	46: so
»	7 »	»	........»	99: 75	»	31	»	»	........ »	88: —
»	9 »	»	........ »	63: —					kronor	980: 20
»	10 »	»	........»	101: 25					28 X	274: 4 5
»	11 »	»	........ »	101: 25			Summa kronor 705: 75

I åtskilliga fall hade inköpta varor icke betalts kontant, varigenom marketenteriet
gått förlustigt kassarabatt. I några fall hade varor betalts
genom av marketenteriföreståndaren accepterad växel. Enligt två fakturor
av den 21 september 1921 hade sålunda manskapsmässen tillhandlat
sig varor av Handelsaktiebolaget Hermes i Stockholm för respektive 1,078
kronor 15 öre och 25 kronor. Dessa varor hade likviderats genom eu den
7 januari 1922 utställd tremånadersväxel, som var accepterad av Magnusson.
Inlösningen av växeln var annoterad den 13 april 1922. En kontokurant
från aktiebolaget Elof Malmgren, upptagande räkningar av den
11/6—6/8—3/9—13/9—1921 å tillsammans 1,095 kronor 8 öre, hade inkasserats
genom bank med en avistaväxel av den 16 januari 1922.

Bland verifikationerna för april månad funnos vidare två den 4 april
1922 annoterade räkningar från firman Bröderna Svensson i Östersund,
den ena å 1,242 kronor 67 öre och avseende varor levererade i maj (utan
angivet år) och den andra å 2,108 kronor 12 öre avseende varor levererade
under juni (utan angivet år). Räkningarna, som voro attesterade av
Magnusson, voro kvitterade den 3 december »1922».

April månads kassadagsrapport var beträffande utgående behållning och
kassadagssummor ej bestyrkt av kassakontrollanten.

Ett stort antal räkningar voro attesteraxle av marketenteriföreståndaren
och icke, såsom föreskreves, av hushållerskan respektive föreståndaren för
handelsboden (1919 samt 1921 års reglemente § 5 d och § 7 c). Särskilt var
detta förhållandet med samtliga räkningar avseende varor levererade till
butiken. Flertalet av de räkningar, som likviderats i maj 1922, voro ej
a ttes terade.

Huvudboken var förd på ett mindre överskådligt sätt, i det att en hel
del överföringar mellan Mathållnings konto, Butikens konto, Underofficersmässens
konto, Soldathemmets konto och Diverse Personers konto voro
gjorda utan angivande av skäl.

Det per den 31 december 1921 verkställda bokslutet var ej med riktiga
förhållandet överensstämmande, då häri saknades skulder till ett belopp
av 7,722 kronor 17 öre.

De konton i huvudboken, som berördes av icke upptagna skuldbelopp,
skulle rätteligen upptagits till följande ändrade belopp för skulder, vinster
eller förluster.

Mathållningen.

Balanserade skulder den sl/12 1921 .................

Skulder, icke upptagna .....................................

Förlust den 31/12 1921 ..........................................

ökas med ovanstående ..........................................

Butiken.

Balanserade skulder den 31/12 1921 ............

Skulder icke upptagna....................................

Vinst den 31/i2 1921........................................

Minskas med ovanstående ............................

Inventarier.

Balanserade skulder den 31/12 1921..................

Skulder icke upptagna ....................................

Förlust den 31/12 1921 ...................................

Ökas med ovanstående .....................................

..... kronor	24,540: 6 4
..... »	3,775: 95
kronor 28,316; 5 9
. ... kronor 34,953: 9 3
..... »	3,775: 95
kronor	38,729: 8 8
..... kronor	4,834: 7 8
..... »	3,433: 48
kronor	8,268: 2 6
..... kronor	18,473: 43
»	3,433: 48
kronor	15,039: 9 5
.......... kronor
	512: 74
kronor 512:74
....... kronoi	• 1,868: 73
....... »	512:74

kronor 2,381: 47

Vinst & Förlust Konto, Utgående Balans Konto och Kapital Konto
skulle efter ovanstående förändringar få följande utseende:

Vinst- & Förlust Konto.

Mathålln. Konto........	kr.	38,729: 8 8	Butikens K.............	kr.	15,039: 9 5
Utgifter enl. samman-			Und. off. m. K.........	»	67: so
drag kol. 11............	»	1,330: —	Soldath. K.................	»	2,013: 6 4
Utgifter enl. samman-			Rånte K.....................	»	166: 6 9
drag kol. 12............	»	18: —	Kapital K.................	»	25,171: 5 7
Inventarie Konto........	»	2,381: 4 7
	kr.	42,459: 3 5		kr.	42,459: 3 5
		U tgående	Balans Konto.
Mathålln. Konto ....	kr.	716:20	Mathålln. Konto........	kr.	28,316: 5 9
Butikens »	»	25,830: 14	Butikens »	»	8,268: 2 6
Underoff. m. »	»	1,181: 04	Låne »	»	2,900: —
Inventarie »	»	6,829: —	Inventarie »	»	512: 74
Kassa »	»	63: 62
Bank »	»	550: —
Div. debitorer »	»	103: —
Kapital »	»	4,724: so
	kr.	39,997: 5 9		kr.	39,997: 59
		Kapital Konto.
Vinst & Förlust K. den			Ing. Balans den ''/i
«/„ 1921 ................	kr.	25,171: 5 7	1921 ........................	kr.	20,446: 9 8
			Utg. Balans den 31/ia
			1921 ........................	»	4,724: 59
	kr.	25,171: 5 7		kr.	25,171: 5 7

Vid verkställd utredning framgick, att en del av den under år 1921 redovisade
förlusten fördelade sig å de olika affärskontona på följande sätt:

Mathållningen.

Ingående varulagret den 1/1 1921................................................ kronor 988:2 5

Inköpta varor enligt kol. I............ kronor 94,226: 2 6

Avgår ingående skulder ................ » 6,748:3 5

		»	87,477: 9 i
Inköpta varor ej bet. den Avgår följande:	31/12 1921	»	28,028: 2 6	115,506:17
Till Butiken ....................		»	3,262: 16
» Soldathemmet ........		»	14,015: —
» Underofficersmässen		»	12,885: so
» Varulagret den 81/12	1921 ....	»	716: 20	30,978: 8 6

Inköpspris å försålda varor kronor 85,515: 5 8

Omkostnader ej bokförda................	kronor	288:33
d:o enligt kol. 4 telefon m. m.	»	571:2 5
» » »10 avlöningar . ..	»	13,533: 19
» » »15 renhållning	»	302:65
» » » 20 diverse ........	»	5,373: 94
Diverse personer ............................	»	M OO 03 ^4 er»

Summa utgifter kronor 105,768:6 7

Inkomster, kontant för mathållning.................... kronor 65,038: 79

Förlust uppkommen under året.................... » 40,729:8 8 105,768:6 7

De försålda varorna vore inköpta för .................

och försålda för ........................................................

således en ren förlust å endast varor å ............

vartill komme omkostnader för detta konto med
varefter totalförlusten utgjordes av.........................

kronor 85,515: 5 6

» 65,038: 79

» 20,476: 77

» 20,253: 11

» 40,729: 8 8

Butiken.

Ingående varulager den */, 1921 ........................................... kronor 22,780:4 5

Inköpta varor enligt kol. 2 ............	kronor	50,407: 7 0
Avgår ingående skulder...................		2,526: 10
	»	47,881: 60
Inköpta varor ej bet. den 31/12 1921	»	8,268: 2 6
» » fr. Mathålln............	»	3,362: 16	59,512: 02
Avginge följande:
Till Underofficersmässen ................	kronor	3,764: 62
» Soldathemmet...........................	»	5,382: 7 6
Inneliggande varulager den 31/121921	»	25,830: 14	34,977: 52	24,534: so
Inköpspris å försålda varor ...........			......... kronor	47,314: 95
Omkostnader enligt kol. 6 = frakter .........		....... »	461:09
			kronor	47,776: 0 4
Inkomster enligt kol. 2....................	kronor	62,712: 99
» Div. debitorer ................	»	103: —	62,815: 99
Vinst uppkommen under året ........			15,039: 95	47,776: 04
Underofficersmässen Vinst................	kronor	67: 30	1.....
Soldathemmet » ................	»	2,013: 64	lika med huvudboken

Det syntes militieombudsmannen anmärkningsvärt, att mathållningen
lämnat så stor förlust. Enligt förestående utredning hade mathållningen
endast inbringat 65,038 kronor 79 öre, varför åtgått inköpta varor till ett
värde av 85,515 kronor 25 öre. Följaktligen hade å endast varor erhållits

ett underpris av 20,476 kronor 77 öre, vartill komme ytterligare 20,253
kronor 11 öre i omkostnader för mathållningen. Visserligen utvisade böckerna
en vinst å butiken med 15,039 kronor 95 öre, men av militieom budsmannen
tillhandakommen avskrift av berättelsen över den verkställda revisionen
av 1921 års räkenskaper framginge, att en del i tillgångarna befintliga
varor voro upptagna till priser, som då avsevärt överstege priserna
i allmänna handeln och till och med överstege de priser, vartill de i manskapsmässen
försåldes, samt att revisorerna föreslagit, att priserna skulle
reduceras. Enligt en med anledning härav uppgjord förteckning borde en
nedskrivning av vissa varor ske från sammanlagt 6,203 kronor 74 öre till
2,700 kronor, vadan följaktligen vinsten å butiken skulle minskas med skillnaden
mellan dessa belopp eller 3,503 kronor 74 öre. Sammanlagda förlusten
å marketenterirörelsen i dess helhet under året uppgick sålunda till 28,675
kronor 31 öre.

Med anledning av vad sålunda anmärkts inkom regementschefen översten
G. Lilliehöök med yttrande i ärendet från bl. a. regementsintendenten
kaptenen H. Bundy, föreståndaren för regementets marketenteri fanjunkaren
M. Magnusson, kassakontrollanten löjtnanten C. B. Askling samt
revisorerna löjtnanten J. O. R. Staaff och fanjunkaren Storm, varjämte
regementschefen avgav begärt yttrande.

I de sålunda avgivna yttrandena anförde förklarandena

1. beträffande inackorderingspriset i under officer smässen:

Marketenteriföreståndaren fanjunkaren Magnusson: Beträffande priset
för maten å underofficersmässen hade detsamma hållits ungefär lika med
de priser, som varit gällande å spisställen i staden. Då underofficerarna
framställt önskemål om prissänkning, hade Magnusson omedelbart gjort
förfrågan angående priset i staden. Kostnadsberäkning hade vid varje
sådant tillfälle uppgjorts. Vid Magnussons tillträde av befattningen hade
underofficerarna rekvirerat lagad portion från regementets kokinrättning
och hade dessa utspisats i mässlokalens matsal. Efter någon tid, då prisen
å matvaror gått ned, hade framställning gjorts om mathållningens återupptagande.
Denna framställning hade då av regementschefen bifallits
och, efter de gjorda beräkningarna, hade priset bestämts till 4 kronor per
man och dag. Efter en tid, då matvarorna ytterligare gått ned i pris,
hade priset sänkts per dag till 3 kronor 75 öre. Detta pris hade bibehållits,
oaktat flera framställningar om dess sänkande, till februari månad 1922,
då en sänkning till 3 kronor bifallits. För kontrollering av denna mathållning
med de tillämpade priserna hade under en vecka då och då antecknats
mängden av alla matvaror, som använts för underofficerarnas räkning.
Kostnaden för veckan hade då uträknats efter gällande inköpspris å i förteckningen
upptagna varor. Det hade därvid befunnits, att densamma ej
gått med förlust. Utspisningen under dessa räkningsveckor hade, enligt
Magnussons uppfattning, varit av medelmåttig beskaffenhet. Hade under

en dag förekommit dyrare ingredienser, så hade däremot under en annan
dag använts billigare för att utjämna det hela. Angående smörgåsbordet
så skulle två assietter smörgåsmat serveras samt dessutom, om matrester
från en föregående måltid kunde användas, finge detsamma utökas med
någon assiett av detta såsom kallskuret. Såsom ett bidrag till den av
militieombudsmannen angivna störa förlusten torde få medräknas kostnaden
för mat och kaffe m. m. under ett år för den personal, som vore anställd
och de under vissa tider behövliga tillfälliga biträdena.

Regementsintendenten kaptenen Bundy: Det vid tiden för militieombudsmamiens
inspektion tillämpade inackorderingspriset för underofficerare
hade i februari månad 1922 fastställts till 3 kronor. Under år

1921 både tillämpats ett pris av 3 kronor 75 öre per dag. De tillämpade
priserna hade fastställts efter ingående kostnadsberäkning, som visat att
den erlagda avgiften utgjort full ersättning för de serverade måltiderna.

Regementschefen översten Lilliehöök, som vitsordat marketenteriföreståndarens
uttalande: Denna angelägenhet hade vid flera tillfällen föredragits
inför regementschefen. Möjligen kunde erinras, att marketenteriföreståndaren
i de beräkningar, som därvid förelagts regementschefen, icke
medtagit alla de kostnader, som bort medräknas vid bestämmande av
inackorderingspriset. Detta hade emellertid i varje fall bestämts av regementschefen,
och syntes således ansvaret härvidlag påvila denne, givetvis
dock under beaktande av att inackorderingsprisets förmåga att täcka den
verkliga kostnaden ytterst blivit beroende av, huru utspisningen genomförts.
Underofficerarnais inackorderingspris torde under år 1921 ungefärligen
hava motsvarat kostnaderna. Den av regementschefen i februari månad

1922 medgivna sänkningen till 3 kronor torde däremot hava varit allt för
stor med hänsyn till utspisningens art. Härutinnan hade dock efter militieombudsmannens
inspektion vidtagits en väsentlig förenkling, varigenom
inackorderingspriset för det dåvarande torde täcka kostnaderna.

2. Beträffande underlåtenheten att föra vissa handelsböcker och avgiva
föreskriven ekonomisk översikt:

Fanjunkaren Magnusson: Enligt reglementet av år 1919 behövde endast
kassabok, huvudbok och inventariebok föiras. Det nya reglementet, som
föreskreve förandet även av varubok och reskontra, trädde i kraft först
från och med den 1 april 1922. På grund av expeditionsgöromålens omfattning
å avd. IV hade den tid, som kunnat ägnas åt marketenteriet, varit
mycket liten och hade på grund härav endast det viktigaste kunnat utföras.
Någon överslagsberäkning hade icke regelbundet upprättats och
lämnats men hade, då regementsintendenten gjort förfrågan angående
ställningen, en hopsummering av inkomster och utgifter för månaden verkställts
och meddelats honom. Uppgörande av kvartalsberäkning skulle äga
rum först från och med den 1 april 1922. Uppläggande av varubok och reskontra
hade påbörjats redan i mars månad men, på grund av bristande tid
och arbetets omfattning, ej kunnat avslutas förrän fram i juni månad,

detta beroende till stor de! på den tid, som toges i anspråk för sammanförandet
av likartade artiklar i inventariet till endast en post.

Kaptenen Bundy: Månatliga överslagsberäkningar hade av marketenteri
föreståndaren lämnats, kvartalsberäkning skulle för första gången
lämnas efter den 1 juli 1922, avseende tiden den 1 april—30 juni. Marketenteriföreståndaren
hade varit ålagt att till den 1 april 1922 hava
upplagt samtliga böcker, som enligt 1921 års marketenterireglemente skulle
föras. Att så icke skett finge tillskrivas den omständigheten, att fanjunkaren
Magnusson varit upptagen av andra göromål i regementsexpeditionen,
vilka varit av brådskande och av minst, lika viktig natur som de
ifrågavarande.

Översten Lilliehöök: Översten ansåge att, även om 1919 års reglemente
icke föreskreve förande av reskontra, dylikt eller däremot svarande anteckningar
ovillkorligen borde hava förts. Marketenteriföreståndarens förklaring
över anmärkningen, att månatlig överslagsberäkning över den ekonomiska
ställningen respektive kvartalsberäkning för 1. kvartalet 1922 saknades,
syntes översten icke utgöra något försvar för att reglementets föreskrift
icke blivit åtlydd. I denna uraktlåtenhet såge översten för sin del
eu av anledningarna till, att marketenterirörelsens förluster icke i tid kunnat
uppmärksammas och meddelas regementschefen. De överslagsberäkningar,
som verkställts på regementsintendentens order, hade av allt att
döma utförts skäligen ytligt och således säkerligen utgjort ett otillfredsställande
underlag för bedömande av det ekonomiska läget. Beträffande
regementsintendentens förklaring över att månatlig överslagsberäkning för
1. kvartalet 1921 saknades förmodade översten, att regementsintendenten
syntes avse av honom infordrade beräkningar. Såsom översten förut anlört,
ansåge han, att dessa hastigt hopkomna överslagsberäkningar icke
varit av den beskaffenhet, att de kunnat motsvara sitt ändamål.

3. Beträffande anmärkta brister i inventarieboken:

Fanjunkaren Magnusson: Vid de inventeringar, som blivit utförda utav
de av regementschefen utsedda revisorer, hade uppgjorts en kladd,, uti vilken
varorna blivit införda efter hand som de uppräknats. Samma artikelslag
hade därvid kommit att införas flera gånger (för varje plats där artikeln
var uppställd eller förvarad) i detta inventarium i stället för att sammanföras
på ett ställe. Efter avslutad inventering hade en avskrift av
denna kladd införts i inventarieboken. Sedan denna avskrift fullständigats
med utestående fordringar, kassabehållning och bankbehållning m. m.
ävensom skulder, hade densamma kollationerats med kladden och undertecknats
av revisorerna. Inventeringarna hade utförts efter samma princip
sedan rörelsens början utan anmärkning och någon omläggning i detta
avseende hade icke ansetts erforderlig, då tiden måste användas till annat.
Då Magnusson personligen icke deltagit i hela inventeringen, hade han icke
ansett sig skyldig underskriva inventariet. En i genomgående följd paginerad
bok vore bra, men kunde dess praktiska nytta i viss mån bortfalla då

transporter överfördes från den ena sidan till den andra från inventariets
början till dess slut. Skulle något blad bortrivas, komme transporterna å
mot varandra vända sidor ej att överensstämma. Specifikation till räkningar
återfunnes i dagskladden. Banktillgodohavandet hade varit insatt i
Upplands Enskilda bank å giroräkning. Angående de i inventariet icke
medtagna räkningar för år 1921 ville Magnusson meddela, att detta icke
skett med avsilat för att förgylla rörelsens ställning, utan att desamma
under den rådande brådskan på något oförklarligt sätt blivit överhoppade
och delvis bortglömda. Ett sådant förhållande kunde ju lätt inträffa, då
många räkningar funnes och reskontra icke fördes.

Kaptenen Bundy: Inventariebokens uppställning syntes enligt marketenteriföreståndarens
och en av revisorernas uppgifter hava av praktiska
skäl ordnats på sätt som skett. Inventariet hade icke, som föreskrivet vore,
undertecknats av marketenteriföreståndaren. Inventarieboken både sedermera
paginerats. Utestående fordringar vore specificerade på så sätt, att
fordran å, underofficersmässen angivits vara för »spisning», varav sålunda
framginge, att denna fordran avsåge likvid för måltider i underofficersmässen
under december; fordran å officersmässen avsåge »varor», vilket
uttryck sålunda innebure en fordran för butikens räkning. Att mera detaljerat
angiva nämnda fordringar hade ansetts överflödigt. Beträffande
såväl banktillgodohavandet som det förhållandet, att samtliga skulder icke
upptagits i inventariet, hade marketenteriföreståndaren i sin skrivelse avgivit
förklaring. Att marketenteriföreståndaren icke kunnat bestämt uppgiva
samtliga skulder förklarades därav, att reskontra icke förts.

Revisorn löjtnanten Staaff: Inventariebokens poster å samma slag av
varor vore icke sammanförda. Detta berodde därpå, att samma slag av
varor förvarades på flera olika ställen. Genom att inventariet fördes på
sätt som skett underlättades inventeringen därför högst avsevärt. Nu
kunde förvaringsrum efter förvaringsrum inventeras och endast vad som
under dagen ej hunne inventeras behövde hållas inlåst. Hade inventeringen
gått varuslagsvis, hade all försäljning från marketenteriet måst upphöra
under några dagar, ty revisorerna hade då måst hava hand om nyck
lama till alla förvaringsrummen tills inventeringen varit klar. Som nu
skedde hade försäljningen kunnat pågå hela tiden.

Revisorn fanjunkaren Storm: Genom att inventariet varit upprättat i
sitt nuvarande skick hade inventeringen för revisorerna underlättats. Mässföreståndaren
kunde dock upplägga varorna så, att samma slags varor funnes
i samma förvaringsrum, och inventariet kunde i så fall få det utseende,
som militieombudsmannen önskade.

Översten Lilliehöök: Den av marketenteriföreståndaren lämnade förklaringen
angående inventariebokens uppställning vore otillfredsställande. Inventariet
borde ovillkorligen upptagit varje artikelslag för sig. Med avseende
å marketenteri förestunda rens uppgift, att inventeringarna utförts efter
samma princip alltsedan rörelsens början utan anmärkning, ville översten

framhålla, att en dålig tradition icke kunde, även om den ej blivit föremål
för anmärkning, med någon som helst rätt åberopas såsom skäl för bibehållande
av ett olämpligt och'' oriktigt förfaringssätt. Marketenteriföreståndarens
förklaring varför han icke underskrivit inventarierna den 31
december 1920 och den 31 december 1921 vore otillfredsställande. Det vore
Tnarkotente;riförestäudarens skyldighet att underskriva inventarierna. Vad
marketenteriföreståndaren anfört i fråga om paginering av inventarieboken
vore otillfredsställande, enär paginering vore nödvändig. Bortrivande
av blad finge naturligtvis icke under några omständigheter förekomma.
Anteckning angående banktillgodohavande borde funnits. Marketenteriföreståndarens
förklaring att vissa räkningar avseende år 1921 icke medtagits
i inventariet syntes översten synnerligen otillfredsställande och vittnade
om bristfällig bokföring. I fråga om inventariebokens uppställning
ville översten framhålla, att varken marketenteriföreståndaren eller revisorernas
skäl kunde godtagas. Regementsintendentens förklaring över anmärkningen
att utestående fordringar icke specificerats ansåge översten
vara nöjaktig. Regementsintendentens förklaring att marketenteriföreståndaren
icke kunnat bestämt uppgiva samtliga skulder, emedan reskontra
icke förts, kunde icke försvara denna omständighet. Staaffs förklaring till
att samma slags varor förekomme å olika, ställen i inventarieboken vore
ohållbar.

4. Beträffande kassabokens förande och kassaposternas verifikationer:

Fanjunkaren Magnusson: Posterna i kassaboken hade införts i densamma
i den ordning, i vilken de blivit betalade och annoterade av kassa
kontrollanten. Datum för kvitto och annotation kunde icke vara densamma,
då t. ex. en räkning betalats den 5 januari och annoterats av kassakontrollanten
t. ex. den 7 januari efter kassaapparaternas avläsande. Denna avläsning
hade, enligt regementschefens bestämmande, ägt rum tre gånger i
veckan (tisdagar, torsdagar och lördagar) t. o. m. mars månad, därefter en
gång i veckan. Att datum för kvitto saknades, vore beroende på att en del
firmor ej antecknade datum utan på särskild anhållan, då de ansåge ordet
»kvitteras» vara tillfyllest. Detta förekomme i många fall utan att anmärkning
gjordes. Magnusson hade meddelat vederbörande, att räkningarna
skulle skrivas! med bläck men att, om sådant icke funnes till
hands, anilinpenna finge användas. Oaktat detta hade det upptäckts, att
blyerts använts i stället för anilin. Specificeringen å brödräkningarna
hade icke förekommit varken under Magnussons eller, om Magnusson mindes
rätt, under den förre föreståndarens tid. Vid räkningens avlämnande
hade densamma kontrollerats av föreståndarinnan genom jämförelse med
de s. k. »brödsvar», som bagaren lämnade vid varje leverans. Förefunnes
skiljaktigheter, brukade anmälan därom göras av föreståndarinnan till
föreståndaren i och för rättelse. Efter verkställd rättelse eller då ingen anmärkning
förekomme, plägade räkningen attesteras av föreståndarinnan,
varefter densamma betalades och brödsvaren makulerades. Detta tillväga -

gångssätt hade tillämpats i alla år utan anmärkning. Om dessa brödsvar
skulle biläggas räkenskapen, komme densamma att utökas i ganska stor
grad. Vid vissa tillfällen både det varit nödvändigt att inköpa en del varor,
t. ex. vid inryckningar. Avsikten vid tideni för inköpet både varit att
betala desamma inom 30 dagar och således komma i åtnjutande av rabatt,
där sådan av säljaren beviljades. Denna förhoppning om betalning både
uteblivit på grund av avbetalning av gamla skulder och mindre inkomster
än vad som beräknats före inryckningen. De små inkomsterna både förorsakats
av den knappa tillgången på pengar under år 1921. Nämnda år hade
bruttoomsättningen enbart under repetitionsövningen'' varit omkring 19,000
kronor mindre än under motsvarande tid år 1920. Då firmorna fordrade
betalning och tillgång på pengar saknades, både Magnusson ej kunnat
annat än tillmötesgå deras begäran genom att acceptera en växel på tre
månader. I ett par fall hade firmor verkställt inkassering genom någon av
bankerna i Östersund. Detta både berott på brist på pengar vid tiden för
fakturornas betalning. Räkningarna från Bröderna Svensson i april månads
räkenskap å 1,242 kronor 67 öre och 2,108 kronor 12 öre både avsett
varor levererade under maj och juni månader år 1921. Dessa räkningar
hade betalats under den 3 april 1922. Räkningar avseende varor till mathållningen
hade attesterats av föreståndarinnan samt räkningar å varor
till butiken av Magnusson, då detta varit förhållandet under föregående år
och ansetts mera rättvist än att biträdet i butiken skulle göra detta, då
dessa varor uppackades, räknades och besiktigades av föreståndaren. Vid
förhinder för Magnusson hade attestering verkställts av biträdet, som sedan
anmält förhållandet. Då attest å räkningar, avseende levererade varor,
icke kunnat erhållas före eller vid betalningsitillfället, så hade denna
anskaffats så snart vederbörande person, som hade att teckna attesten, anträffats.

Kaptenen Bundy: Posterna i kassaboken borde dagtecknas den dag, betalningen
skedde. Att räkningarna saknade anteckning om datum för
kvittensen hade ansetts vara av underordnad betydelse. Marketenteriföreståndaren
finge icke godkänna med blyerts skrivna räkningar. Att dylika
dock förekommit bland verifikationerna syntes bero på förbiseende från
föreståndarens sida. Räkningarna från Skoglunds bagerj. hade av föreståndarinnan
attesterats, sedan hon jämfört desamma med de avräkningsnotor,
som åtföljt leveransen. Underlåtenheten att betala kontant samt
likvideringen medelst växlar hade marketenteriföreståndaren förklarat
vara beroende på bristande tillgång på kontanta medel. Bröderna Svenssons
båda räkningar (i april månads räkenskaper) hade likviderats i april
månad. Anteckning om datum, den 3/12 1922, för kvittensen syntes sålunda
vara felaktig. Då marketenteriföreståndaren mottagit varor avsedda för
butiken, hade det ansetts lämpligt, att han också attesterat räkningarna.
Räkningarna borde emellertid hava varit attesterade, innan desamma
likviderades.

4 — Militieombudsmannens ämbetsberättelsc.

Kassakontrollanten löjtnanten Askling: Månadssammandragen för såväl
inkomster som utgifter vore av Askling granskade och i överensstämmelse
med vederbörlig kassakontrollbok. Sammandraget för utgifterna hade av
något förbiseende av Askling ej påtecknats.

Översten Lilliehöök: Posterna i kassaboken borde dagtecknas den dag betalningen
skedde. Marketenteriföreståndarens förklaring i denna del vore
icke nöjaktig. Marketenteriföreståndaren finge under inga förhållanden
nöja sig med blyertsskrivna räkningar. »Brödsvaren» hade bort bifogas
räkningarna. I varje fall borde de icke makulerats utan ordnats och förvarats
på lämpligt sätt. Marketenteriföreståndarens förklaring till att
vissa inköpta varor icke betalts kontant syntes översten nöjaktig. Även
om på grund av depressionen under 1921 marketenteriföreståndaren haft
anledning förvänta minskad köpförmåga bos marketenteribesökarna, finge
det anses vara fullt förklarligt, att han icke beräknat en så utomordentlig
minskning i omsättningen, som sedermera inträffat. Marketenteriföreståndarens
åtgärd att i några fall lämna accept för inköpta varor borde
hava bringats till regementschefens kännedom, vilket emellertid icke skett.
Förhållandet med de två den 4 april 1922 annoterade räkningar från firman
Bröderna Svensson vittnade om otillfredsställande granskning av räkningarna.
Attesteringen av räkningar måste givetvis ske enligt reglementets
föreskrift härom och måste föregå likvideringen.

5. Beträffande anmärkta brister i huvudboken:

Fanjunkaren Magnusson: I huvudboken förda konton för mathållning,
butik, underofficersmäss och soldathem utgjorde, så att säga, en tablå över
dessa olika avdelningars ställning för året efter att hava tillgodoförts ersättning
för eller vidkänts avdrag för till annan avdelning utlämnade eller
bekomna varor in natura och dylikt. Varor, som utlämnats från butiken,
vore tobaksvaror, från mathållningen matvaror. Utbetald avlöning till
personalen utlämnades i första hand från mathållningen. Vid årets slut
tillgoidofördies mathållningen den del, som belöpte sig på butiken, genom
detta belopps införande å respektive kontons debet- och kreditsidor. Huru
den av militieombudsmannen uträknade stora förlusten å mathållningen
kunnat uppkomma under så kort tid, vore för Magnusson oförklarligt. Såsom
bidragande orsak till denna ville Magnusson, såsom förut delvis anförts,
åberopa följande:

mat m. m. för 9 personer under ett år och sex månader;
mat m. m. för extra personal under vissa tider;
avlöning och mat till serveringsflickan i furirernas matsal; samt
rengöring av hela marketenteribyggnaden med cyanväte för en kostnad
av omkring 700 kronor.

De två sista posterna ansåge Magnusson böra hava utgått från Enskilda
lägerkassan och ej av marketenterimedel.

Kaptenen Bundy: För överföringar mellan olika konton i huvudboken
hade skäl icke ansetts behöva anföras. Kevisorerna hade för granskningen

av räkenskaperna erhållit erforderliga, förklaringar. De i bokslutet den
31 december 1921 saknade skulderna hade kunnat uteglömmas på grund av
att reskontra icke förts. Att så stor förlust drabbat mathållningens konto
syntes vara en följd av att vissa utgifter, som rätteligen bort föras å andra
konton, upptagits å mathållningens konto. Efter granskningen av räkenskaperna
för år 1921 syntes mathållningens konto böra få följande utseende.

Mathållningen.

Ingående varulager den 1/1 1921...
Inköpta varor enligt kol. I ........	kronor	94,226: 2 6
Avgår ingående skulder ................	»	9,330: 15
	»	84,896: 11
Inköpta varor ej bet. den 31/12 1921		28,028: 26	112,924: 37
Avgår följande:
Mat till personal för math.........	»	6,772: so
Till Butiken:
Varor ............................................	»	3,362: 16
Mat till personalen ....................	»	2,737: so
Lön till d:o ....................	»	3,790: —
Telefon m. m.............................	»	285: —
Renhållning ................................	»	151: —	10,325: 60
Till Soldathemmet:
Varor ............................................	»	14,015: —
Lön ................................................	»	1,740: —	15,755: —
Till Underofficersmässen................	»	12,885: so
Varulagret den 31/12 1921 ............	»	716:20	46,454:8 6 66,469:51

Inköpspris å försålda varor kronor 67,457: 7 6

Omkostnader ej bokförda

Telefon m. m....................

Avlöningar .......................

Renhållning.......................

Diverse...............................

Diverse personer...............

kronor 288: 3 3

» 286: 25

» 8,003: 19

» 151:65

» 5,373: 94

» 183:7 5

14,287: u

Summa utgifter kronor 81,744: 8 7

Inkomster, kontant för mathållningen................ kronor 65,038: 79

Förlust uppkommen under åren ........................ » 16,706: 0 8 81,744: 8 7

Bland verifikationerna för år 1921 funnes räkningar å matvaror levererade
under år 1920 till ett belopp av 9,330 kronor 15 öre. Ingående skulder
borde sålunda upptagas till detta belopp.

Av avlöningar syntes å mathållningens konto endast böra gäldas: hälften
av arvodena till regementsintendent, kassakontrollant, marketenteriföreståndare
och föreståndarinna samt hela lönen till kokerska, biträde i
köket och tre serveringsflickor samt ersättning för extra hjälp eller 8,003
kronor 19 öre. Telefon- och renhållningskostnaderna borde fördelas på butiken
och mathållningen. Kostnaderna för mat till personalen syntes böra
redovisas särskilt, varför desamma borde upptagas under rubriken »Avgår
följande». Mat till personalen hade beräknats till 3 kronor per dag för 8
personer under 365 dagar samt dessutom för extra hjälp (250 dagsverken).
Å mathållningens konto hade sålunda förts kostnaderna för mat till
kokerskan, biträdet i köket, 3 serveringsflickor, all extra hjälp samt halva
kostnaden för mal till föreståndarinnan eller 6,772 kronor 50 öre. Mat till
övrig personal samt hälften av föreståndarinnans hade förts å butikens
konto med 2,737 kronor 50 öre. Sannolikt funnes flera omkostnader, som
från mathållningens konto borde överföras till andra konton. Tiden hade
emellertid icke medgivit en grundligare utredning.

Fanjunkaren Storm: Det syntes Storm märkvärdigt att butikens konto
visade överskott med sina under dyrtiden inköpta lager.

Översten Lilliehöök: översten ansåge för sin del, att vinsten å butikens
rörelse sannolikt uppstått genom felaktig bokföring. Översten hade emellertid
låtit verkligt sakkunniga personer verkställa ny revidering av
räkenskaperna. Dessa revisorer hade verkställt fullständigt nytt bokslut
för år 1921 och vore nu sysselsatta med genomgång av 1922 års räkenskaper,
i samband varmed de erhållit i uppdrag att upplägga nya böcker för
år 1923. Ovannämnda nyrevidering hade översten huvudsakligen låtit utföra
med hänsyn till den stora förlusten å mathållningen. Det nyupprättade
bokslutet visade en ej oväsentlig minskning av förlusten å nämnda
konto, »nämligen sammanlagt 26,689 kronor 31 öre». Översten anslöte sig
till den av revisorerna i en av dem utarbetad promemoria uttalad uppfattning,
att förlusten uppstått genom felkalkylering. Huruvida förlusten
kunnat förebyggas vore svårt att avgöra. Dock syntes översten ostridigt,
att, därest de månatliga överslagsberäkningarna gjorts noggrannare av
marketenteriföreståndaren och granskats omsorgsfullare av regementsintendenten,
det ogynnsamma läget bort kunna klargöras för regementschefen
redan under sommaren 1921. Vissa reglerande åtgärder, som
av översten vidtagits först 1922 dels efter granskning av revisionsberättelsen
för 1921 och dels på grund av in iliti eombud s man n eu s inspektion, hade
då kunnat komma till stånd åtminstone 6 å 7 månader tidigare. I detta
sammanhang funne översten sig dock böra anmäla, att översten efter
repetitionsövningen 1921 hade anledning förmoda, att marketenteriets läge
varit ogynnsamt. Den i revisorernas promemoria föreslagna månatliga
inventeringen av matvaruförrådet vore redan anbefalld av översten.

Fanjunkaren Magnusson anförde slutligen:

att lian ej varit hågad mottaga denna befattning, som medförde obehag
från alla håll;

att den tid, som återstått av dagen efter expeditionstidens slut, ej varit
tillräcklig för rörelsens fullständiga skötsel;

att regementschefen, trots Magnussons förslag å andra mera kvalificerade
personer, beslutat tillsätta Magnusson såsom föreståndare;

att Magnusson vid varje tillfälle ansett det vara sin skyldighet att stå
på kronans sida och göra det bästa för ställningens förbättrande, vilket,
till följd av kristiden, misslyckats; samt
att Magnusson innehade högsta betyget i enkel och dubbel bokföring.
Med anledning av vad Magnusson sålunda yttrat anförde översten
Lilliehöök: Magnussons uppgift aitt han icke varit särskilt hågad för uppgiften
vore säkerligen riktig. Något avböjande från Magnussons sida hade
emellertid icke skett. Det folie av sig självt, att Magnusson i så fall icke
blivit förordnad. Varken under 1920 eller 1921 hade till överstens kännedom
kommit någon önskan från Magnussons sida att avgå. Under 1922
hade Magnusson emellertid vid ett par tillfällen till översten personligen
uttryckt sin önskan att befrias från föreståndarbefattningen, en önskan
som översten av helt naturliga skäl dock icke kunnat omedelbart bifalla.
Beträffande Magnussons lämplighet för uppgiften hyste översten givetvis
vid förordnandet icke det minsta tvivel. Visserligen hade Magnussons tid
varit ganska upptagen genom tjänstgöring vid kassaförvaltningen, men å
andra sidan hade översten ansett, att Magnusson just på grund av sin
tjänstgöring och föregående utbildning borde kunna sköta marketenteriet
vida lättare än någon annan underofficer vid regementet, För övrigt hade
Magnusson åtagit sig uppdraget, och då befattningen vore förenad med ett
arvode på 1,200 kronor årligen, hade ingen anledning funnits att taga hänsyn
till det betydande övertidsarbete, som befattningen givetvis krävde.
Magnussons höga betyg i bokföring hade för översten varit en borgen, att
åtminstone denna del av marketenteriföreståndarens verksamhet borde
komma att omhänderhavas på ett fullt tillfredsställande sätt.

Sedan militieombudsmannen härefter beslutat anställa åtal mot kaptenen
Bundy och fanjunkaren Magnusson för vad i ärendet läge dem till last,
avlät militieombudsmannen den 3 november 1923 en ämbetsskrivelse till
krigsfiskalen vid Jämtlands fältjägarregemente, i vilken skrivelse militieombudsmannen
— efter att hava lämnat redogörelse för vad i ärendet förekommit
— anförde följande.

Jämlikt § 4 a) i reglementet för marketenterirörelsen vid arméns truppförband
den 31 januari 1919 ålåge det regementsintendenten att låta upprätta
förslag till prislista för de varor, som i regel tillhandahölles i marketen -

teriet och underställa detsamma regementschefens prövning och fastställelse
ävensom bestämma priset å sådana varor, som icke lämpligen
borde upptagas i prislistan. I ärendet vore upplyst, att det under år 1921
för inackordering i underofficersmässen gällande priset 3 kronor 75 öre om
dagen ävensom det pris av 3 kronor, som under år 1922 tillämpats, sålunda
fastställts av regementschefen, översten Lilliehöök.

Om ock marketenterirörelsens ändamål i första hand torde vara att bereda
manskapet vid truppförbandet tillfälle till billig extra förplägnad,
hade dock grunden för rörelsens omhändertagande av truppförbandet varit,
att genom vinst å rörelsen truppförbandet skulle tillföras medel, soim
kunde användas till manskapets nytta och trevnad. Vid bestämmandet av
priserna för de å rörelsen tillhandahållna varorna borde därför tillses, att
desamma icke blott täckte varornas inköpspris och kostnaderna för deras
beredning och tillhandahållande, utan jämväl därutöver lämnade något
överskott. Detta krav på prissättningen torde dock principiellt sett allenast
böra gälla de i manskapsmässen tillhandahållna varorna. Vid prissättningen
för mathållningen i underofficersmässen, vilken mathållning
allenast på grund av bristen på särskilt kök för underofficerarna måst göras
gemensam, torde däremot principiellt sett allenast böra iakttagas, att
priserna säkert täckte samtliga kostnaderna för de underofficerarna i
mässen tillhandahållna förmåner. En högre prissättning skulle för underofficerarna
vid de truppförband, där särskilt kök i underofficersmässen
icke av kronan tillhandahölles, innebära eu extra beskattning till förmån
för manskapet. En lägre prissättning åter skulle medföra, att manskapet
medelst överbetalning av sina varor i manskapsmässen bidroge till underofficerarnas
mathållning.

Otvivelaktigt gåve en jämförelse mellan underofficerarnas inackorderingspris
och vad de, på sätt ovan anförts, därför erhållit, å ena, och de
för varorna i manskapsmässen fastställda priser, å andra sidan, anledning
till antagandet, att den ifrågavarande prissättningen icke blivit riktigt
avvägd. Härför talade jämväl den omständigheten, att, såvitt framginge
av fanjunkaren Magnussons yttrande i ärendet, hänsyn till omkostnader
för matens tillredning och servering m. in. icke syntes hava tagitsi vid den
kostnadsberäkning, som legat till grund för prisbestämningen, och att i den
över rörelsen för år 1921 förda huvudboken underofficersmässen icke syntes
hava debiterats något mot dylika omkostnader svarande belopp. Visserligen
utvisade enligt huvudboken underofficersmässens konto för nämnda
år en vinst av, 67 kronor 50 öre; men det syntes knappast möjligt, att
vinst skulle kunna hava uppstått på den relativt lågt betalda mathållningen
i underofficersmässen, samtidigt som mathållningen i manskapsmässen,
för vilken väsentligt högre priser erlagts, gått med en enligt huvudboken
till ej mindre än 34,953 kronor 93 öre uppgående förlust.

Då emellertid nu anmärkta förhållanden icke i och för sig torde utgöra
något avgörande bevis för att underofficerarnas inackorderingspris varit för

lågt, särskilt som bokföringen mellan de olika kontona i huvudboken på
sätt nedan närmare berördes icke torde vara tillförlitlig, hade militieombudsmannen,
sökt införskaffa utredning rörande det pris, som kunde anses
erforderligt för täckande av kostnaderna för en så beskaffad inackordering
som den, varom här vore fråga, och förr berörda ändamål med förfrågningar
i sådant hänseende tillskrivit följande institutioner och enskilda,
nämligen distriktschefen för statens järnvägars fjärde distrikt, överläkaren
vid länslasarettet i Östersund, överläkaren vid Östersunds hospital,
konsulenten (för husligt arbete) vid skolöverstyrelsen fröken Ingeborg
Walin och direktören för restaurant Kosen bad i Stockholm Agnar
Meurling.

Av de inkomna svaren torde icke kunna anses framgå, att de för de olika
tidsperioderna av regementschefen fastställda inackorderingsprisen med
en kvantitativt normal utspisning varit för låga, ej heller att de varit otillräckliga
till täckande jämväl av den på underofficersmässen belöpande andelen
av marketenterirörelsens allmänna omkostnader. I varje fall torde,
särskilt vid betraktande av att en felbestämning av priset på 20 öre allenast
med cirka 1,000 kronor kunnat öka respektive minska inkomsterna i mässen,
få anses framgå, att de ifrågavarande priserna icke så lågt beräknats, att
därigenom någon avsevärdare förlust å marketenterirörelsen i dess helhet,
bort kunna uppstå.

Vid nu anförda förhållanden och då härtill komme, att frågan om prisets
skälighet varit beroende icke blott på de förutgående kostnadsberäkningar,
som enligt avgivna förklaringar skulle hava ägt rum, utan även på rörelsens
ifråga resultat, men de uppgifter, som i sistnämnda hänseende kunnat
inhämtas, på grund av bristande kontroll och felaktig bokföring måst
bliva missvisande, hade militieombudsmannen icke funnit regementschefen,
översten Lilliehöök, hava gjort sig skyldig till tjänstefel genom de beslut,
varigenom priserna för spisning i underofficersmässen fastställts,
även om det varit utrett,, att dessa priser varit i någon mån för låga.

På sätt förut anförts utvisade de över marketenterirörelsen förda böcker,
att underofficersmässen under år 1921 skulle hava gått med vinst av 67
kronor 50 öre. Även om denna del av rörelsen, på sätt rätteligen ske bort,
belastats med därå belöpande andel i de allmänna omkostnaderna och följaktligen
visat förlust, torde likväl vara klart, att därmed allenast en del
av den å rörelsen i dess helhet uppkomna förlusten och endast en mindre
del därav vunnit förklaring.

Den sammanlagda förlusten skulle enligt vinst- och förlustkontot utgöra
34,953 kronor 93 öre, som i sin helhet påförts mathållningens konto, jämte
1,868 kronor 73 öre från inventariekontot och 1,348 kronor i vissa omkostnader,
under det vinsten skulle hava uppstått förutom å underofficersmässen
med ovan angivet belopp å butiken med 18,473 kronor 43 öre, å soldathemmet
med 2,013 kronor 64 öre och å räntekontot med 166 kronor 69 öre,

så att återstående förlusten å rörelsen i dess helhet skulle hava utgjort
17,449 kronor 40 öre. På sätt förut anförts vore de sålunda bokförda beloppen
icke riktiga, enär ingående skulder till sammanlagt belopp av 7,722
kronor IT1 öre icke bokförts. Sedermera både, enligt vad kaptenen Bundys
förklaring och de av regementschefen tillkallade särskilda revisorernas
promemorior utvisade, kommit i dagen, att skulder emellertid uteglömts
jämväl i 1921 års ingående balans — vid genomgång av 1921 års räkenskaper
både militieombudsmannen återfunnit sådana skulder till sammanlagt
belopp av 9,049 kronor 37 öre — varjämte framgått, dels att vissa andra
poster icke bokförts dels ock att vissa i böckerna på mathållningens konto
debiterade utgifter, rätteligen bort på sätt, som i nyssnämnda förklaring
och promemoria angivits, fördelas mellan mathållningens, butikens, soldathemmets
m. fl. konton, så att vinst- och förlustkontot skulle med iakttagande
av sålunda» anmärkta rättelsen enligt promemorian erhålla följande
utseende.

Förluster:

Matvarors Konto:

lön och kost till uppasserska i furirmatsalen .................... kronor 1,800: —

förlust å mathållningen ........................................................ » 26,689:31

Omkostnads Konto:

desinfektionskostnad ................................................................ » 685: —

Kronor 29,174:31

Vinster:

Butiksvarors Konto .................................................................... kronor 13,251: 5 8

Underofficersmässens Konto .................................................... » 49: so

Soldathemmets Konto ............................................................... » 108: 6 4

Räntors Konto ............................................................................ * 166:6 9

Kapital Konto ........................................................................... » 15,597: 9 o

Kronor 29,174:31

Mot den sålunda uppgjorda vinst- och förlusträkningen torde till en början
böra anmärkas, att, då samtliga övriga konton visat vinst, samtliga
förlustposter, som icke ansetts kunna debiteras dessa andra konton, uppenbarligen
bort täckas av rörelsen i manskapsmässen och att följaktligen
hela förlusten 29,174 kronor 31 öre måste anses uppkommen å manskapets
mathållning (mathållningens konto). Vidare hade vid fördelningen av
omkostnaderna å de olika kontona maten till butikspersonalen påförts butikens
konto efter 3 kronor om dagen eller med enahanda belopp, som under
år 1922 utgått såsom ersättning för maten till underofficerarna, vilket säkerligen
torde få anses orimligt. Slutligen torde vid nämnda fördelning å
de olika kontona hänsyn jämväl bort hava tagits till den del av omkostnaderna,
som belöpt å underofficersmässen och som icke, så vitt böckerna

utvisade, debiterats denna och ej heller täcktes av den därå uppkomna
obetydliga vinsten.

Även om emellertid en del av marketenterirörelsens omkostnader på
sätt rätteligen bort ske påfördes underofficersmässens konto och detta följaktligen
skulle komma att visa i stället för vinst några tusen kronors
förlust, vore dock orsaken till den återstående till cirka 25,000 kronor uppgående
förlusten å mathållningen fortfarande i saknad av varje förklaring.
Fanjunkaren Magnusson hade för sin del ansett det oförklarligt, hur
en så stor förlust å mathållningen kunnat uppkomma under så kort tid,
och såsom bidragande orsak härtill åberopat utgifterna för mathållning för
personalen, lön till serveringsflickan i furirernas matsal och rengöring
med cyanväte av marketenterihyggnaden. Uppenbarligen utgjorde kostnaden
för servering i furirernas matsal 1,800 kronor en utgift, varmed
marketenteriet icke bort belastas och jämväl kostnaden för rengöringen
685 kronor syntes vara av den tillfälliga beskaffenhet, att hänsyn därtill
icke skäligen behövt tagas vid beräkning av förhållandet mellan rörelsens
inkomster och utgifter. Vad däremot utgifterna för personalens kost anginge,
torde vara klart, att desamma vore att hänföra till sådana omkostnader,
som skulle täckas av de i manskapsmässen tillhandahållna varornas
försäljningspris.

