Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

9

Nr 9.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse
och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar
må sökas, samt vad i avseende på fardag av fideikommissegendom
kommer att iakttagas; given Stockholms
slott den 18 december 1925.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i förordningen den 3 april
1810, huruledes rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar
må sökas, samt vad i avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att
iakttagas.

GUSTAF.

Torsten Nothin.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och
förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i
avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas.

Med upphävande av lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 10) om ändring i förordningen
den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar
må sökas, samt vad i avseende på fardag av fideikommissegendom
kommer att iakttagas, och med ändring av vad samma förordning
innehåller häremot stridande förordnas härigenom, att ansökningar, som
avses i förordningen, skola ingivas till justitiedepartementet och prövas av
Konungen i statsrådet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1926.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

11

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 november 1925.

Närvarande :

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller,
Le vinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anför:

»Såsom av mig omnämnts vid föredragning förut denna dag av fråga angående
viss ändring i 5 § i lagen den 26 maj 1909 om Kungl, Maj:ts regeringsrätt,
har, i syfte att regeringsrättens arbetsbörda må kunna minskas, av regeringsrättens
ledamöter blivit ifrågasatt, att regeringsrätten skulle befrias från
att avgiva yttrande över ansökningar i fideikommissärenden. Jag anhåller nu
att få till närmare behandling upptaga detta spörsmål.

Uti förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring uti
gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i avseende på fardag
av fideikommissegendom kommer att iakttagas, var stadgat, att i de fall, då
någon innehavare av fideikommissegendom kunde komma i behov att därå mot
inteckning göra lån eller för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte av
till fideikommisset hörande jord eller ock finna sig föranlåten att söka hävande
av vissa uti fideikommisstiftelser innehavaren föreskrivna villkor, ansökningar
i dessa eller andra dylika ämnen om fideikommissers råtta mening och bästa
tillämpning och som icke rörde frågor, vilka mellan fideikommissarie! och deras
medarvingar kunde yppas och enligt allmänna rättegångsordningen måste
behandlas, borde hos Kungl. Maj:t i underdånighet anmälas, på det Kungl.
Maj:t med högsta domstolen, i likhet med annan förklaring över allmänna
lagar och författningar, månde därvid, efter sig företeende omständigheter,
kunna förfara. Dessa Kungl. Maj:ts beslut rörande fideikommisser betraktades
alltså som likställda med lagförklaringar enligt § 19 regeringsformen.

När år 1907 högsta domstolens ledamöter hördes över de utkast till grundlagsändringar
m. m., som utarbetats i anledning av det då ifrågasatta inrättandet
av en regeringsrätt, framhölls av flera justitieråd, att högsta domstolen
lämpligen borde befrias från handläggningen av ansökningar om rätt att försälja,
utbyta eller inteckna egendom av fideikommissnatur. De flesta av dessa
justitieråd ansågo dylika ansökningar böra i stället avgöras av Kungl. Maj:t
i statsrådet; ett justitieråd fann dem böra avgöras av regeringsrätten. Av dem,

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

som icke uttalade sig för en överflyttning av dessa ärenden, framhöll ett
justitieråd, att enligt hans uppfattning det icke borde ifrågakomma att rubba
den stadgade ordningen för avgivande av lagförklaringar, däri inbegripna
fideikommissärenden.

Uti ett senare utarbetat förslag till lag om ändring i 1810 års förordning
upptogs stadgande, att ansökningar, som avsåges i sagda förordning, skulle
ingivas till justitiedepartementet och, efter regeringsrättens hörande, prövas
av Kungl. Maj:t i statsrådet. Vid remissen till högsta domstolen av detta
förslag anförde föredragande departementschefen, att enligt hans åsikt avgörandet
av fideikommissmålen borde förläggas till Kungl. Maj:t i statsrådet,
då redan den omständigheten, att dessa mål anhängiggjordes genom ansökan,
gjorde departementschefen obenägen att överföra dem till regeringsrätten och
avgörandet i dessa mål onekligen i hög grad hade karaktären av dispens.
Med avseende å de rättsliga synpunkter, som kunde vara att beakta, syntes
det likväl departementschefen lämpligt, att regeringsrätten avgåve utlåtande
i målen. Den sålunda föreslagna ändringen, som av högsta domstolen lämnades
utan anmärkning, infördes genom lag den 26 maj 1909. (Sv. förf.saml.
nr 38 s. 10).

