Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

1

tfr 99.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående meddelande av förbud för barn att
idka viss försäljning; given Stockholms slott den 12
februari i926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående förbud för barn att idka viss
försäljning.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 81 käft. (Nr 99.)

341 36

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Förslag

till

Lag

angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Förekommer anledning att förbjuda barn att inom stads, köpings eller
municipalsamhälles område till salu utbjuda eller utdela tryckalster, blommor,
kramvaror eller annat, må sådant förbud meddelas i enlighet med bestämmelserna
i denna lag.

Förbud som här sägs må ej avse barn över sexton år, ej heller må förbud
meddelas för barn över tolv år att idka försäljning i handelsbod eller
att annorstädes å söckendag under tid mellan klockan 8 förmiddagen och
klockan 7 eftermiddagen idka försäljning eller utdelning av tidningar eller,
såsom biträde åt och under omedelbar tillsyn av någondera av sina föräldrar,
annan försäljning eller utdelning.

2 §■

1. Fråga om meddelande av förbud, varom i 1 § förmäles, må väckas
hos den myndighet som utövar stadens, köpingens eller municipalsamhällets
beslutanderätt, och har denna myndighet att i ärendet inhämta
yttrande från vederbörande hälsovårdsnämnd samt skolråd eller folkskolestyrelse
ävensom barnavårdsnämnd. Varder dylikt förbud beslutat, skall
det underställas länsstyrelsen och för sådant ändamål överlämnas, i Stockholm
till överståthållarämbetet, i annan stad till magistraten eller, där
sådan ej finnes, till den för staden särskilt tillsatta styrelsen och i köping
eller municipalsamliälle till landsfiskalen i orten. Överståthållarämbetet,
magistraten, stadsstyrelsen eller landsfiskalen åligger därefter att bereda tillfälle
för dem, vilka beslutet kan angå, att yttra sig däröver. Magistraten,
stadsstyrelsen eller landsfiskalen har att med eget utlåtande överlämna beslutet
till länsstyrelsen.

2. Beslut som omförmäles i 1 mom. skall av länsstyrelsen antingen
oförändrat fastställas eller ock ogillas. Vägras fastställelse, skall skälet därtill
i beslutet angivas. Fastställt beslut skall ofördröjligen anföras i länskungörelserna
eller, beträffande Stockholm, i den tidning vari överståthallarämbetets
kungörelser vanligen intagas. Därjämte skall genom vederbörande
kommunala myndighets försorg tillkännagivande om beslutet på annat lämpligt
sätt delgivas allmänheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 3

3. I avseende å ändring eller upphävande av beslut, varom i 1 mom.
är sagt, gälle vad om sådant besluts meddelande är stadgat.

4. Länsstyrelsen må, där undantag från förbud, varom i 1 mom. förmäles,
för visst tillfälle finnes av omständigheterna påkallat, medgiva sådant
undantag.

Prövas i fråga om visst barn undantag från förbudet vara av särskilda
skäl påkallat samt kunna utan fara för menliga verkningar medgivas, må i
Stockholm överståthållarämbetet, i annan stad magistraten eller, där sådan
ej finnes, stadsstyrelsen samt i köping eller municipalsamhälle landsfiskalen
i orten, efter hörande av vederbörande skolråd eller folkskolestvrelse samt
barnavårdsnämnd, lämna medgivande därtill.

3 §•

Överträdes meddelat förbud, skall den för vars räkning utbjudandet eller
utdelningen ägt rum, därest överträdelsen skett med hans vilja eller vetskap,
straffas med böter från och med fem till och med etthundra kronor.
Till enahanda straff vare ock den förfallen vilken vården om barnet åligger,
därest icke av omständigheterna framgår, att utbjudandet eller utdelningen
skett honom ovetande.

Om överträdelse som här sägs har polismyndigheten att ofördröjligen
göra anmälan till barnavårdsnämnden för vidtagande av den åtgärd, som
enligt lag må ankomma på densamma.

4 §•

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för överträdelse av
förbud varom ovan är sagt, fortsätter samma förseelse skall, när han därtill
varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning utfärdats och delgivits
fällas till de böter som för dylik förseelse äro bestämda.

5 §•

Överträdelse av förbud, meddelat på grund av denna lag, åtalas av allmän
åklagare hos polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos
poliskammare och, där sådan icke finnes, vid allmän domstol.

6 §•

Böter som ådömas på grund av denna lag tillfalla stadens, köpingens
eller municipalsamhällets kassa.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927, från och med vilken dag
förordningen den 4 december 1896 (nr 91 s. 1) angående förbud för barn att
idka viss försäljning skall upphöra att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr dd.

Framställningar
om
ändring av
gällande bestämmelser

angående förbud
för barn
att idka viss
försäljning
samt över
dessa framställningar

avgivna utlåtanden.

Förordningen
den 10 juli
1891 angående
förbud
för barn att
nattetid idka
viss försäljning
m. m.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Wigforss,

Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Möller anför:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 januari 1917 hemställde dåvarande
folkskolöverstyrelsen, under åberopande av en utav Malmö stads folkskolestyrelse
hos överstyrelsen gjord framställning, att åtgärder måtte vidtagas
för att möjliggöra större inskränkningar i barns rätt att idka försäljning, än
som kunde komma till stånd med stöd av förordningen den 4 december
1896 (nr 91 s. 1) angående förbud för barn att idka viss försäljning.

Sedan socialstyrelsen genom remiss anbefallts att avgiva utlåtande över
denna överstyrelsens hemställan samt socialstyrelsen genom länsstyrelsernas
försorg från ett stort antal lokala myndigheter erhållit upplysningar beträffande
förhållandena i förevarande hänseende inom de mera betydande samhällena
i landet, avgav socialstyrelsen den 26 maj 1922 utlåtande i ärendet,
däri hemställdes, att en reviderad författning i ämnet måtte utfärdas i
huvudsaklig överensstämmelse med ett inom styrelsen utarbetat förslag.

I skrivelse den 10 februari 1925 hemställde därefter länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, att åtgärder måtte vidtagas för att bereda de kommunala
myndigheterna vissa vidgade möjligheter att förbjuda barn att idka
försäljning.