De av regementschefen anlitade revisorerna hade ansett förlusten vara
beroende av felkalkyloring, varmed de väl avsett att varuprisen blivit
för lågt bestämda, så att desamma icke täckt samtliga utgifter. En jämförelse
mellan de för manskapsmässen under ifrågavarande tid gällande
priser och de priser, som vid samma tid varit gällande vid andra marketenterier
— i den mån en sådan jämförelse vore möjlig — torde emellertid
icke giva vid handen, att de förstnämnda priserna varit särskilt låga. Ej
heller framginge detta av de kostnadsberäkningar, som bifogats ovannämnda
från Östersunds hospital ingångna svar. Direktören Meurling syntes
för sin del anse de ifrågavarande priserna med 60 ä 100 procent överstiga
de priser, för vilka varorna möjligen skulle kunna tillhandahållas,
och fröken Walin betecknade i sitt ovannämnda svar samma priser anmärkningsvärt,
i vissa fall orimligt, höga. Även en jämförelse med det
för underofficerarna fastställda inackorderingspriset syntes giva vid handen,
att priserna i manskapsmässen snarare varit höga än låga. Visserligen
syntes omkostnaderna med ett par tusen kronor överstiga de i allmänhet
vid en marketenterirörelse erforderliga, men denna skillnad uppvägdes
mer än väl av den vinst, som rörelsen i allmänhet plägade giva
och som i medeltal torde kunna beräknas till 5- å 6,000 kronor och vid
några truppförband uppginge ända till 15- å 20,000 kronor. Att inköpsprisen
skulle vara särskilt höga, hade icke ens påståtts, ej heller visade
en granskning av räkningarna, i den mån en sådan vore möjlig, att så
skulle vara förhållandet.

Vid nu anförda förhållanden syntes anledning föreligga till det antagandet,
att orsaken till det dåliga resultatet väsentligen varit att söka i
sättet för rörelsens skötande i allmänhet, den ofullständiga och felaktiga
bokföringen, varigenom kontrollen över rörelsen försvårats eller omöjliggjorts,
samt de försummelser med avseende å föreskrivna kontrollåtgärder,
som förelupit. Även om ett direkt orsakssammanhang härvid icke kunnat
påvisas, torde i varje fall de fel, som i nämnda hänseenden begåtts, så till
vida varit orsak till förluster, att de uteslutit ett tidigare bedömande av
rörelsens resultat och ställning samt åtgärder till förebyggande av vidare
förluster.

Beträffande marketentteriföreståndarens åligganden meddelades föreskrifter
i § 5 i 1919 års till den 1 april 1922 gällande marketenterireglemente.
Denna paragraf var, så vitt nu vore i fråga, av följande lydelse:

“Den av regementschefen antagna marketenteriföreståndaren (underofficer) lyder
direkt under regementsintendenten samt har den omedelbara ledningen av och ansvaret
för marketenterirörelsens riktiga bedrivande med redovisningsskyldighet och
uppbördsmannaansvar i första hand för alla av honom mottagna penningmedel.

Honom åligger:

a) ---

b) att föra kassabok, som skall efter tidsföljden upptaga alla inkomst- och utgiftsposter
;

c) att föra huvudbok;

d) att granska och av omhänderhavda medel betala inkommande räkningar, sedan
de blivit försedda med hushållerskans attest därom, att i räkningen upptagna varor
blivit riktigt levererade:

e) ---

f) att senast 10:de dagen i varje månad till regementsintendenten inlämna månadsredovisning
för föregående månad, upptagande

å debet: behållningen från föregående månad samt summan av till kassan (enligt
kassaboken) influtna medel och

å kredit: summan av under månaden verkställda utbetalningar, enligt ett med
verifikationer styrkt sammandrag, samt behållningen till följande månad;

g) att föra inventariebok och taga de möbler och inventarier, vilka icke kunna
hänföras till försäljnings- eller förbrukningsförnödenheter, till uppbörd;

h) ---

i) att senast före januari månads utgång till regementsintendenten avlämna årsräkenskap
för föregående år;

j) att vid årsskiftet förrätta inventering av såväl inventarier som varulager samt
inför regementsintendenten föreslå den avskrivning, som därvid bör förekomma;

k) —--

l) att — om regementsintendenten så bestämmer — verkställa inköp av erforderliga
varor;

m) ---

n) att över rörelsens ekonomiska resultat en gång i månaden göra en överslagsberäkning,
som skall tillställas regementsintendenten".

I de nu återgivna föreskrifterna hade sedermera i det den 29 december
1921 utfärdade marketenterireglementet, som länt till efterrättelse från
och med den 1 april 1922, allenast vidtagits de ändringar, att föreståndaren
ålagts föra, förutom huvudbok, jämväl varubok och reskontra (mom. c),
att räkningarna skulle före betalningen förses med attest »av hushållerskan
eller av den person, som förestår med marketenteriet möjligen förenad
handelsrörelse» (mom. d), att den föreskrivna inventeringen vid årsskiftet
skulle förrättas tillsammans med de utsedda revisorerna (mom. k
i 1921 års reglemente), att marketenteriföreståndaren skulle verkställa
inköp av erforderliga varor, om och i den män r eg em en tsi n t ende liten så
bestämde (mom. m), samt att överslagsberäkning över rörelsens ekonomiska
resultat skulle göras en gång i kvartalet och tillställas regementsintendenten
(mom. p).

På sätt ovan anförts hade marketenteriföreståndaren, fanjunkaren Magnusson,
i väsentliga hänseenden åsidosatt sina nu nämnda åligganden.
Han hade sålunda underlåtit att föra varubok och reskontra, varom uttrycklig
föreskrift varit gällande från och med den 1 april 1922 (1921 års
reglemente § 5 mom. c), samt, intill den 1 april 1922, underlåtit att en
gång i månaden uppgöra och till regementsintendenten inlämna överslagsberäkning
över rörelsens ekonomiska resultat (1919 års reglemente § 5
mom. n).

Vid förandet av huvudbok, som varit fördelad i två böcker, den ena
innefattande inventarium och den andra balans- samt vinst- och förlusträkning
m. fl. konton, hade han beträffande inventarieboken på ett synnerligen
oöverskådligt sätt förtecknat inneliggande varutillgångar, underlåtit
att underteckna såväl 1920 som 1921 års utgående inventarium, från
förteckningen å skulder i samma inventarium såväl år 1920 som år 1921
uteslutit skulder till avsevärda belopp, nämligen förstnämnda år lägst
9,049 kronor 37 öre och sistnämnda,år 7,722 kronor 17 öre, i 1921 års inventarium
upptagit utestående fordringar för underofficerarnas spisning
med sammanslaget belopp 1,181 kronor 4 öre utan angivande av rätte
gäldenären, samt underlåtit paginera boken (1919 års reglemente § 5 mom.
c och j samt 1921 års reglemente § 5 mom. c och k).

Beträffande huvudboken i övrigt hade Magnusson dels underlåtit att i
utgående balansräkningen år 1920 och ingående balansräkningen år 1921
samt i utgående balansräkningen år 1921 och den ingående år 1922 upptaga
ovannämnda i respektive inventarium icke upptagna skulder å resp.
9,049 kronor 37 öre och 7,722 kronor 17 öre ävensom med anledning härav
oriktigt antecknat de av skulderna berörda kontonas — mathållningens,
butikens, inventariers, vinst- och förlusts samt kapitals konton — ställning,
dels, på sätt av kaptenen Bundys förklaring och vad ovan anförts
framginge, felaktigt påfört mathållningens konto omkostnadei-, som rätteligen
bort till vissa delar påföras butikens, soldathemmets och underofficersmässens
konton, dels ock utan verifikationer överfört från mathåll -

ningens konto 12,885 kronor 50 öre och från butikens konto 3,764 kronor 62
öre till nnderofficersmässen samt från mathållningens konto till butikens
konto 3,362 kronor 16 öre och till soldathemmets konto 14,015 kronor.
Vidare hade Magnusson

underlåtit att dag för dag, alltefter som räkningar betalts, införa utgifterna
i kassaboken, och i stället antecknat dem den dag, då utgiften av
kassakontrollanten annoterats (§ 5 mom. b);

i mycket stor utsträckning betalt räkningar, oaktat de icke på föreskrivet
sätt attesterats, vare sig attest sedermera införskaffats, lämnats
av honom själv eller helt uteblivit (§ 5 mom. d);

icke iakttagit, att räkningarna varit i behörig ordning, utan på sätt ovan
anmärkts såsom kvitto å betalningen emottagit räkningar, som i sin helhet
skrivits med blyerts eller som saknat datum för kvittensen eller angivit
oriktigt datum därför (firman Bröderna Svenssons räkningar å resp.
1,242 kronor 67 öre och 2,108 kronor 12 öre, antecknade i kassaboken den
4 april 1922), ävensom räkningar, i vilka de betalda varorna allenast till
sin art, men ej till sin myckenhet eller närmare beskaffenhet angivits
(räkningarna från Bröderna Skoglunds bageri); samt
inköpt varor på årslång kredit och i vissa fall för likviden accepterat
växel.

Slutligen torde Magnusson saknat befogenhet att av marketenterirörelsens
medel utgiva lön till serveringsflickan i furirernas matsal.

Angående betydelsen av de försummelser, vartill Magnusson sålunda
gjort sig skyldig, torde till en början böra framhållas, hurusom underlåtenheten
att föra varubok och reskontra, uppgöra och till regementsintendenten
avlämna ekonomisk överslagsberäkning, i inventarieboken och
balansräkningen upptaga samtliga skulder samt rätt fördela omkostnaderna
å rörelsens olika grenar ävensom sättet för inventariebokens förande
och inköpen av varor på kredit, praktiskt taget uteslutit varje möjlighet
att erhålla en riktig inblick såväl i rörelsens ställning i dess helhet
som i de olika avdelningarnas ekonomiska resultat och därigenom även
omöjliggjort eu riktig prisbestämning av varorna i de olika avdelningarna.
På sätt regementschefen anfört hade otvivelaktigt ett fullgörande av föreskriften
i § 5 mom. n) i 1919 års reglemente angående avgivande en gång i
månaden av ekonomisk överslagsberäkning varit ägnat att fästa uppmärksamheten
å rörelsens dåliga resultat och möjliggjort ett tidigare ingripande
från regementsintendentens och regementschefens sida. Likaså
torde, därest Magnusson, på sätt han bort, i stället för att inköpa varor
på kredit eller betala dem med växel, för regementsintendenten anmält
bristen på penningar och behovet av ytterligare förskott från enskilda
lägerkassan, rörelsens dåliga ställning redan då blivit klarlagd och ett ingripande
möjliggjorts.

Särskilt oförsvarlig syntes Magnussons underlåtenhet att i ingående
inventariet för åren 1920 och 1921 förteckna samtliga skulder. Hade
samtliga skulderna upptagits i 1920 års utgående balansräkning, skulle
rörelsen för år 1920 icke hava visat vinst utan förlust och anledning förefunnits
att med större uppmärksamhet än som skett följa rörelsen under
år 1921.

Av icke mindre betydelse torde de övriga försummelser, vartill Magnusson
gjort sig skyldig, vara. Då Magnusson utan någon som helst verifikation
från mathållningens resp. butikens konton i huvudboken gjort
överföringar till resp. butikens, soldathemmets och underofficersmässens
konton, så inneha re detta i själva verket, att varje kontroll saknades på
den myckenhet varor av varje slag, som från mathållningen resp. butiken
överlämnats till övriga avdelningar. Att överföringen, vad särskilt anginge
underofficersmässen, av varor från mathållningen vore tämligen
godtycklig, torde för övrigt tydligt framgå av vad Magnusson anfört
därom att för bedömandet av skäligheten av underofficerarnas inackorderingspris
»under en vecka då och då antecknats mängden av alla matvaror,
som använts för underofficerarnas räkning». Även om svårigheter
mött för en noggrannare kontroll över matvaruåtgången i mässarna,
hade i allt fall till soldathemmet utlämnade varor ävensom till underofficersmässen
utlämnade tobaksvaror bort utlämnas allenast mot kvitton
eller penningar, varjämte varuåtgången i butiken bort kunna bliva föremål
för kontroll.

Att det sätt, varpå överföringarna skett, i hög grad försvårat kontrollen
över bokföringen torde framgå bl. a. av vad nedan anfördes rörande den
från butiken till underofficersmässen överförda posten å 3,764 kronor
62 öre.

Genom att Magnusson i åtskilliga fall betalat inkommande räkningar
utan attest saknades den med attesten avsedda kontrollen över att endast
sådana varor betalades, som levererats. I sådan riktning verkade ock betalning
av räkningar, å vilka attest först efteråt, vid månadens slut, anskaffats,
betalningen av de å stora belopp lydande ospecificerade brödräkningarna
samt betalningen av räkningar, avseende varor, som skulle hava
levererats under ett föregående år, åtskilliga månader före likviden. I
brist på varubok måste den kontroll över att de ifrågakomna varorna
verkligen bekommits, som attesten avsåge att utgöra, i de angivna fallen
bliva av obetydligt värde eller helt värdelös. Särskilt för sistnämnda
fall, då personalen kanske under tiden förändrats och räkningen möjligen
ock hörde till dem, som icke förut upptagits såsom skuld, torde vara svårt
att med säkerhet bedöma om leverans föregått räkningen eller ej. I de
fall, då räkningen ej specificerats eller icke daterats, ökades ock risken
för dubbelbetalning, varjämte i förstnämnda fall möjligheten för regememtsinitendenten
att bedöma inköpsprisens skälighet förminskades.

Då på sätt av det föregående framginge Magnusson i åtskilliga fall
själv köpt, själv emottaga och själv betalat varorna, som därefter utan
annan redovisning än den, som bestode i antecknandet av de för täckande
av rörelsens utgifter otillräckliga dagskassorna, konsumerats eller till
försäljning utlämnats, torde vara uppenbart att möjligheten till kontroll
över rörelsens skötsel i huvudsak helt uteslutits.

Den brist, de begångna felen medfört i kontrollen över att betalda räkningar
motsvarades av levererade varor och att levererade varor kommit
rörelsen tillgodo, tedde sig så mycket betänkligare, då försummelserna
såges mot bakgrunden av den uppkomna förlusten.

Vad kaptenen Bundy i vissa fall anfört till Magnussons försvar syntes
ej tarva vidare bemötande. Vad kaptenen anfört därom att ekonomiska
överslagsberäkningar skulle hava av Magnusson avgivits torde icke mot
Magnussons motsatta uppgift förtjäna tilltro. De ifrågavarande beräk--ningarna, som vid inspektionstillfället ej kunde företes, torde allenast hava
utgjorts av de utav Magnusson omförmälda hopsummeringar av utgifter
och inkomster, som skulle på regementsintendentens förfrågan hava lämnats
denne. En dylik uppgift, som saknade förteckning å tillgångar och
skulder såväl före som efter den tid uppgiften avsåge, torde uppenbarligen
icke kunna giva ledning för bedömande av det ekonomiska resultatet
under samma tid.

På grund av vad ovan anförts hade militieombudsmannen ansett utrett,
att Magnusson i angivna hänseenden gjort sig skyldig till grov vårdslöshet
och försummelse i sin befattning såsom marketenteriföreståndare och
att han genom denna vårdslöshet och försummelse varit vållande åtminstone
till en del av den förlust, som under åren 1921 och 1922 uppstått å
marketenterirörelsen.

Som Magnusson torde saknat befogenhet att av marketenterirörelsens
medel utgiva ersättning till den i furirernas matsal tjänstgörande uppasserskan,
torde han vara skyldig till marketenterikassan återbära vad han
i sådant hänseende utgivit.

Magnusson syntes vidare redovisningsskyldig i följande hänseenden.

Från den ingående balansen hade påförts underofficersmässens konto i
huvudboken bl. a. ett belopp av 1,568 kronor 56 öre motsvarande obetalda
räkningar vid årets början. Dessa räkningar hade under året betalts.
Vidare hade enligt vad militieombudsmannen tillhandakomna sammandrag
för månaderna januari—december 1921, avseende »spisning» och
»kaffe m. m.» i underofficersmässen, utvisade följande belopp debiterats,
nämligen:

	Summa kronor	Spisning kronor	Kaffe m. m. kronor
Januari...........	1,505: 6 5	1,405: so	100: 15
Februari .......	1,214: 15	1,135: —	79: 15
Mars ...............	..... 1,367: 63	1,226: —	141: 6 3
April ...............	1,534: 5 3	1,374: so	160:03
Maj ...............	1,344: 25	1,151: 25	193: —
Juni ...............	1,243: 65	1,122: —	121:65
Juli ...............	..... 1,536: 7 9	1,443: —	93: 79
Augusti...........	1,536: 93	1,417: so	119:43
September.......	1,518: 60	1,398: 75	119: 85
Oktober...........	1,242: 0 9	1,162: —	80: 09
November.......	1,598: 34	1,532: 25	66: 0 9
December .......	1,181: 04	1,120: 25	61: 29
	16,823: 65	15,488: —	1,335: 6 5

Härav hade under året influtit betalning för januari—november månader
med 15,642 kronor 61 öre, varemot räkningarna för december balanserats
till nästkommande år med 1,181 kronor 4 öre.

Då inkomsterna under året sålunda utgjorts av:

betalning för balanserade räkningar........................................ kronor 1,568: 5 6

betalning för räkningarna jan.—nov..................................... » 15,642:61

hade sålunda sammanlagt influtit............................................ kronor 17,211:17

Då emellertid härav bokförts allenast.................................... » 17,105: 14

syntes återstå oredovisade ........................................................ kronor 106: o 3

Vidare hade enligt huvudboken underofficersmässens konto från butikens
konto påförts ett belopp av 3,764 kronor 62 öre, motsvarande enligt
Magnussons förklaring levererade cigarrvaror. Av vad ovan anförts framginge,
att av de mässen gottskrivna inkomster —17,105 kronor 14 öre —
1,568 kronor 56 öre avsåge likvid för 1920 års balanserade räkningar och
15,642 kronor 61 öre likvid för spisning, kaffe m. m. under januari—november
1921. Då emellertid av sistnämnda belopp endast 1,274 kronor 36 öre
belöpte på kaffe m. m. och därav endast en bråkdel torde kunna avse cigarrvarorna,
syntes någon mot sistnämnda varor svarande inkomstpost
icke finnas. Under förutsättning att hela beloppet för »kaffe m. m.» avsåge
cigarrer, skulle följaktligen likväl ett belopp av lägst 1,490 kronor
26 öre återstå oredovisade.

Även om vad i det föregående anförts, icke kunde anses innefatta bevis
därom, att Magnusson till egen eller annans fördel missbrukat den ställning,
den bristande kontrollen givit, funnes däremot åtskilliga omständigheter,
som tydde på, att Magnusson varit fullt medveten om ställningen
och i stället för att omedelbart göra anmälan därom sökt dölja densamma,

möjligen i förhoppning att så småningom lyckas förbättra den. I sin förklaring
hade väl Magnusson särskilt betonat, att han icke med uteslutandet
av vissa skulder ur inventarieboken per den 31 december 1920 avsett
att förgylla upp ställningen, men denna hans uppgift syntes knappast förtjäna
tilltro vid det förhållandet, att skulder på enahanda sätt »uteglömts»
icke blott år 1921 och på sätt ovan påpekats år 1920, utan även föregående
år. Dessutom hade väl Magnusson, därest skulderna ifråga av honom
faktiskt bortglömts, bort omedelbart anmäla det för rörelsens ställning
så missvisande felet, varom han åtminstone vid likviderandet under de
första månaderna år 1922 av dylika äldre skulder, bort äga kännedom.
Magnussons nyssnämnda uppgift motsades ock av storleken av skuldernas
ifråga sammanlagda belopp ävensom därav att Magnusson, oaktat han
vid ett vart av boksluten 1919, 1920 och 1921 på angivet sätt uteglömt skulder,
vid inspektionstillfället däremot utan svårighet kunde lämna en vida
fullständigare skuldförteckning. Slutligen syntes i detta sammanhang
höra framhållas Magnussons underlåtenhet att underteckna utgående inventariet
åren 1920 och 1921, vilken underlåtenhet Magnusson icke syntes
hava på trovärdigt sätt förklarat, ävensom det sätt, varpå överföringarna
i huvudboken skett.

Vad sålunda anförts rörande Magnussons anmärkta underlåtenhet att
bokföra vissa skulder hade militieomhudsmannen ansett giva vid handen,
att denna hans underlåtenhet, varigenom enskilda lägerkassans rätt och
säkerhet åsidosatts, varit avsiktlig.

Vidkommade den mot kassakontrollanten riktade anmärkningen hade
militieomhudsmannen ansett sig kunna låta bero vid den avgivna förklaringen.

Jämlikt § 4 i 1919 års marketenterireglemente ålåge det regementsintendenten
bland annat:

att träffa avtal om leverans av erforderliga förnödenheter, vilket dock
om så prövades lämpligt, kunde överlåtas på marketenteriföreståndaren
eller hushållerskan (§ 4 mom. b);

att granska marketenteriföreståndarens leveransuppgörelser samt de av
honom förda räkenskaperna och månatligen avgivna redovisningar (§ 4
mom. e);

att ansvara för, att marketenterirörelsen bedreves på lämpligt sätt
och att tillbörlig kontroll utövades (§ 4 mom. g); samt

att granska och med bevis om granskningen förse den av marketenteriföreståndaren
upprättade årsräkenskapen samt därefter årligen före februari
månads utgång avlämna densamma jämte månadsräkenskaperna
till regementschefen (§ 4 mom. k).

Motsvarande skyldigheter åvilade regementsintendenten enligt § 4 i
1921 års reglemente, vari emellertid mom. g) givits den ändrade lydelse,

att det ålåge regententsi liten den ten att ansvara för att marketenterirörelsen
bedreves på lämpligt sätt och att tillbörlig kontroll utövades.

Den regementsintendenten sålunda åliggande tillsyn och kontroll över
marketenterirörelsen syntes kaptenen Bundy under sin tjänstetid hava
helt försummat. De många försummelser, vartill Magnusson utan anmärkning
från regementsintendentens sida gjort sig skyldig, torde närmast
giva vid handen, att kaptenen Bundy helt och hållet å Magnusson
överlåtit att på egen hand sköta marketenteri. För den händelse Bundy
skulle, på sätt § 4 mom. e) föreskreve, hava granskat Magnussons räkenskaper
och månatliga redovisningar och jämlikt mom. h) granskat de av
denne upprättade årsräkenskaper för år 1921, men därvid icke iakttagit
de felaktigheter, som här ovan anmärkts, måste granskningen säkerligen
betecknas såsom synnerligen vårdslös. Skulle han vid granskningen hava
iakttagit felen, men underlåtit att med anledning därav vidtaga erforderliga
åtgärder, såsom avgivande av förslag till ny prislista, om genomgripande
revision, om inventering eller om antagande av ny föreståndare
eller annan personal o. s. v., syntes han genom denna underlåtenhet hava
gjort sig skyldig till grov försummelse eller, där underlåtenheten berott
på bristande insikt om felens betydelse, till grovt oförstånd i sin tjänsteutövning.

Genom det tjänstefel, vartill kaptenen Bundy sålunda enligt militieombudsmannens
förmenande gjort sig skyldig, torde han jämte Magnusson
vara vållande till den del av förlusten, som härrörde av rörelsens drift
under tiden från och med den dag, då månatlig ekonomisk överslagsberäkning
eller i varje fall Magnussons årsräkenskap för år 1921 bort av
honom senast hava emottagits och granskats.

Efter erhållen del, jämlikt § 4 mom. h) marketenterireglementet, av årsberättelsen
hade översten Lilliehöök meddelat förbud för Magnusson att
utan regementsintendentens medgivande i varje särskilt fall själv inköpa
varor till marketenteriet. Sedan översten vid inspektionstillfället erhållit
del av de mot marketenteriets skötsel framställda anmärkningar, hade ny
marketenteriföreståndare tillsatts och åtgärder jämväl i övrigt vidtagits
för vinnande av rättelse så vitt möjligt i påtalade missförhållanden. Med
hänsyn dels härtill, dels till att 1920 års vinst- och förlustkonto, frånsett
sedermera gjord avskrivning å inneliggande butikslager, enligt böckerna
visat vinst, dels ock därtill att regementschefen, så vitt av handlingarna
framginge, varken på grund av anmälan från regementsintendenten eller
annorledes, förrän med mottagandet jämlikt § 4 mom. h) marketenterireglementet
under februari månad av årsräkenskapen, ägt kännedom om
marketenteriets ställning, ej heller förrän vid inspektionstillfället om det
sätt, varpå marketenteriföreståndaren skött sina åligganden, hade militieombudsmannen
ansett regementschefens, översten Lilliehöök, underlåten5
— ifilitieombudsmannens ämbetsberättelse.

het att tidigare än som skett ingripa i marketenteriets förvaltning, icke
kunna läggas honom till last såsom tjänstefel.

Under åberopande av vad ovan anförts uppdroge militieombudsmannen
åt krigsfiskalen att ställa kaptenen Bundy och fanjunkaren Magnusson
under åtal inför vederbörlig domstol för vad de enligt vad ovan anförts
låtit komma sig till last. Krigsfiskalen borde å dem yrka ansvar enligt
lag och sakens beskaffenhet samt tillika bereda arméförvaltningen tillfälle
att utföra den ersättningstalan, vartill anledning kunde förefinnas,
vilken talan krigsfiskalen i mån av befogenhet borde understödja.

Skulle utredningen i målet giva vid handen, att vad Magnusson låtit
komma sig till last skett i uppsåt att bereda sig eller annan fördel eller
eljest, i vidare mån än ovan sagts, skett uppsåtligen, skulle krigsfiskalen
jämväl i sådant hänseende föra talan i saken.

Krigsfiskalen H. Flygare ställde med anledning härav Magnusson och
Bundy under åtal inför regementskrigsrätten vid Jämtlands fältjägarregemente
under yrkande om ansvar å dem för tjänstefel i de av militieombudsmannen
angivna hänseenden. Såsom ombud för Kungl. Maj:t och
kronan, enligt vederbörligt förordnande, yrkade landskontoristen Joel Lind
att Magnusson och Bundy måtte åläggas att gemensamt eller vilkendera
bäst gälda gitte ersätta kronan den förlust, som uppkommit. Sedan militieombudsmannen
under målets handläggning återkallat sin ansvarstalan
mot Magnusson i fråga om utbetalningen av ersättning till den i furirernas
matsal tjänstgörande uppasserskan, frånträdde Lind kravet på ersättning
för det för berörda ändamål utbetalda beloppet. Vidare frånträdde
Lind under rättegångens lopp kravet på ersättning med 106 kronor 3 öre,
utgörande oredovisat belopp för spisning, kaffe ocli cigarrer m. in. åt
underofficerare.

Den 13 februari 1925 meddelade regementskrigsrätten utslag i målet.
Utslaget lydde:

Vad först anginge den av åklagaren mot fanjunkaren Magnusson i hans
egenskap av föreståndare för marketenterirörelsen vid Jämtlands fältjägarregemente
under tiden från och med 1921 års ingång till den 30 juni 1922
i målet förda talan om ansvar, funne krigsrätten genom vad Magnusson
vidgått och i övrigt under målets handläggning förekommit det vara
utrett, att Magnusson i sin berörda egenskap gjort sig skyldig till försummelse
och oförstånd i nedan angivna hänseenden.

Magnusson hade underlåtit att från den 1 april 1922 föra reskontra och
varubok samt att intill sistnämnda dag en gång i månaden uppgöra och
till regementsintendenten avlämna föreskrivna överslagsberäkningar över
rörelsens ekonomiska resultat.

I fråga om inventarieboken hade Magnusson fört densamma pa ett
oöverskådligt sätt, från förteckningen å skulder uteslutit sådana till avsevärda
belopp samt underlåtit att underskriva inventariet och fullständigt
paginera boken.

Vid huvudbokens förande hade Magnusson uraktlåtit att i ut- och ingående
balanskonton upptaga nyssnämnda i inventarieboken utelämnade
skulder, felaktigt påfört mathållningens konto omkostnader, som rätteligen
bort till vissa delar påföras andra konton, och utan verifikationer
verkställt överföringar av särskilda belopp mellan mathållningens, butikens,
soldathemmets och underofficersmässens konton.

Vid kassabokens förande hade Magnusson underlåtit att i åtskilliga fall
däri införa utgifterna å de dagar, de förekommit, samt betalt räkningar,
som icke varit upprättade i behörigt skick och i ett flertal fall icke i
föreskriven ordning attesterade.

Magnusson hade jämväl inköpt varor på årslång kredit och i vissa fall
för likviden accepterat växlar utan att härom göra anmälan till regementsintendenten
samt därjämte i avsevärd utsträckning brustit i den
kontroll över rörelsen, som ålegat honom i egenskap av marketenteriföreståndare.

Nu anmärkta förseelser hade vållat, att en riktig inblick över rörelsens
ställning icke kunnat erhållas, att nödig kontroll icke kunnat utövas och
att den uppkomna förlusten å rörelsen allt för sent upptäckts av regementsintendenten
och regementschefen.

Vidkommande därefter åklagarens mot regementsintendenten Bundy
förda talan om ansvar hade krigsrätten genom vad i målet förekommit
funnit, att Bundy, som tillträtt sin befattning den 20 oktober 1921 och
som det ålegat bl. a. att granska marketenteriföreståndarens räkenskaper
och månatliga redovisningar samt att ansvara för att marketen ter irörelsen
bedreves på lämpligt sätt och att tillbörlig kontroll utövades, vid fullgörande
av berörda åligganden gjort sig skyldig till försummelse och
oförstånd.

På grund härav prövade krigsrätten, som icke funne Magnusson övertygad
om att hava uppsåtligen för egen fördel gjort sig skyldig till påtalade
förfarande, i förmågo av 130 § strafflagen för krigsmakten rättvist
döma Magnusson och Bundy för försummelse och oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikter, som ålegat dem enligt vid varje tid gällande
marketenterireglementen, att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning,
vilka straff med hänsyn till i målet förekomna mildrande omständigheter
bestämdes till för Magnusson tio och Bundy fyra dagar.

Vad slutligen beträffade den mot Magnusson och Bundy förda talan
om ersättning, så enär ifråga om den till uppasserskan i furirernas matsal
utbetalda avlöning samt posten å 106 kronor 3 öre, som skulle utgöra
oredovisade medel från underofficersmässen, talan i denna del återkallats,
erfordrades därutinnan icke något yttrande; och ehuru vad Magnusson

och Bundy enligt vad ovan anförts låtit komma sig till last måste anses
hava medverkat till att förlust uppkommit å marketenterirörelsen, men i
målet icke vore styrkt, huru stor del av den uppkomna förlusten orsakats
av deras anmärkta försummelser, samt vidare i målet icke kunde anses
utrett, att Magnusson och Bundy i övrigt gjort sig skyldiga till förhållande,
som borde föranleda ersättningsskyldighet, funne krigsrätten i målet
framställda ersättningsyrkanden icke kunna bifallas.

Statsverket skulle vidkännas visst vittne i målet tillerkänd vittnesersättning.

Krigsrättens utslag, som genom militieombudsmannens försorg delgavs
arméförvaltningens intendents- och civila departement, har icke blivit
överklagat.

7. Missfirmelse av underlydande i tjänsten.

Ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag utvisar (sid. 82 fl;.), hurusom på
militieombudsmannens föranstaltande åtal anställts mot löjtnanten vid
Norra skånska infanteriregementet Lars Stenström för det denne vid visst
tillfälle i andra personers närvaro om honom underlydande använt kränkande
tillmålen. Av den för åtalet lämnade redogörelsen framgår därjämte,
att regementskrigsrätten vid Norra skånska infanteriregementet,
varest åtalet anställts, ogillat den av krigsfiskalcn i målet förda talan
samt att krigshovrätten, varest överkrigsfiskalsämbetet, efter uppdrag av
militieombudsmannen, anfört besvär, genom utslag den 1 december 1924
dömt Stenström att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två
dagar.

Krigshovrättens utslag har numera vunnit laga kraft.

8. Bristande i anständigt uppförande vid förhör med
underordnade.

Ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag innehåller (sid. 92 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen hos chefen för Göta ingenjörkår gjord anmälan
mot kaptenen vid kåren Sam Granfelt för det denne vid förhör med
underordnade den 15 och den 17 april 1924 genom obehärskat uppträdande
och olämpliga uttryck mot vissa vid förhöret närvarande underbefäl
brustit i anständigt uppförande. Redogörelsen utvisar, att kårchefen med
anledning av vad sålunda förekommit genom beslut den 11 december 1924
ålagt Granfelt 3 dagars arrest utan bevakning.

Beslutet har icke blivit överklagat.

9. Regementschef tilldelad varning för visst förhållande i samband
med befallning om borttagande av ett porträtt, som upphängts
i regementets furirmäss.

I en till militieombudmannen insänd, den 9 augusti 1925 dagtecknad
skrift anförde förre furiren vid Hälsinge regemente Carl Fridell, bland
annat, klagomål däröver, att regementschefen översten Henning Stålhane
vägrat honom förnyad anställning vid regementet, då anställningskontraktet
den 31 juli 1925 utgick. I klagoskriften framhöll Fridell, att bereda
vägran av rekapitulation sannolikt grundade sig därpå, att ett porträtt
av framlidne statsrådet Hjalmar Branting vid något tillfälle innevarande
år upphängts i furirmässen samt att översten, som funnit denna
åtgärd olämplig, ansett ansvaret för åtgärdens vidtagande åvila Fridell,
som vid tillfället varit mässfurir.

Vid klagoskriften hade fogats urklipp av tidningen Arbetarbladet för den
5 och den 6 augusti 1925, vilka tidningsurklipp enligt Fridells påstående
skulle innehålla redogörelse för vad som förekommit rörande upphängningen
av ifrågavarande porträtt.

Tidningsurklippet för den 5 augusti innehöll under rubrikerna »Egendomligt
förfarande av överste Stålhane. Brantings porträtt får ej hänga
i furirmässen. Furirerna upplysas om att Branting ''rivit ner försvaret’»
bland annat följande: »Strax efter Brantings frånfälle i vintras följde reproduktioner
av Brantings porträtt med en del veckotidningar. En dylik
plansch förirrade sig till furirmässen vid Hälsinge regemente. Furirerna
tyckte, att dien såg prydlig ut, och kostade på glas och ram samt läto hänga
upp den i mässen. Väggarna där äro i övrigt prydda med diverse gruppfotografier
och bilder av före detta överstar vid regementet samt en oljemålning.
För att få en lämplig plats för Brantingsporträttet tog man ner
en av gruppfotografierna — föreställande en gymnastiktrupp — eu tavla,
som man var tämligen ense om att man saklöst kunde undvara. Då den
nya. tavlan hängt i mässen ungefär en vecka, kom översten uppstegande
tillsammans med en annan överste, som var på tillfälligt besök och som
visades omkring i lokalerna. Överste Stålhane sneglade på Brantingtavlan,
men yttrade intet, utan tågade efter en stund iväg. Dagen därpå
kom han emellertid tillhaka och såg ganska bister ut. Han gav genast
tillkänna sitt synnerliga missnöje med Brantingtavlan och yttrade bland
annat följande: ''Det passar inte att hänga upp en bild av en person, som
gjort vad han kunnat för att riva ner försvaret.’ Översten ville vidare
veta vem som anskaffat tavlan och vem som låtit hänga upp densamma.
De i rummet varande furirerna svarade emellertid, att de gemensamt stodo
för åtgärden. De befalldes även att inkomma med ''skriftlig förklaring’, och
en sådan blev också uppsatt och inlämnad. Därefter kommenderade översten
dem att plocka ner Brantingbilden samt hänga upp gruppfotografiet.

Översten ville emellertid ha en syndabock och av eu del omständigheter
att döma synes det som om mässfuriren blivit utsedd att kreera den rollen.»

Tidningsurklippet för den 6 augusti avsåg en artikel med rubrikerna
»Överste Stålhane och Brantings porträtt. Eu förklaring av översten mtid
anledning av Arbetarbladets onsdagsartlkel. Inga politiska porträtt tolereras
i mässen, Lindman lika litet som Branting.» I denna artikel förekom
bland annat följande: »Med anledning av vår artikel i oiisdagsnumret
om porträtthistorien å Kungsbäck har Arbetarbladet i dag haft ett samtal

med överste Stålhane.--— Beträffande själva porträtthistorien ville

översten pointera, att han icke komane att tillåta upphängandet av några
som helst porträtt av politiska personligheter i mässlokalerna. Ett porträtt
av Lind ironi skulle lika litet tolereras som det omskrivna Brantingporträttet.
Härom hade översten underrättat furia-kårens ordförande, men
några repressalier i anledning av Brantiugporträttets förekomst hade absolut
icke varit påtänkta. Dock medgav översten, att han med en viss
skärpa beordrat Brantingporträttets borttagande och att därvid måhända
något ord fällts om B:s ställning vis å vis försvaret.»

1 infordrat yttrande, avgivet den 1!) augusti 1925, anförde översten Stålhane
bland annat: Innan Fridells ansökan om rekapitulation förelåg till
behandling, hade episoden med Brantings porträtt tima!, och Fridell
syntes nu, med en gest åt galleriet, vilja framställa sig som martyr för
Brantings minne. Ifrågavarande episod hade emellertid intet som helst
samband med överstens ohåga att låta Fridell rekapitulera. Då översten
icke på sin förfrågan i furirmässen kunde få någon upplysning om vem
som hängt upp Brantings porträtt på väggen, hade översten icke vidare
forskat i saken, utan meddelat furirkårens ordförande, furiren nr 6/6 Eriksson,
uppkallad å överstens tjänsterum, att inga som helst politiska dagsporträtt
finge upphängas i kronans lokaler, från vilka politiken borde vara
avlyst. Sagde furir Eriksson hade sedermera självmant infunnit sig hos
översten för att å furirkårens vägnar förklara, att furirkåren som sådan
toge helt avstånd från Fridells beteende och anföranden i nu ifrågavarande
hänseenden. Fridells insinuation, att lian av översten utvalts som »syndabock»
för tavlans upphängande, kunde översten alltså på det bestämdaste
tillbakavisa såsom fullkomligt sanningslös.

Fridell anförde därefter i påminnelseskrift, dagteeknad den 16 september
1925, i nu förevarande del följande: Översten hade framhållit, att, sedan
han i furirmässen framställt förfrågan angående Brantings porträtt, han
sedermera ej vidare forskat i saken. Så hade dock ej varit förhållandet.
Furirkårens ordförande och Fridell både nämligen ålagts att inkomma med
en skriftlig förklaring över tillkomsten av omförmälda porträtt, vilken
förklaring jämväl avgivits. Vidare hade översten påstått, att furirkårens
ordförande självmant skulle hava infunnit sig hos översten för att förklara
furirkårens avståndstagande från Fridells beteende och anförande

i ifrågavarande sak. Ingen av furirerna, utom ordföranden, kade sig bekant
ett sådant beslut från furirkårens sida,

I förnyat yttrande den 8 oktober 1925 anförde översten Stålhane bland
annat: Att översten begärt och erhållit skriftligt yttrande på, att ingen
visste vem som hängt upp porträttet i fråga, ansåge översten icke kunna
rubriceras som vidare efterforskningar. I fråga om furirkårens hållning
hade översten endast haft att lita sig till ordförandens utsaga, vilken denne
sedermera bekräftat inför regementskvartermästaren och i vittnens närvaro.

* *

I skrivelse till chefen för VI arméfördelningen den 13 november 1925 anförde
militieomhudsmannen följande.

Det torde vara oomtvistligt, att översten Stålhane i egenskap av regementschef
vore berättigad meddela föreskrifter med avseende å inventariers
anbringande i furirmässen vid regementet och alltså jämväl, i ordningens
intresse, förbjuda upphängandet därstädes av porträtt av politiska
personligheter. Men det torde vara lika obestritt, att ett utövande av befogenheten
i sistberörda hänseende krävde fullkomlig objektivitet och
opartiskhet från regementschefens sida och icke skedde på ett sätt, som
inom regementet och utom detsamma kunde giva anledning till påstående
att regementschefen handlat godtyckligt eller obehärskat. I detta hänseende
kunde militieomhudsmannen icke finna annat än att översten Stålhane
måste anses hava brustit vid det i ärendet omförmälda tillfälle, då
han givit order om avlägsnandet av det i furirmässen upphängda porträtt
av framlidne statsrådet Branting. Det sätt, varpå översten reagerat mot
den verkställda upphängningen av porträttet och sökt finna viss person,
på vilken ansvar för porträttets upphängande kunde läggas, ådagalade
nämligen, att översten icke iakttagit den varsamhet och grannlagenhet,
som tillfället i fråga krävt. Särskilt hade visst yttrande, som översten
vid tillfället fällt, varit obehärskat och ägnat att kränka personer med
annan politisk åskådning än den av översten omfattade. Översten hade
ock själv vid besök, som han avlagt hos tjänstförrättande militieombudsmannen,
beklagat, att det fällda yttrandet, som varit riktat till viss person,
kommit till utomståendes kännedom. Även om översten trott sig
kunna antaga, att de ord, han vid ifrågavarande tillfälle yttrade i närvaro
av ett fåtal personer, icke skulle bringas till offentligheten, hade ju
detta, såsom även visade sig bliva fallet, icke varit uteslutet. Den ställning,
översten såsom regementschef intoge, måste nödvändigtvis föranleda honom
att städse i umgänget med underlydande noga överväga sina ord i allt
vad tjänsten rörde.

Genom vad översten Stålhane sålunda låtit komma sig till last ansåge
militieomhudsmannen honom hava gjort sig skyldig till oförstånd i utöv -

ningen av sin tjänst. Denna hans förseelse i tjänsten torde dock icke böra
svårare anses än att densamma kunde sonas genom bestraffning, som överordnad
befälhavare ägde ålägga. Med hänsyn härtill, och då utredning
vid krigsrätt icke vore erforderlig, hade militieombudsmannen funnit annan
åtgärd i saken icke behöva från militieombudsmannens sida vidtagas
än att militieombudsmannen hos arméfördelningschefen, som hade bestraffningsrätten
över översten Stålhane, anmälde honom till den disciplinära
bestraffning eller den tillrättavisning, som arméfördelningschefenkunde
finna den anmärkta förseelsen förskylla.

Den 19 november 1925 har arméfördelningschefen meddelat översten Stålhane,
jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten, varning för den förseelse
i tjänsten, vilken han enligt militieombudsmannens ovannämnda skrivelse
begått.

to. Dröjsmål med expediering av straffuppgifter m. m.

Under en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion vid
Bodens artilleriregemente den 23 juli 1924 företagen granskning av re gemen
tskr i gsrättens protokoll framställdes följande anmärkning. Den 22
februari 1921 dömde regementskrigsrätten volontären nr 5/6 Per Adolf
Bladh och konstapeln nr 9/6 Per Arvid Gustafsson, Bladh dels för förfalskning
jämlikt 12 kap. 3 § och 4 kap. 3 § allmänna strafflagen till
fängelse i två månader och dels för uppsåtlig förbrytelse i tjänsten jämlikt
129 och 131 §§ strafflagen för krigsmakten till fängelse i en månad,
eller i en bot till fängelse i tre månader, samt Gustafsson dels jämlikt
12 kap. 3 och 6 §§ allmänna strafflagen för det han sig till nytta brukat enskild
handling, som han vetat vara falsk, till fängelse i en månad och dels
för uppsåtlig förbrytelse i tjänsten jämlikt 129 och 131 §§ strafflagen för
krigsmakten till fängelse i en månad, eller i en hot till fängelse i två månader.
I brädden av protokollet saknades anteckning om att straffuppgifter
expedierats.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 8 augusti 1924 t. f. auditören Yngve Sjöstrand, vilken
var ansvarig för straff uppgifternas expedierande, att så snart ske kunde
inkomma med yttrande.

Som något yttrande från Sjöstrand ännu den 4 oktober 1924 icke kommit
militieombudsmansexpeditionen tillhanda, uppmanades han genom skrivelse
sistnämnda dag att skyndsamt och senast den 14 oktober inkomma
med det begärda yttrandet.

I yttrande, som dagtecknats den 19 berörda oktober, meddelade Sjöstrand,
bland annat, att han vid den tid, då ifrågavarande straffuppgifter bort insändas,
varit överlupen av arbete såsom förste notarie i Torneå domsaga,.

att den anmärkta underlåtenheten skett endast av förbiseende och att han
med säkerhet ägde vetskap om att straffuppgifterna i laga tid insänts till
straffregistret. Sjöstrand hemställde förty, att anmärkningen icke måtte
föranleda någon vidare åtgärd.

Enär vid Sjöstrands yttrande icke fogats bevis vare sig därom att
ifrågavarande uppgifter inkommit till straffregistret och om tiden därför
eller därom att vederbörlig anteckning sedermera verkställts i brädden av
protokollet, anmodades Sjöstrand genom skrivelse den 24 oktober 1924 att
skyndsamt inkomma med av vederbörande utfärdade intyg i berörda avseenden.

Då militieombudsmannen därefter icke avhörde något i ärendet från Sjöstrand,
blev denne, som då var bosatt i Linköping, genom ny skrivelse
den 3 december 1924 — vilken skrivelse tillställdes honom genom länsstyrelsens
i Östergötlands län försorg — uppmanad att inom fjorton dagar
efter skrivelsens mottagande inkomma med omförmälda intyg.

Enligt bevis, som länsstyrelsen sedermera tillställde militieombudsmannen,
blev sistberörda skrivelse delgiven Sjöstrand den 8 december.

Den 3 januari 1925 inkom från Sjöstrand en skrivelse i ärendet, vid vilken
skrivelse fogats ett av byrådirektören A. Bandqvist den 6 november
1924 utfärdat intyg av innehåll, att ifrågavarande straffuppgifter inkommit
till straffregistret den 16 juni 1921.

I skrivelsen meddelade Sjöstrand, att, sedan han den 3 december 1924
till auditören Yngve Östergren i Boden översänt bestyrkt avskrift av nyssnämnda
intyg med begäran om an teckning i brädden av protokollet Inträffande
vederbörande mål, något bevis därom från Östergren icke kommit
Sjöstrand tillhanda. Vidare anförde Sjöstrand: Med anledning av den
bristande överensstämmelsen mellan hans tidigare uppgift angående tiden
för straffuppgifternas avsändande och intyget från straffregistermyndigheten
ville Sjöstrand meddela, att hans anförande att han »med säkerhet
ägde vetskap om att berörda straffuppgift i laga tid insänts» rätteligen
borde haft lydelsen »med säkerhet ägde vetskap om att berörda straffuppgift
insänts». Hans uttryck »inom laga tid» torde för övrigt sakna betydelse,
då ju straffregistret innehölle uppgift därom. Vid den tid, ifrågavarande
krigsrättssammanträde hållits, hade Sjöstrand dels varit överhopad
av arbete, dels ock på grund av det långa avståndet mellan Boden
och Haparanda icke varit i tillfälle genomse protokollet och därigenom
kunnat förekomma försummelsen eller åtminstone betydligt tidigare
ställa saken till rätta. Sjöstrand ville vidare hänvisa till ej mindre den stora
oreda i rättsskipningen, som vid förre auditören Georg Hellgrens ständigt
upprepade tjänstledighet uppkommit genom anlitande såsom vikarier av
unga otränade jurister från långt avlägsna platser, än även att det torde
moraliskt ålegat Hellgren att vid anlitande av dylika vikarier med hänsyn
till de då rådande arbetsförhållandena och den stora arbetsbörda, som
genom mängden av krigsrättsmål påAulat vikarierna utöver annan tjänst,

föra någon kontroll över deras verksamhet. Med anledning av vad sålunda
anförts, dock icke med önskan att fritaga sig från den skuld, som
han genom sin försummelse åsamkat sig, hemställde Sjöstrand, huruvida
icke militieombudsmannen ville låta med saken pa det nu anförda bero.

* *

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 6 februari 1925 ställde militieombudsmannen
Sjöstrand under åtal inför krigshovrätten för den försummelse
i ämbetet han låtit komma sig till last med avseende å expedieringen
av ifrågavarande straffuppgifter. I skrivelsen anfördes följande.

Enligt 1 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister skulle hos fångvårdsstyrelsen
finnas straffregister, innehållande vissa uppgifter angående,
bland andra, dem, som genom utslag av domstol i riket blivit dömda till
straffarbete eller fängelse. Enligt § 1 i kungl. kungörelsen den 26 november
1914 om uppgifter till straffregistret och om registrets förande gällde
vidare, att straffuppgift från krigsrätt skulle undertecknas av auditören;
att, där utslag avkunnats muntligen, uppgiften skulle avsändas inom fjorton
dagar efter utslagets avkunnande; samt att angående dagen, då uppgift
från underrätt avsändes, anteckning skulle göras i brädden av det protokoll,
vari utslaget intagits.

Av vad i ärendet förekommit framginge, att ifrågavarande straffuppgifter,
för vilkas expedierande Sjöstrand bure ansvaret, inkommit till
straff registret först å etthundrafjortonde dagen efter utslagets avkunnande
ävensom att i brädden av protokollet anteckning icke verkställts om uppgifternas
expedierande.

Vad Sjöstrand till sitt fredande anfört hade militieombudsmannen funnit
icke förtjäna avseende, så mycket mindre som Sjöstrand i sin svarisskrivelse
den 19 oktober 1924 oriktigt föreburit, att uppgifterna i laga tid insänts
till straffregistret, samt dessutom genom sitt dröjsmål med besvarandet
av militieombudsmannens skrivelser i ärendet visat ringa redebogenhet
att påtaga sig ansvaret för de försummelser, han låtit komma sig till last.

Militieombudsmannen ansåge sig förty icke kunna underlåta att göra de
tjänstefel, till vilka Sjöstrand på angivet sätt gjort sig skyldig, till föremål
för beivran; och uppdroge militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att vid krigshovrätten i laga ordning ställa Sjöstrand under åtal
och därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav anställde
mot t. f. auditören Sjöstrand, meddelade krigshovrätten utslag den 15 juni
1925. I utslaget yttrades följande: Enär Sjöstrand, vilken i egenskap av
tillförordnad auditör vid ovannämnda krigsrätt varit ansvarig för att
straffuppgifterna i fråga insänts inom stadgad tid, eller fjorton dagar efter

utslagets avkunnande, och att anteckning rörande expedierandet införts i
brädden av krigsrättens konceptprotokoll, åsidosatt sina skyldigheter härutinnan
på sätt av militieombudsmannen anmärkts, prövade krigshovrätten
rättvist att jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma Sjöstrand
att för försummelse i fullgörande av honom i förenämnda egenskap
åliggande tjänsteplikter höta 30 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

il. Obehörigt begagnande av ledighet från krigsdomarbefattning.

