Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
1
tfr 96.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående framdragande
över svenskt område av väg från Kveli i
Norge över Skogen till Tunsjö, jämväl i Norge;
given Stockholms slött den 5 februari 1926.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Viktor Larsson.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 februari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigfobss,
Möller, Levinson.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anför
departementschefen, statsrådet Larsson:
Med skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den 12 april
1923 överlämnade utrikesdepartementet utav härvarande norske minister
ingivna handlingar, av vilka framgick, att man från norsk sida hade för
avsikt att anlägga väg från Kveli över Skogen till Tunsjö med sådan
sträckning, att en del av vägen komme att gå över svenskt område. I
skrivelsen meddelades tillika, att bemälde minister på sin regerings befallning
anhållit om utrikesdepartementets bemedling i syfte att fylkesmannen
i Nord-Tröndelag fylke måtte beredas tillfälle att inleda förhandlingar
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 79 höft. (Nr 96—97.)
377 36
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
med vederbörande svenske landshövding i och för undersökning och utstakning
m. m. av den ifrågasatta vägen å svenskt område.
Beträffande den sålunda väckta frågan avgavs utlåtande, bland annat, av
länsstyrelsen i Jämtlands län efter vederbörandes hörande. Länsstyrelsen
erinrade i sitt yttrande, att den från norsk sida ifrågasatta vägen syntes
för svenskt område komma att medföra någon fördel endast för Bjorkvattnets
by, under det att för Frostvikens kommun i övrigt en planerad
ödebygdsväg på norra sidan om Kvarnbergsvattnet vore det närmaste önskemålet.
Från svensk sida syntes man därför böra intaga den ståndpunkten,
att den från norsk sida föreslagna vägen väsentligen påkallades av
ett norskt intresse och att ett avsevärt bidrag av svenska allmänna medel
icke kunde påräknas. Det framginge även, att vägens förläggning till det
svenska området för det norska vägväsendet och trafikanterna erbjöde betydande
fördelar så väl i avseende å skyddat läge som vaglangd.
Genom beslut den 6 juni 1924 bemyndigade Kungl. Maj:t landshövdingen
i Jämtlands län att med fylkesmannen i Nord-Tröndelag fylke upptaga
förhandlingar för undersökning och utredning m. m. av frågan om
anläggning på svenskt område av en del av ifrågavarande norska väg från
Kveli över Skogen till Tunsjö, dock utan rätt för landshövdingen att biträda
något för Sverige bindande beslut.
Med skrivelse den 24 oktober 1925 har landshövdingen i Jämtlands
län S. Linnér överlämnat ett av honom och fylkesmannen i Nord-Tröndelag
fylke H. B. Guldalil undertecknat förslag till avtal angående framdragande
av ifrågavarande väg över svenskt område, vilket förslag torde
få såsom bilaga A fogas vid protokollet.
I sin skrivelse har Linnér meddelat, att han i anledning av ovannämnda
bemyndigande den 14 juli 1924 sammanträtt med Guldahl för
att företaga omförmälda undersökning. Med biträde av distriktsingenjören,
kaptenen Fr. Ploman och i närvaro av överingenjören vid norska vägväsendet
Arne Korsbrekke hade Linnér besiktigat det område på svenskt
territorium, över vilket vägens framdragande ifrågasattes. Sedermera hade
Korsbrekke verkställt teknisk utredning angående väganläggningen med
alternativa sträckningar dels över allenast norskt område, dels till en del
över svenskt område.
Enligt det senare alternativet skulle vägen anläggas från Kveli i Norge
över riksgränsen sydost om Portfjället och därifrån på en sträcka av
7,583 meter inom svenskt område samt därefter över riksgränsen nordost
om Portfjället till Skogen i Norge. Sträckningen över svenskt område
skulle bliva icke oväsentligt kortare, då riksgränsen här gör en skarp bukt
åt väster. Beträffande förslagets detaljer torde få hänvisas till det av
överingenjören Korsbrekke avgivna betänkandet, som finnes bilagt handlingarna
i ärendet.
Ägaren till den mark å svenskt område, som skulle tagas i anspråk
för väganläggningen, Ströms trävaruaktiebolag, har avgivit skriftlig för
-
3
Rungl. Maj:ts proposition nr 96.
klaring, att bolaget icke tiar något att erinra mot den föreslagna vägens
framdragande över bolagets mark utan någon ersättning för marken, men
bär bolaget förbehållit sig rätt till ersättning för all skog, som i följd av
vägens framdragande kommer att skadas eller undanröjas.