Över socialstyrelsens förslag samt länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus
län framställning hava i anledning av remiss utlåtanden avgivits av överståthållarämbetet,
efter inhämtande av yttranden från Stockholms stads folkskoledirektion,
fattigvårdsnämnd och barnavårdsnämnd, av länsstyrelsen i
Stockholms län ävensom av kommerskollegium.

Bestämmelser angående förbud för barn att idka försäljning meddelades
i vårt land för första gången genom förordningen den 10 juli 1891 (nr 40
s. 1) angående förbud för barn att nattetid idka viss försäljning m. m.

Denna förordning tillkom på initiativ av Publicistklubben, vars styrelse
i en till Kungl. Maj:t ställd skrift anhöll, att i sammanhang med revision
av förordningen den 18 november 1881 angående minderårigas användande
i arbete vid fabrik, hantverk eller annan hantering, fullt betryggande lagligt
skydd måtte beredas minderåriga även i avseende å kolportering av tidningar
och andra tryckalster. I yttranden, som med anledning av denna framställ -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

ning infordrades från vissa myndigheter, vitsordades allmänt behovet av en
inskränkning i minderårigas behörighet att å gatorna idka försäljning, och
detta icke blott i fråga om tryckalster utan även tändstickor, blommor, kramvaror
och dylikt.

Efter inhämtande av riksdagens yttrande utfärdade därpå Kungl. Maj:t
omförmälda förordning den 10 juli 1891. Enligt denna kunde i stad, där
anledning därtill förekomme, barn förbjudas att å gator eller andra allmänna
platser eller å utskänkningsställen eller andra offentliga lokaler till salu utbjuda
eller utdela tryckalster, blommor, kramvaror eller annat. Sådant förbud
kunde dock varken beträffande söckendagar eller sön- och helgdagar
utsträckas utöver tiden från klockan 8 eftermiddagen till klockan 8 förmiddagen,
och gällde ej för andra än barn av mankön under 14 år och av kvinnkön
under 15 år.

Sedan riksdagen i anledning av en inom andra kammaren väckt motion
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 april 1896, nr 25, hemställt om sådant
tillägg till förordningen den 10 juli 1891, att det däri omnämnda förbudet
kunde utsträckas under sön- och helgdagar till hela dygnet, utfärdade Kungl.
Maj:t den 4 december 1896 den ännu gällande förordningen angående förbud
för barn att idka viss försäljning. Denna författning, genom vilken förordningen
den 10 juli 1891 upphävdes, överensstämmer med denna utom därutinnan
att möjligheten till förbuds meddelande utsträckts i enlighet med
riksdagens hemställan. Förbud beslutas av stadsfullmäktige efter hälsovårdsnämndens
hörande men äger giltighet först sedan det blivit av vederbörande
länsstyrelse fastställt. Länsstyrelsen må ock, om den så finner behövligt,
själv väcka förslag till förbud, som bär avses. Då undantag från förbudet
för visst tillfälle prövas vara av omständigheterna påkallat, må sådant medgivas
av länsstyrelsen. I avseende å förbuds överträdande äro vissa straffbestämmelser
meddelade.

Med stöd av förordningen den 4 december 1896 hava i ett antal städer
bestämmelser meddelats om sådant förbud, som i förordningen avses. I
allmänhet hava dessa bestämmelser utfärdats i enlighet med de längst gå
ende möjligheter till inskränkning i barns rätt att idka försäljning, som förordningen
medgiver.

Malmö stads folkskolestyrelse anförde i sin i det föregående berörda skrivelse
bland annat:

Av barn bedriven försäljning vore ofta endast ett maskerat tiggeri. Tryckalster,
som av barn utbjödes, vore oftast av pornografiskt innehåll, som
kunde åsamka barnen svår moralisk skada. Försäljningen förde barnen in
på utskänkningslokaler, varigenom lätt alstrades en för deras framtid skadlig
böjelse för krogliv. För skolarbetet vore ifrågavarande försäljning även till
men, i det barn ofta för försäljningens skull försummade läxarbetet och
stundom även undervisningen i skolan. Icke sällan torde barnen själva
förbruka den inkomst, de genom försäljningen förskaffat sig. Därigenom
frestades de lätt till okontrollerat nöjesliv, vilket icke alltid vore av oskyldigt
slag. Den inkomst, föräldrarna understundom kunde erhålla, genom av deras
barn idkad försäljning, torde i vanliga fall vara fullständigt betydelselös och

Förordningen
den 4 december
1896
angående
förbud för
barn att idka
viss försäljning.

Malmö stads
folkskolestijrelse.

Folkskol överstyrelsen.

Utredning
rörande förhållandena

i de mera
betydande
samhällena
i landet.

G Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

under inga omständigheter kunna uppväga den fara, barnen löpte genom
försäljningen.

Styrelsen hemställde i anledning härav, att åtgärder måtte vidtagas för
åstadkommande av sådan utsträckning av ovannämnda förbud, att barn i
skolåldern icke tillätes idka försäljning av ifrågavarande slag.

Folkskolöverstyrelsen anförde i sin förut omförmälda skrivelse bland
annat:

Överstyrelsen, som funne den av Malmö stads folkskolestyrelse gjorda
framställningen synnerligen beaktansvärd och de däri till stöd för densamma
anförda skälen icke kunna jävas, vitsordade, att försäljning av här avsett
slag kunde medföra stora vådor för de barn, som tillätes att därmed sysselsätta
sig. Ofta förleddes barnen att på oärligt sätt förskaffa sig de artiklar,
som de ville försälja. För att få tillfälle att sälja sökteo de genom osanning
framställa sin belägenhet så ömmande som möjligt. A de platser, där de
sökte sina kunder, finge de ej sällan mottaga intryck, som kunde verka till
obotlig skada på deras unga sinnen. Vanan vid det kringströvande livet
kunde bliva ett hinder för dem att någonsin övergå till ett ordnat levnadssätt
med verkligt arbete. Även för skolan och framgången av dess verksamhet
kunde barns bedrivande av sådan försäljning bliva till men. De
skolbarn, som använde siu från skolan lediga tid till att idka försäljning,
försummade sina hemuppgifter, bleve i skolan ofta förströdda och ouppmärksamma
och komme lätt att utöva ett skadligt inflytande på sina kamrater.
Att en förändring av lagstiftningen i föreslagen riktning skulle komma
att medföra ett alltför starkt ingripande från det allmännas sida i den enskildes
frihet torde icke vara att befara, då den i gällande författning
stadgade ordningen för sådant förbuds tillkomst tydligen borde bibehållas
oförändrad. Dock syntes det böra stadgas att, förutom hälsovårdsnämnden,
även skolrådet eller folkskolestyrelsen samt barnavårdsnämnden skulle beredas
tillfälle att yttra sig i ärenden av förevarande slag, innan de avgjordes.