Handlingarna i två särskilda av militieombudsmannen under 1918 och
1921 slutligt handlagda ärenden (se ämbetsberättelsen till 1919 års riksdag
sid. 260 ff. och till 1922 års riksdag sid. 53 ff.) utvisa följande.

Auditören B. de Maré anförde i en den 19 februari 1917 till militieombudsmannen
inkommen skriftlig anmälan bland annat: I skrivelse den 4
januari 1917 till stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona hade
krigsdomaren John Bladh anmält, att han från och med den 5 nämnda
januari och tillsvidare under sagda månad begagnade sig av ledighet från
krigsdomarämbetet med vice krigsdomaren C. G. Ewerlöf som vikarie.
Ehuru detta sätt att begagna sig av ledighet från krigsdomarämhetet enligt
stadgandet i § 7 mom. 2 i instruktionen för krigsdomare, auditörer
och krigsfiskaler icke medgivits för längre tid än högst fjorton dagar eller
sålunda i detta fall till och med den 18 januari, hade Bladh icke kommit
tillstädes vid stationskrigsrättens sammanträde den 24 januari. Någon
olägenhet därav hade emellertid icke uppkommit, enär Ewerlöf varit närvarande
och funktionerat såsom krigsdomare på grund av def i § 8 mom. 2
av nämnda instruktion förekommande stadgandet, att, då krigsdomare avhölle
sig från tjänstgöring, vice krigsdomare inträdde såsom ställföreträdare
till dess i vederbörlig ordning blivit förordnat om befattningens upprätthållande.
Enligt vad Ewerlöf för de Maré uppgivit hade Bladh. med
vilken Ewerlöf efter överenskommelse med de Maré satt sig i förbindelse
angående saken, den 26 januari till stationshefälhavaren inlämnat en föregående
dag daterad skrivelse med anmälan att Bladh återinträtt i tjänst.
de Maré hade ansett sig icke kunna undgå att hos militieombudsmannen
anmäla berörda förhållande, på det att för Bladh måtte klarläggas, att han
förfarit felaktigt, och så att dylikt förfaringssätt icke för framtiden upprepades.

Sedan med anledning av denna anmälan yttrande infordrats från krigsdomaren
Bladh, anförde denne i avgiven förklaring: Efter samråd med
vederbörande truppförbandschefer hade krigsrättssammanträdena vid
truppförbanden i Karlskrona ordnats på det sätt, att sammanträde med
samtliga förbandens krigsrätter hölles en viss dag i veckan, nämligen ons -

dagen. Härom hade truppförbandscheferna en gång för alla lämnats besked
med tillkännagivande tillika, att de utan att på något sätt rådgöra
med krigsdomaren hade att till de sålunda bestämda tiderna verkställa de
kallelser, som för krigsrättssammanträdena erfordrades, samt till krigsdomaren
med posten översända handlingarna i de mål, som skulle vid krigsrättssammanträdena
förekomma. På grund av angivna förhållanden torde
det för krigsdomarsysslans behöriga skötande vara så gott som utan betydelse,
åtminstone för var och en annan än krigsdomaren själv, var denne
befunne sig mellan sammanträdesdagarna. På grund av samma förhållanden
kunde även den anmälan, krigsdomaren, då han begagnade sig av
ledighet med vice krigsdomaren som vikarie, hade att göra till truppförbandsoheferna,
näppeligen hava någon annan betydelse än att utgöra en
upplysning om, till vem krigsrättshandlingarna för de under den anmärkta
ledighetstiden infallande krigsrättssammanträdena skulle översändas. Till
krigshovrätten och länsstyrelsen hade Bladh den 25 januari anmält, att
han begagnat sig av tjänstledighet under fjorton dagar eller den längsta
tid, Bladh utan medgivande av krigshovrätten kunnat begagna sig av ledighet.
Bladh hade nämligen ansett, att hans bortovaro under den tid, som
överstigit fjorton dagar, måste betraktas som undanhållning. Då han varit
hemma den 5 januari och den dagen intet förekommit eller kunnat förekomma
i tjänsten samt den 6 och den 7 januari varit helgdagar, hade
han ansett sig i verkligheten hava begagnat sig av ledighet först den 8 januari.
Han hade därefter varit borta från tjänsten till och med den 24
januari, eller sålunda 17 dagar inberäknat söndagarna den 14 och den 21
januari, då naturligtvis intet kunnat förekomma i tjänsten. För krigsrättssammanträdena
den 24 januari hade Bladh på förhand ordnat med
vice krigsdomaren Eweriöf, och ansåge Bladh sig därför den dagen hava
begagnat sig av tjänstledighet. Däremot ansåge Bladh, att han undanhållit
sig från tjänstgöring den 21, den 22 och den 23 januari, då emellertid hans
bortovaro icke kunnat medföra någon som helst olägenhet. Till länsstyrelsen
hade Bladh särskilt anmält, att, även om han måste anses hava varit
borta hela tiden från och med den 5 till och med den 24 januari, han själv
ville vidkännas alla utgifter till vikarier såväl för sig själv som för vice
krigsdomaren, så att icke några som helst utgifter genom bortovaron orsakades
statsverket. På grund av den betydelse, Bladh under förhandenvarande
omständigheter ansett sig kunna inlägga i den föreskrivna anmälan
till truppförbandscheferna, hade han vid avlåtandet av sina anmälningar
till krigshovrätten och länsstyrelsen resonerat på ovan angivna
sätt. Vare sig detta resonemang kunde godkännas eller icke, hade Bladh
emellertid icke någon som helst anledning till eller tanke på att för framtiden
handla i enlighet därmed, då naturligtvis besväret att vid behov av
längre ledighet vända sig till krigshovrätten vore ytterligt ringa. Då
Bladvis bortovaro utöver de fjorton dagar, som Bladh under alla förhållanden
varit berättigad att begagna sig av ledighet, icke medfört eller kun -

nät medföra någon som helst olägenhet samt icke orsakat någon utgift
vare sig för statsverket eller i övrigt för någon annan än Bladh själv,
hemställde Bladh, att angivelsen icke måtte till någon vidare åtgärd från
militieombudsmannens sida föranleda.

I en den 30 mars 1918 till Bladh avlåten ämbetsskrivelse anförde dåvarande
tjänstförrättande militieombudsmannen i anledning av vad Bladh
i sin förklaring anfört följande: I § 7 i instruktionen för krigsdomare, auditörer
och krigsfiskaler den 23 juli 1915 stadgades: »Krigshovrätten äger att
på ansökan bevilja krigsdomare tjänstledighet under viss tid eller ledighet
från visst krigsrättssammanträde. Då vice krigsdomare är förordnad och
denne är oförhindrad att inträda i krigsdomarens ställe, må krigsdomaren,
där hinder för honom uppstår att tjänstgöra, utan ansökan åtnjuta ledighet
under viss tid ej överstigande 14 dagar för varje gång eller från visst
krigsrättssammanträde; dock att han icke utan krigskovrättens bifall må
åtnjuta ledighet från tjänsten under längre tid än sammanlagt 3 månader
varje år. Angående ledigheten skall anmälan ske hos krigshovrätten med
tillkännagivande tillika om anledningen därtill att han icke kan utöva
sin tjänst, varjämte vederbörande befälhavare och den myndighet, som
har att utanordna krigsdomarens avlöning, skola om ledigheten underrättas.
» Uppenbart torde vara, att den i berörda stadgande angivna tid av
högst 14 dagar, under vilken krigsdomaren ägde att utan ansökan till krigshovrätten
åtnjuta ledighet, avsåge en fortlöpande tidrymd av sagda dagantal
och att förty jämväl sön- och helgdagar skulle däri inräknas. I
föreliggande fall hade Bladh till vederbörande befälhavare anmält, att
han begagnade sig av ledighet från krigsdomarämbetet från och med den
5 januari 1917. Vid sådant förhållande hade han varit skyldig att, därest
han ej i vederbörlig ordning av krigshovrätten erhållit tjänstledighet för
längre tid, återinträda i tjänstgöring den 19 i samma månad. Då Bladh
utan att hava erhållit dylik tjänstledighet avhållit sig från tjänstgöring
ända till den 25 januari eller sålunda sex dagar längre än lagligen kunnat
ske, både Bladh gjort sig skyldig till ett åsidosättande av sin tjänsteplikt,
vilket med hänsyn till den vikt, ifrågavarande bestämmelses behöriga efterlevnad
givetvis ägde, måste anses vara av allvarlig beskaffenhet. Då
tjänstförrättande militieombudsmannen emellertid, i anledning av vad
Bladh i sin förklaring anfört, förväntade att Bladh skulle för framtiden
ställa sig de ifrågavarande bestämmelserna i instruktionen för krigsdomare
med flera till noggrann efterrättelse i enlighet med den uppfattning, tjänstförrättande
militieombudsmannen uttalat, funne tjänstförrättande militieombudsmannen
sig kunna underlåta att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

Vid eu av militieombudsmannen under november 1920 förrättad inspektion
av flottans station i Karlskrona erfor militieombudsmannen, att Bladh
utan vederbörligt tillstånd ånyo begagnat sig av ledighet från krigsdomar -

befattningen under längre tid än fjorton dagar, nämligen från och med den
1 till och med den 20 september 1920, och därunder vistats utom riket,
men att Bladh hos krigshovrätten och hos länsstyrelsen i Blekinge län anmält,
att han begagnade sig av ledighet den 1 samt från och med den 8
till och med den 15 september, och hos stationsbefälhavaren tillkännagivit,
att han vore förhindrad tjänstgöra onsdagarna den 1, den 8 och den 15 september.

Under hänvisning till § 7 i instruktionen för krigsdomare, auditörer och
krigsfiskaler den 19 juni 1919 anmodade militieombudsmannen i skrivelse
den 4 december 1920 Bladh att till militieombudsmannen inkomma med yttrande.

Bladh anförde med anledning härav i avgiven förklaring: I egenskap
av krigsdomare åläge det Bladh att, sedan mål till honom överlämnats för
behandling vid krigsrätt, efter samråd med vederbörande militärbefälhavare
bestämma dag för krigsrättens första sammanträde; att föra diarium
över de till krigsrätterna hänskjutna mål och ärenden; samt att såsom ordförande
leda förhandlingarna vid krigsrätternas sammanträden och deltaga
i krigsrätternas beslut (utom beträffande vissa ärenden). Angående
tiden för krigsrätternas sammanträden hade i Karlskrona denna fråga,
efter enstämmigt uttalad önskan av stationsbefälhavaren och regementscheferna
samt alla till krigsrätterna hörande tjänstemän, eu gäng för alla
ordnats så, att sammanträden hölles på en bestämd veckodag, nämligen
onsdagen, och hade i sammanhang därmed bestämts, att stati onskrigsrättens
sammanträden skulle börja klockan 12 på dagen och regementskrigsrättemas
sammanträden, såvida icke för särskilt fall annorlunda av Bladh
tillkännagivits, klockan 9.40 förmiddagen (vilken sistnämnda tid senare
ändrats till klockan 9.45 förmiddagen). Vad diarieföringen anginge så
plägade denna av Bladh verkställas omedelbart före och efter krigsrättssammanträdena.
Diarieföringen vore naturligtvis ett arbete, som Bladh
icke hade någon skyldighet att personligen utföra, utan vore Bladh berättigad
att låta annan person utföra ai*betet för hans räkning och på hans
ansvar. Arbetet vore också så ytterligt enkelt, att det mycket väl kunde utföras
av ett nio års barn, och toge en tid av eu, högst två minuter för
varje mål. Bladhs egentliga arbete såsom krigsdomare och allt det arbete,
han i nämnda egenskap behövde personligen utföra, inskränkte sig sålunda
till sessionsdagarna eller onsdagarna. Vid sådant förhållande hade Bladh
ansett sig berättigad vara borta mellan sessionsdagarna utan ledighet under
förutsättning, att han ombesörjde, att det arbete, som mellan sessionsdagaraa
kunde förekomma, bleve för hans räkning utfört. Beträffande
frågan om Bladhs skyldighet att vara i sitt hem mellan sessionsdagarna
hade Bladh för ett par år sedan rådgjort med dåvarande justitiekanslern
Emil Sjöberg. Bladh hade utförligt för honom redogjort, hur arbetet vid
krigsrätterna i Karlskrona vore ordnat, och begärt ett uttalande av hans
mening i berörda avseende. Justitiekanslern hade förklarat, att han icke

7!)

kunde finna, att det vore något hinder för Bladh att utan tjänstledighet
vara borta mellan onsdagarna, om Bladh icke försummade något därmed.
Justitiekanslern — eller möjligen Bladh själv — både emellertid framhållit,
att instruktionen för krigsdomare med flera förutsatte, att fall
kunde inträffa, då ett mål fordrade särskilt skyndsam handläggning och
därför icke kunde anstå till ordinarie sessionsdag; och hade justitiekanslern
i anledning därav yttrat, att, om Bladh vore borta utan ledighet, Bladh
finge stå risken, att något dylikt fall inträffade. Denna risk måste anses
vara synnerligen ringa, ty under den tid av lem år, Bladh då tjänstgjort
såsom krigsdomare, både icke något enda sådant fall inträffat, oaktat
under de tre första åren av nämnda tid flottan varit mobiliserad och talrikt
manskap inkallat vid såväl regementena som flottan samt arbetet
vid krigsrätterna till följd därav varit mera än dubbelt mot vad på senare
tider varit fallet. År 1920 hade Bladh i brist på vikarie icke kunnat
erhålla semester som häradshövding förrän i slutet av augusti månad. Som
hösten vore synnerligen olämplig för semester både Bladh varit tveksam
på vad sätt han lämpligen skulle begagna semestern. Bladh hade då kommit
på den tanken att företaga en kortare tids rekreationsresa till utrikes
ort. För detta ändamål behövde Blad ledighet för krigsrättssessionerna
den 8 och den 15 september. Han hade besökt vice krigsdomaren Ewerlöf
och tillfrågat honom, om han vore villig tjänstgöra för Bladh dessa dagar,
och hade härpå erhållit jakande svar. Som Bladh även hade någon tanke
på att före nämnda tilltänkta resa besöka en på annan ort bosatt bekant,
hade Bladh tillfrågat Ewerlöf, om han vore villig att eventuellt tjänstgöra
för Bladh även sistnämnda dag, och hade Bladh jämväl på denna fråga erhållit
jakande svar. Bladh hade därefter kommit överens med Ewerlöf,
att Bladh skulle taga ledighet och Ewerlöf tjänstgöra för honom även
dagarna mellan den 8 och den 15 september, men hade Bladh betonat, att
även om Bladh begagnade sig av ledighet den 1 september, han icke ville
taga ledighet och uppdraga åt Ewerlöf att tjänstgöra för honom dagarna
mellan den 1 och den 8 september, ehuru Bladh dock ville ordna det så,
att han sistnämnda dagar icke behövde personligen taga någon befattning
med några krigsrättsgöromål. Häremot hade Ewerlöf icke haft något att
invända. De hade därpå avtalat, att Ewerlöf skulle tjänstgöra för Bladh
även den 1 september, såvida Bladh icke på förmiddagen den 31 augusti
tillkännagåve, att han själv tjänstgjorde den 1 september. Bladh hade
vidare tillfrågat Ewerlöf, om denne önskade att Bladh beträffande handlingarna
i de nya mål, som skulle förekomma vid krigsrättssessionerna,
skulle ordna det så, att handlingarna lämnades från vederbörande militärexpedition
direkt till Ewerlöf eller, om denne ville, att handlingarna skulle
som vanligt skickas till Bladh och därefter genom Bladhs försorg tillhandahållas
Ewerlöf. Sedan Bladh med Ewerlöf överenskommit, att Ewerlöf
skulle tjänstgöra för Bladh även dagarna mellan den 8 och den 15 september,
hade berörda fråga avsett endast sessionsdagarna den 1 och den 8

september. Nästan alltid, då Ewerlöf tjänstgjort för Bladh enskilda onsdagar
eller tjänstgöringen börjat med en onsdag, hade Bladh givit militärexpeditionerna
order att sända handlingarna i de mål, som da skolat förekomma,
direkt till Ewerlöf, och däremot hade Ewerlöf aldrig haft något
att invända. Ewerlöf hade först i anledning av nämnda fråga förklarat,
att han icke ville taga någon befattning med handlingarna förrän målen
skulle förekomma i krigsrätten. Bladh hade då meddelat, att han ämnade
vidtala sin vikarie i domsagan att mottaga handlingarna, diarieföra dessa
samt på tisdags förmiddag tillhandahålla Ewerlöf såväl handlingarna som
diarierna. Ewerlöf hade då lovat att mottaga och diarieföra handlingarna.
När Bladh skildes från Ewerlöf, hade angående Bladhs ledighet och Ewerlöf
s tjänstgöring för Bladh förelegat ett klart och tydligt avtal, om vars
innebörd Ewerlöf icke svävat i någon som helst ovisshet. Hade Ewerlöf
icke velat ingå på det av Bladh föreslagna här ovan återgivna ordnandet
med ledighet och tjänstgöring eller, såsom Bladh först, särskilt för att undgå
risk av förut omnämnd beskaffenhet, hemställt, velat mottaga förordnande
för hela den tid, Bladh önskat vara borta, mot endast den ersättning,
som skolat tillkomma honom, om förordnandet avsett endast sessionsdagarna
— så hade saken nämligen i allmänhet förut ordnats — hade
Bladh helt och hållet avstått från att taga ledighet, och det vore icke något
tvivel om, att Bladh jämväl vid tillfället för Ewerlöf framhållit detta.
Den påtänkta utländska resan hade Bladh på det hela taget varit föga
angelägen om, och hade Bladh kommit att tänka på detta sätt för användning
av en del av sin semester mera i brist på något bättre. Då
Bladh lämnat Ewerlöf, hade Bladh ej en tanke på annat än att allt vore
klart samt gott och väl dem emellan. Samtalet dem emellan hade ägt rum
på Ewerlöfs tjänsterum. De både samtidigt avlägsnat sig. därifrån
och Ewerlöf hade följt Bladh ned till det järnvägståg, med vilket
Bladh skulle hemresa. Redan innan Bladh talat med Ewerlöf hade Bladh
för militärexpeditionen anmält, att Bladh tänkte begagna sig av ledighet
onsdagarna den 1, den 8 och den 15 september. Denna anmälan hade Bladh
ansett icke utgöra något hinder för honom att, om han velat, själv tjänstgöra
den 1 september. Varken då Bladh gjorde nämnda anmälan eller då
Bladh talade med Ewerlöf både något definitivt varit bestämt om den påtänkta
utländska resan eller det förut omnämnda besök, Bladh före samma
resa ämnade avlägga. Vad den utländska resan beträffade hade Bladh
vidtagit åtgärder för passvisering så sent, att det varit mer än tvivelaktigt,
om den saken kunnat ordnas till den dag, resan, om den skolat
komma till stånd, måst anträdas. Angående det omtalade besöket, så hade
Bladh tillskrivit vederbörande med förfrågan, om denne vid tiden, då
Bladh tillämnat besök, vore hemma, men icke härpå erhållit något svar,
Bladh hade begagnat sig av ledighet i fullkomlig överensstämmelse med
avtalet med Ewerlöf jämväl den 1 september, och i enlighet därmed hade
Bladh även gjort anmälan till krigshovrätten och länsstyrelsen. Bladh

hade emellertid utan ledighet varit borta från hemmet den 2—den 7 samt
den 16—den 20 september, sedan Bladh emellertid först ordnat så, att det
arbete, som möjligen kunnat under dessa dagar förekomma, skulle för hans
räkning bliva utfört. För tiden efter den 15 september hade Bladh vidtalat
ovannämnda vikarie i domsagan att mottaga de till krigsrätterna
överlämnade målen och låta dessa ligga till dess Bladh hem kom me, vilket
under alla förhållanden bleve före onsdagen den 22 september. Genom bortovaron
utan ledighet hade Bladh ingenting försummat. Den ovan omnämnda
risken att något mål uppkomme, som fordrade så skyndsam handläggning,
att detsamma icke kunde anstå till ordinarie sessionsdag, både Bladh ansett
sig för dessa dagar kunna påtaga sig. Något sådant fall hade heller
icke inträffat och torde i praktiken under fredstid aldrig inträffa. Ehuru
Bladh vid sitt ovannämnda samtal med Ewerlöf säkerligen omnämnt, att
Bladh antagligen komme att bliva borta från hemmet även några dagar
efter den 15 september, hade Bladh icke givit Ewerlöf något uppdrag att
tjänstgöra för Bladh efter nämnda dag. Ej heller både Bladh gjort någon anmälan
om, att han ämnade begagna sig av ledighet efter samma dag, eller
begärt, att några krigsrättshandlingar efter den 15 september skolat skickas
till Ewerlöf. Tvärtom hade Bladh uttryckligen för vederbörande påpekat,
att dylika handlingar efter den 15 september skulle skickas till Bladh.
Ewerlöf hade icke heller på något sätt tjänstgjort såsom krigsdomare efter
den 15 september. Enligt vad Bladh ville minnas hade emellertid i ett av
krigsrättsdiarierna, då Bladh från Ewerlöf mottog dessa, legat ett brev
från något av regementena med handlingar rörande ett eller möjligen två
mål, som efter den 15 september skulle förekomma vid krigsrätt. Om så
varit förhållandet, hade dock, enligt vad Bladh även ville minnas, brevet
Icke ens varit öppnat. Under alla förhållanden hade handlingarna legat
kvar i kuvertet, och hade målet eller målen icke av Ewerlöf införts i
diariet. Den 19 september hade varit en söndag, varför det då under inga
förhållanden kunnat vara något att göra som krigsdomare. Den 20 hade
Bladh själv vidtagit åtgärd såsom krigsdomare, i det Bladh telegraferat
till Ewerlöf från Malmö, att i händelse krigsrätt med något av regementena
erfordrades iden 22 september, denna skulle börja klockan halv 11 förmiddagen.
Några dagar efter Bladlis hemkomst och sedan Bladh till krigshovrätten
och länsstyrelsen gjort anmälan om den av Bladh begagnade
ledigheten den 8—den 15 september, hade Bladh överraskats av eu av
Ewerlöf till länsstyrelsen insänd och till Bladh för yttrande remitterad
skrivelse, däri Ewerlöf, med fullkomligt negligerande av den mellan honom
och Bladh träffade överenskommelsen, förklarade att han tjänstgjort
såsom krigsdomare under hela tiden från och med den 1 till och med
den 20 september, samt däri han anhölle, att det till krigsdomaren utgående
arvodet för hela samma tid måtte till honom utanordnas. I avgiven
förklaring hade Bladh i huvudsak anfört vad Bladh här ovan i
denna skrift andragit. För att icke försvåra samarbetet mellan Ewerlöf

<5 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

och Bladh — Ewerlöf voro auditör på regementena — hade Bladh därjämte
förklarat, att Bladh vore villig medgiva, att arvodet till krigsdomaren
utbetalades till Ewerlöf för hela tiden den 1—den 15 september,
om han ville åtnöjas härmed, samt att Bladh i motsatt fall bestrede, att
till honom utbetalades större del av berörda arvode än som betingades
av de anmälningar om ledighet, Bladh till länsstyrelsen ingivit. I avgivna
påminnelser hade Ewerlöf vidhållit, utan att i någon mån bemöta Bladhs
förklaring, sitt i första skrivelsen framställda yrkande i dess helhet. Sedan
landskamreraren i länet för Bladh i telefon uppläst påminnelserna
samt därefter förklarat, att han tyckte, att Bladh icke skulle bry sig om
Ewerlöf, utan låta honom få vad han ville ha, så att Bladh sluppe honom,
samt att Ewerlöf alltid kunde ställa till obehag, hade Bladh medgivit, att
förutnämnda arvode utbetalades till Ewerlöf för hela den tid, han fordrat.
Bladh hade, såsom förut framhållits, ansett sig kunna utan ledighet vara
borta från hemmet de ovan angivna dagarna, då icke någon som helst
olägenhet därav kunnat uppkomma, och detta på grund av att göromålen
vid krigsrätterna i Karlskrona ordnats så, att Bladh såsom krigsdomare
hade arbete — åtminstone sådant, som måste av Bladh personligen utföras
—- endast vissa på förhand bestämda veckodagar, nämligen onsdagarna;
att vice krigsdomare funnes förordnad, som, i händelse till krigsrätts
behandling hänskjutits något särskilt brådskande mål, som erfordrat
åtgärd under de dagar, Bladh utan ledighet varit borta, haft skyldighet att
inträda i Bladhs ställe; samt att Ewerlöf på särskild förfrågan av Bladh
förklarat, att han komme att vara hemma nämnda dagar. På grund av
överenskommelsen mellan Ewerlöf och Bladh hade Bladh dessutom under
inga förhållanden trätt Ewerlöfs intressen för nära.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 19 februari 1921 uppdrog
militieombudsmannen åt ämbetet att ställa Bladh under åtal inför krigshovrätten
för det Bladh, som utan att tjänstledighet blivit honom beviljad
begagnat sig av ledighet från krigsdomarbefattningen under tiden mellan
den 1 och den 20 september 1920, följaktligen under sex dagar olagligen
avhållit sig från tjänstgöring ävensom för det Bladh beträffande ledigheten
gjort missvisande anmälan såväl hos krigshovrätten och länsstyrelsen
som hos stationsbefälhavaren; och framhöll militieombudsmannen tilllika,
hurusom vad Bladh i visst hänseende till sitt fredande anfört gåve
vid handen, att Bladhs underlåtenhet att i vederbörlig ordning anmäla
hela den ledighet, han tagit sig, haft till syfte att förskaffa honom ekonomisk
förmån.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav anställde
mot Bladh inför krigshovrätten, meddelade krigshovrätten utslag den 25
april 1921. I utslaget yttrades följande: Enär i målet vore utrett dels
att Bladh utan att tjänstledighet blivit honom beviljad begagnat sig av
ledighet från krigsdomarbefattningen under tiden från och med den 1 till
och med den 20 september 1920 eller alltså 6 dagar längre än som utan an • -

sökan fått av honom åtnjutas, dels oek att Bladh icke fullgjort den anmälan
rörande nämnda ledighet, som enligt gällande föreskrifter ålegat
honom, utan allenast anmält hos krigshovrätten och hos länsstyrelsen i
Blekinge län, att han begagnade sig av ledighet den 1 samt från och med
den 8 till och med den 15 september, samt hos stationsbefälhavaren, att han
vore förhindrad tjänstgöra onsdagarna den 1, den S och den 15 september,
men utredningen i målet icke gåve vid handen, att Bladh därmed åsyftat
att bereda sig ekonomisk fördel, prövade krigshovrätten lagligt på det sätt
bifalla överkrigsfiskalsämbetets i målet förda talan, att Bladh dömdes jämlikt
25 kap. 17 § allmänna strafflagen för den försummelse i tjänsten, vartill
han i anmärkta avseenden gjort sig skyldig, att höta 100 kronor.

Över utslaget anförde Bladh underdåniga besvär. På dessa besvär meddelade
Kungl. Maj:t utslag den 19 september 1921, därvid Kungl. Maj:t
ej fann skäl göra ändring i krigshovrättens utslag.

I en till militieombudsmannen insänd, den 5 februari 1925 dagteeknad
skrift anförde de Maré följande: Enligt vad den av militieombudsmannen
till 1922 års riksmöte avgivna ämbetsberättelsen utvisade hade krigsdomaren
Bladh på militieombudsmannens föranstaltande ställts under
åtal inför krigshovrätten för obehörigt begagnande av ledighet från sin
krigsdomarbefattning. Resultatet av åtalet hade blivit att Bladh enligt
krigshovrättens utslag fått höta 100 kronor, vilket bötesstraff av Kungl.
Maj:t, där Bladh besvärat sig, sedermera fastställts. Nu hade Bladh åter
gjort sig skyldig till att, utan av hovrätten meddelad ledighet och utan
att själv hava anmält sig ledig, hava under en tid av sex dagar undanhållit
sig från tjänstgöring, i det han sagda antal dagar vistats långt
utom tjänstgöringsplatsen. Enligt till länsstyrelsen i Blekinge län inkomna
anmälningar hade Bladh anmält, att han begagnade sig av ledighet
från och med den 21 till och med den 26 november 1924, varjämte
från krigshovrätten inkommit meddelande, att ledighet blivit Bladh beviljad
från och med den 27 november till och med den 20 december samt
från och med den 22 december till och med den 31 december 1924. Någon
anmälan om ledighet för någon del av januari månad 1925 hade icke till
länsstyrelsen inkommit. Emellertid hade Bladh vistats borta från hemorten
åtminstone till och med den 5 januari 1925, enär han ännu ej hemkommit
sistnämnda dag på eftermiddagen, då de Maré för ett tjänsteärende
sökt per telefon anträffa honom. Det vore således den 21 december
samt den 1 till och med den 5 januari som Bladh undanhållit sig tjänstgöringen
såsom krigsdomare. Att döma av de förklaringar, Bladh på sin
tid avgivit i det åberopade åtalsmålet, hade hans omdömesförmåga uppenbarligen
icke räckt till för vägledning till det enkla sakförhållandet, att
en krigsdomare, som befunne sig å ort på avsevärdare avstånd från sin

tjänstgöringsplats, icke kunde anses vara i utövningen av sin tjänst.
Efter den utgång, åtalet med Bladh fått, torde väl icke kunna förutsättas
annat än att jämväl Bladh numera borde vara bibragt den rätta uppfattningen
av ovan påpekade sakförhållande. Det vore således denna
gång emot bättre vetande, som Bladh genom underlåten anmälan om ledighet
uppburit arvode jämväl för tid, varunder han undanhållit sig från
tjänstgöring. Det belopp, han orättmätigt uppburit, uppginge denna gång
till cirka 40 kronor utom dyrtidstillägg, och för den, som ej förut kände
Bladhs karaktär, vore det säkerligen ägnat att väcka förvåning, att en
person i Bladhs ämbetsställning för en så pass obetydlig summa gjorde
sig skyldig till återfall i en förseelse, som av såväl förutvarande ordinarie
som tjänstförrättande militieombudsmän ansetts vara av allvarlig beskaffenhet.
de Maré hade ansett sig icke böra underlåta anmäla förhållandet
för den åtgärd, som på militieombudsmannen kunde ankomma.

I häröver den 19 februari 1925 avgivet yttrande anförde Bladh, som tilllika
är häradshövding i Östra härads domsaga, i huvudsak: Till följd av
förändringar och reparationer å bostadsvåningen i Östra härads tingshus
hade Bladh under år 1924 icke kommit att uttaga sin semester såsom häradshövding
förrän under sista veckorna av året. Bladh hade hos hovrätten
över Skåne och Blekinge först begärt ledighet från och med söndagen
den 16 november till och med lördagen den 20 december med tanke
på att tillbringa julhelgen i sitt hem, i händelse nämnda arbeten i bostaden
då vore färdiga och Bladh hunnit ordna sitt hushåll, vilket Bladh före
semestertiden upplöst. Sedan Bladh onsdagen den 19 november hållit veckans
krigsrättssammanträden, hade Bladh för att kunna resa bort hos
krigshovrätten begärt ledighet från sin krigsdomarbefattning från och
med torsdagen den 27 november till och med lördagen den 20 december,
varjämte Bladh samtidigt anmält, att han begagnade sig av ledighet
från samma befattning från och med den 21 till och med den 26 november
med vice krigsdomaren M. Falck som vikarie. Enligt vad Bladh ville minnas
hade Bladh den 21 november avrest till Kristianstad för att hälsa på
bekanta, fortsatt nästpåföljande dag över Hessleholm med dagsnälltåget
till Stockholm, stannat ett par dagar i Stockholm samt därefter flyttat
nt till Saltsjöbaden, där Bladh tillbragt återstoden av ledigheten. Som
arbetena å tingshuset vid ledighetens skit ännu icke varit fullt färdiga och
Bladh icke fått sitt hushåll ordnat, hade Bladh beslutat sig för att stanna
borta även under julhelgen och tillbringa denna i Rättvik. Bladh hade
begärt ledighet för semester såväl hos hovrätten över Skåne och Blekinge
som hos krigshovrätten från och med måndagen den 22 december till årets
slut. Söndagen den 21 december ansåge sig Bladh berättigad vara borta
utan ledighet, då naturligtvis ingenting då kunde förekomma, som berörde
Bladhs tjänster vare sig som häradshövding eller krigsdomare. Enligt
vad Bladh ville minnas hade han den 22 december avrest till Rättvik och
stannat där till nyårsdagen, då Bladh avrest till Stockholm, dit han an -

kommit på aftonen. För att göra en del inköp hade Bladh önskat stanna

1 Stockholm den 2 januari och först på aftonen med nattsnälltåget anträda
hemresan. Som Bladh emellertid ännu icke fått sitt hushåll ordnat och
och ogärna ville underkasta sig ohehaget att under helgdagarna intaga
sina måltider på hotell, hade Bladh senare kommit på den tanken, att
stanna borta över de närmaste helgdagarna. Genast på förmiddagen den

2 januari hade Bladh satt sig telefonledes i förbindelse med sitt kansli
och samtalat med förste notarien F. Holmberg samt meddelat honom, att
Bladh möjligen icke komme hem förrän sista helgdagen under helgen.
Bladh hade anmodat Holmberg att noga passa telefonen för den händelse
någon skulle fråga efter Bladh, att om någon ville tala med Bladh i någon
krigsdomarangelägenhet eller eljest något förekomme, som rörde krigsdomarämhetet,
genast sätta sig telefonledes i förbindelse med Bladh samt
att jämväl meddela kommissionären på kansliet samma instruktioner.
Bladh hade vidare anmodat Holmberg att genast meddela vice krigsdomaren
Falck, att Bladh möjligen icke komme hem förrän på förut uppgiven
tid, men icke ämnade begagna sig av tjänstledighet, samt bedja
Falck underrätta Bladh antingen genom brev eller, om så erfordrades,
telefonledes, om något extra krigsrättssammanträde vore utsatt eller om
eljest något vore att iakttaga för Bladh som krigsdomare, samt underrätta
Bladh, i händelse något rörande krigsdomarämbetet skulle förekomma.
Därefter hade Bladh kvarstannat i Stockholm till trettondagens morgon,
då Bladh anträtt hemresan. Bladh hade vid förutnämnda telefonsamtalet
haft den uppfattningen, att både den 4 och den 5 januari vore helgdagar.
Detta hade nämligen en person uppgivit för Bladh, och Bladh hade icke
haft någon almanacka tillgänglig för att kontrollera uppgiften. Redan
för ett par år sedan hade Bladh i skrivelser till stationshefälliavaren och
regementscheferna i Karlskrona, de enda personer som egentligen kunde
hava någon anledning att tala med Bladh i tjänsten, meddelat, att Bladh
träffades såsom krigsdomare vardagar klockan 10 f. m.—1 e. m. å telefonnummer
Lyekeby 29 (domarkansliets telefon), att i händelse Bladh någon
gång icke själv skulle vara tillstädes och kunna svara i telefon, meddelande
borde lämnas till den, som svarade, att och av vem samtal med
Bladh önskades, samt att Bladh därefter själv ringde upp den, som sålunda
gjort framställning om samtal. Samtidigt hade Bladh en gång för alla
instruerat biträdena å sitt kansli att, då Bladh vore borta utan tjänstledighet,
varom Bladh naturligtvis alltid underrättade, noga passa telefon och,
om någon skulle begära samtal med Bladh, genast sätta sig i förbindelse
med Bladh för att han skulle kunna ringa upp den, som önskade samtal;
och hölle Bladh alltid, då han vore borta, biträdena på kansliet noga underrättade
om var Bladh vore att träffa. Anledningen till anordningen
med att Bladh själv ringde upp den, som ville hava samtal med Bladh,
vore naturligtvis att bespara vederbörande någon utgift för samtalet.
Ville den, som önskade telefonsamtal med Bladh, själv ringa upp Bladh,

så kunde lian naturligtvis alltid på Bladlis kansli få upplysning, var Bladli
vore att träffa. I förevarande fall hade Bladli hållit sig hemma på sitt
hotellrum från klockan 10 f. m. till framemot 2-tiden på e. m. för den
händelse någon påringning skulle komma, och hade Bladli, då han senare
på eftermiddagen varit ute, alltid vid hemkomsten efterhört hos telefonisten,
om någon frågat efter Bladli. Med den anordning, som träffats
rörande krigsrättssammanträdena, vore så gott som allt krigsdomarens
arbete förlagt till onsdagarna. Endast ett par gånger hade extra sammanträden
hållits. Bladli hade icke varit tjänstledig de dagar han i
början av året befunnit sig i Stockholm, utan skött sin krigsdomarbefattning,
vilket låtit sig göra lika väl från Stockholm som från Lyckeby.
Bladli ville framhålla, att det vore mycket lätt att från Stockholm komma
i telefonförbindelse med Karlskrona. Bladli hade under hela den tia av
över nio år, som han varit krigsdomare, haft endast ett personligt besök
i sin egenskap av krigsdomare — utom å krigsrättslokalen vid krigsrättssammanträden
— nämligen av förre militieombudsmannen G. Lindstedt,
som för några år sedan besökt Bladli för granskning av hans diarier, något
som naturligtvis låtit sig göra lika bra, om Bladli vid tillfället varit borta.
Såvitt Bladli kunde erinra sig, hade han icke under hela nämnda tid haft
någon enda telefonpåringning, som kunnat anses nödvändig eller ens
nödig. Krigsfiskalen Flensburg ringde emellanåt upp Bladh och frågade,
om Bladh ämnade göra någon ändring i tiden för regementskrigsrätternas
sammanträden. Dessa påringningar vore obehövliga, ty om Bladh ansåge
någon ändring erforderlig, vidtoge Bladh själv åtgärd härför. Utom dessa
påringningar av Flensburg hade Bladh icke påringningar såsom krigsdomare
två gånger om året. Då någon gång påringning förekommit av
någon annan än Flensburg, hade det, såvitt Bladh kunde erinra sig, undantagsvis
varit någon militärexpedition, som meddelat, att handlingar
i sista stund utsänts i något mål, som nästpåföljande dag skolat förekomma
i krigsrätten. Även dessa påringningar hade varit onödiga.
de Maré hade i sin angivelse uppgivit, att han den 5 januari på eftermiddagen
ringt upp Bladh i något tjänsteärende. Bladh hade härom förhört
sig hos biträdena på kansliet. Såväl förste notarien som kommissionären
hade uppgivit, att de den 5 januari suttit på kansliet å ordinarie kanslitid,
för förste notarien klockan 10—3 och 4—7 samt för kommissionären
klockan 10—2.so och 4—7. Kommissionären hade uppgivit, att hon denna
dag av särskild anledning suttit kvar å kansliet ända till klockan 10 på
aftonen. Såväl förste notarien som kommissionären hade förklarat, att
om de Maré påstode, att han under de uppgivna tiderna ringt upp Bladhs
telefonnummer och frågat efter Bladh, så vore detta ren osanning. Hade
de Maré sålunda den 5 januari ringt upp Bladh i telefon, så måste detta
hava skett klockan mellan 3 och 4, då de Maré mycket väl vetat, att han
icke riskerade att träffa någon å Bladhs kansli. Bladh vore emellertid
fullkomligt övertygad om, att de Maré icke alls ringt upp Bladli i något

tjänsteärende ifrågavarande dag. Under åtminstone de sista fem åren
hade de Maré icke en enda gång förut ringt upp Bladli i något tjänsteärende,
lika litet som Bladli honom. Bladh hade icke heller, såvitt han
kunde erinra sig, eu enda gång under de sista fem åren växlat ett ord med
de Maré utom vid krigsrättssammanträdena eller då han uppträtt inför
Östra häradsrätt. Bladh undrade för övrigt vad de Maré haft att tala
med Bladh om på trettondagsaftonens eftermiddag efter det alla militära
expeditioner blivit stängda, de Maré hade icke uppgivit detta. Bladh
hade tidigare rådgjort med vice krigsdomaren Falck, som väl borde anses
närmast intresserad av saken, angående en sådan anordning vid Bladhs
bortovaro mellan krigsrätternas ordinarie sessionsdagar som den i förevarande
fall använda. Falck hade förklarat, att han ansåge en sådan
anordning oantastlig, samt att lian för sin del icke hade något som helst
att anmärka däremot. Falck hade även förklarat, att om Bladh under
dylika omständigheter ville vara borta och underrättade honom om var
Bladh funnes, han skulle underrätta Bladh i händelse något skulle förekomma,
som kunde tänkas erfordra åtgärd från Bladhs sida. Falck hade
vidare, utan att Bladh framställt begäran därom, förklarat, att, om Bladh
ville vara ledig mellan sessionsdagarna med honom som vikarie, han vore
villig, att, då Bladh ju utförde allt arbete, till Bladh avstå den avlöning,
som till Falck utanordnades för en sådan tjänstgöring, som alls icke vore
någon tjänstgöring. Vad särskilt beträffade det förhållandet, att Bladh
icke begärt ledighet för söndagen den 21 december, ville Bladh framhålla,
att någon avlöning för den dagen icke blivit till Bladli utanordnad, något
varom Bladh icke heller framställt anspråk.

Härefter inkom den 26 februari 1925 från de Maré en skrivelse, vari
anfördes bland annat: Då Bladh såsom osanning betecknade de Marés
uppgift, att han på eftermiddagen den 5 januari sökt i telefon anträffa
Bladh, ville de Maré nämna, att de Maré, om så erfordrades, hade vittnen
på denna sak. Ändamålet med de Marés försök att få träffa Bladh den
5 på eftermiddagen hade varit att förvissa sig om att Bladh bekommit originalprotokollet
i ett till den 7 januari uppskjutet mål, vari stationskrigsrätten
hade att meddela utslag.

Bladh inkom sedermera med en den 6 mars 1925 dagtecknad skrivelse av
följande innehåll: de Maré hade icke bestritt, att det varit just klockan
mellan 3 och 4 på eftermiddagen den 5 januari, som han ringt på Bladh
i telefon, och finge detta sålunda anses bevisat. Även om Bladh varit
hemma, hade de Maré icke haft någon större utsikt att under nämnda
tid påträffa Bladh, då såväl Bladh som hans biträden hade middagsrast
klockan mellan 3 och 4 på dagen. Hade de Maré ringt upp Bladhs telefonnummer
efter klockan 4 och före klockan 10 eftermiddagen, skulle han
av något av Bladhs biträden kunnat få upplysning om, att de ifrågavarande
handlingarna då legat på Bladhs skrivbord. Hade de Maré ringt
upp vice krigsdomaren Falck, till vilken de Maré själv överlämnat hand -

lingarna, skulle lian även av Falck kunnat få besked om, att Falck till
Bladh översänt handlingarna, vilket skett på Bladhs egen begäran, de
Marés påringning hade varit absolut onödig och Bladh bestrede, att han
hade någon skyldighet att besvara onödiga påringningar, vare sig han
vore hemma eller borta. För övrigt hade det varit likgiltigt, om Bladh
bekommit meranämnda handlingar — konceptprotokollet i ett mål, vari
utslag den 7 januari skolat meddelas — före krigsrättssammanträdet den
7 januari eller icke, då protokollet varit endast ett par sidor och avsett
en vanlig enkel undanhållning, rörande vilken det icke kunnat vålla någon
svårighet att genast meddela utslag. Såsom Bladh redan förut framhållit,
hade han haft den uppfattningen, att en sådan anordning av Bladhs
tjänstgöring som den han i förevarande fall använt icke kunnat anses
oriktig. Hade Bladh icke haft denna uppfattning, skulle han givetvis
icke begagnat sig av en dylik anordning, detta så mycket mindre som
Bladh ständigt hade den känslan, att de Maré lurade på honom för att
begagna varje tillfälle att kasta sig över honom. Oaktat Bladhs nämnda
uppfattning skulle Bladh för de ifrågavarande dagarna ordnat med ledighet
med Falck som vikarie, om Bladh ansett detta kunnat ske på det enkla
sätt, som omförmäldes i »7 § 2 mom. i lagen om krigsdomstolar m. m.»
Bladh hade emellertid funnit, att detta icke läte sig göra, då Bladh omedelbart
förut åtnjutit längre, av krigshovrätten beviljad ledighet. Att
besvära krigshovrätten, som ju hade sammanträden endast på onsdagarna,
med ett förordnande hade Bladh, med sin nämnda uppfattning, ansett
vara alldeles för stor apparat.

de Maré, som den 24 februari 1925 lämnats tillfälle att inkomma med
påminnelser i ärendet, anförde i en den 24 mars 1925 inkommen påminnelseskrift:
Av Bladhs förklaring framginge, att Bladh först den 6 januari
på morgonen anträtt hemresan från Stockholm. Han hade således jämväl
bortovarit nämnda dag eller sammanlagt under januari sex dagar.
Då Bladh emellertid fortfarande bestrede, att de Maré den 5 januari på
eftermiddagen försökt träffa Bladh per telefon, kunde de Maré upplysa
om, att försöket skett mellan klockan 12 och a/21 på dagen från krigsfiskalen
landsfogden Bengt Falks tjänstetelefon, vilket bemälde Falk
förklarat sig mycket väl erinra sig. de Maré ansåge sig böra nämna, att
han av förekommen anledning för länge sedan måst införa det tillvägagångssättet
— vilket de Maré på sin tid i krigsrättsledamöternas och krigsfiskalens
närvaro tillkännagivit för Bladh -—- att icke utan i vittnens närvaro
eller skriftligen meddela sig med Bladh i något tjänsteärende, de
Maré åberopade därför aldrig något samtal eller försök till samtal med
Bladh utan att hava vittne på saken. Anledningen varför de Maré varit
angelägen att förvissa sig om att Bladh bekommit konceptprotokollet i
det för utslag den 7 januari utställda målet vore den, att de Maré ville
undvika det obehag, som en gång förut inträffat vid ett krigsrättssammanträde.
I ett för utslag uppskjutet mål, om vars handläggning Bladh själv

varit med, och vari själva protokollet utöver de för krigsdomaren tillgängliga
remisshandlingarna utgjort allenast några rader, hade Bladh behagat
vägra avgiva votum under förevändning, att han ej förut tagit del
av protokollet. Det borde därför ej förtänkas de Maré, att han sökte
undvika dylika upprepanden. Här i detta fall hade de Maré ansett desto
nödvändigare, att Bladh i förväg tagit del av protokollet, som han ej varit
med om målets föregående handläggning samt protokollet, vari införts
tvenne vittnesmål, omfattat över två tätt maskinskrivna sidor. Målet
ifråga hade för övrigt icke allenast gällt olovlig undanhållning, utan jämväl
ansvar jämlikt 88 § strafflagen för krigsmakten för underlåtenhet att
åtlyda polismans tjänstetillsägelse. Utom i det ärende, som lett till Bladhs
bötfällande för obehörigt tagande av ledighet, hade militieombudsmannen
i ett föregående ärende haft liknande sak under övervägande med det
resultat, att Bladh erinrats om att han felaktigt förfarit. Detta förhållande
jämte det faktum, att Bladh sedermera av domstol straffats för liknande
förseelser, ådagalade att Bladh numera måste vara medveten om
att han felaktigt förfore, när han utan tjänstledighet vistades å ort, belägen
på en dagsresas avstånd från sin tjänstgöringsplats. Det vore således
i fullt medvetande om att han förfore felaktigt, som han gåve sig sken
av att vara i tjänst och därigenom beredde sig en olaga inkomst. För sin
del kunde de Maré ej inse annat, än att Bladh denna gång måste drabbas
av ansvar enligt 25 kap. 16 § strafflagen. Såsom svepskäl måste de Maré
beteckna Bladhs anförande, att Bladh ej ansett sig böra besvära krigshovrätten
med ett förordnande. Med den uppfattning Bladh visat sig hava
därutinnan, att han ej behövde beviljas eller anmäla ledighet för söneller
helgdag, hade Bladh kunnat anmäla ledighet från och med den 2
januari utan att besvära krigshovrätten med något förordnande. I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 23 april 1925 anförde militieombudsmannen
följande.

I föreliggande ärende funne militieombudsmannen utrett, att Bladh,
som under viss tid till och med den 31 december 1924 åtnjutit ledighet från
krigsdomarbefattningen, därefter utan att vare sig tjänstledighet blivit
honom beviljad eller han fullgjort den anmälan rörande tagen ledighet,
som enligt gällande föreskrifter ålegat honom, avhållit sig från sin tjänst
såsom krigsdomare från och med den 1 till och med den 6 januari 1925,
under vilken tid han vistats i Stockholm eller befunnit sig på resa. Vad
Bladh beträffande denna sin bortovaro från tjänsten anfört därom, att
han under ifrågavarande tid ändock uppehållit sin krigsdomarbefattning,
vilket enligt Bladhs mening låtit sig göra lika väl från Stockholm som
från Lyckeby, där Bladh hade sin bostad, förtjänade icke avseende. Bladh

torde för övrigt hava så mycket mindre haft anledning att hysa en dylik
uppfattning om vad ett behörigt utövande av krigsdomarbefattningen
krävde och att åberopa densamma till sitt försvar som det sålunda andragna
skälet vid tidigare mot Bladh anhängiggjort åtal för enahanda
förseelse blivit av domstolarna underkänt. Ej heller vad Bladh eljest till
sitt fredande anfört syntes militieombudsmannen vara av beskaffenhet
att förringa betydenheten av det tjänstefel, vartill militieombudsmannen
ansåge Bladh hava gjort sig skyldig genom sitt omförmälda avhållande
från krigsdomartjänsten.