Beträffande uppkommen fråga om behovet av särskild tullbevakning,
för den händelse väganläggningen komme att utföras på svenskt område,
har landshövdingen Linnér i sin ovan nämnda skrivelse uttalat, att, så
länge förbindelse med det svenska vägnätet saknades, syntes någon anledniug
icke föreligga att anordna särskild tullbevakning i anledning av vägens
tillkomst.
Yäg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i yttrande den 4 november 1925
förklarat sig icke hava något att erinra mot förslaget till avtal samt har
vidare anfört.
Då enligt avtalsförslaget svenska staten berättigades att inlösa den del
av vägföretaget, som folie inom svenskt territorium, finge väg- och vatten|sstvrt‘
1 sr*ii meddela, att kostnaden för denna del enligt norske överingenjörens
förslag uppginge till 17 kronor 46 öre per meter med broar
samt 16 kronor 35 öre per meter utan broar, allt i norska kronor samt med
en medelförtjänst av 1:25—1:40 kronor per timme. I svenskt mynt och
efter svensk arbetsförtjänst torde dessa kostnader per meter väg motsvara i
medeltal 13 respektive 12 kronor. Detta gällde även den anslutningsväg,
som av norska vägväsendet planlagts för en blivande ödebygdsväg norr om
Kvarnbergsvattnet; i händelse av denna ödebygdsvägs framdragande borde
anslutningsarbetet utföras av svensk myndighet.
Angående svenska statsverkets kostnad för underhåll av vägen å svensk
mark vore att erinra, att vägens årliga underhållskostnad syntes, enligt från
odebygdsvägarna vunnen erfarenhet, kunna beräknas till 25 öre per meter
eller för hela vägen omkring 1,900 kronor. Enligt de uppgifter, som i det
norska vägförslaget lämnats angående invånarantalet i respektive Tunsjö
kapellsogn och Björkvattnet, skulle sålunda på svenska statsverket falla en
årlig underhållskostnad av omkring 635 kronor.
Den ersättning, som ägaren av den mark, som erfordrades för vägens
framdragande över svenskt område. Ströms trävaruaktiebolag, fordrat för
eventuell skada eller undanröjande av större eller mindre skog ävensom
ovan berörda underhållskostnad, som enligt mom. 4 i förslaget skulle påvila
svenska statsverket, syntes lämpligen böra belasta anslaget å sjätte huvudtiteln
till vägar och kommunikationer. Föreskrift syntes i avtalet höra
meddelas, att utdrag ur räkenskaperna för vägens underhåll årligen skulle
tillställas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för granskning av den på svenska
statsverket fallande anparten.
Chefen för generalstaben har i yttrande den 23 december 1925 förklarat
sig icke hava något att erinra mot förslaget.
Generaltullstyrelsen, som anbefallts avgiva utlåtande i ärendet, har infordrat
yttrande från chefen för tredje gränsbevakningsdistriktet, vilken i
anledning härav anfört bland annat:
»Av gammalt går en vinterväg från byarna norr om den stora sjön Kvarnbergsvattnet
över nämnda sjö förbi byn Björkvattnet ned till Kveli i Norge.
Yttranden.
4
Kung!. Maj:ts proposition nr i96.
Trafiken å denna väg har mer än en gång förorsakat bekymmer, då den i
posteringen Vågen på norra sidan av Kvarnbergsvattnet stationerade gränsuppsyningsmannen
till följd av sina övriga bevakningsuppgifter ej i önskvärd
utsträckning kunnat hålla uppsikt över densamma. Efter .anläggning
av väg från Kveli in på svenskt område helt nära förbi byn Björkvattnet,
varigenom de största besvärligheterna vid nämnda vintertrafikled undanröjas,
kan man med säkerhet räkna med eu i liög grad ökad trafik till och
från Norge ej endast från den närbelägna byn Björkvattnet och byarna vid
Kvarnbergsvattnet utan möjligen även från avlägsnare byar. Jag kan därför
ej biträda länsstyrelsens i Östersund uppfattning, sådan denna kommit till
uttryck i handlingarna bifogad skrivelse, att ökad tullbevakning ej torde
erfordras, då den föreslagna vägen ej stode i förbindelse med det svenska
vägnätet. Med sin föreslagna sträckning parallellt med gränsen håller jag i
stället före, att vägen blir en särdeles lämplig utgångspunkt för olovlig
varuinförsel via Björkvattnet och Kvarnbergsvattnet, om ej bevakning anordnas.