På grund av vad sålunda anförts hemställde överstyrelsen, att i förordningen
angående förbud för barn att idka viss försäljning måtte åvägabringas
ändringar i angiven riktning.

Av de förut omnämnda, från lokala myndigheter i de mera betydande
samhällena inom landet införskaffade upplysningarna, vilka jämte en sammanfattning
av dem bifogats socialstyrelsens utlåtande, må här meddelas eu
kortfattad översikt.

Förekomsten av ifrågavarande försäljnings verksamhet, varunder i förevarande
sammanhang jämväl inbegripes gratisutdelning, ställer sig mycket
olika i skilda orter. I någon avsevärd omfattning förekommer den endast i
de större städerna. I de små samhällena är den nära nog okänd, å en del
ställen förekommer dock dylik försäljning åt resande vid järnvägs- och ångbåtsstationer.
Aven förekomsten i de större städerna synes av de inhämtade
upplysningarna att döma vara mycket varierande. Under det densamma på
vissa håll betecknas som ett allvarligt missförhållande, uppgives den sålunda
i andra till storleken jämförliga städer sakna betydelse.

Ifrågavarande verksamhet torde på det hela taget i alldeles övervägande
mån avse tidningar. Därjämte lär rätt allmänt försäljas konfekt, choklad,
karameller och frukt, ävensom i viss utsträckning vykort, blommor, andra
publikationer än tidningar, tvål, kängsnören, band, knappar, nålar och andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 7

<lylika kram varor. Barn biträda även stundom vid torghandel, utdelning av
biografprogram in. m.

Verksamheten uppgives bedrivas dels för främmande arbetsgivare, dels för
föräldrars och dels för barnens egen räkning, men i vilka proportioner dessa
olika slag av verksamhet stå till varandra, framgår icke av de inkomna upplysningarna.
Tidningsförsäljningen synes emellertid i regel ske för främmande
arbetsgivares räkning, men arbetsförtjänsten därå uppgives i ett flertal
fall tillgodokomma föräldrarna.

Försäljningsplatserna lära vanligen utgöras av gator, torg, järnvägs- och
•ångbåtsstationer samt restauranger, kaféer och biograflokaler. Från åtskilliga
orter uppgives även, att varor ofta av barn kringbjudas i husen.

Omdömena om verksamhetens inflytande på barnen äro ganska skiftande,
men detta inflytande synes på grund av verksamhetens på flertalet orter
ringa omfattning i stort sett icke hava lett till mera betydande missförhållanden.
Från en del samhällen uppgives emellertid, att verksamheten ofta
utgör en förevändning för tiggeri samt även eljest varit till skada för barnen.
De menliga verkningarna synas förnämligast bestå i försummad läxläsning,
av trötthet förorsakad svårighet att följa skolundervisningen, skolkning från
nämnda undervisning, för moralen skadliga inblickar i restaurang- och kafélivet,
ekonomisk möjlighet till olämpliga nöjen och njutningar samt i vissa
fall benägenhet för tiggeri, förskingring av omhänderhavda medel och snatteri.
Till försvar för verksamheten anföres i regel, att densamma bereder möjlighet
för barnen att lämna ett för de fattigaste familjerna, särskilt under den
rådande depressionstiden, icke föraktligt bidrag till familjens uppehälle.
Från en del håll framhålles, att försäljningsverksamheten räddar barnen från
sysslolöshet, som är ännu fördärvligare, samt främjar deras företagsamhet
och förståndsirtveckling.

På fråga, om ett generellt förbud skulle medföra avsevärda svårigheter,
har, med hänsyn till den i flertalet fall obetydliga förekomsten av ifrågavarande
verksamhet, i övervägande mån svarats, att några dylika verkningar
icke behövde befaras. I en del yttranden har man emellertid gjort skillnad
mellan verkningarna för den köpande allmänheten, vilka på grund av nyss
berörda förhållande nära nog undantagslöst ansetts föga kännbara, och för
de säljande barnen jämte deras föräldrar och syskon, vilka i en del fall
ganska hårt skulle drabbas av ett förbud.

Anmärkas kan, att skol- och barnavårdsmyndigheter, såsom förklarligt
torde vara, på det hela taget givit uttryck åt starkare betänkligheter mot
ifrågavarande verksamhet än övriga myndigheter. Dock har även ett flertal
myndigheter av förstnämnda slag ställt sig avvisande mot ett ifrågasatt
generellt förbud.

För egen del har styrelsen i ärendet anfört följande:

»I stort sett är här tydligtvis icke fråga om något mer svårartat, omfattande
missförhållande. Detta hindrar emellertid icke, att barnens försäljningsverksamhet
å sina håll kan giva skälig anledning till allvarligare
betänkligheter — förhållandena äro ju mycket skiftande. A andra sidan
måste också beaktas, att berörda verksamhet icke under alla förhållanden
kan frånkännas berättigande.

Med hänsyn till nu berörda omständigheter anser sig styrelsen icke kunna
stödja ett krav på generellt förbud för barn i skolåldern att idka ifrågavarande
verksamhet — ett krav som synes göras gällande av initiativtagaren
i ärendet, Malmö stads folkskolestyrelse, men icke av folkskolöverstyrelsen.
En utsträckning av den nu till städerna samt till tiden mellan klockan 8
e. m. och 8 f. m. jämte sön- och helgdagar begränsade möjligheten till förbud
synes däremot befogad.