Den omständigheten, att Bladh två gånger förut låtit komma sig till
last enahanda åsidosättande av tjänsteplikt, varför han vid det ena tillfället
fått mottaga erinran från militieombudsmansämbetets sida och vid
det andra tillfället blivit efter anställt åtal fälld till straff av domstol,
hade föranlett, att militieombudsmannen ansett Bladlis nu ifrågavarande
tjänsteförsummelse vara begången under försvårande omständigheter och
förty icke kunna undgå att göras till föremål för laga beivran. Med hänsyn
till vad i ärendet förekommit torde ock, enligt militieombudsmannens
förmenande, få antagas att Bladh med sin underlåtenhet att i vederbörlig
ordning utverka sig tjänstledighet eller om ledigheten göra föreskriven
anmälan åsyftat att bereda sig ekonomisk fördel.

Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet
att för vad som i nu nämnt hänseende läge krigsdomaren Bladh till last
ställa honom under åtal inför krigshovrätten och därvid yrka ansvar å
Bladh enligt lag och sakens beskaffenhet.

Till fullgörande av detta uppdrag yrkade överkrigsfiskalsämbetet vid
krigshovrätten, att Bladh måtte dömas till ansvar enligt 25 kap. 16 § allmänna
strafflagen eller, därest detta yrkande icke kunde bifallas, jämlikt
17 § i samma kapitel.

På det åtal, som sålunda anställdes mot Bladh, meddelade krigshovrätten
utslag den 13 juli 1925. Utslaget lydde: Enär i målet vore utrett, att
Bladh, utan att tjänstledighet blivit honom beviljad eller vederbörlig anmälan
rörande ledighet ägt rum, begagnat sig av ledighet från krigsdomarbefattningen
under tiden från och med den 1 till och med den G
januari 1925, men utredningen i målet icke gåve vid handen, att Bladh
därmed åsyftat att bereda sig ekonomisk fördel, förty och med hänsyn
därtill att Bladh, enligt vad handlingarna tillika utvisade, förut genom
Kungl. Maj:ts utslag den 19 september 1921 dömts till ansvar för obehörigt
begagnande av ledighet från krigsdomarbefattningen prövade
krigshovrätten lagligt på det sätt bifalla överkrigsfiskalsämbetets i målet
förda talan, att Bladh dömdes jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen
för den försummelse i tjänsten, vartill han, på sätt ovan angivits, ånyo
gjort sig skyldig, att höta 300 kronor.

Över krigshovrättens utslag har Bladh anfört underdåniga besvär.
Dessa äro prövade av Kungl. Maj:t, som i utslag den 3 december 1925 funnit
ej skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos
domstol eller annan myndighet.

12. Åtal mot regementschef för det han ålagt disciplinstraff utan
att dessförinnan inhämta yttrande av auditör.

Vid inspektion av Norrlands dragonregemente, som av militieombudsmannen
förrättades den 11 juli 1925, framställdes vid granskning av förhörsprotokollen
anmärkning bl. a. därom att regementschefen översten
Carl Ernst Rickman von der Lancken genom beslut den 11 april 1925
ålagt dragonen nr 6/4 Hjalmar Ek disciplinstraff utan att dessförinnan
hava inhämtat yttrande av vederbörande auditör.

Sedan regementschefen avgivit infordrat yttrande i ärendet, avlät militieombudsmannen
den 17 december 1925 en ämbetsskrivelse till överkrigsfiskalsämbetet,
däri militieombudsmannen uppdrog åt ämbetet att ställa
von der Lancken under åtal inför krigshovrätten för vad han i berörda
hänseende låtit komma sig till last och därvid yrka ansvar å honom efter
lag och sakens beskaffenhet.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd.

l. Fråga om beräkning av strafftid vid verkställandet av
avdrag för häktningstid.

Vid å militieombudsmansexpeditionen företagen granskning av centralfängelsets
å Långholmen med tillhörande kronohäktesavdelnings fångförteekning
för juni månad 1925 iakttogs, att överståthållarämbetet — sedan
Kungl. Maj:t genom utslag den 19 juni 1925 dömt värnpliktige John Edvin
Ahlström, jämlikt 18 kap. 13 § strafflagen, för sedlighetssårande handling
till fängelse i ett år 6 månader ävensom förordnat, att detta straff skulle
sammanläggas med Ahlström av stationskrigsrätten vid flottans station i
Stockholm för rymning och persedelförskingring ådömd bestraffning av
fängelse i 2 månader och vaktarrest i 15 dagar, så att Ahlström skulle i en
bot undergå fängelse i ett år 8 månader 15 dagar, vilket straff dock skulle
anses genom Ahlströms hållande i häkte vara verkställt till en tid av 3 månader
— genom resolution den 20 juni 1925 förordnat, att straffet, som tagit
sin början (Samma den 20 juni, skulle sluta den 5 december 1926.

Då det syntes militieombudsmannen, som om straffet rätteligen borde
sluta först den 7 december 1926, infordrade militieombudsmannen i skrivelse
den 1 oktober 1925 överståthållarämbetets yttrande i ärendet.

I skrivelse den 21 oktober anförde överståthållarämbetet med anledning
härav: Vid förordnande om verkställighet av ifrågavarande utslag hade
ämhetet ansett sig haft att välja mellan två beräkningssätt för bestämmande
av tiden för straffets avtjänande med skyldighet att stanna för det
beräkningssätt, som visade sig leda till för den dömde fördelaktigaste
resultat. Enligt det ena beräkningssättet belöpte hela strafftiden ett år 8
månader 15 dagar från straffverkställighetens begynnande den 20 juni 1925,
varefter från den sålunda erhållna slutdagen den 7 mars 1927 droges Ahlström
enligt utslaget tillgodoräknade 3 månader. Med denna beräkning
skalle således slutdagen bliva den 7 december 1926. Enligt det andra beräkningssättet
hade man först att från strafftiden ett år 8 månader 15
dagar draga tillgodoräknade tiden 3 månader och därefter att beräkna återstående
strafftiden ett år 5 månader 15 dagar såsom löpande från den 20
juni 1925, varigenom som straffets slutdag alltså erhölles den 5 december

1926. Som det senare beräkningssättet visat sig leda till för Ahlström
fördelaktigaste resultat, hade ämbetet ansett sig böra använda detsamma.
Skulle emellertid enligt militieombudsmannens åsikt det använda beräkningssättet
icke stå i överensstämmelse med gällande rätt, vore ämbetet
berett att vidtaga påkallad rättelse av resolutionen.

I skrivelse till överståthållarämbetet den 3 november 1925 anförde militieombudsmannen
följande.

Mot ämbetets uppfattning att vid valet mellan de två beräkningssätt,
som här kunde komma i fråga, ämbetet haft skyldighet att välja det, som
för den dömde medförde det fördelaktigaste resultatet, skulle intet rara
att erinra under förutsättning att båda beräkningssätten överensstämde
med gällande rätt och konsekvent tillämpades. Så vore emellertid icke
händelsen med det av ämbetet i förevarande fall använda sättet.

I 2 § 2 mom. i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser om
■beräkning av strafftid stadgades, att, då enligt lagen angående straffarbetes
och fängelsestraffs verkställande i enrum den 29 juli 1892 avdrag å strafftid
skulle ske, avdraget skulle räknas från slutdagen för hela strafftiden.

Detta lagrum hade visserligen i och med bortfallandet av avdrag från
strafftid, då straffet avtjänades i enrum, icke mera någon direkt tillämpning,
men den grundtanke, som fått sitt uttryck i lagrummet, vore fortfarande
gällande. Då avdrag för häktningstid skulle äga rum, måste alltså
den ådömda strafftiden först utläggas och därefter avdraget göras från
den sålunda erhållna slutdagen.

Denna uppfattning hade gillats av Kungl. Maj:t i utslag den 6 september
1906 (N. J. A. sid. 368) angående åtal mot länsstyrelse för felaktigt förfarande
vid verkställighet av straff. Den hade ock hävdats av justitieombudsmannen
i hans ämbetsberättelse till 1911 års riksdag (sid. 132).

Jämförde man de båda beräkningssätten med varandra ur synpunkten
av den dömdes fördel, skulle man finna, att ibland det ena beräkningssättet
och ibland det andra kunde för den dömde vara fördelaktigast samt att
de båda sätten understundom lämnade samma resultat — allt beroende
på i vilken månad straffet loge sin början.

Om sålunda straffet ett år 8 månader 15 dagar med 3 månaders avdrag
verkställdes a med begagnande av överståthållarämbetets beräkningssätt
och b med begagnande av det av militieombudsmannen angivna sättet, visade
sig följande skiljaktigheter allt efter den månad, i vilken straffet
började.

Straffet börjar: Straffet slutar:

a 20 januari 1925 .................... 5 juli . 1926

b » » » .................... 5 » »

a 20 februari 1925 .................... 4 augusti 1926

b » » » .................... 4 » »

	Straffet börjar:	Straffet slutar:
a	20	mars	1925 ...........	.......... 4 september 1926
b	»	»	» ...........	.......... 5	»	»
a	20	april	1925 ...........	.......... 5	oktober	1926
b	»	»	» ...........	.......... 4	»	»
a	20	maj	1925 ...........	.......... 4	november	1926
b	»	»	» ...........	.......... 4	»	»
a	20	juni	1925 ...........	.......... 5	december	1926
b	»	»	» ...........	.......... 7	»	»
a	20	juli	1925 ..........	......... 4	januari	1927
b	»	»	» ..........	.......... 4	»	»
a	20 augusti	1925 ..........	.......... 4	februari	1927
b	»	»	» ..........	.......... 5	»	»
a	20 september 1925 ..........	.......... 7	mars	1927
b	»	»	» ..........	.......... 4	»	»
a	20 oktober	1925 ..........	.......... 4 april	1927
b	»	»	» ..........	.......... 5	»	»
a	20	november 1925 ...........	.......... 5	maj	1927
b	»	»	» ...........	.......... 4	»	»
a	20 december	1925 ..........	.......... 4	juni	1927
b	»	»	» ..........	.......... 4	»	»

I fem av de .tolv fallen bleve resultatet lika, vare sig man använde det
ena eller det andra beräkningssättet. I de återstående sju fallen vunne den
dömde i fyra fall tillsammans 5 dagar och förlorade i tre fall tillsammans
5 dagar, därest överståthållarämbetets beräkningssätt anlitades.

Att anlita än det ena och än det andra beräkningssättet allt eftersom
det visade sig för den dömde komma att medföra det gynnsammaste resultatet
torde vara uteslutet. Då ämbetet emellertid förklarat sig berett
att vidtaga påkallad rättelse i resolutionen och följaktligen torde komma
att även framdeles i liknande fall resolvera i överensstämmelse med det
beräkningssätt, som av militieombudsmannen framhållits såsom det riktiga,
ville militieombudsmannen endast hava delgivit över ståthåll ar ämbetet
sin uppfattning i ärendet.

2. Försummelse att i verkställighetsresolution taga hänsyn till
medgivet avdrag för häktningstid.

Vid militieombudsmannens inspektion å kronohäktet i Umeå den 10 juli
1925 antecknades följande.

Den 26 juni 1925 dömde regementskrigsrätten vid Norrlands dragonregemente
häktade volontären nr 28/5 Per Valter Efraim Ledin med stöd av
48, 50 och 101 §§ strafflagen för krigsmakten att för rymning undergå

fängelse i en månad samt att för förskingring av kronan tillhöriga persedlar
undergå diseplinstnaff av vaktarrest i 10 dagar, vilket senare straff
skulle övergå till fängelse i 10 dagar och sammanläggas med det förra
straffet, så att Ledin skulle i eu bot undergå fängelse i en månad 10 dagar.

Med hänsyn till vad i målet förekommit förordnade krigsrätten, att det
sålunda ådömda straffet skulle anses verkställt till 7 dagar genom Ledins
hållande i häkte.

Den 1 juli 1925 avgav Ledin inför vederbörande regementsbefälhavare
nöjdförklaring, varefter Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens
län den 3 juli 1925 å utslaget tecknat följande verkställighetsresolution:

»Det Per Valter Efraim Ledin enligt förestående utslag ådömda fängelse
i eu månad tio dagar, som börjat den 1 innevarande juli skall sluta den
11 nästkommande augusti.»

Resolutionen var undertecknad av landshövdingen N. G. Ringstrand och
länsnotarien O. V. Genberg.

Mot resolutionen framställde militieombudsmannen den anmärkningen,
att vid bestämmandet av frigivningsdagen hänsyn icke syntes hava tagits
till det av krigsrätten medgivna avdraget för häktningstid.

Som den för inspektionerna i Umeå anslagna tiden icke medgav militieombudismannen
att genom besök å landskansliet inhämta upplysning om
grunden för ifrågavarande strafftids beräkning, anmodades häktets föreståndare
att skyndsamt sätta sig i förbindelse med vederbörande och för
eventuell rättelses vidtagande framföra den gjorda anmärkningen.

I skrivelse den 30 juli 1925 anmodades sedermera Kungl. Maj:ts befallningshavande
att till militieombudsmannen avgiva yttrande i ärendet,

I yttrande, avgivet den 5 augusti 1925, anförde Kungl. Maj:ts befallningshavande:
Vid beräkningen av strafftiden hade hänsyn icke kommit att tagas
till det av Norrlands dragonregementes krigsrätt medgivna avdraget för
häktningstiden. Att så icke skett, vore beroende på ett beklagligt förbiseende
av föredraganden. Rättelse i verkställighetsresolutionen hade vidtagits
omedelbart efter av häktets föreståndare lämnat meddelande av felaktigheten
i bestämmandet av frigivningsdagen, och hade Ledin frigivits
den 4 augusti 1925. Då någon skada genom felaktiga förfarandet icke
åsamkats Ledin samt ett återupprepande av försummelsen vore uteslutet,
hemställde Kungl. Maj:ts befallningshavande, att militieombudsmannen
måtte låta vid den framställda anmärkningen bero.

Militieombudsmannen lät bero vid den vunna rättelsen.

3. Fråga om tidpunkten för nöjdförklarings upptagande.

I samband med å militieombudsmansexpeditionen verkställd granskning
av inkomna fångförteckningar från Norrlands dragonregemente samt
kronohäktet i Umeå för tredje kvartalet 1924 anmärktes, att dragonen Bror

Ejnar Niil sson, som den 1 september 1924 häktats för rymning och efter förutgångna
förhör blivit av regementets krigsrätt den 12 i samma månad
dömd för rymning till fängelse i en månad, redan påföljande dag tillåtits
att inför regementschefen förklara sig nöjd med utslaget, samt att Nilsson
samma den 13 september för straffets avtjänande avförts till kronohäktet,
varest han, efter att hava sistnämnda dag ånyo erhållit del av utslaget,
den 16 september avgivit ny nöjdförklaring och samma dag fått
börja straffets avtjänande.

Då jämlikt 2 § i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa
fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, nöjdförklaring
av den, som hålles häktad, icke må gälla med mindre han före den dag,
då förklaringen avgives, och efter den dag, då utslaget för honom vid rätten
avkunnades eller, om det sålunda ej avkunnats, blev honom annorledes
delgivet, inom fängelset haft betänketid under två dagar i följd, anmodades
regementschefen genom skrivelse den 5 mars 1925 att till militieombudsmannen
inkomma med förklaring i ärendet.

Med anledning härav anförde regementschefen, översten C. E. It. von der
Lancken, i en den 20 april 1925 avgiven förklaring: Då Nilsson utan någon
som helst påtryckning den 13 september självmant särskilt uttryckte sin
önskan att omedelbart få förklara sig nöjd samt bliva avförd till stadens
kronohäkte, och då övningarna under repetitionsövningarna lade hinder i
vägen för honom att den 15 september inför regementschefen förklara sig
nöjd, enär enligt den uppgjorda planen för regementsövningarna, övningar
ägde ram under överstens direkta befäl utom kasernområdet, både översten
i detta särskilda fall låtit nöjdförklaringen äga ram redan den 13. Den 16
hade Nilsson, enligt vad översten från fängelset meddelats, ytterligare en
gång förklarat sig nöjd. I

I skrivelse till översten von der Lancken den 1 maj 1925 an förde militieombudsmannen
följande.

Gällande bestämmelser angående nöjdförklaring förekomme i förenämnda
lag av den 26 mars 1909 ävensom i kungörelsen den 10 december
1909, innefattande vissa föreskrifter rörande tillämpningen av berörda
lag, och i kungörelsen den 30 december 1922 med ytterligare föreskrifter
rörande tillämpningen av samma lag. Av dessa bestämmelser vore i nu
föreliggande hänseende särskilt att framhålla vad som föreskrivits dels
därom att, på sätt ovan anmärkts, nöjdförklaring av den, som hölles häktad,
ej finge gälla, där ej den dömde före den dag, då förklaringen avgåves,
och efter den dag, då utslaget för honom vid rätten avkunnades eller eljest
blev honom på annat sätt delgivet, inom fängelse haft betänketid under
två dagar i följd, dels ock därom att myndighet, vilken ägde mottaga nöjdförklaring
av häktad, skulle å den dag, evad det vore helgdag eller ej, då
giltig nöjdförklaring först kunde avgivas, efterhöra huruvida han vore
villig att undergå den ådömda bestraffningen.

Enligt 1 § i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser om
beräkning av strafftid, sådant detta lagrum lydde enligt lag den 26 mars
1909, skulle för häktad, som blivit dömd till straffarbete eller fängelsestraff,
strafftiden, om den dömde i föreskriven ordning förklarade sig
nöjd med utslaget, räknas från den dag, å vilken förklaringen avgåves.

Såsom skäl för att översten ansett sig kunna i förevarande fall, där
vederbörande utslag avkunnats den 12 september 1924, upptaga nöjdförklaring
redan påföljande dag i stället för först den 15 i samma månad,
då sådan förklaring tidigast kunnat i laga ordning ifrågakomma, hade
översten åberopat dels Nilssons självmant uttryckta önskan att omedelbart
få förklara sig nöjd, dels ock att översten på grund av övningar utom
kasernområdet skulle varit förhindrad att den 15 september mottaga nöjdförklaringen.

Ovan omförmälda lagbestämmelse, att häktad skulle hava två dagars
betänketid före avgivandet av nöjdförklaring, hade — såsom torde vara
uppenbart — tillkommit för att åt den häktade bereda tillfälle att grundligt
överväga, huruvida det för honom kunde vara fördelaktigt att överklaga
det utslag, varigenom den urbota bestraffningen blivit honom ålagd.
Ifrågavarande bestämmelse avsåge sålunda att förhindra ett förhastat beslut
om avgivande av nöjdförklaring; och vid det förhållandet torde givetvis
vederbörande fånges i strid med innehållet i förevarande stadgande
uttalade önskemål icke få vara avgörande i fråga om tiden för nöjdförklarings
avgivande.

Vad anginge den omständigheten, att övningar under överstens befäl
den 15 september skulle äga rum utom kasernområdet, kunde densamma,
även om den kunde hava medfört viss svårighet för nöjdförklarings mottagande
sistnämnda dag, i allt fall icke hava berättigat översten att på
sätt som skett upptaga nöjdförklaringen tidigare än lagligen vore medgivet.

De skäl översten anfört till stöd för det förfarande av honom, varom
här vore fråga, hade militieombudsmannen alltså icke kunnat godtaga; och
ansåge militieombudsmannen, att översten saknat laga ursäkt för frångående
av gällande bestämmelser i förevarande hänseende. Det borde ock
erinras, att den förtidiga nöjdförklaringen skulle kunnat föranleda, icke
blott att Nilsson med hänsyn till bestämmelserna i omförmälda lag av den
1 juli 1898 blivit försatt på fri fot två dagar tidigare än rätteligen skolat
ifrågakomma, utan även att han, obunden av den avgivna nö.idförklaringen,
kunnat återtaga densamma och överklaga utslaget. Antydda följder hade
i förevarande fall förhindrats genom att vederbörande å kronohäktet i
Umeå den 16 september mottagit ny nöjdförklaring av Nilsson. Jämväl
därvid torde emellertid felaktigt förfarande hava ägt rum, ity att Nilsson,
som efter utslagets avkunnande för honom den 12 september måste — oavsett
hans överförande den 13 september från militärhäktet till kronohäk 7

— Militieombudsmannens ämbetsberiittelse.

tet — anses hava inom fängelse haft betänketid andel* två dagar i följd,
nämligen under den 13 och den 14 september, likväl icke fått avgiva den
nya nöjdförklaringen förr än den 16 i samma månad.

Ehuru militieombudsmannen sålunda funnit, att översten med avseende
å mottagandet av nöjdförklaring i föreliggande fall förfarit felaktigt, hade
militieombudsmannen dock på grund av vad i ärendet förekommit och då
militieombudsmannen hölle före, att översten i liknande fall, som tilläventyrs
kunde förekomma, skulle förfara i överensstämmelse med gällande
bestämmelser, ansett sig kunna underlåta att i ärendet vidtaga ytterligare
åtgärd.

I särskild skrivelse samma dag till föreståndaren vid kronohäktet i
Umeå anförde militieombudsmannen bl. a. följande.

Beträffande den av kronohäktesföreståndaren den 16 september 1924
upptagna nöjdförklaringen från Nilsson hade militieombudsmannen funnit
anmärkningsvärt, att Nilsson, som efter utslagets avkunnande för
honom den 12 september måste — oavsett hans överförande från militärhäktet
till kronohäktet — anses hava inom fängelse haft betänketid under
två dagar i följd, nämligen under den 13 och den 14 september, likväl icKe
fått avgiva den nya nöjdförklaringen förr än den 16 i samma månad. Att
på sätt som skett den 13 september delgiva Nilsson utslaget och därefter
avvakta utgången av ny betänketid av två dagar torde innebära ett bortseende
ej mindre från att utslaget kungjorts Nilsson redan å dagen för
dess avkunnande, den 12 september, än även från att Nilsson, som tidigare
häktats, jämväl från och med sistnämnda dag hållits i fängslat förvar.
Enligt militieom budsmannens mening borde Nilsson efter ankomsten till
kronohäktet hava den 15 september erhållit tillfälle att förklara sig nöjd
med utslaget och strafftiden hava räknats från samma dag, eller alltså
en dag tidigare än som blivit fälle!.

Vad sålunda anmärkts hade militieombudsmannen ansett sig böra genom
förevarande skrivelse bringa till kronohäktesföreståndarens kännedom.

4. Fråga om befogenheten att från strafftid avdraga tid för
nöjdförklarings avvaktande.

Vid granskning av till militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningar
från centralfängelset å Långholmen med dess kronohäktesavdelning
för tredje kvartalet 1924 iakttogs:

att Svea artilleriregementes krigsrätt dömt volontären Nils Tage Karlsson
dels genom utslag den 26 juli 1924 för snatteri till fängelse i en månad
och för olovligt undanhållande till skärpt arrest i 10 dagar, eller i en bot
till fängelse i en månad 20 (lagar, dels genom utslag den 20 augusti
1924 för förfalskning av enskild handling till fängelse i en månad och för

rymning till fängelse likaledes i en månad, eller i en bot till fängelse i
2 månader, vilket straff enligt krigsrättens förordnande skulle sammanläggas
med det Karlsson genom utslaget den 26 juli 1924 ådömda straff
till fängelse i 3 månader 20 dagar, dels ock genom utslag den 3 september
1924 för första resan å särskilda tider delvis medelst inbrott förövad
stöld från annan, som med honom var förlagd i samma kasern, till
straffarbete i 5 månader ävensom, med tillämpning av 4 kap. 9 § strafflagen,
för ovannämnda förfalskningsbrott till fängelse i en månad och för
berörda rymningsbrott till fängelse likaledes i en månad, eller, sedan fängelsestraffet
övergått till straffarbete i en månad, i en bot till straffarbete
i 6 månader, vilket straff jämlikt 4 kap. 10 § strafflagen skulle förenas
med det Karlsson den 26 juli 1924 ådömda fängelsestraffet till straffarbete
i 6 månader 25 dagar, oeli skulle vid tillämpning härav avräknas
vad Karlsson redan kunde hava utstått av det honom först ådömda
straffet;

samt att, sedan överståthållarämbetet genom skrivelse från regementet
inhämtat, att Karlsson den 23 augusti 1924 börjat avtjäna det honom den
20 i samma månad ådömda straff, och Karlsson den 6 september 1924 förklarat
sig nöjd med krigsrättens den 3 i sistnämnda månad meddelade
utslag, överståthållarämbetet genom resolution den 18 september 1924 förordnat,
att bestraffningen skulle sluta den 24 mars 1925.

Med anledning härav och då det ville synas som om vid tillämpning av
Karlsson ådömt straff avdrag gjorts även för tid mellan den 3 och den 6
september, varunder nöjdförklaring avvaktats, anhöll militieombudsmannen
i skrivelse till överståthållarämbetet den 5 mars 1925 att ämbetet ville
inkomma med förklaring i ärendet.

Med anledning härav överlämnade överståthållarämbetet med skrivelse
den 9 mars 1925 en den 7 mars dagtecknad ny resolution rörande ifrågavarande
straffverkställighet, däri ämbetet anfört: Enär Karlsson icke ägt
att, på sätt genom överståthållarämbetets resolution den 18 september
1924 honom medgivits, vid straffberäkningen åtnjuta avdrag för den tid
han varit i fängsligt förvar från och med den 3 till och med den 6 september
1924 i avbidan på hans nöjdförklaring över utslaget den 3 september
1924, förordnade överståthållarämbetet med ändring av ämbetets
ifrågavarande resolution, att Karlssons bestraffning skulle sluta den 26
mars 1925.

Militieombudsmannen lät vid vunnen rättelse bero.

Vid granskning av till militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningar
från centralfängelset i Mariestad för fjärde kvartalet 1924
iakttogs, att dels krigshovrätten genom utslag den 11 juni 1924 dömt volontären
Evert Ingemar Ambrosius Jonsson för första resan snatteri till

100

fängelse i 2 månader samt för olovligt undanhållande och överträdelse
av gällande ordningsföreskrifter till disciplinstraff av vaktarrest i 8
dagar eller i en bot till fängelse i 2 månader 8 dagar, (dels ock regementskrigsrätten
genom utslag den 19 juli 1924 dömt honom för upprepad
underlåtenhet att fullgöra av förman i tjänsten given befallning till fängelse
i en månad, för annan liknande förseelse till fängelse jämväl i en månad
samt för olovligt undanhållande, hot och missfirmelse mot förman i
tjänsten och olovligt nyttjande av krigsmakten tillhörig egendom till disciplinstraff
av vaktarrest i 15 dagar eller, efter disciplinstraffets förvandling
till fängelse i 15 dagar, i en hot till fängelse i 2 månader
15 dagar, vilket straff jämlikt 40 § strafflagen för krigsmakten och 4
kap. 10 § allmänna strafflagen sammanlagts med det Jonsson genom krigshovrättens
föirenämnda utslag ådömda straff, fängelse i 2 månader 8
dagar, till fängelse i 4 månader 23 dager, varifrån dock vid straffets
tillämpning skulle avräknas vad Jonsson kunde hava utistått av
det honom först ådömda straffet. Vidare inhämtades, att regementschefen
förordnat, att med tillämpning av regementskrigsrättens utslag straffet,
som tagit sin början den 7 juli 1924, skulle sluta den 30 påföljande november,

Med anledning härav och då det ville synas som om vid tillämpning av
Jonsson ådömt straff han fått såsom strafftid tillgodoräkna sig även den
tid mellan den 19 och den 22 juli, varunder nöjdförklaring beträffande regementskrigsrättens
utslag avvaktats, anmodades regementschefen att inkomma
med yttrande i ärendet.

Regementschefen översände med anledning härav yttrande från majoren
C. E. Iggberg, vilken tjänstgjort såsom regementshefälhavare vid förordnandet
om ifrågavarande straffverkställighet.

Majoren Iggberg anförde: Regementskrigsrätten hade i sitt utslag —
med förklarande att Jonsson icke skulle i och för det inför regementskrigsrätten
påtalade brottet hållas häktad — förklarat, att Jonsson skulle
återföras till fängelset för fortsättande av det honom genom krigshovrätten
ådömda straffet, vilket återförande ock omedelbart skett. Något avbrott
i avtjänandet av det först ådömda straffet hade enligt majorens förmenande
ej skett, varför majoren, då Jonsson den 22 juli 1924 förklarade
sig nöjd med regementskrigsrättens utslag, fann honom hava avtjänat
straff från den 7 till den 22 juni eller 15 dagar. Med tillämpning härav
hade majoren förordnat, att från det Jonsson genom regementskrigsrättens
utslag ådömda straff av 4 månader 23 dagar skulle avräknas 15 dagar,
i följd varav Jonsson skulle lösgivas efter 4 månader 8 dagar eller den
30 november 1924.

Militieombudsmannen lät vid avgiven förklaring i ärendet bero.

101

5. Anmärkning- däremot att kritik av underlydandes förhållande
i tjänsten meddelats ä regementsorder.

A regementsorder den 8 september 1924 (nr 54) upptog chefen för Norrlands
dragonregemente översten C. E. K. von der Laneken under punkt 8
följande:

»Vid den inspektion av kulsprutematerielen, vilken av mig verkställts
den 6 denna månad, visade det sig-, att materielen var i så bristfälligt skick,
att man ovillkorligen måste beteckna det som slarv och brist på ansvarskänsla
från i första hand den förre kulsprutetroppchefens, ryttmästare
Owen, sida men även från hans ställföreträdares, uppbördsmannen för
kulsprutematerielen, sergeant Carlsson 1, sida, att icke åtgärder vidtagits
för att få materielen lagad. Genom majorsförhör skall utredas, vilka åtgärder
som över huvud vidtagits för att få bristfälligheterna avhjälpta,
varefter förhållandet skall ytterligare av mig prövas. Protokoll över
bristfälligheterna överlämnas till majoren. Med anledning härav påpekas
ytterligare vad som många gånger av mig framhållits, att eu person,
som svarar för en viss sak (materiel eller utbildningsgren eller vad det
vara må), därmed ock är ansvarig för att allt göres för att i alla avseenden
driva saken framåt. Kan personen i fråga icke på egen hand eller med
den befogenhet, han har, driva fram saken, är det hans ovillkorliga skyldighet
att göra framställning till högre myndighet. Ett motsatt förfarande
måste betecknas som slöhet och likgiltighet,»

Det i regementsordern anbefallda förhör hölls den 9 september 1924 inför
majoren greve G. Lewenhaupt. Därvid hördes och berättade
ryttmästaren E. Owen-Berghmark: Owen-Berghmark hade mottagit kulsprutetroppen
omkring den 10 juli med sergeanten Carlsson såsom ställföreträdare
och tillika uppbördsman. Kulsprutematerielen utrekvirerades
då från förrådet. Owen-Berghmark hade dels under den gångna vintern
och dels under årets utbildning fört befälet över kulsprutetroppen. Då OwenBerghmark
mottog troppen, hade han funnit materielen i dåligt skick och
hade då vidtagit åtgärder för att under hand få felen avhjälpta, men
hade han ansett att materielen varit fullt användbar i det skick, den då
befunnit sig. Han bestrede orderpunkten i regementsorder (nr 54) att åtgärder
från hans sida icke vidtagits för att få materielen lagad. OwenBerghmark
hade den 17 augusti givit ställföreträdaren sergeanten Carlsson
order, att halvtroppcheferna skulle genomgå materielen och inlämna
den söndriga till lagning under hemförlovningstiden. Sergeanten Carlsson
hade omedelbart inlämnat denna materiel till reparation. Av materielen
vore allt utom eu packsadel återkommet från verkstäderna. Tillika anmälde
Owen-Berghmark, att han hela tiden kunnat bedriva övningarna,
vilket visade att materielen varit fullt användbar,

sergeanten Carlsson: Carlsson hade såsom uppbördsman i slutet av juni
månad 1923 mottagit regementets kulsprutemateriel efter sergeanten

102

Broman. Carlsson hade under tiden sedan dess etter hand inlämnat delar
av materielen, så mycket som gått att inlämna, till vapenofficeren och
sadelmakaren. Hos sadelmakaren hade lagningsarbetet skett särskilt långsamt
till följd av det fåtal persedlar, som där åt gången fått inlämnas
till reparation. I)å Carlsson mottog materielen till upphörd, hade en del
därav mottagits i form av rekvisition. Denna materiel hade inlämnats
hösten 1923. Någon anmälan att materielen då varit i dåligt skick hade
av Carlsson icke ingivits. Han hade icke sedan 1914—1915 varit placerad
på troppen förrän sommaren 1924. Under de första åren, varunder troppen
varit uppsatt, hade dess materiel stått under uppbörd av ställföreträdaren
på troppen. Hösten 1923 hade Carlsson upptagit eu del materiel
till kassation, vilket dock icke bifallits av besiktningsmannen. Carlsson
hade för avsikt atit hösten 1924 likaledes föreslå eu del materiel till
kassation, sedan han under tjänstgöringen på troppen funnit densamma
föga hållbar.

I en till militieomhudsmannen insänd, den 25 september 1924 dagtecknad
klagoskrift anförde ryttmästaren Owen-Berghmark: I punkt 8 av omförmälda
regementsorder (nr 54 den 8 september 1924) hade regementschefen
gjort vissa uttalanden i anledning av en av honom den 6 i samma månad
verkställd inspektion av kulsprutematerielen vid regementet. Frånsett det
förhållandet, att klaganden bestrede riktigheten och befogenheten av den
mot honom av regementschefen på angivet sätt riktade anmärkningen,
kunde klaganden icke undgå att såsom sin uppfattning uttala, att formen
för anmärkningens framförande som ock de ordalag, vari den blivit framförd,
vore för klaganden särdeles kränkande. Det syntes klaganden icke
vara lämpligt att i en regementsorder, som delgåves hela regementet, göra
omdömen av beskaffenhet, varom här vore fråga. Det syntes klaganden
som om regementschefen bort vänta med ett uttalande intill dess det i
vederbörlig ordning blivit utrett, huruvida fel vore begånget och vem som
därför vore ansvarig. I stället hade nu förfarits tvärtom. Då de mot
klaganden gjorda uttalandena helt naturligt angrepe hans militära prestige
och därför ur disciplinär synpunkt vore menliga för honom i hans
tjänsteutövning, hade han funnit det vara nödvändigt att bringa denna
sak till militieombudsmannens kännedom. Klaganden ifrågasatte, huruvida
det kunde vara tillåtet att på sätt, som här skett, använda regementsordern
för att giva tillrättavisningar och detta till och med innan det
blivit fastslaget, att skäl därtill förelåge. Klaganden utbåde sig militieombudsmannens
uppmärksamhet för saken och anhölle om vidtagande av
de åtgärder, vartill saken kunde föranleda.

Sedan militieomhudsmannen med anledning härav infordrat översten
von der Lanckens yttrande i ärendet, anförde denne bland annat: OwenBerghmark
hade förklarat sig bestrida riktigheten och befogenheten av
den mot honom gjorda anmärkningen. Detta måste innebära, att han be -

103

strede dels att materielen i fråga varit i särskilt bristfälligt skick, dels —
■om lian möjligen medgåve, att några bristfälligbeter funnes — att detta
skulle vara beroende på fel från hans sida. Att bestrida, att materielen
varit i bristfälligt skick, vore detsamma som att förneka fakta. Den närmaste
orsaken till inspektionen av materielen hade varit dels överstens
egen känsla av att allt icke varit som sig borde på kulsprutetroppen —
utbildningen hade givit dåligt resultat — dels den nye kulsprutetroppchefens
anmälan till översten, att han icke kunde svara för utbildningen,
därest icke materielen sattes i bättre skick. Den av översten då verkställda
inspektionen hade givit till resultat, att knappast någon del av
materielen vore hel och att den till en del vore obrukbar. Det vid inspektionen
i närvaro av vapenofficeren, regementsintendenten, den nye kulsprutetroppchefen
m. fl. upprättade protokollet visade detta tydligt.
Dessutom hade förekommit eu massa andra bristfälligheter, vilka icke
lämpligen kunde protokollföras. För att över huvud få materielen i skick
till den kommande manövern hade en sadelmakare måst ställas uteslutande
till kulsprutetroppens förfogande, varjämte en del materiel telegrafiskt
måst rekvireras från artilleridepartementet. Allt detta kunde givetvis
bestyrkas genom avskrifter av reparationsjournalerna i sadelmakeriverkstaden
och av telegram till artilleridepartementet. Översten trodde för
övrigt icke, att Chven-Berghmark själv vid närmare eftertanke verkligen
ville bestrida, att materielen varit i dåligt skick. Enligt överstens uppfattning,
vilken i ett fall som detta, väl ändock finge vara den utslagsgivande,
hade materielen varit i ett fruktansvärt skick. Återstode då i denna
del Owen-Berghmarks bestridande av att han vore ansvarig för att ej bristfälligheterna.
avhjälpts. Översten erkände villigt, att Chven-Berghmark nog
icke ensam varit ansvarig för dessa brister; slarvet hade nog fortgått en
längre tid och även andra kunde kanske göras ansvariga, men vad hade
hindrat Owen-Berghmark att vid tillträdandet av befattningen, i likhet med
den nye kulsprutetroppchefen, till översten göra en anmälan om bristerna
— i vilket fall han varit fri från ansvaret — i stället för att låta allt gå
vind för våg. Även om sålunda andra också vore ansvariga, så fritoge
detta icke Owen-Berghmark från ansvaret. Han hade nämligen varit chef
för kulsprutetroppen dels under vinterutbildningen 1924—omkring tre
veckor i februari och mars — dels hela sommarutbildningen från omkring
den 1 juli till den 15 augusti. Från den 15 augusti till den 1 september
hade varit övningsuppehåll och materielen hade då icke varit i bruk. Den
3 september hade inryckning till regementsmöte ägt rum. Den 6 september
hade inspektionen av materielen verkställts. Att materielen under
tiden mellan den 1 och den 6 september förslitits i nämnvärd grad vore
uteslutet. De bristfälligheter, som funnits vid inspektionen, hade således
även funnits då Owen-Berghmark den 15 augusti lämnade befälet. Om
det sålunda möjligen varit vissa svårigheter under tiden, då övningarna
påginge, att få materielen helt och hållet lagad, så hade ett ypperligt till -

104

fälle erbjudit sig att få detta gjort under övningsuppehållet. Att, bland
annat, detta ej skett vore Owen-Berghmarks fel, och enligt överstens uppfattning
bevisade det i högsta grad brist på ansvarskänsla. Ett bestridande
av ansvarsskyldigheten folie för övrigt enligt vanliga militära begrepp
på det enkla faktum, att han varit den ende chefen för troppen under ar
1924 intill inryckningen till regementsmötet, översten ville ej heller bestrida,
att icke några åtgärder alls vidtagits för att få materielen lagad,
men dessa åtgärder hade icke på långt när varit tillfyllest, och det hade
varit Owen-Berghmarks skyldighet att till översten göra anmälan, om icke
hans strävan att 1‘å materielen i skick lett till nöjaktigt resultat. — OwenBerghmark
hade vidare anfört, att han icke kunde undgå att såsom sin
uppfattning uttala, att formen för anmärkningens framförande som ock
de ordalag, vari den blivit framförd, varit för honom särdeles kränkande.
Vad detta anginge, så kunde översten i viss mån giva Owen-Berghmark
rätt. Men översten visste icke, att det vore förbjudet för en militär förman
att, därest han ovedersägligen funnit, att en underlydande visat slarv
och brist på ansvarskänsla, även meddela honom sin uppfattning om detta
beklagliga förhållande. Tvärtom föreskreve tjänstgöringsreglementet för
armén vederbörande befälhavare att »icke lämna oanmärkt fel eller försummelse,
som vare sig i eller utom tjänsten begås av underlydande».
Det »kränkande» läge enligt överstens förmenande mera däri, att en officer
verkligen kunde sköta sin tjänst på ett dylikt sätt än i att detta faktum
konstaterades. Owen-Berghmark hade vidare anfört, att det ej syntes
honom lämpligt att i en regementsorder, som delgåves hela regementet,
göra omdömen av beskaffenhet, varom här vore fråga. Som Owen-Berghmark
mycket riktigt anfört vore detta en lämplighetsfråga, ehuru det
torde böra avgöras av deri, som utfärdade regementsorder, vad som däri
skulle stå. Men det vore givet, att en regementschef ogärna tillgrepe en
dylik åtgärd. Det funnes dock fall, då det kunde vara nödvändigt, och
ett sådant hade översten ansett här föreligga. Dels vore det erforderligt
att för framtiden för samtliga underlydande fastslå, att översten icke
ville finna sig i en dylik materialvård, dels hade muntligen i enrum gjorda
försök att få Owen-Berghmark att visa större intresse och nit i tjänsten
förklingat, i stort sett, ohörda. Owen-Berghmark hade slutligen velat
påstå, att översten skulle så att säga dömt honom ohörd. Han anförde
sålunda: »Det synes mig som om regementschefen bort vänta med ett uttalande,
intill dess det i vederbörlig ordning blivit utrett, om fel vore
begånget och vilken därför var ansvarig», och vidare: »Jag ifrågasätter
att det kan vara tillåtet att på sätt, som skett här, använda regementsorder
för att giva tillrättavisningar och detta till och med innan det blivit
fastslaget, att skäl därtill föreligga». Översten ville på det allra bestämdaste
tillbakavisa denna beskyllning om bristande utredning i saken.
Man kunde icke gärna på ett tydligare sätt, än som gjorts, fastslå en
försummelse rörande materielvård än då, som här skett, regementschefen

105

personligen i närvaro av de honom författningsenligt givna biträdena i
materielfrågor, vapenofficeren och regementsintendenten, genomginge all
ifrågavarande materiel och därvid tydligt konstaterade dess vanvård. Att
Owen-Berghmark varit ansvarig för materielens vård hade översten redan
förut påvisat. Att översten sedermera genom majorsförhör ville hava
utrett, huruvida Owen-Berghmark över huvud taget gjort något alls för
att få materielen lagad, innebure ingalunda att översten ej redan den 6
september hade konstaterat, att grovt slarv och bristande ansvarskänsla
förelåge från Owen-Berghmarks sida.

I avgiven påminnelseskrift anförde härefter Owen-Berghmark: Regementschefen
syntes helt hava missuppfattat innebörden av Owen-Berghmarks
anmälan. Owen-Berghmark hade endast velat till militieombudsmannens
prövning hänskjuta frågan, huruvida regementschefen varit berättigad
att på sätt som skett i regementsorder offentliggöra sin kritik av
Owen-Berghmarks förhållande i tjänsten. Enligt Owen-Berghmarks förmenande
måste regementschefens berörda förfarande betraktas som en bestraffningsåtgärd,
och som sådan betraktad saknade den varje spår av stöd
i lag och författning. Därest förfarandet icke skulle anses innebära en bestraffning,
hade i varje fall kritiken icke bort meddelas i eu regementsor
der och sålunda bringas till allmän kännedom inom regementet, något som
syntes stå i uppenbar strid mot föreskrifter i I kap. 1 § 16 mom. tjänst
göringsreglementet. Strängt taget vore ju vad ovan anförts fullt tillräck
ligt såsom påminnelser gentemot regementschefens förklaring, men då i
förklaringen lämnats en del påståenden, som vore icke blott med sanningen
icke överensstämmande utan även för Owen-Berghmark synnerligen kränkande,
ansåge sig Owen-Berghmark icke kunna lämna dem obestridda, och
ville Owen-Berghmark i korthet bemöta en del. Att kulsprutematerielen
icke skulle hava varit bristfälliga hade Owen-Berghmark aldrig påstått, vilket
även framginge av maj or sförhör et. När Owen-Berghmark i egenskap av
chef för kulsprutetroppen mottagit materielen, hade han funnit densamma
ganska bristfällig. Då emellertid tygofficeren från Boden, som hösten
1923 inspekterat materielen uttalat, att densamma varit ej kassabel utan
reparabel, hade Owen-Berghmark ansett sig ej kunna föreslå materielen till
kassation utan föranstaltat om synnerligen genomgripande reparationer.
När sedermera övningarna med kulsprutetroppen omkring den 15 augusti
upphört, hade Owen-Berghmark beviljats tjänstledighet till den 1 september
1924. Omedelbart före denna tjänstledighet hade Owen-Berghmark emellertid
givit order till sin ställföreträdare, sergeanten Carlsson, att inlämna en
del materiel till reparation. Detta hade Owen-Berghmark, såvitt han kunde
minnas, även anfört vid majorsförhöret. Det faktum, att den nye kulsprutetroppchefen
icke trots ovanberörda sakkunnigutlåtande ville i likhet
med Owen-Berghmark godtaga materielen, läte sig lätt förklaras därav att
han vid övertagandet av troppen nyligen återkommit från en kulsprutekurs
och sålunda haft att göra med förstklassig materiel. Regementsche -

106

fen hade vidare velat göra gällande, att utbildningen vid kulsprutetroppen
givit dåligt resultat. Det uttalandet förefölle ganska egendomligt, då regementschefen
vid sin inspektion av troppen förklarat, att utbildningen varit
tillfredsställande.

I skrivelse till översten von der Lancken den 12 mars 1925 anförde militieombudsmannen
följande.

Tjänstgöringsreglementet för armén § 1 mom. 19 uttalade bland annat:
»Befälhavare får icke lämna oanmärkt fel eller försummelse, som vare sig
i eller utom tjänsten begås av underlydande.»

Därest ryttmästare!! Owen-Berghmark enligt överstens förmenande gjort
sig skyldig till fel eller försummelse med avseende å vården av honom anförtrodd
materiel, hade det givetvis ålegat översten att beivra förhållandet,
därvid han efter verkställd utredning haft att antingen disciplinärt bestraffa
Owen-Berglimark (respektive överlämna målet mot honom till krigsdomstol)
eller meddela honom lämplig tillrättavisning eller ock att — därest
ej ens tillrättavisning ansetts erforderlig — meddela Owen-Berghmark
den rättelse och kritik, som till dennes undervisning kunde finnas erforderlig.

Av vad i ärendet förekommit framginge, att översten, som tidigare genom
samtal i enrum gjort försök att få Owen-Berghmark att visa större intresse
och nit i tjänsten, därefter, då dessa försök visat sig i stort sett resulta
tlösa, tillgripit åtgärden att å regementsorder uttala sitt omdöme rörande
Owen-Berghmarks ifrågakomna förhållande i tjänsten för att såmedelst
söka ernå rättelse för framtiden.

Det vore emellertid att märka, att det icke stode befälhavare fritt att
efter godtycke välja form för meddelande av rättelse ocli kritik. Härom
funnes föreskrifter i tjänstgöringsreglementet § 1 mom. 16, som stadgade:
»Befälhavare skall meddela rättelse och kritik på ett grannlaga sätt och
med avseende fästat därå, att den rättades eller kritiserades värdighet och
anseende inför underlydande icke nedsättas. När rättelsens eller kritikens
art så kräver, bör densamma icke meddelas i närvaro av den rättades eller
kritiserades underlydande.»

Klart vore, att en befälhavare allt efter omständigheterna kunde vilja
giva större eller mindre eftertryck åt sitt meddelande av rättelse eller kritik.
Men det torde jämväl ligga i sakens1 natur, att ett offentliggörande å
regementsorder av anmärkningar beträffande underlydandes förhållande i
tjänsten i allmänhet måste anses oförenligt med sist anförda stadgande i
tjänstgöringsreglementet, och att befälhavare därför, om han ansåge sig
vilja giva större eftertryck åt anmärkningarna, hade att tillgripa andra
till buds stående åtgärder. Om ock själva offentliggörandet av rättelse
eller kritik icke i och för sig innebure något straff, läge nämligen i offentliggörandet,
även om framförandet skedde i hovsamma ordalag, ett visst
nedsättande av vederbörandes värdighet och anseende. Nyssberörda stad -

107

gande i tjänstgöringsreglementet, som toge sikte på dessa omständigheter,
föreskreve förty, att grannlagenhet skulle iakttagas vid meddelandet av
rättelse och kritik.

Med hänsyn till vad militieombudsmannen ovan anfört måste den av
översten valda formen för meddelande av rättelse och kritik, som för övrigt
framförts i mindre hovsamma ordalag, betecknas såsom ogrannlaga och
ägnad att nedsätta Owen-Berghmarks värdighet och anseende inför honom
underlydande.

Militieombudsmannen ansåge följaktligen, att översten förfarit felaktigt
genom utfärdandet av punkt 8 i regementsordern den 8 september 1924. Då
emellertid det felaktiga förfarande, som sålunda ägt rum, syntes militieombudsmannen
mera vara att tillskriva missuppfattning från överstens
sida angående hithörande bestämmelsers rätta innebörd än innefatta förseelse
i hans tjänsteutövning, hade militieombudsmannen ansett sig kunna
låta bero vid att genom förevarande ämbetsskrivelse delgiva översten sin
uppfattning i saken.

(i. Om kontrasignation av beslut i disciplinmål.

Vid av militieombudsmannen under inspektion vid Skånska dragonregementet
den 27 maj 1925 företagen granskning av förhörsprotokollen fram
ställdes anmärkning i följande hänseende.