»
För egen del har generaltullstyrelsen anfört:
Landshövdingen i Jämtlands län hade såsom sin uppfattning uttalat, att
någon anledning icke syntes föreligga att på grund av vägens framdragande
över svenskt område anordna särskild tullbevakning, så länge förbindelse
mellan denna väg och det svenska vägnätet saknades. Chefen för tredje
gränsbevakningsdistriktet hade emellertid givit uttryck åt en motsatt mening;
och då dessa skäl måste anses giltiga, syntes styrelsen, därest vägen
leddes över svenskt område, icke kunna underlåta att anordna den ifrågasatta
bevakningsförstärkningen, något som givetvis komme att ådraga tullverket
särskild kostnad dels för avlöning av den bevakningstjänsteman, som
syntes böra posteras i byn Björkvattnet, dels tilläventyrs jämväl för anskaffande
av bostad åt nämnda tjänsteman. Då likväl vägen syntes bliva till
gagn även för den svenska befolkningen i trakten samt det vidare syntes
vara ställt i utsikt, att den inom Sverige liggande vägdelen skulle i en framtid
kunna övertagas av svenska staten, torde nyssnämnda förhållande knappast
kunna anses utgöra hinder för den ifrågasatta överenskommelsen.
Enligt punkt 5:o) av förslaget till överenskommelse skulle från svensk
sida icke av norsk undersåte samt från norsk sida icke av svensk undersåte
fordras tull, automobilskatt eller annan avgift på grund av färd å vägen inom
svenskt område, så länge vägen nyttjades av det norska vägväsendet.
Vad först tullavgifter beträffade, förutsatte generaltullstyrelsen, att nämnda
punkt finge anses innebära, att befrielse från dylika avgifter inom Sverige
skulle tillgodokomma norsk undersåte endast i sådana fall, då tullpliktig
vara av honom fördes från Norge över den inom Sverige belägna delen av
vägen tillbaka till Norge, men däremot icke — i vidare män än som^ enligt
§ 5 tulltaxeförordningen vore medgivet — då exempelvis av en i Sverige
bosatt norsk undersåte tullpliktig vara, med begagnande av någon del av
vägsträckan inom Sverige, infördes från Norge till Sverige för att där tvärstanna.
I sådana fall, som ovan först avsåges, hade generaltullstyrelsen medgivit
tullfri genomförsel av varor från Norge, varvid bestämmelserna i kungörelsen
angående varuförseln landvägen mellan Sverige och Norge den 28
maj 1897 (nr 48) i tillämpliga delar förklarats skola lända till efterrättelse.
Ett generellt dylikt medgivande beträffande tullfri genomförsel av varor å
ifrågavarande väg skulle givetvis kunna lämnas av styrelsen. Det syntes
dock vara att föredraga, att eu direkt föreskrift om tullfrihet vid ifrågavarande
trafik meddelades av Kungl. Maj:t, enär i sådant fall befrielse från det omständliga
och för en dylik trafik i hög grad hinderliga förpassningsförfarandet
o
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
enligt nyssnämnda kungörelse skulle kunna vinnas. Att medgiva en sådan
befrielse syntes nämligen icke ligga inom styrelsens befogenhet.
Vad sålunda sagts om tullavgifter i allmänhet torde även böra gälla såväl
beträffande tullavgift för utländsk automobil, som framfördes från Norge
över ifrågavarande vägsträcka tillbaka till Norge, som beträffande vissa avgifter,
vilka i sammanhang med tull uppbures av tullverket (sockerskatt.
bensinskatt).
Huruvida den inom Sverige fallande vägsträckan nyttjades av norska
vägväsendet eller tilläventyrs bleve övertagen av svenska staten, syntes i
fråga om befrielse från tull och nyssberörda avgifter böra vara utan betydelse.
Vad därefter anginge befrielse från automobilskatt enligt förordningen
den 26 januari 1923 (nr 11) ansåge sig generaltullstyrelsen icke hava anledning
att närmare ingå på denna fråga men ville framhålla behovet av en
uttrycklig föreskrift om sådan befrielse, därest den ansåges böra medgivas.