Socialstyrelsen -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Yad till en början den första av nu anförda begränsningar angår, kåre
mot densamma erinras, att det finnes ett flertal samhällen, som icke är»
städer men med hänsyn till folkmängd och andra förhållanden i högre grad
än många städer kunna behöva möjlighet till förbud. Anmärkas må även.,
att ett förbud i en stad, varintill gränsa andra samhällen, ej alltid kan påräkna
åsyftad effekt, varjämte förbudet för dessa senare samhällen kan medföra
mindre önskvärda verkningar. Beträffande sedan begränsningen till
nattid samt sön- och helgdagar torde det icke kunna förnekas, att förhållandena
å vissa orter kunna vara sådana, att ett förbjudande i större eller
mindre utsträckning av barns försäljningsverksamhet där jämväl å dagtid
kan finnas påkallat. Enligt styrelsens mening böra sålunda de nu för ifrågavarande
förbud gällande begränsningarna till städer samt tiden klockan 8
e. m.—8 f. m. jämte sön- och helgdagar bortfalla.

Den i 2 § punkt 4 av nu gällande förordning i ämnet stadgade möjlighet
till tillfälliga undantag från ett meddelat förbud bör, med tanke på försäljning
av 1 maj-blomman och andra för välgörande eller andra ideella ändamål
försiggående försäljningar, givetvis bibehållas. Med hänsyn till bl. a.
att förbudet eldigt ovan antydda ändringsförslag skulle kunna avse jämväl
tiden för den fullt lovliga handeln, synes det styrelsen påkallat, att även en
möjlighet till individuella, mer permanenta undantag beredes. Fall torde
nämligen kunna förekomma, där ej blott ömmande omständigheter göra ett
dylikt undantag särskilt önskvärt utan även varje farhåga för olägenheter
därav måste anses omotiverad. Hänsyn till riittvisa och billighet synas då
kräva, att eftergift skall kunna lämnas. Principiellt riktigast skulle väl vara,
att dylika undantag, i likhet med nyss berörda, nu i författningen möjliggjorda,
skulle beviljas av länsstyrelsen. Det torde emellertid få ansesmindre
lämpligt att betunga länsstyrelserna med dylika relativt oviktiga
ärenden, om vilka de för övrigt i regel sakna på personliga iakttagelser
grundad uppfattning. Styrelsen anser sig med hänsyn därtill böra föreslå,
att bemyndigande att medgiva här ifrågavarande undantag uppdrages åt
vederbörande lokala polismyndighet, d. v. s. i stad magistraten eller, där
sådan ej finnes, stadsstyrelsen och på landet landsfiskalen. Denna myndighet
bör dock vara förpliktad att över ansökan om sådant undantag inhämta
yttrande av den i frågan i regel närmast intresserade myndigheten,
d. v. s. vederbörande skolråd eller folkskolestyrelse ävensom av barnavårdsnämnd,
där särskild sådan nämnd är utsedd.

Oavsett nu berörda undantagsmöjligheter synes det böra stå föräldrar
fritt att under tiden för legitim handel, varmed i överensstämmelse med de
allmänna begränsningarna i lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden
för idkande av handel och viss annan rörelse lämpligen torde böra förstås;
tiden mellan klockan 8 f. m. och 7 e. m. å söckendag, använda sina barn
såsom biträden vid försäljning. Ett sådant undantag skulle också stå i god
överensstämmelse med arbetarskyddslagens bestämmelse, att från lagens
tillämpning undantages arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarensfamilj.

Beträffande sättet för åstadkommande av här omhandlade förbud måste
den föreslagna utsträckningen av förbudsmöjligheten till att gälla ej blott
städer utan alla kommuner givetvis medföra förändrad reglering. Enligt
styrelsens åsikt torde det vara lämpligt att ordna ifrågavarande procedur i
huvudsaklig överensstämmelse med det sätt, som i gällande, nyss berörda
butikstängningslag är föreskrivet för tillämpning av vissa där medgivna
jämkningar.

I enlighet härmed torde bestämmelsen i 2 § punkt 2 av förordningen angående
förbud för barn att idka viss försäljning, vilken bestämmelse väl

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

knappast kommit till någon användning, böra uteslutas. Ehuru hälsovårdsnämnderna
torde vara ganska främmande för de synpunkter, som äro av
huvudsaklig betydelse vid avgörandet av frågor om förevarande förbud, synes
deras medverkan likväl icke böra avskaffas —■ detta bl. a. med hänsyn till
deras uppgift att vara kommunala tillsynsorgan enligt lagen om arbetarskydd.
Eolkskolöverstyrelsen har i sitt utlåtande i ärendet framställt krav
på, att de lokala myndigheterna, som särskilt ha att handlägga frågor angående
barnens uppfostran och undervisning, skola beredas tillfälle att yttra
sig i frågor av förevarande art. Detta krav synes befogat och torde med
hänsyn därtill ej blott hälsovårdsnämnd utan även skolråd eller skolstyrelse
ävensom barnavårdsnämnd, där särskild sådan finnes, böra höras, innan vederbörande
kommunala myndighet tager definitiv ståndpunkt i frågan om förbud.
»

I enlighet med vad sålunda anförts föreslog socialstyrelsen, att en reviderad
författning i ämnet, åt vilken torde böra givas formen av lag, matte
utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med ett inom styrelsen utarbetat
förslag.

I sin förut omförmälda skrivelse anförde länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län, efter att hava meddelat, att länsstyrelsen med stöd av 1896 års
förordning genom en år 1897 utfärdad stadga beträffande Göteborgs stad
fastställt sådant förbud, som i förordningen avsåges, i huvudsak följande:

Ehuru de för Göteborgs stad gällande bestämmelserna utfärdats i enlighet
med de längst gående möjligheter till inskränkning i barns rätt att idka försäljning,
som 1896 års förordning medgåve, ville det synas, som om bestämmelserna
icke vore tillfyllestgörande. Inom staden förekomme i ej obetydlig
utsträckning, att barn, till och med sådana, som ännu knappast hunnit
skolpliktig ålder, under tider, då försäljning enligt förenämnda stadga icke
vore förbjuden, på gatorna bedreve försäljning av kängsnören, knappar med
mera på ett sätt, som måste betraktas som maskerat tiggeri. Det syntes
länsstyrelsen uppenbart, att allvarliga vådor för barnens framtida moraliska
välfärd härav kunde uppstå. Den omständigheten, att föräldrar kunde göra
sig någon inkomst på sina barns gatuhandel, syntes icke böra hindra, att
åtgärder vidtoges för att skydda barnen mot att redan i tidig ålder vänja
sig vid tiggeri och kringdrivande på gatorna. Genom vissa yttranden av
myndigheter i Göteborgs stad hade länsstyrelsen fått bekräftelse på sin uppfattning,
att bestämmelser vore önskvärda, som möjliggjorde fullständigt förbud
för barn under viss ålder att idka försäljningsverksamhet. I de avgivna
yttrandena hade därjämte såsom önskemål uttalats, att förbudet mot försäljning
måtte, till förekommande av eljest uppkommande utbjudande av
varor i portgångar och bostäder, givas en sådan omfattning, att det gällde
allt salubjudande annorstädes än i särskild försäljningslokal. Länsstyrelsen
ansåge följaktligen förhållandena i Göteborg göra ändringar i gällande förordning
angående förbud för barn att idka viss försäljning önskvärda. Ehuru
länsstyrelsen givetvis saknat anledning inhämta utredning från andra större
städer i riket, torde det kunna antagas, att förhållandena flerstädes vore av
liknande art, även om olika önskemål inom de olika samhällena kunde göra
sig gällande i avseende å vissa detaljer.

Länsstyrelsen hemställde fördenskull, huruvida icke åtgärder lämpligen
borde vidtagas för att bereda de kommunala myndigheterna möjlighet att i

Länsstyrelsen
i Göteborgs
och Bohuslän -

Yttranden
Över socialstyrelsens
förslag
samt
länsstyrelsens
i Göteborgs
och Bohus län
framställ ning.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

fall av behov besluta såväl angående fullständigt förbud för barn under viss
ålder — förslagsvis 12 år — att idka försäljning, som angående försäljnings
idkande av barn jämväl å andra platser än i 1 § av förordningen den 4 december
1896 stadgades, där den icke skedde i särskild försäljningslokal.
Därjämte ifrågasatte länsstyrelsen, huruvida icke bestämmelserna angående
sättet för tillkomsten av förbud av den art, varom bär vore fråga, borde
ändras så, att stadsfullmäktige hade att inhämta yttrande, förutom från hälsovårdsnämnden,
även från vederbörande barnavårdsnämnd.

Vid Stockholms stads folkskoledirektions yttrande i ärendet hava fogats
yttranden från överlärarkollegiet och folkskol inspektörel•«a vid stadens folkskolor
ävensom barnavårdsnämnden, av vilka överlärarkollegiet och folkskolinspektörerna
tillstyrkt utfärdande av eu reviderad författning i väsentlig överensstämmelse
med socialstyrelsens förslag.

Barnavårdsnämnden har i ärendet anfört bland annat:

Det kunde svårligen förnekas, att idkande av sådan försäljningsverksamliet,
varom här vore fråga, i och för sig vore ägnad att utöva ofördelaktig
inverkan ej blott på barnens skolgång utan även i andra hänseenden. De
bestämmelser till barnens skydd, som i anledning härav kunde befinnas nödiga,
borde dock egentligen vara stadgade i lagen och gälla för landet i
dess helhet. Nämnden ansåge det böra tagas under övervägande, huruvida
det icke lämpligen skulle kunna meddelas ett generellt förbud för barn
under viss ålder, förslagsvis 12 år, att över huvud kringbjuda varor till försäljning.
Beträffande barn över denna ålder vore det måhända lämpligast
att bibehålla den nuvarande ordningen och att sålunda möjlighet bereddes
de lokala myndigheterna att på de orter och i de fall, där så ansåges behövligt,
få till stånd särskilda bestämmelser, jämväl sådana, som innebure
ett vidsträcktare förbud än vad för närvarande gällde. Det syntes sålunda
bland annat lämpligt att, såsom socialstyrelsen föreslagit, de nu för ifrågavarande
förbud gällande begränsningarna till städer samt till viss tid på
socken dagar bortfölle. Nämnden ville även fästa uppmärksamheten på den
form av salubjudande, som ägde rum i hus med bostäder och kontorslokaler,
vilken försäljning ofta stode mycket nära bettleri. Det vore önskligt, att i
författningen kunde inrymmas möjlighet att ingripa även mot sådan försäljning.

Såväl överlärarkollegiet som folkskolinspektörerna och barnavårdsnämnden
hava hemställt, att åldersgränsen för förbud beträffande gossar borde höjas
från 14 till 15 år. I denna del liar kollegiet anfört bl. a. följande:

Skäl saknades att, såsom socialstyrelsen i överensstämmelse med gällande
lag föreslagit, sätta åldersgränsen lägre för gossar än för flickor. Skolplikten,
som vore densamma för gossar som för flickor, varade i normala fall till
slutet av vårterminen under det kalenderår, då barnet fyllde 14 år. Det inträffade
således ofta, att barnet fyllt 14 år, innan det lämnat folkskolan.
Så länge barnen vore skyldiga att deltaga i undervisningen i folkskolan,
borde ett förbud av förevarande art kunna på dem tillämpas. Åldern 15 år
borde därför sättas som gräns ej blott för flickor utan även för gossar. En
försäljningsverksamhet, varmed åtskilliga gossar under 15 år sysselsattes,
vore salubjudande av konfekt och dylikt under föreställningar å biografteatrarna,
vilket arbete så gott som helt infölle efter klockan 7 eftermiddagen.
Om försäljningsförbudet vore, såvitt anginge gossar, inskränkt till att avse
sådana under 14 år, komme denna verksamhet, som måste anses i flera hän -

11

Kungl. Maj ds proposition nr 99.

seenden olämplig, att fortgå. De gossar under 15 år, som å ett ganska
stort antal biografteatrar försålde konfekt, finge vecka efter vecka övervara
föreställningar med s. k. barnförbjudna filmer, d. v. s. sådana, som enligt
förordningen angående biografföreställningar icke finge åses av barn under
15 år. Jämväl ur synpunkten av överensstämmelse mellan sistnämnda förordning
och bestämmelserna om förbud för barn att idka viss försäljning
torde minimiåldern för gossar böra höjas till 15 år.