Regementschefens beslut i disciplinmål hade icke, såsom föreskreves i § 9
militär bestraffningsförordning, kontrasignerats av vederbörande auditör,
utan allenast undertecknats av regementschefen. Auditörens yttrande hade
lämnats i form av ett å förhörsprotokollets marginal tecknat, av auditören
underskrivet förslag till bestraffning. Detta förfaringssätt hade tilliimpats
jämväl i de fall, då regementschefen icke följt auditörens förslag, utan
ålagt antingen strängare eller lindrigare bestraffning. Följande fall antecknades: Å

protokoll vid förhör med korpralen nr 22/5 Jansson angående vårdslöshet
vid fullgörande av tjänsteplikt hade auditören Hjalmar Hoflnnd den 12
februari 1925 tecknat, att han såsom bestraffning föresloge vaktarrest i tre
dagar. Regementschefen både emellertid genom resolution den 13 februari
dömt Jansson till vaktarrest i fem dagar.

Å protokoll vid förhör med värnpliktige nr 362 1/1923 Roskvist angående
vårdslöshet vid fullgörande av tjänsteplikt hade Hoflnnd den 3 mars 1925
tecknat, att han såsom bestraffning föresloge arrest utan bevakning i två
dagar. Regementsbefälhavaren hade emellertid genom resolution samma
den 3 mars dömt Roskvist till vaktarrest i en dag.

Å protokoll vid förhör med volontären nr 33/4 A dier angående försummelse
i fullgörande av tjänsteplikt hade Hoflnnd den 12 mars 1925 tecknat,
att han såsom bestraffning föresloge vaktarrest i åtta dagar. Regements -

108

chefen hade emellertid genom resolution den 14 mars dömt Adler till vaktarrest
i sex dagar.

Å protokoll vid förhör med korpralen nr 55/4 Bagewitz angående försummelse
i fullgörande av tjänsteplikt hade Hoflund den 17 mars 1925 tecknat,
att han såsom bestraffning föresloge arrest utan bevakning i två dagar.
Regementschefen hade emellertid genom resolution den 18 mars tilldelat
Bagewitz varning.

Huruvida Hoflund anmält skiljaktig mening mot besluten framgick ej
av protokollen.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 13 juni 1925 regementschefen att infordra Hoflunds
förklaring i ärendet ävensom att däri för egen del avgiva yttrande.

Med skrivelse den 19 juni översände regementschefen av Hoflund den 18
i samma månad avgiven förklaring med tillkännagivande, att han instämde
i vad Hoflund i förklaringen yttrat och ej hade något att därutöver
anföra.

Hoflunds förklaring var av följande innehåll: Bestämmelsen i § 9 militär
bestraffningsförordning, att beslut i disciplinmål skulle kontrasigneras av
auditören, hade vid Skånska dragonregementet ansetts innebära, att genom
auditörens namnunderskrift å protokollet skulle ådagaläggas, att yttrande
av honom blivit inhämtat. Då viss form härför icke föreskrivits, skulle
eljest i fall, då yttrandet avgivits muntligen, icke av protokollet framgå,
huruvida befälhavaren iakttagit stadgandet om inhämtande av yttrande.
Genom det vid regementet undantagslöst tillämpade förfarandet, att auditörens
yttrande avgåves i form av ett å förhörsprotokollets marginal tecknat,
av auditören underskrivet förslag till bestraffning, hade det med bestämmelsen
om kontrasignering avsedda syftet ansetts vara fyllt. Genom
anteckningen av sitt yttrande å protokollet hade auditören på förhand reserverat
sig för det fall, att regementschefen icke skulle godkänna yttrandet,
och därmed i enlighet med 203 § strafflagen för krigsmakten fritagit
sig från ansvar för från yttrandet avvikande beslut.

Vid förberörda inspektion antecknades jämväl följande.

Den 15 januari 1925 hölls inför skvadronschefen ryttmästare!! friherre
Chr. Rappe förhör med korpralen nr 45/4 Larsson och dragonen nr 57/4
Ståhl med anledning därav att de enligt rapport från sergeanten Oskar W.
Kronkvist skulle hava den 14 januari 1925 uppträtt berusade i kasernen och
misshandlat vissa namngivna dragoner ävensom kastat ikull sängar och en
kolbox samt slagit sönder en gasbrännare. Enligt uppgift från vederbörande
dagunderofficer skulle de vid ifrågavarande tillfälle jämväl hava
skadat ett kamin rör. Vid förhöret yttrade såväl Larsson som Ståhl, att de
icke mindes vad vid tillfället ifråga tilldragit sig. Larsson förklarade
emellertid, att han icke ville bestrida rapportens riktighet.

10!)

Vid förhör den 16 januari inför bataljonschefen majoren G. L. Wernstedt
vitsordade Larsson och Ståhl riktigheten av den verkställda utredningen.

I yttrande den 20 januari, tecknat i brädden av protokollet, hade Hoflund
föreslagit, att de tilltalade skulle dömas jämlikt 94 § 2 mom. och 96 § strafflagen
för krigsmakten för misshandel, fylleri och bristande i anständigt
uppförande till skärpt arrest, Larsson i åtta dagar och Ståhl i sex dagar.

Genom resolution den 21 i samma månad hade regementschefen, jämlikt
de av Hoflund åberopade lagrum, ålagt för nämnda förseelser Larsson
skärpt arrest i åtta dagar och Ståhl skärpt arrest i sex dagar. Härjämte
hade regementschefen förpliktat Larsson och Ståhl att ersätta kronan uppkommen
skada.

Då militieombudsmannen ansåg det icke hava tillkommit regementschefen
att förplikta Larsson och Ståhl att ersätta kronan ifrågavarande skada,
om vars storlek utredning icke ens förebragts, anmodades regementschefen
i skrivelse den 30 juni att infordra Hoflunds yttrande i ärendet ävensom
att däri för egen del avgiva förklaring.

Med skrivelse den 4 juli översände regementschefen av Hoflund den 2 t
samma månad avgivet yttrande samt anförde för egen del: Nämnda förpliktande
vore ej att betrakta såsom en bestraffningsåtgärd, utan endast ett
förständigande för vederbörande, att den skada, som uppkommit genom
deras vårdslöshet, skulle i enlighet med bestämmelsen i 116 mom. av sedan
år 1918 gällande regementsinstruktion, däri föreskreves att »genom vårdslöshet
eller okynne åstadkommen skada ersättes av den, som vållat densamma»,
ersättas av enskilda och ej statsmedel, som härtill ej stode till förfogande.
Regementschefen ansåge sig i all synnerhet höra hava tillämpat
denna bestämmelse, då auditören ej föreslagit målets hänskjutande till
handläggning vid krigsrätt, och dylik skada enligt regementschefens förmenande
ej borde ersättas av statsmedel. Att utredning om skadans storlek
vid tiden för sagda förpliktigandes åläggande ej vore förebragt saknade
därför betydelse, då storleken av omkostnaderna för skadeersättningen, enligt
vad ovan anförts* vore likgiltig för betalningsskyldigheten.

Av Hoflund anfördes: Hans yttrande i målet innefattade, såsom av förhörsprotokollet
framginge, allenast förslag till bestraffning för angivna
förseelser (misshandel, fylleri och bristande i anständigt uppförande). För
den skadegörelse å ett kaminrör, till vilken de tilltalade därjämte kunde
hava gjort sig skyldiga, hade Hoflund icke kunnat föreslå bestraffning,
enär mål angående förseelse av sistnämnda slag, för vilken straff vore stadgat
i 98 § strafflagen för krigsmakten, icke vore hänförligt till sådana, som
enligt 185 § samma lag räknades till disciplinmål. Något yttrande rörande
förpliktande för de tilltalade att ersätta kronan den genom deras åtgörande
uppkomna skadan hade varken avfordrats Hoflund eller av Hoflund i någon
form avgivits. Om sådant yttrande begärts, skulle Hoflund givetvis
hava upplyst, att frågan därom icke kunde bliva föremål för behandling i

den för disciplinmål stadgade ordning. På grund av det vid regementet
tillämpade förfarandet vid handläggning av disciplinmål hade Hoflund
icke förrän genom det av militieombudismannen nu infordrade yttrandet
erhållit kännedom om innehållet i regementschefens beslut.

I skrivelse till Hoflund den 16 oktober 1925 anförde militieombudsmannen
följande.

På sätt Hoflund anfört i sin förklaring den 18 juni i ovan förstnämnda
ärende torde givetvis föreskriften om besluts i disciplinmål kontrasignerande
av auditören avse att på detta sätt skulle vara ådagalagt, att yttrande
av auditören inhämtats. Över huvud taget torde emellertid kontrasignation
av ett beslut fä anses innebära såväl att kollirasiguerandet skedde först
efter det beslutet blivit fattat som ock att den kontrasignerande ägde vetskap
om det fattade beslutets innehåll. Detta torde ock stå i överensstämmelse
med stadgandet i första stycket av 203 § strafflagen för krigsmakten,
vari föreskreves ej endast att befälhavaren skulle, innan disciplinstraff ålades,
inhämta vederbörligt yttrande av auditören, utan även att denne, om
hans yttrande icke av befälhavaren godkändes, ägde anteckna det till det i
målet förda protokollet och att, om sådan anteckning icke skett, auditören
skulle vara jämte befälhavaren för beslutet ansvarig. Genom det av Hoflund
tillämpade förfaringssättet i fråga om kontrasignation av beslut i
disciplinmål bleve följden den, att Hoflund, såsom han ock i sin berörda förklaring
uttalat, på förhand reserverat sig för den händelse regementschefen
icke skulle godkänna hans yttrande. Lämpligheten härav torde kunna
ifrågasättas. Ofta torde väl förhållandet vara det, att auditörens yttrande
även av auditören själv ansåges innebära allenast ett förslag och att, om
befälhavaren av särskilda skäl frånginge förslaget, auditören efter delfåendet
av dessa skäl funne sig icke böra vidhålla sitt förslag utan anslöte
sig till befälhavarens mening. Att trots goda skäl för ett frångående av ett
en gång givet förslag likväl fasthålla vid detsamma blott därför att det en
gång avgivits och sålunda framstå såsom reservant i fråga om ett beslut,
som man i själva verket gillade, kunde ju icke anses lämpligt även bortsett
från att, om det avgivna förslaget under alla omständigheter skulle anses
definitivt, ett önskvärt samrådande mellan regementschefen och auditören
försvårades eller omöjliggjordes. Förenämnda stadgande i 203 § strafflagen
för krigsmakten torde ock hava tillkommit av det sakskälet att auditören,
sedan han tagit del av befälhavarens beslut och om han av en eller
annan anledning funne detsamma oriktigt, skulle kunna genom antecknande
av sitt yttrande till protokollet fritaga sig från ansvarighet för beslutet.
Ett belysande exempel på olämpligheten av det sätt att avgiva förliandsreservationer,
som av Hoflund praktiserades, kunde hämtas av det i
ovannämnda skrivelse till regementschefen den 30 juni omförmälda fall, då
regementschefen, jämte det han ålagt disciplinstraff, förpliktat de tillta -

lade att ersätta kronan viss skada, om vilket förpliktande Hoflund, som i
berörda mål yttrat sig allenast om disciplinstraffs åläggande, icke ens haft
någon vetskap, ehuru han genom antecknande av sitt yttrande i marginalen
av portokollet1 ansett sig hava fullgjort föreskriven kontrasignation av beslutet.
Visserligen både det icke ålegat regementschefen att inhämta Hollunds
yttrande annat än vad anginge åläggandet av disciplinstraff; men,
bortsett från oegentligheten att Hoflund över huvud taget icke haft vetskap
om vad beslutet innehölle, ålåge det .in Hoflund enligt § lb k) i gällande
instruktion för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler att vid förekommande
fall, då tillgång till .juridisk insikt kunde vara behövlig, biträda befälhavaren.
Och det torde kunna förutsättas, att Hoflund, därest lian på
vanligen brukligt sätt kontrasignant förenämnda beslut, icke kunnat undgå
att upplysa regementschefen om det oriktiga däri, att tilltalad av honom
förpliktades ersätta uppkommen skada.

Med uttalande av sin uppfattning i ämnet ville militieombudsmannen
hava hemställt till Hoflund att i framdeles förekommande fall tillämpa det
i gällande författningar förutsatta och, så vitt militieombudsmannen hade
sig bekant, vid arméns och marinens övriga truppförband och stationer
brukliga förfaringssätt vid fullgörandet av föreskriften om besluts kontrasignerande
av auditören och alltså vidtaga verklig kontrasignering av sådana
beslut i disciplinmål, beträffande vilka hans yttrande blivit inhämtat.

Efter mottagande av ovannämnda skrivelse anförde Hoflund i eu till militieombudsmannen
insänd skrift: Innan den nuvarande chefen för Skånska
dragonregementet tillträtt denna befattning hade vid handläggningen av
disciplinmål tillgått sålunda, att handlingarna i målet tillsänts auditören,
försedda med en blyertsanteckning om huru fallet av vederbörande befälhavare
ansåges böra bedömas och förseelsen bestraffas. Vid handlingarnas
återsändande från auditören plägade, jämväl genom en blyertsanteckning,
angivas huruvida auditören instämde med befälhavaren och, när så
icke var fallet, auditörens avvikande förslag. Sedan beslutet därefter tecknats
å protokollet, hade detta ånyo översänts till auditören för kontrasignering.
Det nu tillämpade förfaringssättet vid avgivande av auditörens
förslag hade tillkommit på därom av den nuvarande regementschefen
framställd begäran. Handlingarna i disciplinmål hade därefter icke, sedan
beslut fattats, översänts till auditören, vilket av Hoflund tolkats sålunda,
att regementschefen icke funnit särskild kontrasignering erforderlig, utan
ansett föreskriften om kontrasignering fullgjord genom det av auditören
å protokollet tecknade förslaget. Till denna uppfattning hade Hoflund,
såsom han i tidigare avgivet yttrande anfört, för egen del anslutit sig och
funnit stöd därför i det förhållandet, att av militieombudsmannen under
år 1923 verkställd inspektion av regementet icke givit anledning till anmärkning
i detta hänseende. Då Hoflund i sin den 18 juni 1925 avgivna
förklaring anförde, att auditören genom anteckningen av sitt yttrande å

112

protokollet på förhand reserverat sig för det fall, att regementschefen icke
skulle godkänna yttrandet, hade avsetts sådana fall, i vilka kunde hava
meddelats ett enligt auditörens mening felaktigt beslut, mot vilket han för
att fritaga sig från ansvar därför måst reservera sig. Det hade däremot
icke varit Hoflunds avsikt att till varje pris framstå som reservant även i
fall, där regementschefens beslut endast i fråga om straffmätningen obetydligt
avvikit från Hoflunds förslag. Förhållandet hade allenast varit
det, att ärendet, sedan auditören avgivit sitt förslag och regementschefen
därefter fattat sitt beslut, av Hoflund och, såsom Hoflund haft anledning
antaga, även av regementschefen betraktats som avslutat. Av det anförda
torde framgå, att det ingalunda från Hoflunds sida varit avsett att försvåra
eller omöjliggöra ett samrådande mellan regementschefen och auditören,
och det tillämpade förfaringssättet torde desto mindre hava uppfattats
sålunda av regementschefen som detsamma, enligt vad ovan nämnts,
tillkommit på hans egen begäran. I många fall hade även regementschefen
eller föredraganden i disciplinmål rådgjort med Hoflund innan bestraffning
ålagts och inhämtat de upplysningar rörande dylika eller andra frågors
juridiska sida, som ansetts erforderliga. Hoflund hade nu kontrasignera!
samtliga under 1925 meddelade beslut i disciplinmål, beträffande
vilka Hoflunds yttrande blivit inhämtat, och komme detta förfarande att
tillämpas även framgent.

7. Volontär, som på grund av sjukdom avskedats från fast anställning-,
inkallad till värnpliktstjänstg-öring- innan inskrivningfsnämnd
beslutat rörande hans överföring-.

Handlingarna i ett genom klagomål av förre volontären Karl W. Andersson
hos militieombudsmannen anhängiggjort ärende utvisa bl. a. följande.

Sedan klaganden den 3 mars 1915 inskrivits såsom värnpliktig med nr
444 23/1915, hade han för tiden den 1 november 1915—den 31 oktober 1918
tagit anställning såsom volontär vid Andra livgrenadjärregementet, frän
vilken anställning han på grund av sjukdom avskedats den 7 mars 1917.
I egenskap av dåvarande befälhavare för Linköpings rullföringsområde,
nr 23, hade majoren A. E. Björkman överfört klaganden, i samband med
dennes avgång från berörda fasta anställning, till vapenför värnpliktig,
varefter klaganden hösten 1917 inkallats till värnpliktstjänstgöring vid
Första livgrenadjärregementet.

I infordrat yttrande, avgivet den 3 april 1925 anförde majoren Björkman:
Han hade grundat berörda överföring dels på det av vederbörande
regementschef till stöd för klagandens avskedande åberopade, av t. f. regementsläkaren
L. Möller den 2 mars 1917 utfärdade läkarintyg, i vilket

113

klaganden förklarats vara på grund av lungtuberkulos till fast anställning
vid krigsmakten oförmögen, dels ock på Björkman tillhandakommet utdrag
av stamrullan för Andra livgrenadjärregementet jämte anhållan om
inskrivningsbokens komplettering och återsändande. Klagandens inkallande
hösten 1917 hade berott på att hela den årsklassen då skulle inkallas.

I skrivelse till majoren Björkman den 7 maj 1925 anförde militieombudsmannen: §

75 mom. 2 av den vid ifrågakomna tidpunkt gällande inskrivningsförordning
(Sv. ffs. 465/1914) var av följande lydelse: »Den, som avgått på
grund av sjukdom, skall genom rullförings- eller sjörullföringsbefälhavarens
försorg, på sätt i § 13 omförmäles, vid nästa inskrivningsförrättning
anmälas, och äger nämnden pröva, huruvida sådan värnpliktig skall frikallas
från värnpliktens vidare fullgörande eller överföras från vapentjänst
till den särskilda befattning, vartill han finnes lämplig.»

Av detta författningsrum syntes framgå, att värnpliktig, som på grund
av sjukdom avgått från fast anställning, kunde inkallas till värnpliktstjänstgöring
först efter det inskrivningsnämnden prövat frågan om vederbörandes
tjänstgöringsskyldighet.

Då majoren Björkman emellertid vid överföringen av klaganden från
fast anställning till beväringen och den därefter gjorda inkallelsen av
klaganden till värnpliktstjänstgöring icke, såvitt av handlingarna framginge,
beaktat nyssnämnda stadgande, samt majorens yttrande i ärendet av
den 3 april 1925 icke innehölle förklaring härutinnan, anmodades majoren
att inkomma med förnyat yttrande.

I yttrande, avgivet den 12 maj 1925, anförde majoren Björkman: I
militieombudsmannens skrivelse omförmälda stadgande i inskrivningsförordningen
angående bestämmelser för överföring av från fast anställning
avgångna hade otvivelaktigt av majoren vid överföringen av klaganden
liksom i andra liknande fall beaktats. Då klaganden överfördes hade
inskrivningsförrättningarna inom rullföringsområdet för året avslutats,
vadan anmälan angående klaganden kunde ske först vid 1918 års inskrivningsförrättningar.
Enligt vid tidpunkten för klagandens överföring gällande
bestämmelser skulle han ej behövt inkallas förrän efter sistnämnda
inskrivningsförrättningar, men ändring häri hade emellertid inträffat genom
anbefallning om inkallelse av hela årsklassen 1917 redan på hösten
1917. Då kungörelsen om denna inkallelse utfärdades, kom den även att
gälla klaganden såsom tillhörande den inkallade årsklassen. Omständigheterna
vid inkallelsen mindes majoren ej så långt efteråt, men otvivelaktigt
syntes det som om skäl icke förekommit att från inkallelsen undantaga
klaganden. Klart måste nämligen hava framstått det förhållande,
att inskrivningsnämnden icke enbart på t. f. regementsläkarens intyg hade
kunnat frikalla eller till icke vapenför överföra klaganden. Denne hade
därföre bort anses såsom vapenför intill dess genom läkarbesiktning ut8
— Militieombudsmannens ämbetsberättclse.

114

rönts eller på annat sätt ådagalagts, att så icke vore fallet. Angående klagandens
hälsotillstånd vid inkallelsens utfärdande hade rullföringsbefälhavaren
ej haft annan kännedom än vad som framgått av t. f. regementsläkarens
intyg samt därav att avsked från stamanställningen erhållits på
grund av sjuklighet.

Vid ärendets avgörande den 5 augusti 1925 yttrade militieombudsmannen
i fråga om klagandens i samband med hans avgång från fast anställning
vid krigsmakten verkställda överföring till icke vapenför värnpliktig och
hans inkallande till värnpliktstjänstgöring hösten 1917, att militieombudsmannen
väl funne dåvarande befälhavaren för Linköpings rullföringsområde,
nr 23, hava härutinnan förfarit felaktigt, ity att det rätteligen ålegat
nämnde rullföringsbefälhavare att, innan klaganden inkallades till värnpliktstjänstgöring,
hänskjuta frågan om hans tjänstgöringsskyldighet till
prövning av vederbörande inskrivningsnämnd, men då det fel i tjänsten,
vartill rullföringsbefälhavaren sålunda gjort sig skyldig, begåtts för så
lång tid tillbaka, att jämlikt 5 kap. 18 § allmänna strafflagen ansvar för
felet numera icke kunde utkrävas, funne militieombudsmannen klagoskriften
icke föranleda ytterligare åtgärd.

8. Fråga om bestraffning av värnpliktig, som vid inryckning till
tjänstgöring inställt sig ä regementets kasern i stället för
å angiven samlingsplats.

(Tillämpligt lagrum?)

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde byggmästaren
John Olsson i Eskilstuna följande: Klagandens son värnpliktige nr 695
44/1922 John Olsson hade i och för fullgörande av repetitionsövning 1924
vid Södermanlands regemente inställt sig i god tid å regementets kasernetablissement
och därstädes anmält sig för vederbörande. Sedermera hade
emellertid värnpliktige Olsson jämte åtskilliga andra värnpliktiga av regementschefen
översten G. Hedengren ådomts tre dagars vaktarrest för uraktlåtenhet
att inställa sig å samlingsplatsen, järnvägsstationen i Strängnäs.
Värnpliktige Olsson hade visserligen av rullföringsbefälhavaren erhållit
order att inställa sig vid ifrågavarande järnvägsstation, men då det
inryckning »dagen rådde starkt regn och värnpliktige Olsson anlänt till
samlingsplatsen en timma före den utsatta tiden, hade han för att slippa
driva omkring i staden begivit sig direkt till kasernen. Att värnpliktige
Olsson ej inställt sig å järnvägsstationen, utan i stället i god tid anmält
sig vid regementet före kontingentens ankomst borde väl ej vara belagt
med straff. Under föregående år hade det varit tillåtet att inställa sig direkt
vid regementet, varför det varit värnpliktige Olsson fullkomligt obe -

115

kant att hans tillvägagångssätt skulle vara straffbart. Klaganden anhölle,
att värnpliktige Olsson måtte befrias från arreststraffet.

I yttrande, avgivet den 5 november 1924 anförde översten Hedengren:
Vid flera tillfällen under de senaste åren både oordningar inträffat vid
värnpliktigas in- och utryckning till och från vapenövningar, och både
klagomål däröver även anförts i pressen. Då vid inryckningen till regementsövningarna
år 1923 vissa oordningar inträffat i större omfattning
än som hänt under närmast föregående år, både översten förebållit samtliga
då i tjänst varande värnpliktiga (av vilka de båda då yngsta årsklasserna
— till vilka värnpliktige Olsson hörde — även detta år fullgjort
repetitionsövning) allvarligen det orätta häruti, varjämte översten framhållit
att förseelser härutinnan skulle strängt beivras. Till förhindrande
av ett återupprepande av förseelserna hade översten utfärdat vissa tilllägg
till föreskrifterna för värnpliktigas samling och inryckning vid regementet,
bland annat avseende en del förtydliganden i rullföringsbefälets
inkallelsekungörelser. Vid hämtningsbefälets avgång till inryckningen till
årets regementsövningar hade översten låtit meddela dem befallning att
noggrant övervaka efterlevnaden av utfärdade bestämmelser. För upprätthållande
av ordningen under transporten samt vid inryckningen vore
det ingalunda betydelselöst att samtliga inställelseskyldiga verkligen inställde
sig å anbefalld tid och plats, då i annat fall den nödvändiga kontrollen
omöjliggjordes. Då dessutom de från vederbörande rullföringsbefälhavare
översända värnpliktskorten vore ordnade kontingentvis, komme
en värnpliktigs inställelse å annan än fastställd plats och tid lätt att medföra,
att den värnpliktige ej hittade till sitt förband, alldenstund han komme
att saknas vid den fördelning, som av vederbörande bataljonschef verkställdes
omedelbart efter kontingenternas ankomst. Vad byggmästare Olssons
klagomål för värnpliktige Olssons räkning beträffade ville översten framhålla,
att det vore ostridigt att den sistnämnde gjort sig skyldig till undanhållande
genom sin underlåtenhet att inställa sig som han bort vid kontingentens
ankomst till järnvägsstationen. I klagoskriften anmärktes, att
värnpliktige Olsson, som anlänt till staden ungefär en timme före den utsatta
tiden — klockan 12.15 eftermiddagen — för att ej behöva driva omkring
i staden i rådande regnväder direkt inställt sig vid kasernen. Enligt
vad som framginge av protokollet vid förhör med värnpliktige Olsson
och vid vakten förd inpasseringslista hade värnpliktige Olsson inställt
sig vid kasernen först klockan 12 middagen, varför han ändock
syntes hava »drivit omkring i staden» så länge, att ett förlängande av
denna tid med V* timme borde hava kunnat uthärdas även av värnpliktige
Olsson, helst som det icke torde hava saknats möjligheter att under väntetiden
komma under tak. Vad slutligen beträffade klagandens påstående,
att inställelse direkt till regementet förut varit tillåten och det därför varit
värnpliktige Olsson obekant, att hans tillvägagångssätt skulle vara straffbart,
ville översten framhålla, att det tydligt framginge av vederbörande

116

rullföringsbefälhavares lämnade skriftliga tillstånd att utebliva från samlingen
i Eskilstuna, att inställelse skulle ske vid järnvägsstationen i Strängnäs
klockan 12.is eftermiddagen. Det värnpliktige Olsson ådömda straffet
hade med hänsyn till omständigheterna utdömts synnerligen milt. översten
hemställde, att ifrågavarande klagomål ej måtte föranleda någon annan
militieombudsmannens åtgärd än hänvisning till anförande av besvär
hos krigshovrätten, vilken utväg jämlikt vid straffets ådömande meddelad
besvärshänvisning redan förut stått klaganden öppen.

Sedan värnpliktige Olsson hos krigshovrätten anfört besvär över regementschefens
ifrågavarande beslut, varigenom Olsson ålagts disciplinstraff
för olovligt undanhållande, meddelade krigshovrätten den 16 mars
1925 utslag i målet, i vilket krigshovrätten yttrade: Enär Olsson, vilken av
vederbörande rullföringsbefälhavare erhållit order att å angiven tid ifrågavarande
dag inställa sig vid järnvägsstationen i Strängnäs, underlåtit detta
och i stället något före nämnda tid infunnit sig vid regementets kasern
i samma stad, samt Olsson, vilken väl härigenom ej gjort sig förfallen till
ansvar för olovligt undanhållande, däremot genom sin berörda underlåtenhet
ådagalagt försummelse i fullgörande av honom åliggande tjänsteplikt,
funne krigshovrätten skäligt på det sätt fastställa överklagade bestraffningsåtgärden,
att det Olsson ålagda, av honom undergångna disciplinstraffet
av tre dagars vaktarrest förklarades skola räknas honom till last
såsom hade han för tjänsteförsummelse jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
undergått motsvarande straff.

Krigshovrättens utslag vann laga kraft.

Då regementschefens åtgärd att bedöma värnpliktige Olssons omförmälda
underlåtenhet såsom olovligt undanhållande icke vore av beskaffenhet att
böra göras till föremål för beivran från militieombudsmannens sida, fann
militieombudsmannen skäligt låta bero vid vad i ärendet förekommit.

9. Fråga om vilka lagrum som äro tillämpliga vid åläggande av
bestraffning för djurplågeri, begånget under tjänsteutövning.

Vid inspektion av Norrlands dragonregemente, som av militieombudsmannen
förrättats den 11 juli 1925, framställdes vid granskning av regementskrigsrättens
protokoll följande anmärkningar.

Den 28 juli 1922 meddelade krigsrätten, som bestod av krigsdomaren P.
A. Svanström, tillförordnade auditören R. C. öhman, ryttmästaren K. H.
Ljungqvist och fanjunkaren P. A. Stridfält, följande utslag i mål mot värnpliktige
nr 9 71/1921 Johan Herbert Renström:

»Genom den tilltalades eget erkännande är i målet utrett, att han den
11 juli 1922 under tjänstgöring såsom stallpost medelst en gödselkratta tilldelat
stamhästen nr 24/1 Young-Nepan ett slag i bakdelen, varav den skada,

117

som omförmäles i de av tjänstförrättande regementsveterinären Ragnar
Palm den 18 och den 26 juli 1922 avgivna i målet åberopade intyg, följt;
alltså prövar krigsrätten jämlikt 18 kap. 16 § allmänna strafflagen samt
98 § strafflagen för krigsmakten jämfört med 34 § samma lag rä1 tvist döma
honom Johan Herbert Renström att för skadegörelse i förening med djurplågeri
undergå disciplinstraff av skärpt arrest i tio dagar.»

Det syntes militieombudsmannen anmärkningsvärt att, då förseelsen begåtts
under tjänsteutövning, Renström icke fällts till ansvar jämväl enligt
130 § strafflagen för krigsmakten, varvid, med tillämpning av 131 § samma
lag, särskilda ansvar skolat utmätas för samtliga de förseelser, hans gärning
innefattat. (Jfr M. 0:s ämbetsberättelse till 1920 års riksdag sid.
137 ff.). Dessutom anmärktes att, då den åtalade gärningen bedömdes såsom
skadegörelse, krigsrätten bort till stöd för den ålagda bestraffningen
åberopa jämväl 19 kap. 20 § allmänna strafflagen.

Liknande anmärkning som den i ovan förstnämnda hänseende gjorda
framställdes mot ett av regementskrigsrätten den 1 september 1922 meddelat
utslag i mål mot dragonen nr 45/5 Gustaf Albert Björklund, vilket utslag
var av följande lydelse:

»Då tilltalade Björklund frivilligt erkänt, att han under tjänstgöring
såsom stallpost den 22 sistlidne augusti i regementets stall med en gödselkratta
tilldelat stamhästen nr 23/5 e. Goder två slag så att sårnader, vilka
dock ej medfört framtida men, uppstått, prövar krigsrätten med stöd av
10 § strafflagen för krigsmakten och 18 kap. 16 § allmänna strafflagen rättvist
döma honom Björklund att för djurplågeri höta 75 kronor till kronan.»

Beträffande sistnämnda utslag erinrades tillika, att med den ståndpunkt,
krigsrätten intagit genom att icke anse 130 § strafflagen för krigsmakten
tillämplig å det föreliggande fallet, krigsrätten bort förklara sig icke vara
behörig att till prövning upptaga målet, som ansetts angå allenast förbrytelse,
varå straff icke funnes utsatt i strafflagen för krigsmakten.

Vid krigsrättens sammanträde den 1 september 1922 tjänstgjorde såsom
ledamöter i rätten krigsdomaren Svanström, auditören G. Ährling, ryttmästaren
C. R. K. Roth och fanjunkaren O. Israelsson.

Med anledning av vad sålunda anmärkts infordrade militieombudsmannen
yttrande från krigsrättens ifrågavarande ledamöter.

Dessa anförde i yttrande, avgivet den 15 augusti 1925, att de medgåve, att
ifrågavarande utslag vore felaktiga i de av militieombudsmannen angivna
hänseenden samt att de i framdeles förekommande likartade fall komme
att tillämpa den av militieombudsmannen hävdade uppfattningen.

Militieombudsmannen lät vid vad i ärendet förekommit bero.

118

10. Fråga om forum i krigsrättsmål rörande rymning.

(Jfr. militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1918 års riksdag

sid. 314 ff.)

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion av
Västernorrlands regemente den 8 juni 1925 företagen granskning av regementskrigsrättens
protokoll antecknades följande.

Den 30 juni 1922 meddelade krigsrätten i mål mot värnpliktige nr 445
70/1916 Heddving Engelbert Sjöstedt, angående ansvar för rymning, följande
utslag:

»Som påtalade rymningsbrott förövats innan tilltalade Heddving Engelbert
Sjöstedt kommit att tillhöra Västernorrlands regemente och följaktligen
nämnda regemente icke kan anses som det truppförband, vilket målet
närmast angår, finner krigsrätten sig lagligen förhindrad att upptaga målet
till prövning.»

Vid beslutets meddelande tjänstgjorde i krigsrätten krigsdomaren W.
Bergström, auditören Ragnar Svallingson, kaptenen Th. von Vegesack och
fanjunkaren A. Vahrgren.

I skrivelse till regementschefen den 30 juli 1925 anhöll militieombudsmannen
om upplysning, huruvida Sjöstedt blivit för ifrågavarande förbrytelse
lagförd inför annan domstol.

Såsom svar härå meddelade regementschefen i skrivelse den 5 augusti
1925, att Sjöstedt enligt dåvarande auditörens utsago icke blivit för ifrågavarande
förbrytelse lagförd inför annan domstol.

Av det rörande Sjöstedt utfärdade värnpliktskortet, varav avskrift på
begäran tillställdes militieombudsmannen, inhämtades, att Sjöstedt blivit
den 6 februari 1920 överförd från Uppsala södra rullföringsområde, nr 54,
till Falu västra rullföringsområde, nr 57, och den 7 april 1922 från sistnämnda
rullföringsområde till Sundsvalls västra rullföringsområde, nr 65.

Bestämmelserna om forum i krigsrättsmål innefattas i 40 § i lagen om
krigsdomstolar och rättegången därstädes. I berörda hänseende gäller som
allmän regel, att, därest någon gjort sig skyldig till förseelse, som skall bedömas
av krigsdomstol, målet skall upptagas av regements- eller stationskrigsrätten
vid det truppförband eller den station, som den tilltalade tillhör
eller som målet närmast angår.

Vid ärendets avgörande den 9 oktober 1925 yttrade militieombudsmannen: Regementskrigsrättens

vid Västernorrlands regemente utslag den 30 juni
1922, varigenom krigsrätten förklarat sig lagligen förhindrad att till prövning
upptaga det i ärendet ifrågakomna mål mot värnpliktige Sjöstedt angående
ansvar för rymningsbrott, vore enligt militieombudsmannens mening
stridande mot bestämmelserna i 40 § lagen om krigsdomstolar och

119

rättegången därstädes. Vid tidpunkten för målets anhängiggörande tillhörde
nämligen Sjöstedt Västernorrlands regemente; och hade han alltså
på grund av bestämmelserna i sagda lagrum haft att för rymningsbrottet
svara inför nämnda regementskrigsrätt.

I ärendet vore upplyst, att Sjöstedt icke blivit vid annan domstol lagförd
för ifrågavarande förbrytelse. Då numera, jämlikt 5 kap. 14 och 16 §§ allmänna
strafflagen, rättigheten att fullfölja åtal mot Sjöstedt vore försutten,
torde från vederbörande myndighets sida någon åtgärd mot Sjöstedt icke
kunna vidtagas. Regementskrigsrätten hade sålunda genom sitt omförrnälda
beslut föranlett, att Sjöstedt för rymningsbrottet undgått laga ansvar.

Av de regementskrigsrättens ledamöter, vilka deltagit i beslutet, hade
emellertid krigsdomaren Bergström avlidit och vore auditören Svallingson
icke längre anställd vid krigsdomstol. Med hänsyn härtill och till övriga
omständigheter i ärendet hade militieombudsmannen, som inhämtat, att
Sjöstedt den 21 juli 1922 förklarats oduglig till krigstjänst, ansett sig icke
behöva i rättsvårdens intresse vidtaga någon åtgärd mot ledamöter i regementskrigsrätten
för det fel, densamma begått vid meddelandet av förevarande
utslag.

it. Fråga om gäldandet av kostnaden för medikolegal besiktning och

liköppning. I

I ett hos militieombudsmannen av Dan Lundin i Ryggskog, Loos, anhängiggjort
ärende angående vanvård av klagandens numera avlidne son
värnpliktige nr 158 62/1923 Rudolf Lundin (se denna ämbetsberättelse sid.
12 ff.), anhöll klaganden — med föranledande av ett av marinöverläkaren
i ärendet avgivet utlåtande — att militieombudsmannen ville föranstalta
därom att obduktion verkställdes å Rudolf Lundins döda kropp, på det
att dödsorsaken måtte bliva lagligen fastställd. Sedan militieombudsmannen
i ämbetsskrivelse till medicinalstyrelsen den 5 september 1924 anhållit
att styrelsen ville — eventuellt efter föranstaltande om obduktion
å Lundins lik, där sådan kunde tjäna till upplysning i saken — till militieombudsmannen
inkomma med utlåtande i ärendet, fann medicinalstyrelsen
för klarläggande av dödsorsaken nödvändigt att få en rättsmedicinsk obduktion
verkställd och föranstaltade förty om dylik obduktion, vilken
verkställdes den 16 september 1924. I utlåtandet över obduktionen uttalade
obduktionsförrättaren, att dödsorsaken, i främsta rummet beroende på den
långt framskridna likförvandlingen, icke kunnat genom obduktionen klargöras.

Vid prövning av vad i ärendet förekommit fann militieombudsmannen,
att förste marinläkaren i marinläkarkåren K. V. Dahlman, vilken var
den, som haft vården om värnpliktige Lundin under hans sjukdom, i vissa

120

hänseenden visat försummelse och oförstånd i sin tjänst, men att han icke
kunde göras ansvarig för den dödliga utgången av Rudolf Lundins sjukdom.
För den förseelse, militieombudsmannen funnit Dahlman hava låtit
komma sig till last, ställde militieombudsmannen honom under åtal inför
vederbörlig domstol.

Från Dan Lundin inkom sedermera till militieombudsmannen en skrivelse,
däri han — under uppgift att honom genom vederbörande landsfiskal
avfordrats 30 kronor, utgörande kostnaden för den rättsmedicinska
besiktningen och liköppningen å hans sons kropp — anhållit om upplysning,
huruvida berörda kostnad rätteligen skulle gäldas av honom.

Med översändande av handlingarna i ärendet anhöll militieombudsmannen
i ämbetsskrivelse till medicinalstyrelsen den 5 januari 1925, att styrelsen
ville avgiva yttrande över Dan Lundins ifrågavarande framställning.

I yttrande, avgivet den 3 februari 1925, anförde medicinalstyrelsen: I
förenämnda ärende både klaganden anhållit att medicinalstyrelsen måtte
föranstalta om obduktions verkställande å sonens döda kropp för fastställande
av dödsorsaken. Sedan militieombudsmannen i skrivelse till
styrelsen den 5 september 1924 anhållit om styrelsens utlåtande i ärendet,
hade styrelsen funnit nödvändigt för klarläggande av dödsorsaken att
rättsmedicinsk obduktion verkställdes, vilken ägt rum den 16 i samma
månad. Sedan därefter räkningar å obduktionskostnaderna inkommit
till styrelsen, hade desamma godkänts till betalning den 30 september 1924,
varefter räkningarna översänts till länsstyrelsen i Gävleborgs län för
räkningsbeloppens utbetalning till räkningsutställarna, varvid styrelsen
beträffande åtgärder för statsverkets gottgörande hänvisade till kungl.
brevet den 27 januari 1911 till statskontoret och kammarrätten. Den ursprungliga
i huvudsak ännu gällande bestämmelsen i fråga om obduktionskostnads
gäldande återfunnes i kungl. brevet den 9 juni 1762, där
det stadgades, att dylik kostnad skulle förnämligast ersättas av den brottslige
eller den, som till sådan besiktning varit vållande, så långt hans egendom
räckte, men att om hos honom icke funnes tillgång eller om baneman
ej blivit övertygad, statsmedel skulle därtill användas. På av styrelsen
sedermera gjord hemställan om förklaring, huruvida styrelsen borde med
stöd av kungl. brevet den 9 juni 1762 söka åt statsverket vinna ersättning
för förskjutna kostnader för rättsmedicinsk besiktning å lik efter självmördare,
hade Kungl. Maj:t enligt brev till styrelsen den 2 april 1898 —
enär av kungl. brevet den 9 juni 1762 med nödig tydlighet framginge, att
med de i detsamma givna stadgandena i ämnet åsyftats allenast att ersättning
för de av rättsmedicinsk besiktning föranledda kostnader, i händelse
straffbar gärning funnes vara begången, skulle, så vitt ske kunde, utkrävas
av den brottsliges egendom — funnit framställningen icke föranleda
till vidare yttrande än att styrelsen ägde ställa sig gällande före -

121

skrifter till behörig efterrättelse. I ovan omnämnda kungl. brev den 27
januari 1911 stadgades slutligen, att av länsstyrelserna utbetalade belopp
för medikolegala besiktningar skulle i länsräkenskaperna upptagas såsom
»förskott till ersättning av andra förskottstagare» och å detta konto balanseras
till dess länsstyrelserna sökt uttaga dem av de enligt vederbörande
domstols utslag ersättningsskyldiga, varefter influtna belopp skulle gottgöras
nämnda förskottskonto, men belopp, som ej kunnat uttagas, omföras
för att upptagas såsom utgift å anslaget till medikolegala besiktningar.
Då av ovan återgivna bestämmelser måste anses framgå, att medikolegal
besiktning endast borde ersättas av den, som av vederbörande domstol befunnes
genom straffbar gärning hava vållat besiktningen, syntes någon
skyldighet för Dan Lundin att ersätta kostnaden för den i ärendet förevarande
obduktionen icke föreligga.

Militieombudsmannen anmodade genom skrivelse den 10 februari 1925
länsstyrelsen i Gävleborgs län att inkomma med yttrande i ärendet.

I yttrande, avgivet den 27 februari, anförde med anledning härav länsstyrelsen:
Sedan länsstyrelsen genom anordning den 16 oktober 1924 förskottsvis
utbetalt 30 kronor, utgörande kostnader för rättsmedicinsk besiktning
och liköppning å döda kroppen efter värnpliktige Lundin,
hade anordningshandlingarna med skrivelse den 6 december 1924 översänts
till landsfiskalen i Loos’ distrikt, vilken anmodats vidtaga på honom
ankommande åtgärder för utfående av det förskjutna beloppet samt,
om hinder mötte för beloppets utbekommande, till länsstyrelsen återställa
handlingarna. Den 31 december 1924 hade från landsfiskalen inkommit i postanvisning
30 kronor med uppgift, att beloppet utgjorde ersättning för
ovannämnda förskott. Då länsstyrelsen av remissen från militieombudsmannen
dåmera erfarit, att obduktionskostnaderna blivit av Dan Lundin
ersatta, men att någon skyldighet för honom att gälda ifrågavarande belopp
icke förelegat, hade länsstyrelsen genom anordning den 27 februari
1925 från anslaget till medikolegala besiktningar utanordnat och den 24
mars 1925 låtit tillställa Dan Lundin 30 kronor såsom gottgörelse för vad
han i ovanberörda avseende utgivit.

Vid skrivelsen hade länsstyrelsen fogat ett av Dan Lundin den 24 mars
1925 dagtecknat meddelande, att, sedan han nämnda dag återbekomma det
belopp, 30 kronor, som han erlagt för ifrågavarande rättsmedicinska besiktning
och liköppning å hans sons kropp, han återkallade sin hos militieombudsmannen
gjorda framställning i ärendet.

Militieombudsmannen lät vid vunnen rättelse bero.

122

12. Fråga om rätt för arbetschef vid förläggning för samvetsömma
värnpliktiga att för förläggningens räkning rekvirera
köttkonserver.

Vid av lnilitieombudsmannen den 24 juli 1925 förrättad inspektion av de
samvetsömma värnpliktigas förläggning å Hamra kronopark antecknades
följande.

Enligt arméförvaltningens intendents- och civila departements samt
sjukvårdsstyrelses skrivelse den 2 maj 1923 till jägmästaren i Hamra revir
skulle underhåll, inkvartering och avlöning åt de värnpliktiga, som å
Hamra revir utförde civilt arbete i stället för tjänstgöring vid krigsmakten,
ombesörjas av jägmästaren i sagda revir. Förplägnaden skulle utgå
med en tillagad portion per man och dag, sammansatt enligt krigsportionsstaten,
varvid i staten upptagna normalartiklar helt eller delvis finge
utbytas mot däri angivna utbytesartiklar, men ägde jägmästaren att, där
så befunnes erforderligt, tillfälligtvis öka eller minska portionsstatens
näringsvärde. Jägmästaren bemyndigades att till för kronan fördelaktigaste
pris upphandla — där så befunnes lämpligt under hand — erforderliga
proviantartiklar ävensom kreatur för de värnpliktigas förseende med
kött och mjölk. Vissa artiklar finge dock icke upphandlas utan skulle
rekvireras från Dalregementet, nämligen hårt rågbröd, gryn av olika slag
samt ärter och bönor, ost, fläskkonserver och köttkonserver, rostat kaffe,
socker och salt samt havre. Ifrågavarande artiklar skulle från ovannämnda
truppförband rekvireras i god tid före deras beräknade användning ävensom
lämpligen omfatta en månads behov, per gång. Artiklarna skulle så
emballeras, att desamma icke under transporterna loge skada. Fraktkostnaderna
skulle förskjutas av jägmästaren.

På grund av bestämmelserna i ovanberörda skrivelse hade kronojägaren

H. Halvarson i egenskap av förläggningsföreståndare vid visst tillfälle
innevarande år rekvirerat för förläggningens räkning 500 portioner köttkonserver
(vank kokt kött) samt 1,000 portioner köttkonserver (köttbullar).

Berörda köttkonserver hade emellertid icke erhållits.

Med anledning härav hade Halvarson i skrivelse till arméns intendenturförråd
i Stockholm den 22 juni 1925 anhållit, att ifrågavarande konserver
måtte från intendenturförrådet utlämnas.

Tjänstförrättande förrådschefen kaptenen G. F. Lilljeforss hade den 25
juni 1925 å rekvisitionen tecknat följande resolution:

»överlämnas för behörig åtgärd till I. 13, som enligt meddelande från

I. D. Und. (kapt. Bergh) har att handlägga ärenden rörande ifrågavarande
förläggning.»

Regementisintendenten vid Dalregementet kaptenen W. Larsen hade
emellertid den 26 juni 1925 på befallning tecknat följande resolution å
handlingen:

123

»Omskrivna konserver, rörande vilka resolution förut lämnats, kunna icke
utlämnas.»

I skrivelse den 27 juni 1925 till tjänstförrättande chefen för intendentsdepartementets
underhållsbyrå kaptenen Aug. Bergli anhöll Halvarson om
upplysning, huru han lämpligast skulle kunna anskaffa omförmälda köttkonserver,
då anskaffning och förvaring av färskt kött vore förenat med
stora svårigheter under den varma årstiden.

Skrivelsen översändes av kaptenen Bergh den 7 juli 1925 till regementsiptendenten
vid Dalregementet med följande resolution:

»Under hänvisning till telefonsamtal i dag överlämnas härmed denna
handling för vederbörlig handläggning, varefter densamma torde hit återsändas.
»

Sedermera återställdes handlingen till Halvarson med följande av kaptenen
Larsen å densamma den 9 juli 1925 tecknade meddelande:

»Till svar å denna utom vanlig tjänsteväg avlåtna framställning, som
härmed återgår, får jag meddela att rekvirerade fcöUkonserver icke komma
att tillhandahållas. Däremot kan nu som förut påräknas fläskkonserver
och armékonserver, om rekvisition hit insändes.

Enligt telefonmeddelande i dag från kapten Bergh kommer svar från
honom icke att till Eder avlåtas.» I

I skrivelse till arméförvaltningens intendentsdepartement den 8 augusti
1925 anhöll militieombudsmannen, att departementet ville verkställa utredning
angående anledningen därtill att förenämnda rekvisition av köttkonserser,
som — ehuru den underskrivits allenast av Halvarson — måste anses
vara i vederbörlig ordning avlåten, icke föranlett rekvirerade varors översändande
till ifrågavarande förläggning. I skrivelsen anfördes vidare: Det
syntes militieombudsmannen uppenbart att, därest köttkonserver av det i
rekvisitionen angivna slaget icke funnits tillgängliga, men däremot köttkonserver
av annat slag förefunnits, det bort åligga regementsförvaltningen
att härom lämna meddelande till Halvarson för beredande av tillfälle för
denne att rekvirera köttkonserver av annan kvalitet i de beställdas ställe.
För det fall åter, att till äventyrs de Dalregementet tilldelade köttkonserverna
redan vid rekvisitionens ankomst varit förbrukade, hade det givetvis
ålegat regementsförvaltningen att för departementet anmäla förhållandet
ävensom de anspråk i förevarande hänseende, som från förläggningens
sida gjorts, på det att departementet skulle bliva i tillfälle vidtaga erforderliga
åtgärder.

I yttrande den 2 oktober 1925 meddelade intendentsdepartementet bl. a.,
att rekvisition å köttkonserverna i fråga ännu en gång avlåtits och denna
gång effektuerats av departementet.