Bestämmelserna i 8 § av förordningen den 27 juni 1924 (nr 264) angående
ändring i nyssberörda förordning av den 26 januari 1923 (nr 11) syntes
nämligen icke vara tillräckliga för medgivande av skattefrihet, då dessa bestämmelser
icke väl passade in på den vägsträcka, varom nu vore fråga, samt
för övrigt skattefrihet enligt nämnda paragraf icke tillkomme alla slag av
från Norge inkommande automobiler.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i förnyat utlåtande den 25 januari
1926 förklarat sig icke hava något att erinra mot vad generaltullstyrelsen
yttrat och har vidare anfört:
Vad den ifrågasatta befrielsen från erläggande av automobilskatt anginge,
så avsåge denna för norska automobiler en viss i förordningen den 26
januari 1923 med däri gjord ändring den 27 juni 1924 bestämd avgift för
automobil, beräknad för dag. Då förordningens tillämpning sålunda dels
skulle nödvändiggöra kontroll med uppbörd för passerande automobiler, dels
även medföra, att hel avgift skulle utkrävas för en färd över svenskt territorium
på enbart cirka 15 minuter, så syntes en dylik anordning olämplig
och obillig samt skulle dessutom förutsätta, att vägen bleve vederbörligen
underhållen genom svensk försorg. Förslaget att i stället låta norska vägväsendet
direkt svara för vägens underhåll, med visst bidrag för den beräkneliga
svenska trafiken, syntes lämpligt och enkelt.
Då automobilskatten vore att betrakta såsom en vägslitningsersättning
skulle enligt styrelsens mening krävandet av automobilskatt för norska automobiler
under dessa förhållanden utgöra en dubbel och sålunda oskälig beskattning.
Styrelsen hemställde, att den föreslagna överenskommelsen måtte
godkännas.
I skrivelse den 29 nästlidne januari har härvarande norske minister meddelat,
att det norska departementet för allmänna arbeten lämnat ifrågavarande
förslag till avtal utan erinran, och har bemälde minister hemställt om åvägabringande
av överenskommelse i enlighet med förslaget.
Av utredningen i ärendet framgår, att framdragandet av ifrågavarande väg, Departements
som är avsedd till utfartsväg för Tunsjö kapellförsamling i Norge, i den chefen.
föreslagna sträckningen över svenskt område skulle för det norska vägväsendet
medföra avsevärd besparing i anläggnings- och underhållskostnader
för vägen. Valet av detta alternativ skulle även medföra beaktansvärda för
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
delar för den svenska gränsbefolkningen, särskilt invånarna i Björkvattnets
bj, vilka år 1923 utgjorde 126 personer och som för närvarande äro illa
lottade i fråga om vägförbindelser. Man synes därför, även om ifrågavarande
väganläggning i främsta rummet är ett norskt intresse, från svensk sida
kunna lämna sin medverkan till vägens tillkomst, därest detta icke visar sig
förenat med någon avsevärdare uppoffring.
I det föreliggande förslaget till avtal föreslås skyldighet för svenska staten
att förvärva den för vägens framdragande över svenskt område erforderliga
marken och att till norska staten utan ersättning upplåta rätt att därå anlägga
och nyttja allmän väg. Med hänsyn till vederbörande markägares utfästelse
komme uppfyllandet av nyssnämnda villkor icke att föranleda annan utgift
för kronan än ersättning till markägaren för skog, som skadas eller borthugges
vid vägens framdragande, vilken ersättning förväntas bliva jämförelsevis
obetydlig. Enligt avtalet skulle svenska undersåtar äga rätt att begagna
vägen. Dess underhåll sommar och vinter skulle ombesörjas av det norska
vägväsendet, men skulle svenska statsverket deltaga i underhållskostnaden
i samma proportion som byn Björkvattnets invånarantal stode till Tunsjö
kapellförsamlings invånarantal. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har uppskattat
Sveriges andel i den årliga underhållskostnaden till omkring 635
kronor. I avtalsförslaget har vidare stadgats rätt för svenska staten att
viss tid efter uppsägning övertaga väganläggningen mot ersättande av dess
värde vid tiden för övertagandet. Efter sådant övertagande skulle dock
norska undersåtar äga rätt att begagna vägen mot den ersättning, varom
överenskommelse kunde träffas mellan de båda rikena. Slutligen upptager
förslaget vissa lättnader för de vägfarande i fråga om tull, automobilskatt
och andra avgifter vid passerandet av den del av vägen, som skulle komma
att ligga å svenskt område.