I fråga om förslagets från gällande författning hämtade bestämmelser
om att polismyndighet skulle tilldela barn varning och eventuellt förordna
om aga i hemmet, har överlärarkollegiet framhållit, att denna bestämmelse,
som icke vore praktisk och överensstämmande med nutida uppfattning om
barnuppfostran, borde utbytas mot ett stadgande om att anmälan skulle
göras till barnavårdsnämnden för vidtagande av i varje särskilt fall erforderliga
åtgärder. Enahanda uppfattning har uttalats av folkskolinspektörerna
och barnavårdsnämnden.

Stockholms stads folkskoledirektion har hemställt att bestämmelser måtte
utfärdas av i huvudsak det innehåll, som i de nyss refererade uttalandena
föreslagits.

Fat tig vårdsinspektör en i Stockholm har i avgivet tjänsteutlåtande framhållit,
att han ej försport några mer framträdande missförhållanden av ifrågavarande
försäljning, men att han å andra sidan trott sig finna, att barn i
fattiga familjer genom försäljnings verksamhet i flera fall kunnat giva ett välbehövligt
tillskott till sin försörjning. Med hänsyn till de vådor, som otvivelaktigt
kunde bliva en följd av denna verksamhet, ville inspektören likväl
tillstyrka en ändring av gällande författning på sätt som föreslagits av Stockholms
stads barnavårdsnämnd.

Stockholms stads fattigvårdsnämnd har i sitt yttrande uttalat, att ifrågavarande
försäljningsverksamliet på grund av sin natur vore ägnad att åstadkomma
skadliga verkningar med hänsyn till barnens uppfostran och sedlighet.
En revision av författningen i väsentlig överensstämmelse med socialstyrelsens
förslag funne nämnden därför önskvärd. Därvid torde de av
barnavårdsnämnden framförda synpunkterna böra vinna beaktande. Den av
fattigvårdsinspektören i Stockholm anförda omständigheten, att fattiga barn
i många fall kunde genom försäljningsverksamliet bidraga till sitt uppehälle,
borde enligt nämndens förmenande icke utgöra hinder för eu utsträckning
av förbudet mot försäljning genom barn. I de sannolikt rätt fåtaliga fall.
•där ett legitimt behov för barn att på detta sätt bidraga till sin försörjning
kunde anses föreligga, lämnade nämligen lagförslaget möjlighet till dispens
från förbudet genom hänvändelse till de lokala myndigheterna.

Overståthållarämbetet har i sitt utlåtande anslutit sig till de synpunkter,
som i ärendet anförts av Stockholms stad barnavårdsnämnd.

Länsstyrelsen i Stockholms län har tillstyrkt socialstyrelsens förslag.

Kommer skollegium har förklarat sig ur synpunkten av de intressen kollegium
bevakar i sak intet hava att erinra mot socialstyrelsens hemställan.

Såsom de myndigheter, vilka yttrat sig i förevarande ärende, med stor
enstämmighet framhållit, är en av barn bedriven försäljningsverksamliet av

Departements chefen.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

ifrågavarande slag ägnad att ur åtskilliga synpunkter ingiva allvarliga betänkligheter.
Förvärvandet utan någon nämnvärd arbetsprestation av em
stundom icke alldeles obetydlig inkomst alstrar lätt hos de unga obenägenhet
för mera krävande arbete och uppmuntrar dem till lättja. Utbjudandet
till allmänheten av varor på allmänna platser och lokaler samt i husen leder
lätt till i sammanhang därmed bedrivet tiggeri; stundom utgör försäljningsverksamheten
rent av eu skyddande förklädnad för sådant. Kringströvandet
i syfte att finna avsättning för varorna bringar ofta barnen i beröring med
lättjefulla och ur olika synpunkter mindervärdiga personer, vilkas sällskapär
ägnat att på dem utöva en demoraliserande inverkan. I detta hänseende
må särskilt framhållas vådan för unga flickor, vilka utbjuda blommor och
dylikt till försäljning. Barnen frestas även stundom att söka på oärligt sättåtkomma
sådana varor, som de önska försälja. På skolarbetet utövar en
verksamhet av ifrågavarande slag ett skadligt inflytande, på sätt från sakkunnigt
håll betonats.

De allvarliga olägenheter, som sålunda otvivelaktigt äro förenade med en
av barn bedriven försäljningsverksamhet, ledde till den första, år 1891 vidtagna
regleringen därav, men de inskränkningar, som då och genom tillkomsten
av den ännu gällande förordningen av år 1896 vidtogos i avseendeå
rätten till dylik verksamhet, sträckte sig icke fullt så långt som, åtminstone
med numera vunnen erfarenhet, måste anses motiverat. Sålunda blev
lagbestämmelsernas giltighet inskränkt till städerna, och ingen möjlighet bereddes
att förbjuda försäljningsverksamheten under dagen å söckendagar
eller annorstädes än å offentliga platser och lokaler. En för den manliga,
ungdomens del något för låg maximiålder för förbuds räckvidd har även
gjort de ifrågavarande skyddsbestämmelserna delvis verkningslösa.

Då det nu gäller att fatta ståndpunkt till de från olika håll framställda
förslagen om denna skyddslagstiftnings revision för vinnande av vad med
densamma åsyftats, synes först böra övervägas, huruvida, såsom från vissa
håll gjorts gällande, behov föreligger av att i lagen stadga ett generellt,
för landet i dess helhet gällande förbud för barn under viss ålder att idka
försäljning. Enligt min tanke giver den på socialstyrelsens föranstaltande
verkställda utredningen av hithörande förhållanden icke vid handen, att ett
dylikt behov föreligger. Däremot torde genom denna utredning och vad
för övrigt i ärendet förekommit starka skäl hava förebragts för att de kommuner,
där eu försäljningsverksamhet av ifrågavarande slag förekommer i
nämnvärd omfattning, beredas möjlighet att meddela bestämmelser, mera
långt gående än de, vilka kunna komma till stånd med stöd av gällande
författning i ämnet. Jag förbiser därvid icke, att en skärp t förbudslagstiftning
kan lägga hinder i vägen för en förvärvsverksamhet, som kan hava en
viss betydelse för försäljarens och hans familjs ekonomi. Vådorna av verksamheten
i fråga äro emellertid enligt min uppfattning så allvarliga, att
denna omständighet icke bör få lägga hinder i vägen för en revision i angiven
riktning. I de antagligen ej synnerligen talrika fall, då starka ekonomiska
skäl tala för att ett undantag skulle vara önskvärt, och ett sådant

13

Kungl. MajUs proposition nr 99.

med hänsyn till föreliggande förhållanden icke heller kan anses ägnat att
medföra olägenhet, bör emellertid, på sätt socialstyrelsen föreslagit, medgivande
därtill kunna lämnas. Jag återkommer senare till denna fråga
liksom till frågan om tillfälliga undantag från meddelat förbud. Jag kommer
även i det följande att beröra spörsmålet om generellt gällande inskränkningar
i förbud, i vad det avser vissa slag av försälj ningsverksamliet.