Då rättelse sålunda vunnits, lät militieombudsmannen vid vad i ärendet
förekommit bero.

124

13. Fråga om tidpunkten, från vilken underhäll från Vadstena
krigsmanshuskassa skall utgå.

Förre dragonen vid Livregementets dragoner Carl Arvid Löf i Blocksta,
Boglösa, anhöll i en den 6 februari 1925 dagtecknad, till militieombudsmannen
insänd skrift om militieombucLsmaimens biträde för utbekommande
av pension för tiden från sitt avskedstagande 1896 till viss dag 1923, då
han på egen ansökan erhållit pension.

Löf anförde följande: Under rekrytövningarna 1890 hade han vid en uppställning
blivit vådaskjuten av en kamrat, därvid Löfs synförmåga nedsatts,
så att han vid generalmönstringen 1896 nödgats begära avsked. Efter
olyckshändelsen hade krigsrätt hållits, men protokollet hade Löf fått först
tre månader efter avskedstagandet och hade han med anledning därav icke
kunnat göra framställning om pension genast vid mönstringen. Han hade
hela tiden trott, att han fått s. k. sjukhusavsked, vilket skulle hava berättigat
honom till pension. Han hade väntat på pension till år 1923, då han
sökt pension och fått sådan med 73 kronor för år från ansökningsdagen.
Löf ansåge sig berättigad att utfå det belopp, som han, i händelse begäran
framställts vid generalmönstringen, skulle från sitt avskedstagande från
krigstjänsten ovillkorligen erhållit.

I av militieombudsmannen begärt utlåtande, avgivet den 24 februari
1925, anförde arméförvaltningens civila departement: Löf, som vore född
den 10 november 1868 och erhållit avsked ur krigstjänsten »för framtida
väl» den 5 september 1896 efter en tjänstetid av 6 år 6 månader 29 dagar,
hade enligt departementets beslut den 10 januari 1924 på grund av ögonskada,
ådragen under militärtjänstgöring, tillerkänts underhåll i andra
klassen av Vadstena krigsmanshuskassa med ett årligt belopp av 48 kronor
att beräknas och utgå från och med den 1 augusti 1923 eller från och med
månaden näst efter den, då hans ansökning dagtecknats. Tillika hade Löf
enligt samma beslut tilldelats den underhållsförhöjning om 25 kronor för
år, som enligt kungörelsen den 6 augusti 1909 tillkomme understödstagare,
vilka uppnått en levnadsålder av 50 år, att ävenledes beräknas och utgå
från och med den 1 augusti 1923. I skrivelse till departementet den 17
juni 1924 hade Löf anhållit, att hans underhåll måtte få beräknas och utgå
från och med den 21 maj 1890, vid vilken tidpunkt han genom olyckshändelse
ådragit sig nämnda ögonskada. Då emellertid tidpunkten för utgåendet
av det Löf tillerkända underhållet bestämts i överensstämmelse med
vad i dylika fall plägat ske, hade departementet funnit, med stöd jämväl
av Kungl. Maj:ts uppå ansökan av förre soldaten vid Västerbottens regemente
O. A. Svärd den 12 november 1923 i liknande fall meddelat beslut,
sig icke kunna bifalla Löfs anhållan, varom. Löf genom vederbörande regementschef
underrättats. Enligt vad som framginge av Löfs nu ifrågavarande
skrift syntes han vilja göra anspråk på att få komma i åtnjutande

125

av underhåll från dagen för avskedstagandet eller den 5 september 1896.
I anledning härav ville departementet till en början framhålla, att någon
föreskrift, som bestämde, när ett på grund av skada eller sjukdom, ådragen
under militärtjänstgöring, tillerkänt årligt underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa
skulle börja utgå, icke funnes. De enda föreskrifter, enligt
vilka dylika underhåll tillerkändes avskedade krigsmän, återfunnes i
nådigt brev den 6 maj 1881, kungjort genom arméförvaltningens civila
departements cirkulär den 14 juni 1881. Dessa föreskrifter avhandlade
emellertid endast de villkor, som skulle vara uppfyllda för att den avskedade
måtte komma i åtnjutande av underhåll eller s. k. gratial från Vadstena
krigsmanshuskassa. Bland annat föreskreves som villkor för dylikt
underhålls åtnjutande, att den i tjänsten ådragna skadan eller sjukdomen
skulle hava menligt inverkat på vederbörandes arbetsförmåga eller medfört,
att den avskedade endast i ringa mån blivit i stånd att med arbete
bidraga till sin utkomst. Om tidpunkten för underhållets utgående nämndes
däremot intet. Hittills hade dock alltid varit brukligt, att nämnda tidpunkt
bestämts från och med månaden näst efter den, då vederbörandes
ansökan om underhåll dagtecknats. Departementet hade nämligen varit
och vore fortfarande av den uppfattningen, att ovannämnda menliga inverkan
på arbetsförmågan eller inskränkning av förvärvsmöjligheterna ej
skäligen kunde anses hava inträtt förr än den avskedade medelst ansökan
tillkännagivit, att han vore i behov av understöd. Att departementets uppfattning
härutinnan delats av Kungl. Maj:t framginge av ett flertal meddelade
nådiga beslut i anledning av gjorda ansökningar om utsträckt tid
för åtnjutande av gratial från Vadstena krigsmanshuskassa. Två av de
senaste besluten härom hade meddelats departementet genom ämbetsskrivelser
av den 29 juni och den 12 november 1923. Löfs ansökning vore dagtecknad
den 19 juli 1923, och hade i anledning därav tidpunkten för begynnandet
av underhållets utgående bestämts till den 1 augusti samma år.
Departementet hemställde att Löfs anhållan icke måtte föranleda någon åtgärd
från militieombudsmannens sida.

Med hänsyn till innehållet i arméförvaltningens civila departements i
ärendet avgivna utlåtande, varav Löf erhöll del, fann militieombudsman nen

ej anledning att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

14. Fråga om förverkande av å postsparbank insatta medel för vid
marinen fast anställd, som jämlikt 29 § strafflagen för krigsmakten
skilts från tjänsten.

(Jfr militieombudsmannens här nedan sid. 156 tf. återgivna framställning
till Konungen i ärende rörande detta ämne.)

I en till militieombudsmannen insänd skrift anhöll förre matrosen vid

6. matroskompaniet nr 180 Evald Westerberg om upplysning, huruvida
han, som den 4 januari 1921 blivit skild från tjänsten, kunde påräkna

126

militieombudsmannens bistånd för utbekommande av de postsparbanksmedel,
vilka till ett belopp av över 1,000 kronor under 6 års tid insatts dels
av hans lön och dels av hans inbesparade beklädnadspenningar.

Genom skrivelse den 10 mars 1925 till stationsbefälhavaren vid flottans
station i Stockholm infordrade militieombudsmannen vederbörandes yttrande
angående anledningen till klagandens skiljande från tjänsten ävensom
uppgift om den slutlikvid, som med anledning av avskedet hade med
klaganden verkställts.

Den 5 juni 1925 överlämnade stationsbefälhavaren chefens för underofficers-
och sjömanskårerna yttrande av den 30 maj 1925, vari anfördes
följande.

Klaganden hade skilts från tjänsten den 4 januari 1921 jämlikt § 29
strafflagen för krigsmakten, sedan han dagen förut påbörjat avtjänandet
av honom av stationskrigsrätten vid flottans station i Stockholm ådömt
straff av i en hot 8 månaders straffarbete. Vid klagandens avgång ur
tjänsten hade med honom uppgjorts slutlikvid, och enligt den häröver i
stationskontoret förvarade slutlikvidlistan hade klagandens tillgångar utgjorts
av:

behållning i beklädnadskontot ............................ kronor 185: 71

i postsparbanken insatta beklädnadsmedel ........ » 634: —

i postsparbanken innestående avlöning och lega » 330: 9 3

Summa kronor 1,150: 6 i

I överensstämmelse med de vid sagda tidpunkt gällande reglementsföreskriftema
hade medlen disponerats sålunda:

till beklädnadsanslaget jäml. R. M. I § 151 mom.

16 andra stycket ....................................... kronor 185: 71

till beklädnadsanslaget jäml. R. M. I §> 151 mom.

16 första stycket ........................................ » 634: —

till rekryteringsfonden jäml. R. M. I § 142 mom. 4 » 330:9 3

Summa kronor 1,150: 6 4

Klaganden hade sålunda genom sitt skiljande från tjänsten författningsenligt
förverkat rätten till utbekommande av förestående besparingar.

De åberopade föreskrifterna i reglemente för marinen del I (R. M. I)
hade följande lydelse:

§ 142.

Mom. 4. I händelse den, för vilken medel blivit i postsparbanken enligt
mom. 1 insatta, bevisligen rymt eller blivit från tjänsten skild, skola såväl
dessa medel som hans i postsparbanken tilläventyrs insatta lega (bil. 15)

127

till så stor del, som ej erfordras för gäldande av hans skuld till kronan
för beklädnad eller eljest, vara jämte upplupen ränta förverkade och tillfalla
statsverket, att användas till en rekryteringsfond för antagande av
manskap vid sjömanskåren; skolande dock ertappad rymmares förverkade
medel deponeras i stationens kassa, intill dess vid karlens avgång från kåren
blivit utrönt, huru stor del därav erfordras till gäldande av den skuld
till kronan, vari han vid avgången möjligen kan häfta.

För den, som saknats under en tid av sex månader, skall, vad av nu
nämnda tillgångar icke erfordras för gäldande av hans skuld till kronan,
tillsvidare deponeras i stationens kassa (§ 141: 6).

§ 151.

Mom. 16. Den, som bevisligen rymt eller blivit från tjänsten skild, förverkar
all rätt till vad på grund av mom. 10 kan för honom innestå i postsparbanken;
skolande vad därav icke åtgår till betäckande av den skuld
å beklädnaden, vari han kan häfta, återgå till beklädnadsanslaget. Kan
skulden icke betäckas med berörda sparbanksmedel, skall för den, som
icke kvarstår i tjänst, vad därutöver för ändamålet erfordras utgå av hans
jämlikt § 142:1 innehållna och i postsparbanken insatta avlöningsmedel
samt hans i postsparbanken tilläventyrs insatta lega, allt jämte upplupen
ränta.

Den, som blivit från tjänsten skild, förverkar jämväl all rätt till det
saldo honom till godo, som vid avslutandet av beklädnadskontot må hava
uppstått, skolande beloppet härav tillgodoföras beklädnadsanslaget.

Enär klaganden blivit den 4 januari 1921 jämlikt 29 § strafflagen för
krigsmakten skild från tjänsten samt han sålunda enligt då gällande bestämmelser
i reglemente för marinen del I § 142 mom. 4 och § 151 mom. 16
förverkat sin rätt till de penningmedel, som i klagoskriften omförmäldes,
fann militieomhudsmannen ej skäl att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

Förre korpralen vid 1. eldarkompaniet nr 293 Otto Bernhard Norrman
anförde i en insänd klagoskrift: Klaganden, som erhållit avsked från flottan
på grund av bestämmelse i 29 § strafflagen för krigsmakten, hade därvid
ej utfått sina under anställningen vid flottan på postsparbanken insatta
avlöningsmedel, utan hade dessa medel, enligt vad som meddelats klaganden
från vederbörande expedition, indragits såsom ersättning för de av
honom i tjänsten använda uniformskläder. Emellertid hade klaganden i
fulltaligt skick återställt klädespersedlarna. Han hade varit anställd under
tiden den 1 februari 1921—den 31 december 1923 och ansåge, att avlöningsreglementet
för fast anställt manskap vid armén och marinen av den 29

128

juni 1921 bort hava å honom tillämpats vid hans avskedstagande. Klaganden
anhölle, att militieombudsmannen ville förhjälpa honom till hans rätt.

I infordrat yttrande anförde stationsbefälhavaren vid flottans station i
Karlskrona bl. a. följande: Frågan om utbetalning av postsparbanksmedel
i föreliggande fall vore av tvistig beskaffenhet och vore för närvarande
föremål för myndigheternas prövning. För belysande härav hänvisades
till handlingarna i ett analogt fall rörande förre 3. klass sjömannen vid
5. matroskompaniet nr 255 Svensson, varav framginge bl. a. att stationsbefälhavaren
genom resolution den 5 februari 1925 avslagit Svenssons begäran
om utbetalning av postsparbanksmedel, men att marinförvaltningen
efter besvär av Svensson genom utslag den 5 mars med undanröjande
av resolutionen visat målet åter till stationsbefälhavaren för utbetalning
av klagandens tillgodohavande. I sagda ärende hade stationsbefälhavaren
den 26 mars 1925, med hänsyn till ärendets omfattande konsekvenser, resolverat,
att medlen skulle utbetalas till Svensson först när laga kraftvunnet
utslag förelåge. Såsom handlingarna utvisade, hade chefen för stationskontoret
sedermera anfört besvär hos kammarrätten över marinförvaltningens
ifrågavarande utslag. Av ovanstående framginge, att frågan,
huruvida i nu förevarande ärende klaganden skulle utfå sina postsparbanksmedel,
borde för närvarande anstå. Därest och så snart slutgiltigt
utslag förelåge, utvisande att avlöningsmedel i dylika fall finge utbetalas,
komme emellertid klaganden att, utan särskild ansökan, utfå sitt tillgodohavande.

Sedan militieomhudsmannen inhämtat, att kammarrätten i det av stationsbefälhavaren
omförmälda ärendet genom utslag den 18 maj 1925 funnit
sig icke kunna till prövning upptaga de över marinförvaltningens utslag
anförda besvären, anhöll militieomhudsmannen i skrivelse den 4
augusti 1925 till stationsbefälhavaren om meddelande, huruvida beslut
fattats rörande klagandens anspråk på utbekommande av de för honom i
postsparbank insatta avlöningsmedlen.

Tjf. stationsbefälhavaren meddelade såsom svar härå i skrivelse den 6
augusti, att de för klagandens räkning i postsparbank insatta avlöningsmedel,
utgörande 328 kronor 34 öre, till klaganden utbetalts.

Militieomhudsmannen lät vid vunnen rättelse bero.

15. Fråga om tolkningen av § 16 i förordningen den 5 november 1915
(Sv. förf.-saml. nr 518) angående arméns reservstater. I

I en insänd skrift anförde fanjunkaren i Skånska dragonregementets reserv
K. A. Ohlson, förutvarande fanjunkare på reservstat, följande: Den
21 februari 1916 hade Ohlsson till chefen för Skånska dragonregementet
inlämnat ansökan om överflyttning till reservstat och därvid tillika an -

129

hållit att, i enlighet med § 16 i förordningen den 5 november 1915 angående
arméns reservstater få genom erläggande av exspektansavgifter göra sig
berättigad till pension ur arméns pensionskassa vid uppnådd pensionsålder.
Denna ansökan hade bifallits i sin helhet, alltså även i vad erläggandet av
exspektansavgifterna för delaktighet i arméns pensionskassa beträffade.
Då Ohlsson sedermera erhållit meddelande, att han tillerkänts allenast reservstatspension
med 650 kronor per år, hade han till arméförvaltningens
civila departement ingivit anhållan, åtföljd av bestyrkt avskrift av sin
till chefen för Skånska dragonregementet inlämnade ansökan om övergång
till reservstat, om upplysning, huruvida Ohlsson hade att emotse vanlig
pension ur arméns pensionskassa eller ej. Med anledning av från denna
myndighet erhållen svarsskrivelse anhölle Ohlsson, om militieombudsmannens
hjälp till att få utrönt, dels huruvida arméförvaltningens civila departements
tolkning av ifrågavarande § 16 vore riktig och om man således
ej skulle kunna bereda sig bättre pensionsförhållanden genom erläggandet
av omförmälda exspektansavgifter, dels ock, om så ej skulle vara förhållandet,
huruvida Ohlsson kunde bliva lidande på att, såsom av arméförvaltningens
civila departements skrivelse syntes framgå, hans anhållan
icke blivit i behörig ordning behandlad från regementschefens sida. Det
syntes Ohlsson att, om den åberopade paragrafen kunde tolkas så som den
i detta fall blivit, den vore fullständigt värdelös och missledande; och skulle
Ohlsson i ty fall aldrig hava begärt övergång till reservstat.

Ohlssons ovannämnda ansökan av den 21 februari 1916 hade följande
lydelse:

»Till chefen för Kungl. Skånska dragonregementet.

Härmed får jag vördsamt anhålla att omedelbart efter vårinspektionens
slut innevarande år bliva överflyttad till reservstat och får jag lika vördsamt
anhålla att i enlighet med Svensk Författningssamling nr 518/1915 § 16
genom erläggande av exspektansavgifter få gorå mig berättigad till pension
ur arméns pensionskassa vid uppnådd pensionsålder.

Ystad den 21 februari 1916.

K. A. Ohlsson.

Fanjunkare.»

A densamma hade chefen tecknat:

»Bifalles under maj månad från dag, som framdeles blir Fanjunkare
Ohlsson meddelat.

Ystad den 23/2 1916.

W. Croneborg.

Regementschef.»

9 — Mililieombudsmannens umbetsberättelse.

130

Skrivelserna från arméförvaltningens civila departement till regementschefen
och Ohlsson lydde:

»Till chefen för Kung!. Skånska dragonregementet.

I skrivelse till Kungl. Arméförvaltningens civila departement den 1 november
1924 har Ni, med överlämnande av tjänsteförteckning, intyg om
fullgjord tjänstgöringskyldighet samt åldersbevis rörande underofficeren
på reservstat i lägre löneklassen vid regementet, Fanjunkaren K. A. Ohlsson,
anhållit om departementets yttrande i fråga om rätt för Ohlsson att
efter avgången från nämnda beställning åtnjuta pension.

Med anledning härav får departementet meddela, att Ohlsson, sedan lian
vid uppnådd åldersgräns i vederbörlig ordning erhållit avsked på grund
av stadgande^ i § 13 av nådiga förordningen den 5 november 1915 angående
arméns reservstater, äger att efter avskedet åtnjuta pension enligt
§ 14 av samma nådiga förordning med 650 kronor för år, dock med avdrag
av den pension, som, på sätt angives i § 16 av förordningen, tilläventyrs ma
tillkomma honom från arméns pensionskassa. Stockholm den 14 november
1924.

F. Bergenkolts.

Karl Edv. Sterky.

Erik Ström.»

»Till fanjunkaren i Kungl. Skånska dragonregementets reserv K. A. Ohlsson,
Höör.

Med anledning av Eder i skrivelse den 24 innevarande januari gjord
förfrågan får jag på uppdrag av Kungl. Arméförvaltningens civila departement
härmed meddela, att Ni enligt från Arméns pensionskassa inhämtad
upplysning icke bibehållit Eder delaktighet i nämnda kassa samt
att någon framställning i detta hänseende från regementschefen icke gjorts.
Skulle emellertid dylik framställning hava gjorts och Ni i anledning därav
tilldelats pension från Arméns pensionskassa, hade beloppet av denna
pension enligt § 16 i nådiga förordningen den 5 november 1915 angående
Arméns reservstater avdragits .å Eder nu tilldelad pension. Någon förlust
har Ni sålunda icke tillskyndats genom avståendet från pensionsrätt
i Arméns pensionskassa. Stockholm den 27 januari 1925.

G. Samuelson.»

Med anledning av klagoskriften infordrade militieombudsmannen yttrande
från direktionen över arméns pensionskassa. I yttrande, avgivet
den 11 februari 1925, anförde direktionen följande.

Enligt § 16 i reservstatsförorclningen förlorade den, som överginge till
reservstat sin delaktighet i arméns pensionskassa. I stället ägde han enligt
§ 14 i berörda förordning efter avgång från beställning på reservstat

131

åtnjuta pension av statsmedel (reservstatspension) med i sistnämnda paragraf
närmare angivna belopp. Såsom bidrag till kostnaden för beredande
av nämnda pension skulle enligt § 18 i samma förordning årligen, under
det beställningen å reservstat innehades, erläggas en avgift av tre procent
å det vederbörande, enligt vad förut sagts, tillkommande pensionsbeloppet.
Beser vstatspensionerna gäldades från ett särskilt anslag till arméns
reservstater och utbetalades genom arméförvaltningens civila departements
försorg. De vore sålunda helt skilda från arméns pensionskassa.
Enligt vad förut sagts förlorade den, som övergått på reservstat,
därmed sin delaktighet i arméns pensionskassa. I nämnda bestämmelse
vore dock den inskränkningen gjord, att den, som vid övergången redan
vore, d. v. s. redan uppnått 50 levnadsår och 30 tjänstår efter tjugonde
åldersåret, eller därefter genom exspektansavgifters erläggande gjorde sig
berättigad till pension ur arméns pensionskassa, efter avskedet från beställningen
på reservstat undfinge dylik pension i den klass, han vid övergången
till reservstat tillhört, mot det att häremot svarande belopp avdroges
å den statspension, som tillkomme honom. Bestämmelserna om exspektansavgifters
erläggande återfunnes i §§ 48 och 65 i reglementet för
arméns pensionskassa av den 26 februari 1904. I mom. 3 av förstnämnda
paragraf stadgades sålunda, att den delägare, som tjänt i fidla 25 år efter
adertonde åldersåret, kunde träda ur sin innehavande tjänst och genom exspektansavgifters
erläggande enligt § 65 lösa. de bristande tjänståren och
därigenom bereda sig rätt till åtnjutande av pension vid exspektansårens
utgång. Jämlikt § 65 skulle den, som enligt nyss berörda bestämmelse
löste bristande tjänstår förrän han vore 45 år gammal, för varje dylikt
år erlägga tredubbla årliga avgifter, och den, som löste bristande tjänstår
sedan han fyllt 45 år, dubbla avgiften emot vad den tjänande i samma
klass enligt § 57 mom. 1 erlade. Enligt § 57 inom. 1 skulle varje i tjänst
varande delägare i arméns pensionskassa till samma kassa betala en ärlig
avgift av sex procent utav den pensionssumma, som enligt gällande
pensionsstat funnes anslagen för den klass, vartill lian hörde. Dessa bestämmelser
medförde, att pensionsavgifterna för den, som vid övergång
till reservstat före eller omedelbart efter uppnåendet av 45 år kvarstode i
arméns pensionskassa, bleve avsevärt höga. Sålunda både exempelvis eu
underofficer i lägre löneklass, som vid övergången till reservstat icke fyllt
45 år, att årligen erliigga förutom avgift enligt § 18 i reservstatsförordningen
(3 procent å 650 kronor = 19 kronor 50 öre) 3 X 6 procent å 180
kronor (kassapension för fanjunkare) = 32 kronor 40 öre. Om lian vid
övergången till reservstat fyllt 45 år, hade han att till pensionskassan erlägga
dubbel årsavgift eller 12 procent å 180 kronor = 21 kronor 60 öre.
För sist nämnda avgifter erhölle han visserligen sedermera vid pensionsålderns
uppnående ett belopp av 180 kronor i pension från arméns pensionskassa,
men då ett häremot svarande belopp enligt § 16 i reservsfatsförordningen
skulle avdragas å den honom tillkommande reservstatspension,

132

medförde dessa avgifter likväl icke någon höjning i det sammanlagda pensionsbelopp,
som skulle till honom utgå. Den enda mera direkto förmån,
som han under alla förhållanden kunde påräkna att erhålla för deras erläggande,
vore att lian därigenom bibehölle rätt till begravningshjälp enligt
§ 67 mom. 4 i reglementet för arméns pensionskassa. Begravningshjälpen
utginge enligt nämnda moment med ett halvt års kassapension,
d. v. s. i det valda exemplet med 90 kronor. För denna förmån hade han
således fått betala, om han övergått till reservstat vid 44 års ålder,
6 X 32 kronor 40 öre = 194 kronor 40 öre samt, om övergången skett vid
45 års ålder, 5 X 21 kronor 60 öre = 108 kronor. Såsom av det anförda
framgingc medförde ett kvarstannande i arméns pensionskassa för den,
som före eller omedelbart efter uppnåendet av 45 års ålder överginge till
reservstat, icke några direkta förmåner, som kunde anses motsvara de
härmed förenade relativt dryga avgifterna. Detta sammanhängde dock i
viss mån med att något dylikt kvarstannande icke eftersträvats. Såsom
framginge av den förut omnämnda bestämmelsen i § 16 i reservstatsförordningen,
att den, som överginge till reservstat, därmed förlorade sin delaktighet
i arméns pensionskassa, hade uppenbarligen förutsatts vid nämnda
förordnings tillkomst, att något dylikt kvarstannande i regel icke skulle
äga rum. Det i nyssnämnda paragraf intagna stadgandet om rätt att
kvarstå hade, enligt vad motiven till stadgandet i fråga utvisade, tillkommit
av billighetsskäl, då detsamma ansetts medföra vissa fördelar för
pensionstagaren, bl. a. rätt till begravningshjälp. Ehuru den enligt § 67
mom. 4 i pensionskassans reglemente utgående begravningshjälpen — för
en fanjunkare 90 kronor — enligt vad i det föregående framhållits icke
uppvägde de avgifter, som ett kvarstannande i pensionskassan medförde
för den, vilken vid 45 års ålder överginge till reservstat, innebure dock
rätten till densamma, trots exspektansavgifterna, en förmån för den, som
överginge senare. Sålunda både en fanjunkare, som övergått till reservstat
att erlägga:

om övergången skett vid 46 års ålder 4 x kronor 21:6 0 = kronor 86:4 0

» » » » 47 » » 3 x » 21: 6 0 — » 64: 8 0

» » » » 48 » » 2 x » 21:6 o = » 43:2 o

» » » » 49 » » 1 x » 21:60 = » 21:6o

Utom rätten till begravningshjälp medförde ett kvarstannande i pensionskassan
efter övergången till reservstat även en annan förmån, som
visserligen endast i undantagsfall torde kunna utnyttjas, men vars betydelse
därför dock icke borde underskattas. Enligt reservstatsförordningen
utginge reservstatspension till den, som uppfyllt härför i nämnda förordning
stadgade fordringar. Därest den, som övergått till reservstat, avginge
från sin beställning därstädes, innan nämnda fordringar uppfyllts, ginge
han därför miste om varje pension enligt nämnda förordning. I dylika
fall hade det givetvis sin stora betydelse, att vederbörande kvarstått i
arméns pensionskassa och därigenom bevarat sin rätt till kassapension,

vilken då vid pensionsålderns inträdande komme att oavkortad utgå. Av
det ovan anförda framginge sålunda, att bevarandet av pensionsrätt i arméns
pensionskassa vid övergång till reservstat kunde i vissa fall innebära
fördelar för dem, som överginge.

Beträffande därefter paragrafens tillämplighet på klaganden ville direktionen
meddela följande. Ohlsson vore född den 12 juni 1874, kom i tjänst
den 9 januari 1892, utnämndes till fanjunkare på stat vid Skånska dragonregementet
den 2 februari 1909, varifrån han erhållit avsked den 2 juni
1916, då han övergått till reservstat såsom underofficer i lägre löneklassen
vid samma regemente, varifrån han fr. o. in. den 12 januari 1925 beviljats
avsked med rätt till 650 kronor årlig pension eller full reservstatspension.
Vid sitt förenämnda avsked från beställning såsom fanjunkare
på aktiv stat och samtidigt skedd övergång till reservstat hade Ohlsson
räknat en levnadsålder av 41 år 6 månader 20 dagar och en tjänstetid efter
adertonde åldersåret av 23 år 6 månader 20 dagar samt innehaft delaktighet
i 9. klassen av arméns pensionskassa med rätt till 180 kronor årlig
pension efter uppnådd pensionsålder. Då klaganden vid sin övergång till
reservstat endast innehaft en tjänstetid efter adertonde åldersåret av 23 år
6 månader 20 dagar, hade han alltså, enligt vad av det ovan anförda framginge,
icke kunnat bibehålla sin vid övergången till reservstat innehavande
ovannämnda delaktighet i arméns pensionskassa, även om, såsom icke
varit fallet, ansökan härom till direktionen hade inkommit.

Med skrivelse den 19 februari 1925 översände militieombudsmannen till
Ohlsson avskrift av direktionens för arméns pensionskassa yttrande i ärendet
samt meddelade Ohlsson, att militieombudsmannen vid slutlig prövning
av ärendet funnit klagoskriften icke föranleda ytterligare åtgärd.

10. Fråga om tid för betalnings erläggande vid successiva
leveranser till staten. I

I en till militieombudsmannen den 3 november 1924 inkommen, av vissa
handlingar åtföljd klagoskrift anförde John Strömdahl i Stockholm bland
annat följande: I anledning av utfärdad kungörelse om upphandling av
1,100 ton halm för Livregementets husarer i Skövde, i vilken kungörelse i
fråga om betalningsvillkoren angivits, att betalning skulle äga rum å andra
ordinarie kassadagen i månaden näst efter den, då leveransen skett, hade
Strömdahl den 20 oktober 1924 till regementet inlämnat anbud å ifrågavarande
kvantitet halm till ett pris per 100 kilogram av 5 kronor 60 öre
banfritt Skövde eller 5 kronor 85 öre fritt levererat vid regementets stallar.
Oaktat Strömdahl varit lägst av samtliga anbudsgivare, hade hans
anbud förkastats och ett av annan person avgivet anbud å 5 kronor
93 öre per 100 kilogram fritt levererat vid regementet godtagits, vilket

skott under motivering-, att Strömdalils anbud skulle hava avvikit beträffande
betalningsvillkoren. Emellertid hade Strömdakl i silf anbud endast
framhållit, att lian önskade likvid enligt Öl § i upphandlingsförordningen
att erläggas å ordinarie kassadag för det, som till och med denna dag levererats
och godkänts, och vore det egendomligt, att vederbörande med
anledning härav både refuserat anbudet. Strömdahl finge därför avgiva
protest och framhålla, att enligt upphandlingsförordningen likvid för levererad
vara skulle erläggas genast efter skodd leverans; och kunde det då
icke vara berättigat att på denna grund avvisa hans anbud blott därför
att leverantören ej vore i tillfälle att lämna kredit för levererad vara till
andra kassadagen efter det leveransen skett. Denna ståndpunkt hade, enligt
vad av bifogat protokollsutdrag framginge, motiverats med att kronan
skulle kunna bereda sig gottgörelse för eventuella leveransförsummelser.
Detta vore emellertid fel, ty leverantören ställde ju fullgod borgen
för leveransens fullgörande, och kunde kronan då ej vara berättigad att
dessutom innehålla likvid för inlevererad och godkänd vara. Som Strömdahl
med anledning av denna uteblivna leverans gjorde en avsevärd förlust,
måste lian göra vederbörande ansvariga därför och fordrade ersättning.
Strömdahl nnhölle, att militieombudsmannen måtte taga denna sak
till utredning.

I skrivelse den 5 november 1924 anmodade militieombudsmannen
chefen för ID. arméfördelningen att inkomma med fördelningsintendentens
och eget yttrande samt därvid foga avskrift av vissa angivna handlingar.

Med anledning liärav översände arméfördelningschefen den 14 november
1924 fördelningsintendentens och eget yttrande jämte avskrift av de begärda
handlingarna, däribland ett protokoll av den 23 oktober avseende
bland annat den nu ifrågavarande upphandlingen. Av xirotokollet framgick,
att ett anbud å 5 kronor 93 öre per 100 kilogram fritt kasern antagits,
under förutsättning att fullgod säkerhet kunde avgivas; och både i samband
därmed i protokollet antecknats följande: »Det lägsta anbudet, J.
Strömdahls, Stockholm, å 5 kronor 85 öre per kilogram, fritt regementet
bär icke antagits såsom varande villkorligt beträffande likviden, enär bestämmelserna
i upphandlingskungörelsen rörande likviden måste följas.
för att kronan skall kunna bereda sig gottgörelse för eventuella leveransförsummelser.
»

Fördelningsintendenten anförde i sitt yttrande bland annat följande:
Strömdahls anbud å 1,100 lön halm hade icke antagits dels på grund av
föreskriften i nu gällande uppliandiingsförorduing 30 § mom. 1 att den omständigheten,
att ett anbud innefattade det lägsta priset, i och för sig icke
skulle vara avgörande för anbudets antagande, dels på grund av att detsamma
hade varit villkorligt beträffande betalningsvillkoren, dels på
grund av att anbudsgivare, som icke kunde vänta på betalningen till i kungörelsen
bestämd kassadag, ingåve misstroende beträffande sin soliditet,
dels på grund av den ringa säkerheten för leveransens fullgörande, enär i

ifrågavarande upphandlingskuugörelse icke tillkännagivits, att säkerheten
för leveransens fullgörande skulle vara större än 10 procent av betalningssumman.
Sekundchefen hade dessutom av vissa skid avstyrkt anbudets
antagande. För att icke allt för mycket belasta protokollet med
eu dol av dessa upplysningar, hade förkastandet av Strömdahls anbud motiverats
diirmed att detsamma varit villkorligt beträffande likviden, enär
bestämmelserna i upphandlingskungörelsen rörande likvid måste följas,
för att kronan skulle kunna bereda sig gottgörelse för eventuella leveransförsummelser,
och hade arméfördelningschefen godkänt denna motivering.
I upphandlingskungörelsen hade föreskrivits, att betalning skulle ske å
andra ordinarie kassadagen i månaden näst efter den, då leveransen ägde
rum, vilken föreskrift tillämpades av arméns truppförband på få undantag
när och även delvis inom marinen m. 11. formationer, verk och inrättningar.
Föreskriften vore även införd som exempel i upphandlingsförordningen,
men dock ej bindande i enlighet med arméförvaltningens intendentsdepartements
skrivelse den 22 december 1922, d.-nr 4887 C (T. L. A.
3922 sid. 328). I de kontraktsblanketter, som tillhandahöllcs truppförbanden
av arméförvaltningen, tryckta 1923, bestämdes följande i 11 -^Be talning

för vad under en månad blivit levererat och godkänt erlägges den
( ordinarie kassadagen) i påföljande månad, eller om denna dag
inträffar å sön- eller helgdag, nästkommande söckendag, skolande räkning
å beloppet minst åtta dagar förut hava kommit köparen tillhanda,» Strömdahls
villkor, vari en fördel för honom begärdes, skulle, om det godkänts,
dessutom försvårat do övriga anbudens rätta bedömande, enär den möjligheten
förelegat, att övriga anbudsgivare i så fall skulle hava reducerat
•sina anbud.

Ä fördelningsintendentens skrivelse hade arméfördelningschefen tecknat
förklaring att han instämde i densamma.

I inkomna påminnelser av den 1 december 1924 anförde Strömdahl bland
annat följande: Det vore visserligen sant, att det lägsta anbudet ej behövde
antagas, men i så fall skulle något giltigt skäl för det lägsta anbudets förkastande
finnas, och sådant funnes ej i detta fall. Att Strömdahl i sitt
anbud anhållit om likvid i enlighet med G1 § i uppkandlingsförordningen
vore väl intet fel. Enligt denna paragraf skulle, så snart avlämnat gods
godkänts och räkning inkommit och granskats, vilket senare skulle ske
utan onödigt uppehåll, leverantörens ostridiga tillgodohavande ofördröjligen
till honom utbetalas, såvida cj annan överenskommelse träffats. Vad
sistnämnda ord anginge, hade centralupphandlingssakkunniga framhållit,
att desamma ej kunde berättiga myndigheten att avvika från den princip,
som i förevarande bestämmelse uttalats, utan att desamma borde tolkas
•såsom innefattande ett medgivande för den upphandlande myndigheten att
angående betalningssättet, när skäl därtill förelåge, tillmötesgå längre gående
krav från leverantörens sida än bestämmelsen avsåge. Strömdahl
kunde ej finna annat än i högsta grad giltigt skäl för den upphandlande

136

myndigheten att vid upphandling av större partier, såsom furage, se till
att dessa upphandlingar skedde i enlighet med gällande föreskrifter och att
likvid härför erlades å ordinarie kassadag för till denna dag levererat och
godkänt parti. Alt i leveransförordningens kontraktsformulär dagen för
likvidens erläggande i allmänhet angivits till den andra kassadagen i månaden
därpå, hade tydligen skett med tanke på mindre upphandlingar för
de olika truppförbanden såsom specerier, viktualier otc., ty det skulle
naturligtvis föranleda eu del extra besvär för regementsintendenterna att
likvidera dessa massa småposter å andra dagar än efter varje månadsleverans.
Så borde dock ej vara förhållandet vid upphandling av furage och
därmed jämförliga större artiklar. Vid de upphandlingar, som gjordes
av arméns förråd i Karlsborg, Boden, Östersund etc. erlades även alltid
likviden å varje kassadag för det som till denna dag levererats och godkänts.
Någon rätt att innehålla likviden för eventuell bristande leverans
hade vederbörande ej, då klaganden erbjudit sig att ställa fullgod borgen
för leveransens fullgörande. I händelse fördclningsintendenten funne det
av upphandlingssakkunniga fastställda borgensbeloppet för lågt, borde han
vända sig till arméförvaltningen härom, men ej tänka på att innehålla leverantörernas
rättmätiga betalning för eventuellt kontraktsbrott. Fördelningsintendenten
syntes för övrigt själv inse, att det för leverantörerna
vore eller kunde vara av stor betydelse, att likvid erlades genast efter
skedd leverans, emedan han i sitt yttrande framhålit, att detta eventuellt
skulle hava föranlett andra anbudsgivare att gå ändå lägre i sina anbud.
Då fördelningsintcndenten alltså vore av denna åsikt, borde han väl i kronans
intresse av att få så låga anbud som möjligt även söka verkställa upphandlingar
i enlighet härmed.

Sedan militieombudsmannen begärt utlåtande i ärendet från arméförvaltningens
i n tern! en tsd e pa r t om eu t, anförde departementet i utlåtande, avgivet
den 27 mars 1925, följande: Vid leveranser till armén, särskilt då
det gällde större leveranser, som skulle fullgöras omedelbart eller i ett
sammanhang, skulle betalning i regel ske ofördröjligen, sodan leveransen
godkänts samt räkning inkommit och hunnit granskas. Till framhävande
av detta hade departementet i skrivelse den 22 december 1922 angående tiden
för erläggande av betalning för förnödenheter, levererade till arméns
myndigheter, (införd i T. L. A. nr 51, sid. 328) fäst vederbörande förvaltningsmyndigheters
vid armén uppmärksamhet därå att de vid gällande
upphandlingsförordning fogade formulären till kungörelse och skriftliga
avtal med den däri intagna bestämmelsen att betalning för vad under en
månad blivit levererat och godkänt skulle erläggas å andra ordinarie
kassadagen i månaden efter den, då leveransen skett, endast vore exempel
och ej behövde strikt tillämpas i varje förekommande fall. Vad åter beträffade
de leveranser till armén, som skulle ske successivt och i mån av behov,
kunde det från praktisk synpunkt vara förmånligt, att tiden för betalnings
erläggande bestämdes till viss kassadag, intill vilken besiktning

137

av varan och granskning av räkning hunne verkställas. Det torde vidare
inången gång vara nödvändigt, då besiktning och invägning av en levererad
vara toge en viss tid i anspråk, att bestämma en senare tid såsom betalningstermin
och därigenom förebygga mer eller mindre oliemula anspråk
på omedelbar betalning från leverantörers sida. Bestämmandet av
betalningstermin vid sådana fall som de nu nämnda borde givetvis tillkomma
de lokala förvaltningsmyndigheterna efter prövning av omständigheterna
idet speciella fallet. Idet upphandlingsärende, varom här vore fråga,
uppginge leveranssumman visserligen till det avsevärda beloppet av omkring
(15,000 kronor, men vid det förhållande att leveransen i fråga varit avsedd
att fullgöras successivt under loppet av ett helt år syntes vederbörande
förvaltningsmyndighet varken hava överskridit sin befogenhet genom att
i upphandlingskuugörelsen upptaga den bestämmelsen att betalning skulle
ske å andra ordinarie kassadagen i månaden näst efter den, då leveransen
skett, eller hava förfarit oriktigt genom att förkasta anbud från en anbudsgivare,
som ej velat underkasta sig berörda uti upphandlingskungörelsen
upptagna bestämmelse angående betalningstiden. På grund av vad
sålunda anförts, hemställde departementet, att de av Strömdahl anförda
klagomålen måtte av militieombudsmannen lämnas utan avseende.

Strömdahl, som lämnats tillfälle att i anledning av nyssnämnda utlåtande
avgiva nytt yttrande, inkom den 18 april 1925 med dylikt och anförde
däri bland annat följande: Centralupphandlingssakkunniga hade ju
fastställt, att likvid för levererade varor skulle utbetalas genast efter verkställd
leverans och så snart räkning inkommit och hunnit granskas, och
då vore det väl ej meningen, att leverantörerna skulle behöva ligga ute
med dessa belopp i omkring en månads tid. Arméförvaltningen hade ju
även tillställt de olika uppliandlingsmyndigheterna skrivelsen av den 22
december 1922. Någon ändring i upphandlingen både denna skrivelse dock
ej föranlett, och finge nog staten därför även mången gång betala högre
priser för upphandlade varor än vad eljest skulle vara fallet. Vad unginge
upphandlingen av foderartiklar, så skedde denna, t. ex. havre, för en
eller derå fördelningar på samma dag. En dylik upphandling omfattade i
runt taget c:a 800 ton per kvartal och arméfördelning. De flesta spannmålshandlare,
som inlämnade anbud å en dylik leverans, inlämnade i vanliga
fall sitt anbud till samtliga regementen vid denna fördelning för att
därigenom ej gå miste om hela leveransen utan erhålla åtminstone något
härav. Nu kunde det emellertid mången gång hända, att han även finge
leveransen till hela fördelningen, och belöpte sig då denna leverans på
c:a 125,000 kronor fördelat på tre månader. Skulle han nu få vänta på
likviden till andra kassadagen i månaden näst efter det leveransen skott,
måste leverantören hava ett avsevärt rörelsekapital till förfogande för att
ej bliva bunden i sina övriga affärer. Då sedan upphandlingen av hö och
halm komme i fråga, hindrades han mången gång att inlämna anbud härå,

33S

emedan lian ej kunde erhålla likvid av staten tillräckligt hastigt för att
kunna deltaga i nya upphandlingar, och bleve konkurrensen därför begränsad.
Om det fastställdes, att räkning skulle vara inlämnad för granskning
senast 5 dagar före ordinarie kassadag, borde likviden hinna utanordna»
å de olika ordinarie kassadagarna. Strömdahl förstode ej vad
arméförvaltningen menade med att »det torde vara nödvändigt, då besiktning
och invägning av en levererad vara tager viss tid i anspråk, att bestämma
en senare tid såsom betalningstermin;:. Besiktningen skedde ju i
och med det varan passerade regementets våg och alltså samtidigt som varan
inlevererades, och ingen hade anhållit att då få likvid, utan endast å
de ordinarie kassadagarna under förutsättning att räkningen inkommit
fem dagar före ifrågavarande kassadag och hunnit granskas. Som dessa
ändringar i betalningen läge i samtliga spannmålsfirmors intressen, hoppades
klaganden, att militieombudsmannen ville gå i författning om att
vid upphandling av större artiklar, såsom furage, det redan i annonsen angåves,
att betalning erlades å ordinarie kassadag i händelse räkning för
levererad vara då inom viss fastställd tid inkommit och granskats. 1

1 skrivelse till arméförvaltningens intendentsdoparteanent den 19 september
1925 anförde tjänstförrättande militieombudsmannen följande.

Klaganden hade gjort gällande, att den upphandlande myndigheten icke
skulle hava förfarit i överensstämmelse med gällande föreskrifter för upphandling,
då densamma i den för anbuds infordrande utfärdade kungörelsen
bland villkoren för leveransen föreskrivit, att betalning för levererad
vara finge uppbäras först å andra ordinarie kassadagen i månaden näst
efter den, då leveransen skett.

Till belysande av detta spörsmål ville militieombudsmannen lämna eu
redogörelse för gällande författningsbestämmelser i ämnet och dessa bestämmelsers
tillkomsthistoria, såvitt densamma framginge av avgivna,
betänkanden angående ordnandet av statens upphandling.

Nu gällande bestämmelser i ämnet innehölles i förordningen den 16 januari
1920 angående upphandling och arbeten för statens behov samt försäljning
av staten tillhörig lös egendom (Sv. ffs. nr 10). Före denna förordning
gällde förordningen den 17 november 1893 angående statens upphandlings-
och entreprenadväsende m. m. (Sv. ffs. nr 96), vilken sistnämnda
förordning i sin ordning föregicks av kungörelsen den 10 maj
3889 angående tillämpning under viss tid av förändrade föreskrifter rörande
statens upphandlings- och entreprenadväsende (Sv. ffs. nr 15).

I §§ 33 och 34 i 1889 års kungörelse stadgades beträffande betalning av
levererad vara bland annat följande:

139

»§ 33.

Vid fråga om större leverans eller arbete må i kontraktet kunna medgivas,
att under leveransen eller arbetets fortgång å kontraktssumman få
ske avbetalningar, varje gång till det belopp, som må finnas lämpligt med
hänsyn ej blott till värdet å utförd del av leveransen eller arbetet i förhållande
till det helas värde, utan även till statens trygghet för kontraktets
fullgörande i övrigt.

Avser avbetalning byggnadsarbete eller vara, som ännu icke blivit levererad,
skall entreprenören eller leverantören dels låta försäkra byggnadsarbetet
eller varan hos brandförsäkringbolag, vilket vederbörande
myndighet i sådant avseende godkänner, till så stort belopp, att i händelse
av eldsolycka staten kan ar? försäkringssumman njuta gottgörelse för
verkställd avbetalning, dels ock, innan han uppbär avbetalningen, hava
till myndigheten överlämnat försäkringsbrevet med den utfästelse av bolaget,
som till tryggande av rättigheten till sådan gottgörelse erfordras.

§ 34.

1. Så snart leverans eller arbete verkställts, den levererade varan eller
det utförda arbetet efter besiktning mottagits samt räkning inkommit och
blivit granskad, skall leverantörens eller entreprenörens ostridiga tillgodohavande
ofördröjligen till honom utbetalas, såvida ej annat avtal
därom blivit träffat.

Till grund för 1889 års kungörelse låga, ett den 6 oktober 1888 dag teckna
t betänkande och förslag angående ordnande av statens upphandlings•och
entreprenadväsende, avgivet av den enligt nådigt brev den 27 juni
1887 förordnade kommitté. I detta betänkande anfördes i fråga om § 33,
vilken i det däri upptagna förslaget till kungörelse, bortsett från en obetydlig
formell avvikelse, hade samma lydelse som i den sedermera utfärdade
kungörelsen, bland annat följande: »Myndighet, som har att bestämma
de villkor, varunder betalningen för en leverans eller ett arbete
■skall erläggas, lärer, även utan att tillåtelse därtill i denna förordning
lämnas, vara oförhindrad att medgiva avbetalningar å överenskomna kontraktssumman.
Men då tvivel om myndighets behörighet i detta avseende
möjligen skulle kunna uppstå, har kommittén ansett nödigt att
till undanröjande härav meddela föreskrift om myndighets rätt härutinnan.
Beträffande beloppet av medgivna avbetalningar, hava en del
myndigheter plägat föreskriva, att avbetalning får ske endast till en viss
del, t. ex. vid byggnadsarbeten 9/10 av det arbetes värde, som avbetalningen
avser. Något stadgande rörande avbetalningars belopp har kommittén
ej ansett behövligt i vidare man än i denna paragraf meddelats, enär myndigheten
alltid lärer tillse, att avbetalning ej lämnas utan att staten där -

140

för äger full valuta, jämväl i den händelse att leveransen eller arbetet
skulle avstanna efter det avbetalningen lämnats.»

11888 års betänkande redogjordes även för en del äldre föreskrifter, bland
annat kungl. reglementet den 9 april 1880 angående besörjandet av den
ekonomiska förvaltningen vid indelta arméns regementen, Värmlands
fältjägarkår och allmänna beväringsmanskapet under fred. Häri stadgades
beträffande betalning följande: »När varor levereras efter hand, i flera partier,
må leverantör före kontraktets slutliga fullgörande kunna avräkningsvis
utfå så stor del av betalningen för de redan lämnade och vid besiktning
godkända varorna, att återstoden kan med säkerhet anses motsvara
den ersättning, vartill leverantören i händelse av kontraktsbrott
kan vai''da förfallen.»

Uti 1893 års förordning hade motsvarande bestämmelser följande lydelse
(det kursiverade utmärkte avvikelse från 1889 års kungörelse).

»§ 32.

1. Vid fråga om större leverans eller arbete må i kontraktet kunna
medgivas, att under leveransens eller arbetets fortgång å kontraktssumman
få sko avbetalningar, varje gång till det belopp, som må finnas lämpligt
med hänsyn ej blott till värdet å utförd del av leveransen eller arbetet i
förhållande till det helas värde, utan även till statens trygghet för kontraktets
fullgörande (ej »i övrigt»).

2. Avser avbetalning vara, som ännu icke blivit levererad, eller byggnadsarbete,
skall leverantören eller entreprenören dels låta för tiden
intill dess leveransen eller arbetet blivit fullgjorda försäkra varan eller
byggnadsarbetet ävensom på byggnadsplatsen upplagda materialier eller
färdiga byggnadsdelar hos brandförsäkringsbolag, vilket vederbörande
myndighet i sådant avseende godkänner, till så stort belopp, att i händelse
av eldsolycka staten kan av försäkringssumman njuta gottgörelse
för verkställd avbetalning, dels ock, innan han uppbär avbetalningen,
hava till myndigheten överlämnat försältringsbrevet med den utfästelse
av bolaget, som till tryggande av rättigheten till sådan gottgörelse erfordras.