Genom sistnämnda lagstiftningsåtgärd torde hava kommit till utryck, att
ifrågavarande beslut i fideikommissärenden icke anses vara av lagförklarings
natur utan äro att betrakta såsom vanliga dispensärenden, ehuru inhämtande
av regeringsrättens yttrande är obligatoriskt.

Under åren 1923 och 1924 hava i medeltal inkommit 60 dylika ärenden om
året. Då de i regel kräva jämförelsevis lång föredragningstid i regeringsrätten,
skulle regeringsrättens befriande från skyldighet att avgiva yttranden i
dessa ärenden medföra en icke obetydlig minskning i regeringsrättens arbetsbörda.

På grund av den erfarenhet rörande fideikommissärenden, som i justitiedepartementet
vunnits efter det deras avgörande förlagts till Kungl. Maj:t i
statsrådet, har jag kommit till den uppfattning, att det icke kan anses erforderligt.
att regeringsrätten avgiver utlåtande i samtliga dessa ärenden. Om,
på sätt regeringsrättens ledamöter ifrågasatt, utlåtande inhämtas från justitiekanslersämbetet,
torde därmed i regel tillräcklig garanti erhållas för att de
rättsliga synpunkter, som kunna ifrågakomma, skola vinna fullt beaktande.
Kn dylik ändring med avseende a handläggningen av dessa frågor kommer
lifligen icke att medföra hinder för Kungl. Maj :t att inhämta regeringsrättens
yttrande i sådana fideikommissärenden, vilkas beskaffenhet kan anses påkalla
en dylik åtgärd. Då Kungl. Maj :t torde böra äga frihet att i detta hänseende
förfara efter omständigheterna, synes icke i lagen böra ingå någon uttrycklig
bestämmelse om hörande av viss myndighet.

I sammanhang med denna fråga tillåter jag mig erinra, att riksdagen i
skrivelse den 23 maj 1924 anhållit om utredning och förslag rörande lagbestämmelser
i syfte att fastighet, som utgör fideikommiss, skulle kunna, där
ej särskilda skäl talade däremot, för bildande av nya självständiga jordbruk
eller egna hem helt eller delvis säljas mot det att köpeskillingen i stället sattes

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

13

såsom fideikommiss. Med anledning av denna riksdagens hemställan har inom
justitiedepartementet utarbetats ett förslag till lag om försäljning i vissa fall
av fideikommissegendom, över vilket förslag lagrådet den 30 mars 1925 avgivit
utlåtande. Lagrådets samtliga ledamöter hava därvid i särskilda yttranden
framställt vissa erinringar mot förslagets upphöjande till lag.

Med berörda förslag avsågs väsentligen att till främjande av det i riksdagens
skrivelse angivna ändamålet möjliggöra en enklare och i viss mån
mindre formbunden prövning av frågor rörande försäljning av fideikommissjord.
För min del har jag ännu icke tagit slutlig ställning till spörsmålet,
huruvida förslaget bör efter överarbetning i vissa avseenden föreläggas riksdagen
eller om utväg till frågans ordnande bör sökas på annat sätt. Det synes
nämligen icke uteslutet, att det av riksdagen åsyftade ändamålet kan i väsentliga
avseenden uppnås genom vissa administrativa åtgärder. Hur detta övervägande
än kommer att utfalla, torde syftet med riksdagens framställning så
till vida befordras genom regeringsrättens befriande från handläggning av dessa
ärenden, att ett snabbare avgörande därigenom ernås.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta förslag till lag om ändring i förordningen den 3 april
1810, huruledes rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar
må sökas, samt vad i avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att
iakttagas.-»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag, av den lydelse bilaga1 till
detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Arvid Torold.

1 Penna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bär här
uteslutits.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Utdrag av protokollet hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 december
1925.

Närvarande:

justitierådefc Svedelics,
regeringsrådet Palmören,
justitierådet Christiansson,
justi tierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 21 november
1925, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring
uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i avseende
på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Harald Waller.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
A. V. Stenkula.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

1»

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 december 1925.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anmäler lagrådets den
12 i denna månad avgivna utlåtande över det den 21 november 1925 till lagrådet
remitterade förslag till lag om ändring i förordningen den 3 april 1810,
huruledes rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfaltningar må sökas,
samt vad i avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas;
därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas nästkommande års riksdag till antagande.

Med bifall till denna statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Arvid Torold.