De förpliktelser, som sålunda enligt avtalsförslaget skulle komma att åvila
svenska staten, synas mig icke vara av den betydenhet, att av sådan anledning
hinder bör anses föreligga att tillmötesgå förevarande, från norsk sida
framställda önskemål. Vid bedömandet av de ekonomiska konsekvenserna
för statsverket torde man, på sätt generaltullstyrelsen anfört, även böra
räkna med en ökning av gränsbevakningen, men synes detta förhållande icke
böra tillmätas avgörande betydelse, helst behov härav redan nu torde hava
gjort sig gällande. Jag anser alltså, att från svensk sida hinder icke bör
resas mot en överenskommelse i huvudsaklig överensstämmelse med omförmälda
förslag. Vid avtalets slutliga utformande torde dock vissa jämkningar
i de föreslagna villkoren visa sig erforderliga. De enligt förslaget ifrågasatta
lättnaderna för de vägfarande i fråga om tull och andra avgifter torde, på
sätt de hörda myndigheterna närmare utvecklat, kunna åvägabringas i administrativ
väg. Med hänsyn till de förjdiktelser, som enligt det ifrågasatta avtalet
skulle komma att åligga svenska staten, synes emellertid frågan om
avtalets godkännande böra underställas riksdagen. Avtalet synes icke komma
att medföra behov av särskilt anslag, då däri förutsatta utgifter för vägunderhåll
och gottgörelse åt vederbörande markägare torde kunna bestridas
från anslaget till vägar och kommunikationer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 96. <
På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj.t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att avtal i huvudsaklig överensstämmelse med omförmälda
förslag må träffas med norska staten om framdragande över
svenskt område av väg från Kveli över Skogen till Tunsjö.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
och förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr .96''.
Bilaga A.
Enligt uppdrag av vederbörande regeringar Lava undertecknade upptagit
förhandlingar för undersökning och utredning av en från norsk sida väckt
fråga om anläggning på svenskt område av en del av norska vägen från
Kveli över Skogen till Tunsjö. Sedan vi verkställt besiktning av det svenska
område, där vägens framdragande ifrågasättes, samt genom norska vägväsendets
försorg teknisk undersökning av vägförslaget med alternativ så väl över
allenast norskt område som med en del av sträckningen över svenskt område
blivit utförd, hava vi efter ytterligare underhandlingar enats om att
framlägga följande förslag för respektive regeringar.
l:o) Den mark, som för vägens framdragande över svenskt område i
huvudsaklig överensstämmelse med sistnämnda alternativ kommer att erfordras,
förvärvas av svenska staten. Svenska staten upplåter till norska
staten utan ersättning rätt att å den sålunda förvärvade marken anlägga och
nyttja allmän väg av beskaffenhet som avses i samma alternativ.
2:o) Svenska staten äger rätt att viss tid efter uppsägning förvärva väganläggningen
mot ersättning för anläggningen i det skick, vari densamma
vid övertagandet befinner sig, och efter vanliga enhetspriser vid samma tid.
Ersättningsbeloppet bestämmes genom uppskattning av två sakkunniga, en
från vartdera riket, vilka utses av vartdera rikets högsta centrala myndighet
inom vägväsendet.
Efter det anläggningen övertagits av svenska staten, skola norska undersåtar
äga rätt att begagna vägen mot den ersättning för begagnandet, varom
överenskommelse träffas mellan de båda rikena.
3:o) Intill dess vägen övertagits av svenska staten, äga svenska undersåtar
rätt att begagna densamma utan annan ersättning från svensk sida än
i punkt 4:o) sägs.
4:o) Intill samma tidpunkt ombesörjes och bekostas sommar- och vintervägunderhållet
å vägen av det norska vägväsendet mot årlig ersättning från
svenska statsverket för så stor andel av underhållskostnaden som byn Björkvattnets
invånarantal vid nästföregående kalenderårs slut utgör i förhållande
till Tunsjö kapellförsamlings invånarantal vid samma årsskifte. Skulle denna
fördelningsgrund visa sig uppenbart otillfredsställande, må ändring påkallas.
5:o) Från svensk sida skall icke av norsk undersåte samt från norsk sida
icke av svensk undersåte fordras tull, automobilskatt eller annan avgift på
grund av färd å vägen inom det svenska området, så länge vägen nyttjas
av det norska vägväsendet.
6:o) Under samma tid skola de norska bestämmelserna angående trafik
å allmänna vägar genom vederbörande svenska myndighets försorg kungöras
till efterrättelse med avseende å vägsträckningen inom svenskt område.
7:o) Därest särskild polisbevakning under arbetet med anläggningen av
vägen över svenskt område skulle visa sig erforderlig, ersättas kostnaderna
därför till svenska staten av norska staten.
8:o) Därest fråga skulle uppkomma om utsträckning av en svensk ödebygds
väg norr om Kvarnbergsvattnet till anknytning med vägen Kveli—
Skogen, skall norska staten medgiva en sådan anläggning på enahanda villkor
som här ovan föreslagits.
Östersund den 24 oktober 1925.
H. B. Guldahl.
S. Linnér.