§ 33.

1. Sa snart leverans eller arbete verkställts, den levererade varan eller
det utförda arbetet efter besiktning mottagits samt av bevis därom åtföljd
räkning inkommit och blivit granskad, skall leverantörens eller entreprenörens
ostridiga tillgodohavande ofördröjligen till honom utbetalas,
såvida ej annat avtal därom blivit träffat.

- -— »

Såsom syntes, vore de förekommande skiljaktigheterna mellan 1889 års
kungörelse och 1893 års förordning icke av någon betydelse i nu förevarande
hänseende.

141

Uti 1920 års förordning vore bestämmelserna om betalning av följande
lydelse (mom. 3 i 61 § hade uteslutits, emedan det saknade intresse i detta
sammanhang):

»61 §.

1. Så snart avlämnat gods eller verkställt arbete godkänts samt räkning
inkommit och granskats, vilket senare skall ske utan onödigt uppehåll,
skall leverantörens eller entreprenörens ostridiga tillgodohavande
ofördröjligen till honom utbetalas, såvida ej annan överenskommelse
träffats.

2. Då betalningssumman skall erläggas i poster, skall, om myndigheten sådant
påkallar, leverantören eller entreprenören vara skyldig att, innan
betalning får av honom uppbäras, hava hos svensk försäkringsanstalt för
myndighetens räkning försäkrat godset eller arbetet för tid, som av myndigheten
bestämmes, och till så stort belopp, att myndigheten kan njuta
gottgörelse av försäkringssumman för betalningen.

3. --------------------»

I sitt den 15 augusti 1916 avgivna »betänkande I» med förslag till förordning
angående leveranser m. m. anförde de under 1913 tillkallade
sakkunniga till motivering av ovannämnda stadganden, vilka i de
sakkunnigas förslag hade samma lydelse som i den sedermera utfärdade
förordningen, bland annat följande: »Bestämmelserna rörande betalning
äro i gällande förordning (= 1893 års) uppdelade på två paragrafer,
§ 32 om avbetalning och § 33 om betalning. I föreliggande förslag
hava bestämmelserna synts böra sammanföras till en paragraf. Första
momentets första stycke överensstämmer i allt väsentligt med nuvarande
§ 33 mom. 1. I syfte att förebygga, att utbetalande av likvid fördröjes på
grund av försummelse att granska inkommen räkning har ett tillägg
gjorts av innehåll, att inkommen räkning skall granskas utan onödigt
uppehåll. Förslagets princip är, att likviden skall utbetalas ofördröjligen
efter fullgjord och godkänd prestation.---Andra momentet motsva rar

nuvarande § 32. En viktig principiell olikhet är, att, medan enligt
anförda paragraf avbetalningar må medgivas endast vid större leveranser
eller arbeten, angiver föreliggande förslag ingen särskild förutsättning
ej heller några särskilda villkor för att avbetalningar eller, såsom de
sakkunniga uttrycka det, hetalningssummans erläggande i poster må
kunna ske. Myndigheten har att i det fallet förfara efter eget beprövande
utan hänsyn till leveransens eller arbetets storlek, allenast med aktgivande
på att staten icke utsättes för någon risk. Att i förordningen stadga ingående
bestämmelser angående sättet för betalnings verkställande har icke
synts de sakkunniga lämpligt. En betalningsform, som ofta användes, är
att likviden sker i mån av fullgjord och godkänd prestation. Flera av
statens myndigheter intaga i kontrakt om leveranser den föreskrift, att en
tredjedel av leveranssumman skall utbetalas, så snart leveranskontrak -

142

tet undertecknats och godkänd säkerhet för ifrågavarande belopp — vilket
är att betrakta såsom förskott och icke såsom avbetalning, alldenstund
någon motsvarande prestation ännu icke verkställts av leverantören —
avlämnats, ytterligare en tredjedel, då den vara avtalet gäller ankommit
till leveransorten och överlämnats till myndighetens ombud, samt
den återstående tredjedelen, då leveransen blivit slutligt avsynad och godkänd.
Båda nu nämnda betalningsformer, vilka lära vara ganska allmänt
förekommande vid affärsuppgörelser enskilda emellan, synas kunna med
fördel användas vid uppgörelser mellan staten och enskilda.»

Ännu ett annat uttalande i centralupphandlingssakkunnigas motivering
torde i föreliggande sammanhang vara av intresse, nämligen vad de
sakkunniga anförde beträffande säkerhet för avtals fullgörande. Härom
stadgades i 40 § bland annat:

»1. I sammanhang med anbudsprövningen skall myndighet bestämma,
huruvida anbudsgivare bör ställa säkerhet för fullgörande av sitt
åtagande. Därvid bör hänsyn tagas mindre till storleken av betalniugssumnian
för godset eller arbetet än till anbndsgivarens ekonomiska vederhäftighet
och pålitlighet i fråga om åtagandets fullgörande samt godsets
eller arbetets natur att kräva säkerhets ställande.

2. Säkerhet må icke fordras till högre belopp än 10 procent av betalningssumman,
därest icke på grund av särskilda omständigheter större
säkerhet erfordras och detta tillkännagivits vid utbjudandet, samt i intet
fall till högre belopp, än som är nödigt för statens skyddande mot förlust.

Ändock att fordran på säkerhet icke uppställts vid utbjudandet, skall
anbudsgivare vara beredd att, efter anmaning, ställa säkerhet till ett belopp
av 10 procent av den i anbudet fordrade betalningen för godset eller
arbetet.

Beträffande denna paragraf anförde centralupphandlingssakkunniga
bland annat följande: »De sakkunniga anse, att fordran på säkerhet bör,
för vinnande av ökad konkurrens, eftergivas i väsentligt större utsträckning
än nu sker. Vad leveranser beträffar, lcräves ju sådan sällan enskilda
emellan. — ---En form för säkerhets åvägabringande, vilken under stundom

bör kunna med fördel användas, är att innehålla å betalningen.
---Vid ''svensk byggnadsdag’ 1914 hävdades, att ställande av säkerhet
för entreprenads fullgörande principiellt vore förkastligt och att det
med säkerheten avsedda ändamålet lika väl kunde vinnas genom att på
så sätt ordna utbetalningarna, att dessa motsvarade värdet av det utförda
arbetet med avdrag av 10 procent, som innestode tills entreprenaden
slutförts. Anförda förfaringssätt bör utan tvivel kunna i vissa fall
vara lämpligt vid successiva leveranser ävensom vid entreprenader, för
vilka betalningen erlägges i poster, i det myndigheten vid sådana fall
kan innehålla betalningen eller viss del av denna för den först utförda le -

143

veransen eller del av arbetet, därest behov av säkerhets åvägabringande
över huvud föreligger.---»

Sedan centralupphandlingssakkunnigas betänkande utställts till yttrande
av vissa myndigheter, anmodade chefen för finansdepartementet
genom ämbetsskrivelse den 7 september 1917 de sakkunniga att i förslaget
till leveransförordning vidtaga de jämkningar, som av omförmälda yttranden
och jämväl eljest funnes påkallade. Centralupphandlingssakkunnigas
reviderade förslag till förordning angående leveranser etc. avlämnades
med ett »betänkande II» den 15 juli 1919. Beträffande 61 §, vilken
i förevarande punkter icke undergått någon förändring, anförde de sakkunniga
i nämnda betänkande II bland annat följande: »Handelskammaren
i Jönköping föreslår, att orden ’såvida ej annan överenskommelse
träffats’ måtte utgå, enär desamma kunna illudera bestämmelsen om ofördröjlig
betalning. Kammaren anser även eu föreskrift lämplig, att kungörelse
eller annan handling, varigenom anbud infordras, icke må upptaga
annan bestämmelse angående betalning än den i förevarande paragraf
angivna. I anledning därav betonar kommerskollegium vikten av,
att stadgandet om ofördröjlig likvid icke göres ineffektivt genom särskilda
föreskrifter vid utbjudandet.---Stockholms handelskammare

framhåller vikten av, att de i detta moment föreslagna betalningsvillkoren
ovillkorligen upprätthållas, så att staten icke, såsom på senare tid
uppgives hava förekommit, fordrar längre kredit av leverantören. Icke
heller de anmärkningar, för vilka nu redogjorts, hava synts de sakkunniga
påkalla någon ändring av det föreslagna stadgandet.--• — Orden

''såvida ej annan överenskommelse träffats’ böra enligt de sakkunnigas
mening kvarstå. Självfallet lärer vara, att detta tillägg ej kan berättiga
myndigheten att avvika från den princip, som i förevarande moment
uttalats. Tvärtom böra orden tolkas såsom innefattande ett medgivande
för myndigheten att angående betalningssättet, när skäl därtill föreligga,
tillmötesgå längre gående krav från leverantörens eller entreprenörens
sida, än momentet eljest avser. Av det sagda framgår, att de sakkunniga
finna ett uttryckligt förbud för myndigheten att i kungörelse
eller skrivelse upptaga annan bestämmelse rörande betalningssättet än
den här angivna överflödig.»

Av det ovan anförda framginge, att det i 61 § i gällande upphandlingsförordning
förekommande stadgandet om rätt för myndigheten att i fråga
om tiden för betalning träffa »annan överenskommelse», med i huvudsak
samma lydelse, funnits redan i 1889 års kungörelse. Det torde vara svårt
att med säkerhet fastslå det motiv, som legat till grund för detta stadgande,
enär intet funnes anfört angående detsamma i 1888 års betänkande.
Emellertid framginge av såväl detta betänkande som 1880 års reglemente,
att i fråga om varor, som levererades efter hand, det skulle tillkomma vederbörande
myndighet att i viss mån själv bestämma sättet för betel -

144

ningen, likväl alltid med huvudvikten lagd på att kronan skulle hållas
skadeslös i händelse av att leverantören icke fullgjorde sitt kontrakt. I
samma riktning uttalade sig även centrnlupphandlingssakkunniga i »betänkande
I», vari, såsom ovan anförts, sades, att vederbörande myndighet
i fråga om betalnings erläggande i poster hade att föx*fara efter eget beprövande
utan hänsyn till leveransens eller arbetets storlek, allenast med
aktgivande på att staten icke utsattes för någon risk. Slutligen kunde
framhållas, att ovannämnda stadgande i 61 § av gällande upphandlingsförordning
icke innehölle någon inskränkning beträffande myndighets
rätt att, där den ansåge statens intresse det kräva, träffa särskild överenskommelse
om tiden för betalningen.

Militieombudsmannen hade därför i denna del av ärendet meddelat följande
beslut:

»Då den upphandlande myndigheten icke kan anses hava förfarit i strid
mot gällande författningsbestämmelser genom att såsom villkor för
ifrågavarande leverans föreskriva, att betalning skulle äga rum å andra
ordinarie kassadagen i månaden näst efter den, då leveransen skett, samt
att, då Strömdahl i sitt anbud upptagit betalningsvillkor avvikande från
de sålunda föreskrivna, vid bedömandet av avgivna anbud lämna Strömdahls
anbud å sido, finner jag Strömdahls klagomål i detta hänseende icke
föranleda vidare åtgärd från min sida.»

Strömdahl hade emellertid dessutom framhållit, att det i förevarande fall
föreskrivna betalningssättet, vilket ganska allmänt förekomma, ur flera
synpunkter vore mindre lämpligt, och hemställt, att militieombudsmannen
måtte vidtaga åtgärder för att andra betalningsbestämmelser måtte
komma till användning särskilt vid upphandling av större artiklar, såsom
furage. I detta hänseende hade Strömdahl framhållit, att leverantör
borde kunna erhålla likvid för besiktigad och godkänd vara å nästföljande
ordinarie kassadag, under förutsättning att räkning å varan inom
viss fastställd tid dessförinnan inkommit och granskats.

De. synpunkter, Strömdahl i detta avseende framlagt, syntes värda beaktande.
Det torde vara allmänt erkänt inom affärslivet, att den köpare,
som vore i tillfälle att omedelbart efter skedd leverans erlägga betalning
för varan, även kunde betinga sig det fördelaktigaste priset. Att så vore
fallet läge för övrigt i sakens natur. Säljaren hade ju ofta i sin ordning
att upphandla varan eller, där fråga vore om vara, som av honom producerades,
att inköpa råämnen m. m. för produktionen och bestrida alla
andra därmed förenade utgifter. Ju mera tidpunkten för erläggandet av
inköps- och produktionskostnader samt tidpunkten för uppbärandet av
likvid för levererad vara kunde bringas att sammanfalla, dess mindre rörelsekapital
behövde leverantören taga i anspråk och dess mindre beroende
av kredit bleve han, vilket givetvis satte honom i stånd att leverera
billigare. Man torde icke heller böra bortse därifrån att snabbare

145

betalning kunde sätta leverantörerna i tillfälle att deltaga i flera leveranser,
något som måste vara ägnat att till köparens fördel öka konkurrensen
om dessa. Det torde således ligga i varje köpares eget intresse att
erbjuda fördelaktigast möjliga betalningsvillkor. Staten, som ju befunne
sig i det lyckliga läget att alltid kunna erbjuda dylika betalningsvillkor,
torde därför i största möjliga utsträckning böra begagna sig av denna
möjlighet.

Denna grundsats hade också kommit till uttryck i 61 § i gällande upphandlin
gsförordning, vars ledande princip vore, att betalning för levererad
vara skulle erläggas, så snart varan godkänts samt räkning inkommit
och granskats. Till förekommande av att granskningen av räkningen skulle
fördröja betalningen hade man därjämte ansett nödigt föreskriva, afl
denna granskning skulle ske utan onödigt uppehåll. Angelägenheten av
att denna ledande princip uppehölles hade också särskilt framhållits dels
av upphandlingssakkunniga i deras ovan återgivna uttalande i »betänkande
II», dels ock av intendentsdepartementet i ovan omförmälda, av
departementet utfärdade cirkulärskrivelse av den 22 december 1922, d.-nr
4887 C (T. L. A. sid. 328), vari vederbörande förvaltningsmyndigheters uppmärksamhet
fästes å nyssnämnda bestämmelser i 61 § av upphandlingslorordningen
ävensom därå att de vid förordningen fogade formulären
till kungörelse och skriftliga avtal med den däri intagna bestämmelsen
att betalning för vad under en månad blivit levererat och godkänt skulle
erläggas å andra ordinarie kassadagen i månaden efter den, då leveransen
skett, endast vore exempel, samt att den sålunda angivna betalningstiden
lämpligen ej borde komma till tillämpning i de fall, då en leverantör
hos någon av arméns myndigheter hade ett större tillgodohavande och
étt dröjsmål med betalningen för honom skulle förorsaka mera avsevärd
olägenhet.

Vad anginge det i föreliggande fall använda betalningssättet, så torde
detsamma säkerligen i många fall vara ändamålsenligt och icke behöva
medföra några olägenheter för leverantören. Å andra sidan syntes kunna
ifrågasättas, om det ej mången gång kunde komma att framstå såsom ett
onödigt och kanske även olägligt dröjsmål med betalningen. Om leveransen
verkställts i början av en månad, komme ju likvid för densamma,
om denna skulle erläggas å andra ordinarie kassadagen i påföljande månad,
d. v. s. den 11, att inflyta först mer än en månad därefter, vilket,
särskilt där det gällde en större leverans, kunde medföra ej ringa olägenhet.

Alldeles givet vore emellertid, att staten måste tillse, att betalning ej
skedde, förrän den levererade varan blivit i vederbörlig ordning besiktigad
och godkänd samt räkningen granskats, ävensom att staten finge
tillräcklig tid för både besiktning av varan och granskning av räkningen.
Vad besiktningen anginge, så torde denna, åtminstone vad furage anginge.
oftast ske omedelbart i samband med leveransen. Uppenbart vore emeller 10

— Militieombudsmannens embetsberättelse.

146

tid, att den upphandlande myndigheten för besiktning och undersökning
av varan skulle hava till förfogande den tidrymd, som i varje särskilt
fall erfordrades. Tillräcklig garanti härför torde ligga däri att betalning
ju ej kunde ifrågakomma, förrän varan blivit godkänd. Men äveii
granskning av ingiven räkning kunde kräva någon tid; och borde därför
likvid för godkänd vara ej i något fall kunna fordras, förrän någon viss
kortare tid förflutit efter det räkningen ingivits. Där förekommande
likvider skedde å vissa på förhand bestämda kassadagar, borde således,
för att likvid skulle kunna fordras, räkning å godkänd vara alltid hava inkommit
någon viss tid före sådan kassadag.

Den upphandlande myndigheten hade i föreliggande fall såsom skäl för
det använda betalningssättet anfört, att bestämmelserna rörande likvid
i den för anbuds infordrande utfärdade kungörelsen måste följas för att
kronan skulle kunna bereda sig gottgörelse för eventuella leveransförsummelser.
Såsom framginge av ovan återgivna bestämmelser i äldre leveransförordningar
och uttalande av upphandlingssakkunniga i »betänkande
I», hade denna tanke även där kommit till uttryck. Det förefölle
emellertid, som om den för leveransen ställda säkerheten och den i 40 § av
upphandlingsförordningen åt den upphandlande myndigheten inrymda
rätten att fordra större säkerhet än den normala 10 procent av beta!-ningssumman skulle innebära tillräcklig möjlighet för staten att skydda
sig för förluster i händelse av leveransförsummelse.

Då militieombudsmannen funnit det vara av intresse att undersöka,
vilka betalningstider, som tillämpades av de upphandlande militära myndigheterna,
hade militieombudsmannen på grundval av kungörelserna i
Tidning för leveranser till staten m. m. låtit verkställa utredning angående
betalningstid för successiva leveranser vid olika truppförband vid
armén under 1925. Av denna utredning framginge, att av olika upphandlande
myndigheter tillämpades vid successiva leveranser helt olika betalningsvillkor
även i fråga om varor av samma slag. Att sa många myndigheter
efter 1922 års cirkulärskrivelse i sina kungörelser bibehållit den
förut mest brukliga formen för betalnings erläggande, nämligen å andra
ordinarie kassadagen i månaden efter den, då leveransen skett, även i sådana
fall, då det kunde antagas bliva fråga om »större tillgodohavanden*
och således enligt den av departementet i nämnda cirkulärskrivelse angivna
principen dylik betalningstid lämpligen ej borde komma till tillämpning,
kunde möjligen sammanhänga därmed att i det år 1923, alltså
efter 1922 års cirkulärskrivelse, tryckta formuläret i 11 § stadgades, att
»betalning för vad under en månad blivit levererat och godkänt skall erläggas
den ( ordinarie kassadagen) i påföljande månad>

Härigenom antyddes ju, att likvid ej tänktes böra ske förrän i månaden
efter den, då varan levererats.

147

Flottans myndigheter torde, enligt vad militieombudsmannen inhämtat,
allt sedan nu gällande förordning trädde i kraft, i allmänhet verkställa
fallet, samt vidtaga de åtgärder, vartill detta departementets övervägande
tilläventyrs kunde giva anledning.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställde militieombudsmannen,
att departementet ville taga under övervägande, huruvida möjligen
det redan nu av ett flertal militära myndigheter tillämpade systemet med
betalning av besiktigad och godkänd vara viss kortare tid, efter det räkning
därå inkommit, lämpligen kunde, särskilt då fråga vore om större
leveranser, komma till vidsträcktare användning än för närvarande vore
fallet samt vidtaga de åtgärder, vartill detta departementets övervägande
tilläventyrs kunde giva anledning.

* *

I skrivelse till militieombudsmannen den 27 oktober 1925 har arméförvaltningens
intendentsdepartement meddelat, att departementet, till förverkligande
av önskemålet om snabbare betalning vid leveranser till armén
av besiktigad och godkänd vara, besluta att i 11 § av det utav departementet
fastställda kontraktsformulär för leveranser till armén vidtaga
dels den ändring, att ordet »påföljande» uteslötes, varigenom åt vederbörande
betalningsmyndighet lämnades öppet att bestämma, huruvida
betalning för varan skulle ske i samma eller påföljande månad, dels
ock den ändring, att den i sista punkten fastställda tiden av »minst åtta
dagar» förkortades till »minst fem dagar».

17. Fråga om rätt för regementsintendent att, sedan leverantör till
regementet av viss vara utfärdat fullmakt för annan person — frän
vilken leverantören i sin ordning inköpt varan och som levererat densamma
till regementet — att hos regementets kassaförvaltning uppbära
likvid för den levererade varan samt fullmakten av regementsintendenten
»annoterats för innehållande », ända låta huvudleverantören
hos kassaförvaltningen uppbära betalningen för varan.

M. Sundin i Hedesunda anförde i en den 11 juli 1924 dagtecknad, till
militieombudsmannen insänd skrift följande: I november 1921 hade klaganden
genom mäklar firman E. M. Johanson & Son i Sala försålt ett
större parti hö till en av Göta artilleriregemente antagen höleverantörfirma,
nämligen Aktiebolaget Erik Blomqvist i Göteborg. Redan vid affärens
avslutande hade klaganden misstänkt, att firman Blomqvist vore
insolvent, och hade klaganden därför velat göra affären endast i händelse
han erhölle fullmakt från firman Blomqvist att betalning för levere -

148

rat hö skulle ske direkt från Göta artilleriregemente i Göteborg, till vilket
regemente höet skulle levereras. Dylik fullmakt hade också tillställts honom
från firman Blomqvist och hade regementsintendenten vid Göta artilleriregemente
å densamma påsatt regementets stämpel samt antecknat
»Ånnoterat för innehållande». Klaganden hade därför varit berättigad
tro, att han skulle erhålla betalning för det hö, han hade levererat; utan
dylik fullmakt hade aldrig någon leverans från hans sida ägt rum. Nu
både klaganden levererat 4 vagnar med tillsammans 40 ton hö; en av dessa
vagnar hade adresserats till köparens ombud Åke Modén, men de andra
tre vagnarna hade adresserats direkt till Göta artilleriregemente. Såsom
framginge av närslutet intyg från järnvägen hade dessa tre vägnar
även mottagits och utkvitterats av Göta artilleriregemente, men någon
likvid hade ej tillställts klaganden, utan hade likviden verkställts av
regementsintendenten direkt till regementets leverantör. Firman Blomqvist
hade sedermera, som väntat var, inställt sina betalningar, och hade
klaganden därför icke kunnat erhålla någon likvid för de av honom till
regementet levererade SO ton hö, representerande ett kontraktsvärde för honom
av 2,475 kronor. Klaganden påkallade därför militieombudsmannens
hjälp för att få denna sak utredd och för att erhålla betalning för det
av klaganden till regementet levererade höet.

I infordrat utlåtande anförde regementschefen översten Sixten Schmidt:
Då översten vid lidpunkten i fråga (1921) ej var chef för regementet, hade
han ej kunnat följa målet under dess utveckling, men syntes det honom av
i målet förekommande handlingar, att intendenten ej kunnat handla annorlunda
vad utbetalningen anginge, om än försiktigheten från dennes sida
bort bjuda att av vederbörande fordra skriftlig återkallelse av den fullmakt,
varom här vore fråga. Det syntes ock riktigast, att intendenten
ej blandade sig i mellanhavanden mellan leverantörer och leverantörer till
leverantörer utan endast hölle sig till de officiellt antagna leverantörerna,
varom intendenten ock av chefen erhållit förständigande.

Vid detta regementschefens utlåtande var fogat yttrande i ärendet av
regementsintendenten kaptenen M. Hultgren, vilket yttrande innehöll följande:
Vid likvidtillfället hade kassaförvaltningen besökts av en person,
vid namn Åke Modén, som meddelat att på grund av kassationer och fraktkostnader
intet skulle få utbetalas till fullmaktsinnehavaren. För att
kontrollera uppgiften hade Hultgren uppringt furageuppbördsmannen,
som bestyrkt densamma. Senare hade Hultgren meddelat, att tre personer,
däribland helt säkert klaganden, besökt regementet för att se på
kasserat hö. Dessa personer hade icke meddelat sig med Hultgren, varför
han ytterligare stärkts i sin uppfattning att allt haft sin riktighet.
Han hade givetvis icke haft juridisk möjlighet att vägra utbetalningen
till leverantören, men torde dock på moralisk väg kunnat förmå leverantören
att ordna saken medan ännu varit tid, därest från leverant örens
sida något misstag förelegat. Leveranssättet hade varit fritt kasern. Be -

149

siktningen hade verkställts av eu särskild nämnd, varför Hultgren ej
•personligen kunnat avgöra eller känna till alla detaljer i samband med
leveransen, utan hade varit nödsakad stödja sig på de uppgifter, som lämnats
honom. Hultgren ansåge sig i detta sammanhang böra framhålla,
att han upprepade gånger sökt förmå leverantören att betala klaganden,
men alltid erhållit meddelande om att mellanhavandet dem emellan a äril
sådant, att klaganden ej ägt att utfå något. Slutligen best re de Hultgren
att försummelse från hans sida i något avseende begåtts i denna sak.

Klaganden inkom härefter med påminnelseskrift, dagtecknad den IT
november 1924, i vilken skrift klaganden, jämte det han närmare utvecklade
sitt klagomål, framställde vissa påståenden om felaktigt förfarande från
regementets sida beträffande omförmälda höleverans ävensom yrkande om
utbekommande av 3,300 kronor såsom likvid för det hö han levererat till
regementet.

Sedan militieombudsmannen begäjrt utlåtande i ärendet av arméförvaltningens
intendentsdepartement, anförde departementet i utlåtande
den 27 mars 1925: Av handlingarna i ärendet framginge, att, sedan förvaltningen
vid Göta artilleriregemente träffat avtal med Aktiebolaget
Erik Blomqvist i Göteborg om leverans till regementet av 300,000 kilogram
hö, bolaget genom förmedling av firman E. M. Johanson & Son i
Sala ingått avtal med klaganden om köp av ifrågavarande kvantitet hö.
att levereras banfritt vid Hedesunda; att bolaget till berörda mäklarfirma
utfärdat fullmakt, vilken sedermera den 12 januari 1922 transporterats a
»E. Sundin» i Hedesunda, att uppbära likvid för ovannämnda av firman
M. Sundin för bolagets räkning levererade parti hö; att den sålunda av
bolaget till mäklarfirman utfärdade fullmakt av dåvarande regementsintendenten
vid regementet kaptenen Hultgren, den 21 november 1921 försetts
med påskrift »annoterat för innehållande»; att, sedan klaganden,
för fullgörande av det utav honom gjorda åtagandet, till Göteborg översänt
4 vagnslaster hö om tillhopa 40,000 kilogram, härav ett parti av 30.000
kilogram vid verkställd besiktning i vederbörlig ordning kasserats: att då
kostnaderna för transporten av det levererade höpartiet, vilket enligt det
med bolaget upprättade kontraktet skolat levereras fraktfritt vid regementets
kasernelablissement, överstigit betalningssumman för det levererade
och godkända partiet, bolaget, som fått förskjuta fraktkostnaden,
genom sitt ombud Åke Modén vid likvidationstillfället återkallat sitt i
fullmakten lämnade bemyndigande för annan person att uppbära likviden;
att betalningen för det godkända partiet för den skull utbetalats
till bolaget; samt att klaganden, som förmenade det av honom för bolagets
räkning levererade höpartiet varit leveransgilt och att han vore
berättigad uppbära likvid för detsamma, i målet yrkade att utfå likvid
härför med 3,300 kronor. Då avtalet rörande ifrågavarande leverans icke
träffats mellan regementsförvaltningen och klaganden, utan mellan förvaltningen
och Aktiebolaget Erik Blomqvist, hade vederbörande vid rege -

150

mentet haft skyldighet att i fråga om kassation och avvisande av varan
uteslutande hän vända sig till den part, Aktiebolaget Erik Blomqvist,
med vilken avtalet träffats. Någon skyldighet för vederbörande vid regementet
att härom underrätta klaganden syntes icke hava förelegat. Den
av bolaget utfärdade fullmakten måste anses hava ägt giltighet endast
sa länge den ej blivit av bolaget återkallad, och den av regementsintendenten
därå gjorda anteckningen om likvidens innehållande för annans
räkning torde hava haft rättsverkan allenast intill dess fullmakten återkallats.
Det till stöd för fullmaktens återkallande angivna skälet nämligen,
att bolaget till följd av kassationen och skyldighet för detsamma
att förskottera fraktkostnaden nödgats utgiva högre belopp än vad som
motsvarade likviden för det godkända partiet syntes hava varit tillräckligt
starkt att motivera utbetalningen av likviden till bolaget. Under alla
förhållanden kunde fullmäktigen icke äga bättre rätt än fullmaktsgivaren
att erhålla likvid, och klagandens anspråk att få uppbära betalning
för de kasserade partierna måste således anses obefogat. På grund
av vad sålunda anförts och då vederbörande vid regementet uti ifrågavarande
ärende icke syntes hava gjort sig skyldig till fel eller försummelse
i fråga om erläggande av likvid för det i målet ifrågakomna parti
hö eller eljest beträffande omförmälda leverans, utan därvidlag måste
anses hava iakttagit kronans rätt och bästa, hemställde departementet,
att klagomålen måtte lämnas utan avseende. I

I skrivelse till chefen för Göta artilleriregemente den 20 augusti 1925
anhöll tjänstförrättande militieombudsmannen, att regementschefen ville
efter vederbörandes hörande samt den utredning, som eljest kunde finnas
erforderlig, dels inkomma med upplysning huru tillgått vid Modéns övertagande
av den med Aktiebolaget Erik Blomqvist avtalade leveransen,
varvid särskilt torde beaktas klagandens påstående i påminnelseskrift av
den 17 november 1924, att Modén för klaganden framhållit, »att på grund
av hans intima förhållande till intendenten han skulle försöka för eu billig
penning få köpa kontraktet av borgesmännen, och om borgesmännen e.j
ville gå med på hans förslag, skulle ny upphandling komma Ull stånd»,
dels ock avgiva yttrande över följande påstående i Sundins samma skri’
velse: »Allt för troligt är väl därför att de 30,000 kilogram, som alltså
lossats vid Olskrokens station, även av regementet godtagits och är det väl
även dessa 30 ton hö, som av regementet enligt faktura av den 19/12 betalts
av regementet direkt till regementets leverantör.»

Med anledning härav översände regementschefen till militieomhudsmannen
förnyat yttrande av kaptenen Hultgren, däri denne anförde: De
krafter och resurser, som av den Blomqvistska konkursförvaltningen
disponerats, hade varit av den beskaffenhet, att någon överlåtelse av korn
traktet eller förändrade dispositioner beträffande den kontrakterade leve’
ransens fullgörande från regementets sida måst anses opåkallade. An

151

mindre både förefunnits anledning eller möjlighet att från regementets sida
häva kontraktet. Mot ett hävande av kontraktet från regementets sida
hade otvivelaktigt allvarsamma anmärkningar kunnat göras, anmärkningar,
som vid juridisk och rättslig prövning alldeles påtagligt måste
vunnit beaktande och föranlett rättelse. Det hade överhuvudtaget aldrig
yarit frågan om någon kontraktsöverlåtelse i egentlig bemärkelse. Kontraktsinnehavaren
liksom konkursförvaltningen syntes enligt den uppfattning,
Hultgren på sin tid bibringats, velat, på ett för konkursförvaltningen
oantastbart sätt, i någon mån minska tryeket av konkursens följder
för personalen vid det Blomqvistska kontoret i Göteborg. Såsom chef för
detta kontor både under en längre tid Modén suttit. Verksamheten för den
gamla Blomqvistska kontorspersonalen både bedrivits under finna Carlsson
& Gurmund. Häri läge också förklaringen till att namnen Blomqvist,
Modén samt Carlsson & Gurmund figurerade i samband med varandra i
målet. Som Blomqvists Göteborgskontor i regeln skött alla affärer med
regementet: inlämnande av anbud, mottagande av rekvisitioner, verk ställande

av leveranser och lyftande av likvider, samt fullgjort sina
åligganden på ett fullt tillfredsställande sätt, hade från regementets sida
ingå skäl funnits att på något sätt motverka konkursförvaltningens ovanberörda
berömvärda strävanden. Detta i all synnerhet som regementet,
enligt vad ovan påvisats, icke skulle kunnat vinna något till kronans fördel
genom ett motsatt förfarande. För regementets vidkommande hade
inga märkbara förändringar inträtt i gången av höleveranserna. Detaljerna
i konkursförvaltningens och Blomqvistska kontorspersonalens ovanberörda
samarbete hade icke vidkommit regementets förvaltning. Vad
Modén och klaganden sinsemellan yttrat kunde Hultgren ej vare sig bestrida
eller bestyrka. I detta sammanhang ansåge Hultgren sig blott böra
fästa uppmärksamheten vid det egendomliga i uppfattningen, vems den
nu vore, att borgensmännen skulle kunna sälja eller överlåta ifrågavarande
kontrakt, till vilket de aldrig haft någon äganderätt, Deras del
i kontraktssäkerheten hade för övrigt varit begränsad till 10 å 20 procent
av hela leveransens värde. Hultgren tillbakavisade och bestrede, att han
stått i sådana förbindelser med Modén att han personligen varit berörd
eller intresserad av om han eller konkursförvaltningen stode för leveranserna.
Huvudsaken för Hultgren hade endast varit att kronans intressen
bleve tillvaratagna. Beträffande höpartiet ville Hultgren slutligen med
stöd av de uppgifter, som vid ifrågavarande tidpunkt av furageuppbördsmannen
och dåvarande besiktningsofficeren lämnats honom, bestämt vidhålla
sina förut lämnade uppgifter, därmed tillbakavisande jämväl här
klagandens spekulativa antagande.

Ärendet avgjordes den 19 september 1925 av tjänstförrättande militieombudsmannen,
som därvid yttrade: I ärendet vore upplyst, att Aktiebolaget
Erik Blomqvist enligt ett med Göta artilleriregemente den 8 sep -

152

tern ber 1921 träffat avtal förbundit sig att till regementet leverera
S00,000 kilogram hö; att bolaget i sin ordning enligt eu den 10 november
1921 dagtecknad slutsedel kontrakterat med klaganden om inköp från
denne av 300,000 kilogram hö att levereras banfritt Hedesunda; att bolaget
samma den 10 november utfärdat en fullmakt för klagandens representant
mäklarfirmau J. M. Johanson & Son att hos regementets
kassaförvaltning uppbära likvid för sistnämnda kvantitet hö efter det
mellan bolaget och klaganden avtalade priset; samt att regementsintendenten
å denna fullmakt den 21 november 1921 tecknat: »annotenat för
innehållande». Då omförmälda fullmakt icke haft annan innebörd än ett
bemyndigande för mäklarfirman att uppbära den däri avsedda likviden,
hade fullmakten, oavsett den å densamma gjorda anteckningen, icke varit
av beskaffenhet att förhindra bolaget att, när det så önskat, själv uppbära
denna likvid. Enär således regementsintendenten icke, såsom klaganden
förmenat, förfarit felaktigt genom att låta bolaget uppbära likvid för det
av klaganden till regementet insända och av detsamma godkända höet,
samt klaganden ej heller ådagalagt befogenhet av sina i övrigt framställda
påståenden om felaktigt förfarande beträffande ifrågakomna höleverans,
funne militieombudsmannen vad klaganden i ärendet anfört icke föranleda
vidare åtgärd från inilitieombudsmannens sida.

IS. Anmärkning-ar beträffande marketenterirörelsens vid truppförbanden
förvaltning- och organisation.

Ämbetsberättelsen till 1924 års riksdag innehåller (sid. 163 IT.) redogörelse
för vissa av militieombudsmannen framställda anmärkningar avse1
ende missförhållanden i fråga om marketenterirörelsens vid arméns truppförband
förvaltning och organisation. Redogörelsen utvisar, att inilitieombudsmannen
i ämbetsskrivelse den 18 maj 1923 till arméförvaltningens
intendents- och civila departement givit departementen del av ifrågavarande
anmärkningar ävensom översänt ett inom militieonibiidsmansexpeditionen
uppgjort preliminärt utkast till formulär för bokföring jämte
förklarande promemoria.

Sedan inom departementen på grundval av inilitieombudsmannens uti
kast uppgjorts förslag till nytt reglemente för marketenterirörelsen, har
militieombudsmannen den 13 januari 1925 avgivit utlåtande iiver detta
förslag.

# #

* • ,{•

Den 29 maj 1925 hava arméförvaltningens ifrågavarande departement,
med upphävande av de utav departementen förut meddelade bestämmelser
i ämnet, utfärdat nytt reglemente för marketenterirörelsen vid arméns
truppförband att lända till efterrättelse tillsvidare från och med den 1
juli 1925.

Framställningar till Konungen.

M. Angående ändringar i inskrivningsförordningen, avseende uppgifterna
rörande ådömt straff och straffpåföljd.

Ämbetsberättelsen till 1922 års riksdag utvisar (sid. 161 ff.), hurusom
militieombudsmannen i skrivelse till Konungen den 23 december 1921
framhållit vissa missförhållanden, som föranletts av bestämmelserna i
1918 års inskrivningsförordning i fråga om uppgifter rörande värnpliktiga
ådömt straff och straffpåföljd, ävensom föreslagit åtgärder för missförhållandenas
avhjälpande.

I den inskrivningsförordning, som utfärdats den 23 december 1925, hava
de av militieombudsmannen i ovanberörda skrivelse framförda synpunkterna
blivit beaktade.

'' i

2. Angående ändring av bestämmelserna i inskrivningsförordningen
rörande omföring av värnpliktiga, tillhörande klass B, samt ifrågasatt
bestämmelse om återföring i vissa fall av värnpliktiga till äldre

årsklass.

I ämbetsberättelsen till 1923 års riksdag- redogöres (sid. 206 ff.) för en av
militieombudsmannen den 30 november 1922 till Konungen avlåten framställning
i detta ämne. I

I den inskrivningsförordning, som. utfärdats den 23 december 1925, hava
de av militieombudsmannen i ovannämnda skrivelse framförda synpunkterna
i huvudsak beaktats.

154

3. Ifrågasatt utfärdande av bestämmelser till förekommande av tredska
vid fullgörandet av samvetsöm värnpliktig åliggande civilt arbete.

Ämbetsberättelsen till 1924 års riksdag innehåller (sid. 129 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 28 februari 1923 till Konungen
avlåten framställning i ovan angivna ämne.

* *

Efter proposition av Kung!. Maj:t har vid 1925 års riksdag antagits lag
om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare),
vilken lag utfärdats den 12 juni 1925 (Sv. ffs. nr 183). Genom utfärdandet
av denna lag hava de av militieombudsmannen i ovannämnda skrivelse
framhållna missförhållanden blivit avhjälpta.

4. Ifrågasatt bestämmelse om skyldighet för auditör att meddela
vederbörande befälhavare underrättelse om uppskov med
krigsrättssammanträde.

I ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag redogöres (sid. 200 ff.) för en av
militieombudsmannen den 6 december 1924 till Konungen avlåten framställning,
i vilken militieombudsmannen av förekommen anledning hemställt,
att till § 19 av instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler
den 19 juni 1919 måtte läggas ett nytt moment, innehållande stadgande
om skyldighet för auditör att giva vederbörande befälhavare underrättelse
med uppgift å den dag, till vilken mål vid krigsrätt blivit
uppskjutet.

* #

Genom kungörelse den 20 juli 1925 (Sv. ffs. nr 363) har ifrågavarande,
författningsrum i nedan angivna del erhållit följande ändrade lydelse:

§ 19.

Auditör åligger:

c) att uppsätta och underteckna krigsrättens protokoll samt att, därest
mål uppskjutits från ett krigsrättssammanträde till ett annat, ofördröjligen
lämna vederbörande befälhavare uppgift å den dag, till vilken målet
sålunda uppskjutits;

155

3. Ersättning1 åt värnpliktig1 vid flottan pa grund därav att vid
bestämmandet av hans tjänstgöringstid hänsyn icke tagits
till förutvarande fast anställning vid skeppsgossekåren.

Ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag utvisar (sid. 208 ff.), hurusom
militieombudsmannen i skrivelse den 10 december 1924 till Konungen hemställt,
att gottgörelse måtte beredas värnpliktige vid flottan nr 88 67/1923
Karl Folke Edlund för förlust, som tillskyndats honom därigenom, att vid
beräkning av hans tjänstgöringstid såsom värnpliktig hänsyn icke tagits
till den tid av 2 år 9 månader 10 dagar, varunder han tidigare innehaft
fast anställning vid skeppsgossekåren.

Genom beslut den 11 december 1925 har Kung!. Maj:t, med hänsyn till
i ärendet föreliggande omständigheter, medgivit att till Edlund finge såsom
ersättning i förevarande avseende utbetalas ett belopp av 400 kronor
från sjöförsvarets anslag till extra utgifter (1925—1926: IV. 3. J. 2).

ö. Fråga om befordran för underofficer av andra graden vid flottan,
vilken, ehuru han genom betygssättning av förmän väl vitsordats,
förbigåtts vid befordran till flaggunderofficer på grund av
olämplighetsförklaring från en av förmännens sida.

Ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag innehåller (sid. 212 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 16 december 1924 till Konungen
avlåten framställning i ärende rörande utebliven befordran för torpedmästaren
av andra graden vid flottan Robert Louis Lundgren i
Karlskrona. Redogörelsen utvisar att, sedan Lundgren i en till
militieombudsmannen ingiven skrift påkallat militieombudsmannens ämbetsåtgärd
med anledning av att Lundgren vid återbesättande den 5
augusti 1924 av en vakant flaggunderofficersbeställning vid flottan blivit
förbigången till befordran på grund av olämplighetsförklaring från kommendörkaptenen
N. Wijkmark, militieombudsmannen vid prövning av
ärendet funnit, att allt för stor vikt lagts vid Wijkmarks yttrande och att
.tillräckligt avseende ej tagits till övriga förmäns för Lundgren satta betyg,
samt förty anmält detta befordringsärende för Kungl. Maj:t.

156

Den 23 januari 1925 har Kungl. Maj:t med anledning av vad i ärendet
förekommit förordnat, att fullmakt för Lundgren å anställning såsom flaggunderofficer
i flottan omedelbart skulle utfärdas. För vederbörligt beaktande
överlämnade Kungl. Maj:t därjämte till stationsbefälhavaren vid
flottans station i Karlskrona avskrift av militieombudsmannens ifrågavarande
skrivelse.

’• ?.V

7. Fråga huruvida fast anställt manskap, som jämlikt 29 § strafflagen
för krigsmakten skilts frän anställningen, därigenom förverkat
rätten att utbekomma i postsparbanken insatta
avlöningsmedel.

1 detta ämne avlät militieombudsmannen den 20 mars 1925 till Konungen
en framställning av följande lydelse.

»Förre kustartilleristen vid Älvsborgs kustartillerikår nr 9/2 J. A. Johansson
bar i en till militieom budsmansexpeditionen den 15 november 1924
inkommen klagoskrift anfört:

Johansson, vilken enligt kårchefens beslut blivit jämlikt 29 § strafflagen
för krigsmakten skild från fast anställning vid kåren den 22 december
1922, både vid den med anledning bärav verkställda likvid av sitt tillgodohavande
erhållit endast det såsom månadslön för nämnda december månad
utgående belopp 30 kronor 98 öre, under det att de honom tillkommande,
på grund av föreskrifterna i reglemente för marinen del III § 73:1
och kungl. kungörelsen den 31 december 1921 (Sv. ffs. nr 831) 1 kap. 2 §,
i postsparbanken insatta medel 242 kronor jämte därå upplupen ränta
6 kronor 45 öre, eller sammanlagt 248 kronor 45 öre, tillförts »Rekryteringsfonden
för kustartilleriet». Då sedermera Johansson hört omtalas,
att 1921 års riksdag skulle hava fattat beslut om upphävande av bestämmelserna
i reglemente för marinen del III § 73: 4 om förverkande i vissa
fall av i postsparbanken insatta medel, både han i skrivelse till kårchefen
den 15 juni 1923 anhållit att utbekomma ovan angivna belopp av 248 kronor
45 öre. På denna anhållan hade kår chefen genom beslut den 26 juni
1923 resolverat, att den av Johansson gjorda ansökningen icke kunde bifallas,
samt hänvisat Johansson att i händelse av missnöje härmed inom
viss tid anföra besvär hos marinförvaltningen. Enär Johansson då icke
ägt kännedom om gällande bestämmelser och dessutom tagit för givet, att
kårohefens avslag grundats på i vederbörliga författningar givna bestäm1
melser, hade Johansson ansett sig icke hava utsikt att vinna ändring genom
besvär och därför icke anfört sådana. Emellertid hade Johansson
sedermera erhållit kännedom om att 1921 års riksdag med anledning av
väckt motion i skrivelse hemslällt till Kungl. Maj:t att taga under över*
vägande lämpligheten av att ändra bestämmelserna om förverkande av
fast anställt manskaps sparmedel samt att Kungl. Maj:t genom ovannämnda
kungörelse av den 31 december 1921 utfärdat bestämmelser här -

157

•äril. Vad i denna författnings 1 kap. 2 § 3 mom. och i författningens
näst sista stycke stadgades ansåge Johansson otvetydigt upphäva bestämmelserna
i reglemente för marinen del III § 73: 4. Vid avgången ur krigstjänst
hade Johansson icke någon skuld till kronan för beklädnad eller
eljest och hade icke heller i vederbörlig ordning förklarats ersättningsskyldig
med förut omnämnda sparbanksmedel. Johansson ansåge förty,
att kårchefen handlat i strid mot gällande föreskrifter, och anhölle om
mi 1 itieomhudsmannens bistånd för utbekommande av beloppet 248 kronor
45 öre.

Sedan jag genom ämbetsskrivelse till chefen för Älvsborgs kustartillerikår
den 1 december 1924 anmodat kårchefen att inkomma med yttrande i
ärendet, har kårchefen i ett den 4 februari 1925 dagtecknat yttrande andraga
följande:

På grund av föreskrifterna i reglemente för marinen del III § 73 mom. 1
och omförmälda kung! kungörelse 1 kap. 2 § hade för Johanssons räkning
i postsparbanken insatts 242 kronor. Sedan Johansson genom beslut
den 13 december 1922 blivit av anledning, som omförmäles i 29 § strafflagen
för krigsmakten, skild från fast anställning vid kåren, både sagda
medel jämte därå upplupen ränta, 6 kronor 45 öre, av kårintendenten tillförts
kustartilleriets rekryteringsfond med stöd av reglemente för marinen
del in § 73 mom. 4, som stadgade, att för den händelse den, för vilken
medel blivit i postsparbanken enligt mom. 1 i samma paragraf insatta,
rymt eller blivit från krigsmakten skild, sagda medel skulle till
så stor del, som ej erfordrades för gäldande av hans skuld till kronan
för beklädnad eller eljest (i förevarande fall ingen skuld) vara jämte upplupen
ränta förverkade och tillfalla statsverket att användas till en rekryteringsfond
för antagande av manskap. Johanssons mot denna åtgärd hos
kårchefen förda klagan hade av denne ogillats, och besvär hade icke i laga
■ordning däremot anförts. Till stöd för sin framställning till militieombudsmannen
både Johansson åberopat 1921 års förenämnda kungörelse
1 kap. 2 § 3 mom. samt stadgandet i denna författnings näst sista stycke
under förebärande, att sagda lagrum skulle upphäva vad förut härom
funnes stadgat. 1 kap. 2 § 3 mom. i kungörelsen, som stadgade, att kronan
av postsparbanksmedel ägde hålla sig skadeslös för de kostnader och förluster,
för vilka beställningshavare förklarats ersättningsskyldig, kunde
icke betraktas innehålla en mot reglemente för marinen del IH § 73 mom. 4
stridande föreskrift, utan syntes tvärtom stå i fullkomlig överensstämmelse
med sistnämnda stadgande. Detta föreskreve ju tydligt, att för den,
som rymt eller blivit från krigsmakten skild, skulle av postsparbanksmedlen
(i tydlig överensstämmelse med den av Johansson åberopade kungörelsen
1 kap. 2 § 3 mom.) först avskiljas det belopp, som beställningshavaren
eventuellt kunde hava förklarats kronan ersättningsskyldig, medan
återstoden (i förevarande fall hela postsparbanksbeloppet jämte ränta)

158

skulle vara förverkad till rekryteringsfonden. Till ytterligare stöd för
kårintendentens åtgärd — vilken allmänt praktiserades i liknande fall —
åberopade kårchefen reglemente för marinen del III § 73 mom. 3, i vilket
angåves de fall, då ifrågavarande postsparbanksmedel till beställningsbavare
utbetalades. I detta moment nämndes intet om utbetalande för
den händelse den, för vilken medel insatts, rymt eller blivit från krigsmakten
skild. De fall, då till vederbörande utbetalats insatta medel efter uttjänandet
av den kontrakterade första anställningstiden eller efter erhållet
avsked, avsåge uppenbarligen icke ett fall såsom förevarande, vilket avsåge
skiljande från krigsmakten (jfr reglemente för marinen del III § 56).
På grund av vad sålunda anförts — och med åberopande av bestämmelserna
i Kungl. Maj:ts brev till marinförvaltningen den 30 december 1921
angående vissa föreskrifter i anledning av avlöningsreglementet för fast
anställt manskap vid armén och marinen (Sv. ffs. nr 567) 9 § 2:a stycket,
vari stadgades, att angående insättning, uttagande och förverkande av
postsparbanksmedel i övrigt skulle gälla vad därom vore i reglemente för
marinen stadgat — anhölle kår chef en, att Johanssons framställning ej
måtte föranleda någon militieombudsmannens åtgärd.