Enligt socialstyrelsens förslag må förbud mot barns försäljningsverksamhet
meddelas beträffande kommun av varje slag, oberoende av dess befolkningstäthet.
Styrelsens utredning giver emellertid enligt min uppfattning icke
stöd för behovet av en lagstiftning, som har avseende å andra kommuner än
sådana med en mera sammanträngd befolkning. Tillräckliga skäl synas mig
därför icke föreligga att för närvarande gå längre än att låta den reviderade
författningen hava avseende å städer, köpingar och municipalsamhällen, eller
sålunda de samhällen, beträffande vilka, innan generella bestämmelser meddelades
om begränsning av tiden för idkande av handel, lagen den 6 juni
1909 om förbud mot handels idkande under vissa tider av dygnet var gällande.

Enligt gällande förordning liksom enligt socialstyrelsens förslag kan förbud
meddelas mot handel blott å allmänna platser och lokaler. Genom en
dylik bestämmelse förebygges emellertid ej den form av försäljningsverksamhet,
som består i varors salubjudande i andra personers bostäder och
kontorslokaler samt i portgångar. Då, på sätt bland andra länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län samt barnavårdsnämnden i Stockholm framhållit,
ett ingripande är synnerligen önskvärt mot dylik försäljningsverksamhet,
som ofta utgör ett maskerat tiggeri, synes mig denna av socialstyrelsen
ifrågasatta inskränkning av förbuds giltighet böra bortfalla. Undantag lärer
dock böra göras för av barn över 12 års ålder bedriven försäljning i handelsbod.

Gällande författning öppnar ingen möjlighet för stad att meddela förbud
mot barns försäljningsverksamhet, om den bedrives å söckendag under tiden
från klockan 8 förmiddagen till klockan 8 eftermiddagen. Ehuru givetvis
eu dylik verksamhet, utövad under kvällar och nätter, medför ännu större
fara för de ungas moral än en verksamhet, som bedrives under dagen, är
-emellertid även en dylik ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter ur flera
uv de utav mig i det föregående berörda synpunkterna. Jag anser därför i
likhet med de hörda myndigheterna, att även denna begränsning bör bortfalla.
Det bör sålunda stå vederbörande kommun fritt att, i den omfattning
som kan befinnas erforderlig och av förhållandena påkallad, förbjuda barns
försäljningsverksamhet även under dagen. På sätt socialstyrelsen hemställt
lärer emellertid därvid böra göras undantag beträffande barn, som å söckendag
under tiden mellan klockan 8 förmiddagen och klockan 7 eftermiddagen,
biträder någon av sina föräldrar och står under dennes omedelbara tillsyn.
Denna undantagsbestämmelse synes dock böra begränsas att avse barn, som
fyllt 12 år. Såsom jag förut antytt torde även böra göras undantag beträffande
barn över 12 år, som idkar försäljning i handelsbod.

En i viss mån särskild ställning intages av den verksamhet, som består
i försäljning eller utdelning av tidningar, vare sig denna verksamhet äger

14

Kimgl. Maj:ts proposition nr 99.

rum å järnvägståg och ångbåtar eller annorstädes. Åtskilliga av de betänkligheter,
som annan av barn bedriven försälj ningsverksamhet är ägnad att
framkalla, göra sig antingen icke alls eller åtminstone mindre starkt gällande
i avseende å försäljning eller utdelning av tidningar. Dylik verksamhet lärer
sålunda knappast kunna innebära en förevändning för tiggeri eller locka till
sådant. Försäljningen och utdelningen äro vidare, utom såvitt angår järnvägståg
och ångbåtar, i allmänhet koncentrerade till vissa begränsade tider av dagen
samt ske mestadels på uppdrag av svenska pressbyrån och andra, vilka icke
lära sakna kontakt med föräldrarna, varigenom i viss mån torde kontrolleras,
att förtjänsten av verksamheten icke förslösas på olämpliga nöjen och njutningsmedel
utan åtminstone till någon del kommer till användning för
barnens försörjning. Vad angår tidningsförsäljningen på järnvägståg och
ångbåtar med längre turer användas för densamma i regel ynglingar, som
uppnått 15 års ålder och sålunda slutat folkskolan. Beträffande denna verksamhet,
som står under ledning av pressbyrån, synes mig icke heller med
fog kunna göras gällande, att den innebär vådor för ynglingarnas moral. På
kortare ångbåtsresor i skärgården och annorstädes ävensom på vissa förstadsbanor
torde av pressbyrån användas även gossar, som äro yngre än
15 år, men detta lärer ske dels beträffande ångbåtar under ferietid och dels
beträffande förortsbanorna å sådana tider av dagen, som ej äro upptagna
av skolarbete.

Av vad jag nu anfört framgår, att jag anser några allvarligare betänkligheter
knappast kunna resas mot av barn, åtminstone något äldre sådana, under
dagen bedriven försäljning och utdelning av tidningar. Då å andra sidan
förtjänsten härav för barnen och deras familjer icke kan anses betydelselös
ur ekonomisk synpunkt, samt det ligger i allmänhetens intresse, att sådana
åtgärder, som kunna försvåra och fördyra distributionen av tidningar, såvitt
möjligt undvikas, lärer en föreskrift böra meddelas om att förbud av ifrågavarande
slag icke må avse å söckendag under tiden mellan klockan åtta förmiddagen
och klockan sju eftermiddagen bedriven försäljning och utdelning
av tidningar; beträffande barn under 12 år synes dock ett förbud, även i vad
det avser dylik försäljning, stundom vara av förhållandena påkallat, och
möjlighet bör därför föreligga att meddela ett sådant.