I begärt utlåtande från marinförvaltningen bär ämbetsverket den 5
mars 1925 meddelat, att i händelse Johansson i vanlig ordning därstädes
anfört besvär, marinförvaltningen skulle, i enlighet med tidigare beslut av
ämbetsverket i ett mål av liknande beskaffenhet, visat målet åter till kårchefen
för utbetalning av Johanssons innehållna avlöningsmedel.

Så vitt angår det föreliggande ärendet innehåller reglemente för marinen
del III (It. M. III), avseende kustartilleriet och tjänsten inom kustfästningarna,
följande föreskrifter om innehållna och i postsparbanken insatta,
avlöningsmedel.

§ 73 mom. 1: ''Av den avlöning korpraler och meniga äga uppbära skaLt
för varje man, som ej är gift eller som ej har föräldrar eller ^egna barn att
försörja, under fredstid månatligen innehållas så stort belopp, som av
Konungen för varje lönegrad bestämmes, för att genom vederbörande
kompanichefs försorg för karlens räkning insättas i postsparbanken; regements-(kår-)chef
dock obetaget att uppå framställning och efter i varje
särskilt fall verkställd prövning meddela befrielse från sådan innehållning.
’

§ 73 mom. 4: ’I händelse den, för vilken medel blivit i postsparbanken
enligt mom. 1 insatta, rymt eller blivit från krigsmakten skild, skola dessa
medel till så stor del, som ej erfordras för gäldande av hans skuld till kronan
för beklädnad (§ 78:18) eller eljest, vara jämte upplupen ränta förverkade
och tillfalla statsverket att användas till en rekryteringsfond för antagande
av manskap; skolande dock ertappad rymmares förverkade medel
deponeras i regements-(kår-)kassan, intilldess vid karlens avgång blivit ut -

159

rönt, huru stor del därav erfordras till gäldande av den skuld till kronan,
vari h,an vid avgången möjligen kan häfta.’

§ 73 mom. 5: ’Har någon av manskapet på grund av felaktigt förhållande,
i tjänsten eller eljest, åsamkat kronan kostnad eller förlust, vartill
han i vederbörlig ordning förklarats vållande, må kronan, om så erfordras,
av vederbörandes i postsparbanken jämlikt mom. 1 insatta medel göra sig
skadeslös för nämnda kostnad eller förlust.’

För fast anställt manskap vid flottan finnas motsvarande bestämmelser
i reglemente för marinen del I (R. M. I) § 142.

Beträffande armén både Kungl. Maj:ts nådiga reglemente den 11 oktober
1907 för arméns avlöning under fred (Sv. ffs, nr 110) i förevarande hänseende
upptagit bestämmelser i § 26, varest stadgats dels i mom. 1 att av
volontär tillkommande lön skulle månatligen i postsparbanken genom befälets
försorg insättas minst ett visst angivet belopp, dels i mom. 3 att den,
som rymde eller bleve ur rullorna utstruken, därigenom till kronan förverkat
ett belopp, motsvarande det minsta, som på grund av bestämmelserna i
mom. 1 skolat för honom insättas, jämte å detta belopp upplupen ränta,
dels i mom. 4 att kronan även ägde att av vars och ens på angivet sätt insatta
sparbanksmedel hålla sig skadeslös för förluster, för vilka han på
grund av felaktigt förhållande i tjänsten eller eljest kunde i vederbörlig
ordning förklaras ersättningsskyldig, dels oek i mom. 5 att de enligt mom.
3 förverkade sparbanksmedel skulle, sedan därav i första rummet blivit
guldna de till äventyrs uppkomna förluster, varom i nästföregående mom.
förmäldes, ingå till avlöningsanslaget.

Med föranledande av Kungl. Maj:ts proposition (nr 350) till 1921 års
riksdag angående lönereglering för arméns och marinens personal m. m.
väcktes i andra kammaren en motion (nr 343), vari hemställdes att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala som sin mening, att bestämmelserna
under § 26 mom. 3 och 5 i reglementet för arméns avlöning under
fred samt motsvarande bestämmelser i reglementena för marinen rörande
.förverkande av sparbanksmedel till kronan icke vidare syntes böra tilllämpas.

Statsutskottet, som i sitt utlåtande (nr 168) med anledning av propositionen
jämväl yttrade sig över förenämnda motion, uttalade därvid att utskottet,
som delade den av motionären angivna uppfattningen, velat framhålla
önskvärdheten av att Kungl. Maj:t toge under övervägande, huruvida
icke de i motionen omförmälda bestämmelserna om förverkande i vissa fall
av sparbanksmedel till kronan skulle kunna ändras. Detta uttalande gjorde
riksdagen till sitt i skrivelse till Konungen, nr 351.

Kungl. Maj:t utfärdade sedermera dels avlöningsreglemente den 29 juni
1921 för fast anställt manskap vid armén och marinen (Sv. ffs. nr 389), dels
oek kungörelse den 31 december 1921 (Sv. ffs. nr 831) med vissa tilläggsbestämmelser
till avlöningsreglementet den 29 juni 1921 för officerare och

160

underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl.
vid armén och marinen och avlöningsreglementet samma dag för fast anställt
manskap vid armén och marinen. Sistnämnda avlöningsreglemente
innehåller beträffande insättande i bankinrättning av lönemedel visst stadgande
i 13 §, som lyder: ’Lön utgår från och med den dag, beställning tillträdes,
till och med den dag, beställningshavare avgår på grund av avsked,
entledigande eller dödsfall, samt utbetalas månadsvis i efterskott i
den ordning, som av Kungl. Maj :t bestämmes, med iakttagande därvid, att
viss del av lönen skall enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter innehållas
för att insättas i bankinrättning —---.’ Förberörda kungörelse

av den 31 december 1921 föreskriver i detta hänseende i 1 kap. 2 § 1 mom.,
att av ogift manskaps avlöning skall genom befälets försorg månatligen i
postsparbanken insättas visst för menig och vicekorpral samt för annat
manskap särskilt angivet belopp; varjämte kungörelsen i 3 mom. av samma
paragraf stadgar: ’Kronan äger att av de medel, som enligt 1 mom. blivit
i postsparbanken insatta, hålla sig skadeslös för de kostnader eller förluster,
för vilka beställningshavare på grund av felaktigt förhållande i tjänsten
eller eljest i vederbörlig ordning förklarats ersättningsskyldig.’

Härav torde framgå, att annan rätt än den i sist anförda stadgande medgivna
numera ej tillkommer kronan beträffande insatta sparbanksmodels
innehållande eller förverkande på sätt, varom här är fråga, och att alltså,
oavsett huruvida vederbörande manskap skilts från krigsmakten av den
ena eller andra anledningen, de innestående sparbanksmedlen, sedan eventuella
skulder till kronan avdragits, skola till manskapet utbetalas.

Visserligen innehåller 9 § i Kungl. Maj:ts brev till marinförvaltningen
den 30 september 1921 (Sv. ffs. nr 567) angående vissa föreskrifter i anledning
av avlöningsreglementet den 29 juni 1921 för fast anställt manskap
vid armén och marinen, vilket brev utfärdades i samband med och strax
före avlöningsreglementets ikraftträdande, bestämmelsen att angående insättning,
uttag och förverkande av postsparbanksmedel skall — utöver vad
i nämnda paragraf föreskrives — gälla vad därom är stadgat i reglemente
för marinen. Härav får dock icke dragas den slutsatsen att, sedan ovannämnda
kungörelse den 31 december 1921 med vissa tilläggsbestämmelser
till avlöningsreglementet utfärdats och därigenom omfånget av kronans
rätt till de för manskapet insatta sparbanksmedel blivit fastslaget, häremot
stridande stadgande i reglemente för marinen fortfarande skola få tillämpas.
Att bestämmelser angående förverkande av innestående postsparbanksmedel
ävensom vissa andra förvaltningen rörande bestämmelser må
hava fått kvarstå i reglemente för marinen, oaktat de helt eller delvis icke
äga tillämpning, lärer sammanhänga därmed att åt särskilda sakkunniga
uppdragits verkställandet av en fullständig omarbetning av nämnda reglemente,
vilken omarbetning för närvarande pågår, och att det skulle vålla
allt för stor svårighet och oöverskådlighet att utan avbidan å resultatet av
denna omarbetning vidtaga andra detaljändringar i reglementet än sådana
som äro oavvisligt nödvändiga.

161

Med hänsyn till råd jag ovan anfört finner ja k gällande bestämmelser
giva vid lianden, att de för Johanssons räkning i postsparbanken innestå -ende medlen jämte ränta rätteligen bort vid avskedet till honom utbetalas
och att alltså kårchefens i motsatt riktning gående beslut ej grundar sig
på riktig tolkning av författningarna i ämnet. Marinförvaltningen har
oek i sitt utlåtande förklarat, att i händelse Johansson i vanlig ordning
därstädes anfört besvär över kårehefens beslut, marinförvaltningen skulle
visat målet åter till kårehefen för utbetalning av Johanssons innehållna avlöningsmedel.

Att Johansson ej anfört besvär över ifrågakomna beslut torde ur Johanssons
synpunkt vara förklarligt, enär han, såsom han anfört, vid den tiden
icke ägt kännedom om gällande bestämmelser i förevarande ämne samt, då
han tagit för givet, att kårehefens avslag grundats på i vederbörliga författningar
givna stadganden, icke ansett sig hava utsikt att genom besvärs anförande
vinna ändring i lieslntet. Då nu Johansson genom kårehefens beslut
ej kommit till sin rätt och då statsverket ej rimligen bör på. hans underlåtenhet
att hos marinförvaltningen besvära sig över beslutet grunda
något anspråk på att behålla vad Johansson rätteligen bort tillkomma,
torde, ehuru någon formell rätt därtill icke för Johansson föreligger, billigheten
dock kräva att till honom ntbetalas de belopp, tillhopa 248 kronor 4.1
öre, som vederbörande under åberopande av reglemente för marinen del 111

73 mom. 4 ansett förverkade och tillfört kustartilleriets rekryteringsfoud.

På grund härav och med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion har jag trott mig böra anmäla detta ärende för
Eders Knngl. Maj:t till den åtgärd, Eders Knngl. Maj;t må täckas i nåder
finna omständigheterna föranleda.»

* *

Genom beslut den IT april 1925 bär Kungi. Maj:t förordnat, att till Johansson
skulle från kustartilleriets rekryteringsfond utbetalas ifrågavarande
belopp 248 kronor 45 öre.

8. Fråga om ersättning åt underofficer för rättegångskostnader, som
ådömts honom i rättegång rörande betalning för vissa
installationsarbeten inom skeppsgosseskolans lokaler
å Karlstens fästning.

Härom avlät militieombudsmannen den 26 mars 1925 till Konungen följande
f ramstäl kling.

»Handlingarna i ett genom klagomål av förre fanjunkaren O. Tkorssell i
Marstrand hos mig anhängiggjort ärende utvisa följande.

Efter stämning å Thorssell till rådhusrätten i Marstrand yrkade Simon

Militieombndsmannens ämbetsberältelse.

162

E. Svensson i nämnda stad att av Thorssell utbekomma 189 kronor 23 öre
enligt räkning, däri Svensson dels påfört Thorssell sammanlagt 214 kronor
93 öre för åtskilliga av Svensson under tiden december 1921—juli 1922 inom
kronan tillhöriga och till skeppsgosseskolan upplåtna lokaler å Karlstens
fästning utförda installationsarbeten jämte därvid använda materialier och
dels gottskrivit Thorssell 16 kronor 70 öre för diverse gamla materialier.
Tillika fordrade Svensson ränta. Thorssell bestred Svenssons talan under
anförande, attl han beställt endast en del av arbetena och att dessa utförts
icke för Thorssells utan för marin förvaltningens räkning. Parterna begärde
ersättning för rättegångskostnaderna.

Rådhusrätten yttrade i utslag den 25 juni 1923: Beträffande ifrågavarande
belopp, 198 kronor 23 öre, vars riktighet i och för sig Thorssell icke
velat bestrida, måste det anses vara i målet utrett, att de arbeten, för vilka
nämnda belopp utgjorde fordrad betalning, utförts av Svensson på Thorssells
anmodan; och då Thorssell sålunda i första hand vore betalningsskyldig
för beloppet, prövade rådhusrätten, som lämnade utan avseende vad
Thorssell gent emot kravet invänt, rättvist ålägga Thorssell att genast, vid
tvång av utmätning, till Svensson betala fordrade 198 kronor 23 öre jämte
5 procents ränta därå från stämningsdagen, den 15 februari 1923, tills betalning
komme att ske. Vid denna sakens utgång förpliktade rådhusrätten
därjämte Thorssell att ersätta Svenssons rättegångskostnader med 55 kronor
jämte vad som åtginge till lösen av rådhusrättens protokoll och utslag.

I utslaget sökte Thorssell ändring hos Göta hovrätt.

I dom den 13 juni 1924 utlät sig hovrätten: Enär, även om samtliga i räkningen
upptagna arbeten utförts efter order av Thorssell och utan att han
vid beställningen givit tillkänna, att han handlade för marinförvaltningens
räkning, likväl i målet vore upplyst, att arbetena blivit av Svensson vidtagna
samtidigt därmed, att han på marinförvaltningens uppdrag verkställt
åtskilliga andra arbeten av enahanda beskaffenhet inom ifrågavarande
lokaler, därvid Thorssell i egenskap av tillsyningsman å fästningen
tjänstgjort såsom arbetsledare, samt Svensson icke förebragt någon omständighet,
på grund varav lian det oaktat skulle käft skälig anledning antaga
annat förhållande, än att jämväl de av Thorssell beordrade arbetena
skedde för marinförvaltningens räkning, och Thorssell ostridigt varit behörig
att i förevarande hänseende handla å marinförvaltningens vägnar,
prövade hovrätten rättvist att, med upphävande av motvädjade utslaget
beträffande huvudsaken, ogilla Svenssons härutinnan förda talan. Vidkommande
rättegångskostnaderna ålade hovrätten, med upphävande av utslaget
jämväl i denna del, Svensson att ersätta Thorssell för utgifterna å
målet vid rådhusrätten med 50 kronor.

Mot hovrättens dom fick talan icke fullföljas.

I en till mig insänd klagoskrift, dagtecknad den 30 oktober 1924, anförde
Thorssell: Thorssell hade varit arbetsledare under fortifikationsbefälha -

varen å Älvsborgs fästning, dåvarande kaptenen numera majoren C. Löwenliielm,
vilken av marinförvaltningen lätt i uppdrag att utföra det i hovrättens
dom omförmälda arbetet. Sedan Thorssell blivit stämd för nämnda
krav, hade han genast anmält förhållandet för majoren Löwenhielm samt
efter varje rättegångstillfälle målet förekommit meddelat majoren resultatet.
Thorssell hade sålunda anmält för majoren, att han av rådhusrätten
blivit dömd att betala beloppet jämte rättegångskostnaderna, och hade
Thorssell frågat majoren, huruvida Thorssell skulle betala räkningen. Härtill
hade majoren svarat nej samt anmodat Thorssell att lösa protokoll, enär
målet skulle överklagas. På majorens befallning både Thorssell erlagt vad,
löst protokoll av egna medel samt insänt protokollet till majoren. Ett par
dagar därefter hade Thorssell fått anmaning från en advokatfirma, Handelsbyrån,
i Göteborg att underskriva en fullmakt för målets fullföljande
till hovrätten. Då hovrättens dom fallit, hade Thorssell fått meddelande
härom från samma byrå jämte en räkning å 180 kronor 50 öre »för utfört
uppdrag». Något uppdrag hade Thorssell ej lämnat byrån. Han hade endast
på majorens anmodan i tjänsten skrivit under fullmakten; och uppdraget
hade majoren givit byrån, möjligen i tanke att marinförvaltningen
skulle kunna gottgöra kostnaderna. Detta hade emellertid ej lyckats, enligt
vad majoren per telefon meddelat Thorssell, utan hade Thorssell måst
betala byråns räkning, som han lyckats pruta ned med 25 kronor till 155
kronor 50 öre. Det kändes synnerligen hårt, att Thorssell, därför att han
vägrat godkänna en oriktig räkning, vilket skulle inneburit tjänstefel med
dess konsekvenser, nu skulle l''å sota härför med nyssnämnda belopp. Även
rättegångskostnaderna vid rådhusrätten, vilka Thorssell fått sig tilldömda
i hovrätten, komme han sannolikt att förlora, enär Svensson för någon tid
sedan inställt sina betalningar. Då således hela detta mål med kostnader
drabbat Thorssell därför att han ej velat begå ett tjänstefel och attestera
en felaktig räkning, syntes rättvisa och billighet fordra, att Thorssell bleve
befriad från dessa utgifter, som han alldeles oförvållat kommit att råka
ut för. Som beloppet vore mycket kännbart för Thorssell, enär hans inkomster
som pensionerad fanjunkare jämte ett litet arvode som tillsyningsman
å fästningen uppginge till endast 2,150 kronor, och den fria bostaden,
som Thorssell förut åtnjutit, sedan 2 år tillbaka indragits, anhölle Thorssell
att genom militieombudsmannens tillmötesgående komma i åtnjutande
av ersättning för sina kostnader i omförmälda mål rörande marinförvaltningens
arbeten.

Sedan jag med anledning av denna klagoskrift anhållit, att marinförvaltningen
ville avgiva yttrande i ärendet, inkom den 20 februari 1025 det
begärda yttrandet, varvid fogats eu skrivelse från majoren Löwenhielm.

Berörda skrivelse var av följande lydelse: Thorssells påstående, att majoren
efter rådhusrättens i Marstrand utslag tillrått honom att vädja till
hovrätten, bestyrktes av majoren med den erinran, att detta skett på
Thorssells direkta fråga och att det då endast gällt att styrka honom i ett

164

så gott som fattat beslut. Då Thorssell påstode, att han fått order av majoren
att erlägga vad och lösa protokoll, gjorde han sig emellertid skyldig
till en missuppfattning, enär majoren framhållit, att målet enligt majorens
mening vore av privat natur. Privat hade majoren sökt bistå Thorssell
med råd, men officiellt hade majoren ej kunnat ingripa på annat sätt än
genom ett officiellt intyg till rådhusrätten i Marstrand, som majoren utfärdat
och varav framginge, att de omstridda arbetena utförts för kronans
räkning. Då Thorssell åsamkats kostnader, hade majoren sökt utverka
någon gratifikation till täckande av dessa och, då detta misslyckats, även
på annat sätt sökt hjälpa Thorssell. Om Thorssell nu ansåge, att majoren
personligen borde träda emellan för gäldande av kostnaderna i detta mål,
ville majoren emellertid bestämt säga ifrån, att därtill hade han ingen anledning,
om majoren än ansåge, att Thorssell oförskyllt blivit indragen i
en främmande sak.

För egen del anförde marin förvaltningen: Då Thorssell icke saknat utväg
att få fordringsanspråket prövat jämväl i vad det riktade sig mot kronan,
syntes skäl icke föreligga för beredande av gottgörelse åt Thorssell.
I allt fall hade ämbetsverket icke medel till förfogande för sådant ändamål,
men torde, därest det kunde anses billigt att någon ersättning tilldelades
Thorssell, härav föranledda utgifter kunna efter framställning till Eders
Kungl. Majrt utgå från sjöförsvarets anslag till extra utgifter.

I ärendet torde vara ådagalagt, att de arbeten, för vilka Svensson fordrat
betalning av Thorssell, utförts icke för Thorssells utan för marinförvaltningens
räkning, och att således Svensson rätteligen bort rikta sitt fordringsanspråk
mot kronan. Då emellertid Svensson till rådhusrätten instämt
Thorssell med yrkande om åläggande för denne att utgiva det i
stämningen angivna beloppet, har Thorssell saknat möjlighet att undandraga
kravet domstols prövning; och någon försummelse med avseende å
föl-handlingarna vid rådhusrätten synes icke kunna läggas Thorssell till
last.

Att Thorssell, sedan han förlorat målet vid rådhusrätten, dragit detsamma
under hovrättens prövning, kan ur Thorssells synpunkt icke sägas
vara annat än välbetänkt. De utgifter, han härigenom åsamkat sig, hava
icke kunnat undvikas.

I sitt yttrande har marinförvaltningen visserligen anmärkt, att Thorssell
icke saknat utväg att få fordringsanspråket prövat jämväl i vad det
riktade sig mot kronan och att, då Thorsell underlåtit detta, skäl icke syntes
föreligga att bereda Thorssell gottgörelse. Det förefaller emellertid
knappast överensstämmande med billighetens krav att av den anledningen,
att Thorssell underlåtit att ■— om sådant eljest varit processuellt
möjligt — i rättegången instämma kronan såsom ansvarig för de ifrågavarande
arbetenas gäldande, förvägra honom den ersättning för utgifter i
målet, varpå han eljest skäligen kunde anses hava anspråk.

165

Thorssell måste sålunda antagas hava utan egen, förskyllan fått vidkännas
efter hans förhållanden avsevärda utgifter i mål angående ett krav,
som rätteligen bort rikta sig mot kronan. På grund härav och med hänsyn
till i ärendet föreliggande omständigheter i övrigt torde rättvisa och
billighet kräva, att Thorssell av allmänna medel beredes gottgörelse med
skäligt belopp för hans utgifter å berörda rättegång.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktion har jag förty ansett mig böra anmäla detta ärende hos Eders
Kungl. Maj:t till det avseende, Eders Kungl. Maj:t i nåder må finna omständigheterna
föranleda.»

* *

Genom nådigt brev den 8 april 1925 bär Kungl. Maj:t medgivit, att till
Thorsell finge utbetalas ersättning för ifrågavarande utgifter med 155
kronor 50 öre från sjöförsvarets anslag till extra utgifter (1924—1925: IV.

3. I. 2).

!). Fråga om ändring av bestämmelserna i inskrivningsförordningen
rörande överföring av fast anställd, som blivit skild från sin
anställning vid krigsmakten.

Härom avlät tjänstförrättande militieombudsmannen den 11 september
1925 till Konungen en framställning av följande lydelse.

»Av handlingarna i ett hos militieombudsmannen anhängigt ärende har
min uppmärksamhet blivit fäst å vissa bristfälligheter i gällande bestämmelser
rörande överföring av fast anställd, som jämlikt 29 § strafflagen
för krigsmakten blivit skild från sin anställning vid krigsmakten. Då
dessa bristfälligheter synas hava bidragit till att den person, varom i antydda
ärende var fråga, blivit överförd till felaktigt rullföringsområde
och sedermera oriktigt inkallad till värnpliktstjänstgöring, har jag, särskilt
med tanke på den nu pågående revisionen av värnpliktsförfattningarna,
ansett mig böra, på sätt av det följande närmare framgår, ifrågasätta
vissa ändringar i § 76 b) inskrivningsförordningen för underlättande
av. detta författningsrums riktiga tillämpning.

Bestämmelserna om överföring från fast anställning råd krigsmakten
till beväringen eller landstormen återfinnas i inskrivningsförordningen,
§§ 75—78. Av ifrågavarande författningsrum angiver § 75 de personer,
som skola överföras, samt de handlingar, vilka i samband med överföringen
skola till vederbörande rullföringsbefälhavare översändas, och
§ 76 det rullföringsområde, till vilket överföring skall ske.

166

§ 75, 1, har följande lydelse: ’I)å vid krigsmakten fast anställd person,
som är i värnpliktsåldern eller som dessförinnan undergått inskrivning,
avföres ur stamrulla för den avdelning av krigsmakten, han tillhör, av
annan anledning än överflyttning såsom fast anställd till annan avdelning
av krigsmakten, dödsfall eller rymning, skall han överföras till den
i § 80 omförmälda stamrulla över värnpliktiga. Jämväl manskap, som vid
avgång från beställning på stat inträtt i reserven, skall, oberoende av att
det fortfarande redovisas vid vederbörlig truppavdelning eller station,
överföras till stamrulla över värnpliktiga.

Då överföring skall äga rum, åligger det vederbörande regements- eller
kårchef vid hären eller kustartilleriet eller stationsbefälhavare vid flottan
eller cheferna för sjökrigsskolan, mariningenjörkåren, marinintendenturkåren
eller marinläkarkåren att i god tid dessförinnan, jämte det underrättelse
om dag för avgången meddelas, tillställa befälhavaren för det
rullförings- eller sjörullföringsområde, vartill överföring jämlikt § 76
skall ske:

dels utdrag ur förstnämnda rulla angående den, som skall överföras, i
vilket utdrag införes noggrann uppgift om den särskilda fackutbildning,
som han undergått, och, där för fastställande av hans skyldighet till fredstjänstgöring
så erfordras, om den tjänstgöring, han fullgjort, varjämte i
utdraget skall angivas den församling, den avgångne tillhör, och om möjligt
hans hemvist eller, om han tillhör militär kyrkoförsamling, den församling,
till vilken han anmält flyttning eller till vilken han jämlikt de i
§ 76 b) omförmälda särskilda bestämmelser skall överföras;

dels vid överföring från avdelning av krigsmakten, vid vilken förekommer
utbildning i olika tjänste- eller yrkesgrenar, uppgift å till vilken
tjänste- eller yrkesgren överföringen bör äga rum med hänsyn till genomgången
utbildning och därunder ådagalagd skicklighet och lämplighet;
skolande uppgift angående från trängtrupp avgången avse endera egentlig
trängtjänst eller sjukbärartjänst;
dels utdrag ur det militära sträffregistret angående den avgångne;
dels beträffande den, som förut varit inskriven, hans inskrivningsbok
och jämlikt § 83 mom. 4 bekommet dubblettkort;

dels, då avgång sker på grund av sjukdom, avskrift av läkarintyg, därvid
för den, som är till krigstjänst duglig men icke vapenför, uppgives
hans lämplighet för särskild befattning.

Avgives i detta mom. nämnt utdrag ur stamrulla samtidigt beträffande
flera personer, skall särskilt utdrag upprättas för varje person.

Då manskap i härens eller marinens reserv avgår, skall meddelande
härom lämnas vederbörande rullföringsbefäl.’

§ 76 lyder sålunda: ''Överföring sker:

a) vid avgång från avdelning av hären eller marinen, som icke bildar
eller ingår i militär kyrkoförsamling: till det rullföringsområde, inom
vilket den avgåendes kyrkobokföringsort är belägen; och

167

b) vid avgång från avdelning av hären eller marinen, som bildar eller
ingår i militär kyrkoförsamling: till det rullföringsområde, vartill den
församling hör, till vilken den avgående anmält flyttning, eller beträffande
den, vilken genom lagakraftägande utslag, såsom dömd till urbota
straff, varder skild från krigsmakten, till det rullföringsområde, han enligt
särskilt utfärdade bestämmelser skall överföras; dock att, därest den,
som skall överföras till marinens beväring, vid avgången inskrives å sjömanshus,
överföring sker till vederbörligt sjörullföringsområde.

Beträffande översändande genom pastors i den militära kyrkoförsamlingen
försorg av utfärdat flyttningsbetyg till pastorsämbetet i den uppgivna
inflyttningsförsamlingen är särskilt stadgat.’

Avfattningen av § 76 b) synes giva anledning till anmärkning i två
särskilda avseenden.

Sålunda må till en början framhållas, att med de i § 76 b) omförmälda,
särskilt utfärdade bestämmelser, vilka skola angiva, till vilket rullföringsområde
den skall överföras, som genom lagakraftägande utslag, såsom
dömd till urbota straff, varder skild från krigsmakten, åsyftas bestämmelserna
i kungörelsen den 13 maj 1904 (nr 28, sid. 9) angående avförande
ur militär kyrkoförsamlings kyrkoböcker av person, vilken, såsom dömd
till urbota bestraffning, blivit från krigsmakten skild.

I berörda kungörelse har Kungl. Maj:t förordnat, att, där någon, som
tillhör militär kyrkoförsamling, varder genom lagakraftägande utslag,
såsom dömd till urbota bestraffning, från krigsmakten skild, denne skall
under strafftiden kvarstå i den militära kyrkoförsamlingens kyrkobok,
men vid frigivandet avföras ur denna församlings kyrkobok och förses
med utflyttmingshetyg till den församling, dit han inflyttar, samt att det
till följd härav skall åligga fångpredikant att i god tid före fångens
frigivande lämna vederbörande krigspräst uppgift å nämnda församling
jämte de upplysningar angående fången, som kunna antagas vara av nöden,
samt krigsprästen att ofördröjligen härefter översända betyget till
fångpredikanten för att fången tillhandahållas.

Andra särskilda bestämmelser om överföring i fall, varom nu är fråga,
torde icke finnas utfärdade.

Kungörelsen den 13 maj 1904, som alltså måste tillämpas ensam, innehåller
emellertid, såsom av dess anförda lydelse torde framgå, föreskrifter
•endast rörande kyrkobokföring av den dömde jämte vissa åtgärder med
avseende å utfärdande av utflyttningsbetyg, varemot någon bestämmelse
om, till vilket rullföringsområde vederbörande skall överföras, icke däri
meddelats.

Då innebörden av den i § 76 b) inskrivningsförordningen meddelade bestämmelsen
uppenbarligen är, att överföringen skall ske till det rullföringsområde,
inom vilket vederbörandes kyrkobokföringsort, sådan den
i 1904 års kungörelse bestämts, är belägen, torde, om 1904 års kungörelse

168

icke ändras eller kompletteras, § 76 b) inskrivningsförordningen böra undergå
ändring i nu angiven riktning.

I berörda § 76 b) förekommer vidare uttrycket, ’den, vilken genom lagakraftägande
utslag, såsom dömd till urbota straff, varder skild från krigsmakten
— —- —Det avgörande, varigenom krigsman, som dömts för
brott, skiljes från ämbete eller tjänst, äger jämlikt 29 § strafflagen för
krigsmakten rum i olika ordning, beroende på om vederbörande är officer,,
respektive underofficer, eller om lian tillhör det vid krigsmakten fast anställda
manskapet. Sålunda dömes officer eller underofficer till avsättning
genom av domstol meddelat utslag, under det att krigsman av manskaps
grad skiljes från sin anställning genom beslut av vederbörande
befälhavare. Dylikt av befälhavare meddelat beslut kan icke överklagasi
samma ordning, som gäller i fråga om domstolsutslag, och betecknas för
övrigt icke i strafflagen för krigsmakten såsom något utslag. Den, som
genom sådant beslut blivit skild från krigsmakten, kan därför näppeligen
sägas hava blivit ''genom lagakiaftägande utslag’ skild från krigsmakten..

Då emellertid förevarande stadgande givetvis är avsett att lämna vederbörlig
anvisning i fråga om överföring jämväl för de fall, då krigsman
tillhörande manskapet genom vederbörande befälhavares beslut skiljesfrån
krigsmakten, torde § 76 b) även i denna del böra omredigeras, exempelvis
genom inskjutande efter orden ''lagakraftägande utslag’ av orden t
''eller av befälhavare i anslutning till dylikt utslag meddelat beslut’.

Med anledning av bestämmelserna i 16 § i den för militieombudsmannen
gällande instruktion har jag ansett mig böra anmäla dessa förhållanden
för Eders Kungl. Maj:t för den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna,
omständigheterna föranleda.»

I den inskrivnings!örordning, som utfärdats den 23 december 1925, hava
de av tjänstförrättande militieombudsmannen i ovannämnda skrivelse
fram förda synpunkterna vunnit beaktande.

10. Angående rätt för värnpliktig att använda militärbiljett vid färd
till och från tjänstgöringsorten.

Den 22 december 1925 avlät militieombudsmannen i detta ämne följande
framställning till Konungen.

»I en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige nr
161 33/1922 Einar Jonson följande: Jonson, som vore kyrkoskriven i BarneÄsaka
församling i Skaraborgs län, vistades för studier i Karlstad, varom

169

lian insänt vederbörlig anmälan till rullföringsexpeditionen för Skara
rullföringsområde, nr 33. Då Jonson år 1925 inkallades till fullgörande
av första repetitionsövning vid Göta trängkår i Skövde, hade rekvisition
å militärbiljett utfärdats för resa från hemorten till Skövde. Då Jonson
därefter sökt erhålla dylik biljett från sin vistelseort i Karlstad, hade
detta nekats under uppgift, att rullföringsbefälhavaren ej ägde rätt att
utfärda rekvisition å militärbiljett för resa från orter, belägna utanför
lians område. Jonson hade sålunda själv fått bekosta resan från Karlstad
till Skövde. Sedermera hade emellertid Jonson erfarit, att värnpliktiga,
tillhörande andra rullföringsområden — såsom Åmåls och Mora —
erhållit rekvisition å militärbiljett för resa från orter, belägna utanför
vederbörande rullföringsområden. Då det syntes Jonson oegentligt, att
olika bestämmelser skulle gälla inom olika rullföringsområden, påkallade
han militieombudsmannens ingripande.

Med anledning av berörda skrift infordrades yttrande från befälhavaren
för Skara rullföringsområde, nr 33. Denne anförde i skrivelse den 19
september 1925: Jonsons på sin tid till rullföringsbefälhavaren inkomna
ansökan att erhålla rekvisition av militärbiljett från Karlstad i stället
för den honom tillställda i och för inställelse medelst enskild färd till
tjänstgöring vid Göta trängkår i Skövde hade icke kunnat bifallas, enär
eu värnpliktig vid dylik färd ej kunde komma i åtnjutande av annan förmån
än som skulle tillkommit honom vid färd i kontingent efter samling
å den ordinarie samlingsplatsen — i detta fall Vara — d. v. s. fri färd
Vara—Skövde. Någon ersättning för inställelse i Vara hade han ej varit
berättigad till enligt bestämmelserna i förordningen den 31 december 1921
(Sv. ffs. nr 850) § 4 mom. 2 jämförd med § 3 mom. 2 och 1, enär avståndet
från hemvistet till samlingsplatsen understege två nymil. Sålunda
hade rekvisition av militärbiljett ej kunnat utfärdas vare sig från Karlstad—Vara
eller Karlstad—Skövde. Bestämmelsen i inskrivningsförordningen
§ 94:1, att värnpliktig kunde erhålla tillstånd att fullgöra tjänstgöring
vid annan truppavdelning av behörigt truppslag — varvid han
dock skulle inställa sig på egen bekostnad (I. F. § 98: 3) — torde hava tillkommit
just för att bespara den, som vistades utom kyrkobokföringsorten,
dyrare färdkostnad. Rullföringsbefälhavaren hemställde, att Jonsons
skrivelse ej måtte föranleda till vidare åtgärd.

I skrivelse den 20 september 1925 anförde rullföringsbefälhavaren ytterligare:
Vid utfärdandet av inskrivningsförordningen (Sv. ffs. nr 835/1918)
liksom av generalorder nr 1183/1915 rörande beväringen tillhörande
värnpliktigas in kallelse till fredstjänstgöring, samling samt färd till
och från tjänstgöringsorten syntes vederbörande hava förutsatt, att
en värnpliktig, vilken — liksom klaganden — för eu längre tid vistades
utom den ordinarie kyrkobokföringsorten, skulle låta kyrkobokföra sig,
där han hade sin huvudsakliga verksamhet, och därigenom beredas fri
färd till och från tjänstgöringsorten. Någon bestämmelse, som gåve stöd

170

för den uppfattningen, att en värnpliktig, som skulle färdas enskilt, vore
berättigad att under alla förhållanden erhålla rekvisition av militärbiljett,
kunde rullföringsbefälhavaren icke finna. Däremot föreskreves i
ovannämnda generalorder mom. 17 och 18, att vid tjänstgöringstidens slut
skulle rekvisition av militärbiljett för färd till hemvist i kyrkobokföringsorten
tillhandahållas den värnpliktige genom chefen för det truppförband,
vid vilket tjänstgöringen ägt rum. Vore detta förhållandet vid
hemfärd, torde en rullföringsbefälhavare för den värnpliktiges inställelse
till tjänstgöring ej äga befogenhet att utfärda rekvisition av militärbiljett
annat än för färd från hans hemvist i kyrkobokföringsorten, vilket
även skett i förevarande fall.

I ärendet avgav Jonson påminnelser, därvid han till stöd för sitt påstående
rörande annan praxis vid rullföringsområdet nr 59 och rullföringsområdet
nr 35 ingav följande handlingar:

1) ''Till Befälhavaren för Mora rullföringsområde Nr 59.

Undertecknad, född den 11 sept. 1903 och nu kyrkobokförd i Siljansnäs

församling under adress: Siljansnäs, får härmed anmäla, att jag från den
1 sept. 1925 tillsvidare kommer att vistas i Karlstads stadsförsamling av
Värmlands län under adress: Marieberg 11, Karlstad.

Siljansnäs den 26 aug. 1925.

Nr 695 59/1923 Erik B. Alm.

Ni är inställelseskyldig till årets rep.-övning. Samling vid Leksands
järnvägsstation den 10 sept. kl. IO.15 f. m. Rekvisition å militärbiljett
närslutes, vilken ni dock själv får betala. Den blir 25 % billigare än
vanlig III klass biljett.

Mora den 27 aug. 1925.

G. A. Stjernman.

Rullföringsbefälh.’

2) ''På begäran intygas härmed att jag, som är kyrkoskriven i Håhols
församling, Älvsborgs län, och har mönstrat inom, 35:te rullföringsområdet,
erhöll vid min inryckning till Göta Trängkår den 26 maj 1925, militärbiljett
från Karlstad, där jag vistas för studier vid Karlstads folkskoleseminarium.

Karlstad den 22 okt. 1925.

Johan V. Karlsson.’

Med anledning av vad i ärendet förekommit infordrades härefter yttranden
från befälhavaren för Mora rullföringsområde, nr 59, och befälhavaren
för Åmåls rullföringsområde, nr 35.

Den förre anförde i yttrande, dagteoknat den 2 november 1925: Vid
varje tjänsteresa såväl till som från tjänstgöring vare sig värnpliktig
vistades i hemorten eller annan ort inom riket vore han jämlikt mom. 114
militärt järnvägsreglemente berättigad resa på militärbiljett, likasåväl
som det vore vederbörande befälhavares skyldighet att utfärda rekvisi -

171

tion åt honom på dylik biljett. Fri resa vore han jämlikt § 4 Sv. ffs. in*
£50/1921 berättigad till från hemvistet till tjänstgöringsorten (samlingsplats)
eller, när han vistades å annan ort än kyrkobok föringsorten, jämlikt
mom. 2 nyssnämnda paragraf för en sträcka, för vilken resekostnaderna
icke överstege dem från hemvistet till tjänstgöringsorten (samlingsplatsen).
I de fall statsverket ej betalade hans militärbiljett finge han
själv betala den. Den vore emellertid 25 procent billigare än vanlig III
klass biljett, så det bleve ju alltid en icke oväsentlig lättnad för den
värnpliktige att få resa på sådan biljett, även om han själv maste betala
den, än på vanlig III klass biljett. Såsom exempel härå ville rullföringsbefälhavaren
anföra: Fn värnpliktig, hemmahörande i Hågådalen, Idre
församling, Kopparbergs län, skulle inställa sig till Dalregementet i Falun
med samling vid Älvdalens järnvägsstation, men han vistades för studier
i Göteborg. Från Hågådalen till Älvdalen vore det 16 mil landväg,
varför han för sin inställelse till samlingsplatsen Älvdalen jämlikt
inom. 1 nyssnämnda paragraf vore berättigad till en gottgörelse av 14
kronor. Nu skulle han emellertid resa från Göteborg till Falun. Militärbiljetten
från Göteborg till Falun kostade 13 kronor DO öre. Han erhölle
alltså fri resa hela vägen. Likadant bleve det vid återresan, om han
nämligen direkt återvände till Göteborg. Hans kamrat vistades också i
Göteborg; han skulle till Bodens artilleriregemente i Boden med samling
vid Falu järnvägsstation, men han vore hemmahörande i Limedsforsen.
Han Ämne alltså berättigad till fri resa från Limedsforsen till Falun, och
för denna sträcka kostade militärbiljetten 8 kronor 65 öre. Men han
reste icke alls från Limedsforsen utan från Göteborg. Han erhåller: militärbiljett
Göteborg—Kil, 8 kronor 25 öre, att betalas kontant av den resande
samt militärbiljett Kil—Falun, 8 kronor 65 öre, att betalas av Bodens
artilleriregementes kassaförvaltning. Ett tredje fall, det som syntes
å den av Jonson närslutna bilagan: Den värnpliktige vore hemmahörande
I Leksand, skulle inställa sig till tjänstgöring vid Dalregementet i Falun
med samling vid Leksands järnvägsstation, men han vistades i Karlstad.
Han erhölle rekvisition på militärbiljett Karlstad—Leksand, som han
dock själv finge betala hela vägen. Denna kostade honom 10 kronor 55
öre, då däremot vanlig IH klass biljett samma sträcka kostade 13 kronor
65 öre, — alltså en besparing på 3 kronor 10 öre — tack vare biljettrekvisitionen.
Jonson vore alltså jämlikt mom. 114 militärt järnvägsreglemente
berättigad till militärbiljett, som han själv betalade, antingen från Karlstad
till Vara över Öxnered eller från Karlstad till Skövde över Laxå,
vilken, såsom förut vore sagt, bleve 25 procent billigare än vanlig III
klass biljett; och rall föringsbefälha varen skulle för sin del icke ha tvekat
att giva honom fribiljett från Öxnered till Vara, när han både 2 mil
från hemmet till samlingsplatsen Vara.

Befälhavaren för Åmåls rall för ingsområde anförde i skrivelse den 11
november 1925: Värnpliktige nr 44 35/1924 Karlsson, som tilldelats trängen

172

i sjukbärartjänst, var den 26 maj 1925 inställelseskyldig till första tjänstgöring
vid Göta trängkår. Enligt utfärdade bestämmelser skulle inryckningen
för dit beordrade värnpliktiga ske medelst enskild färd med inställelse
(utan föregående samling) direkt till tjänstgöringsorten. Omskrivne
Karlsson, kyrkobok förd i Håbols socken av Älvsborgs län, var
vid tiden för inryckningen elev vid folkskollärareseminariet i Karlstad
samt därstädes bosatt, varför rekvisition ä militärbiljett för honom utfärdades
för järnvägsresan Karlstad—Skövde (att betalas av Göta trängkår).
Av vederbörliga reglementen och generalorder i berörda fall både
rullföringsbefälhavaren icke kunnat finna något binder att åt värnpliktig,
utfärda rekvisition å militärbiljett för fri resa å järnväg, då denna resa
verkställdes medelst enskild färd och direkt (utan föregående samling)
till ordinarie tjänstgöringsort och det truppförband, vilket den värnpliktige
tillhörde; och stödde rullföringsbefälhavaren sig därvid på bestämmelserna
såväl i ''Militärt Järnvägsreglemente’, där ingen föreskrift funnes
om att tjänsteresa måste anträdas från viss ort (hem- eller kyrkobokföringsort,
som på generalorder nr 1183/1915, mom. 11, tredje stycket,
vari bland annat stadgades, att rekvisition å militär biljett för fri resa
utfärdades till värnpliktig, som vid direkt resa till ordinarie tjänstgöringsorten
använde järnväg. På grund av ovan anförda ansåge rullföringsbefälhavaren
sig hava handlat i överensstämmelse med givna föreskrifter,
då han åt omskrivne värnpliktige Karlsson utfärdade rekvisition
å militärbiljett i och för hans inställelse i Skövde.

I infordrat förnyat yttrande, avgivet den 4 december 1925, anförde
rullföringsbefälhavaren för Skara rullföringsområde: Enär det med
stöd av militärt järnvägsreglemente mom. 114 kunnat försvaras att tillställa
Jonson rekvisition av militärbiljett att betalas av den resande, hade
rullföringsbefälhavaren intet att erinra emot att i detta fall till honom
utbetala skillnaden mellan avgift för III klass biljett Karlstad—Skövde
9 kronor 50 öre och kostnaden för militärbiljett samma sträcka 7 kronor
15 öre, sålunda 2 kronor 35 öre. Jämlikt bestämmelserna i Sv. flis. nr
850/1921 § 4 mom. 2 jämfört med § 3 mom. 2, där det stadgades, att ersättning
utginge, dock ej med högre belopp än som skulle hava utgått
för färd från hemvistet i kyrkobokföringsorten och till tjänstgöringsorten,
hade Jonson efter inställelsen vid Göta trängkår varit berättigad till att
där begära ersättning för militärbiljett Vara—Skövde med 3 kronor 45
öre. Denna ersättning torde ännu kunna erhållas, om han i och för
attestering genom rullföringsexpeditionen insände räkning ställd till
kassaförvaltningen vid nämnda kår. Av handlingarna i målet framginge,
att tre laillföringsbefälhavare hyste olika uppfattning beträffande
tillämpningen av givna bestämmelser för värnpliktigs enskilda färd till
tjänstgöringsorten från annan ort än kyrkobokföringsorten, varför dessa
bestämmelser torde vara i behov av förtydligande. Förutvarande rullföringsbefälhavare
inom området, liksom förutvarande befälhavaren för

173

Skövde rullföringsomrade överstelöjtnanten O. L. Engström, både tilllämpat
bestämmelserna så, att de värnpliktiga ej erhållit rekvisition av
militärbiljett i någon form vid dylik färd, varför rullföringsbefälhavaren
styrkts i den uppfattningen, att detta förfaringssätt vore riktigt. Emellertid
skulle ban hädanefter i dylika fall tillställa vederbörande värnpliktiga
rekvisition av militärbiljett att betalas av den resande.

Enligt § 4 i förordningen den 31 december 1921 (nr 850) angående avlöning
för rullföringsbefäl och värnpliktige vid armén under fredstid
in. m. gäller följande: Värnpliktig, som för inställelse till tjänstgöring
vid det truppförband, ban tillhör, har att från hemvistet i kyrkobokföringsorten
till vederbörlig samlingsplats eller till tjänstgöringsorten.
om han där skall direkt inställa sig, tillryggalägga mer än 2 nymil och
förut ej gjort sig skyldig till förfallolös utevaro från (inskrivningsförrättning
eller) värnpliktstjänstgöring, äger såväl för fram- som för återresan
uppbära en gottgörelse av 1 krona för varje överskjutande nymil.
Om den värnpliktige tillfälligtvis uppehåller sig å annan ort än kyrkobokföringsorten,
utgår gottgörelse för inställelse till och återfärd från
samlingsplatsen eller tjänstgöringsorten i enlighet med bestämmelsen i
$ 3 mom. 2.

§ 3 i nämnda förordning, som innehåller bestämmelser rörande ersättning
för inställelse vid inskrivningsförrättning, stadgar i inom. 2 följande:
»Värnpliktig, som tillfälligtvis uppehåller sig å annan ort än

kyrkobokföringsorten, äger att för inställelse vid ovannämnda inskrivningsförrättning
undfå ersättning efter enahanda grunder för färd från
vistelseorten till förrättningsstället och åter, dock icke i något fall med
högre belopp än som skulle hava utgått för färd från hemvistet i kyrkobokföringsorten
och åter.»

I generalorder den 27 augusti 1915, nr 1183, rörande beväringen tillhörande
värnpliktigas inkallelse till fredstjänstgöring, samling samt färd
till och från tjänstgöringsorterna gäller enligt mom. 11 att. därest den
värnpliktige med begagnande av järnväg skall inställa sig antingen å
annan samlingsplats än den, som blivit bestämd för infanteriet tilldelade
värnpliktiga från samma kyrkobokföringsort, eller direkt å tjänstgöringsorten,
vid ordern om tjänstgöring skall — så framt den värnpliktige
icke, jämlikt § 98 inskrivningsförordningen, är skyldig att fortskaffa
sig på egen bekostnad — fogas rekvisition å militärbiljett.

Slutligen gäller enligt reglementet för militärtransporter på järnväg
den 11 augusti 1911 (nr 110) mom. 114, att militärbiljett för tjänsteresa
får jämlikt militärtaxan rekvireras vid tjänsteresa till och från tjänstgöringsort.

Såsom av de ovan återgivna yttrandena framgår hysa rullföringsbefälhavare
olika uppfattning i frågan, huruvida militärbiljett får av värn -

174

pliktiga användas för tjänsteresa i andra fall än då resan anträdes från
hemvistet i kyrkobokföringsorten. De i ämnet givna bestämmelserna äro
otvivelaktigt icke tillräckligt tydliga, då av desamma icke framgår i
vilken utsträckning förmånen av militärbiljett tillkommer värnpliktig.
Att denna förmån icke bör vara inskränkt till de fall, då resan företages
från hemvistet i kyrkobokföringsorten, anser jag rimligt. Goda skäl tala
för att värnpliktig, som för studier eller tillfälligt arbete vistas å annan
ort än kyrkobokföringsorten, vid inställelse till vä-rnpliktstjänstgöring
erhåller militärbiljett för färden. Men å andra sidan måste det betecknas
såsom mindre tillfredsställande, därest samma förmån skulle tillkomma
den, som för nöjes skull eller av liknande anledning vistas å annan
ort, även om han anmält den tillfälliga adressen till rullföringsbefälet.

Då för närvarande inom försvarsdepartementet pågår utredning genom
särskilt tillkallade sakkunniga rörande ändringar i vissa med inskrivningsförordningen
samhörande författningar och således kan antagas,
att därvid de ovan berörda författningarna bliva föremål för revision,
har jag, med stöd av 16 § i den för militieombudsmannen gällande instruktion,
ansett mig höra anmäla detta ärende för Eders Kungl. Maj:t
till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna föranleda.
»