Enligt gällande förordning må förbud icke avse gossar över 14 eller flickor
över 15 år. Dessa åldersgränser hava i socialstyrelsens förslag bibehållits.
Emellertid har från åtskilliga håll framhållits, att skäl saknas att fastställa
en lägre åldersgräns för gossar än för flickor. Till denna uppfattning kan
jag ansluta mig.

I allmänhet har man ansett den ifrågavarande maximiåldern lämpligen
kunna fastställas till 15 år. Enligt ett flertal nyare lagar av civilrättslig och
offentligträttslig natur skola emellertid i vissa viktiga hiinseenden föräldrarnas
och det allmännas skyldigheter mot barnen upphöra tidigast då barnen
uppnå 16-årsåldern. Sålunda skall enligt lagarna om barn i äktenskap och
barn utom äktenskap föräldrarnas underhållsskyldighet icke i något fall
upphöra tidigare än då barnen fyllt 16 år. Samma ålder gäller enligt fattig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 99. \ ;>

vårdslagen för rätt till obligatorisk fattigvård och för enskildas ovillkorliga
försörjningsplikt. Enligt lagen om samhällets barnavård åtnjutes samhällsvård
till 16 ars ålder, skydd mot faror i föräldrahemmet av fysisk och
moralisk art beredes enligt samma lag likaledes intill fyllda 16 år, varjämte
fosterbarnskontrollen utsträckts till nämnda ålder. I 14 kap. 45 § strafflagen
har åldersgränsen för allmän åklagares rätt att efter angivelse av barnavårdsnämnd
åtala vissa mot barn av deras föräldrar m. fl. begångna brott
fastställts till 16 år. Och slutligen hava i samband med den nya förmjmderskapslagens
antagande åtskilliga lagändringar genomförts av innebörd att
den åldersgräns, då omyndig *i viss begränsad omfattning vinner rättslig
handlingsförmåga, höjts från 15 till 16 år.

Av det anförda lärer framgå, att 16-årsåldern allt mera framstår såsom
den ålder, intill vilken det ur samhällets och individens intresse anses
påkallat att bereda ungdomen särskilt skydd mot faror i fysiskt, moraliskt
och ekonomiskt hänseende. På grund härav anser jag det böra öppnas
möjlighet att meddela förbud mot av barn under 16 år utövad försäljningsverksamhet.
Med hänsyn dels till de av mig i det föregående föreslagna,
ovillkorligt gällande begränsningarna av förbuds giltighet och dels till de
möjligheter till undantag från meddelat förbud, vilka, på sätt av det följande
framgår, jämväl av mig tillstyrkas, kan jag icke anse, att några legitima
intressen kunna komma att kränkas genom den allmänna maximiålderns
fastställande till 16 år. Det ligger emellertid i sakens natur, att
hinder ej föreligger för samhälle att fastställa en lägre åldersgräns än 16 år,
om sådant anses lämpligare med hänsyn till inom samhället rådande förhållanden.

På sätt socialstyrelsen föreslagit lärer förbud böra komma till stånd genom
beslut av den myndighet, som utövar samhällets beslutanderätt, sedan hälsovårdsnämnden,
skolrådet eller folkskolestyrelsen samt barnavårdsnämnden
blivit i ärendet hörda. För förbuds giltighet bör dock, såsom stvrelsen
hemställt, fordras dess fastställande av vederbörande länsstyrelse.

Enligt socialstyrelsens förslag skall undantag från meddelat förbud kunna
av länsstyrelsen för visst tillfälle meddelas. Socialstvrelsen har härmed
särskilt åsyftat att bereda möjlighet för barns deltagande i försäljning för
välgörande eller andra ideella ändamål. Vidare öppnas enligt styrelsens
förslag utväg till individuella, mera permanenta undantag i sådana fall, då
särskilda skäl tala därför och menliga verkningar därav icke kunna befaras
uppkomma. Av praktiska skäl har befogenheten att i sådant fall bevilja
undantag från förbudet anförtrotts åt den lokala polismyndigheten efter
vederbörande skol- och barnavårdsmyndigliets hörande. Mot de sålunda av
socialstyrelsen föreslagna bestämmelserna har jag i huvudsak intet att erinra.

Likaledes kan jag i huvudsak giva min anslutning till de av socialstyrelsen
föreslagna, från gällande förordning i ämnet hämtade straffbestämmelserna
med det undantag, att det föreslagna stadgandet om att polismyndighet må
i visst fall varna barn, som gjort sig skyldigt till överträdelse av meddelat
förbud, samt förordna att aga skall tilldelas barnet bör, på sätt från åt -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

skilliga håll hemställts, utbytas mot en föreskrift om att, då överträdelse
skett, polismyndigheten skall ofördröjligen göra anmälan härom till barnavårdsnämnden
för vidtagande av den åtgärd, som enligt lag må ankomma på
densamma. En dylik föreskrift står givetvis i bättre överensstämmelse med
vår tids uppfattning angående det lämpligaste sättet för samhällets inskridande
vid missförhållanden rörande barn samt med de i lagen om samhällets
barnavård för dylika fall givna regler.

I övrigt tillstyrker jag socialstyrelsens författningsförslag, däri dock torde
böra vidtagas vissa smärre ändringar av huvudsakligen redaktionell art, för
vilka någon motivering icke lärer vara erforderlig.

Ehuru gällande författning i ämnet icke blivit av riksdagen antagen utan
utfärdats av Kungl. Maj:t på av riksdagen gjord framställning om viss
ändring i den av Kungl. Maj:t efter inhämtande av riksdagens yttrande
år 1891 utfärdade förordningen, torde en reviderad författning i ämnet böra
-erhålla formen av lag samt förslag därtill föreläggas riksdagen till antagande.

Den föreslagna lagen torde lämpligen böra träda i kraft den 1 januari
1927.

I enlighet med i det föregående angivna grunder har jag låtit inom socialdepartementet
utarbeta förslag till lag angående meddelande av förbud för
barn att idka viss försäljning.

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag samt hemställer, att detsamma
må genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1920.